Det är den första dagen i maj. Vilket innebär att antingen vandrar man med fanor och plakat i rumsrent radikala demonstrationståg och skanderar stora och oftast tomma ord, eller så står man där på sin balkong uppklädd i bästa fracken, med champagnen i ena handen och med andra handen kastandes femtioöringar på människor som går i rumsrent radikala demonstrationståg.
Klasskamp upphöjd till allmän helgdag således! Kapitalister mot arbetare med andra ord, och från det temat avviker vi inte riktigt inom fotbollen heller den här dagen. I ett hörn av Europa spelar Real Madrid Champions League-semifinal mot Bayern München. I en helt annan del av Europa möts Scunthorpe och Plymouth i en potentiellt helt avgörande match om att ta sig till playoff i League One.
Europeisk adel och aristokrati på den ena skärmen, engelskt fotbollsproletariat på den andra skärmen. Det är också ett sätt på vilket man kan välja att uppmärksamma första maj. Och att döma av den shitshow som spelades upp i München för en knapp vecka sedan så är det väl en öppen fråga på vilken skärm vi kommer hitta den bästa fotbollsmatchen.
Real Madrid är något slags praktexempel på överflödets dekadens inom den moderna fotbollen. En superklubb som är så stor att de i själva verket knappt ens behöver bry sig om att vinna sin egen liga längre, utan kan lägga precis allt sitt fokus på Champions League. Att en superklubb på toppen skulle acceptera eller accepteras att vinna ligan så sällan vore otänkbart i England.
Guillem Balague ägnade måndagen, händelsevis dagen efter att Barcelona precis säkrat sin senaste ligatitel, åt att retoriskt fundera kring om La Liga-titeln kanske ändå inte egentligen betydde mer än Champions League. Om man undrar varför det ibland är lite svårt att ta honom på något större allvar. Märkligt hur den frågan aldrig var aktuell så länge Barcelona vann Champions League.
Bayern München är ju lite speciella de med. De känns märkbart sämre än vad de har varit de senaste fem-sex åren, ändå vinner de alltså Bundesliga med 24 poäng i något som närmast liknar gångfart. Något signalerar det kanske också en allmän regression av Bundesliga. Hur som helst vore det ju konstigt om inte också Bayern München fäste betydligt mer vikt vid Champions League.
Sammantaget är det här en tendens vars tangent ofrånkomligen kommer vara någon slags europeisk superliga, världsliga eller vilken form ett sådant initiativ nu skulle ta. Det är helt enkelt de europeiska superklubbarnas enda chans att faktiskt ta upp konkurrensen med Premier League. De engelska storklubbarna har inga incitament att gå med i något sådant, tvärtom.
Det där pratet har vi hört förut, och UEFA införde Champions League för drygt 25 år sedan som ett motmedel mot sådana planer. FIFA har nu kommit rätt långt med sina planer att producera sitt motsvarande motmedel, ett riktigt klubb-VM bestående av 24 klubbar som spelas under sommaren vart fjärde år med början 2021. En av klubbarna framdriven superliga är ett minst sagt snårigt projekt.
Det är ändå något som tål att uppröras lite över, denna klasskampens och anti-kapitalismens högtidsdag. Den ständigt pågående koncentrationen av allt mer resurser hos allt färre klubbar. Det är en utveckling som har format den moderna fotbollen så som vi nu känner till den och det är en utveckling som inte ser ut att vara över. Utvecklingen går inte att stoppa, bara att reglera.
På fotbollens fabriksgolv bryr man sig inte så mycket om Champions League, världsligor eller VM för klubb. Där finns inte alternativet att vara så stora att inte ens behöva bry sig så värst mycket om ligaspelet. Där är tvärtom ligaspelet rätt bokstavligen klubbarnas hela levebröd, där en missad uppflyttning eller att undvika nedflyttning har seriösa konsekvenser för hela klubbens framtid.
Plymouth Argyle krigar på under svåra förhållanden i sin första säsong tillbaka i League One, efter att förra säsongen ha slutat tvåa i League Two. Vinner de sina två återstående matcher är de klara för playoff i League One. Nyckelmatchen är kvällens bortamatch mot Scunthorpe, den klubb tillsammans med Charlton med vilka Plymouth kämpar om två återstående playoff-platser.
Det finns inga genvägar uppåt i samhället för en klubb som Plymouth. De får kämpa sig upp steg för steg. Första målet var att hålla sig kvar i League One. Nästa mål var att ta sig till mitten av tabellen. Målet därefter var att ta sig över Portsmouth, Doncaster och Blackpool, de klubbar som gick upp samtidigt som dem till League One. Nu är målet playoff.
Sådant är livet för Plymouth. De har inga jättelika spelartrupper med vilka de knappt längre känner av skador. De har ingen möjlighet att flyga privatchartrade plan till och från sina matcher. Plymouth är tungt skadedrabbade och som en av spelarna uttryckte det var inte en enda spelare helt hel och frisk. Plymouth ligger i sydvästra Englands utkanter och har längre resor än alla andra lag i serien.
Plymouth är dessutom alltså nykomlingar i League One. Derek Adams har gjort ett stort jobb som manager för klubben. Det pratades häromdagen om klubbyggare även längre ned i det engelska seriesystemet, det vill säga i League One och League Two, kanske apropå Sunderland, och Derek Adams är onekligen en av dessa klubbyggare värd att hålla ögonen på.
Det borde kanske därför ägnas en och annan tanke åt Plymouth, fotbollens proletärer, i dagens majtåg. Men det är väl föga sannolikt. Desto mer sannolikt är att många som marscherar i de där tågen och hytter med sina nävar åt kapitalismens orättvisor ser fram emot kvällen, och få slå sig ned i soffan, ratta in Champions League och titta på Real Madrid mot Bayern München.
Det säger kanske något det med.