Det har varit mycket prat inför dagens FA-cupsemifinal. Å ena sidan José Mourinho som har vunnit fler titlar genom åren än han vet vad han ska göra av dem som ändå verkar känna ett behov av att berätta för alla som måste lyssna att han vet hur man vinner titlar. Å andra sidan Mauricio Pochettino som ännu inte har vunnit en enda titel som ändå vill berätta varför det inte är viktigt att vinna vissa titlar.
Men nu är det färdigpratat. Tottenham och Man Utd drabbar samman i en FA-cupsemifinal på Wembley. Ett lag måste vinna, ett annat lag måste utan vidare pardon förlora. Bara vinnaren kan ta sig till FA-cupfinal. Bara vinnaren kommer fortfarande ha någon chans att vinna någon titel över huvud taget den här säsongen. Förloraren kommer ofrånkomligen vara resignerade att lämna den här säsongen tomhänta på titlar.
I sak kan man mycket väl hävda att Mauricio Pochettino har alldeles rätt. Han har så klart inte fel när han konstaterar att en FA-cuptitel inte kommer förändra Tottenhams situation i någon avgörande mening. Det är inte FA-cuptitlar som håller Tottenhams lagbygge samman och tar Tottenham vidare som klubb, lika lite som FA-cuptitlar betydde något fundamentalt avgörande vare sig för Man Utd eller för Arsenal de senaste säsongerna.
Men fotbollen är emotionell i minst lika utsträckning som den är rationell. Att vinna titlar, oavsett vilka titlar, betyder något för supportrarna, det betyder något för spelarna och det betyder något för klubben. Det är inte minst ett kvitto på lagets framsteg och ett löfte om att fler och andra titlar väntar. Bara för Tottenham att slippa den återkommande synpunkten att de aldrig vunnit en enda titel vore kanske värt sin vikt i silver.
Det går så klart också att ha invändningar i sak mot Mauricio Pochettinos resonemang. Framför allt den att framgång föder framgång, och att uppnå det som Pochettino faktiskt menar är viktigt, det vill säga konkurrera om och vinna ligatitlar och europeiska cuptitlar, kan behjälpas av att laget faktiskt vinner något tillsammans och delar den kollektiva erfarenheten, även om det bara handlar om FA-cupen. Att bygga vinnarkultur som det brukar heta.
På ett sätt är det även en slags utvärdering över Tottenhams framsteg under Mauricio Pochettino det senaste året. Tottenham förlorade för exakt ett år sedan en FA-cupsemifinal, efter att ha varit det bättre laget stora delar av matchen men saknat kylan och erfarenheten i de avgörande ögonblicken. De är nu ett år senare tillbaka i FA-cupens semifinal och måste visa att de har blivit klokare och kunnigare av erfarenheten.
Tottenham har ägnat stora delar av den här säsongen åt att visa att de nu kan hantera de största matcherna. De har under säsongen besegrat Dortmund, Real Madrid, Arsenal, Liverpool och Man Utd på Wembley. Men så kom våren och med dem några förluster. Man City-förlusten kanske inte betydde så mycket på det stora hela, men förlusten mot Juventus sved desto mer, kanske inte minst för att den i sin onödighet påminde så mycket om förlusten mot Chelsea.
Tottenham har ägnat mycket av säsongen åt att visa att de kan hantera de största matcherna, men måste också visa att de kan hantera de mest avgörande matcherna. Där fallerade de i någon mening mot Juventus i Champions League, och är det något hopp Man Utd ändå kan odla inför dagens semifinal så är det kanske just det, att Tottenham drabbas av stundens allvar. De måste rimligtvis hoppas det, givet att Tottenham på sina bättre dagar är det bättre laget.
Möjligen börjar en känsla smyga in att det kan vara lite av sista chansen för den här iterationen av Tottenhams lagbygge. Kyle Walker har naturligtvis redan lämnat Tottenham. I utboxen hittar vi även spelare som Toby Alderweireld och Mousa Dembele, liksom Eric Dier har hintats vara på väg bort åtminstone några transferfönster redan. Runt Harry Kane och Dele Alli snurrar de självklara ryktena och även runt Mauricio Pochettino har det börjat surras.
Här har Daniel Levy ett rejält jobb att stå i med. Och inte har han riktigt gjort jobbet lättare för sig genom att det avslöjades att han har sex gånger bättre betalt än någon annan VD i Premier League. Vilket han säkert är värd givet hur välskött Tottenham är som klubb, och det ska inte heller ses som någon kritik mot fotbollens höga löner. Men det gör det svårare att motivera för de egna spelarna varför de ska låta sig nöja med relativt sett lägre löner.
Tottenham har fördelen att ha haft Wembley som hemmaplan. Det har så klart gjorts viss sak av den omständigheten inför semifinalerna, men det var liksom känt på förhand så det är vad det är, inget att beklaga sig över. Något betonar det kanske det dumma med att FA-cupen kör även semifinalerna på Wembley, det borde vara som förr på annan neutral plan, men det har ju inte i sig något med Tottenhams påstådda fördel att göra.
Det har varit mycket prat inför dagens FA-cupsemifinal. Inte så värst mycket tugg mellan de båda klubbarna eller de båda tränarna, vilket på något sätt har varit uppfriskande. Båda klubbarna spelar om en plats i FA-cupfinalen, om chansen att avsluta säsongen med en fin titel, och därmed kanske även om möjligheten att faktiskt kunna beskriva säsongen som i grova drag lyckad eller, omvänt, möjligen något misslyckad?!
Mauricio Pochettino kanske inte skulle hålla med om den saken, han kanske istället menar att det var viktigare att ta sig till Champions League. Vilket å ena sidan är rätt på sätt och vis. Men om nu Pochettino envisas med att Tottenham ska ses som en storklubb och tänka som en storklubb, så måste han också förlika sig med den svåra sanningen att en storklubb bedöms och utvärderas utifrån en enda sak – titlar!
Det går i det avseendet inte att både äta kakan och ha den kvar.