Målvakt
Rätt jämnt skägg mellan David De Gea och Nick Pope där Pope i själva verket har den bättre statistiken, men där det ändå känns som om De Gea har den högre höjden i sig. Man Citys Ederson förtjänar sitt omnämnande.
Backlinje
Har de engelska storklubbarna svagheter så hittar vi dem i backlinjen. Kyle Walker är ändå med marginal ligans bästa högerback. Andy Robertson har gjort väldiga framsteg under säsongen. Harry Maguire har i skymundan gjort en strålande säsong. Burnley och Brightons mittförsvar imponerar stort.
Mittfält
Ett mittfält som utan problem skulle kunna vara ljusblått i sin helhet men Christian Eriksen har under säsongen växt ut till ren världsklass och förtjänar sin plats. Kevin De Bruyne är bäst i världen och Fernandinho otroligt betydelsefull.
Anfall
Mohamed Salah är självskriven. Harry Kane eller Roberto Firmino är inte något lätt val men Firminos framsteg tillsammans med Kanes skadebekymmer avgör saken för mig. Vänstern långt ifrån självklar men Sané är stundtals briljant.
Årets manager: Pep Guardiola, Man City
Övriga kandidater: Sean Dyche, Jürgen Klopp, Chris Hughton
Där finns de vanliga invändningarna med att det har spenderats mest, men andra klubbar har också spenderat stort och viktigare är att spendera bäst. Där knäpper ingen Pep Guardiola och Man City på fingrarna liksom ingen annan manager kan sägas ha gjort sina spelare bättre i större utsträckning. Att på så kort tid ha skapat ett så väldigt starkt lag är en enastående bedrift, med vilken Pep Guardiola har höjt nivån på Premier League.
Årets spelare: Kevin De Bruyne, Man City
Övriga kandidater: Mohamed Salah
Mohamed Salah har svept de formella utmärkelserna under säsongen och det är inte svårt att förstå varför. Han har varit fantastisk på en position på planen som normalt alltid får mer uppmärksamhet i dessa sammanhang. Men spelaren som mer än någon annan har definierat säsongen är Kevin De Bruyne, som visat prov både på bredden och djupet i sin egen genialitet på planen. Extremt mångsidig spelare egentligen utan svagheter.
Årets unga spelare: Trent Alexander-Arnold, Liverpool
Övriga kandidater: Wilfried Ndidi, Declan Rice, Dominic Calvert-Lewin
Mina regler för den här kategorin är enkla, spelaren får vara 21 år gammal som mest och max göra sin andra fulla säsong i Premier League. Här står Alexander-Arnold något i en klass för sig självt efter att ha fått sitt genombrott under säsongen som högerback i Liverpool, inte minst viktigt i och med Nathaniel Clynes långtidsskada, och han kan ha spelat till sig en plats i Englands VM-trupp om allt vill sig väl. Inte felfri, men det är ingen 19-årig ytterback.
Årets Cliff Barnes: West Brom
Övriga kandidater: Everton, Stoke, Southampton
Det saknas knappast kandidater till den här tveksamma utmärkelsen. Men West Brom tar priset, i både bildlig och bokstavlig mening. Det hela slutar med att en klubb som absolut inte ska behöva åka ur Premier League ändå åker ur Premier League med dunder och brak, samtidigt som deras värsta rival Wolves går upp i Premier League, kanske med sällskap av Aston Villa. En klubb som stoltserade i egna PR-kampanjer i Birmingham om att vill ni se Premier League-fotboll får ni göra det på The Hawthorns drabbades av complacency och gick på myten om sin egen förträfflighet.
Årets wanker: Mesut Özil, Arsenal
Övriga kandidater: Jürgen Klopp, Alan Pardew
Det finns en viss möjlighet att Mesut Özil har lagt mer energi den här säsongen på att beklaga sig över att gamla Arsenalspelare kritiserar honom än på att faktiskt spela fotboll. Frågan är om någon elitidrottare i sina bästa år har varit sjuk eller selektivt skadad riktigt så mycket som Özil har varit den här säsongen. Vägrade förlänga sitt kontrakt under halva säsongen innan Arsenal mer eller mindre var tvingade att ge honom en rejäl lönehöjning som han knappast gjort sig förtjänt av på förhand och än mindre i efterhand. Med den statusen och det lönekuvertet förväntar vi oss en spelare som formar stormatcher. Vi förväntar oss inte Mesut Özil.
Årets match: Liverpool 4-3 Man City
Övriga kandidater: Man City 4-1 Tottenham, Chelsea 1-3 Tottenham
Elektrisk match på Anfield som i mångt och mycket, både resultatmässigt och spelmässigt, kan sägas beskriva Premier League-säsongen i stort. Båda lagen gick gung-ho fighting och båda lagen visade upp sina offensiva styrkor men även sina defensiva brister. En match som skulle få viss betydelse senare under våren men som framför allt visade Premier League från sin mest underhållande sida.
Årets mål: Jamie Vardy, 1-1 v West Brom (b)
Övriga kandidater: Ashley Barnes vs West Brom, Victor Wanyama vs Liverpool
Ett mål som har allt. Fantastiskt snyggt, tekniskt oerhört skickligt att genomföra i alla sina olika moment. Ett mål som i någon mening sammanfattar Leicesters hela storhet under dessa år. Riyad Mahrez med en lång och perfekt avvägd passning i luften över West Broms backlinje som Jamie Vardy springer på, ser bollen komma över axeln och volleyavslutar därefter perfekt i målvaktens bortre hörn. Ett i det närmaste perfekt fotbollsmål.
Årets kanon: Pascal Gross, Brighton
Övriga kandidater: Roy Hodgson, Aaron Mooy, Jonjo Shelvey
Det funkar inte att bara försvara sig hela tiden. Det måste helt enkelt finnas en idé framåt också och spelare som förmår göra idé till verklighet. Pascal Gross är den spelaren för Brighton och har under hela säsongen sett till att Brighton alltid har haft en idé på planen. Konsekvensen för Brighton är att de håller sig kvar i Premier League utan att någon gång egentligen behöva vara oroliga på riktigt för att inte klara av det.
Årets kalkon: Frank De Boer, Crystal Palace
Övriga kandidater: Alvaro Morata, Davy Klaassen, Daniel Sturridge
Fyra raka förluster utan att Crystal Palace gör ett enda mål på dessa fyra matcher. Värre hann inte De Boers facit med att bli innan han utan pardon fick sparken av klubben. Med tiden kommer vi kanske prata om detta i samma ord som vi idag pratar om Brian Cloughs 44 dagar med Leeds. Idén att få Crystal Palace att spela på ett annat sätt efter den så kallade Ajaxskolan levde inte längre i Premier Leagues tryckkokare.