Det enda som kanske hade varit mer parodiskt än ett Sunderland som förväntar sig att efter nedflyttningen till EFL Championship ta sig raka vägen tillbaka till Premier League, och som istället avslutar säsongen med en andra nedflyttning till League One, efter att i slutminuterna på hemmaplan ha tappat 1-0 till 1-2 mot Burton Albion, vore om klubben själva hade valt att filma eländet och göra sig själva till dokumentär.
Ladies and gentlemen, Ellis Short! Förra sommaren gav han personligen ett produktionsbolag omfattande access att under hela det kommande året följa varenda aspekt av Sunderlands säsong. Lagom till den här sommaren kommer dokumentären att släppas på Netflix. De supportrar som mot all förmodan skulle vilja återuppleva Sunderlands katastrofala säsong kommer med andra ord ha alla möjligheter att göra det.
Vi får förmoda att tanken var rätt enkel. Att höja Sunderlands globala profil genom att dokumentera deras resa tillbaka till Premier League. Att ge klubben en identitet och många fler en relation till klubben. Om för att öka klubbens varumärke och kommersiella appeal, eller för att göra klubben mer öppen för försäljning, eller mycket väl både och. Dokumentären kan istället bara bli en fotbollens form av snuff-film, sorterad under skräck snarare än sport.
Det är på något sätt symptomatiskt för den hybris som i hög utsträckning har tagit Sunderland dit de nu befinner sig, det vill säga League One. År efter år drack Sunderlands ägare, styrelse och klubbledning varandra till för att fira ännu ett av dessa mirakel där de med nöd och näppe lyckats hålla sig kvar i Premier League. Hyllandes egna misslyckanden och egen inkompetens. Naturligtvis kommer de vilja filma sitt fiasko för eftervärlden!
Ellis Short har personligen fått täcka mer än £100m av Sunderlands kostnader under de tio år han ägt klubben, så han har onekligen fått betala dyrt för sina egna misstag. Men det kan inte frånta honom ansvaret att helt och hållet genom sin egen inkompetens och ointresse ha tagit en av Englands största klubbar från Premier League ned till League One, och ansvaret för en av Englands i alla avseenden mest misskötta klubbar.
Elva managers har kommit och gått under Ellis Short decennium horribilis med Sunderland. Några få har lyckats okej och någon har lämnat av anledningar utanför Sunderlands och Shorts kontroll, men genomgående har det varit fråga om både katastrofala anställningar och därefter sparkningar. Varje ny manager har haft sina egna taktiska idéer och sina egna idéer om vilka spelare som ska värvas. En klubb utan identitet, ett lag utan idé, spelare utan en aning.
Det kunde bara bära Sunderland i en enda riktning, utför! Typiskt för en vanskött klubb är att problemen inte bara syns på fotbollsplanen. Skandaler och affärer dyker upp vid sidan av planen också. Paolo Di Canios fascism, Adam Johnsons skandal och det sätt som klubbledningen hanterade det ärendet, fyllebråk och dåligt uppförande i spelartruppen. Längs vägen var det inte märkligt att så många supportrar tappade hoppet om klubben.
Men vilken riktning tar Sunderland efter detta, efter nedflyttningen till League One? Det känns som den mer betydelsefulla frågan. Under Ellis Shorts tio år i Sunderland har han anställt en tredjedel av samtliga Sunderlands managers under klubbens 138 år långa existens. På sitt sätt enastående naturligtvis men det säger sig självt att detta inte kan fortsätta, att det är i denna ständiga karusell av managers och klubbchefer vi hittar roten till Sunderlands onda.
Martin Bain, Sunderlands VD, och Chris Coleman är knappast utan skuld för Sunderlands bekymmer, men heller inte helt och hållet ansvariga. Bain kom till Sunderland 2016, och har alltså översett två nedflyttningar, men var belastad av de problem olika företrädare dragit på klubben och hade som uppdrag att skära kostnader. Men det är inte omöjligt att de beslut Bain har fattat under dessa år kommer vara de som om några år har dem på grön kvist igen.
Chris Coleman lämnade jobbet som Wales förbundskapten och kom till Sunderland i november. Många trodde att han skulle lyckas vända lagets dåliga form men efter en bra start föll Sunderland tillbaka i gamla vanor, och Coleman har bara vunnit fem av sina 28 matcher. Men Sunderlands problem är kulturellt och ingen manager kommer kunna ändra på den saken på ett halvår. Coleman säger sig vilja bli kvar i Sunderland och kanske måste han få den chansen.
Ellis Short har ägnat sina tio år som ägare av Sunderland åt att ständigt byta ut antingen managers, sina klubbchefer och sina directors of football. Detta har haft uppenbara konsekvenser för Sunderland. Den enda rimliga slutsatsen är att Short inte längre kan fortsätta byta ut andra befattningshavare i klubben utan att Sunderland egentligen bara behöver ett enda byte av en enda funktion i klubben – ägaren, Ellis Short!
Den processen är inte alldeles självklar. Ellis Short själv vill sälja Sunderland men har haft svårt att hitta en köpare villig att betala önskat pris, ett pris som till stor del handlar om att lösa Sunderlands skulder, varav en stor andel är ställda till Short själv. Potentiella köpare kan dessutom förväntas vara så kalkylerande att de hellre väntar på att Sunderland placeras under administration och därefter kan köpa klubben för en ren spottstyver.
Sunderland går med andra ord en osäker framtid till mötes. Deras eget uttalande förra helgen sedan dess nedflyttning blivit klar hänvisade till en kommande ”period av osäkerhet”, vilket möjligen kunde få supportrarna att undra åtminstone två saker. För det första vad i hela friden Sunderland då skulle kalla de senaste fem-tio åren?! För det andra vad i hela friden riskerar hända under de närmaste åren som är värre än dessa fem-tio år?!
Att känna någon slags sympati för Sunderland är svårt då det är en klubb som har försatt sig själva i den situation de nu befinner sig genom åratal av dåliga beslut, oduglighet och inkompetens. Men det utesluter inte att det för den sakens skull är en slags engelsk fotbollstragedi som utspelar sig. För staden, för supportrarna och för klubben som sådan. Men även den djupaste grop har en botten, även den mörkaste tunnel ett ljus i sitt slut.
Även om det är svårt att tänka sig att Sunderlands supportrar ser detta ljus framför sig just nu med nedflyttningen till League One bekräftad, eller ser annat än mörkt på tillvaron när de ikväll beger sig till Craven Cottage för en match mot EFL Championships förmodligen mest formstarka lag i Fulham, jagandes den där automatiska uppflyttningsplatsen som Sunderland inför säsongen hoppades att de själva skulle ta.
Det som skulle ha varit den där magiska slutklämmen på deras alldeles egen Netflixsaga.