Under sina första tio år förnyade och revolutionerade Arsene Wenger engelsk fotboll från grunden. Under sina sista tio år fick Arsene Wenger se sig själv både omsprungen och frånsprungen av den engelska fotbollen. Arsene Wenger var den store modernisten som fick se den moderna fotbollen han själv skapat svänga i en riktning som istället gjorde Wenger till den store traditionalisten.
Arsene Wengers arv i Arsenal och i engelsk fotboll är gigantiskt. Arsenal var en stor engelsk klubb redan innan Wenger kom till klubben. Men Wenger drog Arsenal skrikandes och svärandes in i 2000-talet, han professionaliserade laget och spelarna, han globaliserade klubbens hela mindset och verksamhet, och i farten var han motorn bakom globaliseringen av Premier League som helhet.
Det har pratats mycket och länge om Arsene Wengers metoder, hur han ändrade och förnyade kosthållning, rehab och matchförberedelser, hur han lade upp träningarna. Men Wengers förändring syntes mer än i bara metoder utan lika mycket i fotbollens större frågor. Vilka spelare som faktiskt värvades, varifrån de värvades, hur Arsenal faktiskt spelade fotboll.
Redan under sin första säsong med Arsenal gjorde Arsene Wenger något som väldigt få klubbar någonsin klarat av, han vann The Double, med vad som mycket väl kan ha varit Arsenals bästa lag under Premier League-eran. Kulmen skulle däremot uppnås sex år senare, när Arsenal återigen vinner ligan, den här gången utan att förlora en enda match – The Invincibles.
Men det skulle också visa sig vara just kulmen. Därifrån bar det utför. Arsenal byggde ny arena för att ge sig själva nya ekonomiska förutsättningar bara för att få se den moderna fotbollens ekonomiska logik vältas över ända. Modernisering, professionalisering och globalisering av den engelska fotbollen attraherade nya ägare, nya storklubbar, nya TV-intäkter och nya kommersiella möjligheter.
Samtidigt som den engelska fotbollsstormen rasade runt omkring honom själv och runt Arsenal höjde sig Arsene Wenger i kraft av sina enastående framgångar över allt detta och blev något som skulle komma att likna en profet i sitt eget hus. ”In Arsene We Trust!” och ”Wenger Knows Best!” löd banderollernas smått religiösa budskap. Med åren skulle banderollerna komma att förändras.
Arsene Wenger drog återigen med sig Arsenal på sitt alldeles egna projekt, på sin egen stora fotbollsidé. Arsenal skulle vara en fotbollsfabrik som utvecklade sina egna spelare, Arsenal skulle vara ett ungt fotbollslag, som spelade fotboll på rätt sätt, som betalade löner helt och hållet på sitt eget sätt. Arsenal med Arsene Wenger som frontfigur skulle göra fotbollen både till konst och politik.
Men idén var rotad i en felaktig och föråldrad omvärldsanalys. Andra klubbar brydde sig intet om Arsene Wengers stora idéer. I Premier League och i Champions League fanns inte längre utrymme att tro på något annat än rena fakta och vissa visioner. Supportrarna svalde länge de fagra orden med löften om en ljusnande framtid. En framtid som däremot aldrig kom.
Det finns ett särskilt raseri reserverat för det som länge har ansetts ofelbart som till sist visar sig ha fel eller göra fel. Kanske grundat i en missriktad känsla av svek. In Wenger they trusted, men han hade inte rätt, han var inte ofelbar, och vägrade alldeles för länge att inse det. Det ligger samtidigt i sakens natur att raseriet är lätt att överdrivas, att få för stora proportioner.
Det vore tragiskt om allt som Arsene Wenger har gjort för Arsenal och för engelsk fotboll skulle glömmas bort eller ens förminskas enbart baserat på hans misslyckanden under de senaste fem eller kanske tio åren. Det har i själva verket varit det mest smärtsamma under de senaste åren när han vägrat inse sin egen dödlighet, hur det riskerade påverka hela hans arv och eftermäle.
Det vore dumt att påstå att när Arsene Wenger nu meddelar att han lämnar Arsenal efter säsongen så sker det i tid. Nej, det borde naturligtvis ha skett för ett bra tag sen redan. Men det sker åtminstone inte alldeles för sent, inte utifrån Wengers perspektiv. Han kommer fortfarande vara mycket mer älskad för vad han har gjort för Arsenal än föraktad för vad han förhindrat Arsenal från att vara.
Arsenals och Wengers saga närmar sig sitt slut. Vi vet inte om sagan avslutas med halva kungariket och levandes lyckliga i alla sina dagar. Det vore något alldeles otroligt vackert om Arsene Wenger fick avsluta sina många år med Arsenal med att vinna Europa League, vinna en europeisk cuptitel, och ta Arsenal tillbaka till Champions League som under många år var hans hela raison d’être.
Vilket inte betyder att Arsene Wengers saga närmar sig sitt slut. Intressant i Wengers meddelande under dagen är inte bara vad som står i det utan vad som där inte står. Till skillnad från exempelvis Alex Ferguson meddelar Wenger inte sin pensionering som manager, bara sin avgång från Arsenal. Vilket naturligtvis kittlar tanken en aning om vad han skulle kunna tänkas göra härnäst.
Med Arsene Wengers meddelande följer naturligtvis också de ofrånkomliga funderingarna om vem som nu tar över efter Arsene Wenger, vem som så att säga ska ersätta det oersättliga?! Nu befinner sig Arsenal så klart inte i samma situation som Man Utd gjorde efter Alex Ferguson, så de kommer inte heller ha alls samma problem med ersättligheten. Alternativen är många.
Ett kapitel i den engelska fotbollshistorien närmar sig sitt slut. Arsene Wenger var en av de stora författarna av detta kapitel. När Wenger nu till sist lägger ifrån sig pennan är det upp till Arsenal att påbörja skrivandet av sitt nästa kapitel i den engelska fotbollshistorien. De kan göra det med glädje, optimism och en god tro på framtiden, som en modern och professionell engelsk storklubb.
Det är också Arsene Wengers arv och eftermäle.