Den stora dagen, den är alltid störst! Det är FA-cupfinaldagen, höjdpunkten på det engelska fotbollsåret. Dagen alla spelare har drömt om sedan de var gamla nog att rulta runt med bollen vid fötterna, att få gå in på Wembley, att få spela och få avgöra en cupfinal. Dagen alla supportrar drömmer om varje säsong, att kanske, kanske ändå, få se just sitt lag på Wembley!
Men nej, så är det ju inte riktigt längre. Tiderna förändras och drömmarna med dem. Dagens fotbollsspelare när de var barn drömde inte om att avgöra FA-cupfinaler, de drömde om att vinna ligatitlar, avgöra Champions League-finaler och VM-finaler. Ingen tycker sämre om FA-cupen för den sakens skull, den är bara inte längre föremålet för allas drömmar på riktigt samma sätt.
Mark Ogden tror jag, gjorde en ganska klarsynt poäng. Nämligen att FA-cupens värde för de allra största klubbarna är större som garnityr, som tillägg ovanpå övriga titlar. Men att ensamt blir den rätt ointressant. Om Chelsea och Man Utd hade vunnit och konkurrerat om ligatiteln den här säsongen, då hade dagens final och möjliga FA-cuptitel haft en avsevärt större betydelse och dignitet.
Men hur är det egentligen med FA-cupen just här och nu, just den här säsongen för Chelsea och för Man Utd? Ingen av dem vann ligatiteln, och även om Man Utd slutade tvåa så gjorde säsongen det samtidigt klart hur långt de har kvar för att verkligen konkurrera om den på riktigt. Varken Chelsea eller Man Utd gjorde heller något särskilt större väsen av sig i Champions League.
Kan en vunnen FA-cuptitel i det avseendet bli något annat än en påminnelse om de större titlarna som har försvunnit längs vägen, en slags retsam bekräftelse på vilken nivå de båda klubbarna har sjunkit tillbaka till? Kanske gäller för båda dessa klubbar det gamla uttrycket att om de inte hade sett sådana rikedomar så hade de kunnat leva med att vara fattiga.
Backa bandet exakt elva år och vi befinner oss i en mycket liknande situation. Det skulle spelas FA-cupfinal mellan Chelsea och Man Utd samtidigt som Liverpool förberedde sig för att spela Champions League-final. Chelsea och Man Utd hade gått ett antal ronder om ligatiteln dessförinnan, efter att båda två åkt ut i semifinalerna av Champions League.
Liverpoolfansen roade sig så klart med att kalla FA-cupfinalen för ”matchen om tredje pris”. Det där var så klart bara lustigt på den tiden eftersom mest hela världen utom möjligen Liverpoolfansen själva visste mycket väl vilka klubbar som då var störst, bäst och vackrast. Det var den uppkäftiga mopsen som stod och skällde på två milt ointresserade men rätt elaka schäferhundar.
Men om någon nu, elva år senare, skulle komma och kalla dagens FA-cupfinal för en match om tredje pris, så skulle det inte gå att avfärda på riktigt samma sätt. Inte för att Chelsea eller Man Utd förlorade i några semifinaler, men det var ju liksom heller aldrig huvudsaken. Det riskerar, när allt kommer kring, till sist som mest handla om någon slags trösttitel både för Chelsea och för Man Utd.
Det är ett perspektiv som naturligtvis riskerar överdrivas. För om nu FA-cuptitlar kan vara Arsenals och Arsene Wengers claim to fame de senaste fem åren så borde de rimligtvis kunna ha åtminstone något värde för Chelsea och för Man Utd. Om Tottenham sågas vid fotknölarna av att inte lyckas vinna FA-cupen så bör kanske ändå något beröm ges till Chelsea eller Man Utd som lyckas.
Nu är förvisso inte Chelsea eller Man Utd på något sätt Arsenal eller i samma situation som Arsene Wenger. En vinst i FA-cupfinalen idag kommer inte betyda att vi inom kort får se Antonio Conte posera med ett nytt tvåårskontrakt med Chelsea. En vinst i FA-cupfinalen idag kommer inte innebära att José Mourinhos andra säsong med Man Utd plötsligt kommer omvärderas.
Det mediala perspektivet är även det intressant och lite talande. Vad dagens fotbollsskribenter borde förbereda sig för, vad de alltid gjorde förut, är att haussa vinnarna och betona bedriften. Men det bestämda intrycket är istället att vad dagens fotbollsskribenter faktiskt förbereder sig för är att baissa förlorarna och rätta in sig på rätt plats i avrättningsplutonen.
Det där låter så klart både trist och cyniskt. Definitivt ger det FA-cupfinalen mellan Chelsea och Man Utd en känsla av att kostnaden med en förlust är betydligt högre än värdet av en vinst. De skribenter som samtidigt ojar sig över att FA-cupens betydelse minskat skulle naturligtvis, om sådan självinsikt inte vore omöjlig för journalister, kunna begrunda sin egen roll i detta.
Samtidigt är det en situation som Chelsea och Man Utd båda två har satt sig i själva och har haft möjlighet att själva påverka. Om dagens FA-cupsemifinal hade spelats mellan Man City och Liverpool hade tonläget varit ett helt annat, mycket mer positivt. Vi förväntar oss så mycket mer av Chelsea och Man Utd än att ”bara” vinna FA-cupen. Förväntningar som ej motsvarats.
Det betyder att Antonio Conte förmodligen kommer få sparken någon gång efter dagens match, oavsett om Chelsea vinner FA-cupen eller ej. Det betyder att Man Utds säsong kommer att i bästa fall betraktas som rätt ljummen till sin karaktär, ett framsteg på samma gång som en besvikelse, oavsett om Man Utd vinner FA-cupen eller ej. FA-cupen är inte längre den stora drömmen.
Men den stora dagen är ändå här, även om den inte är störst. Den största dagen, är en dag av törst, och Chelsea och Man Utd törstar efter en titel, och den enda som är kvar att vinna är världens äldsta titel, FA-cupen! Det kommer firas och festas vid seger, precis som det kommer deppas vid förlust. FA-cupen är en fantastiskt fin titel att vinna, även om den inte längre är störst.
Och om mitt lag skulle förlora dagens FA-cupfinal, så kommer jag vara precis lika deppig över den saken som om mitt lag precis hade förlorat en Champions League-final.