De var förmodligen, kanske till och med säkerligen, helt fel managers för sina respektive klubbar i ett mer långsiktigt och framåtblickande perspektiv. Det kom av den anledningen inte som någon överraskning, inte heller kan man heller klandra dem, när både Everton och West Ham igår meddelade att de släpper Sam Allardyce respektive David Moyes från sina kontrakt.
Men för den sakens skull kan inte blundas för att både Allardyce och Moyes gjorde vad de anställdes för att göra. Både Everton och West Ham var på rejäl glid i tabellen och befann sig definitivt i farozonen för nedflyttning. Allardyce och Moyes lyckades båda vända trenden för sina klubbar, hålla dem kvar i Premier League och leva för att kämpa en annan dag.
Det kan vara värt att påpekas då det låter när vissa pratar om Allardyce och Moyes som att det var deras fel att Everton och West Ham befinner sig där de gör. Inget kunde vara längre från sanningen. Everton och West Ham befann sig redan där innan Allardyce och Moyes tog över. Deras jobb var att försöka rädda upp de båda klubbarna ur de hål de grävt åt sig själva.
Men för Evertons och West Ham mer långsiktiga ambitioner är inte Allardyce och Moyes rätt personer. Att rädda en klubb kräver inte samma skillset som att strategiskt utveckla en klubb och ett lag att steg för steg börja kunna utmana superklubbarna i toppen av Premier League. I synnerhet Allardyce har boxat in sig själv i facket att bara hålla klubbar kvar i Premier League.
I någon utsträckning går det att reflektera över om Pep Guardiolas ankomst till Premier League var början på slutet för de brittiska tränardinosaurier som snurrat runt i engelska klubbar det senaste decenniet. Det har pratats i stora ord om vad Guardiola kommer betyda för Premier League, och det får väl framtiden utvisa, men kanske är detta hans mest omedelbara betydelse.
För aldrig har kanske kontrasten mellan modern fotboll och den fotboll som Allardyce, som Moyes, som Pardew med flera presterar varit riktigt lika skarp och omfattande som den blivit dessa senare år. Förut har deras fotboll tolererats i högre utsträckning eftersom den har ”gett resultat” och eftersom den, underförstått till skillnad från annan fotboll, ”funkar i England”.
Med Pep Guardiola har uppfattningen om vad som ”funkar i England” justerats och breddats, toleransnivån för en viss typ av defaitistisk fotboll har sjunkit, och den allt skarpare kontrasten gör att en klubb som anställer Allardyce, Pardew, Moyes med flera framstår som så mycket mer omoderna än vad de gjorde för bara något eller några år sedan.
Ändå får vi kanske säga att respektive managers rykten har utvecklats på lite olika sätt under säsongen. Alan Pardews rykte får nog sägas vara rätt rökt och det är nog osannolikt att han får något mer jobb i Premier League. Allardyces rykte bekräftades kanske snarare som den brandsläckare han först och främst är och verkar vilja vara. Moyes har däremot fått viss välförtjänt upprättelse.
Både Everton och West Ham har nu alltså släppt sargen och tagit de första stapplande skären mot framtiden. Det är en oviss framtid så som alltid i någon utsträckning är fallet. I synnerhet verkar det något oklart vad West Ham vill, givet de interna problem klubben brottas med och givet att exempelvis Paulo Fonseca ser ut att hellre bli kvar i Ukraina.
Everton verkar ha kommit betydligt längre med sitt tänk. Bakom gårdagens förståeligt stora rubriker om Sam Allardyces avsked har Everton på samma gång meddelat en omfattande omorganisation. En ny VD har anställts i form av Denise Barrett-Baxendale, en helt ny exekutiv ledningsgrupp har tillsatts, och inte minst en ny director of football i PSV:s välrenommerade Marcel Brands.
Det visar inte minst att Everton tänker och planerar långsiktigt. Att utvecklas som klubb förutsätter en effektiv och ändamålsenlig organisation, inte bara att värva nya spelare och stora namn. Ska Everton lyckas krävs inte bara finansiellt kapital utan även strukturkapital. Framför allt är detta emellertid en rejäl framflyttning av positionerna av Farhad Moshiri bort från Evertons gamla ledning.
Det är en märklig limbo Everton har befunnit sig i. Farhad Moshiri köpte in sig som majoritetsägare i Everton men kontrollerade till en början bara hälften av klubben, samtidigt som den gamla klubbledningen satt kvar. En klubbledning som länge dragits med omdömet av att ha varit för bakåtsträvande, alldeles för saktfärdiga och otillräckliga.
Everton stod alltså med ena benet i det nya men med det andra benet kvar i det gamla, utan att riktigt kunna eller vilja bestämma sig för i vilken riktning man skulle gå. Detta ledde till problem under säsongen, särskilt när Ronald Koeman fick sparken och en ersättare skulle anställas. En process som drog ut på tiden då Farhad Moshiri och övriga i klubben aldrig lyckades komma överens.
Detta maktvacuum var vad som till sist försatte Everton i den situation de nu har befunnit sig i under våren med Sam Allardyce. För till sist blev resultaten så dåliga för Everton, och risken för nedflyttning så påtaglig, att Moshiri helt enkelt blev tvungen att ge vika för kompromissalternativet Allardyce. Men det var också hela tiden solklart att han bara var en tillfällig kompromiss.
Det kom knappast som någon överraskning för någon, annat än möjligen för Sam Allardyce själv. Svårt att säga givet dennes tydliga uppfattning om sig själv, det kan så klart vara så att han visste vartåt det barkade hela tiden, tog sin payday, och nu mest ägnar sig åt att spinna storyn till sin fördel för att lägga grunden till nästa payday.
Det finns kanske inte så många paydays kvar. Pep Guardiolas ankomst till Premier League har ändrat marknadens utbud och efterfrågan. Everton har nu vidtagit nödvändiga första mått och steg utanför planen för att ta sig an framtiden på planen och i tabellen. Nästa steg blir att anställa en manager eller head coach som matchar klubbens ambition och den moderna fotbollens krav.
Samtidigt, någonstans i Tyskland, avgår Ralph Hassenhüttl som RB Leipzigs head coach. Samtidigt, i en annan del av England, letar bland andra West Ham även de efter en ny manager. Vi kan omöjligtvis riktigt veta vilka det faktiskt blir som tar över Everton och West Ham, även om vi kan ha viss aning. Vi kan däremot ha en rätt bra uppfattning om vilka det verkligen inte blir.
Det är nytt, det hade vi inte kunnat vara lika säkra på förut, det har förändrats de senaste åren. Kanske är Pep Guardiola alltså asteroiden som kraschat in i Premier League och utrotat de seglivade brittiska tränardinosaurierna.