Fotbollen saknar inte sina ironier och symmetrier. Alltså är det kanske inte att förvånas över att Southampton, som efter förra säsongen under något märkliga omständigheter beslutade sig för att sparka Claude Puel, ikväll riskerar att få allra minst en av de sista spikarna i sin Premier League-kista islagen av ingen mindre än just Claude Puel med sitt Leicester.
Southampton borde i någon mening ha varit ”too big to fail”, åtminstone sett till spelartruppens styrka och klubbens förutsättningar i största allmänhet inför säsongen. Men här befinner de sig alltså ändå, fem poäng under strecket med fem omgångar kvar av säsongen. Om Southampton någonsin har behövt vinna en fotbollsmatch så behöver de vinna en fotbollsmatch ikväll.
Ändå är att vinna en fotbollsmatch just vad Southampton inte längre verkar kunna göra. De har i själva verket vunnit en enda match i ligan sedan slutet av november, mot ett hopplöst West Brom. Och ett lag som inte lyckas vinna en match där de gör 2-0 på hemmaplan efter en dryg timme, utan till och med förlorar den, om än mot Chelsea, har inte mycket kvar i tanken.
Att vara ”too big to fail” är däremot inte längre möjligt i Premier League, en minst sagt oförlåtande miljö. Southampton ansågs länge som en av de allra bäst skötta klubbarna, men verkar ha tappat greppet. Vi har pratat om Southampton och hybris förut. Orsaker kan alltid diskuteras, oomstridligt är däremot att anställningen av Mauricio Pellegrino var en en dåligt researchad missräkning.
Inte för att anställningen av Mark Hughes verkar ha varit så värst mycket mer genomtänkt. Men den har i alla fall det försvaret att det inte längre fanns så värst mycket att välja mellan. Hughes löper däremot en stor risk att bli den förste managern att i praktiken få två klubbar nedflyttade ur Premier League under en och samma säsong.
Andra skribenter har valt att vara kritiska till Southampton för att de anställde Mark Hughes och placerar dem i samma fack av klubbar som hellre kör på brittiska tränare ur det gamla grabbgardet än satsar mer modernt. Jag kan tycka att det är att ha missförstått Southamptons situation. Mark Hughes var inte för dem ett aktivt val, det var en brist på andra alternativ.
Samma skribenter kritiserar Southampton för att de hellre borde ha hållit fast vid Mauricio Pellegrino. Det verkar vara en ståndpunkt med utgångspunkten att detta borde ha gjorts alldeles oavsett att det raka vägen ned i EFL Championship för Southampton, detta spelar alltså ingen roll. Kanske finns det goda skäl varför vissa skriver, andra sitter i styrelsen och ytterligare andra är supportrar.
Bristen på logik i att behålla någon som uppenbart inte fungerar på sitt jobb därhän känns det som en felskissad problembild av Southampton. Problemet för dem var kanske inte att de till sist sparkade Mauricio Pellegrino, utan för det första att de till att börja med anställde Pellegrino, för det andra att de därefter tvärtom väntade alldeles för länge med att sparka Pellegrino.
Beslutet att anställa Mauricio Pellegrino känns som ett klassiskt case av dålig research av en engelsk klubb. Southampton sparkade Claude Puel mycket med hänvisning till en alltför defensiv fotboll, men anställer därefter Pellegrino som rönt framgångar med Alavés just med en i första hand defensiv fotboll. Hade han ens varit påtänkt om inte Alavés spelat cupfinal förra säsongen?
När Mauricio Pellegrino väl hamnat snett i Southampton, och det märktes tidigt att det började gå snett, väntade klubben länge med att göra något. Först i mitten av mars fick Pellegrino, då något oväntat, gå. Vi kan berömma tålamodet Southampton visar. Men det kändes då som en desperat åtgärd, ett sätt att bara trycka på den där elakt röda knappen och hoppas på det bästa.
Vad det framför allt betydde för Southampton att vänta så länge med beslutet var dels att alla mer intressanta alternativ redan var uppbundna till andra klubbar, som agerat tidigare. Dels att med endast två månader kvar av säsongen finns ingen manager som i det läget är intresserad av att binda sig långsiktigt till klubben. Alltså tvingas Southampton ta vad som har blivit över.
Det kan finnas skäl att kritisera engelska klubbar för att vara alldeles för benägna att falla tillbaka på sina gamla gubblösningar så fort vinden blåser lite snålt för dem i tabellen. Så långt har skribenterna en god poäng. Men att slänga in Southampton som ett led i bevisföringen för den poängen känns som slentrian och som att inte ha bekantat sig med stoffet, som min professor hade sagt.
Southampton har hur som helst förlorat fyra raka ligamatcher. De har inte gärna råd att förlora en femte.
Meanwhile, Leicester… Det momentum de hade uppåt i tabellen fick ett tämligen kvickt slut med två raka förluster, först mot Newcastle på hemmaplan och sedan mot Burnley på bortaplan. I rena farten därmed tappade Leicester även hänget på de europeiska cupplatserna och därför kommer Leicester alltså få klara sig utan europeiskt cupspel även nästa säsong.
En missräkning för Leicester? Nu tror jag i och för sig inte att Leicester upprepar Southamptons bravader att hastigt, lustigt och lättvindigt sparka Claude Puel utan egentligen några överhängande skäl. Men vissa krav på högre prestation lär nog ändå finnas från ägare och styrelse inför nästa säsong. Men kanske hjälper det också att faktiskt få någon ordning på Riyad Mahrez-situationen.
Leicester, lika lite som Southampton har visat sig vara, är ”too big to fail” i Premier League.