Leicester City 2017-18: (++)

PREMIER LEAGUE: PL9 (2016-17: PL12), 47pts (+3) – (++)
FA-CUPEN: 6:e omg. vs Chelsea (h) – (+++)
LIGACUPEN: 5:e omg. vs Man City (h) – (+++)

Det är ingen självklarhet att värdera Leicesters säsong. Å ena sidan slutade de betydligt bättre i tabellen än vad de gjorde förra säsongen. Å andra sidan är det svårt att inte känna att det ändå finns så mycket mer att förvänta sig av Leicester, att de inte riktigt nådde upp till sin riktiga nivå. Inte minst i cupspelet där de gick långt men hade kunnat uppnå så mycket mer.

Det var kul att se Leicesters lag återfinna balansen i Premier League efter att de förra säsongen uppenbarligen hade svårt både att hantera sin status som regerande ligamästare och att samtidigt spela i Champions League. Viktiga spelare som Jamie Vardy och Riyad Mahrez klickade igång igen, och mycket av det går att hänföra till att Claude Puel kom in som manager.

Den svaga säsongsinledningen innebar att Leicester i ligaspelet inte hade så mycket att spela för under säsongens andra halva, vilket mycket väl kan ha haft en viss effekt på deras vårsäsong. En effekt kan det också ha haft att Man City valde att i januarifönstrets sista timmar försöka köpa Riyad Mahrez, något Leicester sade nej till och något som uppenbart påverkde Mahrez.

Om ett av Leicesters problem de senaste säsongerna har varit att försöka gå vidare från den lysande ligatiteln så har det den här säsongen varit glädjande att se nya spelare ta utrymme och bryta igenom. Spelare som Harry Maguire, Ben Chilwell, Wilfried Ndidi och Demarai Gray. Efter en tung start på säsongen började även Kelechi Iheanacho visa framfötterna mot slutet av säsongen.

Det innebär att Leicester fortsätter vara ett av Premier Leagues allra mest spännande och intressanta lag. De har byggt en grund på vilken de borde kunna vara regelbundna utmanare till de etablerade storklubbarna, på vilken de borde kunna utmana om europeiskt cupspel, och på vilken de borde vara ett genuint hot om båda de befintliga cuptitlarna.

Managerbetyg: Craig Shakespeare (+)
Det kändes mest hela tiden som om enda anledningen att Craig Shakespeare fortfarande var Leicesters manager när den här säsongen började var att Leicester hade haft en åtminstone okej avslutning på förra säsongen. Men det stod rätt snart klart att Shakespeare knappast var lösningen och redan i mitten av oktober, med Leicester på nedflyttningsplats efter endast en vinst på deras första åtta ligamatcher, blev det sparken för Shakespeare.

Managerbetyg: Claude Puel (+++)
Claude Puel gick till Leicester och visade omedelbart Southampton vad de hade gjort för dumheter som sparkade honom. Inledde med två vinster och Leicester marscherade snabbt uppåt i tabellen och redan efter en dryg månad befann de sig på den position strax ovanför mitten av tabellen som de skulle besätta under resten av säsongen. Klart och tydligt att Puel fick ordning på Leicester igen men en svårbedömd säsong då den började så illa och andra halvan kändes hyfsat meningslös.

Bloggen om Leicester 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/10/26/claude-puel-kan-gora-leicester-riktigt-ruggigt-bra-igen/

Har inte skrivits så mycket om Leicester den här säsongen, förmodligen eftersom deras säsong och tabellplacering har varit så pass anonym under mest hela säsongen. Jag var däremot redan förra säsongen och inför den här säsongen tveksam till Craig Shakespeare, menade att Leicester behövde stänga boken för vad som har varit och börja om på ett nytt kapitel. Anställningen av Claude Puel såg jag som ett första steg att göra just detta.

Lagets stjärna: Riyad Mahrez
Stjärnan i laget tillsammans med Jamie Vardy, men det är inte Vardy som är på väg att köpas för över £60m. Återfann mycket av formen den här säsongen och var en stor anledning till att Leicester etablerade sig som ett lag för den övre halvan i Premier League. Strålande spelare på sin dag.

Lagets hjärna: Wilfried Ndidi
Det har pratats så mycket om N’golo Kanté och hur Leicester har saknat honom att det har varit lätt att missa att Ndidi faktiskt har kommit in på Leicesters mittfält och gör ett riktigt bra jobb. Kommer utvecklas till en av ligans bättre mittfältare de kommande åren.

Lagets kanon: Ben Chilwell
Ung, engelsk spelare som har fått sitt genombott för Leicester under säsongen främst som vänsterback. Har i hög utsträckning tagit över positionen från Christian Fuchs och är med andra ord en del i den föryngring av Leicesters backlinje som håller på att ske.

Lagets kalkon: Adrien Silva
Nej, kalkonstämpeln beror egentligen inte på Silva själv utan på det faktum att han på något sätt lyckades registreras fyra sekunder för sent i FIFA:s system och därför inte var tillgänglig för spel under säsongens hela första halva. Ofattbar miss av Leicester och extremt träskalligt av FIFA.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för Leicester? Det var en alldeles för klen inledning på säsongen för att Leicester skulle kunna uppnå något riktigt meningsfullt den här säsongen. Åtminstone i ligaspelet. Riyad Mahrez och Jamie Vardy bildar en av ligans bättre anfallskombinationer och just den kombinationen gav Leicester en offensiv som drog dem uppåt i tabellen.

Vad måste Leicester förbättra? Defensivt ser det lite mer bekymmersamt ut för Leicester där framför allt försvaret många gånger såg lite för oorganiserat ut för att vara helt acceptabelt. Det håller på att ske en föryngring av backlinjen och det märks i viss utsträckning. Det är hur som helst ett område som Leicester måste förbättra.

Höjdpunkt: 3-1 vs Arsenal (h)
En välbehövlig seger både för Leicester och för Claude Puel i den näst sista omgången av ligan, efter att Leicester precis genomfört fem raka matcher utan vinst varav fyra förluster. En seger som mycket väl kan ha gett Puel den arbetsro han behöver för att kunna börja planera inför nästa säsong.

Low-point: 1-1p vs Man City (h)
Givet att cuperna var Leicesters enda realistiska chans till riktig framgång den här säsongen så var det svårt att förstå Claude Puels beslut att placera både Jamie Vardy och Riyad Mahrez på bänken för den här kvartsfinalen i Ligacupen mot Man City. En match de hade vunnit med ordinarie lag på planen, och en titel de definitivt hade kunnat vinna.

Inför 2018-19:

Leicester kommer vara bättre förberedda inför nästa säsong jämfört med vad de var inför denna. Under de sex storklubbarna har Leicester en av ligans starkaste spelartrupper, oavsett om de säljer Riyad Mahrez eller ej, och Leicester håller på att komma rätt långt i sin pågående föryngring och förnyelse av spelartruppen. Räkna med att Leicester nästa säsong gör en attack på den övre halvan med sikte på europeiskt cupspel.

BETYG: Godkänd (++)

Det var ett uttalande som avslöjade ett och annat om Sam Allardyce. För det första så klart att han inte tycker om utländska managers som kommer och tar vad han anser som sina jobb. För det andra att han inte riktigt verkade inse det trots allt rätt skickliga i att nästan lyckas hålla kvar ett Hull City i Premier League som alla, både inför och under säsongen, ansåg var helt dödsdömda.

Men framför allt visade det kanske hur lite Sam Allardyce faktiskt förstod sig på Everton, den klubb han precis fått ansvaret för. Everton var inte, åtminstone inte på längre sikt, intresserade av en manager som kunde ”rädda dem kvar i Premier League”. Det var ingen merit för dem, definitivt var det ingen merit för Evertons supportrar. Att stoltsera med den saken fick alltså motsatt effekt.

Everton har alltså anställt Marco Silva som ny manager. Det kan så klart sägas att få tummen ned av Sam Allardyce är snabbaste vägen till Evertonsupportrarnas hjärtan. Men kanske är Marco Silvas främsta merit i deras ögon ändå att han inte är en manager som räddar klubbar kvar i Premier League. Deras ambitioner är högre än så, klubbens ambitioner likaså.

Med Marco Silva följer viss förståelig kritik. Och nej, det var verkligen inte snyggt att efter bara några månader från att ha tagit över som Watfords manager börja lyssna på andra anbud. Och det kan inte bara ha varit artigt lyssnande utan han måste aktivt ha nappat på kroken, annars hade inte Everton återkommit om och om igen med nya bud till Watford.

Vad som däremot hände därefter är däremot svårt att säga utifrån och därför svårt att veta i vilken utsträckning Marco Silva är direkt skyldig. Watfords resultat tog emellertid ett nosdyk och några månader kände sig Watford tvingade att ge honom sparken med hänvisning till just Evertons närmanden. Om för Silvas eget agerande eller för att han förlorat auktoritet mot spelarna är inte helt klart.

Men om Evertons propåer och Silvas villiga medgivande möjligen gjorde att han förlorade förtroendekapital i Watford så ger det honom naturligtvis ett mycket tungt förtroendekapital i Everton. Han är uppenbarligen den manager Everton i allmänhet och Farhad Moshiri i synnerhet har velat ha till klubben under en längre tid. Han är deras man.

Med anställningen av Marco Silva är emellertid Farhad Moshiris strukturreform och maktrockad i Everton genomförd. Moshiri har ökat sitt aktieinnehav i klubben och är numer ensam majoritetsägare, han har förpassat Bill Kenwright till avbytarbänken, bytt ut Evertons VD och hela exekutiva ledning, anställt Marcel Brands som director of football och nu alltså Silva som manager.

Därmed har Everton lagt en betydligt bättre grund för att verkligen kunna börja uppnå sina ambitioner. Alldeles för mycket var luddigt med Everton förra sommaren och förra säsongen. Moshiri hade köpt Everton men var ännu inte riktigt i full kontroll över klubbens beslut och verksamhet. Konsekvensen blev konflikt och lägre kvalitet i både beslut och verksamhet.

Evertons nya struktur gör dem till en modernt fungerande fotbollsklubb, och inom den strukturen kan Marco Silva fungera mycket bra. Marcel Brands har ett väldigt gott renommé som director of football från sin tid i PSV och kan ge Everton en mycket tydligare linje i sin spelarrekrytering. Everton har haft resurserna, har fortfarande resurserna, men har saknat denna linje.

Det finns heller ingen anledning att betvivla Marco Silvas skicklighet som manager. Han gjorde ett beundransvärt jobb med Hull City. Och även om det slutade illa med Watford så är det värt att komma ihåg att innan Everton kom och knackade på dörren, och störde husfriden, så var Watford uppe och nosade i toppen av tabellen precis som Burnley.

Det var inte minst därför Everton och Farhad Moshiri ville ha Marco Silva redan då och det var så klart även därför som Watford var så ovilliga att bli av med Silva. Det tog sin lilla tid och tvingade inte minst Everton till en oönskad omväg med Sam Allardyce, men till sist fick de ändå varandra som de ville – Everton och Marco Silva!

Kanske kan Everton därmed för första gången på ett bra tag hitta lite lugn och ro och se framtiden an med stabil tillförsikt. Det har varit några upprörda år och det glöms ju lätt bort att även Everton drabbades rätt svårt av svallvågorna från Alex Fergusons avgång i Man Utd. Det innebar slutet på David Moyes mångåriga regim och ställde nya krav på Everton som de aldrig riktigt kändes redo för.

Med Farhad Moshiri som majoritetsägare, med en ny exekutiv ledningsstruktur, med Marcel Brands som director of football och med Marco Silva som manager, känns Everton kanske mer redo än vad de varit någon gång tidigare under Premier League-eran. Rom byggdes inte på en dag, men steg för steg, sten för sten, växte ändå en stormakt fram.

Men hur viktig och betydelsefull Mohamed Salah än är i det mindre perspektivet, som spelare för Liverpool, så är han i det större perspektivet ännu viktigare. I ett samhälle som gradvis och av olika skäl har blivit alltmer fientligt inställt till just muslimer går det knappast att överskatta betydelsen av en muslimsk världsstjärna inom världens största sport.

Symboler och representationer spelar stor roll för vårt sätt att se på och förstå världen runt omkring oss. När vi dagligen matas med bilder och berättelser om muslimer som bråkmakare och våldsverkare som kommer och förstör våra fina samhällen är det lätt att föreställa sig att detta vore helheten. Mohamed Salah ger oss en helt annan bild och berättelse om att vara muslim.

Det var inte alls länge sedan, förmodligen omedelbart inför eller efter någon av semifinalerna mot Roma, som CNN gjorde ett reportage om Salah, i vilket han framstod precis så sympatisk som han alltid verkar. Hur många gånger sedan det första gulfkriget har CNN visat muslimer i TV som gjort annat än att med vilda ögon bränna amerikanska flaggor och vifta med sina kalashnikovs?

Inte att undra på att Mohamed Salah är så älskad i Egypten och i de muslimska delarna av världen. Inte så konstigt med andra ord att förskräckelsen blev så stor när Salah tvingades kliva av Champions League-finalen och det plötsligt stod klart att hans VM-deltagande var i fara. Muslimen Mohamed Salah som den kanske största stjärnan på världens största och bredaste mästerskap.

Vad som också gör Mohamed Salah så speciell och viktig just som symbol är att han faktiskt är muslim på allvar och inte smusslar med det. Han bär det istället som ett hedersmärke, något att vara stolt över mycket mer än något att behöva skämmas för. Det säger till andra unga muslimer i världen att de kan vara stolta, samtidigt som det avdramatiserar saken för alla oss andra.

Det finns mer än fonetiska likheter mellan Mohamed Salah och Muhammad Ali. Vad Ali gjorde som var helt nytt för svarta tungviktsvärldsmästare var att inte tona ned att han var svart, inte be om ursäkt för det, inte spela “den gode negern”, utan tvärtom betona saken och lyfta fram det som något att vara stolt över. Det är två olika personligheter, Ali var helt klart mer stridslysten, men han skakade om världen, precis som Salah kan göra.

Genom att se Mohamed Salahs personliga ritualer lär vi oss att förstå dem och därefter respektera dem. Hans många mål den här säsongen har alla följts av samma procedur. Efter målfirandet går han långsamt tillbaka mot mittlinjen, går ned på knä på planen med armarna höjda i skyn. En muslims sätt att uttrycka sin tro, på ett positivt sätt, omedelbart associerade med något i grunden positivt.

Det går inte att bortse från betydelsen av detta i en tid när våldsbrotten och hoten mot medborgare i alla länder av muslimsk tro eller bakgrund hela tiden ökar, när en islamofobisk retorik normaliseras inte bara i medias bevakning utan i hela det politiska samtalet. Mohamed Salah visar oss att vad vi har lärt oss att uppfatta som ”fienden” har ett ansikte, kanske inte ens är någon fiende.

Kanske är det ingen tillfällighet att det är just med Liverpool som Mohamed Salah har blivit så älskad och allmänt beundrad. Naturligtvis eftersom Liverpool är en så stor klubb. Men kanske är just Liverpool lite mer benägna att acceptera det som ses som ”utanför” just för att Liverpool självt alltid har uppfattats som ”utanför”. Muslim eller scouse liksom, what’s the difference really?!

(Rory Smith skriver en mycket läsvärd krönika i New York Times på samma tema som den här bloggen, dessutom med flera intressanta intervjuer. Självklart inte någon tillfällighet att skriva en sådan artikel i en amerikansk tidning i dessa dagar av Trump.)

Kommer vi få se Mohamed Salah i VM? Det verkar i mina ögon alltmer osäkert om vi får det. Rapporterna som dök upp under gårdagen talade om att Salah kunde bli borta i fyra veckor, och i så fall måste Egypten gå mycket långt i detta VM även utan Salah för att det skulle kunna bli aktuellt med något VM-spel för Salah. Trist i så fall naturligtvis, VM en stor profil fattigare.

Det finns så klart en baksida med Mohamed Salahs symbolstatus. Utöver det tryck han rimligtvis sätter på sig själv av att verkligen vilja spela VM så känner han helt säkert också av alla andras intensiva önskan att han ska vara med i och redo för VM, nästan krav på att han ska vara med. Man kan tänka sig att beslut som fattas inte nödvändigtvis kommer utgå från vad som är bäst för honom.

Något andas hans egna uttalanden de senaste dagarna just detta. ”Despite the odds…” säger han sig vara övertygad om att kunna spela VM. Trots oddsen säger mig att han har fått en objektiv läkarbedömning men att han väljer att strunta i den och som så många spelare i samma situation hellre önsketänka och bara hoppas på det bästa. Jämför Zlatan Ibrahimovics knäskada. Lejon, my ass!

Kommer Mohamed Salah till spel för Egypten redan i gruppspelet, kanske till och med redan i premiären mot Uruguay, så kommer det knappast vara någon fullt hel och frisk Mohamed Salah. Räkna med att motståndarna i varje läge de får kommer trycka till den där axeln. Det är nog inte en skada som kan förvärras så värst mycket, ändå riskerar VM sluta i tårar för Salah.

Ett tråkigt avslut på en alldeles fantastisk säsong för Mohamed Salah. En säsong där han både i det mindre och i det större perspektivet har blivit världens just nu viktigaste spelare.

PREMIER LEAGUE: PL10 (2016-17: C1), 44pts (n/a) – (++++)
FA-CUPEN: 4:e omg. vs Chelsea (b) – (++)
LIGACUPEN: 2:a omg. vs Nottingham Forest (h) – (+)

För bra för EFL Championship men för svaga för Premier League? Sådan var åtminstone farhågan inför säsongen sedan Newcastle i allt väsentligt såg ut att ha legat lite på latsidan vad gäller att förstärka sin spelartrupp. Rafa Benitez gjorde emellertid det bästa med vad han ändå hade, samtidigt som flera spelare gjorde bra säsonger, och Newcastle bet sig kvar.

Det blir inte mindre imponerande givet den turbulens som fortsätter omge klubben och det missnöje med ägaren som hela tiden puttrar. Newcastle omgavs mest hela säsongen av ständiga uppköpsrykten och stundtals var det som om Newcastle glömde bort att de hade en säsong att genomföra här och nu och istället drömde lite för mycket om den möjliga framtiden.

Rafa Benitez har gjort ett strålande jobb både med att organisera laget som helhet och med att utveckla individuella spelare. Jonjo Shelvey gjorde sin kanske allra bästa säsong hittills och utvecklades till en av ligans bättre mittfältare. Jamaal Lascelles en av ligans bättre mittbackar. Ännu en engelsk spelare att ta stora kliv framåt var unge Isaac Hayden på defensivt mittfält.

Men en viktig egenskap för en manager är även att kunna tillföra laget energi när det som bäst behöver det. Rafa Benitez lyckades med små medel göra just det i januari, där framför allt värvningarna av Kenedy och målvakten Martin Dubravka visade sig lyckade. Det var värvningar som lade grunden till en riktigt lyckad vårsäsong för Newcastle.

En efter en faller pusselbitarna på plats för Newcastle. Den största och viktigaste pusselbiten förblir dock klubbens ägarfråga. Newcastle är en klubb med sådan väldig potential. Rafa Benitez är helt rätt manager att börja göra den potentialen till verklighet, men han kommer inte lyckas med den saken med ena handen bunden bakom ryggen.

Managerbetyg: Rafa Benitez (++++)
Han har kämpat på i det relativt tysta, Rafa Benitez, med sin spelartrupp som inför säsongen endast med nöd och näppe ansågs duglig för Premier League, med en ägare som har verkat ovillig att engagera sig på riktigt i klubbens framtid, och med ständiga rykten om kommande uppköp. Ändå har det gjorts ett gediget jobb och även om det är extremt tätt mellan placeringarna i tabellen måste det ändå betraktas som en mycket lyckad ligasäsong att sluta på den övre halvan.

Bloggen om Newcastle 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/10/30/om-newcastle-gar-supernova-ar-det-en-game-changer-for-engelsk-fotboll/

Det finns något glädjande över att se Newcastle tillbaka i Premier League, få utväxling på sitt spel, sluta säsongen på övre halvan och att se Rafa Benitez göra mycket med små medel. Det finns samtidigt något lätt tragiskt åt att behöva betrakta detta med glädje när det gäller just Newcastle. Precis som det är tragiskt att behöva följa Newcastles supportrar sukta efter en ny ägare. En klubb med mycket mer potential än så. En klubb som om den börjar uppnå sin potential skulle förändra det engelska fotbollslandskapet.

Lagets stjärna: Jonjo Shelvey
Av olika skäl aldrig aktuell för den engelska VM-truppen men det kan sannerligen inte ha något att göra med vad som faktiskt sker på planen, för där har Shelvey varit en av Premier Leagues bättre mittfältare den här säsongen, ett kreativt centrum på Newcastles mittfält.

Lagets hjärna: Jamaal Lascelles
Rejält genombrott för Lascelles den här säsongen, på tal både om spelare som kunde ha varit med i den engelska VM-truppen och spelare som kanske borde ha varit med i min egen säsongselva. 24 år gammal och lagkapten visar något på Lascelles betydelse för Newcastle.

Lagets kanon: Kenedy
Har nog haft svårt att bli tagen på något större allvar under sina säsonger med Chelsea där han har haft väldigt svårt att få något utrymme. Inte trodde många att han skulle göra någon större nytta för Newcastle, men väl där har han fått något av ett mycket försenat genombrott under säsongens andra halva.

Lagets kalkon: Islam Slimani
Ett annat januarilån som sannerligen inte blev lika lyckat är Islam Slimani som försökte hitta en väg ut ur Leicester men som mest verkar ha gjort sig själv omöjlig under sin tid med Newcastle. Höga förhoppningar på det här lånet men inga som infriades.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för Newcastle? Rafa Benitez är en manager som tror mycket på att organisera sina lag, och kanske är det desto mer nödvändigt när det kommer till ett lag som Newcastle med ett underskott på individuell spetskvalitet. Newcastle var framför allt täta bakåt, släppte i relativa termer inte till särskilt många chanser och var dessutom bra på att försvara sig mot dem.

Vad måste Newcastle förbättra? Lagets brister hittar vi framför allt i offensiven där Newcastle framför allt visade upp en ineffektivitet på de chanser som faktiskt skapades. Att Newcastle letade efter en etablerad anfallare var ingen tillfällighet, Islam Slimani lånades in, vissa skulle mena att de redan hade en i truppen i form av Aleksandar Mitrovic, men hur som helst var det en punkt som aldrig riktigt gick i lås för Newcastle och för Rafa Benitez.

Höjdpunkt: 1-0 vs Man Utd (h)
Hur kommer det sig att alla lags höjdpunkter är 1-0-segrar hemma mot Man Utd? Det var Newcastles första vinst på hemmaplan på fyra månader när det begav sig i februari och det var framför allt början på det uppsving under våren som skulle lyfta Newcastle upp ur nedflyttningsstriden och upp till den slutliga tiondeplatsen.

Low-point: 0-1 vs Arsenal (b)
Den trista slutpunkten på nio raka matcher utan vinst för Newcastle, varav åtta förluster, som såg Newcastle parkera under nedflyttningsstrecket igen. Det rådde gravstämning runt Newcastle där luttrade supportrar nog såg framför sig ännu en nedflyttning. Det skulle komma att vända men det var få som vågade tro på det strax innan jul.

Inför 2018-19:

Helt avgörande för Newcastle är att lyckas behålla Rafa Benitez. Det verkar förvisso som att de kommer göra det. Dels vill han själv naturligtvis helst av allt stanna i Newcastle. Dels sägs nu Mike Ashley ha gett Benitez de utfästelser denna kräver vad avser investeringar i spelartruppen. Återstår att se om dessa utfästelser faktiskt är värda något den här gången.

Öppet är alltjämt frågan om ett uppköp av Newcastle. Med bibehållen Premier League-status ökar naturligtvis chanserna till det. I vilket fall som helst är det nödvändigt för Newcastle att investera i sin spelartrupp den här sommaren, i synnerhet till lagets offensiva delar. Om de lyckas med det kan de utmana den övre halvan av tabellen även nästa säsong.

BETYG: Väl godkänd (+++)

Det spelar för The Sun mindre roll att Raheem Sterling själv på sociala medier har förklarat tatueringen. Att den inte är ett stöd för någon vapenkultur, utan ett sätt att minnas hur hans egen far blev nedskjuten och mördad när Sterling själv bara var två år gammal, att tatueringen heller inte är färdig. Den typen av kontext och detaljer besvärar sig inte The Sun med.

The Sun har så klart viss historik med att attackera just Raheem Sterling. De har gjort flera tidigare uppslag som mest gått ut på att klandra Sterling för dennes pengar och livsstil. Och det är uppenbart att Sterling bara kan göra fel. Ena gången får han skit för att vara slösaktig och extravagant. Nästa gång får han skit för att han tydligen har snålat.

Engelska tabloider generellt har så klart och som bekant en lång historik med att attackera engelska fotbollsspelare, i synnerhet landslagsspelare. Både Wayne Rooney och David Beckham har vid ett flertal tillfällen fått löpa gatlopp i den brittiska tabloidpressen. Och naturligtvis blir det som allra värst runt och i samband med de stora mästerskapen.

Man kan fråga sig vad detta egentligen beror på. Vilka drivkrafter är det som får tabloiderna att köra sådana här drev? Det kan inte förklaras rent kommersiellt för då borde det vara precis lika vanligt i andra länder, men det är i mycket hög utsträckning just ett engelskt fenomen. Det vore i själva verket nästan omöjligt att föreställa sig något liknande i exempelvis Sverige.

Mitt svar är att tabloidtaktiken är grundad i motsvarande delar av klassförakt och gammal ohederlig rasism. Det är ingen tillfällighet att det fokuseras just så mycket på pengar och livsstil för Raheem Sterling, och då i synnerhet de mest uppseendeväckande aspekterna av det. Mängder av vita spelare lever så klart på samma sätt, men inga skandalreportage görs om dem.

Det är tydligen på något sätt mer upprörande när svarta spelare är rika än när vita spelare är det. Detta drabbar inte bara Raheem Sterling. När Paul Pogba gick till Man Utd cirkulerade exempelvis teckningar av honom med överdrivna kroppsattribut omgiven av sedlar och guldtackor som påminde alldeles för mycket om bananer för att vara någon tillfällighet.

Men klass har också väldigt mycket med saken att göra. Och kanske är det inte att förundras över i ett land som England där klassamhället fortfarande är så djupt inrotat i samhällets traditioner, och där det manifesteras så väldigt tydligt i språk, sätt att tänka och rent fysiska samhällsinstitutioner. Och den som undrar över det behöver bara erinra sig det nyss avklarade kungliga bröllopet.

Alltså är det heller ingen tillfällighet att just David Beckham och Wayne Rooney under de senaste 20 åren har varit så hårt angripna av tabloiderna. Det är klart och tydligt arbetargrabbar som råkar ha ”kommit upp sig”. I åtminstone ett av fallen är det dessutom en arbetargrabb som vågar bete sig som om han vore något förmer än bara arbetargrabb, en oförlåtlig synd så klart.

Ur det större perspektivet är det därför heller ingen tillfällighet att det här är så unikt inriktat på just fotbollsspelare. Fotbollen är arbetarklassens sport i England redan sedan dess start. Rugby, cricket och andra idrotter är det inte alls på samma sätt och dessa är heller inte drabbade på samma sätt. Att det är fotbollen som flödar av pengar är så klart en frestande kombination.

The Sun och övriga tabloider driver så klart klassperspektivet på ett minst sagt dubbelsidigt sätt. Å ena sidan är det främst till arbetarklassen och medelklassen de rent kommersiellt riktar sig och hoppas alltså kunna uppröra de som själva har det kämpigt med skandalreportage om andras slöseri och överflöd. Å andra sidan är alltså grunden för detta ett djupt rotat arbetarklassförakt.

Det saknas naturligtvis inte teorier som förklarar varför det blir på det sättet, hur massmedierna är instrument för att bevara en samhällsordning, och hur arbetarklassens djupt rotade självförakt är lätt att utnyttja mot dem. Rent praktiskt är det en fråga om klassisk indignationsjournalistik – ”titta på dem som har vad ni inte har, vilka tror de egentligen att de är?!” Jante talar många språk.

Det hela når självfallet sin kulmen i och med att England knappast heller gör bra ifrån sig i mästerskapen. Det blir nästan ofrånkomligen ett satans liv i tabloiderna. Kritiken gäller så klart heller inte så mycket själva fotbollen, utan formuleras då mer i termer av hur det egentligen är möjligt för alla dessa ”överbetalda, bortskämda spelare att vara så dåliga och bry sig så lite!”

Med andra ord, Englands spelare är inte bara skyldiga till att misslyckas i mästerskapen utan även till att de råkar vara rika när de gör det. Indignerat menas att ”inte bara är spelarna snuskigt rika, de är oförtjänt rika!”, som om de ville misslyckas. Samtidigt berikar sig eliten inom finans och politik med enorma belopp i bonus även när företag drivs i botten och anställda skärs ned.

Men låt oss för all del rikta ilskan mot att fotbollsspelare tjänar pengar! Visst ska tabloider och media granska fotbollen och dess spelare. Det finns få saker som stör mig lika mycket som när stora mediehus reducerar sig själva helt och hållet till hejaklacksledare varenda gång det närmar sig mästerskap. Men vad The Sun och tabloiderna gör med Raheem Sterling är inte granskning eller journalistik.

Det är populism av det mest unkna slaget. Och det mest deprimerande med det är att tabloiderna vet vad det är som säljer. Vilket naturligtvis ger dem den ytterst bekväma ursäkten att de bara rapporterar åsikter som redan finns i samhället. Vilket på sätt och vis är sant, samtidigt som det är minst lika sant att dessa åsikter finns där eftersom tabloiderna har varit med om att skapa dem.

Vad det betyder för England? Att de kommer behöver genomföra detta VM precis som de har genomfört egentligen varenda VM och EM sedan 1990-talet, som hackkycklingar och syndabockar in waiting. Nästan självskrivna förlorare på förhand i ett spel där egentligen bara en rätt orealistisk VM-final kan göra dem till vinnare. Indirekt kan det hävdas att de får skylla sig själva.

Det är priset de betalar för att de råkar ha blivit rika på att spela fotboll. Vissa tvingas betala ett högre pris än andra. Och det är ingen tillfällighet vilka dessa vissa är. Liksom det inte heller är någon tillfällighet vilka dessa vissa sannolikt inte är.

PREMIER LEAGUE: PL11 (2016-17: PL14), 44pts (+3) – (+++)
FA-CUPEN: 3:e omg. vs Brighton (b) – (+)
LIGACUPEN: 4:e omg. vs Bristol City (b) – (++)

Från Frank De Boer till Roy Hodgson. Om Crystal Palaces säsong och klubbens något luddiga tänkande inför säsongen ska konkretiseras på något sätt så är det väl just med det synnerligen omaka paret. Från ungt, poppigt och kontinentalt till gammalt, beprövat och inte riktigt lika kontinentalt. Det avslöjade ett Crystal Palace som hade en tanke men varken vågade eller ville genomföra den.

Det var på sitt sätt ett experiment som signalerade ambition. Crystal Palace ville något mer, de ville ta nästa steg framåt i sin utveckling. Sådan ambition förtjänar att applåderas. Men det var samtidigt ett experiment utan vare sig mental eller materiell backning. Frank De Boer fick i uppgift att i grunden förändra Crystal Palaces spel utan att spelartruppen över huvud taget förändrades.

Hur ska man då se på att Crystal Palace och Steve Parish sparkar Frank De Boer redan efter fyra matcher, som gett noll poäng och noll mål? Förtjänar det att häcklas som ett spektakulärt misslyckande? Eller förtjänar det att berömmas för att Crystal Palace åtminstone hade sinnesnärvaron att snabbt inse sitt misstag och korrigera det? Förmodligen både och.

En katastrofal säsongsinledning där Crystal Palace stod utan poäng efter sju omgångar slutade till sist i en elfteplats för Crystal Palace. Ett bra betyg för det framgångsrika jobb Roy Hodgson gjorde med laget, men också en slags påminnelse om att den här säsongen hade kunnat bli så mycket bättre för Crystal Palace. Men sådant är alltid lätt att veta i efterhand.

Managerbetyg: Frank De Boer (+)
Hans fyra matcher utan poäng och utan mål med Crystal Palace innan han fick sparken är så klart the stuff of legends och det är väl minst sagt tveksamt om De Boer får något jobb i England igen. Misslyckad i Crystal Palace naturligtvis men samtidigt hårt att ge honom det allra lägsta betyget givet både att han fick så väldigt kort tid på sig och att han knappast hade de bästa förutsättningarna att jobba med.

Managerbetyg: Roy Hodgson (++++)
Det var back to basics när Crystal Palace istället anställde Roy Hodgson. Det var många som var skeptiska till Hodgson av samma skäl som folk är skeptiska till Sam Allardyce, Alan Pardew och David Moyes. Men Hodgson är i mångt och mycket Crystal Palace i själ och hjärta och visade under den här säsongen att det måste inte vara ett problem i sig att vara en gammal brittisk manager. Kan avsluta sin managergärning med att göra Crystal Palace till ett lag för övre halvan.

Bloggen om Crystal Palace 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/09/11/crystal-palaces-sparkning-av-frank-de-boer-visar-att-prat-om-filosofi-var-tomma-ord/

Det pratades i stora ord om den så kallade Ajaxmodellen inför säsongen. Crystal Palace skulle moderniseras och uppgraderas och börja jobba utifrån en mer kontinental filosofi. Fina tankar. Men när filosofi och fina tankar möter en många gånger mycket bister Premier League-verklighet blir det oftast mycket tydligt vad som i själva verket är viktigare än allt annat. Framför allt sätter det fingret på att Crystal Palace gör helt rätt som tänker i termer av filosofi och identitet, men måste också komma ihåg vilka de själva är.

Lagets stjärna: Wilfried Zaha
Crystal Palace förlorade alla tio matcher i vilka Wilfried Zaha inte startade den här säsongen, en rätt enastående statistik som kanske något tillspetsat beskriver Zahas betydelse för Crystal Palace. En strålande, kreativ spelare som större klubbar kommer hålla ögonen på i sommar.

Lagets hjärna: Luka Milivojevic
Den serbiske mittfältaren har blivit en viktig och beständig del av Crystal Palaces mittfält. Skyddar backlinjen bra och fördelar boll framåt på ett konstruktivt sätt, en spelare på vilken Crystal Palace kan bygga ett fotbollslag. Tar straffar men heller inte en oäven målskytt från sin mittfältsposition.

Lagets kanon: Ruben Loftus-Cheek
Loftus-Cheek är så klart inte något okänt kort inför den här säsongen då han kom på lån från Chelsea för att få speltid under ett VM-år. Ett beslut som gav utdelning. Hans framtid i Chelsea är ett oskrivet kort i nuläget men det är svårt att se honom gå tillbaka till en bänkplats där.

Lagets kalkon: Christian Benteke
Vad i hela friden har hänt med Christian Benteke som för bara några säsonger sedan var en av Premier Leagues farligaste anfallare? Ian Wright gjorde en rätt bra studie av honom där han visade hur svagt självförtroende kan sabba även en skicklig anfallare. Började se bättre ut mot slutet av säsongen.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för Crystal Palace? Säsongsinledningen skojar man inte bort. Noll poäng efter sju omgångar gjorde Crystal Palace till givna favoriter att åka ur Premier League och hela säsongen fick ägnas åt att rädda upp den situationen. Något som först i april kunde börja betraktas som ett utfört uppdrag. Crystal Palace har den defensiva grunden men fortsätter leta efter en riktigt effektiv anfallsidé.

Vad måste Crystal Palace förbättra? Som sagt, anfallsspelet kan bli bättre där alltför mycket just nu är beroende av Wilfried Zahas kvalitet och påhittighet, och där förvisso en helt formdoppad Christian Benteke kanske har fått Crystal Palaces anfallsspel att se sämre ut än vad det egentligen är. Målvaktsposten är en annan position som Crystal Palace skulle kunna förstärka.

Höjdpunkt: 2-1 vs Chelsea (h)
Visst var det fest och gamman när Crystal Palace slog Leicester med 5-0 på Selhurst Park i slutet av april och säkrade kontraktet i Premier League, men den kanske största euforin och lättnaden kom kanske tidigare på säsongen, i den åttonde omgången, när Crystal Palace efter att ha tagit noll poäng och gjort noll mål på sina sju första matcher, äntligen vann en fotbollsmatch. Den här vinsten mot Chelsea kan vara vad som verkligen räddade Crystal Palaces Premier League-kontrakt.

Low-point: 2-3 vs Man Utd (h)
Gör man 2-0 på hemmaplan i andra halvlek ska man vanligtvis vinna matchen, men här lyckades Crystal Palace tappa alla tre poängen. Det var slutet på en riktigt dålig period av Crystal Palaces säsong med sju raka matcher utan vinst mellan slutet av januari och mitten av mars som såg laget återigen neddragna i nedflyttningsstriden på allvar.

Inför 2018-19:

Mycket kommer bero på om Crystal Palace lyckas behålla Wilfried Zaha eller ej. Utan Zaha blir det en fråga om att starta om och hitta nya lösningar för laget, med Zaha har Crystal Palace alla chanser att göra ungefär som Burnley har gjort den här säsongen och konkurrera om europeiska cupplatser. Med Roy Hodgson känns det som om Crystal Palace har hittat fötterna igen i Premier League.

Den gångna säsongen har handlat om att rädda Crystal Palace kvar i Premier League, med den ångest och krampaktighet ett sådant arbete innebär. Härifrån kan Crystal Palace bygga vidare med större lugn och bättre självförtroende. Inte minst viktigt för spelare som Christian Benteke som potentiellt fortfarande har mycket att bidra med för Crystal Palace.

BETYG: Godkänd (++)

På kort tid har även Sunderland hunnit med att anställa en ny manager. För att hitta den manager de vill ha har de behövt resa till de kalla och karga landen north of the wall. Upp till Skottland således där de i St Mirren hittade Jack Ross, som under de senaste två säsongerna har gjort med St Mirren ungefär vad han nu förväntas upprepa med Sunderland.

St Mirren är förvisso inte en klubb av riktigt samma storlek som någon av de båda Glasgowjättarna Celtic eller Rangers, men av hävd ändå en av de stabilt medelstora skotska klubbarna strax därunder. När Jack Ross tog över St Mirren i oktober 2016 befann sig däremot St Mirren tvärsist i skotska Championship, för första gången i klubbens historia på väg ned från den skotska andradivisionen.

St Mirren var en klubb som gav alla intryck av att ha fått sin själ utsliten ur den egna kroppen. Det var en klubb med en övergödd, överflödig och obalanserad spelartrupp, där alldeles för många spelare höll alldeles för låg kvalitet och hade alldeles för låg disciplin. Relationen till supportrarna var nära bristningsgränsen och mängder av supportrar hade slutat gå på lagets matcher.

Låter det möjligen som en klubb vi känner igen?! Ringer det möjligen några igenkännandets klockor?!

På drygt en och en halv säsong lyckades Jack Ross vända på skeppet för St Mirren och undvika det annalkande isberget. Den första säsongen slutade med St Mirren sex poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Den andra säsongen slutade St Mirren som överlägsen seriesegrare i skotska Championship, klar före både Man City och Bayern München, och alltså tillbaka i skotska Premier League.

Allt detta åstadkoms med en positiv fotboll dessutom. St Mirren dominerade sin division den här säsongen med en offensiv och blixtrande snabb fotboll som många gånger blåste motståndarna av planen. Det var penetration mer än possession där St Mirren ledde serien i antal skott, antal dribblingar och, inte minst viktigt, antal mål. Det var kanadensisk hockey översatt i torpedfotboll.

Supportrarna återvände till St Mirren Park. Naturligtvis till stor del tack vare en positiv och en vinnande fotboll, en fotboll som supportrarna kunde känna igen sig i igen, som de ville känna igen sig i. Men också för att Jack Ross med sitt lag gjort flera aktiva försök att genuint få med sig supportrarna på resan igen, få dem att återigen känslomässigt investera sig i klubben och i laget.

Det är med andra ord kanske inte så konstigt att Sunderland väljer att anställa Jack Ross, och till synes gå direkt på honom dessutom. Hade Sunderlands nya ägare och klubbledning själva gjort en sammanställning över allt som behöver göras med Sunderland, så är det exakt vad Jack Ross alltså redan har gjort med St Mirren. En ung, dynamisk tränare med helt rätt erfarenhet.

Det är inte första gången Sunderland söker sig north of the wall för att leta managers. Redan förra sommaren försökte de få tag på Derek McInnes i Aberdeen som var väldigt nära att tacka ja, men som till sist fick kalla fötter och stannade kvar i Aberdeen. Det är inte svårt att tänka sig att denne värderade läget i Sunderland då och insåg vartåt det hela lutade.

Den här gången tackar alltså Jack Ross ja till Sunderland. Han lämnar således en klubb i Skottlands Premier League för en klubb i League One. Naturligtvis gör han det på grund av potentialen som ändå finns i Sunderland, en engelsk storklubb som om några år kan spela i Premier League igen. Han gör det helt säkert också för att Sunderlands nya ägare innebär bättre förutsättningar.

Bekymret för Sunderlands alla managers de senaste åren har varit att de ständigt, antingen av omständigheterna därtill tvingade eller av egen förskyllan, försökt anpassa sig efter en övergödd, spretig och odisciplinerad spelartrupp utan att någon gång lyckas eftersom det aldrig kunde lyckas. Jack Ross valde motsatt metod med St Mirren. Han anpassade sig inte efter spelartruppen, han anpassade spelartruppen!

Jack Ross valde att istället plocka upp unga spelare ur de egna leden som var villiga och kapabla att spela hans fotboll. Jack Ross rekryterade smart nya spelare redan under sitt första transferfönster som därefter var en helt central del i det lag som säsongen efter skulle vinna serien. Jack Ross ställde spelare vid sidan som inte motsvarade kraven, och sålde dem undan för undan vidare.

Sunderland och deras nye ägare Stewart Donald måste rimligtvis hoppas och förvänta sig att Jack Ross nu ska göra samma sak med deras spelartrupp. Vilket måste betyda att Sunderland och Stewart Donald har för avsikt att ge Jack Ross utrymmet, resurserna och förutsättningarna att driva igenom samma form av förändringsprocess med Sunderland.

På flera sätt är förutsättningarna för Jack Ross kanske till och med bättre med Sunderland än vad de var med St Mirren. Han har en sommarsäsong på sig att faktiskt drilla Sunderland i sin spelidé innan vintern kommer. Sunderlands fallskärmar från Premier League ger dem ett ofantligt resursövertag i League One. Och i League One kommer Sunderland vinna mer än de förlorar, de löper inte samma risk att åka ur.

Det är så klart fascinerande att Sunderland väljer att söka sig north of the wall för att hitta en ung, dynamisk manager. Men det är ingen tillfällighet, för i Skottland ser vi för närvarande något av ett litet tränarunder. Vi känner så klart till Brendan Rodgers i Celtic. Även med Neil Lennon som för närvarande är i Hibs är vi rimligen bekanta.

Vid sidan av dem har Steve Clarke gjort stor succé med Kilmarnock, och på ett halvår förvandlat laget från nedflyttningskandidater till sniffandes på europeiskt cupspel. Något som borde kunna få engelska klubbar att visa intresse för Clarkes tjänster igen. Derek McInnes som sagt har gjort ett strålande jobb med Aberdeen och lyft upp dem mot historiska höjder igen.

Stephen Robinson har under säsongen lyckats ta Motherwell till två skotska cupfinaler, vilket är imponerande givet att det är en av Skottlands mindre klubbar i den högsta divisionen, med långt ifrån samma förutsättningar som några av stadsklubbarna. Robinson har blåst nytt liv i klubben som helhet, och inte minst i supportrarnas entusiasm.

David Hopkin har tagit Livingston FC upp i Premier League, efter att ha tagit andraplatsen i serien bakom just St Mirren, och därmed tagit sig till playoff som de sedan vann mot Partick Thistle, som alltså åkte ur Premier League. De inledde säsongen allmänt ansedda som det svagaste laget i Championship, men Hopkin byggde vidare på de spelare som tagit laget upp från tredjeligan.

Det finns många spännande managernamn i Skottland. Att Sunderland söker sig north of the wall är alltså inte så väldigt märkligt utan kanske mest ett slags tidens tecken. Fler engelska klubbar kan alltså vilja göra vad Sunderland precis har gjort. Och det måste väl vara första gången på minst tio år som något sådant kan sägas om Sunderland.

Kanske inte något stort steg framåt för Sunderland. Men åtminstone, för första gången på mycket länge, ett steg framåt.

PREMIER LEAGUE: P12 (2016-17: P9), 44pts (-2) – (+++)
FA-CUPEN: 3:e omg. vs Wigan (h) – (+)
LIGACUPEN: 5:e omg. vs Chelsea (b) – (++++)

Bournemouth slutade nia förra säsongen och förstärkte inför den här säsongen med Jermain Defoe, Asmir Begovic och Nathan Aké. Bournemouth slutade däremot bara tolva den här säsongen vilket har genererat visst missnöje runt klubben. Rensat för inflation och för en ännu tuffare liga den här säsongen kanske det ändå ska betraktas som en framgång.

Bournemouths övergripande problem var att hitta någon slags jämnhet under säsongen. De spelade periodvis bra. Bland annat gick de igenom januari helt obesegrade i sju raka matcher, inkluderandes vinster mot både Arsenal och mot Chelsea. Å andra sidan hade de perioder i början av säsongen, tiden innan jul och mot slutet av säsongen där de knappt vann några matcher alls.

En styrka Bournemouth generellt sett har visat upp under mest hela säsongen är att komma tillbaka från underlägen. Det är många matcher under säsongen där de har hamnat i underläge men ändå lyckades kriga sig kvar i matchen och även till slut kvittera. Det vittnar om bra arbetsmoral, trygghet i sitt system, betyder värdefulla egna poäng och förnekar konkurrenter viktiga poäng.

Premier League kommer bara bli tuffare och tuffare. Bournemouth måste dels börja reflektera över vad de vill uppnå härnäst, när de med tre säsonger i Premier League under bältet måste börja fundera på att göra avtryck i Premier League, inte bara spela i Premier League. Dels måste Bournemouth försöka värva individuell spetskvalitet i högre utsträckning.

Om inte kommer sannolikheten öka att Bournemouth med tiden går samma öde till mötes som Swansea har gjort. Båda klubbarna har beskrivits som League One-klubbar som råkar spela i Premier League. Avsett som en komplimang förvisso, men en något dubbelsidig komplimang. Verkligheten har hur som helst hunnit ifatt Swansea. Bournemouth måste skapa sin egen verklighet.

Managerbetyg: Eddie Howe (+++)
Det säger ändå något om Eddie Howes arbete med Bournemouth att laget kan sluta tolva i Premier League och det lämnar ändå ett litet frö av missnöje i och runt det egna laget. Bournemouth slutade nia förra säsongen och förstärkte inför den här säsongen. Men det vore knussligt och ärligt talat orättvist och oförstående att hålla det mot Howe och Bournemouth, som aldrig var riktigt nära att dras med i nedflyttningsstriden. Håller på att etablera sig i Premier League, men behöver börja fundera på vad som händer härnäst.

Bloggen om Bournemouth 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/12/17/har-bournemouth-eller-liverpool-forandrats-mest-sedan-detta-mote-forra-aret/

Hemmamatchen mot Liverpool skedde nästan på dagen ett år efter samma möte förra säsongen då Bournemouth visade upp både sina bästa och sämsta sidor och vann med 4-3. Inför den här säsongens match reflekterade jag kring i vilken utsträckning Bournemouth förändrats sedan dess och noterade ett tydligt skifte i Bournemouths matchplan ägnat att bli mindre sårbara bakåt. En taktik som bara delvis har lyckats.

Lagets stjärna: Callum Wilson
Det är väl tveksamt om Bournemouth har några riktiga stjärnor men Callum Wilson är väl den som kommer närmast. Lagets främste målskytt den här säsongen, vilket kanske inte säger jättemycket. En spelare som kan fortsätta utvecklas i Bournemouth.

Lagets hjärna: Simon Francis
Hårt arbetande försvarare som har fungerat både som mittback och som vänsterback under säsongen med bravur. Är spelaren som håller ihop försvaret i Bournemouth och inte minst med sitt huvudspel en underskattad pjäs i Eddie Howes lagbygge.

Lagets kanon: Lewis Cook
Har ansetts vara lovande länge men kan sägas ha fått sitt genombrott som etablerad och regelbunden Premier League-spelare den här säsongen. Detta i sådan utsträckning att det pratades om honom på fullt allvar som en spelare för den engelska VM-truppen.

Lagets kalkon: Jermain Defoe
Hårt att kalla Defoe för kalkon men fyra mål på 25 matcher kan inte vara vad Bournemouth hoppades få ut av Defoe när de värvade honom. Allra helst inte som mitt intryck är att det i viss mening bröt upp ett redan fungerande och produktivt anfall från förra säsongen.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för Bournemouth? Svaret beror på perspektivet. Hur kommer det sig att Bournemouth slutar tolva? Eller varför slutar de tolva istället för nia? Glaset halvfullt eller halvtomt?! Två svar således. Dels att de på samma gång producerar relativt många chanser framåt och är hyfsat bra på att försvara sig mot de chanser motståndarna skapar. Dels att de har varit mindre effektiva på att ta sina chanser tillvara samtidigt som motståndarna fortfarande tillåts skapa alltför många chanser mot dem.

Vad måste Bournemouth förbättra? Utifrån ett rent systemperspektiv fungerar Bournemouths anfallsidé tämligen väl, men de skulle behöva bli bättre på att sätta pricken över i, med andra ord hitta en avslutare av rang. Laget saknar individuell spetskvalitet med andra ord. Laget behöver också bli mindre sårbara bakåt och vill de inte ändra balansen i laget måste även där högre individuell kvalitet eftersträvas.

Höjdpunkt: 3-0 vs Chelsea (b)
Det är inte jätteofta en klubb som Bournemouth åker till en storklubb och vinner på deras hemmaplan, än mer sällan blåser dem av banan. Men Bournemouth befann sig i en sällan skådad formtopp och Chelsea hade sin kanske svåraste period under hela säsongen. Då händer sådant här.

Low-point: 1-4 vs Huddersfield (b)
Det är ett riktigt kass resultat när managern får gå ut och be om offentlig ursäkt efter matchen, men det här var en sådan match för Bournemouth. Förmodligen hade väl Eddie Howe lite goodwill att casha hem hos fansen i början av februari, efter att ha vunnit mot både Arsenal och Chelsea i januari.

Inför 2018-19:

Bournemouth kommer till start i Premier League även nästa säsong. På sätt och vis en framgång bara det. Men givet att de då gör sin fjärde säsong i Premier League börjar det kanske bli dags att snart förvänta sig lite mer än att Bournemouth bara ska spela i Premier League. Det börjar bli dags för Bournemouth att också göra avtryck i Premier League. Kommer det ske 2018-19? Räkna inte med det.

BETYG: Väl godkänd (+++)

Alla över en viss ålder har starka minnen av Coventry. De var en beständig del av Premier League och den engelska högstadivisionen ända sedan 1967, då de för första gången i klubbens historia tog sig upp, fram till 2001 då de till sist efter 34 år sade adjö för att därefter aldrig återvända. Steve Ogrizovic, Craig Bellamy, Robbie Keane är några kultspelare vi inte glömmer.

Vad som hände sedan är hyfsat allmänt känt. Coventry åkte ned i Football League igen. Klubben drabbades av finansiella problem. Efter några år köptes klubben upp av hedgefonden Sisu som därefter har skött klubben ungefär som sitt illa omtyckta styvbarn. Klubben fortsätter brottas med dessa problem och åkte förra säsongen för första gången sedan 1950-talet ned i League Two.

Den fasta punkten i Coventrys stökiga tillvaro har varit klubbens omtalade och prestigefulla akademi som under många år har producerat mängder av lovande spelare. Och med Coventry tillbaka i League Two, med de finansiella trångmål detta innebär, så är det inte minst på den egna akademin som Mark Robins, Coventrys manager, har fått luta sig under säsongen.

När Coventry vandrar ut på Wembleys gröna gräsmatta i eftermiddag gör de det med Lee Burge i målet och med Jordan Willis och Ryan Haynes i backlinjen. Det är heller inte omöjligt att unga spelare som har slagit sig upp och in i a-laget under säsongen har en viktig roll att spela för Coventry i eftermiddag, såsom yttermittfältaren Tom Bayliss, som Jordan Shipley eller som Jordan Ponticelli.

Då har Coventry dessutom sålt lovande ungdomar under det senaste året som Ben Stevenson till Wolves och Charlie McCann till Man Utd. Med andra ord, trots osäkerheten och rörigheten som råder runt Coventry City på grund av deras ägare, så finns det ändå gott hopp om framtiden för Coventry. Mycket tack vare deras akademi och deras ungdomlighet.

Det ger dem också gott hopp för den här playoff-finalen. Men väl där är det inte bara ungdomlighet utan lika delar erfarenhet som ska guida Coventry mot Exeter. På centralt mittfält härjar två mycket rutinerade spelare i Liam Kelly och den 36-årige Michael Doyle, en trotjänare som gjort över 300 matcher för Coventry och som återvände till klubben inför den här säsongen.

De möter ett Exeter som även de har gjort sig kända för att lotsa fram och spela många unga spelare. Fyra av fem spelare i Exeters försvar är egna produkter och genom åren har Exeter producerat mängder av spelare, även om deras storlek och finansiella situation har gjort att de varit tvingade att sälja dem vidare för att hålla sig själva flytande.

Det är med andra ord två progressiva klubbar som möts i League Twos playoff-final i eftermiddag. Den ena klubben befinner sig i slutet av en epok med Paul Tisdale som manager och Steve Perryman som director of football. Båda avgår efter matchen. Den andra klubben står på början av något nytt igen, med Mark Robins som manager och med många unga spelare.

Kanske har förändringens vindar redan börjat blåsa för Coventry. De slutade den här säsongen sexa. Det är absurt nog första gången sedan 1970 som Coventry slutar sexa eller högre under någon säsong eller någon serie. En rätt bisarr svit som naturligtvis speglar först klubbens långa tillvaro i Premier League och sedan problemen klubben brottats med alla år därefter.

Det är annars supporterorganisering som är ett gemensamt tema för de båda klubbarna. Under de svåra åren för Coventry har Sky Blues Supporters Trust varit den främsta rösten för supportrarnas missnöje, och en ständig påminnelse för Sisu att ”vi ser er”. Exeter är sedan flera år tillbaka en supporterägd och –styrd klubb, sedan de en gång befunnit sig i liknande problem som just Coventry.

På sätt och vis visar både klubbarnas ägarformer de respektive modellernas brister. Coventrys brister är uppenbara, oansvariga och oengagerade ägare är ett av den engelska fotbollens återkommande gissel. Exeters brister med sitt supporterägande är mindre uppenbara men bygger på den populism och vända kappen efter vinden-kultur den riskerar ge upphov till.

Paul Tisdale hade varit Exeters manager i vått och torrt i tio år när Exeter en bit in på säsongen befann sig långt ned i tabellen i League Two. Plötsligt som från ingenstans röstade klubben igenom att inte förlänga hans kontrakt. Exeter reste sig i tabellen och tog sig sist till playoff-final, som de förvisso förlorade. Men då var det plötsligt okej att förlänga Tisdales kontrakt igen.

Det var en situation som kanske reddes ut där och då men det satte onekligen sina spår i relationen mellan Exeter och Paul Tisdale, och ett år senare är det alltså han själv som väljer att avgå, efter att ännu en gång ha lett sitt Exeter först till playoff och nu till playoff-final. Hans sista insats som Exeters manager kan vara att skicka upp dem i League One.

Och det är inte svårt att föreställa sig att någonstans på ett hotell på Frankrike sitter Arsene Wenger och ler lite så där snett åt sig själv och sina egna tankar som han brukar göra och säger för sig själv: ”Du och jag Paul, du och jag!” Engelsk fotbolls två mest långlivade managers. Båda i praktiken bortröstade av sina egna supportrar. Kan en av dem få sista ordet?

Fulham har kallats för ”the Manchester City of the Championship”. Kanske är det en naturlig reflex med sådana jämförelser i dessa dagar, men med Fulham är det åtminstone inte enbart en tillfällighet. Vi ser det i bollinnehavet, vi ser det i antalet passningar, vi ser det i det kollektiva presspelet och i det kollektiva anfallsspelet på planen. Vi såg det på Wembley mot Aston Villa.

Aston Villa saknade definitivt inte spelarna att vinna matchen. Robert Snodgrass, Albert Adomah, Conor Hourihane, Lewis Grabban, inte minst Jack Grealish med flera var alla farliga på planen. Men Aston Villa saknade samspelet. Laget anföll individuellt men inte samordnat. Spelarna såg träden men aldrig riktigt skogen, och där syntes en mycket tydlig skillnad mot Fulham.

Fulham saknade aldrig idéer eller alternativ på planen. Deras spelmönster var så inövade att de aldrig riktigt behövde fundera över vad de egentligen skulle göra, de tappade aldrig de värdefulla sekunder som Aston Villa tappade i nästan varenda anfall. Fulhams seger var en seger för lagspelet fotboll. På så vis var inte Tom Cairney fel ute, det var en seger för fotbollen.

Aston Villa hade erfarenheten på Wembley, om detta hade det pratats mycket inför playoff-finalen. Men Fulham hade desto viktigare kvaliteten på Wembley, och dessutom kunskapen och lugnet att låta den komma till tals. Fulham satte sin taktik perfekt, Fulham satte sin organisation på planen perfekt, när Fulham kanske behövde det som allra mest gjorde de sin kanske allra bästa match.

Det är den vanliga diskussionen om hönan eller ägget. Men laget fungerade och då gjorde även viktiga spelare felfria insatser. Att säga att de höjde sig vore både att göra dem viss orättvisa och att falla ned i klichéer, men Fulhams spelare nådde sin nivå, de sjönk inte ihop, de föll inte för pressen av Wembley, av matchens enormitet, av hoppet om och chansen till Premier League.

Tom Cairney dirigerade Fulhams mittfält på ett strålande sätt och med det även matchens tempo. Här demonstrerade han alla de egenskaper som gjort honom till en så omtalad mittfältare. Hans löpning från djupet och iskallt genomförda avslut var fotbollspoesi.

Ryan Sessegnon visade världen att han trots sin ungdom och oerfarenhet inte räds de stora matcherna och de stora ögonblicken. Föll inte i fällan att försöka göra för mycket när han fick bollen, utan fattade rätt beslut hela tiden och, när chansen kom, så gjorde han precis så mycket som krävdes.

Aleksandar Mitrovic hade svåra matcher mot Derby County men på Wembley visade han upp sitt kunnande. Stark i sitt mottagningsspel, svår att ta bollen ifrån och med sin rörlighet inne i straffområdet fick han många gånger både John Terry och James Chester att se ut som stenstoder.

Matt Targett var en annan spelare än han var i semifinalerna. Betydligt mycket mer vårdad i sitt eget passningsspel och inte minst bergsäker i defensiven där han varje gång stod på rätt plats och inte var rädd att offra kroppsdelar för att stoppa Aston Villas anfall.

Tim Ream är den kultförklarade amerikanske mittbacken som har fått kämpa mest hela säsongen med att vinna Slavisa Jokanovics förtroende, men till sist lyckats. Antitesen till Fulhams passa sig ur besvär-filosofi. ”Reeeaaamm!” låter det uppskattande från publiken varje gång Ream rensar iväg bollen.

Stefan Johansen var en frustrerande figur i semifinalerna mot Derby County i vilka det var mycket bolltransport innan det kom en kort passning i sidled. På Wembley var han en annan spelare, bollen gick i djupled och Johansens egna löpningar i djupled var ständigt livsfarliga för Aston Villa.

Ryan Fredericks fnös och frustade längs sin högerkant och var en ständig fara för Aston Villa. Var uppenbart tokladdad och får vara glad att han inte såg rött kort i första halvlek, men också ett tecken på att Fulham inte var främmande att ta till också den svarta magin för att vinna.

Fulham pallade trycket. Precis det som alla ifrågasatte om de verkligen skulle klara när de först förlorade den sista ligamatchen mot Birmingham när det var en match de var piskade att vinna. Precis det som alla ifrågasatte om de verkligen skulle klara när de sedan förlorade den första semifinalen mot Derby County. Men när det gällde som mest spelade de som bäst.

Det måste anses välförtjänt. Fulham har under säsongen tillsammans med Wolves varit seriens bästa lag. De är definitivt det lag som tillsammans med Wolves har spelat den fotboll som har bäst chans inte bara att hävda sig i Premier League utan faktiskt etablera sig i Premier League. Det hade varit tråkigt att se dem närmast bokstavligen snubbla på målsnöret.

Om de ändå hade gjort hade Fulham kanske ändå fått skylla sig själva. De gav sig själva ett rejält handikapp genom att ge räknenissen Craig Kline alldeles för stort inflytande över laget och över värvningspolitiken. Slavisa Jokanovic tog maktkampen och vann den under hösten, men det kostade Fulham viktiga poäng och gav konkurrenterna ett försprång.

Men till sist var det förmodligen nödvändigt för att ta Fulham till Premier League. Nu kan Fulham planera för framtiden, med vetskapen att de kommer få behålla Slavisa Jokanovic, och behålla majoriteten av de viktiga spelarna som var så centrala i att ta dem till Premier League. Allt för att Fulham vann en match som sägs vara värd närmare £200m.

Matchen var värd mycket mer än så för Fulham.

:::

Kiev badade i vitt även där. Real Madrid firade sin trettonde Champions League-titel och därtill sin tredje raka Champions League-titel. Naturligtvis en alldeles enastående bedrift. Och vilken fantastisk revansch för Gareth Bale, som i mina ögon har blivit något baktalad i Real Madrid de senaste åren. Fortfarande en helt lysande spelare.

Liverpool kommer så klart få brottas med både ånger och frågor utan svar. Det kommer naturligtvis alltid med väldigt goda skäl undras hur finalen egentligen hade slutat om Mohamed Salah hade fått fullfölja finalen. En fråga som hade känts betydligt mycket mindre motiverad om det bara hade varit otur eller en tillfällighet att han inte fick det.

Loris Karius hade en förfärlig kväll. Och ingen vet så klart om detta bättre än han själv och det kan kanske vara värt att komma ihåg i dessa tider när det kommer fram alltfler berättelser om ångest och depression bland fotbollsspelare och de väldigt tragiska konsekvenser detta kan få. Karius behöver inte hat, han behöver sympati. Fundera över hur ni själva skulle vilja bli behandlade!

Icke desto mindre är en ny målvakt kanske ändå något som Liverpool måste investera i under sommaren.

Det är alltid bittert att förlora en final, inte minst kanske en Champions League-final. Det ska däremot inte för den sakens skull tillåtas reducera Liverpools säsong. De har höjt sig i ligaspelet, säkrat fortsatt Champions League-spel, och i Champions League under säsongen har de återupprättat sig själva som engelsk och europeisk storklubb. Framtiden ser ljus ut.

Dessutom gillade jag för en gångs Jürgen Klopps schtick direkt efter matchen, kanske i synnerhet efter en förlust. Varenda journalist, även den närvarande UEFA-representanten, inledde varje fråga med att först ge komplimanger till Liverpools spel och sedan… ”Fuck komplimanger!” var Klopps andemening, han ville vinna!

Kanske fanns det med andra ord lite substans i det där PR-genomskinliga DNA-tjafset Liverpool ägnade sig åt inför finalen.

Rotherham möter Shrewsbury i dagens League One-final. Det är på pappret en inte alls ologisk playoff-final givet att de båda lagen slutade fyra respektive trea i League One den här säsongen. Båda lagen vann sina semifinaler någorlunda övertygande. Shrewsbury genom att besegra Charlton med 1-0 två gånger om, Rotherham genom att göra 2-0 hemma mot Scunthorpe efter 2-2 på bortaplan.

Wigan och Blackburn har redan säkrat uppflyttning från League One till EFL Championship. Om Rotherham vinner dagens playoff-final är det, unless my eyes are cheated by some spell, första gången på över tio år i Football League som exakt samma tre klubbar som förra säsongen flyttades ned till en serie direkt därefter flyttas tillbaka till den högre serien.

Vad finns då att säga om och inför dagens playoff-final? Det borde naturligtvis finnas en hel del, sträckandes från det sublima till det storslagna, från det konkreta till det abstrakta, från det generella till det specifika. Här är några av mina spaningar inför League Ones playoff-final mellan Rotherham och Shrewsbury:

(1) Målen kan komma från många olika håll för Rotherham där målskyttet under andra halvan av säsongen har spritts över nästan hela laget. En klar förändring sedan Rotherham i januari sålde sin överlägset främste målskytt Kieffer Moore till Barnsley. Shrewsburys målproduktion är mer centraliserad, i huvudsak till Stefan Payne men i mindre utsträckning även till Shaun Walley, Jon Nolan, Carlton Morris och Alex Rodman.

(2) The Book of Pauls. Rotherhams Paul Warne och Shrewsburys Paul Hurst har båda ett gemensamt förflutet som spelare i just Rotherham mellan 1999 och 2005. Warne har lyckats få ordning på Rotherham efter deras nedflyttning förra säsongen. Hurst samtidigt nämns som en mycket lovande manager och om inte Shrewsbury vinner idag kan det mycket väl bli så att Ipswich norpar honom. Det kan mycket väl bli så ändå.

(3) Shrewsbury är en av de stora överraskningarna i Football League den här säsongen, överlag tippade i botten av League One men långa stunder av säsongen i toppen av tabellen efter att ha inlett säsongen med 15 raka matcher utan förlust. Wigan och Blackburn blev för svåra i slutänden, men en normal säsong hade Shrewsbury kanske redan varit uppflyttade. Nu måste de vinna på Wembley, vilket de inte gjort på sina fyra senaste matcher där.

(4) Anfall mot försvar. Rotherham och Shrewsbury har tagit sig till den här playoff-finalen baserat på lite olika styrkor. Shrewsbury är väldigt väl organiserade defensivt och har varit ett av ligans absolut bästa lag defensivt, men samtidigt inte alls särskilt produktiva offensivt. Om inte för Stefan Paynes effektivitet hade Shrewsburys säsong sett annorlunda ut. Rotherham å andra sidan är ett av seriens mest produktiva lag offensivt. League Ones Man Utd mot Liverpool simpelt uttryckt.

(5) När trean och fyran har mötts i League Ones playoff-final är det fyran som har vunnit sex av de sju senaste matcherna. Goda omen för Rotherham. Mindre goda omen är att den sjunde matchen även var den senaste, när Preston slog Swindon för tre år sedan.

(6) Om ni undrar vem som springer omkring på Wembley med en magisk hatt på sig så är det Richard Wood, älskad mittback och kultförklarad kapten i Rotherham. Trots att Wood är 32 år gammal och trots att han har gjort snart 500 matcher som professionell fotbollsspelare i Football League är det här första gången han spelar på Wembley. Och som det märktes i semifinalerna där han bar fram Rotherham mot Scunthorpe. ”Richard Wood is magic, he wears a magic hat. And if you throw a brick at him, he’ll head the fucker back!”

(7) Paul Hurst, Shrewsburys manager, är en klubblegend i Rotherham där han spelade hela sin karriär och gjorde 494 matcher på 15 år. Dessutom har han sitt familjehem bara någon mil utanför Rotherham. Ibland är fotbollen väldigt, väldigt stor. Andra gånger är fotbollen väldigt, väldigt liten.

Det finns alla förutsättningar för en riktigt puttrig playoff-final i League One mellan Rotherham och Shrewsbury. Blir den lika dramatisk som finalen i EFL Championship har vi onekligen något att se fram emot.

Det var mötet mellan det oflyttbara objektet och den oemotståndliga kraften på samma sätt som kvällens match kan sägas vara matchen mellan klubben som inte tror den kan förlora mot någon och klubben som tror att den kan vinna mot alla. Real Madrid mot Liverpool således. Bara en av klubbarna kan ens teoretiskt ha rätt så klart – och det är inte Real Madrid.

Real Madrid har självfallet spelat mängder av Champions League-finaler, inte minst under de senaste fem åren. De har chansen att vinna klubbens trettonde Champions League-titel och har möjligheten att göra en three-peat av segrar, där ingen klubb före dem över huvud taget hade vunnit två Champions League i rad. Men de har aldrig riktigt mött en finalmotståndare som Liverpool.

Både 2014 och 2016 mötte Real Madrid i finalen Atlético Madrid, ett extremt defensivt väldrillat lag som taktiskt gick in till respektive match med ambitionen att stänga ned Real Madrid. Det var med ytterst små marginaler i båda finalerna men Real Madrid vann till sist den första finalen efter förlängning och den andra finalen efter straffläggning.

För ett år sedan mötte Real Madrid istället Juventus i finalen, ett Juventus som även de i första hand vilade sig på en enastående defensiv skicklighet, men där Real Madrids överlägsna eldkraft till sist visade sig dem övermäktig och Real Madrid vann finalen övertygande. Men det är tre finaler i rad i vilka Real Madrid har mött motståndare som försökt avväpna dem snarare än skada dem.

Liverpool kommer försöka skada Real Madrid. Liverpool måste försöka skada Real Madrid. Det är helt enkelt inte bara deras bästa chans utan det är troligtvis deras enda chans att vinna en Champions League-final mot Real Madrid. För om varken Atlético Madrid eller Juventus har verktygen att avväpna Real Madrid i en Champions League-final så har Liverpool det definitivt inte.

Om Liverpool vinner Champions League blir de den första eller som mest den andra engelska klubben att vinna Champions League eller ta sig till final utan en riktig solid defensiv som grund. Chelsea 2008 och 2012, Arsenal 2006, Man Utd 2008, 2009 och 2011, Liverpool själva 2005 och 2007, i samtliga fall fanns där en extremt stark defensiv, eller en defensiv approach, i grunden.

Endast Man Utd 1999 kan sägas ha lyckats vinna Champions League med en i första hand offensiv slagsida. De hade kanske inte en direkt dålig defensiv, men det var sannerligen inte lagets starka sida och något av deras akilleshäl, men oftast kompenserat för ett flödande och fritt anfallsspel. Men liksom detta Man Utd hade Jaap Stam i sin backlinje har Liverpool sin egen holländske mittback.

Det kan egentligen sägas samma sak om Liverpool. De har inte en direkt dålig defensiv, men det är sannerligen inte lagets starka sida och det är något av deras akilleshäl. Deras försvar har däremot stabiliserats under våren, inte bara tack vare Virgil Van Dijk, utan i huvudsak då Jürgen Klopp bildat ett mittlås på mittfältet med Jordan Henderson och James Milner.

Engelska klubbar vinner som regel inte Champions League utan ett bra försvarsspel och ett väl fungerande taktiskt system. Varje match som reduceras till en slags shootout om individuell spetskvalitet kommer nästan ofrånkomligen vinnas av Real Madrid eller Barcelona som genom alla tider alltid har varit klubbarna som samlat på sig världens allra bästa spelare.

Men Liverpool har ett väl fungerande taktiskt system, om än kanske inte så värst mycket mer än ett för ändamålet tjänligt försvarsspel. Liverpool är taktiskt och mentalt konstruerat just för sådana här matcher och motståndare, där allt fokus ligger på att pressa, på bollvinst och på blixtsnabba omställningar. Liverpool kan skada Real Madrid mer än vad Atlético Madrid eller Juventus någonsin kunde.

Visst är Real Madrid favoriter på pappret. Ett lag som bland andra består av spelare som Ramos, Marcelo, Kroos, Modric och Ronaldo kommer aldrig kunna vara något annat än favoriter. Men fotboll spelas inte på papper, fotboll spelas på gräs, och fotboll är en lagsport. Ett bättre lag med något sämre spelare kommer normalt sett vinna mot ett sämre lag med något bättre spelare.

Det vore så klart alldeles för simplistiskt att rakt av säga att Real Madrid inte också är fenomenalt bra som lag. De hade inte vunnit tre Champions League-titlar de senaste åren utan att vara ett bra lag. Men precis lika simplistiskt är så klart att anta att Liverpool skulle sakna spelare som kan vända eller avgöra den här matchen genom individuell spetskvalitet.

Det är också en spännande kamp att följa vid sidlinjen. Zinedine Zidane är tränaren som knappt vet hur man förlorar cupfinaler. Jürgen Klopp är å andra sidan en tränare som inte verkar kunna vinna cupfinaler. Efter att ha sett Zidanes två Champions League-finaler, och Jürgen Klopps två cupfinaler med Liverpool, är ett bestämt intryck att Zidane är den väsentligt bättre matchcoachen.

Men Liverpool är ett helt annat lag och ett betydligt starkare lag än vad de var i samband med dessa båda cupfinaler. Liverpool har tagit sig till Champions League-final genom att hela tiden försöka skada sina motståndare. Enda sättet på vilket de kan vinna den här Champions League-finalen är genom att våga försöka skada också Real Madrid.

Det är en väldig skillnad på detta Liverpool och det Liverpool som senast mötte Real Madrid i Champions League. De matcherna var början på slutet för Brendan Rodgers som Liverpools manager. Helt säker på att Real Madrid riktigt har förstått skillnaden är jag inte. De känns som vanligt rätt övertygade om att de inte kan förlora mot något lag.

Men till skillnad från den gången för knappt fyra år sedan så är Liverpool nu övertygade om att de kan vinna mot alla lag. Bakom den förvandlingen hittar vi Jürgen Klopp. Och mycket tack vare Jürgen Klopp har Liverpool också helt rätt i denna övertygelse. Oavsett om de vinner just ikväll eller ej. Men större under har onekligen skett.

Men det vore inte något under, inte något mirakel, inte någon skräll, om det är Liverpool som står som segrare ikväll. Däremot vore det en bra bekräftelse på Liverpools återupprättelse som ett av Englands och ett av Europas bästa fotbollslag. Det vore naturligtvis en stor bedrift, och en stor triumf för den engelska klubb som triumferat mest av alla engelska klubbar i Europa.

Och om nu Liverpool ska vinna sin allra första titel med Jürgen Klopp som manager, vilken fantastisk titel att vinna!

:::

Avspark några timmar tidigare vid 18:00 har fotbollens viktigaste match, det vill säga playoff-finalen i EFL Championship mellan Aston Villa och Fulham. Om den matchen handlade fredagsbloggen som ni så klart hittar i marginalen. Inte precis någon obetydlig match som är tänkt att fungera som förband till fotbollens störst match.

PREMIER LEAGUE: P13 (2016-17: P11), 42pts (-3) – (+)
FA-CUPEN: 4:e omg. vs Wigan (b) – (+)
LIGACUPEN: 5:e omg. vs Arsenal (b) – (+++)

Var det egentligen något som gick rätt för West Ham den här säsongen? Laget såg ut att vara i spillror på planen. Löften om stora värvningar hade för vilken gång i ordningen slutat i mellanmjölk. Missnöjet från de egna supporterleden var kompakt och skulle bara öka under säsongen. Därtill egna rasismskandaler och fortsatta kontroverser runt den nya arenan.

Det var stundtals som att följa en dåligt skriptad reality show att följa West Ham under säsongen och det värsta är kanske att det hela var så väldigt lätt att förutse. Slaven Bilic hade redan förra säsongen klart och tydligt tappat greppet över laget och absolut inget tydde på att det hade förändrats. Konsekvensen av att inte fatta det ofrånkomliga beslutet blev en bortkastad säsong.

Det var ändå inte en säsong utan sina höjdpunkter. En sak som kanske förlängde Slaven Bilics tid vid rodret var förmågan att krama vatten ur sten, att mitt i en svit av usla resultat trolla fram en strålande seger. Vändningen i Ligacupen mot Tottenham, vinsten hemma på London Stadium mot Chelsea, den så viktiga vinsten mot Southampton, det fanns ljusglimtar i mörkret.

Värvningen av Marko Arnautovic visade sig lyckad. Annars har West Ham mest gett intryck av att försöka spela upp de gamla hitsen från någon av de båda klubbarna från Manchester med Joe Hart, Pablo Zabaleta, Javier Hernandez och senast Patrice Evra. Egentligen utan att få någon riktig framgång med någon, en policy som mest tyder på avsaknad av egna idéer.

Det fanns ingenting med anställningen av David Moyes som direkt ledde till någon sorts optimism. Det kan emellertid inte blundas för att med Moyes så rätades åtminstone kursen till och laget slutade falla. Det blev viss ordning på lagets spel och mycket tack vare Moyes insatser så garanterades West Ham fortsatt Premier League-spel och hopp om en ljusare framtid.

West Ham är en klubb med stor potential på alla sätt, men som också har underpresterat på alla sätt under de två senaste åren. Detta måste helt enkelt bli ändring på. Anställningen av Manuel Pellegrini är ett steg i den riktningen men kan inte vara det enda steget som görs. West Ham är en klubb som vill väldigt mycket, men som förmått mycket lite.

Managerbetyg: Slaven Bilic (+)
Det var svårt att tycka illa om Slaven Bilic givet att han var en så pass sympatisk figur. Dessutom kan man tycka att han hade omständigheterna mot sig. Det var samtidigt inte roligt att se hur det såg ut för West Ham på planen och givet det var det märkligt att Bilic fortfarande var West Hams manager när säsongen började, än märkligare ju längre säsongen bokstavligen led. Långa stunder såg laget helt oorganiserat ut.

Managerbetyg: David Moyes (++)
Få managers har blivit lika baktalade de senaste åren som just David Moyes. Det kostar att misslyckas med Man Utd, som fler efter Moyes har fått erfara. Inte hade han heller stärkt sina aktier under sin säsong med Sunderland. Alltså var skepsisen stor när Moyes tog över West Ham. Men han höll West Ham kvar i Premier League och det går inte att ifrågasätta att han faktiskt fick klart bättre ordning på laget och lade en bra grund för framtiden, även om det nu inte blev han som fick bygga vidare.

Bloggen om West Ham 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2018/04/08/resultaten-har-forsatt-west-ham-i-detta-lage-bara-resultaten-kan-radda-dem/

Missnöjet runt West Ham har varit omfattande under säsongen. Med spelet på planen, med resultaten i tabellen, med flytten till klubbens nya arena, med allt runt klubben och allt med klubbledningen i största allmänhet. Mycket av missnöjet menar jag i denna blogg är resultatbaserat där West Ham-fansen helt enkelt känner att de inte har fått vad de blev lovade i samband med flytten till London Stadium. Kanske är ingen klubb i Premier League mer beroende än West Ham av framgång var alltså min tankegång i början av april.

Lagets stjärna: Marko Arnautovic
Lagets meste målskytt med sina elva ligamål och det var till icke ringa del genom Arnautovic många och viktiga mål som West Ham kravlade sig upp från nedflyttningsstriden. Ett av David Moyes viktigaste bidrag var att få igång just Arnautovic under säsongens andra halva.

Lagets hjärna: Manuel Lanzini
Det är ganska stora förhoppningar som knyts till Lanzini, West Hams skicklige spelfördelare på offensivt mittfält. Känslan är att i rätt taktiskt system kan Lanzini utvecklas till en av ligans bättre spelare. Har tyvärr varit skadedrabbad en del och West Ham har inte fått ut det bästa eller mesta av Lanzini ännu.

Lagets kanon: Declan Rice
Något som det fanns att glädjas åt för West Ham den här säsongen var Declan Rices genombrott under framför allt andra halvan av säsongen. Spelades på lite olika positioner men gjorde det genomgående bra och är en spelare värd att hålla ögonen på för framtiden.

Lagets kalkon: Joe Hart
Hart blev enligt uppgift förgrymmad på David Moyes när det stod klart att han missade en plats i Englands VM-trupp. Han har så klart bara sig själv att skylla efter ett antal svaga insatser i West Ham under säsongen som två gånger om såg honom bli petad av Adrián. Långt ifrån förhoppningen på Hart.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för West Ham? Laget var i spillror under Slaven Bilic där spelarna inte längre såg ut att veta vad de skulle göra på planen, varken defensivt eller offensivt. West Ham gick således punkterade in i säsongen och det var bara en tidsfråga innan det oundvikliga beslutet skulle fattas. Till sist hade laget tillräcklig offensiv kvalitet för att hålla sig kvar i Premier League.

Vad måste West Ham förbättra? Det första som ryker när spelare inte vet vad de ska göra på planen är försvarsspelet. West Ham var defensivt sett ligans sämsta lag tillsammans med Stoke. Det var stundtals jobbigt att titta på under säsongen och något som bara kan bli bättre under Manuel Pellegrini. Viktigt är också att återställa något av förtroendet för klubbledningen och på så vis dämpa missnöjet från supporterhåll.

Höjdpunkt: 3-2 vs Tottenham (b)
Hård konkurrens med 1-0-vinsten hemma mot Chelsea här men till sist måste det nog ändå vara den fantastiska vändningen på Wembley mot Tottenham, efter 0-2 i halvtid, och därefter den fantastiska andra halvleken. Engelsk cupfotboll blir sällan bättre än så här och om det var ett av Slaven Bilics sista skrik så var det ett väl unnat sådant.

Low-point: 0-3 vs Burnley (h)
Utan konkurrens den värsta dagen på West Hams säsong med ett högljutt missnöje från de egna läktarna, inte bara med spelet på planen utan i öppen protest mot den egna klubbledningen. Samtidigt ett West Ham som blev helt överkörda av Burnley. På samma gång skulle detta även visa sig vara rock bottom för West Ham, för det blev också lite av vändpunkten då laget och med dem även publiken slöt sig samman och räddade säsongen.

West Ham 2017-18 by ”Trump”:

“Busy day planning the #Stadium to keep scousers, mancs and other scum out of our club. Mark my words: London WILL pay for it.”

Inför 2018-19:

David Moyes fick inte sitt kontrakt förnyat, alternativt var Moyes inte längre intresserad när det stod klart att West Ham redan flirtade med andra managers. Det tog inte många dagar från säsongens slut för West Ham att presentera en av sommarens tidiga bomber i form av Manuel Pellegrini som ny manager. En anställning som visar både intern ambition och extern attraktionskraft.

Det är uppenbart att West Ham inte är nöjda med sina två första säsonger på London Stadium. Hur skulle de kunna vara det? Med anställningen av Manuel Pellegrini är det också uppenbart att West Ham åtminstone kommer försöka göra något åt den saken. Om de lyckas beror på i vilken utsträckning West Ham samtidigt lyckas professionalisera sin organisation och strategiska planering.

BETYG: Underkänd (+)

Det är en match som, om man ska göra det väldigt enkelt för sig, känns som om den står mellan erfarenhet och energi. Aston Villas mängder av erfarna och rutinerade spelare från den här typen av matcher och från Premier League, deras rutinerade tränarteam. Fulhams mängder av unga, hungriga spelare som känns redo att ta sig an Premier League men först måste ta sig dit.

Det må vara en plattityd men det är sällan som matchens första mål har känts riktigt lika viktigt som det gör i den här playoff-finalen. Om Fulham gör det första målet tvingas Aston Villa öppna upp sig och börja jaga matchen. Gör däremot Aston Villa första målet kan de spela på resultatet, och ett oerfaret Fulham kan drabbas av mental krampkänning på Wembley.

Det kommer vara en dag laddad av ångest för båda klubbarnas supportrar. Om fotbollen vid något tillfälle är så tydligt uppdelad i himmel eller helvete så måste det vara den här matchen. Att förlora en Champions League-final kan så klart vara trist, men nästa säsong är det Champions League igen. Förlorar Fulham eller Aston Villa så spelar de nästa säsong i Football League, inte i Premier League.

För de neutrala borde det vara så nära en drömmatch i en sådan här playoff-final som är möjligt att komma. Det är två bra lag och det kommer vara en rent helvetisk stämning på Wembley. Dessutom vet vi att oavsett vilket lag som än vinner så kommer det upp ett riktigt spännande lag i Premier League. Det trista är så klart att behöva säga hejdå till laget som förlorar.

John Terry trodde vi hade sagt hejdå till Premier League. Det var ju så det lät när han gick till Aston Villa. Han ville absolut inte spela i samma serie som Chelsea där han gjort över 700 matcher hette det. Nu har tydligen Terry en klausul i sitt kontrakt som säger att om Aston Villa går upp i Premier League så har Terry rätt att förlänga sitt kontrakt med ett år.

En minst sagt märklig klausul att ha med i sitt kontrakt för en spelare som absolut inte vill spela i samma serie som Chelsea.

Det var så klart en rätt löjlig tanke redan från början, ett minst sagt uppenbart PR-knep. Naturligtvis skulle inte John Terrys legendstatus i Chelsea äventyras det minsta av att han gjorde några säsonger i Premier League med Aston Villa eller någon annan motsvarande klubb. Men det var billiga poäng att hämta hem när nu ändå Aston Villa spelade i Football League.

John Terrys betydelse för att Aston Villa nu är endast en match, endast 90 minuter, från att ta sig tillbaka till Premier League ska däremot inte på något sätt underskattas. Han har varit ovärderlig för Aston Villa. För sitt trygga och stabila försvarsspel, för sitt ledarskap på planen, och som en förebild för flera av Aston Villas yngre spelare.

Det gick att ta på John Terrys inflytande på Aston Villa under semifinalerna mot Middlesbrough. Aston Villa kontrollerade båda dessa matcher mer eller mindre i sin helhet och så mycket av det kom från Terrys kontroll av backlinjen och av Aston Villas positionsspel både i försvarsspel och uppbyggnadsspel. Aston Villa nickade in 1-0 i första halvlek i den första matchen, därefter var det inget snack.

Mycket talar för att Slavisa Jokanovic tänkte ungefär samma sak efter att ha sett vilka som blev Fulhams motståndare i playoff-finalen. Han var rätt kvick med att påpeka hur viktigt det var att stressa både John Terry och James Chester och på så vis tvinga fram misstag från Aston Villas två båda dominanta mittbackar. Ett budskap både till sitt eget lag och till Terry och Chester kan tänkas.

Fulham kommer bli ett betydligt besvärligare motstånd för Aston Villa än vad Middlesbrough visade sig vara i semifinalen. Mot Middlesbrough räckte det för Aston Villa att hålla sig centralt och låta spelet ske från kanten. Middlesbroughs båda ytterbackar var inte offensivt lagda och hade mycket litet att bidra med till Middlesbroughs anfallsspel.

Med Fulham är situationen den rakt motsatta. Både Matt Targett och Ryan Fredericks utgör uppenbara offensiva hot mot Aston Villa, vilket kommer sträcka ut Aston Villas försvar i betydligt högre utsträckning än mot Middlesbrough, skapa fler ytor och på så vis dessutom öka utrymmet för och möjligheten till just misstag från Aston Villas backlinje.

Aston Villas motdrag är det förväntade. Att själva försöka utnyttja de ytor som Fulham lämnar bakom sina ytterbackar. Det var vad Derby County gjorde med rätt stor framgång i den första semifinalen på Pride Park. Om Derby dessutom hade lyckats utnyttja bara hälften av de chanser laget skapade på sådana kontringar hade det varit Derby County som nu spelade playoff-final.

Med Albert Adomah och Robert Snodgrass har Aston Villa tveklöst spelarna att utnyttja ett sådant spel mot Fulham. Lewis Grabban befinner sig i god målform och kommer hota Fulhams backlinje. Viktigt för Aston Villa blir att få igång Jack Grealish i spelet för att hitta den viktiga länken mellan försvar och anfall. Annars riskerar Aston Villas offensiva spelare bli för isolerade eller hamna för långt ned.

Erfarenhet är naturligtvis en ovärderlig tillgång i sådana här matcher, och Aston Villa har erfarenhet i överflöd. Mot detta ställs Fulhams energi och deras tekniska fotboll. På ett sätt är det också en match mellan ett gäng spelare vi vet klarar av att spela i Premier League och ett annat gäng spelare som vi väldigt gärna skulle vilja se hur de klarar sig i Premier League.

Det är Fulhams unga garde mot Aston Villas gamla garde. Det är Slavisa Jokanovic mot Steve Bruce. Det är Ryan Sessegnon, Tom Cairney, Ryan Fredericks, Matt Targett, Aleksandar Mitrovic, Marcus Bettinellli och Stefan Johansen mot John Terry, Alan Hutton, Mile Jedinak, Glenn Whelan och Robert Snodgrass.

Det är playoff-final i EFL Championship på lördag kväll. Och trots all pompa och ståt vi kommer se i Kiev är det ändå på Wembley som fotbollens viktigaste match några timmar tidigare spelas.

PREMIER LEAGUE: P14 (2016-17: P17), 41pts (+1) – (++)
FA-CUPEN: 4:e omg. vs Southampton (b) – (++)
LIGACUPEN: 2:a omg. vs Bristol City (h) – (+)

Det blev som det nästan alltid blir för Watford. En väldigt stark säsongsinledning under vilken Watford under hösten utmanar i toppen av tabellen bara för säsongen att därefter snabbt gå i stå och börja rulla utför. Till sist landar alltså Watford på fjortonde plats i tabellen, vilket kanske låter rätt okej men där även poängavstånden nedåt inte heller är särskilt betryggande.

Den här gången var det kanske lite mer oväntat och lite mindre av Watfords egen förskyllan. De hade hittat sin manager i Marco Silva kunde det tyckas, men Silva hade inte riktigt lika starka känslor för Watford. Åtminstone inte när Everton kom och ringde på dörren. Där och då finns det goda skäl att anse att Watfords säsong gick om intet.

Det var annars en väldigt imponerande säsongsinledning. Watford såg energiskt och fantasifullt ut och var inte minst farliga i sitt anfallsspel. Klubben hade gjort flera bra och intressanta värvningar inför säsongen och det var en fullt realistisk förhoppning att kunna konkurrera om euroepiskt cupspel. Dessa förhoppningar skulle alltså rinna ut i sanden.

Det var framför allt defensiven som krånglade för Watford där inte minst backlinjen såg stundtals väldigt skakig ut. Särskilt under säsongens andra halva. Bara Stoke och West Ham släppte in fler mål än Watford under säsongen och då var Watford inte på långa vägar det lag som samtidigt gav motståndarna flest chanser att göra mål på.

En omständighet som lite kändes som Watfords akilleshäl under säsongen. De spelade generellt bra men kunde då och då oförklarligt falla samman. Det ledde bland annat till helt i onödan tappade ledningar, som mot Chelsea, som mot Everton, och som mot Crystal Palace. Om laget släppte in ett mål så ramlade oftast flera andra mål in direkt därefter, som mot Man City, som mot Chelsea, som mot Man Utd, som mot Everton och Huddersfield.

Säsongen inleddes med en trots allt ganska tydlig uppfattning om vilka Watford faktiskt var med Marco Silva som manager. Men säsongen avslutas utan att egentligen ha någon aning om vilka Watford är, med Javi Gracia som manager eller ej. Watford måste framför allt ägna sommaren åt att bestämma sig för vilka de faktiskt är och vilka de faktiskt vill vara.

Managerbetyg: Marco Silva (++)
Sällan har ett omdöme om en manager varit så tudelat. Inledde säsongen strålande med Watford och ända in i oktober låg Watford på fjärde plats i tabellen utan att det såg ut att vara någon tillfällighet. Men något hände då som Watford inte avsåg. Everton kom på att Marco Silva vore någon för dem, och Silva verkade hålla med. Därifrån gick det mesta utför för Watford och strax efter årsskiftet höll det inte längre. Ingen tvekan om att Silva är en talangfull tränare men han agerade inte snyggt mot Watford.

Managerbetyg: Javi Gracia (++)
Tog över Watford i januari och har varken gjort ett dåligt eller särskilt strålande jobb med klubben. Redan i hans tredje match vann Watford en minnesvärd match mot Chelsea men formen under hösten har varit rätt grå och Watford har sett ganska planlöst ut. Ändå var det aldrig någon riktig fara å färde för Watford att åka ur Premier League. Känns som en öppen fråga hur Watford ser på Javi Gracia inför nästa säsong.

Bloggen om Watford 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/11/19/ar-watford-sjalva-modellen-for-en-modern-engelsk-fotbollsklubb/

En blogg som tydligen var mer provocerande för vissa än vad jag hade väntat mig där jag lyfte fram Watford som en förebild på så vis att de jobbade långsiktigt med sin organisation snarare än att investera all sin långsiktighet i sin manager. Syftet är att göra en klubb som är mindre beroende av just sin manager, ett inte ovanligt tema dessa dagar. Också ett syfte som onekligen kom att prövas för Watford under säsongen när Marco Silva hastigt men inte särskilt lustigt fick för sig att gräset var grönare på ett annat ställe.

Lagets stjärna: Roberto Pereyra
Ett Watford när Roberto Pereyra spelar och är frisk och i form är ett helt annat Watford än när Roberto Pereyra inte spelar. Det finns sådan uppenbar kvalitet i den här spelaren, som tyvärr är skadad lite för mycket för att det verkligen ska få någon avgörande betydelse för Watford över en hel säsong.

Lagets hjärna: Abdoulaye Doucouré
Den absoluta mittpunkten i Watfords spel. Har gjort en strålande säsong för Watford. Bollvinnare och bollfördelare i lika hög utsträckning. Fler bollvinster på centralt mittfält än någon annan spelare och den spelare med flest konstruktiva passningar per match för Watford. Ingen tillfällighet att Doucouré har ryktats till större klubbar under säsongen.

Lagets kanon: Richarlison
Trollkonstnär i anfallet och från kanten. Richarlison är bara 21 år gammal men har ändå gjort ett bestående intryck under sin första säsong med Watford och i Premier League. Kan växa ut till en av Premier Leagues bästa ytterforwards och gör han det med Watford så desto bättre.

Lagets kalkon: Andre Gray
En på pappret riktigt intressant anfallsvärvning inför säsongen som däremot inte alls hittat rätt så här långt i Watford. Kanske inte behjälpt av att Watford bytte manager under hösten. Har inte alls hittat sin roll i laget på samma sätt som han hade gjort med Burnley.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för Watford? Det går inte att komma ifrån den helt hypotetiska frågan hur det egentligen hade gått för Watford om Marco Silva hade lyckats hålla ögonen på bollen. Nu blev det inte så och Watford tappade synbart fokus mitt under brinnande säsong. Det hade kunnat gå värre för Watford än vad det till sist gjorde om inte laget hade haft en rätt så talangfull offensiv.

Vad måste Watford förbättra? Bara två lag i Premier League släppte in fler mål än Watford under säsongen, vilket onekligen är ett tecken på att Watfords försvarsspel inte alls fungerade. Detta är onekligen något som måste förbättras för Watford. Naturligtvis är det även så att Watford helt enkelt på något sätt måste börja hitta någon slags stabilitet i sin egen lagledning, det håller inte att uppfinna hjulet mer eller mindre varenda säsong, ibland oftare.

Höjdpunkt: 4-1 vs Chelsea (h)
En riktig feelgood-match för spelarna och för hemmafansen på Vicarage Road när ett konfidenspumpat Watford under matchens sista tio minuter gjorde hackebiff av självaste Chelsea. Extra starkt givet att Eden Hazard alltså kvitterade för Chelsea med tio minuter kvar av matchen och det såg ut som om ännu en match var på väg att onödigt glida Watford ur händerna.

Low-point: 2-3 vs Everton (b)
En sur torsk på många sätt. Watford sumpar en tvåmålsledning och tappar ännu en gång en match lite i onödan. Det sker just mot Everton som just under denna period har gjort oönskade propåer till Marco Silva. Och som för att strö salt i såren så missar Tom Cleverley en straff för Watford i den elfte (!) övertidsminuten bara för att verkligen gnugga in att det här var inte Watfords dag.

Watford 2017-18 by ”Trump”:

“You’re FIRED!”

Inför 2018-19:

Vem är manager för Watford nästa säsong? Eftersom det inte med någon större säkerhet går att svara på den frågan är det också svårt att säga något specifikt om Watford inför kommande säsong. Om Javi Gracia är kvar som Watfords manager så måste han framför allt lyckas få någon form av ordning på försvarsspelet. Om inte så vankas det nedflyttningsstrid för Watford.

Watford har hamnat i det här ekorrhjulet med en stark säsongsinledning som därefter faller samman under säsongen och resultaten faller. Jag har sagt det förut, men håller den trenden i sig kommer nedflyttning till sist bli oundviklig när säsongsinledningen någon gång inte blir stark nog. Watford måste helt enkelt hitta ett sätt att bryta hjulet.

BETYG: Godkänd (++)

Jag har sedan länge självsäkert hävdat att jag håller på Liverpool för att pappa gjorde det. Men jag har börjat tvivla lite på det med åren helt enkelt för att jag bara vet så tvärsäkert att pappa höll på IFK Göteborg i Allsvenskan och Frölunda i hockey.

Jag minns att jag hade matchprogram hemma från Blåvittmatcher mot Halmstad, Häcken, och Västra Frölunda. Jag minns att vi var på en IFK-match där legendarerna från de UEFA-cupvinnande lagen från 1982 och 1987 hade en uppvisningsmatch några timmar före avspark och att pappa redan på vägen dit försökte lära mig startelvorna för dessa lag från hans ungdom. Jag minns att när Outkastlåten ”Hey Ya” kom ut och spelades ständigt på radion kom pappa på det att ”Hey Ya” låter som ”Heja” så när vi satt i bilen kunde han fylla i med till exempel ”Frölunda” efter varje ”Hey Ya”. Hey Ya…Frölunda! Vilket är pappa-töntighet på otroligt hög nivå men jag tänker på det nästan varje gång jag hör den låten.

Jag vet att pappa introducerade mig för fotboll generellt. Pappa som fotbollspelare med mig hemma i trädgården påminde med sin fina vänsterfot och begynnande skallighet på grund av cellgifter om den dåvarande Blåvitt-spelaren Mikael Sandklef, och att det var med honom jag började kolla på den fotboll (och nästan all annan sport) som gick på TV. Först var det TV4:s Tipsextra med sin engelska andradivisionsfotboll, som vana läsare av denna blogg vet satte sitt avtryck på mig (glöm inte Championships playoff-final på lördag innan Champions League-finalen).

Efter skilsmässan skaffade pappa Canal Plus-abonnemang och en hel värld av engelsk, italiensk, spansk, och europeisk toppfotboll öppnade upp sig för mig. Det gick till den gräns att jag kunde åka hem till pappa på helgen för att kolla på fotboll även ifall han inte var hemma. Förlåt mamma, men hur kunde jag missa matcher med lag som Andy Johnsons Crystal Palace, Matt Hollands Charlton, eller Steve Stones Aston Villa?! Framför allt höll jag redan på Liverpool. Antingen som sagt för att pappa höll på Liverpool, eller för att jag förälskade mig i Michael Owen som jag ett oändligt antal gånger såg göra ett drömmål mot Argentina på den VHS av 1998:s VM-krönika som Pappa hade spelat in. En VHS som förstås också innehöll VM-krönikan för 1994. Min Owen-fanatismen gick till den gräns att jag åtminstone till en början höll mer på England i VM 2002.

Jag är ofta avundsjuk på Liverpoolsupportrar som enkelt kan säga att deras bästa stund är just den där finalen i Istanbul den 25 maj 2005. För 2005 var det värsta året i mitt liv och jag minns inte hur jag firade eller mycket överhuvudtaget från det året. Jag kan det mesta om Istanbulfinalen såhär i efterhand. Målen, vändningen, Jerzy Dudeks Grobbelaar-tribute, Att Rafa Benitez chansade med att spela 4-4-1-1 med Harry Kewell släpande bakom Milan Baros, att Kewell typiskt nog skadade sig och gav platsen för 2-3-målskytten och avgörande straffläggaren Vladimir Smicer, att Benitez i halvtid bytte in Dietmar Hamann för att stoppa Kaka men tog ut Steve Finnan med skadekänningar istället för Djimi Traore, och mycket annat som jag lärt mig i efterhand.

Jag kan rada upp mina minnen jag säkert vet är från året 2005. Jag kollade ofta på en DVD med IFK-höjdpunkter (George Mouradona!) från säsongen 2004 i väntan på nästa säsong, Gerrards mål mot Olympiakos, snack i skolans omklädningsrum om att Liverpool skulle åka ut mot Juventus i kvartsfinalen, de gångerna jag besökte pappa på sjukhuset när han låg i koma, att jag kollade på Champions League-finalen i min brors rum, att pappa såg väldigt annorlunda (blek och utmärglad) ut efter han vaknat ur koman, sista gången jag träffade pappa släppte han av mig till en handbollsträning, att mamma tröstade mig när jag satt inne på toa (för att dörren till toan, olikt dörren till mitt rum, gick att låsa) sedan hon berättat att pappa hade dött, pappas begravning, att jag grät i skolan öppet inför hela klassen (flera gånger), att min handbollstränare samlade hela laget och berättade för dem att min pappa hade dött, att någon i skolan sa väldigt osmakliga saker om begravningen till mig dagen efter.

Kanske minns jag något från den där sommaren efter pappa vaknade ur sin koma eller något från den hösten i skolan som jag helt enkelt inte kan placera i 2005. Men de månaderna från att pappa vaknade ur sin koma under sommaren 2005 till den 6 november minns jag bara som en dag då jag var hos min pappa, nu blek och utmärglad, i Mölndal, och skulle på handbollsträning i Kungälv. Det skulle vara väldigt bekvämt och närmast övernaturligt om jag kom ihåg just den bilresan. Jag skulle ge allt för att göra det. Men jag kommer ihåg många bilresor innan. Hur jag och min syster på skoldagar var tvungna att gå upp väldigt tidigt för att hinna åka från pappa och hans nya frus hus ute i Mölndal (Eklanda) förbi Göteborg och ut till Kungälv innan skolan började. Att jag ofta fick äta min frukost i bilen, trots att det nästan alltid var en fralla med vallmofrön som säkerligen lämnade rejält med smulor i pappas Volvo.

Desto bättre minns jag Liverpools väg till Champions League-finalen 2007. Hur jag firade när Daniel Agger utjämnade på en frisparksvariant mot Chelsea i semifinalen och hur jag hoppade och slog i taket i mitt pojkrum när Liverpool vann straffläggningen. Men det var Milans revansch. Jag är fortfarande, förstås utan att ha sett repriser på tio år, upprörd över Milans första mål. En Pirlo-frispark, som Kaka filmat till sig, som gick in via Pippo Inzaghis arm och utan tvekan borde ha dömts bort. Säsongen 2005-06 i Champions League var inget särskilt att komma ihåg för Liverpool men jag kommer ihåg att den stora brasilianska mittbacken Luisao nickade ut oss med bakhuvudet.

Försöker ibland att lista allt jag kommer ihåg av min pappa. Till exempel att jag frågade honom vad fotbollspelare hette när jag glömt av namnet (något jag mer än sällan gör för andra numera), hans enorma mängd olika cancermediciner i olika skåp bortom mitt räckhåll, att han köpte PS2 spelet ”FIFA World Cup 2002” till mig efter jag varit hos tandläkaren, att han ofta brukade ge mig mattetal att lösa (huvudräkning) istället för att läsa för mig ur en bok innan jag skulle sova, att han gjorde mer eller mindre sofistikerade varma mackor eller pizzor som jag älskade (och som jag sedan gjort till vad man ödmjukt skulle kalla en konstform), hans hesa röst och egna variant av det där norrländska ”Jo”-ljudet till följd av att han tvingades operera bort en lunga, att han skämtade om att han hade klippkort på sjukhuset.

Det är ingen text som jag kom på helt nyligen. Funderade på den redan vid jubileumet av Istanbul-finalen men det vore sannerligen dystert. Det kan nästan kännas fel att skriva om min pappa bara för att mitt fotbollslag råkar vara i Champions League-final men det är av ovan anledningar ganska svårt att inte tänka på.

Jag tänker ofta extra mycket på pappa när det handlar om Liverpool. När Liverpool var nära att vinna ligan 2008-09, när Liverpool anställde Kenny Dalglish, när Liverpool vara nära att vinna ligan igen 2013-14. Jag tror i sig inte att om allt hade varit annorlunda att jag hade kollat helgens Champions League-final med min pappa istället för ett gäng vänner men jag hade velat kunna hålla kontakten med pappa under finalen och framför allt i mer normala sammanhang bara fått kolla på fotboll med pappa igen.

Det är svårt att inte vara väldigt avundsjuk varje gång någon har någon slags fin far och son-stund. Likaväl på TV eller film eller musik, som i verkligheten. Kramer vs Kramer är för mig den finaste och värsta filmen att se om man inte har en pappa, men ofta vill tårarna fram till nästan vilken sitcom som helst som berör ämnet. Fastnar också alltid för öppningsraderna i Thåströms ”Elvis Presley för en dag” som lyder ”Pojken som blitt galen sa/Igår var jag ett barn/Idag är jag min pappas pojk/Som äntligen blitt stor”.

Pappa hade fyllt 50 år i början av denna, nu mest gångna, säsongen och det är för en sorglig stackare för mig väldigt lätt att fantisera om hur vi firat hans födelsedag med en fotbollsresa. En sån resa som vi ofta pratade om att göra när jag var liten. Ta en öl tillsammans innan matchen. En skållhet fish n’ chips utanför arenan. Kanske för att se Tottenham mot Liverpool som spelades just den helgen. Kanske någon roligare match, som inte Liverpool förlorade 4-1, på någon annan fotbollsarena ute i världen. Eller bara kolla på fotboll hemma i TV-soffan, som vi alltid gjorde.

Av: Peter A. Linhem, son till Mikael Berntsson (Linhem). YNWA.

PREMIER LEAGUE: P16 (2016-17: C2), 40pts (n/a) – (+++++)
FA-CUPEN: 6:e omg. vs Man Utd (b) – (+++)
LIGACUPEN: 3:e omg. vs Bournemouth (b) – (++)

Det var en imponerande debutsäsong i Premier League för Brighton, deras första säsong tillbaka i den engelska högstadivisionen på 34 år. När de senast vann en fotbollsmatch i Premier League innan den här säsongen så var Karate Kid det senaste skriket på biograferna och Poison vad alla lyssnade på. Inga transparkar för fiskmåsarna under säsongen kanske, men det gick bra ändå.

Grundfundamentet för Brighton var defensiven. Bara åtta lag i Premier League släppte in färre mål än Brighton under säsongen, och inte ett enda av dessa lag slutade på den nedre halvan av tabellen. Shane Duffy och Lewis Dunk bildade ett formidabelt mittbackspar och Brighton visade sig i många matcher vara väldigt svåra att bryta ned.

Brighton lyckades samtidigt väldigt väl med sina värvningar. Precis som Huddersfield värvade Brighton många spelare inför säsongen, men till skillnad från Huddersfield lyckades Brighton kombinera kvantitet med kvalitet. Mathew Ryan, Davy Pröpper, Pascal Gross, José Izquierdo och Ezequiel Schelotto är samtliga värvningar som omedelbart gått in och förstärkt laget, och bakom dem kommer även Jürgen Locadia.

Det leder till viss optimism gällande Brighton för framtiden. Har de agerat tålmodigt och klokt så här långt så talar det mesta för att de kommer fortsätta göra det, särskilt som klubbledningen sitter kvar. De har dessutom en spelidé som de har goda skäl att tro på och som de kan bygga vidare på, återigen kanske till skillnad från ett lag som Huddersfield som tvingades tänka om.

Managerbetyg: Chris Hughton (+++++)

Bloggen om Brighton 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/10/29/brighton-ar-inte-for-stora-men-kanske-for-bra-for-att-aka-ur-premier-league/

Det stod tidigt klart att Brighton inte var något lag att avfärda, och att de skulle bli svåra att tampas med. Järnhårda i försvarsspelet naturligtvis men också med en anmärkningsvärt tydlig och kreativ anfallsidé. Det finns ett uttryck när det gäller spelare som går ut på att så länge man är bra nog så spelar det ingen roll hur gammal man är. Motsvarande uttryck för klubbar, och då inte minst för Brighton, skulle kunna vara att så länge man är bra nog så spelar det ingen roll hur stor man är.

Lagets stjärna: Glenn Murray
Det är kanske svårt att prata om stjärna, här skulle kanske andra namn som José Izquierdo kunna nämnas, men Glenn Murray har samtidigt överfört sin form från Football League till Premier League på ett strålande sätt. Tolv ligamål under säsongen har varit väldigt betydelsefulla för Brighton.

Lagets hjärna: Shane Duffy
Hjärna är kanske ett missvisande begrepp även det, men i termer av hjälte i skymundan är Shane Duffy den kanske främste, om än i gott sällskap med andra spelare som Dale Stephens, Davy Pröpper med flera. Men Duffy har varit en av ligans bästa mittbackar under säsongen, mängder av blockar och brytningar, och helt ovärderlig för Brighton.

Lagets kanon: Pascal Gross
En strålande värvning inför säsongen från Bundesliga och den spelaren som håller ihop lagets hela spelidé mellan försvar och anfall för Brighton. Mycket passande att det var just Gross som fick göra målet som höll Brighton kvar i Premier League. Lysande debutsäsong i Premier League.

Lagets kalkon: Anthony Knockaert?
Det här är egentligen rätt elakt mot Knockaert som inte har varit så väldigt dålig trots allt. Men givet förhoppningarna på honom, och det faktum att han ungefär var EFL Championships motsvarighet till Mohamed Salah förra säsongen, så har han inte alls lyckats i Premier League i den utsträckning man kunnat önska.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för Brighton? Det går inte att blunda för att det var i första hand defensiven som lyfte Brighton ovanför sina konkurrenter och som i slutänden höll Brighton kvar i Premier League. Om fotboll bara hade varit en övning i försvarsspel hade Brighton hamnat på övre halvan. Men inte heller ska blundas för att Brighton också hade en konstruktiv anfallsidé eller för att Brighton värvade riktigt klokt och smart inför säsongen på ett flertal positioner.

Vad måste Brighton förbättra? Offensiven kan självfallet förbättras, även om den samtidigt måste förstås utifrån Brightons status som nykomling och bottenlag. Ett område Brighton kan jobba med att förbättra är snabbare ytterbackar som kan ge laget ytterligare en offensiv dimension. Annars är det framför allt att bredda spelartruppen och kanske förstärka lagets centrala mittfält som borde stå på agendan för Brighton i sommar.

Höjdpunkt: 1-0 vs Man Utd (h)
Det var fredagskväll och det var rejäl fest på Amex Stadium när Brighton säkrade sig kvar i Premier League genom att vinna mot Man Utd. En inspirerad prestation av ett taggat Brighton framför säsongens förmodligen bästa stämning bland hemmasupportrarna. Passande nog var det också Pascal Gross som fick göra vinstmålet.

Low-point: 2-3 vs Crystal Palace (b)

Brighton 2017-18 by ”Trump”:

“Amazing weekend at my Mar-a-lago golf resort. Best in the world. Great fun with Fox and my friends Ryan, Bruno, Bong, Dunk, Duffy, Propper and Gross. Weather was a little Stormy. Lots of locker room talk!”

Inför 2018-19:

Brighton har ett stabilt lagbygge med en inarbetad spelidé vilket innebär att även om Brighton självfallet måste fräscha upp laget, förstärka det och tillföra ny energi i spelartruppen, så är det inga omvälvande förändringar som behöver göras för dem. De kan snarare ägna sommaren åt inkrementell förbättring än åt som kanske andra klubbar åt något slags paradigmskifte. Även nästa säsong blir en kamp för överlevnad för Brighton, men de står väl rustade för den.

BETYG: Med beröm godkänd (++++)

David Sullivan gick däremot ut hårt och utlovade en presenterad manager inom tio dagar. Det tydde åtminstone på att West Ham hade något på gång. Allra minst satte ju West Ham och Sullivan därmed ett rätt högt tryck på sig själva att verkligen leverer en manager inom tio dagar. Att säga en sådan sak och sedan stå där tomhänta efter tio dagar och kalendern tickandes hade kunnat skapa en smått ohållbar situation.

Men West Ham levererade onekligen. Det måste man ändå säga. Igår presenterade alltså Manuel Pellegrini som West Hams nye manager. Ett stort namn naturligtvis, och på så vis en imponerande anställning. En anställning som visar att West Ham saknar vare sig inre ambition eller yttre attraktionskraft, och som definitivt gör West Ham inleder nästa säsong som ett betydligt mycket mer intressant fotbollslag än som de avslutade denna säsong.

Manuel Pellegrini är en meriterad och mångsidig manager. Hans tid med Real Madrid kanske inte var så lyckad, och hans tre säsonger med Man City hade kanske sina uppenbara plus och minus, men kanske är det Pellegrinis insatser med Villarreal och med Malaga som är mest relevanta för att bedöma vad Pellegrini kan erbjuda West Ham, två klubbar han lyfte till stora framgångar både i Spanien och i Europa.

Manuel Pellegrini är en taktiskt mycket skicklig manager. Alla som någon gång mötte Villarreal under hans ledarskap fick smaka på hur välorganiserat och defensivt starkt det laget faktiskt var. Det var ingen tillfällighet att de tog sig till semifinal i Champions League. Med Man City briljerade han även med ett flödande offensivt spel, som åtminstone under hans första säsong inte alls stod långt efter den fotboll som Man City beundras för idag.

Förvisso kommer inte Pellegrini med West Ham ha tillgång till Premier Leagues bästa, bredaste och mest talangfulla spelartrupp som han hade under sina tre säsonger med Man City. Men å andra sidan behöver Pellegrini heller inte med West Ham brottas med samma förväntningar på lagets spel eller med riktigt samma egon och personligheter i spelartruppen. West Ham är ett lag i behov av struktur och organisation. Pellegrini kan struktur och organisation.

Ändå är det något med West Hams anställning av Manuel Pellegrini som stryker mig mothårs och får mig att som första impuls känna tveksamhet. Kanske dömer jag hunden efter håren, West Ham har en viss tendens till att skjuta sig själva i foten. Vad som får mig att tveka är emellertid vad anställningen säger om West Hams självbild och problemformulering, en klubb lika mycket i behov av struktur och organisation som laget har varit på planen.

Det är en gnagande känsla bestående av två komponenter. För det första att Manuel Pellegrini är 64 år redan och således mot slutet av sin karriär, att hans år med Man City visade på en vikande trend, samt att Pellegrinis beslut att flytta till Kina visade mindre intresse för ambition än för att ”casha in”. För det andra att West Ham har haft en viss böjning för att rekrytera de stora och gamla namnen före de rätta namnen på spelarsidan, och Pellegrini riskerar vara tränarvarianten.

(Å andra sidan väljer Manuel Pellegrini själv att återvända till europeisk fotboll från Kina, och att göra det för en enligt alla rapporter lägre lön än den han hade i Hebei. Vilket då skulle visa på motsatsen.)

Framför allt vore min synpunkt följande. West Ham är en klubb i stort och akut behov av en professionaliserad fotbollsorganisation, av en tydligare struktur och av ett mer strategiskt ledarskap. Detta behov existerar med eller utan Manuel Pellegrini som manager. Men anställningen av Pellegrini riskerar fungera som en mental eller faktisk ursäkt för West Ham att strunta i dessa strukturella frågor, eftersom det tänker man sig ska fixas av sig självt med Pellegrini.

Det kanske det gör, men det är också ett skakigt och riskfyllt antagande. Det lämnar så klart West Ham vidöppet för samma typ av problem som de har haft båda denna och tidigare säsonger om Manuel Pellegrini händelsevis inte skulle bli den succé vi hoppas. Att dessutom inte adressera och åtgärda West Hams strukturproblem ökar bara risken för att Pellegrini i själva verket inte kommer lyckas, utan får det lika kämpigt som sina företrädare.

Men kanske oroar jag mig i onödan! West Ham visar onekligen ambition med att anställa just Manuel Pellegrini, och den tidiga utfästelsen både att värva fyra-fem nya spelare och att utveckla de spelare klubben redan har visar på att det kommer kunna hända mer i sommar för West Ham. När David Sullivan dessutom lyfter som ett skäl att anställa Pellegrini är att kunna locka större spelarnamn till West Ham visar även detta på stora planer.

Det säger i och för sig också något om problemformuleringen. Att West Ham inte har lyckats värva större spelarnamn förut beror alltså enligt David Sullivan främst på att klubben har saknat det stora managernamnet. Det beror således inte på att West Ham inte har kunnat erbjuda de högsta lönerna, inte har kunnat erbjuda europeisk cupfotboll, inte har kunnat erbjuda troliga titelutmaningar, den typen av punkter som normalt sett attraherar stora spelare.

Möjligen kan man också känna att Manuel Pellegrinis dragningskraft kanske överskattas en smula i just det avseendet. Framför allt avslöjar det ett synsätt som kan visa sig problematiskt. Det ska värvas stora spelare, och dessa ska komma eftersom West Ham har en stor manager. Vettigare vore kanske att värva bäst eller rätt spelare för West Ham, och att dessa kommer eftersom West Ham lyckas övertyga dem om sin egen idé.

Detta kräver däremot jobb, det kräver en struktur och en organisation, och det kräver strategisk planering. Vilket så klart är möjligt att etablera även med Manuel Pellegrini som manager, men känslan som är svår att komma ifrån är att West Ham med anställningen av Pellegrini tror sig ha slagit samtliga dessa tre flugor i en och samma smäll. Förhoppningsvis kommer denna känsla visa sig ogrundad under den kommande sommaren.

Allra minst erbjuder Manuel Pellegrini åtminstone för West Ham vad deras klubbledning kan betrakta som helt nödvändigt efter ett minst sagt turbulent år runt klubben och på London Stadium – bröd och skådespel! Förhoppningsvis ger han West Ham mycket mer än så.

PREMIER LEAGUE: P16 (2016-17: C3), 37pts (n/a) – (+++)
FA-CUPEN: 5:e omg. vs Man Utd (h) – (++)
LIGACUPEN: 3:e omg. vs Crystal Palace (b) – (++)

Att Huddersfield höll sig kvar i Premier League den här säsongen har från vissa håll beskrivits som en bragd ungefär på samma nivå som när Leicester vann Premier League, vilket ärligt talat känns som om perspektivet har gått helt förlorat. Att hålla sig kvar helt säkert en bedrift av Huddersfield, men något helt annat än att faktiskt vinna ligan.

De flesta var så klart överraskade bara av att Huddersfield tog sig upp i Premier League. Men med deras intensiva presspel tog de EFL Championship med storm under David Wagners första fulla säsong. Ett presspel som inledningsvis skulle visa sig vara framgångsrikt även i Premier League. Men ett presspel som Wagner blev tvingad att överge under säsongen för en mer pragmatisk approach.

Kanske var det för att helt enkelt behöva anpassa sig till ett betydligt starkare motstånd i Premier League. Kanske förmådde inte laget och de egna spelarna riktigt upprätthålla energin och den arbetsinsats som krävdes för att vara framgångsrika som en mindre klubb i Premier League med ett sådant spel. I vilket fall som helst tvingades Huddersfield anpassa sig.

Det var en säsong inte utan sina brister. I synnerhet anfallsspelet var ett återkommande orosmoment under säsongen där Huddersfield både skapade väldigt få chanser och var extremt svaga på att utnyttja de få chanser som ändå uppstod. Huddersfield var bra på att pressa motståndet och relativt bra på att vinna boll, men hade därefter ingen riktig idé vad de ville göra med bollen.

Mycket ramlar ned på en fråga om spelarrekrytering. Huddersfield värvade många spelare inför säsongen, inte minst offensiva spelare, men det är svårt att beskriva egentligen någon av dessa värvningar som mer än mellanmjölk. Laurent Depoitre, Steve Mounié, Tom Ince, Alex Pritchard – ingen av dem, möjligen Ince undantaget, känns direkt dålig men inte heller känns någon särskilt lyckad.

Desto mer inspirerad var i så fall rekryteringen till Huddersfields defensiva positioner. Mathias Jörgensen har i tysthet haft en mycket bra säsong för Huddersfield och bakom honom har Jonas Lössl, trots några spektakulära misstag under säsongen, gjort en riktigt bra debutsäsong i Premier League och räddat flera viktiga poäng.

Managerbetyg: David Wagner (+++)
Dean Hoyle, Huddersfields ordförande, avslutningstalade hemma på John Smith’s Stadium efter matchen mot Arsenal och drog sitt största jubel när han med emfas uttalade att han såg ingen som helst anledning att ens fundera över att byta manager. Det är ett gott omdöme på David Wagners insats med Huddersfield, där det är en bedrift att ha hållit dem kvar i Premier League, men där det också finns vissa taktiska frågetecken kring hur länge det kommer vara möjligt att hålla Huddersfield kvar i Premier League.

Bloggen om Huddersfield 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2018/01/30/humorlaget-huddersfield-behover-hitta-energin-igen/

Glädjen var enorm när Huddersfield förra säsongen tog sig tillbaka till Premier League. Entusiasmen var stor under hösten när Huddersfield inte bara gjorde sina första matcher i Premier League på årtionden utan dessutom gjorde det riktigt bra. Men någonstans längs vägen började energin ta slut för Huddersfield och laget fick det allt svårare i Premier League. Huddersfield hann ändå ta sig i land innan båten sjönk den här säsongen, men det är ett lag som behöver ett energitillskott över sommaren.

Lagets stjärna: Laget
Ja, vem? Huddersfields stora styrka är naturligtvis laget i sig, sättet det som en helhet spelar fotboll på. Men Huddersfield är ändå slående på så vis att det är nästan omöjligt att peka ut en enda spelare som sticker ut ur mängden. Det går att hitta positiva spins på det, men lite talar det för en kvalitetsbrist.

Lagets hjärna: Aaron Mooy
Om någon spelare gjorde anspråk på att vara lagets stjärna så vore det Aaron Mooy, som på samma gång är lagets hjärna. Hjärna och stjärna således, säger något om Mooys betydelse för Huddersfield. Har varit så bra för Huddersfield under säsongen att flera journalister har velat ha med honom i Englands VM-trupp, fast han kommer från Down Under.

Lagets kanon: Alex Pritchard
Genombrottet under säsongen, åtminstone något på grund av brist på bättre alternativ, är Alex Pritchard. Tottenhamprodukten som har spåtts en lysande framtid, kom till Huddersfield från Norwich, och har under säsongen visat att han duger till också i Premier League.

Lagets kalkon: Tom Ince
Värvades till Huddersfield med tanken att spajsa till lagets anfallsspel men har inte alls fått något genomslag i den blåvita tröjan. Har gjort blott två mål under säsongen och är en stor anledning till att Huddersfield inte alls har fått någon ordning på sitt anfallsspel.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för Huddersfield? Huddersfields stora styrka är lagets organiserade försvarsspel som framför allt innebär att de gör det svårt för motståndarna att komma till avslut. Energin laget spelade med borgade för en stark höstsäsong för Huddersfield som i slutänden var vad som höll klubben kvar i Premier League.

Vad måste Huddersfield förbättra? Svagheten med Huddersfield är bristen på ett konstruktivt och effektivt anfallsspel, som tillsammans med Swansea måste rankas som ligans sämsta anfallsspel. Detta är alltså ett område som David Wagner och Huddersfield måste arbeta med under sommaren om Huddersfield ska ha några realistiska förhoppningar om att hålla sig kvar i Premier League nästa säsong.

Höjdpunkt: 1-1 vs Chelsea (b)
Att vinna på hemmaplan mot Man Utd var tveklöst höstens höjdpunkt för Huddersfield, men det är nog svårt att jämställa med den närmast förlösande känsla av eufori och lättnad som följde på Huddersfields heroiskt hemkämpade poäng borta mot Chelsea i slutomgångarna som garanterade deras fortsatta framtid i Premier League.

Low-point: 1-4 vs West Ham (h)
Att förlora mot storklubbarna är en sak men att åka på en rejäl käftsmäll på hemmaplan mot ett haltande West Ham tog desto hårdare på Huddersfields självkänsla. Det var ungefär i de här krokarna, strax efter årsskiftet, som den riktiga oron för att kanske åka ur Premier League började krypa sig in hos Huddersfield.

Inför 2018-19:

Andra säsongen i Premier League kommer inte bli så värst mycket lättare för Huddersfield. Huddersfield har tagit för vana att göra sin transfer business snabbt och tidigt under sommaren, vilket de även gjorde inför den här säsongen. Inför nästa säsong måste däremot Huddersfield vara betydligt mer noggranna och säkra på att de värvar genuin kvalitet, inte enbart ren kvantitet, som lite blivit fallet den här säsongen. Annars talar det mesta för att Huddersfield får slita under nedflyttningsstrecket nästa säsong.

BETYG: Väl godkänd (+++)

Nästa impuls var att reflektera över om den översvallande positivismen över Unai Emery till är mer än bara kontrasten till det monumentalt dumma i vad som under den senaste veckan setts som huvudspåret, nämligen att Arsenal skulle anställa Mikel Arteta som deras nye manager. En lättnad som skulle få även en genomsnittligt bra anställning att framstå som briljant i jämförelse.

Hade man varit av en cynisk karaktär, och hade man för en sekund trott att Arsenals klubbledning faktiskt kunde vara så sluga, så skulle man nästan börja misstänka att Arsenal medvetet dinglade med Mikel Arteta framför allas ansikten för att på så vis lättare få alla att gladeligen svälja Unai Emery-pillret. Ett minst sagt klassiskt försäljarknep.

Det kan låta brutalt mot Mikel Arteta. Många menar så klart att Arteta skulle kunna göra samma resa som Pep Guardiola har gjort. Vilket så klart alltid är en teoretisk möjlighet, men det hade varit ett betydligt mycket mer gångbart alternativ för Arsenal, och behängt med betydligt mindre risk, om Arsenal hade haft samma förutsättningar som Barcelona har i La Liga.

Men Arsenal har långt ifrån samma förutsättningar, långt ifrån samma trygghet, som Barcelona har i La Liga. Att därför anställa en inte bara mindre erfaren utan helt oerfaren ny manager eller head coach i form av Mikel Arteta hade varit ett närmast ansvarslöst vågspel. Det mesta tyder på att just erfarenheten var en viktig faktor som fick Arsenal att istället bestämma sig för Unai Emery.

Men erfarenheten är långt ifrån den enda egenskapen som gör Emery till en utmärkt manager för Arsenal. Han är trots denna erfarenhet fortfarande bara 46 år gammal. Men om vi bläddrar fram Emerys person- och managerprofil så hittar vi många skäl varför Arsenal och deras supportrar borde vara väldigt nöjda med att landa just honom som ny manager.

Unai Emery är ett mycket respekterat managernamn i Europa. Han kanske ännu inte riktigt når upp på samma nivå som Pep Guardiola, Jürgen Klopp, Max Allegri med flera, men han är inte långt därefter och få namn som faktiskt var realistiskt tillgängliga är större än Emerys. Hans tid med PSG har ifrågasatts, men det var heller inte utan anledning som PSG faktiskt anställde honom från början.

Unai Emery är samtidigt väldigt van att arbeta inom ramen för en kontinental fotbollsorganisation i vilken sportchefen har en central roll. Hans arbete med framför allt Sevilla sticker ut där på ett mycket positivt sätt. Det är bra eftersom det nu är så Arsenal ser ut att vilja arbeta. Det skulle kunna framställa Emery som en ja-sägare, men flippsidan är att göra det bästa av vad man har.

Unai Emery är en van vinnare. Att med Sevilla vinna La Liga är naturligtvis en praktisk omöjlighet, men Emerys tre raka Europa League-titlar vittnar om en tränare som vet hur han ska förbereda ett fotbollslag att inte bara vinna matcher utan också vinna turneringar. Även med PSG vann Emery titlar, även om den bedriften kanske var mindre i relativ mening.

Unai Emery är en modern och framåtsträvande coach. Ett återkommande klagomål på Arsenal har varit deras taktiska naivitet, deras oförmåga att exploatera motståndarnas svagheter, deras oförmåga att själva organisera sig, samt deras bristfälliga analys av motståndet. Allt detta är områden som Emery excellerar på och där han kan tillföra ett tydligt värde till Arsenal.

Unai Emery är en pragmatisk manager. Han saknar knappast en idé om hur hans lag ska spela fotboll men är heller inte rädd att anpassa sig efter motståndet för att nå resultat. En sak som i åratal har varit frustrerande med Arsenal under Arsene Wenger som i bästa fall kunde beskrivas som idealistisk, andra skulle bara säga envis, men där idealet aldrig riktigt överlevde verkligheten.

Visst finns där frågetecken. Men runt vilken manager skulle det inte finnas frågetecken när denne ersätter en managerikon som varit i klubben i 22 år? De flesta pekar på de båda tveksamma åren med PSG som ett argument mot Emery, men man får också komma ihåg att det är ett väldigt speciellt projekt, med helt andra typer av utmaningar än de som Arsenal står inför.

Det finns de som menar att med Unai Emery kommer inte Arsenal kunna utmana om ligatiteln. Lite undrar man så klart hur de vet det. Att han inte vann dem med Sevilla i La Liga? Arsenal är en klubb med betydligt mycket mer jämställda resurser i sin liga med de största klubbarna, och får Emery samma utväxling för dem som för Sevilla så kommer Arsenal kunna konkurrera om ligatitlar.

En annan typ av invändning är vad det egentligen säger om Arsenals planer när de två sista kandidaterna till jobbet är Mikel Arteta och Unai Emery, två personer som känns rätt olika i sin allmänna fotbollssyn. Vilket tyder på att Arsenal kanske inte utgår från någon enskild tydlig spelidé . Men snarare, och kanske inte alls mindre viktigt, kanske Arsenal istället fokuserar på rätt person före rätt idé.

Andra invändningar har varit att Unai Emery inte pratar engelska, vilket både tydligen inte stämmer och dessutom är en kritik som skulle kunna riktas även mot Alex Ferguson. Samt något svårförståeligt nonsens om att Arsenal på något sätt blir ”mindre Arsenal” av att inte anställa Arteta. Vilket gör att man undrar när i hela friden han fick sådan status och varför ingen har sagt något tidigare.

Oavsett vem Arsenal än anställer kommer det gå att hitta invändningar. Men om jag ska återvända dit där jag började bloggen, med frågan om positivismen över Unai Emery till Arsenal är mer än bara en reflex av dumheten med Arteta, så blir svaret även i den andra rundan ett klart ja. Arsenal gör om inte ett perfekt val, detta kanske inte finns, så åtminstone ett väldigt bra val i Unai Emery.

Och i andra nyheter så verkar det som om Stoke City anställer Gary Rowett som deras näste manager. Även det ett klokt val, definitivt en manager som kommer få dem att återfinna sin defensiva organisation. En bra kväll för både Arsenal och Stoke således. Inte så ofta man får chansen att säga det!

PREMIER LEAGUE: P17 (2016-17: P8), 36pts (-10pts) – (+)
FA-CUPEN: Semifinal vs Chelsea (n) – (+++)
LIGACUPEN: 2:a omg. vs Wolves (h) – (+)

Det var en säsong som skulle komma att präglas av två tidiga fiaskon för Southampton. För det första beslutet att anställa en defensivt inriktad Mauricio Pellegrino med syftet att spela en mer offensiv fotboll, som det alltså lät på innehållsbeskrivningen. För det andra beslutet att klamra sig fast vid en med tiden uppenbart ofokuserad Virgil Van Dijk.

Southampton har varit den mest underpresterande klubben i Premier League under den gångna säsongen. Varför det blivit på det sättet är ingen självklar fråga men att dessa båda fiaskon har spelat stor roll för den saken känns ställt bortom allt rimligt tvivel. Det höll på att stå Southampton riktigt dyrt då laget var en hårsmån från att åka ur Premier League.

Det var en brutal påminnelse om deras egen dödlighet som Southampton alltså drabbades av den här säsongen. En kanske behövlig läxa givet den hybris man kan anse ha drabbat klubben som efter förra säsongen sparkade Claude Puel, av lite oklara skäl, trots att denne precis guidat klubben både till en åttondeplats i ligan och till Ligacupfinal på Wembley.

Uttryckligen fick Claude Puel sparken för att Southampton spelade en för defensiv fotboll. Mer konkret kan sägas att missnöjet kom sig av att laget gjorde alldeles för få mål, men Southampton har brottats med det problemet både före Puel och definitivt den här säsongen efter Puel. Southamptons anfallsproblem har blivit ett systematiskt problem för klubben att försöka lösa.

Det är på sitt sätt inte förvånande att Southampton drabbas av en rejäl dipp. Att tappa så många viktiga spelare på så kort tid, och för all del även att tappa så många tränare, kommer ofrånkomligen till sist komma ifatt vilket lag som helst, inte minst då ett lag utan de i relativa termer obegränsade resurser som ligans superklubbar arbetar med. Kvaliteten blir omöjlig att upprätthålla över tid.

Guldkanten på Southamptons tillvaro är emellertid att lagets underprestation den här säsongen åtminstone implicit innebär att det finns stort utrymme för förbättring. Till skillnad från flertalet andra klubbar i tabellens nedre regioner kan Southampton mycket väl till nästa säsong, givet att de fattar bra beslut under sommaren, göra anspråk på en plats på tabellens övre halva igen.

Managerbetyg: Mauricio Pellegrino (+)
Kan knappast klaga på att Southampton inte gav honom tid att bevisa sig, de väntade tvärtom så länge att det höll på att straffa sig. Fick aldrig någon ordning på Southamptons anfallsspel, verkade inte ha någon idé alls om hur han ville lösa det, och panikvärvningen av Guido Carrillo i januari hade ingen som helst effekt. Ett spännande managernamn inför säsongen som visade sig spela en allt annat än spännande fotboll under säsongen.

Managerbetyg: Mark Hughes (++)
Anställdes mot slutet av säsongen för att rädda Southampton kvar i Premier League, och han höll Southampton kvar i Premier League. På så vis går det inte att säga att Hughes misslyckades. Den lurar sig däremot som inbillar sig att det därför såg bra ut eller att det gav någon indikation om att Hughes var rätt manager för framtiden för Southampton. Har varit för kort tid i klubben för att verkligen kunna ges ett riktigt omdöme.

Bloggen om Southampton 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/11/26/southampton-maste-komma-ur-malbrottet-med-mauricio-pellegrino/

Det stod tidigt under säsongen klart att Southamptons problem var i grova drag vad som har varit deras problem de senaste säsongerna – oförmågan att göra mål. Att det fortsatte vara ett problem var också signifikativt för Mauricio Pellegrinos defensiva approach och den mer besvärande omständigheten att Southampton så uppenbart gjort väldigt dålig research när de anställde just Pellegrino. En klubb som inte riktigt vet vad den vill, inte riktigt vet vad den gör, och det höll på att stå dem riktigt dyrt.

Lagets stjärna: Dusan Tadic
Var instrumentell i de sista omgångarna när Southampton räddade sig kvar i Premier League men har varit väldigt blek under mest hela säsongen, vilket också förklarar lagets blekhet. Lite går att förstå Southamptons svårigheter när den klarast lysande stjärnan är en spelare som Tadic.

Lagets hjärna: Oriol Romeu
Förmodligen Southamptons genomgående bästa och viktigaste spelare under säsongen. Romeu är navet på Southamptons defensiva mittfält som styr mycket av Southamptons spel. Behöver däremot bättre uppbackning från spelarna bredvid sig på mittfältet. Stor potential.

Lagets kanon: Alex McCarthy
Fraser Forster var Southamptons målvakt när säsongen började men under säsongen har McCarthy gjort målvaktströjan till sin. Ett sant genombrott som till och med fick det att pratas om en möjlig VM-plats för McCarthy. Har svarat för några avgörande målvaktsinsatser som räddar Southampton kvar i Premier League.

Lagets kalkon: Guido Carrillo
Anfallsvärvningen i januari som skulle ordna till Southamptons säsong och rädda Mauricio Pellegrino kvar på jobbet. Gjorde sammanlagt fem matcher och inte ett enda mål för Southampton. Som rätt dyr januarivärvning betraktat kan man verkligen kalla det för kalkon.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för Southampton? Åtta poäng på lagets sista fyra matcher räddade Southampton kvar i Premier League men visade också på en inneboende styrka i laget. Southamptons främsta problem stavas anfallet, där framför allt oförmågan att göra mål har plågat laget under längre tid, definitivt den här säsongen men inte bara den här säsongen. Anställning av tränare och spelarrekrytering har inte varit lika bra som tidigare år.

Vad måste Southampton förbättra? Flippsidan på föregående stycke. Inte en enda spelare var ens i närheten av att göra tio mål för Southampton under säsongen, och det beror sannerligen inte på någon brist på anfallare, där finns tvärtom ett överflöd. Southampton har fortfarande grunden av ett bra fotbollslag men måste återigen hitta spetsen för att bli ett riktigt bra fotbollslag.

Höjdpunkt: 1-0 vs Swansea (b)
Vinsten som räddade säsongen. Det var alla sexpoängares morsa när dessa båda klubbar möttes i den näst sista omgången. När Manolo Gabbiadini gjorde målet som var så oändligt mycket viktigare än hans hattrick i Ligacupfinalen för ett drygt år sedan så ruskade Atlas på sig och en väldigt tung börda föll av Southamptons axlar.

Low-point: 2-3 vs Chelsea (h)
Bara någon månad tidigare tog nog de flesta för givet att det var kört för Southampton. Att leda med 2-0 hemma mot vilket som helst lag efter en dryg timme men ändå på något vis lyckas förlora matchen brukar, åtminstone när det handlar om lag i botten av tabellen, vara textboksexempel på klubbar som åker ur i slutänden. Ett resultat signifikativt för ett lag utan självförtroende.

Southampton 2017-18 by ”Trump”:

“WOW. The concept of tapping up was created by and for the Scouse in order to make Southampton football non-competitive. We are not in a trade war with Liverpool. When you’re already $500 billion DOWN, you can’t lose! We cannot let this continue!”

Inför 2018-19:

Kommer Mark Hughes fortsätta vara Southamptons manager? Det mesta tyder på det för närvarande. Ett på sitt sätt förståeligt beslut av Southampton givet att Hughes åtminstone enligt fotbollens simplistiska logik räddade kvar klubben i Premier League. Man kan inte sparka någon som inte misslyckats med sitt jobb är den åtminstone i fotbollssammanhang inte alldeles glasklara logiken.

Det är ett tänkande som bygger på vad som har varit när dylika beslut för att fattas rationellt måste utgå från framtiden. Och det är svårt att se hur Mark Hughes är lösningen på de lagstrukturella problem som plågat Southampton i flera år, snarare är känslan att det bara betyder att Southampton bara skjuter de svåra besluten på framtiden, och snart sitter i samma sits igen. Även om det kanske inte måste bli riktigt lika illa som det var den här säsongen.

BETYG: Underkänd (+)

Upplysningsålderns filosofi var att ”jag tänker, alltså finns jag!” Internetålderns filosofi verkar snarare vara att ”jag tycker, alltså finns jag!” Det kan förklara det allt större behovet och efterfrågan av pundits. Åsikter har blivit som syre, något som ger näring åt elden. Men de allra bästa experterna, de bästa punditsen, är så klart de som lyckas kombinera tyckande med tänkande.

När vi nu alltså håller på att så smått sammanfatta säsongen på olika sätt kan det finnas goda skäl att inkludera en sammanställning över vilka som är bäst pundits, deras styrkor och kanske deras svagheter. Det känns rimligt givet att de har fått en allt viktigare roll för hur vi alla konsumerar fotboll, och givet hur de faktiskt aktivt påverkar hela samtalet kring fotbollen och vår förståelse av den.

Här kommer jag att fokusera huvudsakligen för att inte säga enbart på brittiska kommentarer. Av två skäl. För det första är det dem jag huvudsakligen har en frekvent och regelbunden egen erfarenhet av. Min upplevelse av de svenska experterna är mer sporadisk. För det andra går det inte att komma ifrån att de brittiska experterna via sociala medier gör ett betydligt mer globalt avtryck.

Här finns några jag tycker är direkt dåliga såsom Chris Sutton, Jamie Redknapp, Thierry Henry, Owen Hargreaves och Steven Gerrard. Där finns de som jag är mer neutralt intetsägande till såsom Paul Scholes, Ian Wright, Alan Shearer, Jermaine Jenas med flera. Och så finns alltså de jag tycker är riktigt bra. Mina topp sju-pundits således, med början ovanifrån:

(1) JAMIE CARRAGHER

Plus. Top-notch matchanalyser, alltid informativa, alltid intressanta, alltid relevanta, alltid pedagogiskt. Väver samman det stora med det lilla på ett givande sätt. Bra i samtal med andra i studion, särskilt gäster. Entusiasm som smittar av sig.

Minus. Spott on. Utöver den anomalin finns inte mycket att anmärka på för Carragher. Kanske att han stundtals är lite överkänslig för sina egna sympatier och överkompenserar. Kan i vissa lägen bli lite uppjagad i diskussionen och inte ta in vad andra säger.

(2) GARY NEVILLE

Plus. Top-notch matchanalyser även han, men mer kanske samtalets logos jämfört med Carraghers patos. Välformulerad och pratar med auktoritet både om taktiska frågor och mer klubbstrategiska frågor. Inte rädd för att ha åsikter och försvara dem.

Minus. Kan vara lite förblindad av egna erfarenheter, inte minst när det kommer till att kritisera managers, vilket han nästan aldrig gör. Vilket gör att man undrar vad Neville hade tyckt om han inte levt majoriteten av sitt fotbollsliv med Alex Ferguson som sin manager.

(3) GRAEME SOUNESS

Plus. En av väldigt få experter från den äldre skolan som har lyckats hålla sig relevanta och meningsfulla även när nya krafter som Neville och Carragher har kommit fram. Brutalt men uppfriskande ärlig, inte orolig för att ruffla några fjädrar.

Minus. Absolut inte oäven taktiskt men heller inte den klarast lysande stjärnan I just sådana frågor. Gammaldags kanske också i synen på spelare, och kanske då i synnerhet utländska spelare.

(4) FRANK LAMPARD

Plus. Alltid smart som spelare och det märks i TV-studion. Väldigt begåvad i sin analys av matcher och i samtal om fotboll. Inte alltför distanserad från dagens spelare och ger ofta bra perspektiv på mentalitet och om hur spelare tänker inför och under matcher.

Minus. Svårt att hitta något direkt negativt. Kan bli mer detaljerad och dominant i matchtaktiska analyser, liksom Carragher och Neville, men det kommer säkert med mer erfarenhet.

(5) RIO FERDINAND

Plus. Ger alltid bra perspektiv på spelares sätt att tänka och vardagen och livet i en storklubb. Kloka taktiska synpunkter även om det inte alltid blir lika nördigt som med Carragher och Neville, men det är inte alltid en dålig sak.

Minus. Kan bli lite för många referenser till sin egen personliga erfarenhet som spelare och kan därför bli lite för begränsad i sin input. Ramlar lite för lätt ned i ”en av grabbarna”-tongångar.

(6) CRAIG BELLAMY

Plus. Riktig höjdare i mer diskussionsbaserat format, som Skys The Debate, där han ofta är med. Uppfriskande ärlig och en straight shooter. Ger ett intelligent och reflekterande intryck, vilket gör att även om man anser att han har fel så har han ändå fel med hjärtat på rätt ställe.

Minus. Inget specifikt negativt, men det vore intressant att höra Bellamy ge mer input i taktiska diskussioner. Kanske är de platserna i Sky-teamet upptagna men i så fall får väl Bellamy rensa bort lite sly med golfklubban.

(7) DANNY MURPHY

Plus. Frekvent deltagare i Match of the Day-studion. Rapp och koncis i ett TV-format som annars har lite för mycket av yta och klämkäck buskishumor över sig. Ett program som är lite för mycket vanlig risgrynsgröt, men i vilket Murphy är mandeln.

Minus. Lite för bunden till gamla relationer och lojaliteter. Att han så att säga gillar både Steven Gerrard och Tim Sherwood är exempelvis uppenbart. Inget fel i sig, men leder till en del inkonsekvenser.

Det finns många olika sätt att bedöma sådant på, ibland blir det bra och andra gånger blir det dåligt. The Times med hjälp av Omar Chaudhuri presterade nyss en mindre lyckad sammanställning av denna frågeställning. En sammanställning som inte inkluderade spenderade transferbelopp och därtill baserades på löner från räkenskapsåret 2016-17. Man anar vissa svagheter i resonemanget.

Då snubblade jag annars över en betydligt mer intressant sammanställning i tabellform i vilken 100 säsonger om 380 matcher hade simulerats baserat på de tio största oddsfirmornas bedömningar av klubbarna i Premier League och hur de skulle sluta i tabellen. Det tyckte jag var en väldigt bra utgångspunkt just för att faktiskt bedöma klubbarnas över- och underprestation.

Min metod var inte komplicerad. Jag räknade helt enkelt fram medelvärdet för varje klubbs simulerade slutliga tabellplacering, det vill säga baserat på 100 olika simuleringar, och från detta medelvärde subtraherade jag klubbens faktiska tabellplacering. Fram kom antingen ett positivt värde (överprestation) eller ett negativt värde (underprestation).

På följande sätt över- och underpresterade således samtliga klubbar i Premier League under 2017-18:

(1) Man City – (+0,47)
(2) Man Utd – (+1,78)
(3) Tottenham – (+0,65)
(4) Liverpool – (-0,56)
(5) Chelsea – (-1,31)

(6) Arsenal – (-0,96)
(7) Burnley – (+6,49)
(8) Everton – (+4,12)
(9) Leicester – (+1,37)
(10) Newcastle – (+2,63)

(11) Crystal Palace – (+1,51)
(12) Bournemouth – (+1,71)
(13) West Ham – (-0,22)
(14) Watford – (-0,33)
(15) Brighton – (-0,46)

(16) Huddersfield – (+1,27)

Klubben som alltså överpresterade mest i Premier League under säsongen är alltså Burnley. Klubben som däremot underpresterade mest i Premier League under säsongen är Southampton.

Att utgå från oddsfirmornas bedömning är kanske ingen självklarhet. Samtidigt är det i det här fallet tio väldigt insatta bedömningar av hur bra samtliga klubbar faktiskt är inför säsongen och hur de därför rimligen borde sluta baserat på deras relativa styrka. Det tar hänsyn till hur bra lagen faktiskt är, inte subjektiva bedömningar om hur bra de av olika anledningar borde vara.

Det kan så klart finnas kollektiva föreställningar om olika klubbar som färgar dessa bedömningar. Men att samtidigt väga samman tio olika oddsfirmor gör att risken med sådana föreställningar minskar. Ett vanligt sätt att värdera en metod är om den ger rimliga utfall, och givet att det nog bara är Everton och Brighton som är lite uppseendeväckande ovan, så känns metoden överlag bra.

Metoden har så klart sina begränsningar som inte har med just oddsfirmorna att göra. Exempelvis tar den ju bara hänsyn till rena placeringar. Exempelvis tar den bara hänsyn till att Man City slutar etta, den tar inte hänsyn till att de kom etta efter att ha slagit ett poängrekord längs vägen. I den här modellen överpresterar alltså inte Man City ”mer” för den sakens skull.

Det kan i och för sig finnas någon slags realism med det också. Varje ligatitel är lika mycket värd, oavsett om den vinns med 100 poäng eller med 60 poäng, oavsett om den vinns med 20 poängs marginal eller med ett måls marginal. Men i den utsträckning man ändå tycker detta borde vägas in så är det ju bara att göra det i sitt eget huvud.

Med detta sagt om metoden, kan det vara intressant att sammanfatta några punkter och slutsatser som går att dra utifrån tabellen ovan, och utifrån utfallet i termer av över- och underpresterande klubbar i Premier League.

I den redan uttjatade diskussionen, som aldrig egentligen var någon diskussion, om vem som skulle bli årets manager av Pep Guardiola och Sean Dyche, och den retoriska frågan varför i hela friden Dyche skulle vara årets manager är svaret kanske alltså rätt enkelt: Eftersom Dyche utifrån den klubbens förutsättningar faktiskt presterade bäst och svarade för den bästa tränarinsatsen!

Av de så kallade superklubbarna, the big six, är det i själva verket Chelsea som har underpresterat i störst utsträckning, en inte orimlig ståndpunkt, och Man Utd som har överpresterat i störst utsträckning. En bedömning som sannerligen inte passar in i den kritik som riktats mot klubben under säsongen, men som mer sanningsenligt speglar synen på lagets styrka inför säsongen.

Att underprestera som en klubb under dessa superklubbar, under big six, är förenat med livsfara. Både Stoke och West Brom åker ur Premier League eftersom de underpresterar i så pass hög utsträckning, och Southamptons säsong håller på att ta en ände med förskräckelse trots att de tippas på den övre halvan, just eftersom de underpresterar mest av alla klubbar.

Omvänt kan då sägas att Swansea åker som tredje klubb ur Premier League trots att de inte underpresterat i lika hög utsträckning. Som tröst betraktat är nog det rätt klent, då det egentligen bara säger att Swansea låg rätt illa till redan inför säsongen och lyckades inte göra något åt saken. Det är väl tveksamt om det är mer positivt egentligen än att tokfaila som Stoke och West Brom.

Andra punkter värda att lyfta fram: Liverpool underpresterar i ligaspelet, vilket går lite på tvärsen mot den allmänna bilden. Arsenal är inte storklubben som underpresterar mest, vilket väl i själva verket är ett rätt surt omdöme när man tänker efter. Everton anses överprestera vilket tyder på att det var många som såg svagheterna i Evertons spelartrupp inför säsongen.

Och bonuspoängen skickar vi till Newcastle och Rafa Benitez!

Men nej, så är det ju inte riktigt längre. Tiderna förändras och drömmarna med dem. Dagens fotbollsspelare när de var barn drömde inte om att avgöra FA-cupfinaler, de drömde om att vinna ligatitlar, avgöra Champions League-finaler och VM-finaler. Ingen tycker sämre om FA-cupen för den sakens skull, den är bara inte längre föremålet för allas drömmar på riktigt samma sätt.

Mark Ogden tror jag, gjorde en ganska klarsynt poäng. Nämligen att FA-cupens värde för de allra största klubbarna är större som garnityr, som tillägg ovanpå övriga titlar. Men att ensamt blir den rätt ointressant. Om Chelsea och Man Utd hade vunnit och konkurrerat om ligatiteln den här säsongen, då hade dagens final och möjliga FA-cuptitel haft en avsevärt större betydelse och dignitet.

Men hur är det egentligen med FA-cupen just här och nu, just den här säsongen för Chelsea och för Man Utd? Ingen av dem vann ligatiteln, och även om Man Utd slutade tvåa så gjorde säsongen det samtidigt klart hur långt de har kvar för att verkligen konkurrera om den på riktigt. Varken Chelsea eller Man Utd gjorde heller något särskilt större väsen av sig i Champions League.

Kan en vunnen FA-cuptitel i det avseendet bli något annat än en påminnelse om de större titlarna som har försvunnit längs vägen, en slags retsam bekräftelse på vilken nivå de båda klubbarna har sjunkit tillbaka till? Kanske gäller för båda dessa klubbar det gamla uttrycket att om de inte hade sett sådana rikedomar så hade de kunnat leva med att vara fattiga.

Backa bandet exakt elva år och vi befinner oss i en mycket liknande situation. Det skulle spelas FA-cupfinal mellan Chelsea och Man Utd samtidigt som Liverpool förberedde sig för att spela Champions League-final. Chelsea och Man Utd hade gått ett antal ronder om ligatiteln dessförinnan, efter att båda två åkt ut i semifinalerna av Champions League.

Liverpoolfansen roade sig så klart med att kalla FA-cupfinalen för ”matchen om tredje pris”. Det där var så klart bara lustigt på den tiden eftersom mest hela världen utom möjligen Liverpoolfansen själva visste mycket väl vilka klubbar som då var störst, bäst och vackrast. Det var den uppkäftiga mopsen som stod och skällde på två milt ointresserade men rätt elaka schäferhundar.

Men om någon nu, elva år senare, skulle komma och kalla dagens FA-cupfinal för en match om tredje pris, så skulle det inte gå att avfärda på riktigt samma sätt. Inte för att Chelsea eller Man Utd förlorade i några semifinaler, men det var ju liksom heller aldrig huvudsaken. Det riskerar, när allt kommer kring, till sist som mest handla om någon slags trösttitel både för Chelsea och för Man Utd.

Det är ett perspektiv som naturligtvis riskerar överdrivas. För om nu FA-cuptitlar kan vara Arsenals och Arsene Wengers claim to fame de senaste fem åren så borde de rimligtvis kunna ha åtminstone något värde för Chelsea och för Man Utd. Om Tottenham sågas vid fotknölarna av att inte lyckas vinna FA-cupen så bör kanske ändå något beröm ges till Chelsea eller Man Utd som lyckas.

Nu är förvisso inte Chelsea eller Man Utd på något sätt Arsenal eller i samma situation som Arsene Wenger. En vinst i FA-cupfinalen idag kommer inte betyda att vi inom kort får se Antonio Conte posera med ett nytt tvåårskontrakt med Chelsea. En vinst i FA-cupfinalen idag kommer inte innebära att José Mourinhos andra säsong med Man Utd plötsligt kommer omvärderas.

Det mediala perspektivet är även det intressant och lite talande. Vad dagens fotbollsskribenter borde förbereda sig för, vad de alltid gjorde förut, är att haussa vinnarna och betona bedriften. Men det bestämda intrycket är istället att vad dagens fotbollsskribenter faktiskt förbereder sig för är att baissa förlorarna och rätta in sig på rätt plats i avrättningsplutonen.

Det där låter så klart både trist och cyniskt. Definitivt ger det FA-cupfinalen mellan Chelsea och Man Utd en känsla av att kostnaden med en förlust är betydligt högre än värdet av en vinst. De skribenter som samtidigt ojar sig över att FA-cupens betydelse minskat skulle naturligtvis, om sådan självinsikt inte vore omöjlig för journalister, kunna begrunda sin egen roll i detta.

Samtidigt är det en situation som Chelsea och Man Utd båda två har satt sig i själva och har haft möjlighet att själva påverka. Om dagens FA-cupsemifinal hade spelats mellan Man City och Liverpool hade tonläget varit ett helt annat, mycket mer positivt. Vi förväntar oss så mycket mer av Chelsea och Man Utd än att ”bara” vinna FA-cupen. Förväntningar som ej motsvarats.

Det betyder att Antonio Conte förmodligen kommer få sparken någon gång efter dagens match, oavsett om Chelsea vinner FA-cupen eller ej. Det betyder att Man Utds säsong kommer att i bästa fall betraktas som rätt ljummen till sin karaktär, ett framsteg på samma gång som en besvikelse, oavsett om Man Utd vinner FA-cupen eller ej. FA-cupen är inte längre den stora drömmen.

Men den stora dagen är ändå här, även om den inte är störst. Den största dagen, är en dag av törst, och Chelsea och Man Utd törstar efter en titel, och den enda som är kvar att vinna är världens äldsta titel, FA-cupen! Det kommer firas och festas vid seger, precis som det kommer deppas vid förlust. FA-cupen är en fantastiskt fin titel att vinna, även om den inte längre är störst.

Och om mitt lag skulle förlora dagens FA-cupfinal, så kommer jag vara precis lika deppig över den saken som om mitt lag precis hade förlorat en Champions League-final.

PREMIER LEAGUE: P18 (2016-17: P15), 33pts (-8pts) – (+)
FA-CUPEN: 6:e omg. vs Tottenham (h) – (+++)
LIGACUPEN: 4:e omg. vs Man Utd (h) – (++)

Det säger ändå något om Swanseas överlevnadsinstinkt i Premier League att trots att de gav sig själva de allra sämsta av förutsättningar inför säsongen så var de i praktiken bara en vinst hemma mot Southampton i den näst sista omgången från att ändå hålla sig kvar i Premier League. Nedflyttningen borde egentligen ha varit garanterad långt tidigare än så.

Detta är naturligtvis ett rasande underbetyg till Swanseas ägare och klubbledning som rimligtvis måste ha sett de här problemen under ett flertal år men som inte bara misslyckats med att åtgärda dem, utan i flera fall aktivt har förvärrat dem. Den karusell av misslyckade manageranställningar och direkt undermålig spelarrekrytering som klubbledningen ansvar för är den direkta orsaken till att Swansea åker ur Premier League.

Paul Clement visade sig vara ett slag i solar plexus på alla de som ställt sig upp på såpalådan och pratat sig varma om engelska och brittiska managers. Det var tvärtom bara ännu ett exempel på de lättviktsanställningar på managerposten som Swansea har ägnat sig åt de senaste åren. Carlos Carvalhal visade sig lite mer hårdför men verkade stundtals mest bara glad över att vara i Premier League.

Det kan diskuteras hur mycket värde som ska tillskrivas cupinsatserna, allra helst som det slutar med en rätt andefattig förlust mot Tottenham i den sjätte omgången, men det var ändå en resa Swansea gjorde i FA-cupen, de slog ut några bra lag längs vägen och det var några av säsongens höjdpunkter för Swanseas supportrar. Så det var ett ljus i det övriga mörkret.

Swansea är en klubb som till synes har trampat vatten under flera säsonger och som alltmer har fått kämpa för att hålla näsan och munnen ovanför vattenytan. Den här säsongen drunknade de till sist. För Swansea handlar nu framtiden först och främst om att hitta fast mark under fötterna igen, och hitta tillbaka till det koncept som gjorde dem framgångsrika till att börja med.

Managerbetyg: Paul Clement (+)
Kom in som en frälsare mot slutet av förra säsongen men att det är något annat att planera och genomföra en hel säsong var givet. Clement gavs en dålig hand givet att Swansea under sommaren sålde iväg flera viktiga spelare som Gylfi Sigurdsson, Fernando Llorente och Andre Ayew, men han verkade inte ha någon klar idé hur hans lag skulle spela, eller en spelidé som utgick från spelartruppens styrkor och svagheter.

Managerbetyg: Carlos Carvalhal (++)
Många blev förvånade av den här anställningen då Carvalhal precis fått sparken av Sheffield Wednesday i EFL Championship. Men Carvalhal började bra, gav laget och supportrarna mycket energi och Swansea vann fem av Carvalhals första nio matcher och hade hopp om att hålla sig kvar. Men efter den första tidens energitillskott visade det sig att Carvalhal inte hade något med vilket han förmådde hålla uppe luftballongen.

Bloggen om Swansea City 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/12/20/swansea-visar-att-pengar-ar-viktigare-an-den-ide-vars-tid-har-passserat/

Managerkarusellen har snurrat snabbare i Swansea de senaste åren än vad den har gjort i egentligen någon annan klubb. Ett tydligt tecken på betydligt större och djupare problem med Swansea så klart. En klubb som länge betraktats som en väldigt speciell klubb är inte längre på något sätt speciell. En idé som inte var möjlig att på lång sikt anpassa till Premier League, eller en idé som har fördärvats av Premier League-pengarnas kalla logik?

Lagets stjärna: Alfie Mawson
Kanske den enda spelaren att verkligen hålla riktigt hög klass för Swansea under säsongen. Mittbacken har fått något av ett genombrott, trots Swanseas bekymmer, och det får betraktas som ett smärre mirakel om Swansea lyckas hålla kvar den här spelaren. Borde ha varit aktuell för Englands VM-trupp.

Lagets hjärna: Sam Clucas
Motorn på Swanseas mittfält som låg bakom det mesta av Swanseas spel den här säsongen. När Sam Clucas var bra så var ofta Swansea bra, men tyvärr borta en hel del matcher under säsongen på grund av skada, samtidigt som Paul Clement aldrig riktigt verkade ha något förtroende för honom.

Lagets kanon: Lukasz Fabianski
Det har pratats massor om både David De Gea och Nick Pope, men tillsammans med dem har Lukasz Fabianski varit ligans kanske bästa målvakt. Har svarat för flertalet matchvinnande eller poänggivande målvaktsinsatser. Vore en extremt värdefull spelare för Swansea att behålla.

Lagets kalkon: Renato Sanches
Den viktigaste talangen sitter i huvudet. Det är tveksamt om det finns någon spelare inom världsfotbollen som illustrerar detta lika tydligt just nu som Renato Sanches. Superlöftet som slog igenom på världsscenen i EM 2016 var helt anonym i Bayern München och har inte gjort något som helst avtryck med Swansea den här säsongen.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för Swansea? Swansea var på god väg ut ur Premier League redan förra säsongen men höll sig då kvar till stor del tack vare Gylfi Sigurdsson och Fernando Llorente och deras offensiva produktion. Båda dessa spelare såldes inför den här säsongen och Swanseas försök att ersätta dem kan bara beskrivas som ett fullständigt fiasko där namn som Roque Mesa, Renato Sanches, Wilfried Bony och i något mindre utsträckning Tammy Abraham måste nämnas.

Vad måste Swansea förbättra? Swanseas allra främsta problem är offensiven, kanske inte så konstigt när de tappar lagets båda bästa offensiva spelare inför säsongen. Enbart sett till defensiven hade Swansea mycket väl kunnat hålla sig kvar i Premier League men med ligans sämsta defensiv, Swansea presterade både lägst antal chanser per match samt var bland de lag som behövde flest antal chanser per gjort mål, var nedflyttningen över tiden oundviklig.

Höjdpunkt: 3-1 vs Arsenal (h)
Det firades och sjöngs hymner och arior på Liberty Stadium när Swansea vann mot Arsenal i slutet av januari. Det var i början av Carlos Carvalhals tid med klubben då laget började vinna fotbollsmatcher igen och med den här segern kändes det ändå som att jodå, visst skulle Swansea hålla sig kvar i Premier League trots allt.

Low-point: 0-1 vs Southampton (h)
Några månader senare och verkligheten var en helt annan. Swansea tappade luften även med Carlos Carvalhal och säsongen avslutades med åtta raka matcher utan vinst. Swansea hade ändå allt i egna händer ända fram till den sista omgången men hade helt enkelt inte energin och kunnandet att vinna den helt avgörande matchen mot Southampton.

Swansea 2017-18 by ”Trump”:

“Nobody should be allowed to burn the American flag – if they do, there must be consequences – perhaps loss of Premier League status or year in jail! #MSGA”

Inför 2018-19:

Hur ser framtiden ut för Swansea efter att de nu lämnar Premier League efter sju år i den högsta divisionen? Det är ett lag med potential att ta sig tillbaka men en klubb som slits av inre stridigheter inte minst med sina supportrar, ett missnöje med klubbledningen, och med en organisaton som inte har hållit måttet på flera år. Swansea har sett ut att vara på väg ur Premier League i flera år utan att klubbledningen har agerat handlingskraftigt, så vad tyder på att de plötsligt skulle göra det nu?

Positivt för Swansea är ändå att de har ett i grunden bra spelarmaterial där de borde kunna ha hyfsat goda förhoppningar om att behålla flera av sina viktiga spelare, som inte nödvändigtvis kommer få Premier League-klubbarna att springa efter sina plånböcker. Swansea är fortfarande en klubb med gott renommé och hittar de en tränare som kan rekonstruera lagets offensiv så finns alla chanser att konkurrera högt upp i EFL Championship nästa säsong.

BETYG: Underkänd (+)

Conte kom som en hyllad manager till Premier League och till Chelsea. Med all rätt dessutom. Under sina tre säsonger med Juventus fick han den gamla damen att resa sig igen, gjorde dem inte bara till italienska mästare igen utan till den formidabla vinnarmaskin klubben ännu är. Hans två år som förbundskapten gjorde Italiens landslag intressant och relevant igen.

Det fanns därför väldiga förväntningar på Antonio Conte när han kom till Premier League för snart två år sedan. Han pratades om som manager i precis samma andetag som Pep Guardiola och José Mourinho, och jämförelsen blev inte mindre självklar av de samtliga kom till sina nya klubbar mer eller mindre exakt samtidigt. Det var skalan på vilken Conte skulle bedömas.

När nu alltså Antonio Contes tid i Chelsea och i Premier League ser ut att vara över så vore därför frågan motiverad om Contes tid som Chelseas manager ska betraktas som lyckad eller misslyckad?! Det kan tyckas orättvist att svara på den frågan innan vi vet om Chelsea vinner FA-cuptiteln imorgon eller ej, men då den ändå inte lär spela någon roll för hans managerjobb kan vi ändå ställa frågan.

Det är en fråga som måste utgå från vissa objektiva fakta. Att Conte redan under sin första säsong vann Premier League-titeln med Chelsea, detta på ett väldigt övertygande sätt. En succéinledning naturligtvis. Till detta ska adderas två FA-cupfinaler med option på en cuptitel. Inte heller ska vi glömma bort att Chelsea tog sig tillbaka till Champions League och, väl där, tog sig till slutspel.

Andra säsongen saknar inte sina objektiva fakta. Chelsea slutar femma i Premier League, hamnar därför utanför Champions League, var aldrig på riktigt med i någon strid om att försvara sin ligatitel, var i själva verket aldrig riktigt nära att ens ta sig till Champions League. På sätt och vis liknar det Arsene Wengers tid i Arsenal intryckt på två år – första hälften bra, andra hälften svagt.

En ligatitel på två år är så klart inte något dåligt facit, det är i själva verket ett bättre facit än den överväldigande majoriteten av övriga managers har under samma tidsperiod, så i den meningen blir det ju nästan löjligt att ens prata om Contes tid med Chelsea som ett möjligt misslyckande. Men var det en ligatitel som var i första hand Contes förtjänst och som han lyckades bygga vidare på?

Om vi ser till spelarmaterialet var det i huvudsak samma spelartrupp som redan hade vunnit Premier League under José Mourinho bara något år tidigare. Laget fanns alltså redan på plats i stor utsträckning. Stor sak har gjorts av Chelseas tiondeplats säsongen innan, inte minst av Antonio Conte själv, men de allra flesta förstod nog också att denna placering var en ren absurditet.

Chelseas besvär den här säsongen vittnar om lite samma sak. Diego Costa lämnade i praktiken Chelsea inför den här säsongen och när Conte således fick i uppgift att ersätta en viktig spelare så lyckades han inte. Detta hänger ihop med en bredare kritik som är möjlig att rikta mot Conte, att han har lyckats sällsynt illa med att integrera flertalet större värvningar han och Chelsea gjort.

Men till Antonio Contes stora fördel måste hållas hans taktiska sinnelag och den betydelse han faktiskt haft på det taktiska tänkandet i Premier League. Genom att gå ned på en trebackslinje mitt under brinnande säsong skakade han nytt liv i Chelsea under säsongen, ett taktiskt drag som vann dem ligatiteln, och ett taktiskt drag som även skulle taktiskt inspirera ett flertal engelska klubbar.

Här påpekade många bedömare redan förra säsongen den fördel som Chelsea och Antonio Conte hade med att helt och hållet slippa europeiskt cupspel, och på så vis inte bara ha fräschare spelare och nästan alltid kunna spela samma startelva, utan även ha tid till taktisk drillning under veckorna. Den här säsongen, med Chelsea i Champions League, har detta visat sig betydligt svårare.

Ett alternativ är att värdera Antonio Contes insats med Chelsea som helhet. Gjorde Conte vad han hade i uppdrag att göra? Här brukar det inom ekonomisk redovisning pratas om ingående och utgående balans. Contes ingående balans var att han skulle ta Chelsea tillbaka till Champions League och vinna titlar längs vägen. Contes utgående balans lämnar Chelsea utanför Champions League.

En liknande frågeställning är om Chelsea är bättre eller står sig starkare nu när Antonio Conte tackar för sig än vad Chelsea gjorde när Conte först kom till klubben. En komplicerad frågeställning där det förvisso subjektiva svaret lutar åt att nej, Chelsea känns markant svarare nu än vad de gjorde för två år sedan. Det beror till viss del på förändringar i konkurrensen och i omvärlden.

Antonio Conte har själv gjort flertalet spydiga påpekanden om att Chelsea inte skulle göra någon ”José Mourinho-säsong”, men det är bra nära där hans andra säsong med Chelsea ändå har landat. Femma är bättre än tia, men i slutänden innebär det samma sak, att Chelsea missar Champions League. Något Chelsea redan visste tidigt att de skulle göra för två säsonger sedan.

Femteplatsen innebär förvisso att Chelsea får spela Europa League, vilket så klart är trevligt. Inte minst kanske eftersom det garanterar Chelsea en extra chans på Champions League nästa säsong. Men om någon inför säsongen hade sagt Europa League-fotboll hade det betraktats som ett fundamentalt misslyckande, och då går det inte att efter säsongen plötsligt hävda annorlunda.

Slutsatsen, åtminstone från mitt perspektiv, är att Antonio Contes tid i Chelsea och i Premier League blev lite av ett misslyckade. Det blev inte riktigt så bra som vi hade trott och kanske hoppats på förhand. Åtminstone slutade det definitivt inte så bra. Å andra sidan, om Conte ändå har misslyckats i Premier League finns det nog många som önskar att de misslyckats lika framgångsrikt som han!

Dessutom har Antonio Conte trots allt alltså chansen att avsluta (?) sin tid med Chelsea i Premier League med en höjdpunkt och på ett positivt sätt – genom att lyfta en FA-cuptitel!

PREMIER LEAGUE: P19 (2016-17: P13), 33pts (-11pts) – (-)
FA-CUPEN: 3:e omg. vs Coventry (b) – (-)
LIGACUPEN: 3:e omg. vs Bristol City (b) – (+)

Stokes hädanfärd har väckt ilska och vrede på många håll. Inte minst hos de gamla spelare som för ganska precis tio år sedan tog Stoke upp i Premier League för att sedan etablera dem där. Allt detta jobb är nu gjort om intet i en blandning av bristande beslutskompetens, dålig rekrytering, oengagerade spelare och en klubb och ett lag utan idé eller identitet.

Det var så klart inte tanken. Ett Stoke som gjort sig kända för en närmast extremt funktionalistisk fotbollsidé ville ta nästa steg i sin utveckling som det så fint brukar heta. Detta innebar att börja spela mer kreativt, mera possession och mindre funktionalistiskt. I teorin inte en helt feltänkt tanke. Problemet uppstod när teorin skulle omsättas i praktiken.

I praktiken tappade Stoke nämligen det som under alla år varit deras stora styrka, nämligen den defensiva organisationen. Ett kreativt och mer expansivt spel skedde på bekostnad av defensiven snarare än att komplettera den. På samma gång lyckades Stoke aldrig riktigt sätta en anfallsidé som var ens i närheten av att kompensera för alltmer uppenbara defensiva brister.

Om Stoke nu ville ta nästa steg i sin utveckling på detta sätt, var i så fall Mark Hughes verkligen rätt manager att ta steget med? Det kändes som om Stoke hade en idé men inte riktigt vågade tro på den fullt ut, att implementera den fast ändå inte. Stoke försökte gå framåt med ett ben på vardera sida staketet. Stoke var helt enkelt ”stuck in the middle”.

Stokes hela säsong har varit hackad och malen. Det har strösslats någon vinst här och där vilket hela tiden gav något slags hopp om att det var på väg att vända under Mark Hughes. Det vände aldrig riktigt. Å andra sidan höll sig Stoke ändå marginellt ovanför nedflyttningsstrecket, men störtdök under det så fort Paul Lambert tagit över laget. Det blev inte bättre, det blev värre.

Dödsstöten för Mark Hughes kom emellertid i FA-cupen där Stoke förlorade mot Coventry från League Two. Bussen hann inte mer än parkera på Stokes anläggning innan Hughes fick sparken. Problemet var däremot att Stoke fattade beslutet för sent för det första, och saknade en plan för det andra. Men Stoke har inte haft någon plan alls de senaste säsongerna, därför åker de ur.

Managerbetyg: Mark Hughes (+)
Mark Hughes saknade sannerligen inte sina kritiker, vare sig hos spelare eller supportrar. Det diskuterades redan förra säsongen om inte Hughes borde få gå men Stoke valde att fortsätta med Hughes, i ännu ett typiskt exempel där att en klubb väljer att inte fatta beslut visar sig dyrbart. Hughes hade inte energin eller förtroendekapitalet hos spelarna att leda Stoke den här säsongen.

Managerbetyg: Paul Lambert (+)

Bloggen om Stoke City 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/07/17/stoke-anstallde-mark-hughes-for-att-motsvara-forvantningar-inte-overtraffa-dem/

Det var möjligt att se vartåt det barkade för Stoke redan i somras när Mark Hughes försvarade lagets prestationer den gångna säsongen med att det snarare var så att Stoke överpresterat tidigare säsonger. Alltid oroväckande när managers hellre managerar förväntningar än visar ambition och en vilja till framsteg. Hughes verkar ha glömt bort att han inte anställdes för att överträffa förväntningar utan för att höja ribban för förväntningarna på Stoke.

Lagets stjärna: Xherdan Shaqiri
Det vore lätt att tänka sig Shaqiri som divan som när laget brottades med problem vägrade att ta jobbet. Sanningen är en annan, Shaqiri har verkligen gjort sitt bästa för att hjälpa Stoke, och en av få spelare att verkligen ge laget kreativitet och energi. Men det räckte inte.

Lagets hjärna: Erik Pieters
I en backlinje som för varje år har sett alltmer vilsen ut under Mark Hughes är det ändå Erik Pieters som framför allt har övertygat. En ytterback som har haft den till synes otacksamma uppgiften att ösa vatten ur en läckande livbåt, och som inte rimligtvis bör sakna erbjudanden i sommar.

Lagets kanon: Jack Butland
Gjorde några misstag mot slutet av säsongen men har sett över hela säsongen ändå varit en av Stokes bästa och mest pålitliga spelare. Vilket inte säger så lite givet att han har haft väldigt mycket att göra. Något av ett genombrott under säsongen då han konkurrerar om Englands förstatröja i VM.

Lagets kalkon: Saido Berahino
Inte precis någon liten konkurrens här med både Kevin Wimmer och Jesé Rodriguez som tävlandes. Men det var värvningen av Saido Berahino som verkligen knäckte Stokes och Mark Hughes ryggar, en satsning som inte var i närheten av att gå hem.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för Stoke? Laget försökte spela en kreativ anfallsfotboll utan att ha någon riktig idé om hur de skulle spela sådan fotboll, därtill skedde detta på bekostnad av lagets defensiva skicklighet. Dåliga rekryteringar är en annan tung faktor där inte minst är anmärkningsvärt hur Peter Crouch fortfarande kan vara Stokes bästa anfallare.

Vad måste Stoke förbättra? Stoke måste föryngra spelartruppen, hitta en idé hur de ska spela fotboll baserat på spelartruppens styrkor och förutsättningar, och sedan rekrytera spelare utifrån denna idé. Klubben måste bli mer professionell vid sidan av planen, ett bättre beslutsfattande och en mer strategisk planering av laget.

Höjdpunkt: 1-0 vs Arsenal (h)
Det var early days av säsongen, Stoke spelade hemma mot värsta fienden Arsenal och den nya stjärnvärvningen Jesé Rodriguez avgör matchen för Stoke, då såg det ljust ut minsann. Men varken för Stoke eller för Jesé Rodriguez skulle det komma att se så ljust ut igen.

Low-point: 1-2 vs Coventry (b)
Det saknas sannerligen inte lågpunkter för Stoke under säsongen. Bland dem några riktigt svettiga storförluster mot Man City, Tottenham, Chelsea och Liverpool. Så kallade säckaförluster. Men den värsta förnedringen kom ändå mot Coventry i FA-cupens tredje omgång, ett resultat som snarast smickrade ett utspelat Stoke.

Stoke 2017-18 by ”Trump”:

“I refuse to call Mark Hughes a bimbo, because that would not be politically correct. Instead I will only call him a lightweight manager!”

Inför 2018-19:

Stoke befinner sig i en mer eller mindre identisk situation som West Brom, som gör dem sällskap ned i Football League. Klubbens problem är inte specifikt strukturella, utan snarare problem med ledarskap och strategisk planering. Det betyder att Stoke, om de agerar klokt härifrån, har goda chanser att hävda sig bra i EFL Championship nästa säsong.

Att Stokes säsong ses som ett sådant fiasko beror på att spelartruppen antyder att Stoke borde kunna så mycket bättre. Det gör inte omdömet bättre men är ändå en fördel inför framtiden. Lägg till det att Stoke inte är en klubb som saknar resurser så med rätt bemanning kan Stoke betraktas som en av de större förhandsfavoriterna i EFL Championship nästa säsong.

BETYG: Fiasko (-)

Men för den sakens skull kan inte blundas för att både Allardyce och Moyes gjorde vad de anställdes för att göra. Både Everton och West Ham var på rejäl glid i tabellen och befann sig definitivt i farozonen för nedflyttning. Allardyce och Moyes lyckades båda vända trenden för sina klubbar, hålla dem kvar i Premier League och leva för att kämpa en annan dag.

Det kan vara värt att påpekas då det låter när vissa pratar om Allardyce och Moyes som att det var deras fel att Everton och West Ham befinner sig där de gör. Inget kunde vara längre från sanningen. Everton och West Ham befann sig redan där innan Allardyce och Moyes tog över. Deras jobb var att försöka rädda upp de båda klubbarna ur de hål de grävt åt sig själva.

Men för Evertons och West Ham mer långsiktiga ambitioner är inte Allardyce och Moyes rätt personer. Att rädda en klubb kräver inte samma skillset som att strategiskt utveckla en klubb och ett lag att steg för steg börja kunna utmana superklubbarna i toppen av Premier League. I synnerhet Allardyce har boxat in sig själv i facket att bara hålla klubbar kvar i Premier League.

I någon utsträckning går det att reflektera över om Pep Guardiolas ankomst till Premier League var början på slutet för de brittiska tränardinosaurier som snurrat runt i engelska klubbar det senaste decenniet. Det har pratats i stora ord om vad Guardiola kommer betyda för Premier League, och det får väl framtiden utvisa, men kanske är detta hans mest omedelbara betydelse.

För aldrig har kanske kontrasten mellan modern fotboll och den fotboll som Allardyce, som Moyes, som Pardew med flera presterar varit riktigt lika skarp och omfattande som den blivit dessa senare år. Förut har deras fotboll tolererats i högre utsträckning eftersom den har ”gett resultat” och eftersom den, underförstått till skillnad från annan fotboll, ”funkar i England”.

Med Pep Guardiola har uppfattningen om vad som ”funkar i England” justerats och breddats, toleransnivån för en viss typ av defaitistisk fotboll har sjunkit, och den allt skarpare kontrasten gör att en klubb som anställer Allardyce, Pardew, Moyes med flera framstår som så mycket mer omoderna än vad de gjorde för bara något eller några år sedan.

Ändå får vi kanske säga att respektive managers rykten har utvecklats på lite olika sätt under säsongen. Alan Pardews rykte får nog sägas vara rätt rökt och det är nog osannolikt att han får något mer jobb i Premier League. Allardyces rykte bekräftades kanske snarare som den brandsläckare han först och främst är och verkar vilja vara. Moyes har däremot fått viss välförtjänt upprättelse.

Både Everton och West Ham har nu alltså släppt sargen och tagit de första stapplande skären mot framtiden. Det är en oviss framtid så som alltid i någon utsträckning är fallet. I synnerhet verkar det något oklart vad West Ham vill, givet de interna problem klubben brottas med och givet att exempelvis Paulo Fonseca ser ut att hellre bli kvar i Ukraina.

Everton verkar ha kommit betydligt längre med sitt tänk. Bakom gårdagens förståeligt stora rubriker om Sam Allardyces avsked har Everton på samma gång meddelat en omfattande omorganisation. En ny VD har anställts i form av Denise Barrett-Baxendale, en helt ny exekutiv ledningsgrupp har tillsatts, och inte minst en ny director of football i PSV:s välrenommerade Marcel Brands.

Det visar inte minst att Everton tänker och planerar långsiktigt. Att utvecklas som klubb förutsätter en effektiv och ändamålsenlig organisation, inte bara att värva nya spelare och stora namn. Ska Everton lyckas krävs inte bara finansiellt kapital utan även strukturkapital. Framför allt är detta emellertid en rejäl framflyttning av positionerna av Farhad Moshiri bort från Evertons gamla ledning.

Det är en märklig limbo Everton har befunnit sig i. Farhad Moshiri köpte in sig som majoritetsägare i Everton men kontrollerade till en början bara hälften av klubben, samtidigt som den gamla klubbledningen satt kvar. En klubbledning som länge dragits med omdömet av att ha varit för bakåtsträvande, alldeles för saktfärdiga och otillräckliga.

Everton stod alltså med ena benet i det nya men med det andra benet kvar i det gamla, utan att riktigt kunna eller vilja bestämma sig för i vilken riktning man skulle gå. Detta ledde till problem under säsongen, särskilt när Ronald Koeman fick sparken och en ersättare skulle anställas. En process som drog ut på tiden då Farhad Moshiri och övriga i klubben aldrig lyckades komma överens.

Detta maktvacuum var vad som till sist försatte Everton i den situation de nu har befunnit sig i under våren med Sam Allardyce. För till sist blev resultaten så dåliga för Everton, och risken för nedflyttning så påtaglig, att Moshiri helt enkelt blev tvungen att ge vika för kompromissalternativet Allardyce. Men det var också hela tiden solklart att han bara var en tillfällig kompromiss.

Det kom knappast som någon överraskning för någon, annat än möjligen för Sam Allardyce själv. Svårt att säga givet dennes tydliga uppfattning om sig själv, det kan så klart vara så att han visste vartåt det barkade hela tiden, tog sin payday, och nu mest ägnar sig åt att spinna storyn till sin fördel för att lägga grunden till nästa payday.

Det finns kanske inte så många paydays kvar. Pep Guardiolas ankomst till Premier League har ändrat marknadens utbud och efterfrågan. Everton har nu vidtagit nödvändiga första mått och steg utanför planen för att ta sig an framtiden på planen och i tabellen. Nästa steg blir att anställa en manager eller head coach som matchar klubbens ambition och den moderna fotbollens krav.

Samtidigt, någonstans i Tyskland, avgår Ralph Hassenhüttl som RB Leipzigs head coach. Samtidigt, i en annan del av England, letar bland andra West Ham även de efter en ny manager. Vi kan omöjligtvis riktigt veta vilka det faktiskt blir som tar över Everton och West Ham, även om vi kan ha viss aning. Vi kan däremot ha en rätt bra uppfattning om vilka det verkligen inte blir.

Det är nytt, det hade vi inte kunnat vara lika säkra på förut, det har förändrats de senaste åren. Kanske är Pep Guardiola alltså asteroiden som kraschat in i Premier League och utrotat de seglivade brittiska tränardinosaurierna.

PREMIER LEAGUE: P20 (2016-17: P10), 31pts (-14pts) – (-)
FA-CUPEN: 5:e omg. vs Southampton (b) – (++)
LIGACUPEN: 3:e omg. vs Man City (h) – (++)

Att West Brom åker ur Premier League har beskrivits ungefär som om det vore något ofattbart, något som absolut inte gick att förutse. Nästan i stil som vore det en slags omvänd motsvarighet till när Leicester vann ligan. I själva verket var det inte ofattbart eller oförutsägbart, West Brom befann sig i farozonen redan inför förra säsongen.

Ofattbart är att West Brom valde att inte göra något åt saken. Missnöjet med Tony Pulis var omfattande. Klubben levde i någon slags falsk invissning att med Pulis som manager var det inte möjligt att åka ur Premier League. West Brom var inte längre en klubb med ambition, och en klubb utan ambition är en klubb utan energi. En klubb utan energi åker ur Premier League.

Omfattningen av West Broms brist på strategisk ledning blev klar och tydlig när kort efter att klubben sparkat Tony Pulis och istället anställt Alan Pardew, ägaren Guochuan Lai fattar det rätt speciella beslutet att sparka både ordförande och VD i klubben. Det vill säga de som precis anställt Pardew. West Brom var en klubb i upplösning.

Omfattningen av West Broms brist på vanligt ledarskap blev även den tydlig under det parodiska träningslägret i Spanien strax efter årsskiftet där fyra seniora spelare går på en bender och återvänder till hotellet med en stulen taxibil. Incidenten i sig är anmärkningsvärd, att det är lagets ledargestalter som genomför den säger det mesta om var laget befann sig mentalt och moraliskt.

Ändå började West Broms säsong faktiskt rätt bra. Två vinster och en oavgjord på de tre första matcherna innebar att West Brom höll jämna steg med Man City. Men därefter vann West Brom inte en enda match mer under Tony Pulis, de vann nästa ligamatch i mitten av januari, den enda matchen de skulle vinna under Alan Pardew.

West Brom vann desto fler matcher under Darren Moore. Jämfört med Pardews totalt åtta poäng på 18 matcher som manager plockade Moore elva poäng på sina första fem matcher, och avslutade säsongen med tre vinster, lika många som West Brom tagit tidigare under hela säsongen. Men det var för lite, det var alldeles för sent, och West Brom spelar nästa säsong i Football League.

Därmed går West Brom in i nästa säsong med något utav ett dilemma. En katastrofal säsong avslutas ändå på ett relativt sett positivt sätt. Hur ska West Brom agera härifrån? De kan välja att behålla Darren Moore som manager, utan att riktigt veta hur det kommer fungera på permanent basis, eller de kan hitta ett mer etablerat namn att ta dem tillbaka till Premier League.

Managerbetyg: Tony Pulis (+)
Värdet med Tony Pulis är vad som till sist blir svagheten med Pulis. Det är inte i längden hållbart för någon Premier League-klubb att enbart bry sig om att hålla sig kvar i Premier League. Hans oförmåga att vilja inse detta lade grunden till West Broms alla problem den här säsongen.

Managerbetyg: Alan Pardew (-)
Givet hur dåligt det gick för West Brom innan Alan Pardew tog över laget är det nästan att betrakta som en bedrift att kunna göra saken ännu sämre. Men Pardew lyckades. Verkade inte ha någon idé vare sig hur han ville att laget skulle spela eller hur han skulle relatera till spelarna.

Managerbetyg: Darren Moore (+++)
Gjorde naturligtvis succé på kort tid, men kanske också på så kort tid att det är svårt att verkligen bedöma hans insats på ett rättvist sätt. Visade emellertid en förmåga att få ihop laget och bidrog åtminstone med att ge West Brom något att glädjas över inför nästa säsong.

Bloggen om West Brom 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/05/16/west-brom-maste-bestamma-sig-for-vilken-klubb-de-vill-vara/

Möjligen lite fusk givet att jag skrev den här bloggen redan i slutet av förra säsongen, men den tar upp den problemställning West Brom hade att brottas med inför den här säsongen. West Brom behövde bestämma sig för vilken klubb de ville vara menade jag. West Brom bestämde sig aldrig för varken det ena eller det andra, alltså bestämde den bistra verkligheten det åt dem.

Lagets stjärna: Ahmed Hegazi
Spelade mer eller mindre varje match för West Brom under säsongen. Var en av få spelare som framstod som att han visste vad han gjorde i ett försvar som aldrig riktigt såg ut att veta vad det skulle göra. En spelare som borde intressera flera klubbar i Premier League i sommar.

Lagets hjärna: Chris Brunt
Där det såg ut som att många spelare inte längre brydde sig om hur det gick för West Brom mot slutet av säsongen märktes det ändå att det gjorde ont i Chris Brunt. Mångsidig spelare som agerar både vänsterback och mittfältare, alltid bra när West Brom är bra.

Lagets kanon: Jay Rodriguez
Inte precis ett genombrott i det ordets egentliga mening, men West Brom saknar sådana spelare. Men Rodriguez visade sin kvalitet som anfallare i West Brom och att han har mycket att bidra med på den här nivån. Kombinerar fart och teknik på ett bra sätt.

Lagets kalkon: Jonny Evans
En spelare som borde varit en av lagets ledare tog inte sitt ansvar. Kanske rök skallen i samband med Arsenals och Man Citys intresse. Var en av spelarna bakom den spanska taxiincidenten och valde att via text meddela att han inte kunde spela säsongens sista match. Svagt.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för West Brom? Fröna såddes redan förra säsongen när West Brom lade ner säsongen när de hade europeiskt cupspel i sikte. Laget dränerades på all energi och ambition och engagemanget från läktarna störtdök även det. Taktiken var tydlig men spelarna trodde inte längre på den. Med Alan Pardew var inte längre ens taktiken tydlig.

Vad måste West Brom förbättra? Fördelen med att åka ur Premier League är att det nu tvingar West Brom att faktiskt anta en målsättning att sikta mot, snarare än den anti-målsättning som präglat klubben i flera år. Trötta spelare måste skeppas vidare, ett nytt lagbygge konstrueras. Spelare och supportrar måste återfinna en idé de kan ställa sig bakom.

Höjdpunkt: 1-0 vs Man Utd (b)
En säsong mer eller mindre i total avsaknad av höjdpunkter. Men mot slutet kom ändå några riktigt positiva resultat. Hur mycket West Brom än vill glömma den här säsongen så finns det så klart alla anledningar i världen för dem att komma ihåg 1-0-vinsten på Old Trafford mot Man Utd.

Low-point: 1-3 vs Brighton (b)
Det finns skäl att nämna hemmaförlusten mot Burnley mot slutet av säsongen, men frågan är om det egentligen blev värre än det blev redan i den allra första förlusten för säsongen, borta mot Brighton. Inte bara förlorare utan dessutom utspelade. En nykomling visade all den idé, ambition och energi som West Brom saknade. Där dog West Broms säsong även om de inte redan då insåg det.

West Brom 2017-18 by ”Trump”:

“This League is absolutely being rigged by the dishonest and distorted FA and corrupt Football League pushing Crooked Wolves – but also in every match! – SAD”

Inför 2018-19:

West Brom har inte samma strukturella problem som exempelvis Sunderland och Hull City har brottats med. Att de ska kunna gå omedelbart upp i Premier League igen är kanske svettigt att kräva, även om de kommer försöka, men de har åtminstone chansen att göra det givet att de fattar rätt beslut. Att fatta rätt beslut har däremot inte varit West Broms styrka under senare år.

West Broms spelartrupp är inte dålig. Kan de behålla vissa nyckelspelare samtidigt som de får bra betalt för de spelare de inte lyckas behålla har de gett sig själva en väldigt bra plattform att bygga ett nytt och yngre lag på. Med en ägare som vill vara i Premier League, och med konkurrenter som befinner sig i Premier League, kommer inte West Brom sakna ambitioner eller resurser.

BETYG: Fiasko (-)

Gareth Southgate kommer under dagen presentera Englands VM-trupp. Det vill säga den slutliga 23-mannatruppen plus några spelare som placeras på den så kallade standby-listan i händelse av skador. Vilka spelare som alltså får chansen eller det omöjliga uppdraget att försvara Englands färger i VM kommer med andra ord stå klart under dagen.

Hur skulle då Englands VM-trupp se ut om jag tog ut truppen? Det är så klart en fråga om hur England kommer spela relativt hur jag anser att England borde spela, där jag ligger betydligt närmare ett en mer Leicesteriansk fotbollsidé än den mer bolldrillande possessionfotboll som FA och Gareth Southgate menar är eller bör vara Englands DNA.

Ett England som spelar som Leicester kan, om allt faller på plats, vinna VM. Ett England som försöker spela som Spanien får vara nöjda med att ta sig vidare från gruppen. Naturligtvis kommer England försöka spela som Spanien, det är ju Englands DNA! Nåja, Gareth Southgate har åtminstone någon spelidé, till skillnad från flera av hans företrädare, och vi får väl se hur långt det bär.

Några förhållningsregler försöker jag ändå ha när jag ska ta ut en VM-trupp. En sådan är att spelarna helt ska vara ordinarie i sina respektive klubblag och ha fått regelbundet med speltid under säsongen, alternativt ha spelat sig in i laget under säsongen, eller ha spelat sig tillbaka mot slutet av säsongen efter att ha varit borta på grund av skada.

En annan regel är att i första hand utgå från just detta VM, men med ett öga mot framtiden. Om det alltså står mellan två spelare att komma med, där ena spelaren är äldre och på karriärens höst och den andra är ung och på väg uppåt i karriären, där de båda är jämförbara i skicklighet, även om den yngre kanske är något svagare, så kommer jag välja den yngre spelaren.

En viktig faktor är också mångsidighet hos spelare som är med, värdefullt inte minst i sådana här turneringar. Genom att ha med spelare som kan spela i flera positioner öppnar man upp för fler impact-spelare i truppen som kan användas i specifika matchsituationer. Min VM-trupputtagning utgår från ett hyfsat flexibelt 4-3-3-system.

Målvakter
Jordan Pickford, Everton
Jack Butland, Stoke
Nick Pope, Burnley

Den stora frågan kommer förmodligen gälla om det blir Nick Pope eller Joe Hart som tar tredjetröjan. Med hänvisning till mina förhållningsregler väljer jag då Pope. Om inte Hart står från start finns ett större värde i att låta andra se och lära. Märklig signal dessutom till landets målvakter att även om du är bäst i ligan under säsongen så tar du ändå inte tröjan från Joe Hart.

Försvar
Kyle Walker, Man City

Inget lätt lagdel att ta ut, vilket hänger ihop med att det förmodligen också är de svagaste. Walker, Bertrand och Stones känns givna om än i olika utsträckning och av olika skäl. Davies och Cahill kommer med på grund av rutin och defensiv skicklighet. Alexander-Arnold har spelat till sig platsen bakom Walker. Rose hade behövt spela mer.

Mittfält
Eric Dier, Tottenham
James Milner, Liverpool
Ruben Loftus-Cheek, Crystal Palace
Jordan Henderson, Liverpool
Dele Alli, Tottenham
Jesse Lingard, Man Utd
Jadon Sancho, Dortmund

Dier och Milner har båda den fördelen att de även vid behov kan komplettera backlinjen, Dier centralt och Milner till vänster. Detta samtidigt som de är utmärkta som mer defensiva rollspelare på mitten. Svårt val mellan Fabian Delph och Loftus-Cheek, där Delph även fungerar som vänsterback, även om det nog håller bättre i ett Man City som dominerar sina matchbilder.

Henderson är knappast något spelgeni och brukar kunna söla ned Englands uppbyggnadsspel, men alternativen är inte många och Henderson verkar även vara en uppskattad spelare socialt i truppen. Personligen vill jag verkligen ha med Jonjo Shelvey på ett hörn, men väljer att tro på de som menar att han inte är med på grund av bristande professionalism.

Anfall
Harry Kane, Tottenham
Jamie Vardy, Leicester
Marcus Rashford, Man Utd
Raheem Sterling, Man City
Ryan Sessegnon, Fulham
Theo Walcott, Everton

Ett anfall bestående av en ren anfallare och så två forward-wingers runt omkring denne. Kane och Vardy är självklara i anfallarrollen, där jag personligen lutar åt att Vardy bör starta före Kane. Rashford en spelare som fungerar som centralt alternativ men också kan utgå från ena vingen, företrädesvis vänstern. Sterling därtill given på andra sidan.

Därefter blir det så klart lite mer spännande. Walcott kommer med dels för att jag saknar bättre alternativ från högerkanten, dels för att han har rutin och viss spetskompetens. Sessegnon är underbarnet som har imponerat stort från ungefär den vänsterpositionen i Fulham under säsongen, och vore ett betydligt fräschare alternativ än andra spelare som redan prövats på nivån utan att lyckas.

Vilka kommer inte vara med i Englands VM-trupp?
Naturligtvis kommer inte Gareth Southgate ta ut samma VM-trupp som jag gör, bland annat av skäl jag redan dragit i långbänk ovan. Av de jag tar med kommer definitivt inte Curtis Davies, Jadon Sancho, Ryan Sessegnon och James Milner vara med. Förmodligen kommer inte heller Theo Walcott, Ruben Loftus-Cheek, Harry Maguire och Nick Pope heller vara med.

Vilka kommer däremot vara med i Englands VM-trupp?

Som sagt, det börjar verka VM banne mig! Och då är bara två saker säkra. Att Jack Wilshere ska vara med i Englands VM-trupp och att England i bästa fall med nöd och näppe tar sig vidare ur gruppen.

Ett begrepp som går att använda även på engelska fotbollsklubbar. Där vissa klubbar helt enkelt är så stora och stöpta i tradition att de anses både av sig själva och av omvärlden höra hemma på en viss nivå eller vara berättigade vissa framgångar. En fara om det leder till arrogans och too big to fail-mentalitet. En styrka i den utsträckning det leder till att framgången ”sitter i väggarna”.

Aston Villa är en klubb med ett uppenbart manifesterat öde. En av Englands mest meriterade klubbar, en av Englands största klubbar, som utan något som helst tvivel hör hemma i Premier League. En klubb som uppenbarligen har fått betala för att ha trott sig vara för stora för att misslyckas. Men även en klubb som i detta läge kan vända storleken till en styrka.

Aston Villa vann den första playoff-semifinalen borta mot Middlesbrough. Detta bör göra dem till stora favoriter att ikväll hemma på Villa Park säkra en plats i playoff-finalen på Wembley mot Fulham. Att vara favoriter borde falla sig naturligt för Aston Villa i EFL Championship, men med favoritskapet kommer så klart också en viss press (som Tony Pulis vet om att försöka utnyttja).

Aston Villa besitter framför allt en kvalitet och egenskap som övriga klubbar i detta playoff saknar – nämligen erfarenhet. Mer än Middlesbrough trots att dessa faktiskt spelade i Premier League så sent som förra säongen. Definitivt mer än Fulham som är ett ungt lag som dessutom visade redan mot Derby County att de är vare sig helt bekväma eller trygga i playoff-situationen.

Kanske är det omöjligt att vara trygg i ett playoff. Men erfarenhet hjälper ett lag att hantera och bemästra känslan av otrygghet. Och trots att Aston Villa alltså åkte ur Premier League för två år sedan, trots att de inte tog sig upp från EFL Championship förra säsongen, trots att de ”bara” tog sig till playoff den här säsongen, så i detta playoff är denna erfarenhet deras främsta tillgång.

Det börjar redan på managerbänken. Steve Bruce har vunnit detta playoff två gånger redan som manager, med Birmingham och med Hull City. Vad han inte vet om ett framgångsrikt playoff är inte värt att veta. Det tog ett tag innan Bruce hittade rätt den här säsongen, men i detta skede av säsongen borde hans know-how vara både honom och laget till stor hjälp.

Ute på planen hittar vi också mängder med erfarenhet. John Terry med sina 17 titlar genom karriären har så klart aldrig spelat en playoff-final i EFL Championship förut, men hans erfarenhet av de allra största matcherna är naturligtvis enorm. Hans lugn och ledaregenskaper måste vara ovärderliga för Aston Villa i detta playoff.

Andra viktiga spelare i Aston Villa saknar inte erfarenhet de heller. Det var ingen tillfällighet att det var just Mile Jedinak som lugnt nickade in vinstmålet mot Middlesbrough på Riverside. Robert Snodgrass har många säsonger på den här nivån. Glenn Whelan kommer förmodligen gå direkt från fotbollsplanen in på ålderdomshemmet.

Även de yngre råtalangerna är inte helt utan erfarenhet. Mycket av Aston Villas uppsving under säsongen bygger på att Jack Grealish verkar ha hittat tillbaka till sig själv igen. Samme Grealish det vill säga som slog igenom på allvar för tre år sedan när Aston Villa först spelade FA-cupsemifinal på Wembley, och vann, och sedan spelade FA-cupfinal på Wembley, och förlorade.

Är det Aston Villas manifesterade öde att återvända till Premier League inför nästa säsong? Fulham kan ha kommit längre som fotbollslag men Aston Villas erfarenhet talar till deras fördel i en playoff-final på Wembley. Även psykologiskt kan det bli tungt för Fulham att gå ut till en playoff-final på Wembley och veta att de möter just Aston Villa – Football Leagues med marginal största klubb.

Men först måste Aston Villa så klart vinna mot Middlesbrough. Aston Villa befinner sig två matcher från Premier League. Båda matcherna måste vinnas och de leder den första matchen från start. Det är nära nu!

Naturligtvis sätter Gerrard sitt rykte på spel, det gör varenda manager som någon gång tar på sig ett jobb. Enda sättet att inte sätta sitt rykte på spel är att aldrig ta några jobb. Men då är man inte heller någon manager.

Den mildare versionen av samma reaktion var att konstatera att det var ”modigt” av Gerrard. Och det var det väl kanske. Det krävs alltid något slags mod att kasta sig ut över stupet och så att säga sätta sig själv på spel.

Det var samtidigt mycket taktiskt av Gerrard att välja Rangers. Det är i själva verket ett relativt riskfritt alternativ. Antingen lyckas han, fångar upp Celtic, gör succé och blir hjälte. Eller så lyckas han inte, och kan alltid falla tillbaka på Celtics resursöverläge som förklaring.

Men Gerrard kan knappast klandras för att minimera risk, det hade vem som helst gjort. Och om nu Rangersjobbet blir tillgängligt, varför skulle han inte ta det? Teoretiskt en perfekt förberedelse för ett framtida Liverpooljobb.

Men modigt? Knappast om vi skulle jämföra med Mikel Arteta som framstår som ett alltmer troligt alternativ att ta över Arsenal efter Arsene Wenger. Där kan vi i så fall tala om mod.

:::

Det börjar verkligen luta mot Mikel Arteta för Arsenal, eller hur?!

Mycket talar för det. Rapporter i media naturligtvis. Men kanske framför allt hur det från hovreportrar med flera har börjat pratas alltmer om värderingar, vision och dylikt flummande. Det luktar PR-kampanj med andra ord.

Idén som ska säljas in till omvärlden och supporterskaran är att Arsenal inte vill ha det stora etablerade managernamnet. Vad Arsenal istället vill ha är den unge, framåtsträvande uppkomlingen.

Cynikern kanske skulle beskriva det mer som att Arsenal har fått kalla handen av flertalet stora etablerade namn de sonderat terrängen med, och därför inte har så många andra val än att slänga smink på grisen.

Om Arsenal, som befinner sig utanför Champions League, ska kunna attrahera de största managernamnen behöver de förmodligen ge vissa garantier. Kanske är det garantier de varken kan eller vill ge.

Intuitionen säger att det finns ett värde i erfarenhet hos den manager eller head coach som ska ta över efter Arsene Wenger. Mikel Arteta skulle gå rakt på tvärs med den intuitionen, totalt utan erfarenhet.

Det kan så klart visa sig vara ett genidrag. Det skulle även kunna vara en dumhet utav bibliska proportioner. Men absolut ingenting tyder på att Arsenal skulle ha en aning om vad det faktiskt blir.

Ingen anställning är riskfri, men alla anställningar bär på olika risk. Att anställa Antonio Conte exempelvis kan vi tänka oss är 90% hit och 10% miss. Träffytan är stor. Vore Artetas träffyta snarare omvänt 10-90%?

Det har gjorts stor sak under en längre tid att Arsenal inte skulle upprepa Man Utds misstag efter Alex Ferguson. Anställningen av David Moyes kritiserades just för att han saknade erfarenhet. Han hade varit manager i ett årtionde.

En giltig kritik av Man Utds anställning av David Moyes, åtminstone med facit på hand, är att de försökte anställa Alex Ferguson ”en gång till”. Att Arsenal anställer Arteta liknar väldigt mycket att anställa Arsene Wenger ”en gång till”.

Desto mer problematiskt för Arsenal måhända då man med väldigt goda skäl kan hävda att vad de snarare behöver anställa är något helt annat. Att om man ville anställa Wenger en gång till hade man lika gärna kunnat behålla den de redan hade.

En tanke, återigen en cynisk sådan, är att en lärdom var att det var ett omöjligt uppdrag att efterträda Ferguson, och därför kommer vara omöjligt att efterträda också Wenger. Arteta vore därför ett bondeoffer, en övergångslösning.

Ett argument mot Arteta är att det signalerar en brist på ambition, ett sätt att nöja sig med att sopa upp smulorna från bordet efter att de stora katterna gjort upp om söndagssteken. Det finns en poäng med det.

Å andra sidan vore väl just ambitionen inte annorlunda på något sätt med att istället anställa någon som Julian Nagelsmann eller liknande namn det pratas om. Då kan lika gärna Arteta anställas om man nu tror på det.

Men om nu Arsenal har gett sig tusan på den här head coach-modellen, och om nu Arsenal absolut vill köra det här värderings-racet och filosofi-tugget, och dessutom vill åt det stora namnet – så vore väl Maurizio Sarri perfekt!

:::

Maurizio Sarri ska hur som helst vara på väg till England och till Premier League säger djungeltrummorna. Vad samma trummor inte tar upp är om han faktiskt borde vara det.

Chelsea är klubben som framför allt nämns. Vilket onekligen väcker just frågor om vad Sarri bör göra. Den ultimata ideologen placerad i den mest resultatstyrda klubben i världens mest resultatorienterade liga?

Det finns så många sätt det kan gå helt fel på. Utifrån Chelseas perspektiv kan man undra om inte de redan har bränt sig lite på experimentet med eldfängd italiensk manager med kort brinntid?!

Utifrån Maurizio Sarris perspektiv, och här får jag i och för sig medge att min bild av honom är mycket ytlig, kan jag inte undfly känslan att han framför allt hör hemma i Italien.

Men visst hade det varit otroligt spännande att se Maurizio Sarri ta sig an en klubb i Premier League. Men med vilken engelsk klubb skulle han få den tid och det utrymme han trots allt har fått med Napoli?

Och vem tar i så fall hand om Napoli? Arsene Wenger?

:::

Tämligen entydiga rapporter under måndagskvällen att Sam Allardyce inte kommer bli kvar i Everton och att det är Marco Silva som är Evertons och Farhad Moshiris huvudkandidat att ta över.

Att Allardyce inte kan bli kvar i Everton känns rätt givet. Vad man än anser om vad han åstadkom med Everton den här säsongen så motsvarar det inte Evertons ambitioner.

Frågan är om Marco Silva gör det. Eller kanske är den mer pricksäkra frågan om Everton motsvarar Silvas ambitioner. Å andra sidan lär det väl inte finnas så många mer attraktiva klubbar än Everton tillgängliga för Silva.

:::

Och det mesta tyder även på att West Ham ser sig om efter ny manager istället för David Moyes. Paulo Fonseca från Shakhtar Donetsk ska vara en av de främst aktuella.

Oh, my!

Rättare sagt, omständigheterna runt Birmingham talade till Rowetts fördel. När han fick sparken befann sig Birmingham strax under playoff-platserna i EFL Championship. Efter han fick sparken rasade Birmingham som en sten i tabellen och var en hårsmån från att åka ur EFL Championship. Naturligtvis, i fotbollens enkla värld, måste då Rowett vara ett geni. Ceteris paribus och det där.

Det där lät syrligt och var det kanske också, även om det för den sakens skull inte ska riktas mot Gary Rowett själv, som knappast kan svara för vare sig vad Birmingham tar sig för eller vad omvärlden skriver om honom, eller att han drar fördel av situationen som uppstått. Ändå är det med Derby County det måste bedömas om hypen så att säga är befogad.

Efter att ha anställts i mars 2017 och således precis genomfört sin första fulla ordinarie säsong med Derby County måste omdömet av Gary Rowett beskrivas som gott och blandat. Vilket för all del i en väldigt tuff serie bestående av ett flertal resursstarka konkurrenter inte ska ses som riktigt det negativa omdöme det kan låta som. Det finns godbitar i en gott och blandat-påse.

Gary Rowett har tagit Derby County till playoff. Det är ingen liten bedrift även om det alltid måste ha varit klubbens målsättning. Men bakom Derby County i tabellen hittas stora och starka klubbar som Sheffield Wednesday, Norwich och Leeds. Men det var på håret och ända in i sista omgången att Derby County tog sig till playoff och spelet har inte alltid övertygat under säsongen.

Även mer metodisk analys avslöjar att Derby County ligger lite på efterkälken jämfört med övriga tre lag i detta playoff. De producerar chanser i lägre utsträckning än Fulham, Middlesbrough och Aston Villa. De släpper till fler chanser än framför allt Middlesbrough och Aston Villa. De både förväntas göra färre mål och släppa in betydligt fler mål än sina playoff-konkurrenter.

Ändå går alltså Derby County in i kvällens semifinalretur mot Fulham med en 1-0-ledning i bagaget. De gjorde fler mål än Fulham. De släppte in färre mål än Fulham. (Obviously.) Det kan inte heller på något sätt betraktas som orättvist, hur mycket Slavisa Jokanovic, Kevin McDonald med flera beklagade sig över att de hade dominerat matchen. Det gjorde de inte.

Den första matchen på Pride Park var en taktisk triumf för Gary Rowett och för Derby County. Hans laguttagning var perfekt, lagets uppställning optimal för att begränsa Fulhams ytor och rörlighet, till och med matchcoachningen med två byten i andra halvlek och att gå ner på trebackslinje var ett succédrag. Taktiskt ägde Gary Rowett sin motståndare Slavisa Jokanovic i den första matchen.

Ändå går Derby County in med bara 1-0 till kvällens match mot Fulham. Det förtjänar att sägas bara eftersom Derby County i själva verket hade alla chanser i den första matchen att göra fler mål och potentiellt avgöra den här semifinalen, de öppnade upp Fulham vid flera tillfällen men satte aldrig spiken i kistan. Trots att Rowett taktiskt fick matchen dit han ville är semifinalen långt ifrån avgjord.

Gary Rowett måste ändå beskrivas som en skicklig taktiker. Det är förmodligen en förutsättning för att kunna ta Derby County till ett playoff för det första, och för att vinna mot ett tekniskt överlägset lag i Fulham för det andra. Men kanske finns en farhåga att det taktiska kunnandet mer går ut på att kunna stoppa bättre lag än på att själva kunna dominera en matchbild.

Destruktivt mer än konstruktivt med andra ord. Det är ett taktiskt kunnande som naturligtvis kan passa Derby County väldigt väl i ett playoff men som däremot kan visa sig hopplöst otillräckligt i Premier League. Visst, i Premier League skulle Derby County möta bättre lag mest hela tiden, vilket gör ett destruktivt taktiskt kunnande relevant, men över en hel säsong krävs ett bredare register.

Fulham och Slavisa Jokanovic har å sin sida under säsongen visat en förmåga till konstruktivitet. Men Derby County visade också att de kan stoppas, och när väl det hände hade Fulham förtvivlat få idéer om hur de skulle angripa situationen och dyrka upp motståndet. Därtill lämnade de sig själva förtvivlat öppna bakåt mot Derby County, och får vara tacksamma att det inte straffade sig.

Underläget mot Derby County är kanske inte i första hand matematiskt för Fulham utan psykologiskt. Där finns i bakhuvudet att laget aldrig har vunnit en playoff-match förut, att de förlorade på mer eller mindre exakt samma sätt mot Reading förra säsongen, och desperationen att göra mål kommer vara desto högre i den här matchen. Något Derby County kan utnyttja.

Bortamål är inte en grej i engelska playoff, så åtminstone den saken behöver inte Fulham bekymra sig om. Det var förmodligen även därför som Fulham inte jagade ihjäl sig i den första matchen för den där kvitteringen och det viktiga bortamålet. Att bara ha ett mål att hämta upp hemma på Craven Cottage kanske kändes som ett helt okej resultat att ha med sig.

Men att döma av matchbilden i den första matchen är 1-0 även ett helt okej resultat för Derby County att ha med sig till Craven Cottage. Taktiskt vet de att de kan hantera Fulham. Det finns däremot mycket lite i hur Fulham pratade efter den första matchen som tyder på att de tycker att något egentligen gick fel för dem i den första matchen, utöver möjligen otur och tillfälligheter.

Och de som inte lär av sina misstag är dömda att upprepa dem.

Målvakt
Rätt jämnt skägg mellan David De Gea och Nick Pope där Pope i själva verket har den bättre statistiken, men där det ändå känns som om De Gea har den högre höjden i sig. Man Citys Ederson förtjänar sitt omnämnande.

Backlinje
Har de engelska storklubbarna svagheter så hittar vi dem i backlinjen. Kyle Walker är ändå med marginal ligans bästa högerback. Andy Robertson har gjort väldiga framsteg under säsongen. Harry Maguire har i skymundan gjort en strålande säsong. Burnley och Brightons mittförsvar imponerar stort.

Mittfält
Ett mittfält som utan problem skulle kunna vara ljusblått i sin helhet men Christian Eriksen har under säsongen växt ut till ren världsklass och förtjänar sin plats. Kevin De Bruyne är bäst i världen och Fernandinho otroligt betydelsefull.

Anfall
Mohamed Salah är självskriven. Harry Kane eller Roberto Firmino är inte något lätt val men Firminos framsteg tillsammans med Kanes skadebekymmer avgör saken för mig. Vänstern långt ifrån självklar men Sané är stundtals briljant.

Årets manager: Pep Guardiola, Man City
Övriga kandidater: Sean Dyche, Jürgen Klopp, Chris Hughton

Där finns de vanliga invändningarna med att det har spenderats mest, men andra klubbar har också spenderat stort och viktigare är att spendera bäst. Där knäpper ingen Pep Guardiola och Man City på fingrarna liksom ingen annan manager kan sägas ha gjort sina spelare bättre i större utsträckning. Att på så kort tid ha skapat ett så väldigt starkt lag är en enastående bedrift, med vilken Pep Guardiola har höjt nivån på Premier League.

Årets spelare: Kevin De Bruyne, Man City

Mohamed Salah har svept de formella utmärkelserna under säsongen och det är inte svårt att förstå varför. Han har varit fantastisk på en position på planen som normalt alltid får mer uppmärksamhet i dessa sammanhang. Men spelaren som mer än någon annan har definierat säsongen är Kevin De Bruyne, som visat prov både på bredden och djupet i sin egen genialitet på planen. Extremt mångsidig spelare egentligen utan svagheter.

Årets unga spelare: Trent Alexander-Arnold, Liverpool
Övriga kandidater: Wilfried Ndidi, Declan Rice, Dominic Calvert-Lewin

Mina regler för den här kategorin är enkla, spelaren får vara 21 år gammal som mest och max göra sin andra fulla säsong i Premier League. Här står Alexander-Arnold något i en klass för sig självt efter att ha fått sitt genombrott under säsongen som högerback i Liverpool, inte minst viktigt i och med Nathaniel Clynes långtidsskada, och han kan ha spelat till sig en plats i Englands VM-trupp om allt vill sig väl. Inte felfri, men det är ingen 19-årig ytterback.

Årets Cliff Barnes: West Brom
Övriga kandidater: Everton, Stoke, Southampton

Det saknas knappast kandidater till den här tveksamma utmärkelsen. Men West Brom tar priset, i både bildlig och bokstavlig mening. Det hela slutar med att en klubb som absolut inte ska behöva åka ur Premier League ändå åker ur Premier League med dunder och brak, samtidigt som deras värsta rival Wolves går upp i Premier League, kanske med sällskap av Aston Villa. En klubb som stoltserade i egna PR-kampanjer i Birmingham om att vill ni se Premier League-fotboll får ni göra det på The Hawthorns drabbades av complacency och gick på myten om sin egen förträfflighet.

Årets wanker: Mesut Özil, Arsenal
Övriga kandidater: Jürgen Klopp, Alan Pardew

Det finns en viss möjlighet att Mesut Özil har lagt mer energi den här säsongen på att beklaga sig över att gamla Arsenalspelare kritiserar honom än på att faktiskt spela fotboll. Frågan är om någon elitidrottare i sina bästa år har varit sjuk eller selektivt skadad riktigt så mycket som Özil har varit den här säsongen. Vägrade förlänga sitt kontrakt under halva säsongen innan Arsenal mer eller mindre var tvingade att ge honom en rejäl lönehöjning som han knappast gjort sig förtjänt av på förhand och än mindre i efterhand. Med den statusen och det lönekuvertet förväntar vi oss en spelare som formar stormatcher. Vi förväntar oss inte Mesut Özil.

Årets match: Liverpool 4-3 Man City
Övriga kandidater: Man City 4-1 Tottenham, Chelsea 1-3 Tottenham

Elektrisk match på Anfield som i mångt och mycket, både resultatmässigt och spelmässigt, kan sägas beskriva Premier League-säsongen i stort. Båda lagen gick gung-ho fighting och båda lagen visade upp sina offensiva styrkor men även sina defensiva brister. En match som skulle få viss betydelse senare under våren men som framför allt visade Premier League från sin mest underhållande sida.

Årets mål: Jamie Vardy, 1-1 v West Brom (b)
Övriga kandidater: Ashley Barnes vs West Brom, Victor Wanyama vs Liverpool

Ett mål som har allt. Fantastiskt snyggt, tekniskt oerhört skickligt att genomföra i alla sina olika moment. Ett mål som i någon mening sammanfattar Leicesters hela storhet under dessa år. Riyad Mahrez med en lång och perfekt avvägd passning i luften över West Broms backlinje som Jamie Vardy springer på, ser bollen komma över axeln och volleyavslutar därefter perfekt i målvaktens bortre hörn. Ett i det närmaste perfekt fotbollsmål.

Årets kanon: Pascal Gross, Brighton
Övriga kandidater: Roy Hodgson, Aaron Mooy, Jonjo Shelvey

Det funkar inte att bara försvara sig hela tiden. Det måste helt enkelt finnas en idé framåt också och spelare som förmår göra idé till verklighet. Pascal Gross är den spelaren för Brighton och har under hela säsongen sett till att Brighton alltid har haft en idé på planen. Konsekvensen för Brighton är att de håller sig kvar i Premier League utan att någon gång egentligen behöva vara oroliga på riktigt för att inte klara av det.

Årets kalkon: Frank De Boer, Crystal Palace
Övriga kandidater: Alvaro Morata, Davy Klaassen, Daniel Sturridge

Fyra raka förluster utan att Crystal Palace gör ett enda mål på dessa fyra matcher. Värre hann inte De Boers facit med att bli innan han utan pardon fick sparken av klubben. Med tiden kommer vi kanske prata om detta i samma ord som vi idag pratar om Brian Cloughs 44 dagar med Leeds. Idén att få Crystal Palace att spela på ett annat sätt efter den så kallade Ajaxskolan levde inte längre i Premier Leagues tryckkokare.

Alltså behöver det inte göras någon stor grej av att jag ansåg Gylfi Sigurdsson till Everton vara den bästa värvningen av dem alla. Eller att Mohamed Salah tydligen inte ens var med på topp tio-listan, även om jag för all del tidigt beskrev det som en ”Champions League-värvning” för Liverpool. Ack så rätt jag hade! Det kunde hur som helst ha varit betydligt mycket värre!

Efter säsongen är det lite lättare att ha en uppfattning om värvningar. Det är så klart fortfarande en subjektiv bedömning, men åtminstone en bedömning om något som faktiskt har varit, inte en bedömning om vad som eventuellt och kanske förhoppningsvis kommer bli. I grund och botten är det egentligen ingen svår diskussion. Gjorde värvningen laget bättre – ja eller nej?

Att rangordna värvningar är inte riktigt detsamma som att betygsätta klubbars hela transferfönster. Kollektivt finns skäl att beundra framför allt Man Citys och Brightons transferfönster. Båda dessa klubbar gjorde ett flertal värvningar av riktigt hög kaliber som var och en förstärkte laget radikalt. Klubbar som Burnley och Liverpool kan även nämnas i detta sammanhang.

Där finns så klart ett uppenbart mönster. Betydelsen av att vara bra på detta märks i hur dessa klubbar därefter presterar bättre än förväntan i tabellen eller under säsongen. De klubbar som sjunker i tabellen har däremot utan undantag också gjort dåliga transferfönster. Att rekrytera och värva spelare är helt enkelt en strategiskt avgörande kompetens.

Värvningar görs naturligtvis utifrån ett längre tidsperspektiv än endast ett år eller en säsong. Men den saken bekymrar jag mig inte så mycket om här och nu eller för den här bloggen. När jag alltså här rangordnar Premier Leagues tio bästa värvningar den här säsongen så värderar jag alltså enbart deras betydelse under den här precis avslutade säsongen.

(10) Davinson Sanchez, Tottenham

En av värvningarna från förra säsongens Ajaxlag som faktiskt har lyckats i Premier League. Har redan från början tagit en ordinarie plats i Tottenhams backlinje och har inte blivit mindre viktig när det alltmer börjar se ut som om Toby Alderweireld har sin framtid någon annanstans. Något ovårdad ibland men en stabil mittback att bygga laget på.

(9) Romelu Lukaku, Man Utd

Inte precis någon strålande succé första säsongen för Romelu Lukaku men det går heller inte att bortse från vad han har gjort bra. Förmodligen den enskilt viktigaste anledningen till Man Utds tabellplacering och trots en svacka mitt under säsongen jobbade han på. Inte de lättaste förutsättningarna att vara anfallare i Man Utd för närvarande.

(8) Ederson, Man City

Betydelsen av en bra målvakt ska inte underskattas, eller kanske snarare faran med en svag målvakt. Något Pep Guardiola snabbt insåg och förra säsongen var bara några veckor passerad när Man City presenterade Ederson. En målvakt som passar väldigt väl in i Man Citys spelsystem, utan att göra de grova tabbarna, och som gett Man City som lag en helt annan defensiv trygghet.

(7) Andy Robertson, Liverpool

Vadå, vemdå, Andy Robertson från Hull City? Om det någonsin har funnits ett argument för att det finns spelare även i de mindre engelska klubbarna som kan göra ett kanonjobb också för superklubbarna så är det Robertson. Många lurade på varför Jürgen Klopp envisades med att spela Alberto Moreno under hösten när Robertson fanns att tillgå. Under våren slutade Klopp envisas.

(6) Harry Maguire, Leicester

Leicester har varit lite upp och ned mest hela säsongen, ett lag som i någon mening har behövt söka lite efter sig självt. Harry Maguire har däremot varit en precis så bra värvning som fanns anledning att tro redan inför säsongen, en mittback på vilken Leicester kan bygga sitt nästa lag, och en mittback som borde vara given i den engelska VM-elvan.

(5) Kyle Walker, Man City

Det här är väl inte precis den typen av värvning man får berömma för att den ger något bättre än vad man trodde den skulle ge, utan tvärtom för att den var precis så bra som man på förhand trodde den skulle vara. Ytterbackarna är vitala pjäser i Pep Guardiolas spelidé och Kyle Walker passar som handsken i Man Citys taktik, offensivt framträdande utan att tappa defensiven.

(4) Marko Arnautovic, West Ham

Hade inte någon helt lätt inledning på sin tid i West Ham under Slaven Bilic och därför kan det nog komma en och annan protest mot denna värvning. Men Arnautovic växte ut och blev allt viktigare under säsongen, till sist avgörande för att West Ham kunde dra ifrån nedflyttningsträsket och, kanske lätt bortglömt, dessutom värvad från en av klubbarna som annars hade varit desto farligare konkurrenter just i nedflyttningsstriden. En bra värvning, en smart värvning.

(3) Jack Cork, Burnley

Det är lätt att bara prata mittbackar när det kommer till Burnley men den som i skymundan håller ihop mest hela laget är Jack Cork, värvad för ingen dyr penning från Swansea i somras. Jodå, Swansea… Bildar ett utmärkt skydd framför backlinjen samtidigt som han är en effektiv spelfördelare framåt i planen. Vilket inte varit oviktigt för Burnley, eftersom inget lag slutar sjua i Premier League enbart genom att kunna försvara sig.

(2) Pascal Gross, Brighton

Att som nykomling hålla sig kvar i Premier League enbart genom att kunna försvara sig låter sig heller inte riktigt göras. Brighton behövde faktiskt kunna spela boll också och Pascal Gross mer än någon annan spelare är den som har gett dem möjlighet att göra det. Det har gett Brighton värdefulla poäng mot storlagen men också viktig trumf på hand mot lagen på nedre halvan. Smart och väldigt väl researchad värvning från Bundesliga.

(1) Mohamed Salah, Liverpool

Det uppenbara valet att avsluta en sådan här lista. Många tänkte nog att det här var en bra värvning redan på förhand, även om det fanns stora tvivel kring Salahs effektivitet som målskytt, men ingen föreställde sig nog att det skulle bli riktigt så bra som det faktiskt har blivit. Har varit fullständigt ovärderlig för Liverpool under säsongen och spelat sig upp på samma nivå som världens absolut bästa spelare.

BUBBLARE:
Virgil Van Dijk, Liverpool
Chris Wood, Burnley
Richarlison, Watford
Nemanja Matic, Man Utd
José Izquierdo, Brighton

Man City är en stor anledning till sprakandet. Mycket har redan sagts om Man Citys spel och prestation under säsongen, ett lag som har gjort väldiga framsteg inför och under säsongen, och som måste räknas bland åtminstone Premier League-historiens bästa lag. Ett lag som har satt en ny agenda i Premier League på samma sätt som exempelvis Chelsea gjorde för snart 15 år sedan.

En annan anledning till sprakandet är nedflyttningsstriden, eller rättare sagt allt som hände under tabellens topp, där mitten av tabellen och botten av tabellen smälte samman i ett långkok av nedflyttningsångest där inget lag ens på övre halvan av tabellen långt in på våren riktigt kunde känna sig helt säkra från nedflyttning. Alla tre nykomlingar klarar sig till sist kvar.

Det har varit en säsong av imponerande rekord, vinstsviter, märkliga förlustrader på bortaplan, mängder av managerbyten och uppseendeväckande resultat. Det har varit en säsong under vilken de traditionella storklubbarna till synes har fått någon slags återkomst men där Premier League-säsongen ändå har känts minst lika oförutsägbar som någon gång tidigare.

Men varje säsong är kanske först och främst en kollektion av magiska matcher och ögonblick som tillsammans bildar en större helhet. Men ska man hitta vad som i slutänden gjorde säsongen till vad den är så är det i dessa matcher och i dessa ögonblick man hittar svaret. Ett sätt att sammanfatta säsongen är alltså att beskriva de tolv ögonblicken som gjorde och avgjorde säsongen:

12/8 – Chelsea vs Burnley, 2-3
Redan under säsongspremiären var det möjligt att tänka två tankar. För det första att Chelsea nog skulle kunna få en rätt besvärlig andrasäsong som regerande ligamästare under Antonio Conte. För det andra att Burnley skulle bli spännande att följa under säsongen. Båda visade sig stämma. Ville Premier League öppna säsongen med en bang så gjorde de detta med besked.

26/8 – Bournemouth vs Man City, 1-2
Det är lätt att tänka när poängrekord med mera radas upp att det på något sätt var ofrånkomligt, när det i själva verket kan svänga på mycket små marginaler. Att den här tidiga bortasegern, med vinstmålet långt in på tilläggstid, betydde väldigt mycket för Man City går knappast att blunda för. Det här var startskottet på en närmast unik vinstsvit under Premier League-eran.

27/8 – Liverpool vs Arsenal, 4-0
Insikten att ingenting hade förändrats med Arsenal under Arsene Wenger började komma tidigare och tidigare för varje säsong. Här kom den redan i augusti. Precis allt som var fel med Arsenal skyltades för hela världen i den här matchen på Anfield och det gick redan här att se precis vartåt ännu en säsong skulle barka för dem.

9/9 – Brighton vs West Brom, 3-1

14/10 – Liverpool vs Man Utd, 0-0
En på förhand uppskriven match som det efteråt fanns förtvivlat lite att säga något positivt om. En match som på lite olika sätt visade varför med all säkerhet inget av lagen skulle kunna utmana Man City på allvar om ligatiteln. Framför allt matchen som kom att färga synen på Man Utds säsong och deras fotboll, ett mått på att de ännu saknade the stuff of champions.

26/11 – Southampton vs Everton, 4-1

16/12 – Stoke vs West Ham, 0-3
Ett lag som haft problem under en längre tid höll sig vid den här tiden fortfarande fast vid Mark Hughes som manager. Men inte mycket längre till skulle det visa sig. Det var inte minst den här förlusten på hemmaplan, mot ett annat lag som hade det kämpigt, där Marko Arnautovic återvände som spöke, som fick alarmklockorna att ringa på allvar i Stoke. De vaknade för sent.

14/1 – Liverpool vs Man City, 4-3

11/2 – Newcastle vs Man Utd, 1-0
Stämningen var knappast på topp runt Newcastle där oron över framtiden fortfarande vilade tung över klubben. Skulle Newcastle hålla sig kvar i Premier League? Ville någon köpa klubben av Mike Ashley? Matchen på St James Park mot Man Utd mildrade åtminstone farhågorna gällande den första frågan, ett kvitto på att Newcastle hade vad som krävdes för Premier League.

10/3 – West Ham vs Burnley, 0-3

1/4 – Chelsea vs Tottenham, 1-3
Det var matchen som där och då, och förmodligen även i efterhand, skulle avgöra vilket av de båda lagen som tog sig till Champions League. Tottenham hade inte vunnit på Stamford Bridge på väldigt länge och hamnade dessutom i ett tidigt underläge. Men Tottenham visade vad de lärt sig under de senaste årens framsteg, vände och vann matchen, och tog sig till Champions League.

8/5 – Swansea vs Southampton, 0-1

Kan den 38:e och sista omgången av Premier League 2017-18 ge oss ett trettonde ögonblick att minnas?

Båda dessa spelare har haft svårt att finna sig till rätta i engelsk fotboll och i sina respektive klubbar men har under våren börjat finna formen, och de är båda rätt stora skäl till att Middlesbrough respektive Aston Villa har tagit sig till playoff och för närvarande ser starkare ut än vad de gjort på länge. Tony Pulis har fått bra ordning på Adama Traoré. Steve Bruce å sin sida har skapat ett system som nyttjar Adama Traoré på bästa sätt.

Men allra värst är kanske släkten vid sidan av planen. Strax innan jul anställdes Steve Agnew av Aston Villa och av Steve Bruce som head of coaching. Agnew har ett långt förflutet i Middlesbrough, tog över som ställföreträdare förra säsongen när Aitor Karanka fick sparken, och lämnade Middlesbrough när de anställde Garry Monk. Mycket av Aston Villas uppsving har kommit sedan Agnew tagit tag i de dagliga träningarna.

Vad Steve Agnew inte vet om majoriteten av Middlesbroughs spelare är inte rimligtvis värt att veta. Möjligen en något oväntad fördel för Aston Villa i dessa playoff-semifinaler i vilka minsta detalj kan visa sig helt avgörande. Att Steve Bruce och Agnew jobbar bra tillsammans vet vi redan då de hade ett mycket fruktsamt samarbete i Hull City, som de gemensamt tog upp i Premier League, vilket kan vara ett gott omen.

Detta känns som en annan typ av semifinal än den mellan Derby County och Fulham, en semifinal av lite grövre kaliber. Visst gick Fulham in i detta playoff som favoriter, men de kan ändå inte sägas förväntas tillhöra Premier League på samma sätt som Middlesbrough, som åkte ur Premier League förra säsongen och svor på att ta sig direkt tillbaka, eller Aston Villa, som har en rätt bra claim på att ha Premier League i sitt DNA.

Krav, tvång och förväntningar vilar med andra ord tunga på båda dessa klubbars axlar och man kan undra hur detta påverkar båda lagen. Det är ingen idé att förvänta sig någon öppen och flödande fotboll, båda tränarna har sin syn på värdet av organisation på planen. Tony Pulis inte minst tror på kontinuitet och stabilitet, och kanske är det ingen tillfällighet att just han valde att meddela sin startelva redan igår kväll – en 4-1-4-1:a med Britt Assombalonga längst fram.

Kvällens semifinal kommer av lätt insedda skäl präglas av att det är den första matchen. Aston Villas ambition just ikväll kommer kanske inte vara omfattande, de vill naturligtvis mest ta tillbaka semifinalen inför ett kokande Villa Park med ett bra resultat i bagaget. Mycket av Middlesbroughs förmåga att öppna upp Aston Villa kommer bero på just Adama Traoré, som är den spelaren i EFL Championship som skapar flest chanser.

Bortamål är inte någon faktor i engelskt playoff-spel, men ändå är det kanske något ironiskt just försvarsspelet som bör vara Middlesbroughs främsta aber inför kvällen. Det är inte riktigt vad man förväntar sig av ett Tony Pulis-lag men på de senaste 17 matcherna har Middlesbrough bara hållit nollan fyra gånger, och då är de alltså ett topplag under den här perioden. Det borde inte vara omöjligt för Aston Villa att hitta ett mål den här kvällen.

Middlesbrough går samtidigt in i detta playoff med en bra känsla i ryggen och vind i seglen efter att ha avslutat säsongen med tre segrar i så kallade sexpoängsmatcher mot tufft motstånd i Bristol City, Derby County och mot Millwall. Tre matcher och tre vinster som tog Middlesbrough till detta playoff, så de har detta att spela avgörande matcher i ryggmärgen redan. Aston Villa å andra sidan har varit färdiga för playoff ett bra tag nu.

Aston Villa har fler matchvinnare i sitt lag än vad Middlesbrough har i sitt, men Middlesbrough saknar inte spelare med erfarenhet av sådana här matcher och med erfarenhet av att stänga ned sådana här matcher och att stänga ned andra lags matchvinnare. Vi såg redan igår på Pride Park hur ett defensivt välorganiserat lag kan störa rytmen för ett bättre lag. Middlesbrough kan lyckas på samma sätt som Derby County lyckades.

Men kanske låter sig inte Aston Villa stoppas på riktigt samma sätt som Fulham stoppades. Det känns som en semifinal av något grövre kaliber än gårdagens, men en sak båda semifinalerna har gemensamt är att de är fruktansvärt ovissa och kan sluta precis hur som helst. Gårdagens semifinal var dramatisk och händelserik. Vi kan räkna med att kvällens semifinal mellan Middlesbrough och Aston Villa blir detsamma.

Det står ju ett och annat på spel trots allt.

Men lördagen under den sista ligahelgen brukar av viss tradition även innebära playoff-final i National League på Wembley. Så även denna gång. Det är Boreham Wood som möter Tranmere. Eller, uttryckt på ett något annat sätt, det är klubben med det lägsta publiksnittet i hela National League mot klubben med det högsta publiksnittet i hela National League.

Macclesfield har redan tagit sig upp i Football League, genom att vinna National League den här säsongen. Men detta är alltså finalen i National League, den allra sista matchen, mellan två av sex klubbar som tar sig till detta playoff. Det är en stor dag på Wembley för två klubbar som normalt sett aldrig annars skulle ha någon som helst anledning att befinna sig på Wembley.

På pappret är Tranmere favoriter. Det är den större klubben med de större resurserna. Tranmere har också varit bättre än Boreham Wood under säsongen, slutade tvåa i National League med 82 poäng, sju poäng före Boreham Wood. Tranmere är också det mest rutinerade laget i dessa sammanhang, de spelade just denna playoff-final redan förra säsongen, men förlorade den matchen.

Här kan alltid diskuteras i vilken utsträckning sådan erfarenhet egentligen är en fördel eller nackdel. Har ett lag lärt sig något av erfarenheten av att ha spelat en playoff-final förut? Eller gör förra årets förlust att laget känner en ännu större osäkerhet än vad de annars hade gjort? Frågor med flera svar. Men Tranmere borde åtminstone vara bättre förberedda på ritualerna och allt runt omkring.

Det är naturligtvis ett imperativ för Tranmere att ta sig tillbaka till Football League, där de så sent som för fyra år sedan spelade i League One. Då Tranmere för tre år sedan åkte ur Football League avslutades en svit om 87 raka år i Football League. De tre säsongerna därefter har handlat om att ta sig tillbaka till Football League, och detta är alltså den andra raka playoff-finalen.

Boreham Woods resa är den rakt motsatta. För åtta år sedan befann de sig i Isthmian League Premier Division, det vill säga den engelska sjundedivisionen. De har idag chansen att för första gången i klubbens historia ta sig upp i Football League, och skulle de lyckas blir Boreham Wood den minsta klubben att någonsin spela i Football League.

Alla förväntar sig att Tranmere ska spela i Football League. Ingen förväntar sig att Boreham Wood ska spela i Football League. Dessa olika förväntningar, dessa skilda världar om man så vill, kan naturligtvis visa sig få stor psykologisk betydelse på Wembley idag. Förra säsongen ville vi gå upp, säger Tranmeres anfallare James Norwood, men den här säsongen behöver vi gå upp!

Det där kan svänga åt båda hållen. Risken för Tranmere är att pressen på dem blir för stor och att spelet lamslås, att kostnaden av en förlust väger tyngre än värdet med en vinst. Möjligheten är att det skärper koncentrationen. För Boreham Wood är risken framför allt att spelarna distraheras av Wembley och av matchens storhet, och kanske av känslan att ha gjort det ”bra nog” redan.

Det vill säga, Boreham Wood vill säkert vinna dagens playoff-final och gå upp i Football League och i League Two, men de behöver inte göra det på samma sätt som Tranmere. Need to have vs nice to have med ett annat uttryck. Återigen, något som kan svänga åt båda håll också för Boreham Wood, men ändå något som på förhand känns som något som talar för Tranmere.

Publikstödet från läktarna talar även det för Tranmere. Det är National Leagues mest följda lag trots allt, med ett publiksnitt strax över 5,000 åskådare, vilket är ett fullt dugligt allsvenskt snitt i Englands femtedivision. Men visst kommer det vara betydligt fler på plats idag. Boreham Wood med ett publiksnitt på strax över 600 åskådare får kanske hoppas på andra proportioner på Wembley idag.

Spännande kommer det hur som helst bli. Och kanske får Tranmere ta i trä att det inte ligger något budskap i att de förra säsongen förlorade mot Forest Green Rovers i playoff-finalen och att de den här säsongen möter Boreham Wood.

:::

Dagens matcher:
13:30 – L1 – Scunthorpe vs Rotherham
16:00 – NL – Boreham Wood vs Tranmere
16:00 – L2 – Lincoln City vs Exeter
18:15 – TC – Middlesbrough vs Aston Villa
20:30 – L2 – Coventry City vs Notts County

Kvällsblogg om matchen på Riverside att vänta.

Vad den storyn möjligen döljer är att samtidigt som hyllningarna har regnat ned över Wolves är det kanske så att Wolves inte ens längre är EFL Championships bästa lag. Fulham har spelat en fantastiskt fin och offensiv fotboll, men också en effektiv fotboll. Bara Wolves har förlorat färre matcher än Fulham, bara Wolves har gjort fler mål än Fulham. Under våren har Fulham producerat sin längsta svit utan förlust i klubbens historia.

Ändå befinner sig Fulham alltså bara i ett playoff. Delvis har detta att göra med Cardiffs succébetonade säsong. Delvis är det en produkt av Fulhams alldeles egen förskyllan. Fulham gav sig själva en väldigt svag säsongsinledning mycket på grund av en maktkamp över klubbens värvningspolitik mellan Slavisa Jokanovic och statistikvrängaren Craig Kline, som såg sitt slut först strax innan jul.

Hade Fulham inlett säsongen på ett för dem normalt sätt, det vill säga på ungefär samma sätt som de avslutade säsongen, så hade Fulham nu redan varit klara för Premier League. Utan att behöva passera ett playoff. Detta är en omständighet som rimligtvis måste få Fulham att vrida händerna lite extra av nervositet inför detta playoff och förbanna sig själva en smula att de måste gå genom det.

Visst är Fulham favoriter i detta playoff. De är sannerligen de neutralas favoriter givet att de spelar en underhållande fotboll och givet att Fulham aldrig riktigt har strykit någon mothårs. De flesta vill nog att de ska vinna. Men många är nog också av uppfattningen att Fulham fotbollsmässigt borde vinna, att de helt enkelt är det bästa laget i detta playoff.

Det stämmer helt säkert i rent objektiv mening. Men favoritskap i ett playoff betyder sällan särskilt mycket. Det skulle rentav kunna sägas att ett favoritskap riskerar vara en belastning i ett sådant här playoff. Marginalerna är små och nerver, tillfälligheter och psykologi kan komma att spela stor roll. Och många är noga med att påpeka hur Fulham har sviktat under pressen i dessa lägen förut.

Det är självfallet i första hand förra säsongens semifinaler mot Reading som folk tänker på då. Semifinaler där Fulham var det klart bättre laget men ändå lyckades förlora. Samtidigt var Fulham knappast det enda laget att frustreras av Reading just under den säsongen. Dessutom pekar många på att Fulham är ett bättre, mer mångsidigt och mer erfaret lag den här säsongen.

Men det finns liknande orosmoment även denna säsong. Att Fulham befinner sig i playoff, och inte redan i Premier League, på grund av en dålig säsongsinledning är lite av en halvsanning. De var i själva verket förbi Cardiff i tabellen en bit in på våren. Men ramlade bakom dem igen efter att ha tappat poäng i båda sina lokala derbyn i västra London – mot QPR och Brentford.

Fulham såg även lite skakiga ut i de avgörande matcherna mot slutet av säsongen när de jagade Cardiff. De hade det ohemult svårt att vinna hemma mot ett redan nedflyttat Sunderland. Och naturligtvis gick de på en rejäl mina i sista omgången mot Birmingham där det blev torsk och en riktigt svag insats. Även om det kan hävdas att en vinst förmodligen inte hade spelat någon roll ändå så gav Fulham heller aldrig Cardiff chansen att misslyckas.

Detta beskrivs då som en svaghet hos Fulham att prestera i de enskilt allra största matcherna när det gäller som allra mest. Över en hel säsong kan de vara flödande och strålande, men i ett playoff av extrem cupkaraktär riskerar laget sakna personligheten, kanske även personligheterna, att gå hela vägen. Om det är på det viset, eller bara råkar ha varit så någon gång tidigare, är vad Fulham nu har att bevisa eller motbevisa.

Vi kommer de närmaste veckorna marineras i olika sätt att beskriva detta playoffs väldiga betydelse för de inblandade klubbarna, i sportsliga termer såväl som i finansiella termer. För Fulham är kanske betydelsen till och med större än enbart den här säsongen, detta playoff kan i själva verket komma att avgöra hela klubbens närmaste framtid, att gå upp eller inte gå upp i Premier League.

Om Fulham inte går upp i Premier League, kommer de då kunna behålla Slavisa Jokanovic som manager? Jokanovic som sannerligen inte saknar egna ambitioner i sin karriär, som har gjort sig ett riktigt bra namn i engelsk fotboll med Fulham, och vars namn redan nämns i samband med flera engelska klubbar i Premier League, såsom Southampton, West Ham och Everton.

Om Fulham inte går upp i Premier League, kommer de då kunna behålla ännu en tid det engelska superlöftet Ryan Sessegnon som den här säsongen har fått sitt genombrott på allvar i EFL Championship. Flertalet storklubbar sniffar redan sedan länge runt den här spelaren. Om Fulham går upp i Premier League blir han kvar åtminstone en säsong till, men annars vore det ytterst tveksamt.

Om Fulham inte går upp i Premier League, kommer de då kunna behålla väldigt tongivande spelare som Ryan Fredericks, Tom Cairney, Aleksandar Mitrovic, Kevin McDonald och Stefan Johansen? Samtliga spelare som dominerar i EFL Championship och sannerligen inte skulle göra några släta figurer i Premier League heller. Premier League borde vara ett givet mål för dessa spelare.

Det är alltså en överhängande risk om Fulham inte går upp i Premier League att det leder till att det nuvarande laget med dess lagledning bryter upp och tvingar fram en omstart. Fulham kan med andra ord inte bara rycka på axlarna och tänka att nåja, vi försöker igen nästa säsong! Det kan mycket väl vara lite nu eller aldrig för Fulham. Något jag i och för sig sa även förra säsongen, men det gör inte saken mindre sann den här gången.

Går Fulham upp i Premier League är dessa funderingar av ringa betydelse, då besvarar frågorna om framtiden sig själva. Men i vägen för detta står först och främst Derby County, ett lag som påstås befinna sig i ett så kallat momentum efter att ha tagit sig upp på playoff-platsen under de sista omgångarna, men som fortfarande bär på de brister de visat upp under säsongen, och som trots allt måste ses som ett sämre lag än Fulham.

Men precis som Reading förra säsongen är Derby County ett defensivt väl organiserat lag med snabba anfallare som kan ställa till bekymmer för Fulham på så vis. Dessutom är det ett lag som sannerligen inte saknar rutin samtidigt som Fulham har många unga spelare i laget. Det är med andra ord upp till Fulham att visa att förra säsongens playoff var en läxa för laget, inte en profetia.

Playoffet startar ikväll, mot Derby County, på Pride Park. En match som handlar om betydligt mycket mer än bara stoltheten.

De senaste tolv åren har i genomsnitt fyra klubbar per säsong beslutat sig om en förändring på managerposten inför nästa säsong, alternativt att managern av olika skäl lämnat klubben och tvingat klubben till förändring. Men andra halvan av den här tidsperioden har sett manageromsättningen öka. De första sex åren bytte i snitt tre klubbar manager, de sista sex åren är tre klubbar minimum.

Extremfallet var för två år sedan då åtta klubbar bytte manager inför den därpå kommande säsongen. Detta att jämföra med de första sex åren då fem klubbar som bytte manager var det högsta antalet. Att fem klubbar byter manager har däremot under de senaste sex åren varit genomsnittet. En rätt tydlig illustration av hur kortsiktigheten i Premier League har ökat och tålamodet minskat.

Vilket ofrånkomligen leder oss in på vad som kommer hända under den här försommaren. Mer exakt vilka klubbar som faktiskt kommer byta manager eller möjligen funderar på saken. Några klubbar vet vi så klart med säkerhet. Andra klubbar kan vi bara ana, om än med olika grader av säkerhet. Det känns som om det kan bli en händelserik sommar, även med Premier League-mått mätt.

Arsenal – 100%
Vi vet att Arsene Wenger lämnar Arsenal efter den här säsongen. Det är i själva verket den enda klubben vi vet med säkerhet kommer byta manager. Även om i skrivande stund Swansea meddelar Carlos Carvalhals frånfälle. Vilket på något sätt innebär att Arsenal samtidigt står inför den största förändringen av alla men också de som är bäst förberedda för den. Namn: Allegri, Jardim, Vieira, Ancelotti, Nagelsmann, Conte, Löw.

Chelsea – 95%
Det har betraktats som en självklarhet snart sagt hela säsongen att Antonio Conte inte kommer vara Chelseas manager efter den här säsongen. Men rent konkret är det faktiskt inte bekräftat ännu. Ändå är det svårt givet Contes egna uttalanden om klubben att se honom vara kvar vilket tvingar Chelsea ut på managermarknaden ännu en gång. Namn: Ancelotti, Enrique, Allegri, Jardim.

Everton – 80%
Igår kläcktes nyheten att Wayne Rooney lämnar Everton efter ett år, men om man frågar Evertons supportrar är det hellre Sam Allardyces baksida de ser. Det kan synas något orättvist men ändå inte orimligt givet att Allardyce bara har fått Everton att sluta underprestera men klubbens ambitioner är högre än så. Att Farhad Moshiri skulle starta nästa säsong med Allardyce känns osannolikt, även om det är ett klassiskt 80-20-beslut. Namn: Fonseca, Emery, Jokanovic, Wenger.

Leicester – 60%
Det började bra för Claude Puel i Leicester men under våren har ett missnöje i spelartruppen börjat spridas utåt med fransmannens träningsmetoder och laguttagningar. Delvis känns det som en produkt av det politiserade läget i Leicesters spelartrupp där flera spelare börjat se till sig själva. Delvis är det en liknande typ av problem Puel hade i Southampton. Det börjar lukta surt för Puel men inte självklart att han försvinner. Namn: Mancini, Jokanovic, Ancelotti.

Newcastle – 20%
Paradoxalt nog kanske det är så att om Newcastle själva får bestämma så har de naturligtvis Rafa Benitez kvar som manager samtidigt som det är upp till dem själva att övertyga Benitez att vara kvar. Det bestämda intrycket är däremot att Benitez verkligen vill vara kvar i Newcastle, och att bara en fullständig ovilja från klubbledningens sida att investera skulle kunna ändra på det. Namn: Wenger, Ranieri, Sanchez Flores.

Southampton – 70%
Svårt att säga exakt hur Southampton resonerar efter den här säsongen. Visst, med all sannolikhet håller de sig nu kvar i Premier League och Mark Hughes är managern som lyckades med det. Men det var knappast på något imponerande sätt det skedde och givet att Southampton är en klubb som nästa säsong precis lika gärna, om de sköter sina kort rätt, kan utmana på övre halvan igen, så är det inte säkert att Hughes ingår i deras framtidsplaner om bättre namn finns att tillgå. Namn: Emery, Jokanovic, De Boer.

Stoke – 90%
Många blev förvånade när Stoke anställde Paul Lambert under säsongen men det var kanske mer att betrakta som en brist på andra alternativ. Rimligtvis givet att Lambert inte heller lyckades hålla Stoke kvar i Premier League borde det betyda att han har gjort sitt i klubben. Men Stoke har varit envist lojala förut till sitt eget fördärv och alldeles omöjligt är det inte att de vill ge Lambert chansen att börja om från scratch i Football League. Namn: Pardew, Moyes, Rowett, Appleton.

Swansea – 100%
Igår blev det klart att Carlos Carvalhal lämnar Swansea efter säsongen. Vilket kom lite oväntat för många som tänkte att Carvalhal anställdes just för att guida Swansea i EFL Championship. Men det gällde alltså snarare att hoppas att han hade verktygen att hålla Swansea kvar i Premier League. Vilket han inte hade, med flaggning för ett galet målskillnadsmirakel på söndag. Namn: Grayson, Neil, McInnes, Silva.

Tottenham – 10%
Det känns otroligt att Tottenham skulle behöva byta manager, men kanske främst eftersom ingen av klubbarna det i så fall skulle kunna handla om verkar vara på marknaden för Mauricio Pochettino. Ändå satte kanske Tottenhams supportrar lite av lasagnen i halsen när en fransk källa rapporterade att Claudio Ranieri sonderades för att ta över. Rykten, rykten… Men mja, en säsong till blir det nog minst för Pochettino i Tottenham. Namn: Ranieri, Rodgers, Emery.

Watford – 20%
Om det finns något annat skäl att ha med Watford på den här listan annat än att de har bytt manager varenda sommar de senaste fem åren så är det inte alldeles lätt att se. Watford hade hoppats att Marco Silva skulle bli lite mer långvarig och under säsongen anställdes Javi Gracia som utan att kanske ha imponerat ändå har gjort ett gediget arbete. Kanske är det här sommaren då Watford ändå låter karusellen vila. Namn: Pellegrino, Spalletti, Mancini.

West Brom – 50%
Det här är inte någon alldeles lätt fråga. Darren Moore har så klart gjort ett bra jobb givet de förutsättningar han faktiskt hade, på gott och på ont. Det borde tala för att Moore får chansen att bygga ett West Brom för EFL Championship, tillsammans med att det politiska trycket på West Brom att göra så borde visa sig omfattande. Men Guochuan Lai sägs vara vansinnig över att West Brom åkte ur Premier League och kan tänkas söka ett större namn att omedelbart åtgärda den saken. Namn: Silva, Appleton, O’Neill.

West Ham – 60%
Borde rimligtvis ha högre ambitioner som klubb än vad David Moyes kan sägas representera, men Moyes gick å andra sidan på offensiven själv och menade att West Ham var tvungen att visa ambition inför nästa säsong med en vilja att konkurrera om europeiska cupplatser. Det var så klart ett sätt att säga att han ville fortsätta på jobbet. West Ham skulle nog kunna lockas att tänka att det är rätt skönt att ha den frågan ordnad ändå, om inte ett betydligt hetare namn ramlar ned i deras knän. Namn: Emery, Fonseca, Jokanovic, Ancelotti, Sanchez Flores, Rodgers.

Totalt tolv klubbar i Premier League behöver alltså åtminstone överväga någon form av förändring inför nästa säsong. Ett rätt hisnande antal egentligen. Även om vi bara räknar de som hamnar på 50% eller över i den här bedömningen så antyder det att nio klubbar i Premier League kommer gå in till nästa säsong med en ny manager, vilket vore nytt rekord.

Och det jobbiga för egen del med den här tiden på året, när säsongen ändå är på väg att runda av och det rent intuitivt borde börja lätta upp lite, så är det i själva verket precis tvärtom. Säsongen ska sammanfattas på lite olika sätt, lagens säsonger ska bedömas, cupfinaler och playoff ska klaras av, dessutom den ständigt närvarande osäkerheten kring just dessa managerfrågor som kan hända när som helst.

Lägg till detta ett kommande VM och det är väl bara att försöka gömma sig själv i racketfodralet. De av er som har några idéer, tankar och önskemål vad ni skulle vilja se i bloggväg inför och under VM kan för övrigt kommunicera dem i kommentarsfältet. Naturligtvis underförstått att mitt fokus kommer vara England snarare än Sverige.

Ett VM som helt säkert kommer få Premier League-klubbarna att vilja få ordning på sina planer så tidigt som möjligt.

Där ligger emellertid också den enda återstående spänningen i Premier League inför den sista omgången. Allt annat blev klart igår och under veckan. Liverpool och Tottenham blev klara för Champions League när Chelsea bara fick en poäng mot ett tappert kämpande Huddersfield, som tack vare den poängen säkrade fortsatt spel i Premier League också nästa säsong.

Med gårdagens resultat står det också klart att för första gången sedan sent 1970-tal åker tre klubbar ut som samtliga befunnit sig minst sex-sju säsonger i Premier League. Vilket självfallet måste ses som något slags monument över vad som kan hända även etablerade klubbar i Premier League när de inte längre hittar rätt utanför planen och börjar missa i sitt eget beslutsfattande.

West Ham kan så klart dra en lättnadens suck över att de inte tillhör en av dessa tre klubbar som åker ur Premier League. Förra omgångens seger mot Leicester garanterade dem att undvika nedflyttning. Men de kan knappast gratulera sig själva i någon högre utsträckning för de hade mycket väl kunnat vara en av dessa klubbar. De har gjort sig skyldiga till samma synder som dem.

Men syndernas förlåtelse borde rimligtvis vara ett populärt tema just den här dagen och kanske är det vad ett nytt Premier League-kontrakt i praktiken faktiskt innebär. Syndernas förlåtelse, ett tomt blad. Detta måste rimligtvis utgå från att i det här fallet West Ham faktiskt inser sina synder, uppriktigt ångrar dem och arbetar på att förbättra sig själva.

Det kan finnas olika uppfattningar om vad detta egentligen innebär. Ett lustigt sådant perspektiv gavs av Sky Sports där studioexperten Tony Gale skulle ge sin syn på vad West Ham behövde göra och landade i en handlingsplan bestående av fyra punkter: 1) Appoint a manager, 2) Appoint recruitment team, 3) Provide a war chest, 4) Sort style of play.

Där pratar vi verkligen om en analys som verkligen gräver på djupet gällande West Hams besvär. Tony Gale är all about the details. Detta är så klart punkter en tioåring hade kunnat rabbla upp. De jobbigare frågorna är de som följer på dessa punkter. Vem, vilka, hur och varför? Det går så klart också att fundera lite över ordningen på Skys och Gales fyra punkter. Vilka kommer först?

Sant är att West Ham behöver en mer professionell fotbollsorganisation, och måste bli bättre i sin strategiska planering. Det första steget i en sådan riktning är att plocka bort det operativa ansvaret för denna planering från David Gold och Sullivan, och istället skicka över det på en director of football. En förändring som kanske eller kanske inte ska vara på väg.

Skys första punkt är så klart lite intressant i sig. Anställ en manager! Jahapp, men West Ham har ju en manager tänker man då. Denna besvärande omständighet verkar emellertid Sky och Tony Gale inte bry sig så mycket om. Man kan bara förmoda att de anser det som helt självklart att David Moyes inte ska fortsätta vara West Hams manager efter den här säsongen.

Vad man än har för uppfattning om David Moyes som manager, och det brukar ju av någon anledning inte precis saknas uppfattningar om honom, så har han ändå gjort ett rätt bra jobb med West Ham. Allra minst har han genomfört vad som ändå var hans uppdrag, att hålla West Ham kvar i Premier League. Han är inte den ”energivampyr” i West Ham som han beskrevs som i Sunderland.

Ändå är det svårt att se West Ham välja att bygga vidare med David Moyes. Han har som en handfull andra blivit en manager man anställer för att hålla sig kvar i Premier League. Men det är inte riktigt en ambition som håller för en klubb som West Ham, som rimligtvis måste sikta högre, och därför helt säkert kommer sikta högre också på managerposten.

Ett problem med David Moyes är också att han verkar motsätta sig hela idén med en director of football. Det är av naturliga skäl en position som kringskär managerns makt i en klubb och Moyes verkar stöpt i den gamla skolan i det avseendet. Men West Ham behöver en director of football, behöver bli mer professionella, och Moyes kompenserar helt enkelt inte för det behovet.

Det är i slutänden ett beslut som handlar om vad för klubb West Ham egentligen vill vara. Här skulle man kunna säga att West Ham rent fysiskt har målat in sig i ett hörn. Med sin nya arena har de vare sig finansiellt eller politiskt råd att åka ur Premier League. Därför har West Ham inte längre råd att ens riskera att åka ur Premier League, alltså delta i nedflyttningsstrider.

En positiv effekt med West Hams nya arena således. Den tvingar West Hams ägare och klubbledning att tänka nytt och tänka större om inte annat så av ren självbevarelsedrift. West Hams synder har tvingat dem nedåt i tabellen och dragit in dem i helt onödiga nedflyttningsstrider. West Hams enda väg framåt mot frälsning är alltså att göra sig fria från synd.

Att gratulera sig själva för ett bra jobb att ha hållit sig kvar i Premier League, jobba vidare i gamla banor, och hoppas att David Moyes ska vara vägen och ljuset, vore emellertid för West Ham att återfalla i gamla synder. Den vägen leder raka vägen till helvetet. Eller EFL Championship som det kallas inom engelsk fotboll. Och därmed upphör de tillkämpade religiösa metaforerna för dagen.

Detta fastän det ikväll är hemmamatch mot de röda djävlarna. En match som borde få Man Utd att känna igen sig från exakt två år sedan. Även då hängmatch på bortaplan mot West Ham, även då några dagar innan sista omgången. Den gången behövde Man Utd poäng för att ta sig till Champions League, men förlorade. Den här gången befinner sig Man Utd redan i Champions League.

Den missade poängen borta mot West Ham var sista spiken i Louis van Gaals kista som Man Utds manager. Då som nu skulle Man Utd tiotalet dagar senare spela FA-cupfinal. Men med missat Champions League kunde inte ens att vinna FA-cupen rädda van Gaal. Vilket åtminstone visar att det kan komma något gott även av att förlora mot West Ham på bortaplan.

Tottenham ser ut att kunna vara på väg att schabbla till det riktigt rejält. Efter elva segrar och utan förlust på 13 matcher från och med julhelgen har Tottenham bara vunnit en av sina fyra senaste matcher, och förlorat två av dessa matcher. Cyniska personer har påpekat att Tottenhams formkurva störtdök sedan nyheten kom ut att Daniel Levy tjänade bättre än alla lagets spelare.

Den trenden måste Tottenham nu bryta. De har råd att tappa endast två poäng till den här säsongen i sina båda återstående hemmamatcher på Wembley mot Newcastle ikväll och mot Leicester på söndag. Tottenham behöver alltså en vinst mot Newcastle ikväll, en förlust vore i det närmaste katastrofal, för att inte sista omgången ska bli olidligt spännande och nervös för dem.

Det bygger så klart på idén att Chelsea vinner kvällens match mot Huddersfield på Stamford Bridge. Chelsea har släppts in i kampen igen och det vore väl dumt av dem att slänga bort den igen på egen hand. Helt lätt blir det däremot inte, Huddersfield behöver en enda poäng till för att säkra fortsatt Premier League-spel, och kommer kriga till sista droppen av blod, svett och tårar.

De visade på Etihad att de har både viljan och kunnandet. Men att nypa en poäng av ett Man City utan något meningsfullt att spela för är en sak, att göra det mot ett Chelsea som jagar en Champions League är rimligtvis något helt annat. Någonstans finns det säkert också i Huddersfields bakhuvuden att de har en till chans kvar på den där poängen hemma mot Arsenal i helgen.

En enda chans kvar är även vad Swansea har efter gårdagens smärtsamma förlust mot Southampton. De måste självfallet vinna mot Stoke hemma på Liberty Stadium i sista omgången samtidigt som Huddersfield inte tar en enda poäng till. Swansea måste alltså förmodligen sätta sitt hopp till Arsenal, och vilket annat lag skulle man hellre sätta sitt hopp till i en tuff säsongsavslutning?!

För West Brom finns inga chanser alls kvar. Southamptons vinst innebar att West Brom formellt åkte ur Premier League. Detta exakt samma dag som Darren Moore utses till månadens manager, vilket tydligen var första och, får man hoppas, sista gången det inträffade. Nu tvingas West Brom hur som helst börja om i EFL Championship, men står rätt väl rustade för att göra det.

Det var en slags svart humor som gjorde att Wolves igår kväll samtidigt hade galamiddag med hela klubben och dess community efter att under dagen ha firat seriesegern och uppflyttningen. Det ska väl rätt lugnt sägas att när nyheten om West Broms nedflyttning spred sig under kvällen så sänkte det inte precis feststämningen i lokalen.

Fart, fläkt och färg lär det väl även vara på Etihad där Man City nu gör sitt andra raka försök på det där med att slå Premier Leagues poängrekord, hemma mot ett Brighton som redan säkrat fortsatt Premier League-spel. Det vore väl något märkligt om Man City inte lyckades ikväll. Även om de måste vinna båda sina kvarvarande matcher för att nå 100 poäng.

Den tanken är kanske i alla fall lite oroväckande för Southampton som i och med vinsten mot Swansea är snubblande nära att vara kvar i Premier League. Men bara snubblande nära. Med Man City i sista matchen, och Swansea möter Stoke, har Southampton tre poäng och nio mål plus på Swansea. Men med Man City i sista matchen kanske inte nio måls marginal känns helt och hållet trygg.

Leicester möter Arsenal på King Power Stadium och där går väl att prata om två lag som nog helst skulle önska att säsongen var över. Leicester har förlorat fyra av sina fem senaste matcher, inte vunnit en enda av dem, och slits av inre strider och motsättningar där det börjar se alltmer osäkert ut om Claude Puel kommer vara lagets manager även nästa säsong.

Arsenal å sin sida har just inget kvar att spela för. Förlusten mot Atlético Madrid slog ut dem ur Europa League. Vinsten mot Burnley garanterade dem sjätte plats i tabellen. Efterspelet på Emirates kändes som en säsongsavslutning i praktiken för Arsenal som ännu inte tagit en enda poäng på bortaplan under 2018. Om det hade varit möjligt för båda lagen att ta noll poäng ikväll hade det nog skett.

Märklig limbo Arsenal befinner sig i. Med farvälet på Emirates har det blivit fritt fram att spekulera om efterträdare till Wenger, samtidigt som vi nog kan vara rätt säkra på att inget kommer att meddelas förrän tidigast nästa vecka, efter säsongen. Samtidigt är det ett rimligt antagande att Arsenal kommer vilja ha saken klar snarast, innan VM och förmodligen redan i maj.

Det finns alldeles för många kandidater som nämns runt Arsenal för att det ska vara över huvud taget meningsfullt att gissa vem man tror det faktiskt blir. Det vore en crap shoot. Allra helst som det inte signaleras någon tydlig riktning från Arsenal heller om hur de tänker, vilket gör det svårt att åtminstone utesluta vissa möjliga namn. Det är bara att hoppas att en riktning ändå finns.

Media drar sig så klart inte för att slå mynt av osäkerheten. Direkt komiskt blir det så klart när en hovreporter sprider storyn att ”Allegri är intresserad av Arsenal men Arsenal har ingen brådska…” Om Massimiliano Allegri vore konkret intresserad av Arsenal skulle Arsenal naturligtvis hugga som kobror, åtminstone vore de fullständigt dumma i skallen om de inte gjorde det.

Men det är en lustig balansgång i storytellingen för närvarande. Å ena sidan ska det framhävas hur Arsenal minsann är väldigt attraktiva också för världens allra största managernamn. Å andra sidan måste det också framhävas hur att anställa en yngre manager och ett mindre namn på något vis vore helt i enlighet med Arsenals påstådda värderingar. Båda så klart på en och samma gång.

Men som någon påpekade på twitter, jag tror det var Michael Cox, att någon av kontinentens största managernamn inte skulle vara beredda att jobba inom Arsenals nya managementstruktur är rent nys. Det är en managementstruktur som är normalfallet utanför England som alla dessa managers jobbat med. Vill de inte jobba med Arsenal beror detta på helt andra skäl.

Konkurrensen kan vara ett sådant skäl. Kanske är Massimiliano Allegri hellre kvar i Juventus där han vinner titlar och spelar Champions League. Kanske kommer Arsenal ofrånkomligen påverkas av att även Chelsea till synes jagar manager och att dessa helt enkelt står först i matkön. Arsenal måste så klart visa en vilja att konkurrera redan från första dagen. Detta betyder pengar och investering.

Men se där ja, en något spretig blogg avsedd att prata fritt om kvällens och veckans matcher landar till sist i ännu en utläggning om Arsenal. Att man liksom aldrig lär sig.

Wolves har visserligen lett serien i stort sett sedan begynnelsen och Cardiff mest sett sin andraplats hotad av Fulhams vårspurt. Men på playoff-platserna har de oväntade utmanarna kommit och gått.

Till en början var det Sheffield United med en pånyttfödd Leon Clarke som såg ut att bli blott de första nykomlingarna att nå playoff sedan Brentford 2014-15 innan vintern kylde ner dem.

Bristol City såg ut att ha jämnat ut sina berg och sina dalar till ett stabilt topplag men lyckades bara vinna fyra matcher under 2018 och bjöd bland annat Hull på en 5-5-match.

Millwall blev bättre ju längre säsongen led och deras 17 matcher utan förlust avslutades först när de i ett inofficiellt playoff slogs ut av Fulham och Middlesbrough.

Slutligen var det Preston med sin höga press och irländska importer som var den närmaste oväntade playoff-kandidaten. Någon som minns att Leeds spenderade två veckor i ligaledning?

Istället är det ett playoff till bredden fullt med rutin. Fulham är tillbaka efter förra säsongens förlust mot Reading och är seriens om inte landets hetaste lag just nu. Aston Villa har en manager i Steve Bruce med två playoff-avancemang och gott om spelare som vunnit playoff med olika lag, för att inte nämna John Terry. Middlesbrough har Tony Pulis och resterna av ett lag som blev uppflyttat nyligen. Till sist har vi Derby County som gör sitt tredje playoff-framträdande på fem säsonger och har en anfallstrojka av Matej Vydra, Cameron Jerome, och David Nugent.

Skulle man explicit försöka skapa lag med mer uppflyttning-, playoff-, eller generell engelsk fotbollsrutin skulle man verkligen behöva anstränga sig och antagligen värva några fotbollspensionärer.

FULHAM

Om allt går rätt

Man fortsätter köra över konkurrensen med sin frejdiga offensiv och sitt enorma bollinnehavsövertag. Kevin McDonald, Stefan Johansen och Tom Cairney fortsätter vara stugbornas motsvarighet till Busquets, Xavi, och Iniesta och ligans bästa centrala mittfält ger bara bort bollen till omarkerade tonårs-Jesus Ryan Sessegnon eller Aleksandar Mitrovic i straffområdet. Mitrovic avgör playoff-finalen efter att han tunnlar John Terry. Ingen kan utnyttja att Fulham har otroligt offensiva ytterbackar och skakiga mittbackar. Aboubakar ”AK47” Kamara är den super-sub han borde varit hela säsongen.

Om allt går fel

Ryan Sessegnon tvingas spela vänsterback och faktiskt försvara. Big Mitrovic skadar sig eller möter sin baneman i Curtis Davies. Derby County är och lyckas vara exakt den sortens kompakta och stabila lag som Fulham har svårt att bryta ner och har snabba kontringspelare längst fram.

ASTON VILLA

Om allt går rätt

Steve Bruce tar sig återigen till Premier League med ett lag byggt på en stark försvarsgrund och ett gäng offensiva stjärnor i friare roller. Lewis Grabban fortsätter sin målform (åtta mål på tio starter) och stärker argumentet för att han ska både vara med i årets lag (tvåa i skytteligan trots en halv säsong i Sunderland!) och är januarifönstrets bästa värvning. Conor Hourihane avgör på frispark eller startar det vinnande anfallet med en glidtackling som till slut gör hans vita shorts helt täckta i lera. Robert Snodgrass och Albert Adomah fortsätter vara ligans bästa ytterduo. Jack Grealish gör ett mål i klass med det Gascoigne gjorde mot Skottland i EM 1996 men firar istället med att återskapa sin semesterbild från Teneriffa med ciggpaket han smugglat in i sina nedhasade strumpor. Man ska inte glömma hur bra han var för Aston Villa när de slog Liverpool i FA-cupsemifinalen 2014-15.

Om allt går fel

Aston Villas många tröga defensiva fötter (John Terry, Mile Jedinak) och hjärnor (Alan Hutton) kan inte hänga med en elektrisk Adama Traore (vars sju lyckade dribblingar per match är dubbelt så många som någon annan) eller frisk Britt Assombalonga. Tony Pulis-Boro har en plan för att stänga ner ett offensivt Aston Villa.

MIDDLESBROUGH

Om allt går rätt

Adama Traore gör likt Bullen från Buster ett mål där han dribblar av ett helt lag innan han går in med bollen. Eller så plågar han framför allt bara Alan Hutton till vansinne. En frisk Britt Assombalonga belönar Tony Pulis för sitt sent vunna förtroende. Järnridån de har på innermittfältet ger inga ytor eller passningsvinklar åt Conor Hourihane eller Jack Grealish. Försvaret är åter lika starkt som när de slog rekordet i antalet insläppta mål under Aitor Karanka och Darren Randolph är omutbar. Gamle Stewart Downing gör mål mot sin förra klubb.

Om allt går fel

Albert Adomah, Lewis Grabban och Robert Snodgrass turas om att göra narr av Ton Pulis-favoriten Ryan Shotton. Darren Randolph gör en inte helt ovanlig plattmatch. Adama Traore vägrar ge upp bollen, dribblar förbi Pulis ut i spelargången, och ner i River Tees. Benknäckarmittfältet av Jonny Howson, Adam Clayton, och Muhamed Besic lyckas inte skapa tillräckligt framåt eller få bollen till Adama Traore i bra lägen. Stewart Downing tvingas använda sin högerfot.

DERBY COUNTY

Om allt går rätt

Matej Vydra fortsätter ösa in mål och både Camero Jerome och David Nugent får sin hundrade chans att lyckas i Premier League. Tom Huddlestone vägrar låta sig förföras av McDonalds och de ökända korta rosa shortsen och rullar tillbaka åren med några perfekta genomskärare till Vydra eller Andreas Weimann längst fram. Joe Ledley vinner skäggmatchen-i-matchen mot alla andra. Lyckas isolera Aleksandar Mitrovic helt och får Ryan Sessegnon att se ut som en pojke bland män. Marcus Olsson får alla att fråga sig varför han aldrig varit påtänkt för landslaget trots att han är den perfekta reserven för sin bror. Gary Rowett är bäst klädda manager i playoff-spelet trots stark konkurrens från en världsvan Slavisa Jokanovic.

Om allt går fel

Deras rutin hjälper inte mot ett ungt och snabbt Fulham. Man misslyckas i ännu ett playoff och Mel Morris kommer på en ny beskrivning för The Derby Way. Att de enligt expected goals bara är ett mittenlag kommer ikapp dem. Tom Huddlestone kan inte motstå en spansk big mac på stranden.

:::

League One

Lee Bowyer har tagit kaosartade krisklubben Charlton till playoff! Även Scunthorpe är i playoff och är obesegrade sedan Nick Dawes tog över på tillfällig basis i mars efter de sparkade Graham Alexander. De bör dock vara Shrewsbury och Rotherham som gör upp om den sista platsen till The Championship. Årets succéhistoria Shrewsbury slutade 15 poäng före sina semi-final motståndare Charlton. Rotherham vara bra fem poäng bättre än Scunny i ligaspelet men om de kan återfinna vinterformen är lär de gå till final, olikt Shrews är deras framgång uppbackad av expected goals. Otroligt nog är Rotherhams Kieffer Moore League One-playoffets bästa målskytt trots att han var ligans totalt 15:e bästa målskytt.

League Two

Lincoln är i playoff-spelet som nykomling! Inte förvånande i League Two som regelbundet har ligasystemets starkaste nykomlingar. Lincoln med sina spännande managerbröder ställs mot Paul Tisdale som likt Wenger verkar lämna klubben han varit trogen så länge, och då slutade ändå Tisdale fyra. Blott tre poäng skiljer alla playoff-lagen åt. Mest besvikna är nog Kevin Nolans Notts County som länge såg ut att norpa en direktplats innan otroliga Accrington kom igång. Coventry kan bli väldigt farliga med kanske ligans bästa försvar och ligans nästbästa målskytt i Marc McNulty.

I National League spelas det playoff-final till helgen. Blir det ett kärt återseende i Tranmere med Micky Mellon vid rodret eller en Football League-debutant i Boreham Wood som tidigare mest varit kända för att vara försäsongsmotstånd till sina grannar Watford och för att lagets namn särskrivs trots att orten heter Borehamwood?

Av: Peter A. Linhem, @linhem

Både Swansea och Southampton har befunnit sig i Premier League under större delen av 2010-talet, men när nu detta årtionde börjar närma sig sitt slut så riskerar de båda åka ur Premier League igen. Något oväntat i båda fallen, något mer oväntat med Southampton. Två klubbar som båda under 2010-talet har berömts för hur de styrts och arbetat långsiktigt, men som tappat bollen.

På så vis är kvällens match ett slags monument över fotbollens föränderlighet och hur tiden obönhörligen har sin gång. Gårdagens framåtsträvande riskerar snabbt att bli dagens eller morgondagens frånsprungna klubb. Konsekvenserna kan visa sig dyrbara och i Swanseas och Southamptons fall pratar vi dyrbara i både bildlig och bokstavlig mening.

Givet både matchens betydelse och psykologi är det svårt att föreställa sig att vi kommer få se någon särskilt bra fotbollsmatch. Förutsättningarna är helt enkelt inte de rätta för det. Det utesluter inte att vi kommer få se en väldigt spännande match, en väldigt dramatisk match, kanske till och med en väldigt underhållande match, även om den nog aldrig kan bli underhållande för de närmast sörjande.

En version av det bibliska helvetet är att de som har syndat får ägna evigheten åt att återuppleva sin egen synd. Swansea och Southampton kunde alltså ursäktas om de anser sig nu tvingas genomleva sitt eget helvete när de ställs inför en match de måste vinna, en match i vilken de måste göra mål, när just deras oförmåga att vinna och göra mål är vad som försatt dem båda i detta läge.

Swansea har lyckats göra totalt två mål på sina senaste sju matcher. Minst lika oroväckande är att Swansea dessutom har börjat producera betydligt färre chanser under våren. Bara två spelare har gjort över tre mål för Swansea den här säsongen, och Jordan Ayew verkar helt ha tappat formen samtidigt som Tammy Abraham knappt har spelat under 2018 och under Carlos Carvalhal.

Southamptons problem med målskyttet är välkända. Inte på grund av någon brist på anfallare. Shane Long har gjort två mål hittills under säsongen, Manolo Gabbiadini har gjort fyra mål. Januarivärvningen Guido Carrillo har inte gjort ett enda mål. Bästa hoppet förblir Charlie Austin som har gjort sju mål på sina totalt 24 matcher men han har svårt att få speltid.

Hur ska dessa båda lag göra mål ikväll? Kanske kan Swansea hoppas på Andre Ayew, som återvände från West Ham i januari, men som ännu inte har gjort ett enda mål. Southamptons fyra poäng de två senaste matcherna, så snubblande nära sex poäng, har kommit efter mål från de offensiva mittfältarna Dusan Tadic och Nathan Redmond. Kan de fortsätta leverera?

Vad som ändå talar för en öppen och dramatisk match är att vare sig Swansea eller Southampton precis har visat någon större förmåga att kunna förlita sig på sitt respektive försvarsspel. Framför allt Southampton får svårt att basera sig för mycket på det, dels för att de verkligen måste vinna, dels för att Maya Yoshida är avstängd efter sitt röda kort mot Everton i lördags.

Båda lagen måste vinna matchen, men kanske måste Southampton vinna den lite mer än Swansea! Anledningen är det återstående spelschemat där Swansea i sista omgången möter redan nedflyttade Stoke på hemmaplan samtidigt som Southampton tar emot Man City hemma på St Mary’s. Southampton behöver onekligen sina tre poängs marginal med bättre målskillnad.

Swansea kan leva med ett oavgjort resultat även om det knappast är idealt för dem och gör dem beroende av andra resultat i sista omgången. Men står det lika när matchen närmar sig sitt slut ikväll är att åtminstone säkra poängen en gambling som Swansea helt säkert är beredda att göra. Att de ska ta minst en poäng mer än Southampton i sista omgången känns som ett bra bet.

Håller tummarna för oavgjort gör definitivt West Brom. De är det tredje hjulet i kvällens match. Deras enda chans att hålla sig kvar i Premier League är att det slutar oavgjort, om något av lagen vinner så är West Broms chanser över. Givet hur fotbollsgudarna har smilat mot dem under helgen, med två mål i absoluta slutsekunderna, känns det bestämt att spänningen lever på söndag.

Ytterligare en tredje part i det här dramat är Huddersfield som ligger tre poäng före både Swansea och Southampton, men som har kvar att möta Chelsea (b) och Arsenal (h). Även det lag som förlorar ikväll kan så klart fortfarande hoppas på att rädda sig själva i sista omgången genom att vinna sin match samtidigt som Huddersfield förlorar mot Arsenal, givet att de även förlorat mot Chelsea.

Både Swansea och Southampton måste förbanna sig själva att de har försatt sig i den här situationen. Men marginalerna är inte större i Premier League. Utifrån ett ligaperspektiv känns det som fördel för Southampton. Swansea har sladdat flera säsonger i rad och även om de håller sig kvar även den här säsongen känns det troligt att de skulle sladda nästa säsong igen.

Southampton å andra sidan brottas med sina problem. Men för Southampton känns det egentligen precis lika troligt att de nästa säsong kan vara med och tampas uppåt i tabellen igen, precis som de har gjort tidigare säsonger. Ett rent ligaperspektiv säger alltså att Southampton har mer att bidra med till Premier League på halvlång sikt. Vilket inte gör deras misslyckande mindre.

Men att predika om den saken för såväl Swansea som Southampton vore som att predika för kören och smälla in redan öppna dörrar. De kommer få plågas alldeles tillräckligt när de tvingas genomleva kvällens helvete på Liberty Stadium. Och aldrig någonsin har väl ett arenanamn låtit mer djävulskt ironiskt än just den här kvällen.

Give me liberty or give me death?

Annars gav oss den 46:e omgången en rätt typisk avslutning för den här säsongen av EFL Championship. Den yttersta toppen mötte den absoluta botten när Sunderland tog emot Wolves på Stadium of Light. Kalkonlaget mot kalkonlaget med andra ord. Men än en gång visade sig upp vara ned, Sunderland vann med 3-0 och är enda laget Wolves inte har vunnit eller ens gjort ett enda mål mot.

Dramatiken svarade annars Bolton Wanderers för som höll sig kvar i EFL Championship genom att vända 1-2 till 3-2 under de absoluta slutminuterna i matchen mot Nottingham Forest. Vilda scener i Bolton naturligtvis och lika stor som osannolik hjälte blev Aaron Wilbraham som dyknickade in vinstmålet. Ett mål som knäckte Burton Albions hjärtan som därmed åkte ur.

Mot slutet av säsongen annonseras alltid säsongens lag i EFL Championship och övriga serier i Football League, och så även den här säsongen. Årets lag och årets spelare presenterades redan för någon månad sedan, vilket ju är den ordning man alltså har i England. Om de är heta på gröten eller jag är sen på bollen låter jag vara osagt, men här är mitt årets lag i EFL Championship:

Wolves och Fulham dominerar elvan och det är kanske inget konstigt med det, givet att det är de två bäst spelande lagen i EFL Championship under säsongen som helhet. Men även Aston Villa har flera spelare som är med i samtalet och naturligtvis även Cardiff City, som ju under söndagen säkrade uppflyttningen till Premier League tillsammans med Wolves.

Årets manager i EFL Championship 2017-18: Neil Warnock. Vad man än väljer att tycka om personen går det inte att blunda för vilken insats Warnock har gjort som manager. Cardiff City var helt otippade inför säsongen men Warnock har med en enkel men effektiv fotboll placerat Cardiff före flera riktigt tunga konkurrenter. Uppflyttningen är bragdbetonad. Och även om det finns ett ruffigt element i Cardiffs fotboll så är det en fotboll med mer än en dimension.

Årets spelare i EFL Championship 2017-18: Ruben Neves. Det måste rimligtvis vara en av spelarna som ingår i årets lag, allt annat skulle ju inte vara riktigt klok. Ryan Sessegnon vann den officiella utmärkelsen men mitt val faller på Ruben Neves som redan under sin första säsong i engelsk fotboll inte bara acklimatiserade sig till världens tuffaste andradivision utan dominerade den på sina villkor som hjärtat i seriens kanske bästa lag någonsin.

Årets överraskning i EFL Championship 2017-18: Preston North End. Det vore väl fusk om jag säger Cardiff så därför väljer jag istället Preston North End och Alex Neil som jag definitivt var kritisk och ifrågasättande till inför säsongen och som jag spådde skulle kunna få jobba för att undvika nedflyttning, men som istället hade hugg på playoff-platsen in i sista omgången och som blivit ett ettrigt, pressande, intensivt och intressant fotbollslag.

Årets Cliff Barnes i EFL Championship 2017-18: Sunderland. Man vinner knappast några priser för att ha gissat den så kallade vinnaren i den här kategorin den här säsongen. Sunderland kommer alltså ned från Premier League med alla fördelar det borde föra med sig, men åker alltså inte bara ur sin serie för andra säsongen i rad utan åker ur med dunder och brak. Den absolut enda ljuspunkten är att fiaskot pressade fram ett ägarbyte och hopp om framtiden.

Återstår gör alltså bara playoffet, men det är ju inte så bara. Tvärtom är det ett playoff som lovar bli högdramatiskt där det bara finns en Premier League-plats på spel för någon av de fyra bjässarna Fulham, Aston Villa, Middlesbrough och Derby County.

De som vill kolla engelsk playoff-fotboll har för övrigt möjlighet att vid 16-rycket i eftermiddag kolla in playoff-finalen i Isthmian League mellan Dulwich Hamlet och Hendon FC. Inte minst spännande för Dulwich Hamlet så klart vars situation jag skrev om för inte så länge sedan.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2018/03/20/dulwich-hamlet-blev-av-med-hem-och-namn-for-vad-som-var-for-bra-for-att-vara-sant/

(1) Brighton. Strålande genomförd säsong av Brighton som i och med segern hemma på Amex mot Man Utd säkrade fortsatt spel i Premier League. Ytterst välförtjänt dessutom, det är knappast på det berömda håret som Brighton lyckas hålla sig kvar. Men det kan ha varit viktigt för Brighton att klara av det redan den här omgången givet att de avslutar säsongen med bortamatcher mot Man City och Liverpool. Även om de fortfarande troligtvis hade hållit sig kvar så hade det i alla fall kunnat bli svettigt. Chris Hughton fortsätter imponera som manager.

(2) Burnley. Redan innan Burnley gick in i action på Emirates den här kvällen stod det klart att Burnley spelar Europa League nästa säsong. Vilken bedrift det trots allt är av Burnley, som många nog såg som klara nedflyttningskandidater inför säsongen. Man kan tycka precis vad man vill om Burnleys och Sean Dyches fotboll så klart, och snobbiga storklubbssupportrar har ju en benägenhet just att tycka vad de vill om sådant, men man slutar inte sjua i Premier League enbart genom att försvara sig i blindo. Europeiskt cupspel var för Burnley bara något som de gamla gubbarna och mor- och farföräldrarna pratade om från tidigt 1960-tal när Burnley tampades med Napoli, Eintracht Frankfurt och sådana storheter. Nu är det verklighet igen, inte bara historia.

(3) Arsenal. Strålande solsken på Emirates när Arsenal på samma gång säkrade sjätteplatsen i ligan före Burnley och såg till att slippa behöva börja säsongen tidigare än vanligt, och dessutom tackade av Arsene Wenger som gjorde sin allra sista hemmamatch som Arsenals manager. Det var inga väldiga fanfarer, förmodligen på Wengers egen instruktion, men hedersvakt från de båda lagen, ett Emirats som badade i rött och sång om bara en Arsene Wenger, men även när Emirates jublade över en brysk tackling av Konstantinos Mavropanos på Sam Vokes en påminnelse om vad som har saknats på Emirates under Wengers sista år i klubben. Men till sist en storseger som gjorde Arsene Wengers avsked till ett lyckligt avsked.

OMGÅNGENS VINNARE: Chelsea

Det är Chelseas allra sista chans att spela i Champions League nästa säsong och de har åtminstone inte slängt bort den. Att vinna en stormatch är alltid speciellt i sig men givet att det sker samtidigt som Tottenham tappar tre oväntade poäng mot West Brom och Chelsea i och med segern nu faktiskt sniffar framför allt Tottenham i hälarna om den där Champions League-platsen gör Chelsea till den här omgångens något oväntade vinnare.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Stoke

Det var en match Stoke var piskade att vinna, hemma mot ett redan klart Crystal Palace. Det var en match i vilken de även tog ledningen. Men sedan fick vi också en klar demonstration varför Stoke ligger där de ligger. Initiativet lämnades över till Crystal Palace och Stoke är inte längre ens i närheten av så bra att de faktiskt kan försvara en ledning. Kvitteringen kom, ångesten började synas i laget, uppgivenheten syntes på läktarna, och i slutänden kändes 1-2-målet oundvikligt.

OMGÅNGENS SPELARE: Pascal Gross, Brighton

På något sätt både passande och välförtjänt att Pascal Gross, som har varit strålande för Brighton mest hela säsongen och gjort dem till något mer än bara ett vanligt brunkargäng, får göra målet som i praktiken håller Brighton kvar i Premier League. Jämför hur Brighton har lyckats med sina värvningar med hur Stoke har misslyckats med sina, och där finns mycket av svaret på varför det är Stoke och inte Brighton som åker ur Premier League.

OMGÅNGENS MÅL: Mark Noble, 2-0 Leicester (b)

Det finns något oemotståndligt vackert i att det är just Mark Noble som volleyskjuter in målet som garanterade West Hams fortsatta Premier League-överlevnad och möjlighet att leva för att slåss en annan dag. Och målet var det sannerligen inget fel på heller, ett fräsande volleyskott som drar stolpe in.

OMGÅNGENS ?

Vilken fantastisk story Darren Moore är på väg att bli med West Brom, även om de till sist inte lyckas hålla sig kvar i Premier League. Skuggan för det faller dock inte på honom utan på West Broms styrelse och ledning som anställde Alan Pardew och väntade så länge med att agera. West Brom får nu brottas med den inte alldeles lätta frågan om de låter Moore köra vidare efter säsongen eller om de siktar in sig på någon mer etablerad manager. Alldeles självklart är det inte, att komma in som ställföreträdare en kort tid i en situation när laget inte längre har något att förlora är en rätt speciell situation. Frågan belastas även av optiken, att svarta managers inte får samma chanser inom engelsk fotboll är en av goda skäl högst aktuell diskussion.

OMGÅNGENS !

Finns det frågor kring Darren Moore så finns bara utropstecken runt Roy Hodgson. Vilket fantastiskt jobb han har gjort med Crystal Palace, som långa stunder i början av säsongen såg ut att vara dödsdömda. Sakta men säkert har Hodgson ändå guidat dem till en relativt trygg ligaplacering. Hur befogat det än är att kritisera engelska klubbar för att hela tiden nödanställa samma gamla old school-managers är Roy Hodgson ändå ett bra exempel på att vissa old school-managers faktiskt också är bra val. Hodgson passar perfekt med Crystal Palace.

OMGÅNGENS WTF!

Med matchens sista spark kvitterar Everton på ett deflekterat skott mot Southampton. Fyfan rent ut sagt på ren franska vad det måste kännas jobbigt för Southampton som måste känna att precis allt går emot dem. En poäng istället för tre poäng betyder för Southampton att de nu i praktiken förmodligen måste vinna mot Swansea på tisdag för att hålla sig kvar i Premier League, eller lita på att ett avhängt Stoke gör dem en tjänst mot just Swansea i sista omgången, eller själva skrälla mot Man City.

OMGÅNGENS LOL!

Michael Buffer var på besök på Stamford Bridge och skulle presentera de båda lagen och utbrista i ett “Let’s get ready to footbaa-aa-aal!” – Extremt passande nog hann han med att bli dränkt av en sprinkler halvvägs in.

OMGÅNGENS BTW…

Lite festligt är det så klart att det notoriska Brexitfästet Burnley nu firar att stadens klubb äntligen kvalificerat sig för europeiskt cupspel igen.

Alex Ferguson är odödlig.

Välkomna till Premier League, Cardiff City!

Mesut Özil…

Stor humor i matchen mellan Cardiff och Reading när en Readingspelare tar inkastet inte vid sidlinjen utan vid “skugglinjen”, några meter in på planen, utan att någon upptäcker det.

Merci Arsène!

Men när West Brom och Jake Livermore forcerade in det där vinstmålet i de absoluta slutminuterna av matchen mot Tottenham så höll de inte bara sig själva dramatiskt kvar i Premier League åtminstone ytterligare några dagar, de slängde dessutom en rejäl dunk bensin på den falnande brasa som utgör Premier Leagues Champions League-strid, mellan Tottenham, Chelsea och Liverpool.

Plötsligt ser Chelseas möjligheter till Champions League nästa säsong om inte bra ut så i alla fall betydligt bättre ut. Plötsligt går Chelsea in till kvällens match mot Liverpool på Stamford Bridge med känslan att matchen är väl värd att vinna och att en vinst faktiskt ger dem hugg på Champions League. Plötsligt har matchen fått den allra största betydelse.

Okej, Liverpool har fortfarande det uppenbara övertaget. Även om Chelsea skulle vinna den här matchen ikväll så behöver Liverpool bara vinna hemma på Anfield mot ett redan klart Brighton för att säkra Champions League. Visst, Liverpool har hackat mot låga försvar förut, men att de inte skulle vinna den matchen mot Brighton är svårt att föreställa sig.

Okej, Tottenham håller även de fortfarande i dirigentpinnen. Även om Chelsea vinner ikväll har de fortfarande två poängs försprång. Det tvingar dem troligtvis ändå att faktiskt vinna sina avslutande matcher mot Newcastle och Leicester på Wembley. Vilket de självklart borde göra, men de borde också ha vunnit mot West Brom, och nerver kan börja spela ett rejält spratt.

Chelsea var nedslagna och uträknade i Champions League-striden. Med West Broms vinst mot Tottenham har de fått ett frikort tillbaka. De har i alla fall lyckats ta sig upp på knä igen. Vad man måste säga till Chelseas försvar är att de trots ett jobbigt läge har fortsatt göra sitt jobb, de har vunnit potentiellt tuffa matcher mot Southampton och Burnley, och gett sig själva chansen att få chansen.

Det kommer vara hett på Stamford Bridge ikväll med andra ord. Skarpt läge. En match som på många sätt kändes utan betydelse på förhand har plötsligt fått oanad betydelse. Omvänd utveckling kan däremot matchen på Emirates sägas ha fått. En match som såg ut att kunna få betydelse för sjätteplatsen har kanske på grund av Burnleys poängtapp blivit något av en dud.

Eller kanske är det ett orättvist omdöme. Skulle Burnley vinna matchen på Emirates går de upp på samma poäng som Arsenal, som avslutar säsongen med två bortamatcher, mot Leicester och mot ett möjligtvis desperat Huddersfield i sista omgången. Det vore inte många poäng som är säkra där för Arsenal, som ännu inte tagit en enda poäng på bortaplan det här året.

Burnley avslutar samtidigt på hemmaplan mot Bournemouth. På ytan kan det synas vara av mindre betydelse att sluta sexa eller sjua, båda placeringarna innebär spel i Europa League nästa säsong. Vilken bedrift av Burnley för övrigt! Men sjuan tvingas in redan i den andra kvalomgången, med en säsong som därför skulle starta redan i slutet av juli, bara några veckor efter VM.

Det har ju sina uppenbara problem som vi har sett flera gånger genom åren, inte minst för Everton den här säsongen. Det sliter på spelarmaterialet och förskjuter mest hela säsongsplaneringen. Burnley kanske i någon mening ändå har förlikat sig med att det är så det lär bli för dem, men ett Arsenal som dessutom ska byta manager vill helt säkert undvika en ännu tidigare säsongsstart.

Vilket så klart för oss in på det persondrama som kommer utspelas på Emirates när Arsene Wenger nu ska göra sin allra sista hemmamatch med Arsenal. Det måste rimligtvis bli något alldeles speciellt. Vad som har varit är nu bara att lägga bakom sig och istället göra ett snyggt avslut och gå vidare på skilda vägar in i framtiden. Typiskt så klart att avsluta mot just Burnley och Sean Dyche.

Det hade så klart kunnat vara värre. Det kan alltid vara värre. Det hade kunnat vara Stoke. Men kanske är det ändå en ljuspunkt för Arsenal och för Arsene Wenger, de säger inte bara adjö till varandra utan för åtminstone en tid också till Stoke. Inga mer kalla måndagskvällar i Stoke i Premier League på ett tag med andra ord. Ingen större förlust tycker nog Arsenal och Arsene Wenger.

Det hade varit en förlust om det hade varit det gamla Stoke som bara deras egna mammor kunde med att älska. Det där Stoke som käkade taggtråd och pissade napalm. Men det Stoke är borta sedan länge. Den förlusten har vi redan hanterat. Kanske är det just därför svårt att känna någon större sorg när nu denna bleka skugga av Stoke lämnar Premier League.

De hittar förhoppningsvis sig själva igen i Football League.

Några saker vet vi redan svaret på. Vi vet att Wolves vinner EFL Championship i hyfsat överlägsen stil och alltså spelar Premier League nästa säsong. Vi vet också att Sunderland efter ännu en katastrofsäsong är klara för en andra nedflyttning till League One. Vi vet också med säkerhet att Aston  Villa och Middlesbrough kommer vara två av playoff-lagen.

En varm tanke måste faktiskt skickas till Steve Bruce, Aston Villas manager, som tidigare i våras förlorade sin far och som knappt har hunnit lägga det bakom sig innan också hans mor gick bort i veckan. Detta alltså samtidigt som han ska guida först Aston Villa till ett playoff och nu alltså Aston Villa genom ett playoff. En situation man inte kan önska någon människa.

Bruce får kanske vara tacksam för att situationen hade kunnat vara värre. Det hade så klart kunnat stå väldigt mycket på spel för Aston Villa i sista omgången men nu är det bara att spela av den och sedan är det åtminstone en knapp veckas uppehåll fram till playoff drar igång. Desto mer står det däremot på spel på andra håll i EFL Championship inför sista omgången:

UPPFLYTTNINGSSTRIDEN

Det står ända in på sluttampen mellan Fulham och Cardiff. Skönheten och odjuret i den engelska andradivisionen där nog knappast ingen annan än de med direkt koppling till Cardiff hoppas på just dem. Desto fler har hoppats på att Cardiff skulle snubbla på upploppet utan att de hittills har gjort det, och idag är alltså sista hindret.

Cardiff (89p) håller alltså ett poängs försprång på Fulham (88p) men med svagare målskillnad. Om Cardiff vinner mot Reading (h) spelar de alltså i Premier League nästa säsong. Om de inte vinner måste de hoppas att Fulham samtidigt inte vinner mot Birmingham (b). Om Cardiff förlorar har de inte heller råd med att Fulham spelar oavgjort, de måste ta minst lika många poäng som Fulham.

Lurt med det hela är att både Reading och Birmingham fortfarande i högsta grad riskerar nedflyttning. Om de förlorar sina matcher gör de sig beroende av andra lags resultat för att hålla sig kvar i EFL Championship. Bara genom att inte förlora kan Reading och Birmingham känna sig säkra på att hålla sig kvar i EFL Championship. Så de lär sälja sig mycket dyrt.

Prognos: Välkomna till Premier League, Cardiff City!

SISTA PLAYOFF-PLATSEN

Fullt lika dramatiskt känns det kanske inte om den sista playoff-platsen som står mellan Derby County (72p) och Preston North End (70p). Men helt avgjort är det ju som synes trots allt inte, och Derby County har ju haft en enastående förmåga de senaste åren att slänga bort playoff-platser. Det vore just typiskt om de gjorde det även denna gång.

Precis som uppflyttningsstriden är denna kamp tätt sammankopplad med nedflyttningsdramatiken. Både Derby County och Preston har hemmamatcher, mot Barnsley respektive Burton Albion. Både Barnsley och Burton Albion om inte är så åtminstone kommer känna sig piskade att vinna dessa båda matcher. Med andra ord nerver på båda håll i båda matcherna.

Prognos: Äntligen playoff för Derby County!

NEDFLYTTNINGSDRAMAT

Det riktiga dramat utspelar sig i nedflyttningsstriden, precis som råkar vara fallet i Premier League. Fem klubbar är alltjämt i den 46:e och sista omgången inblandade i striden och riskerar alltså nedflyttning till League One. Allt från Reading och Birmingham på vardera 43p, Barnsley och Burton Albion på 41p samt Bolton Wanderers på 40p.

Det hela spetsas till ytterligare av att Reading och Birmingham som sagt ställs mot varsitt topplag som jagar uppflyttning. Samtidigt möter Barnsley och Burton Albion varsitt playoff-jagande lag på bortaplan. Bolton med sämst utgångspunkt i tabellen är ironiskt nog kanske också laget med det bästa läget inför sista omgången då de ställs mot Nottingham Forest (h).

Håller jag mig konsekvent med mina bedömningar från hur matcherna slutar i uppflyttningsstriden betyder det att Reading och Birmingham förlorar sina båda matcher. Min tanke är dessutom att Derby County klarar åtminstone oavgjort mot Barnsley samtidigt som Burton Albion, som har gått starkt på slutet, skräller till det lite borta mot Preston.

Detta betyder att Burton Albion skulle säkra nytt kontrakt samt att Barnsley åker ur EFL Championship. Reading och Birmingham står kvar på 43p, som även Bolton tar sig upp på genom att besegra Nottingham Forest. Alltså blir det målskillnad om vilka tre lag som följer med Barnsley ned i League One, och där går Reading säkra. Men hårfint mellan Birmingham (-32) och Bolton (-36).

Prognos: Sayonara Barnsley och Bolton!

Den sista omgången i EFL Championship har avspark tidig söndag eftermiddag klockan 13:30, innan Premier League-fotbollen snurrar igång. Se fram emot stor dramatik!

:::

PLAYOFF-SCHEMA

League Two
Lincoln City – Exeter (Lör 12 maj, 16:00)
Coventry – Notts County (Lör 12 maj, 20:30)
Exeter – Lincoln City (Tors 17 maj, 20:45)
Notts County – Coventry (Fre 18 maj, 20:45)
Final, måndagen den 28 maj

League One
Charlton – Shrewsbury (Tors 10 maj, 20:45)
Scunthorpe – Rotherham (Lör 12 maj, 13:30)
Shrewsbury – Charlton (Sön 13 maj, 18:15)
Rotherham – Shrewsbury (Ons 16 maj, 20:45)
Final, söndagen den 27 maj

EFL Championship
Derby County – ??? (Fre 11 maj, 20:45)
Middlesbrough – Aston Villa (Lör 12 maj, 18:15)
??? – Derby County (Mån 14 maj, 20:45)
Aston Villa – Middlesbrough (Tis 15 maj, 20:45)
Final, lördagen den 26 maj

Den här säsongen är naturligtvis inte något undantag. Ligans jämnhet innebär att tidigare ändå hyfsat tydliga skiljelinjer mellan botten av tabellen och mitten av tabellen har slipats bort och försvunnit. Med den omedelbara konsekvensen att under lång tid av säsongen har över halva tabellen levt med hotet om möjlig nedflyttning. Och med bara några få omgångar kvar är inte en enda klubb klar för nedflyttning men sju klubbar alltjämt inte utom fara.

Vissa omständigheter gör däremot upploppet av den här nedflyttningsstriden svettigare än kanske någon gång tidigare. En anledning är att lagen med i alla fall något poängmässigt övertag har ett potentiellt väldigt tufft spelschema. En annan anledning är att i flera fall möter de inblandade lagen varandra i de avslutande matcherna, vilket så klart ökar dramatiken till max. Något som i och för sig borde vara till hjälp för övriga lag.

Det kan vara värt att göra en genomgång av nedflyttningsstriden, lagen som är inblandade, och de utfall som är antingen möjliga eller troliga. Här väljer jag däremot att bortse från Brighton och West Brom då det helt enkelt inte är rimligt nog att dessa båda ska (a) åka ur eller (b) hålla sig kvar. Det är alltid vanskligt att förutse utfall så klart, då sådana här matcher har en tendens att inte sluta som de kanske ”borde”.

WEST HAM – 35p
Leicester (b) – xP: 1p
Man Utd (h) – xP: 1p
Everton (h) – xP: 3p

Det har varit en lång och jobbig säsong för West Ham. Efter någon form av omvända födsloplågor beslutade de sig till sist att säga tack och adjö till Slaven Bilic. Supportermissnöjet har varit utbrett med den nya arenan i fokus, mycket så klart på grund av de svaga resultaten. Samtidigt har klubbledningen i olika omgångar gjort sig själva till åtlöje.

Alltså befinner sig West Ham med några få omgångar kvar fortfarande i fara för nedflyttning. Det borde inte behöva hända. David Moyes är det högst osäkert om han blir kvar i West Ham efter säsongen, men han har ändå gjort ett fullt godkänt jobb under säsongen, och till synes börjat ta tag i några av de uttryck för bristande professionalism som finns inom spelartruppen.

Spelschemat är på samma gång tufft som tacksamt för West Ham. Leicester har tappat all form av form igen. Ett något avstannande Man Utd på hemmaplan borde inte vara någon omöjlighet för West Ham. Sedan ville då ödet att Moyes får avsluta säsongen på hemmaplan, möjligen med Premier League-platsen fortfarande i potten, mot sin gamla klubb Everton.

Poängprognos – 40p
Placeringsprognos – 11

HUDDERSFIELD – 35p
Man City (b) – xP: 0p
Chelsea (b) – xP: 0p

Huddersfields första säsong i Premier League har gått från ljus och solsken till ett allt djupare mörker. Resultaten under våren har varit svaga, Huddersfield har inte alls fått någon utväxling på sitt spel och med 35 poäng kvar tillsammans med ett helvetiskt tufft spelschema på pappret riskerar Huddersfield vara helt beroende av andra lags prestation för att hålla sig kvar i Premier League.

Någon gjorde det trots allt rätt intelligenta påpekandet under veckan att om Huddersfield åker ur Premier League så gjorde de klokt i att följa Burnleys exempel, som behöll Sean Dyche som manager när de för tre år sedan åkte ur Premier League, behöll stabiliteten byggde vidare och nu inte bara är tillbaka i Premier League utan dessutom med i Europa League.

Kanske är frågan om David Wagner är lika trogen Huddersfield som Sean Dyche var Burnley. Nu kanske inte Wagners aktiekurs står riktigt lika högt som den gjorde för ett år sedan i och för sig, men helt säkert är det väl trots allt inte om han har någon lust att återvända till den engelska andradivisionen. Om man inte hade sett sådana rikedomar kan man leva med att vara fattig.

Poängprognos – 38p
Placeringsprognos – 16

SWANSEA – 33p
Bournemouth (b) – xP: 1p
Southampton (h) – xP: 1p
Stoke (h) – xP: 1p

Carlos Carvalhal gjorde omedelbar succé när han kom till Swansea, tog några imponerande och inte minst viktiga segrar samtidigt som han charmade både journalister och supportrar med sina ständiga analogier. Men något har ändå verkligheten börjat hinna ifatt Carvalhal och Swansea som inte vunnit någon av sina sex senaste matcher och fortsatt stirrar nedflyttning i vitögat.

Det positiva för Swansea är så klart att de helt och hållet har sitt eget öde i sina egna händer. Först har de bortamatch mot Bournemouth, tufft men en match fullt möjlig att ta viktiga poäng i. Men därefter alltså så avslutar Swansea med två matcher på hemmaplan mot Southampton och Stoke. Vinn någon av dem, undvik i alla fall förlust, och det ser ljust ut för Swansea.

Oroväckande för Swansea är kanske att de går in i dessa matcher med en negativ trend i ryggen. Jämfört med exempelvis Southampton som borde ha fått en hel del vind i sina segel av vinsten mot Bournemouth. Otroligt viktigt för Swansea naturligvis att hemmasupportrarna ställer upp för full hals i de två avslutande hemmamatcherna.

Poängprognos – 36p
Placeringsprognos – 17

SOUTHAMPTON – 32p
Everton (b) – xP: 1p
Swansea (b) – xP: 1p
Man City (h) – xP: 1p

Det ser ju inte jätteljust ut för Southampton, trots den ofantligt viktiga segern mot Bournemouth senast. De måste helt enkelt ta sig förbi Swansea. Att göra det borta mot Everton är absolut inte omöjligt, men ändå svårt och ett i alla fall högst osäkert prospekt. Att göra det i sista matchen mot Man City vore kanske inte omöjligt, men känns som en ännu högre risktagning.

Det mesta talar helt enkelt för att Southampton, om de ska hålla sig kvar i Premier League, vilket de sett till spelarmaterial verkligen borde göra, helt enkelt måste vinna ödesmatchen på tisdag mot Swansea på bortaplan. Att kalla den matchen för en sexpoängare vore att devalvera matchens betydelse, och inte riktigt göra den rättvisa.

Hur är egentligen stämningsläget i Southampton? Spelarna sjunger Mark Hughes lov men hur mycket av det är genuint och hur mycket är mer spelare som är smarta nog att säga rätt saker? Positivt är att Southampton har krigat till sig en vinst i en måstematch redan och att viktiga spelare som Dusan Tadic klev fram med avgörande insatser när det betydde som allra mest.

Poängprognos – 35p
Placeringsprognos – 18 (R)

STOKE – 30p
Crystal Palace (h) – xP: 3p
Swansea (b) – xP: 1p

Minst antal poäng, minst antal matcher kvar att spela. Läget ser verkligen inte ljust ut för Stoke. Om läget blir bättre av en nyss utkommen och något svårtolkad intervju av Xherdan Shaqiri är oklart. Å ena sidan kunde den läsas som något slags krigsskrik. Å andra sidan kunde den läsas som att mitt i avgörandets ögonblick så går lagets bäste spelare ut och söker ny klubb.

Om Stoke tar full poäng på sina två avslutande matcher finns ändå en viss chans för dem att hålla sig kvar. Positivt för Stoke är att det faktiskt är fullt möjligt. En match på hemmaplan mot ett redan klart Crystal Palace är en match Stoke måste och borde kunna vinna. Sedan då en helt sista och förmodligen helt avgörande match borta mot Swansea, även den fullt vinnbar, för båda lagen.

Åker Stoke ur Premier League är det på något sätt slutet på en epok. Det är samtidigt något Stoke har sig själva att skylla för. Genom dåliga värvningar och genom att ha agerat alldeles för saktfärdigt när det började stå klart att Stoke som lag börjat stagnera under Mark Hughes. Lojalitet har sitt värde men jag betvivlar att Stokes styrelse eller supportrar anser det vara värt nedflyttning.

Poängprognos – 34p
Placeringsprognos – 19 (R)

Det säger sig självt vid närmare granskning att det finns väldigt stort utrymme för svängningar i dessa prognoser om bara ett enda resultat blir annorlunda än vad som kanske är att betrakta som förväntat.

Om Stoke exempelvis vinner mot Swansea i sista omgången blir det allt annat lika Swansea och inte Stoke som åker ur Premier League.

Om Huddersfield exempelvis inte vinner mot Arsenal på hemmaplan åker de allt annat lika ur Premier League, och Southampton håller sig kvar på målskillnad.

Om Southampton vinner mot Swansea på tisdag håller sig Southampton allt annat lika kvar i Premier League på Swanseas bekostnad.

Om West Ham inte tar någon poäng mot Leicester och Man Utd så har de en riktigt jobbig match framför sig mot Everton i sista omgången.

Det finns många om och men i Premier Leagues nedflyttningsstrid.

:::

LEAGUE TWO

Säsongens sista omgång har avspark klockan 16:00, med följande förutsättningar:

Accrington Stanley, Luton Town och Wycombe Wanderers är klara för uppflyttning till League One redan.

Exeter City och Notts County är klara för playoff.

Chesterfield är klara för nedflyttning från Football League.

De två sista playoff-platserna står mellan Coventry (74p), Lincoln City (74p) och Mansfield Town (71p). Mansfield måste vinna mot Crawley Town (h) samtidigt som både Coventry och Lincoln förlorar mot Morecambe (h) respektive Yeovil Town (h).

Den sista nedflyttningsplatsen står mellan Morecambe (45p) och Barnet (43p). Om Barnet vinner mot redan nedflyttningsklara Chesterfield (h) måste Morecambe klara minst oavgjort mot playoff-jagande Coventry (b).

:::

LEAGUE ONE

Säsongens sista omgång har avspark klockan 18:30, med följande förutsättningar:

Wigan Athletic och Blackburn Rovers är klara för uppflyttning till EFL Championship.

Shrewsbury Town, Rotherham United och Scunthorpe United är klara för playoff.

Northampton Town, MK Dons och Bury är klara för nedflyttning till League Two.

Wigan Athletic (95p) och Blackburn Rovers (93p) gör upp om seriesegern. En poäng räcker för Wigan mot Doncaster (b) samtidigt som Blackburn måste vinna mot Oxford United (h).

Sista playoff-platsen står mellan Charlton Athletic (71p) och Plymouth Argyle (68p) där Charlton har sex plusmål. Charlton möter Rochdale (b) och Plymouth möter Gillingham (b).

Den sista nedflyttningsplatsen står mellan Oldham Athletic (49p) och Rochdale (48p), där Rochdale har bättre målskillnad. Oldham måste mot i praktiken nedflyttningsklara Northampton Town (b) matcha Rochdales poäng mot playoff-jagande Charlton (h).

Det kan tyckas orättvist, men det säger ändå något besvärande för en storklubb och ett topplag när det är just deras målvakt som utses till lagets bästa spelare, dessutom när det sker för tredje säsongen i rad. Alla bra lag behöver så klart en bra målvakt, men i riktigt bra lag ska inte målvakten behöva göra så mycket att det ska kunna bli aktuellt att utse denne till lagets bäste spelare.

David De Gea är så klart en lysande målvakt, och att se honom göra fantastiska räddningar har snart blivit vardaglig rutin. Utifrån detta har det då vävts ihop en berättelse i vilken De Gea är snart sagt den enda förklaringen till Man Utds nuvarande tabellplacering, med god marginal tvåa i tabellen. De Gea har räddat mängder med poäng åt Man Utd brukar det något svepande sägas.

Berättelsen saknar inte sina problem. För det första att det är inte alldeles lätt att erinra sig själv vilka alla dessa matcher faktiskt är i vilka David De Gea räddade alla dessa poäng. Några matcher dyker upp, men inte antalet i berättelsen, och berättelsen fanns dessutom redan där före flera av dessa matcher. Däremot ingår i berättelsen flera matcher jag inte alls ser några ”räddade” poäng i.

För det andra verkar berättelsen sakna relevanta data. På mina frågor har jag enbart fått svar relaterade till xG-statistik som visar att David De Gea har släppt in betydligt färre mål än vad han ”borde” ha släppt in. Fair enough! Men dessa aggregerade data säger inte i sig något om räddade poäng. En kanonräddning vid 3-0 till Man Utd ingår exempelvis i statistiken men ”räddar” inga poäng.

För det tredje ger berättelsen intrycket att övriga lag saknar målvakter, eller åtminstone att dessa målvakter aldrig gör några räddningar av betydelse. För det pratas ingenting om hur dessa ”räddar poäng” åt sina lag. Vilket någon slags rimlighetsprövning ändå säger oss att några poäng borde de väl rimligtvis trots allt hinna med att rädda under en säsong.

Bloggens utgångspunkt är inte att driva tesen att berättelsen faktiskt är felaktig, utan bara att säga att åtminstone jag vet inte om den är sann eller falsk. Men med min sedvanliga blygsamhet säger jag också att det vet ingen annan heller. Bloggens syfte är alltså att ta reda på om berättelsen är sann eller falsk. För att göra detta bra och någorlunda objektivt behövs någon form av formell metod.

(Av ren tillfällighet, faktiskt, tar Fotbollslabbet Gusten Dahlin upp mer eller mindre exakt samma frågeställning den här fredagen, och det är ett intressant samtal, även om jag inte tycker de kommer närmare något svar på min fråga.)

Metoden måste bygga på att studera match för match. Aggregerade data över hela säsongen ger oss inte rätt och relevant information utan döljer sanningen snarare än att gräva fram den. Metoden måste också bygga på några formella och på förhand bestämda kriterier för när en målvakts räddning faktiskt anses ”rädda poäng” i det uttryckets avsikt och betydelse. Dessa kriterier är här:

(A) Målvakten måste faktiskt ha gjort en räddning utöver det normala, det vill säga räddat en målchans med ett högt xG. Det måste vara en bra räddning, alltså inte en räddning alla målvakter ska göra. xG-värdena hämtas från Michael Caleys Optabaserade statistik.

(B) Målet som förhindrades måste rent formellt ha kostat laget poäng, alltså omvandlat vinst till oavgjort, eller oavgjort till förlust. Ett typexempel är ett lag som leder med 2-1 med slutminuter kvar där målvakten gör en avgörande räddning enligt kriterie A.

(C) Laget måste sakna rimlig responstid på målet, alltså sakna realistisk chans att reparera skadan. Det vill säga, en kvittering i 30:e minuten är ingen räddad poäng, en kvittering i 80:e minuten är det. Var gränsen går justeras för topplag eller inte, samt för hemma- eller bortaplan.

(D) Om räddningen kan antas ha haft en avgörande betydelse för matchbilden. Det mer subjektiva kriteriet i denna genomgång. Framför allt rör det sig kanske om räddningar på bortaplan mot topplag, där att hamna i underläge kan antas ha fått väldigt hög betydelse för matchens utgång.

Med dessa kriterier gås match för match under säsongen genom. Vissa matcher kommer sorteras bort på en gång då målen har fallit på ett visst sätt. Övriga matcher granskas baserat på om det har skett några höga xG-räddningar och när dessa i så fall har kommit. Min egen genomgång kompletteras med om Skys eller Guardians matchrapporter särskilt nämner en viss räddning som viktig.

Det är sammanlagt fyra av Man Utds matcher under säsongen som motsvarar de uppställda kriterierna, i vilka David De Gea således kan sägas faktiskt ha ”räddat poäng” åt Man Utd. Det totala poängvärdet detta betyder för Man Utd är åtta (8) mer poäng som en direkt konsekvens av David De Geas matchavgörande räddningar, vilket betyder att berättelsen får visst stöd i data.

Liverpool (b). En tråkig och händelsefattig 0-0-match. David De Gea hade inte mycket att göra, men på ett inlägg styr bollen på Joel Matip och går i mål om inte De Gea gör en mycket skicklig fotparad. (1p)

Bournemouth (b). Man Utd leder matchen med 1-0 men spelar trögt och Bournemouth skapar chanser. Framför allt Jermain Defoe och Ryan Fraser har chanser mot slutet som De Gea gör väldigt bra som räddar. (2p)

Crystal Palace (b). Man Utd har hämtat upp 0-2 till 2-2 mot slutet av matchen när De Gea fantomräddar en fri nick av Christian Benteke. Mål där och matchen slutar 3-2 till Crystal Palace istället för Man Utd. (3p)

Man City (b). På något märkligt sätt har Man Utd lyckats vända 0-2 till 3-2 borta mot Man City och i matchens slutskede pressar Man City på rejält. Sergio Aguero nickar fritt på mål och De Gea fantomräddar igen. (2p)

Men att David De Gea har ”räddat poäng” åt Man Utd är bara en del av berättelsen. En annan del av berättelsen, ibland underförstådd, är att utan dessa poäng skulle Man Utds tabellposition vara en helt annan. Alltså får vi jämföra med de lag inom åtta poängs marginal från Man Utd i tabellen och se i vilken utsträckning deras målvakter har ”räddat poäng” enligt samma kriterier.

Liverpool har hittills spelat 36 matcher. I vissa matcher har Simon Mignolet stått och i andra Loris Karius. Dessa båda har svarat för avgörande räddningar i tre matcher – Leicester (b), Arsenal (b) och Everton (b). Totalt: 4p.

Tottenham har spelat 35 matcher. Där räddade Hugo Lloris två poäng mot Bournemouth (h) och mot Crystal Palace (h) gjorde Paulo Gazzaniga en av säsongens målvaktsinsatser och blev matchvinnare. Totalt: 5p.

Det går alltså att dra några slutsatser av undersökningen. Berättelsen stämmer i ett avseende, David De Gea har ”räddat” fler poäng åt Man Utd än målvakterna i närheten av dem i tabellen. Om De Gea sedan har räddat så många poäng som man trodde beror på vad man trodde. Men i ett annat avseende stämmer inte berättelsen, Man Utds tabellplacering vore ändå densamma.

Ändå är det en berättelse inte helt utan grund, om än av en annan grund än så som den framställs. Genomgången visar att Man Utd har haft hjälp av David De Gea i meningen att han knappt har gjort ett enda matchavgörande misstag, det vill säga han har knappt ”kostat” Man Utd några poäng alls. Samma kan inte sägas om framför allt Liverpools målvakter, men inte heller om Hugo Lloris.

Det är däremot egentligen en annan berättelse, som då borde handla om Liverpool och Tottenham och deras målvakter istället för om Man Utd och David De Gea. Men det går kanske ändå att förstå varför journalister och supportrar suckar en smula och tycker att det är fantastiskt praktiskt för Man Utd att ha en målvakt som inte slänger bort viktiga poäng i alltför många matcher.

Detta är en systematisk genomgång av David De Geas betydelse för Man Utd och deras relativa tabellplacering. Det är ingen fullständig eller uttömmande genomgång, det är helt säkert ingen perfekt genomgång, men det är den bästa och förmodligen enda faktiska genomgången som gjorts. Framför allt har den tillämpats lika på de medtagna lagen, så eventuella fel drabbar även de lika.

Genomgångens slutsatser är redan beskrivna. Berättelsen både stämmer och inte stämmer, en slags halvsanning som dragits lite för långt. Genomgångens viktigaste slutsats är emellertid kanske att David De Gea är synnerligen välförtjänt av utmärkelsen som Man Utds bäste spelare. Hur besvärande det nu än är för Man Utd att de råkar ha en väldigt bra målvakt.

Kanske vore alternativet desto mer besvärande.

Efter att redan ha gjort tio listor för de största klubbarna i England blir det därefter något klurigare i vilka klubbar som faktiskt ska väljas. Fördelen är så klart att det går att fortsätta egentligen så länge man själv vill. Någon slags huvudregel är ändå att det får handla om klubbar som någon gång haft en ledande position i engelsk och europeisk fotboll, och hör till de klassiska klubbarna.

Där finns de vanliga brasklapparna för att alla sådana här listor är subjektiva i någon mening. Framför allt brottas de naturligtvis med svårigheten att rättvist jämföra spelare från helt olika historiska tidsepoker, och spelare man själv har helt olika personlig relation till. Det finns på samma gång benägenhet både att blunda för och sentimentalisera historien.

Leicester kommer vara för evigt förknippade med sin heroiska ligatitel. En enastående bedrift naturligtvis. Men Leicester har haft starka lag genom åren och haft det med viss regelbundenhet. 1960-talet såg ”The Ice Kings” utmana om både ligatitlar och cuptitlar. 1970-talet var Leicester ett rejält underhållande lag. Under 1990-talet kom Martin O’Neill, bra ligaplaceringar och flera cuptitlar.

Risken finns så klart att det där titelvinnande laget tillåts överskugga äldre generationer. Logiskt så klart eftersom de trots allt vann ligan och dessutom ligger betydligt närmare i tid. Men kanske var storheten i just det lagets bedrift att de lyckades utan att för den sakens skull ha de där riktigt stjärnlysande spelarna, möjligen med några undantag?!

(10) John Sjoberg

Den tuffe skotske försvararen med det svenskklingande namnet inledde sin karriär i Leicester i början av 1960-talet som vänsterback men skulle med tiden komma att bli en av Leicesters mest formidabla mittbackar. Var med i det klassiska Leicesterlaget från tidigt 1960-tal som sensationellt jagade The Double men till sist fick se båda titlarna flyga sin väg under säsongens slutskede.

(9) Gary Lineker

Att Gary Lineker hade ett speciellt förhållande till Leicester såg vi under och tiden efter Leicesters sensationella ligaseger för några år sedan, då Lineker bland annat öppnade Match Of The Day iförd endast kalsonger. Förknippas med många andra klubbar men det var med Leicester som Lineker verkligen slog igenom och etablerade sig som en av Englands allra bästa målskyttar, med 95 mål på 194 matcher för Leicester.

(8) Jamie Vardy

Den ende spelaren från Leicesters enda ligavinnande lag att komma med på den här listan? Om det kan säkert finnas många synpunkter. I mina ögon är Vardy däremot en klart underskattad anfallare, kanske den som borde leda Englands anfall i sommar. Med sitt uppoffrande arbete och blixtrande snabbhet är inte bara han själv en livsfarlig anfallare utan skapar de ytor på planen genom vilka andra spelare som inte minst Riyad Mahrez får möjlighet att se fantastiska ut.

(7) Mustafa (”Muzzy”) Izzet

Om du frågar Leicestersupportrar av en viss ålder är detta obestridligen Leicesters bästa spelare genom tiderna. Izzet var fantastisk på Leicesters mittfält mellan 1996 och 2004, en tid under vilken han bland annat tog Leicester till fyra placeringar på Premier Leagues övre halva och, inte minst, två raka Ligacuptitlar runt millennieskiftet. Arbetade outtröttligt på Leicesters mittfält men gjorde sig älskad för det spektakulära. Volleyn mot Tottenham, cykelsparken mot Grimsby bland mycket annat.

(6) Arthur Rowley

I en bättre värld hade kanske Arthur Rowley spelat för Arsenal istället, The Gunner som han faktiskt kallades på grund av sitt explosivt hårda skott med vänsterfoten. Det mesta talar för att Busterfiguren Super-Mac åtminstone delvis är utformad med Rowley i åtanke. Dundrade in 250 mål på 300 matcher för Leicester under 1950-talet, och håller fortfarande rekordet för flest mål för Leicester under en och samma säsong.

(5) Keith Weller

1970-talet var inte det mest framgångsrika årtiondet för Leicester men det var samtidigt ett årtionde då de spelade sin kanske bästa och mest underhållande fotboll någonsin. En stor anledning till det var Keith Weller som från sin plats på höger yttermittfält, även om han också kunde spela centralt, allmänt anses som Leicesters kanske mest talangfulle spelare någonsin. Med andra ord sin tids Riyad Mahrez, eller om Mahrez nu är vår tids Keith Weller, på gott och på ont.

(4) Frank Worthington

Bilden av Frank Worthington är bilden av den under 1970- och 1980-talet arketypiske brittiske fotbollsspelaren, inga benskydd och strumporna rullade ned till vristen. Det gav kanske det önskade nonchalanta intrycket på planen men Worthington var samtidigt både kreativ, tekniskt skicklig och inte minst intelligent som spelare. Blev något av en journeyman mot slutet av sin långa karriär, och gjorde bland annat tolv matcher för Mjällby i början av 1980-talet, men med Leicester gjorde han över 200 matcher på 1970-talet.

(3) Gordon Banks

Många ser med goda skäl Gordon Banks som Englands bästa målvakt genom tiderna. Hans räddning mot Pelé 1970 är en av fotbollshistoriens allra mest ikoniska räddningar. Mellan 1959 och 1967 spelade Banks för Leicester och det var alltså som Leicesters målvakt han vann VM 1966. Han svarade även för några klassiska målvaktsinsatser för Leicester, inte minst i cupspelet, där han i början av 1960-talet tog Leicester till två FA-cupfinaler innan Leicester 1964 till sist vann Ligacupen.

(2) Dave Gibson

Med fem matcher kvar av säsongen 1962-63 ledde Leicester ligan och hade dessutom tagit sig till FA-cupfinal. Sagan skulle inte sluta lyckligt den gången för Leicester men bara att ta sig dit var en bedrift som i hög utsträckning bars upp på Dave Gibsons axlar. Gibson var spelfördelaren och det kreativa geniet på mittfältet som byggde upp Leicesters hela spel. En spelare med utmärkt kontroll på planen, en enastående blick i sitt passningsspel men även målfarlig från sin mittfältsposition.

(1) Steve Walsh

Nej, inte scouten. Steve Walsh är även namnet på en av Leicesters allra mest legendariska spelare, som gjorde 369 matcher för klubben mellan 1986 och 2000. Hans 53 mål som huvudsakligen mittback antyder att Walsh bidrog med mycket på planen men hans två viktigaste mål, och matchen som gjorde honom till legend, var mot Derby County 1994-95 som för första gången tog Leicester upp i Premier League. Leicesters lag under Martin O’Neill från mitten av 1990-talet och nästan tio år framåt är ett av deras mest framgångsrika någonsin, och Walsh var en ovärderlig spelare för det laget.

Manager: Claudio Ranieri

Matt Gillies, Jimmy Bloomfield, Brian Little och Martin O’Neill. Kanske finns det skäl att bli förbannad på mig för att jag utser Claudio Ranieri till Leicesters bästa manager någonsin, en manager som endast gjorde en och en halv säsong innan han fick sparken. Men vilken säsong det ändå var! Han gör Leicester till Premier League-mästare, deras största bedrift någonsin, fotbollens största mirakel genom alla tider, en bragd om vilken det kommer skaldas i århundraden. Och han gör det med ett lag som knappt har en enda spelare som hamnar på en lista över Leicesters tio bästa spelare någonsin. Dilly-ding! Dilly-dong!

För ikväll är räkningens stund kommen för Arsenal och för Arsene Wenger. Ikväll ska det avgöras, åtminstone kan det avgöras. Kommer Arsenals säsong sluta i ännu ett misslyckande att nå Champions League, eller kommer Arsenals säsong sluta inte bara med chans till en återkomst till Champions League, utan även en chans på den första europeiska cuptiteln under Arsene Wengers tid.

Men vilket Arsenal är det vi kommer få se ikväll, i returmötet på bortaplan mot Atlético Madrid, ett av den europeiska fotbollens mest fruktade cuplag? Det första var på något sätt så typiskt Arsenal. Började mycket bra, fick med sig matchen dit de ville, skapade mycket utan att få utdelning, började så smått tappa initiativet, tog ändå ledningen, bara för att klanta till det i slutänden.

Det var liksom Arsenal i ett nötskal. Rättare sagt var det Arsenal i det andra kapitlet av Arsene Wengers managergärning i klubben. Det där frustrerande Arsenal som bär på så mycket potential men som match efter match, gång efter gång, ställer till det för sig själva. Detta Arsenal vars frustrationer nu har tvingat fram Arsene Wengers avgång efter denna säsong.

Men Arsenal är inte ett enda Arsenal, åtminstone är inte Arsenal ett alla gånger helt entydigt Arsenal. Det finns under dessa år flera olika Arsenal i europeiskt cupspel och frågan är kanske bara vilket Arsenal som hittar ut på fotbollsplanen den här kvällen. Min gissning är att svaret på den frågan kan komma att betyda väldigt mycket för hur matchen faktiskt slutar.

Det hedervärt förlorande Arsenal!

Detta är ett Arsenal vi har sett mycket av genom de senaste cirka tio åren. Ett Arsenal som har tenderat att förlora i åttondelsfinal av Champions League men åtminstone har sett till att förlora snyggt, eller åtminstone förlora knappt så att de har möjlighet att intala sig själva att de ändå var väldigt nära, oavsett om de faktiskt var det eller ej.

Förluster mot Barcelona och Bayern München är framför allt de som sorteras in i den här kategorin, särskilt under 2010-talets första halva. Andra matcher som mot Milan och Monaco skulle också kunna höra hemma här om inte enbart genom sin totala onödighet kanske hellre bör placeras i kommande kategori av förnedrande förluster.

Hedersvärda förluster, eller åtminstone idén om dem, kan fungera som balsam för själen och på såren. Det gick illa men är ändå inte så illa! Men Arsenal måste ändå vara heligt less på sådana här förluster, på att behöva spinna istället för att vinna, och om Arsenal förlorar mot Atlético Madrid ikväll, oavsett hur hedervärd förlusten än vore, så måste det kännas otroligt tungt.

Det förnedrade Arsenal!

Mindre vanligt är trots allt detta Arsenal, men ändå förekommande. Här erinrar vi oss naturligtvis förra säsongens båda 1-5-förluster mot Bayern München, de båda matcherna som förmodligen var droppen som fick bägaren att rinna över för Arsene Wenger vad gäller stödet från supportrarna. Även förluster mot Milan och Monaco skulle som sagt kunna bokföras inom den här kategorin.

Vad vore en förnedring den här kvällen? Jo, det vore så klart att bli utspelade av Atlético Madrid i en match som slutar med en flermålsförlust, en match som är över långt innan den är slut, ännu ett slags bevis på det ras som Arsenal tvingats uthärda under Arsene Wenger och under 2010-talet, ett kvitto på att de inte längre är kapabla att ens konkurrera med Europas bästa fotbollslag.

Det imponerande Arsenal!

Sedan finns då detta Arsenal, det imponerande Arsenal! Detta Arsenal som genom åren ändå har haft en tendens att trotsa och tysta tvivlarna när de har varit som kanske allra mest uträknade. Några exempel på detta Arsenal hittar vi kanske inte minst i förra säsongens FA-cupmatcher på Wembley, där de nog sågs som helt uträknade både mot Man City och mot Chelsea.

Nu var så klart inte detta europeiskt cupspel. Men historiskt vet vi att Arsenal kan imponera även där. Säsongen 2005-06 när de tog sig hela vägen fram till final mot Barcelona, en final de trots tio man på planen de var snubblande nära att vinna, så besegrade de längs vägen både Juventus och Real Madrid, de senare efter att ha vunnit på Santiago Bernabeu, vilket just ingen väntat sig.

Några år senare tog sig Arsenal till semifinal, bland annat efter att ha hållit nerverna kalla på Olimpico i Rom och besegrat Roma i en straffläggning. Det här var inte jättelänge sedan, Arsenal hade inte något annat resursläge än vad de har för närvarande, om något så svagare, och Arsenal sågs ändå med rätta som ett av Europas topplag. Men sedan hände så klart något.

Men kanske är Madrid staden för Arsenals största europeiska triumf under Arsene Wenger. Att besegra självaste Real Madrid på bortaplan är en bedrift faktiskt inget annat engelskt lag har lyckats med i modern tid. Ingen förväntade sig att Arsenal skulle lyckas med den bedriften den gången. Liksom ingen riktigt förväntar sig att Arsenal ska kunna vinna mot Atlético Madrid ikväll.

Men det brukar också vara just när ingen riktigt förväntar sig något av Arsenal som de brukar kunna plocka fram det där Arsenal vi nog alla skulle vilja se lite oftare, det imponerande Arsenal! Och kanske kan Madrid återigen bli staden för en av Arsene Wengers största europeiska triumfer.

Det är en bedömning jag står fast vid även med en veckas eftertanke och distans till känsloexplosionen som briserade på Anfield förra tisdagen. Visst, inget är någonsin 100% inom fotboll, och bekäftiga människor kan så klart påpeka att allt kan hända och dylika plattityder, men om inte himlen ramlar ned över Rom ikväll så kommer Liverpool spela Champions League-final om några veckor.

Ändå får man ju säga att antingen Liverpool själva eller världen runt omkring dem ser ut att ha gått samman för att skapa en en sorts känsla av lagen om alltings jävlighet inför kvällens semiretur i Rom. Helst vill man ju undvika alla former av störningsmoment när man ska spela en sådan här retur med en sådan ledning som Liverpool har. Men där saknas inte störningsmoment.

Vi kan börja med de två reduceringsmålen som Liverpool släppte till i första matchens slutskede. Att säga att de båda målen ökade Romas chanser vore att yttra fullständiga självklarheter, men framför allt riskerar de skapa något av en osäkerhet i Liverpool de inte behövde känna inför returen mot Man City, det vill säga det där att släppa in mål, inte minst onödiga mål.

Det var ingen tillfällighet att Romas mål kom efter att Jürgen Klopp valt att byta ut Mohamed Salah. Det började dessutom synas redan innan Liverpool gjort sitt femte mål en sorts nonchalans på planen, en övergång till att försöka leka fotboll mer än att spela fotboll. Båda sakerna vittnar om en slags på sätt och vis förståelig arrogans som teoretiskt kan komma att bita Liverpool i rumpan.

Nästa punkt på listan är Rom i sig självt, där oron för att våld och huliganism ska få fritt utlopp så som det fått så många gånger förut genom åren. Inför första matchen slog Romas supportrar en Liverpoolsupporter utanför Anfield intill fara för dennes liv. Rent fotbollsmässigt finns självklart en risk att detta stjäl fokus och uppmärksamhet från Liverpool och från fotbollen.

Där kommer även finnas all uppmärksamhet kring Mohamed Salah. Den här säsongens stora världsgenombrott, en spelare som sett enbart till den här säsongen har svingat sig upp på samma nivå av spelare där vi inte minst hittar Leo Messi och Cristiano Ronaldo. Salah var helt enorm i den första semifinalen, och ikväll återvänder han alltså till klubben och staden han kom från i somras.

Typiskt nog har de senaste dagarna riktat ännu mer uppmärksamhet mot just Mohamed Salah. För ett tag sedan vann Salah PFA:s (spelarnas) utmärkelse för årets spelare i Premier League, och så sent som igår vann han också FWA:s (skribenternas) utmärkelse. Alla vägar bär till Rom och alla ögon är fästa på Mohamed Salah med andra ord.

Risken med en stjärna som lyser så starkt i ett lag är att lagets spel tenderar bli något för ensidigt, att stjärnans gravitationskraft tynger ned övriga spelare. Men så har ändå inte varit fallet för Liverpool. Ett perspektiv som ofta glöms bort, är att ett skäl att Mohamed Salah kan vara så bra är att övriga spelare i Liverpool är så bra att motståndarna inte har råd att släppa koncentrationen på dem.

Ett fjärde störningsmoment dök upp mot slutet av helgen när det började komma fram att Zeljko Buvac, Jürgen Klopps assistent sedan många år tillbaka och av Klopp själv beskriven som något av hjärnan i dennes tränarstab, av än så länge okända skäl har tagit eller blivit tillsagd att ta en timeout under resten av säsongen, och således tillfälligt lämnar Liverpools a-lag.

Det där skulle så klart kunna tänkas ha rätt stor påverkan på spelartruppens harmoni, åtminstone om det ligger någon seriös personkonflikt i grunden. Vi har samtidigt inga direkta skäl att tro att spelartruppen påverkas i någon särskild utsträckning av detta, och inte lär Liverpool plötsligt glömma sina taktiska direktiv bara därför. Men visst är det dålig timing på saken.

Ett bra lag låter sig däremot inte störas av dylika störningsmoment. Vettigare vore för Liverpool att fokusera på vad som är positivt. Som att de har gjort detta en gång förut, det vill säga gått in till ett returmöte i Champions League med syftet att försvara en tremålsledning, som de till sist lyckades med enkelt och med bred marginal. Viktigt att ha med sig in i kvällens match.

Inte för att den matchen började så värst bra med ett mål i baken efter bara någon minut eller så. Men även den upplevelsen kan till den här matchen vändas till något positivt. Liverpool vet, av egen erfarenhet, att de kan släppa in ett tidigt mål och ändå få kontroll över matchen och lyckas med uppgiften. De behöver inte drabbas av panik.

Just att inte drabbas av panik, utan kollektivt och individuellt behålla kontrollen över sina känslor på planen, kommer vara viktigt för Liverpool. Det kommer kokas upp en hemsk och hätsk atmosfär på Olimpico. Nu är inte Liverpool ovana vid tuffa bortamiljöer, men detta är en annan miljö. Det kommer se främmande ut, det kommer höras främmande, det kommer lukta främmande.

Även Roma kommer så klart behöva kontrollera sina känslor. Det är ett tufft läge för dem. Absolut ingen trodde att de skulle vända mot Barcelona, förmodligen inte ens de själva, definitivt inte Barcelona. Till den här matchen går de närmast in med förväntningarna att de ska vända, eftersom de vände mot Barcelona. Ett helt annat läge, knappast till deras fördel, dessutom är Liverpool förvarnade.

Liverpool var stekheta på Anfield. Håller de sig bara kalla i Rom så kommer de spela Champions League-final mot Real Madrid om några veckor. Det gäller bara att bryta mot lagen om alltings jävlighet.

Klasskamp upphöjd till allmän helgdag således! Kapitalister mot arbetare med andra ord, och från det temat avviker vi inte riktigt inom fotbollen heller den här dagen. I ett hörn av Europa spelar Real Madrid Champions League-semifinal mot Bayern München. I en helt annan del av Europa möts Scunthorpe och Plymouth i en potentiellt helt avgörande match om att ta sig till playoff i League One.

Europeisk adel och aristokrati på den ena skärmen, engelskt fotbollsproletariat på den andra skärmen. Det är också ett sätt på vilket man kan välja att uppmärksamma första maj. Och att döma av den shitshow som spelades upp i München för en knapp vecka sedan så är det väl en öppen fråga på vilken skärm vi kommer hitta den bästa fotbollsmatchen.

Real Madrid är något slags praktexempel på överflödets dekadens inom den moderna fotbollen. En superklubb som är så stor att de i själva verket knappt ens behöver bry sig om att vinna sin egen liga längre, utan kan lägga precis allt sitt fokus på Champions League. Att en superklubb på toppen skulle acceptera eller accepteras att vinna ligan så sällan vore otänkbart i England.

Guillem Balague ägnade måndagen, händelsevis dagen efter att Barcelona precis säkrat sin senaste ligatitel, åt att retoriskt fundera kring om La Liga-titeln kanske ändå inte egentligen betydde mer än Champions League. Om man undrar varför det ibland är lite svårt att ta honom på något större allvar. Märkligt hur den frågan aldrig var aktuell så länge Barcelona vann Champions League.

Bayern München är ju lite speciella de med. De känns märkbart sämre än vad de har varit de senaste fem-sex åren, ändå vinner de alltså Bundesliga med 24 poäng i något som närmast liknar gångfart. Något signalerar det kanske också en allmän regression av Bundesliga. Hur som helst vore det ju konstigt om inte också Bayern München fäste betydligt mer vikt vid Champions League.

Sammantaget är det här en tendens vars tangent ofrånkomligen kommer vara någon slags europeisk superliga, världsliga eller vilken form ett sådant initiativ nu skulle ta. Det är helt enkelt de europeiska superklubbarnas enda chans att faktiskt ta upp konkurrensen med Premier League. De engelska storklubbarna har inga incitament att gå med i något sådant, tvärtom.

Det där pratet har vi hört förut, och UEFA införde Champions League för drygt 25 år sedan som ett motmedel mot sådana planer. FIFA har nu kommit rätt långt med sina planer att producera sitt motsvarande motmedel, ett riktigt klubb-VM bestående av 24 klubbar som spelas under sommaren vart fjärde år med början 2021. En av klubbarna framdriven superliga är ett minst sagt snårigt projekt.

Det är ändå något som tål att uppröras lite över, denna klasskampens och anti-kapitalismens högtidsdag. Den ständigt pågående koncentrationen av allt mer resurser hos allt färre klubbar. Det är en utveckling som har format den moderna fotbollen så som vi nu känner till den och det är en utveckling som inte ser ut att vara över. Utvecklingen går inte att stoppa, bara att reglera.

På fotbollens fabriksgolv bryr man sig inte så mycket om Champions League, världsligor eller VM för klubb. Där finns inte alternativet att vara så stora att inte ens behöva bry sig så värst mycket om ligaspelet. Där är tvärtom ligaspelet rätt bokstavligen klubbarnas hela levebröd, där en missad uppflyttning eller att undvika nedflyttning har seriösa konsekvenser för hela klubbens framtid.

Plymouth Argyle krigar på under svåra förhållanden i sin första säsong tillbaka i League One, efter att förra säsongen ha slutat tvåa i League Two. Vinner de sina två återstående matcher är de klara för playoff i League One. Nyckelmatchen är kvällens bortamatch mot Scunthorpe, den klubb tillsammans med Charlton med vilka Plymouth kämpar om två återstående playoff-platser.

Det finns inga genvägar uppåt i samhället för en klubb som Plymouth. De får kämpa sig upp steg för steg. Första målet var att hålla sig kvar i League One. Nästa mål var att ta sig till mitten av tabellen. Målet därefter var att ta sig över Portsmouth, Doncaster och Blackpool, de klubbar som gick upp samtidigt som dem till League One. Nu är målet playoff.

Sådant är livet för Plymouth. De har inga jättelika spelartrupper med vilka de knappt längre känner av skador. De har ingen möjlighet att flyga privatchartrade plan till och från sina matcher. Plymouth är tungt skadedrabbade och som en av spelarna uttryckte det var inte en enda spelare helt hel och frisk. Plymouth ligger i sydvästra Englands utkanter och har längre resor än alla andra lag i serien.

Plymouth är dessutom alltså nykomlingar i League One. Derek Adams har gjort ett stort jobb som manager för klubben. Det pratades häromdagen om klubbyggare även längre ned i det engelska seriesystemet, det vill säga i League One och League Two, kanske apropå Sunderland, och Derek Adams är onekligen en av dessa klubbyggare värd att hålla ögonen på.

Det borde kanske därför ägnas en och annan tanke åt Plymouth, fotbollens proletärer, i dagens majtåg. Men det är väl föga sannolikt. Desto mer sannolikt är att många som marscherar i de där tågen och hytter med sina nävar åt kapitalismens orättvisor ser fram emot kvällen, och få slå sig ned i soffan, ratta in Champions League och titta på Real Madrid mot Bayern München.

Det säger kanske något det med.