Vi vet att Man City kan göra mål. De är på god väg att slå målrekordet i Premier League för en hel säsong, de skapar chanser i mängder, de kan anfalla på alla möjliga sätt och med alla möjliga spelare, redan vid tretton tillfällen den här säsongen har de vunnit med en marginal som allra minst skulle ta den här kvartsfinal till förlängning. Vi vet att de kan göra mål på Liverpool, de har hittills gjort åtta mål på dem, och de vann sin hemmamatch med 5-0.
Man City förlorade den första kvartsfinalen mot Liverpool i samma ögonblick som de bestämde sig för att anpassa sig efter dem. Vad Man City måste lyckas med i kvällens andra kvartsfinal, om de ska den minsta lilla chans att vända detta dubbelmöte, är att istället göra vad de har gjort hela säsongen i övrigt, det vill säga tvinga motståndarna att anpassa sig efter dem. Det är deras enda möjlighet till en närmast bragdbetonad vändning.
Att tvinga Liverpool att anpassa sig efter sig själva innebär däremot särskilda svårigheter då Liverpools hela spelidé går ut på att ha anpassat sig efter sådant här motstånd. Där finns i själva verket den ständigt närvarande risken att tvärtom spela Liverpool rätt i händerna. Det finns två utvägar i det här läget. Antingen att, som Pep Guardiola beskriver det, göra den perfekta matchen. Eller att Liverpool paralyseras i avgörandets ögonblick.
Det finns inget svårare än att leda med 3-0 i fotboll brukar det heta. Vilket så klart är kvalificerat struntprat. Men det kan ändå finnas en benägenhet när ett lag leder med sådana siffror, och insatserna är så höga som de är, att helst av allt vilja försvara det man redan har snarare än att gå på attack. Börjar det då väl gå snett så kan det vara svårt att plötsligt mitt under brinnande match, när nerverna slår till, ställa om och istället försöka spela mer ambitiöst.
Paradoxalt nog kan Man Citys erkända och välkända målfarlighet och offensiva briljans ligga dem lite i fatet för en sådan matchbild. Liverpool vet mycket väl om att det inte alls är Man City främmande att faktiskt göra så många mål som krävs för dem att gå vidare, att dominera sitt motstånd med offensivt spel. Något som kan upplysa dem om att det helt enkelt är alldeles för hög risk att enbart försöka stänga ned och spela av matchen, att visst anfall är bästa försvar.
Frågan är i vilken utsträckning andra halvlek på Anfield är en indikation på hur Liverpool kommer tänka inför kvällens match. Jürgen Klopp sa efter matchen att han ångrade att Liverpool inte gjort mer för att stänga kvartsfinalen med ett fjärde mål, men det var mest ord för galleriet, andra halvlek var en form av så kallad bussparkering, och för all del inget fel med det, viktigast av allt i den matchen och i det läget var att hålla nollan, inget annat.
Det var samtidigt en taktik mitt under brinnande match. Inför kvällens match har Liverpool haft en vecka på sig att förbereda sig, taktiskt och inte minst mentalt på uppgiften. De kan gå in till den här matchen med en tydlig plan på ett helt annat sätt än vad som var möjligt inför andra halvlek på Anfield, de känner till förutsättningarna, kan förbereda sig för olika utfall, och det finns framför allt inte någon andra match om en vecka att bekymra sig för.
Liverpool vet att om de lyckas göra ett enda mål så tvingar det därmed Man City att göra hela fem mål, vilket knappast är någon smal uppgift. Mer värdefullt är däremot att det vet även Man City. Det är med den vetskapen de är tvingade att gå på full offensiv för att hämta upp ett 0-3-underläge, och den vetskapen kan på samma gång hämma dem offensivt samt ge dem märkliga hjärnspöken defensivt att förhålla sig till.
Man City saknar för närvarande knappast hjärnspöken. De har den senaste veckan förlorat två matcher i rad för första gången den här säsongen. Det har rasat in tre mål i baken i båda dessa matcherna. Och Man City vet från matchen mot Man Utd att de mycket väl kan ha en betryggande ledning och till synes kontroll över matchen och ändå kunna tappa matchen. Och Liverpool vet det så klart nu också, som säkert även de följde matchen med visst intresse.
Det där kan ju från första början låta illa. Men tänker man efter är det också något som framstår som relativt isolerad i det större perspektivet av säsongen som helhet. Det har den senaste veckan funnits från lite olika håll en skadeglad benägenhet att vilja se resultaten som ett bevis på att Man City egentligen inte var så väldigt bra. Det är så klart bara en fråga om att se det man väljer att vilja se. Varje sådan slutsats är i tunnaste laget.
Mer rimliga tankegångar från den senaste veckan, än att Man City inte är så värst bra egentligen, är snarare att Liverpool är så pass bra för det första, och att Man Utd kanske inte är riktigt så pass dåliga för det andra. Den som väljer att se säsongen i sin helhet, inte bara en väldigt liten men väl vald del av säsongen, vet hur bra Man City är. Det går samtidigt inte att blunda för att det hela tiden fanns en känsla av att de var sårbara om de sattes under tryck defensivt.
Marginalerna är små framåt våren när säsongen ska avgöras. Man Citys säsong såg länge ut att ha chansen att utses till den bästa säsongen av en engelsk klubb någonsin. Det enda som kan hålla liv i den förhoppningen är om Man City ikväll åstadkommer vad som i så fall måste vara en av de mest enastående vändningarna ett engelskt klubblag, eller något klubblag, har gjort i Champions League, inte minst över två möten. Det känns inte troligt.
Det kanske lyckas. Det kanske inte lyckas. Alldeles oavsett vilket går det inte att betrakta Man Citys säsong som något annat än en enastående succé, en imponerande uppvisning av effektiv och vinnande fotboll. En kväll av madness borta på Anfield kan inte förändra den saken. En kväll av madness hemma på Etihad skulle däremot kunna rista den saken i sten för alltid. Det är inte troligt. Men det är inte heller omöjligt.
Champions League är en stor turnering vars magi i väldigt hög utsträckning består av enskilda ögonblick för historien. Varje klubb som har nått framgång i Champions League har någon gång längs vägen lyckats uppnå sitt magiska Champions League-ögonblick. Ett ögonblick som definierar inte bara lagets framgång i turneringen utan även klubbens och supportrarnas relation till Champions League som turnering.
Några exempel är Liverpool som har bland annat Istanbul, Man Utd och deras vändning borta mot Juventus 1998-99 med mera, Chelsea som mot alla odds vinner turneringen 2012. Man City har ännu inte riktigt fått något sådant magiskt ögonblick, och kanske är det ett skäl varför klubbens supportrar inte riktigt verkar ha tagit turneringen till sig ännu. Kan Man City vända och vinna mot Liverpool i den här kvartsfinalen vore det onekligen ett magiskt ögonblick.
Men då måste också Etihad göra ikväll för Man City vad Anfield i onsdags gjorde för Liverpool.