Hur viktigt är det egentligen att vinna en serie där både ettan och tvåan blir automatiskt uppflyttade, och där det alltså på det stora hela inte är någon reell skillnad mellan att sluta etta och tvåa? Well, givet att det under kvällen kommer tryckas in över 30,000 åskådare på Cardiff City Stadium, ett publikrekord för en ligamatch på den arenan, så verkar det i alla fall rätt viktigt.
Det är seriefinal mellan Cardiff och Wolves, tvåan mot ettan i EFL Championship och dessutom med viss marginal. Cardiff ligger fem poäng före Fulham på tredje plats och dessutom med en match i handen. Wolves ligger ytterligare sex poäng före Cardiff. Det ska mycket till för att något av lagen ska tappa detta försprång, men däremot finns ju alla chanser för Cardiff att komma ikapp Wolves.
Det kan diskuteras huruvida detta förtar en viktig del av spänningen i toppen av EFL Championship, och förvisso i alla divisioner i Football League. Vore det inte vettigare att ha det som i National League, där endast seriesegraren flyttas upp automatiskt, och plats två till fem spelar playoff? Visst, det är tre klubbar som flyttas upp, men kanske behövs då ingen playoff-final, bara ”semifinalerna”.
Det kommer så klart alltid finnas delar av en serie som blir spänningslösa när man börjar närma sig slutet på säsongen, men det försvinner något speciellt med en serie när det inte längre ens spelar någon större roll vem som faktiskt vinner den och vem som slutar tvåa. Visst, seriesegraren får lyfta en buckla, men vem i Newcastle bryr sig exempelvis om den saken här och nu?
Men, om det nu är som jag säger, hur kommer det sig då att drygt 30,000 tränger in sig på Cardiff City Stadium ikväll, varav 5,000 har gjort den långa resan från Black Country till Wales?
En anledning kan naturligtvis vara att det är en ren seriefinal i vilket det lag som vinner nog måste känna att de därmed i praktiken har säkrat uppflyttning. Det kanske Wolves kan känna ändå, möjligen är därför matchen av en mer direkt betydelse för Cardiff som, om de inte vinner ikväll, möjligen känner att Fulham därmed har möjlighet att komma dem otäckt nära i tabellen.
Kanske handlar det om fest och firande. Kvällens match måste naturligtvis ses som en form av högtid både för Cardiff och för Wolves, som båda har gjort fantastiska säsonger, åtminstone i Cardiffs fall dessutom långt över förväntan, och där kvällens match måste ses som någon slags kulmen eller bekräftelse av detta. Vem vill inte vara där för det?!
Prestige är naturligtvis en annan mycket möjlig anledning. Kanske inte minst för Wolves räkning. De har under en längre tid beskrivits som EFL Championships klart bästa lag, de har förmodats vinna serien överlägset, de har samtidigt varit föremål för både kritik och avundsjuka. Wolves vill helt säkert leva upp till den ena bilden som målats av dem, och räcka långfingret åt den andra.
Det kan även finnas viss prestige från Nuno Espirito Santos sida. Han har format inte bara EFL Championships bästa lag utan även dess bäst spelande lag, på många år, men ändå är det Neil Warnock som precis utsetts till årets manager, liksom Warnock själv avslöjat att hans röst gick till en annan. Espirito Santo säger att han inte bryr sig om det, men det vet vi ju hur det kan vara med sådant.
Samma prestige kan naturligtvis motivera Cardiff. För om Neil Warnock möjligen snuvade Nuno Espirito Santo på managerpriset så har Wolves ändå tre spelare med i säsongens lag, samtidigt som Cardiff inte har en enda. Ett lag som alltså helt oväntat ligger klar tvåa i serien med en handfull matcher kvar får alltså inte med en enda spelare i säsongens lag. Undrar vad spelarna tycker om det?!
Cardiff och Wolves är två lite baktalade lag den här säsongen. Wolves på grund av deras kontakt med Jorge Mendes och vad andra klubbar upplever eller säger sig uppleva som orättvisa fördelar. Cardiff på grund av deras sätt att spela fotboll som knappast är av det skönare slaget och som inte har väckt samma beundran som kanske just Wolves fotboll, framför allt inte från just Wolves.
Så på samma gång som Cardiff och Wolves har det gemensamt att de av lite olika skäl har hamnat i den sociala utkanten i EFL Championship, vilket säkert har varit något som motiverat dem, är de båda klubbarna också två tydliga kontraster vars olikheter har placerat dem i konflikt och tydligt har resulterat i att de inte riktigt gillar varandra.
Neil Warnock är tydlig med att han inte röstade på Nuno Espirito Santo som årets manager, även om det aldrig riktigt framgår varför, man kan tänka sig lite olika skäl, liksom Espirito Santo är tydlig med att han inte röstade på Warnock eftersom han inte uppskattar Cardiffs fotboll. I bakgrunden anar vi Maginotlinjen mellan Den Gamle Brittiske Tränaren och Den Moderna Utländska Tränaren.
Det brukar sägas att olikheter och motsatser attraherar. Den klyschan passar sannerligen inte in på Cardiff och Wolves, som snarare repellerats. Men det är onekligen något som gör kvällens match desto mer fascinerande, och därmed också desto viktigare.