Vad som går upp måste också komma ner! Nej, så är det kanske egentligen inte alls inom fotbollen, men Stoke är hur som helst tillbaka i Football League igen efter att ha plågat Arsene Wengers känslor i ett årtionde. Ett fundamentalt misslyckande för ett Stoke som siktade uppåt i tabellen men tappade bort sig själva längs vägen.
PREMIER LEAGUE: P19 (2016-17: P13), 33pts (-11pts) – (-)
FA-CUPEN: 3:e omg. vs Coventry (b) – (-)
LIGACUPEN: 3:e omg. vs Bristol City (b) – (+)
Stokes hädanfärd har väckt ilska och vrede på många håll. Inte minst hos de gamla spelare som för ganska precis tio år sedan tog Stoke upp i Premier League för att sedan etablera dem där. Allt detta jobb är nu gjort om intet i en blandning av bristande beslutskompetens, dålig rekrytering, oengagerade spelare och en klubb och ett lag utan idé eller identitet.
Det var så klart inte tanken. Ett Stoke som gjort sig kända för en närmast extremt funktionalistisk fotbollsidé ville ta nästa steg i sin utveckling som det så fint brukar heta. Detta innebar att börja spela mer kreativt, mera possession och mindre funktionalistiskt. I teorin inte en helt feltänkt tanke. Problemet uppstod när teorin skulle omsättas i praktiken.
I praktiken tappade Stoke nämligen det som under alla år varit deras stora styrka, nämligen den defensiva organisationen. Ett kreativt och mer expansivt spel skedde på bekostnad av defensiven snarare än att komplettera den. På samma gång lyckades Stoke aldrig riktigt sätta en anfallsidé som var ens i närheten av att kompensera för alltmer uppenbara defensiva brister.
Om Stoke nu ville ta nästa steg i sin utveckling på detta sätt, var i så fall Mark Hughes verkligen rätt manager att ta steget med? Det kändes som om Stoke hade en idé men inte riktigt vågade tro på den fullt ut, att implementera den fast ändå inte. Stoke försökte gå framåt med ett ben på vardera sida staketet. Stoke var helt enkelt ”stuck in the middle”.
Stokes hela säsong har varit hackad och malen. Det har strösslats någon vinst här och där vilket hela tiden gav något slags hopp om att det var på väg att vända under Mark Hughes. Det vände aldrig riktigt. Å andra sidan höll sig Stoke ändå marginellt ovanför nedflyttningsstrecket, men störtdök under det så fort Paul Lambert tagit över laget. Det blev inte bättre, det blev värre.
Dödsstöten för Mark Hughes kom emellertid i FA-cupen där Stoke förlorade mot Coventry från League Two. Bussen hann inte mer än parkera på Stokes anläggning innan Hughes fick sparken. Problemet var däremot att Stoke fattade beslutet för sent för det första, och saknade en plan för det andra. Men Stoke har inte haft någon plan alls de senaste säsongerna, därför åker de ur.
Managerbetyg: Mark Hughes (+)
Mark Hughes saknade sannerligen inte sina kritiker, vare sig hos spelare eller supportrar. Det diskuterades redan förra säsongen om inte Hughes borde få gå men Stoke valde att fortsätta med Hughes, i ännu ett typiskt exempel där att en klubb väljer att inte fatta beslut visar sig dyrbart. Hughes hade inte energin eller förtroendekapitalet hos spelarna att leda Stoke den här säsongen.
Managerbetyg: Paul Lambert (+)
Stoke väntade ända in i januari med att sparka Mark Hughes och när de väl kom till skott fanns inte många andra alternativ att välja mellan. Därför gick jobbet till Paul Lambert, inte så mycket ett val som en brist på alternativ. Lambert vann den första matchen mot Huddersfield, men därefter kom tretton raka matcher utan vinst som skickade Stoke ut ur Premier League.
Bloggen om Stoke City 2017-18:
https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/07/17/stoke-anstallde-mark-hughes-for-att-motsvara-forvantningar-inte-overtraffa-dem/
Det var möjligt att se vartåt det barkade för Stoke redan i somras när Mark Hughes försvarade lagets prestationer den gångna säsongen med att det snarare var så att Stoke överpresterat tidigare säsonger. Alltid oroväckande när managers hellre managerar förväntningar än visar ambition och en vilja till framsteg. Hughes verkar ha glömt bort att han inte anställdes för att överträffa förväntningar utan för att höja ribban för förväntningarna på Stoke.
Lagets stjärna: Xherdan Shaqiri
Det vore lätt att tänka sig Shaqiri som divan som när laget brottades med problem vägrade att ta jobbet. Sanningen är en annan, Shaqiri har verkligen gjort sitt bästa för att hjälpa Stoke, och en av få spelare att verkligen ge laget kreativitet och energi. Men det räckte inte.
Lagets hjärna: Erik Pieters
I en backlinje som för varje år har sett alltmer vilsen ut under Mark Hughes är det ändå Erik Pieters som framför allt har övertygat. En ytterback som har haft den till synes otacksamma uppgiften att ösa vatten ur en läckande livbåt, och som inte rimligtvis bör sakna erbjudanden i sommar.
Lagets kanon: Jack Butland
Gjorde några misstag mot slutet av säsongen men har sett över hela säsongen ändå varit en av Stokes bästa och mest pålitliga spelare. Vilket inte säger så lite givet att han har haft väldigt mycket att göra. Något av ett genombrott under säsongen då han konkurrerar om Englands förstatröja i VM.
Lagets kalkon: Saido Berahino
Inte precis någon liten konkurrens här med både Kevin Wimmer och Jesé Rodriguez som tävlandes. Men det var värvningen av Saido Berahino som verkligen knäckte Stokes och Mark Hughes ryggar, en satsning som inte var i närheten av att gå hem.
Kritiska framgångsfaktorer (KFF):
Varför gick det som det gick för Stoke? Laget försökte spela en kreativ anfallsfotboll utan att ha någon riktig idé om hur de skulle spela sådan fotboll, därtill skedde detta på bekostnad av lagets defensiva skicklighet. Dåliga rekryteringar är en annan tung faktor där inte minst är anmärkningsvärt hur Peter Crouch fortfarande kan vara Stokes bästa anfallare.
Vad måste Stoke förbättra? Stoke måste föryngra spelartruppen, hitta en idé hur de ska spela fotboll baserat på spelartruppens styrkor och förutsättningar, och sedan rekrytera spelare utifrån denna idé. Klubben måste bli mer professionell vid sidan av planen, ett bättre beslutsfattande och en mer strategisk planering av laget.
Höjdpunkt: 1-0 vs Arsenal (h)
Det var early days av säsongen, Stoke spelade hemma mot värsta fienden Arsenal och den nya stjärnvärvningen Jesé Rodriguez avgör matchen för Stoke, då såg det ljust ut minsann. Men varken för Stoke eller för Jesé Rodriguez skulle det komma att se så ljust ut igen.
Low-point: 1-2 vs Coventry (b)
Det saknas sannerligen inte lågpunkter för Stoke under säsongen. Bland dem några riktigt svettiga storförluster mot Man City, Tottenham, Chelsea och Liverpool. Så kallade säckaförluster. Men den värsta förnedringen kom ändå mot Coventry i FA-cupens tredje omgång, ett resultat som snarast smickrade ett utspelat Stoke.
Stoke 2017-18 by ”Trump”:
“I refuse to call Mark Hughes a bimbo, because that would not be politically correct. Instead I will only call him a lightweight manager!”
Inför 2018-19:
Stoke befinner sig i en mer eller mindre identisk situation som West Brom, som gör dem sällskap ned i Football League. Klubbens problem är inte specifikt strukturella, utan snarare problem med ledarskap och strategisk planering. Det betyder att Stoke, om de agerar klokt härifrån, har goda chanser att hävda sig bra i EFL Championship nästa säsong.
Att Stokes säsong ses som ett sådant fiasko beror på att spelartruppen antyder att Stoke borde kunna så mycket bättre. Det gör inte omdömet bättre men är ändå en fördel inför framtiden. Lägg till det att Stoke inte är en klubb som saknar resurser så med rätt bemanning kan Stoke betraktas som en av de större förhandsfavoriterna i EFL Championship nästa säsong.
BETYG: Fiasko (-)