Naturligtvis sätter Gerrard sitt rykte på spel, det gör varenda manager som någon gång tar på sig ett jobb. Enda sättet att inte sätta sitt rykte på spel är att aldrig ta några jobb. Men då är man inte heller någon manager.
Den mildare versionen av samma reaktion var att konstatera att det var ”modigt” av Gerrard. Och det var det väl kanske. Det krävs alltid något slags mod att kasta sig ut över stupet och så att säga sätta sig själv på spel.
Det var samtidigt mycket taktiskt av Gerrard att välja Rangers. Det är i själva verket ett relativt riskfritt alternativ. Antingen lyckas han, fångar upp Celtic, gör succé och blir hjälte. Eller så lyckas han inte, och kan alltid falla tillbaka på Celtics resursöverläge som förklaring.
Men Gerrard kan knappast klandras för att minimera risk, det hade vem som helst gjort. Och om nu Rangersjobbet blir tillgängligt, varför skulle han inte ta det? Teoretiskt en perfekt förberedelse för ett framtida Liverpooljobb.
Men modigt? Knappast om vi skulle jämföra med Mikel Arteta som framstår som ett alltmer troligt alternativ att ta över Arsenal efter Arsene Wenger. Där kan vi i så fall tala om mod.
:::
Det börjar verkligen luta mot Mikel Arteta för Arsenal, eller hur?!
Mycket talar för det. Rapporter i media naturligtvis. Men kanske framför allt hur det från hovreportrar med flera har börjat pratas alltmer om värderingar, vision och dylikt flummande. Det luktar PR-kampanj med andra ord.
Idén som ska säljas in till omvärlden och supporterskaran är att Arsenal inte vill ha det stora etablerade managernamnet. Vad Arsenal istället vill ha är den unge, framåtsträvande uppkomlingen.
Cynikern kanske skulle beskriva det mer som att Arsenal har fått kalla handen av flertalet stora etablerade namn de sonderat terrängen med, och därför inte har så många andra val än att slänga smink på grisen.
Om Arsenal, som befinner sig utanför Champions League, ska kunna attrahera de största managernamnen behöver de förmodligen ge vissa garantier. Kanske är det garantier de varken kan eller vill ge.
Intuitionen säger att det finns ett värde i erfarenhet hos den manager eller head coach som ska ta över efter Arsene Wenger. Mikel Arteta skulle gå rakt på tvärs med den intuitionen, totalt utan erfarenhet.
Det kan så klart visa sig vara ett genidrag. Det skulle även kunna vara en dumhet utav bibliska proportioner. Men absolut ingenting tyder på att Arsenal skulle ha en aning om vad det faktiskt blir.
Ingen anställning är riskfri, men alla anställningar bär på olika risk. Att anställa Antonio Conte exempelvis kan vi tänka oss är 90% hit och 10% miss. Träffytan är stor. Vore Artetas träffyta snarare omvänt 10-90%?
Det har gjorts stor sak under en längre tid att Arsenal inte skulle upprepa Man Utds misstag efter Alex Ferguson. Anställningen av David Moyes kritiserades just för att han saknade erfarenhet. Han hade varit manager i ett årtionde.
En giltig kritik av Man Utds anställning av David Moyes, åtminstone med facit på hand, är att de försökte anställa Alex Ferguson ”en gång till”. Att Arsenal anställer Arteta liknar väldigt mycket att anställa Arsene Wenger ”en gång till”.
Desto mer problematiskt för Arsenal måhända då man med väldigt goda skäl kan hävda att vad de snarare behöver anställa är något helt annat. Att om man ville anställa Wenger en gång till hade man lika gärna kunnat behålla den de redan hade.
En tanke, återigen en cynisk sådan, är att en lärdom var att det var ett omöjligt uppdrag att efterträda Ferguson, och därför kommer vara omöjligt att efterträda också Wenger. Arteta vore därför ett bondeoffer, en övergångslösning.
Ett argument mot Arteta är att det signalerar en brist på ambition, ett sätt att nöja sig med att sopa upp smulorna från bordet efter att de stora katterna gjort upp om söndagssteken. Det finns en poäng med det.
Å andra sidan vore väl just ambitionen inte annorlunda på något sätt med att istället anställa någon som Julian Nagelsmann eller liknande namn det pratas om. Då kan lika gärna Arteta anställas om man nu tror på det.
Men om nu Arsenal har gett sig tusan på den här head coach-modellen, och om nu Arsenal absolut vill köra det här värderings-racet och filosofi-tugget, och dessutom vill åt det stora namnet – så vore väl Maurizio Sarri perfekt!
:::
Maurizio Sarri ska hur som helst vara på väg till England och till Premier League säger djungeltrummorna. Vad samma trummor inte tar upp är om han faktiskt borde vara det.
Chelsea är klubben som framför allt nämns. Vilket onekligen väcker just frågor om vad Sarri bör göra. Den ultimata ideologen placerad i den mest resultatstyrda klubben i världens mest resultatorienterade liga?
Det finns så många sätt det kan gå helt fel på. Utifrån Chelseas perspektiv kan man undra om inte de redan har bränt sig lite på experimentet med eldfängd italiensk manager med kort brinntid?!
Utifrån Maurizio Sarris perspektiv, och här får jag i och för sig medge att min bild av honom är mycket ytlig, kan jag inte undfly känslan att han framför allt hör hemma i Italien.
Men visst hade det varit otroligt spännande att se Maurizio Sarri ta sig an en klubb i Premier League. Men med vilken engelsk klubb skulle han få den tid och det utrymme han trots allt har fått med Napoli?
Och vem tar i så fall hand om Napoli? Arsene Wenger?
:::
Tämligen entydiga rapporter under måndagskvällen att Sam Allardyce inte kommer bli kvar i Everton och att det är Marco Silva som är Evertons och Farhad Moshiris huvudkandidat att ta över.
Att Allardyce inte kan bli kvar i Everton känns rätt givet. Vad man än anser om vad han åstadkom med Everton den här säsongen så motsvarar det inte Evertons ambitioner.
Frågan är om Marco Silva gör det. Eller kanske är den mer pricksäkra frågan om Everton motsvarar Silvas ambitioner. Å andra sidan lär det väl inte finnas så många mer attraktiva klubbar än Everton tillgängliga för Silva.
:::
Och det mesta tyder även på att West Ham ser sig om efter ny manager istället för David Moyes. Paulo Fonseca från Shakhtar Donetsk ska vara en av de främst aktuella.
Oh, my!