När Liverpool den 25 maj 2005 spelade Champions League final var jag elva år och min pappa låg i koma. Jag har ett svagt minne av att jag såg finalen i min (styv)brors rum. Men jag minns bara själva matchen i efterhand. Kanske var jag en av dem som stängde av matchen i halvtid? Det var trots allt en onsdag, Liverpool låg under med 3-0, och jag var bara elva år.
Jag har sedan länge självsäkert hävdat att jag håller på Liverpool för att pappa gjorde det. Men jag har börjat tvivla lite på det med åren helt enkelt för att jag bara vet så tvärsäkert att pappa höll på IFK Göteborg i Allsvenskan och Frölunda i hockey.
Jag minns att jag hade matchprogram hemma från Blåvittmatcher mot Halmstad, Häcken, och Västra Frölunda. Jag minns att vi var på en IFK-match där legendarerna från de UEFA-cupvinnande lagen från 1982 och 1987 hade en uppvisningsmatch några timmar före avspark och att pappa redan på vägen dit försökte lära mig startelvorna för dessa lag från hans ungdom. Jag minns att när Outkastlåten ”Hey Ya” kom ut och spelades ständigt på radion kom pappa på det att ”Hey Ya” låter som ”Heja” så när vi satt i bilen kunde han fylla i med till exempel ”Frölunda” efter varje ”Hey Ya”. Hey Ya…Frölunda! Vilket är pappa-töntighet på otroligt hög nivå men jag tänker på det nästan varje gång jag hör den låten.
Jag vet att pappa introducerade mig för fotboll generellt. Pappa som fotbollspelare med mig hemma i trädgården påminde med sin fina vänsterfot och begynnande skallighet på grund av cellgifter om den dåvarande Blåvitt-spelaren Mikael Sandklef, och att det var med honom jag började kolla på den fotboll (och nästan all annan sport) som gick på TV. Först var det TV4:s Tipsextra med sin engelska andradivisionsfotboll, som vana läsare av denna blogg vet satte sitt avtryck på mig (glöm inte Championships playoff-final på lördag innan Champions League-finalen).
Efter skilsmässan skaffade pappa Canal Plus-abonnemang och en hel värld av engelsk, italiensk, spansk, och europeisk toppfotboll öppnade upp sig för mig. Det gick till den gräns att jag kunde åka hem till pappa på helgen för att kolla på fotboll även ifall han inte var hemma. Förlåt mamma, men hur kunde jag missa matcher med lag som Andy Johnsons Crystal Palace, Matt Hollands Charlton, eller Steve Stones Aston Villa?! Framför allt höll jag redan på Liverpool. Antingen som sagt för att pappa höll på Liverpool, eller för att jag förälskade mig i Michael Owen som jag ett oändligt antal gånger såg göra ett drömmål mot Argentina på den VHS av 1998:s VM-krönika som Pappa hade spelat in. En VHS som förstås också innehöll VM-krönikan för 1994. Min Owen-fanatismen gick till den gräns att jag åtminstone till en början höll mer på England i VM 2002.
Jag är ofta avundsjuk på Liverpoolsupportrar som enkelt kan säga att deras bästa stund är just den där finalen i Istanbul den 25 maj 2005. För 2005 var det värsta året i mitt liv och jag minns inte hur jag firade eller mycket överhuvudtaget från det året. Jag kan det mesta om Istanbulfinalen såhär i efterhand. Målen, vändningen, Jerzy Dudeks Grobbelaar-tribute, Att Rafa Benitez chansade med att spela 4-4-1-1 med Harry Kewell släpande bakom Milan Baros, att Kewell typiskt nog skadade sig och gav platsen för 2-3-målskytten och avgörande straffläggaren Vladimir Smicer, att Benitez i halvtid bytte in Dietmar Hamann för att stoppa Kaka men tog ut Steve Finnan med skadekänningar istället för Djimi Traore, och mycket annat som jag lärt mig i efterhand.
Jag kan rada upp mina minnen jag säkert vet är från året 2005. Jag kollade ofta på en DVD med IFK-höjdpunkter (George Mouradona!) från säsongen 2004 i väntan på nästa säsong, Gerrards mål mot Olympiakos, snack i skolans omklädningsrum om att Liverpool skulle åka ut mot Juventus i kvartsfinalen, de gångerna jag besökte pappa på sjukhuset när han låg i koma, att jag kollade på Champions League-finalen i min brors rum, att pappa såg väldigt annorlunda (blek och utmärglad) ut efter han vaknat ur koman, sista gången jag träffade pappa släppte han av mig till en handbollsträning, att mamma tröstade mig när jag satt inne på toa (för att dörren till toan, olikt dörren till mitt rum, gick att låsa) sedan hon berättat att pappa hade dött, pappas begravning, att jag grät i skolan öppet inför hela klassen (flera gånger), att min handbollstränare samlade hela laget och berättade för dem att min pappa hade dött, att någon i skolan sa väldigt osmakliga saker om begravningen till mig dagen efter.
Kanske minns jag något från den där sommaren efter pappa vaknade ur sin koma eller något från den hösten i skolan som jag helt enkelt inte kan placera i 2005. Men de månaderna från att pappa vaknade ur sin koma under sommaren 2005 till den 6 november minns jag bara som en dag då jag var hos min pappa, nu blek och utmärglad, i Mölndal, och skulle på handbollsträning i Kungälv. Det skulle vara väldigt bekvämt och närmast övernaturligt om jag kom ihåg just den bilresan. Jag skulle ge allt för att göra det. Men jag kommer ihåg många bilresor innan. Hur jag och min syster på skoldagar var tvungna att gå upp väldigt tidigt för att hinna åka från pappa och hans nya frus hus ute i Mölndal (Eklanda) förbi Göteborg och ut till Kungälv innan skolan började. Att jag ofta fick äta min frukost i bilen, trots att det nästan alltid var en fralla med vallmofrön som säkerligen lämnade rejält med smulor i pappas Volvo.
Desto bättre minns jag Liverpools väg till Champions League-finalen 2007. Hur jag firade när Daniel Agger utjämnade på en frisparksvariant mot Chelsea i semifinalen och hur jag hoppade och slog i taket i mitt pojkrum när Liverpool vann straffläggningen. Men det var Milans revansch. Jag är fortfarande, förstås utan att ha sett repriser på tio år, upprörd över Milans första mål. En Pirlo-frispark, som Kaka filmat till sig, som gick in via Pippo Inzaghis arm och utan tvekan borde ha dömts bort. Säsongen 2005-06 i Champions League var inget särskilt att komma ihåg för Liverpool men jag kommer ihåg att den stora brasilianska mittbacken Luisao nickade ut oss med bakhuvudet.
Försöker ibland att lista allt jag kommer ihåg av min pappa. Till exempel att jag frågade honom vad fotbollspelare hette när jag glömt av namnet (något jag mer än sällan gör för andra numera), hans enorma mängd olika cancermediciner i olika skåp bortom mitt räckhåll, att han köpte PS2 spelet ”FIFA World Cup 2002” till mig efter jag varit hos tandläkaren, att han ofta brukade ge mig mattetal att lösa (huvudräkning) istället för att läsa för mig ur en bok innan jag skulle sova, att han gjorde mer eller mindre sofistikerade varma mackor eller pizzor som jag älskade (och som jag sedan gjort till vad man ödmjukt skulle kalla en konstform), hans hesa röst och egna variant av det där norrländska ”Jo”-ljudet till följd av att han tvingades operera bort en lunga, att han skämtade om att han hade klippkort på sjukhuset.
Det är ingen text som jag kom på helt nyligen. Funderade på den redan vid jubileumet av Istanbul-finalen men det vore sannerligen dystert. Det kan nästan kännas fel att skriva om min pappa bara för att mitt fotbollslag råkar vara i Champions League-final men det är av ovan anledningar ganska svårt att inte tänka på.
Jag tänker ofta extra mycket på pappa när det handlar om Liverpool. När Liverpool var nära att vinna ligan 2008-09, när Liverpool anställde Kenny Dalglish, när Liverpool vara nära att vinna ligan igen 2013-14. Jag tror i sig inte att om allt hade varit annorlunda att jag hade kollat helgens Champions League-final med min pappa istället för ett gäng vänner men jag hade velat kunna hålla kontakten med pappa under finalen och framför allt i mer normala sammanhang bara fått kolla på fotboll med pappa igen.
Det är svårt att inte vara väldigt avundsjuk varje gång någon har någon slags fin far och son-stund. Likaväl på TV eller film eller musik, som i verkligheten. Kramer vs Kramer är för mig den finaste och värsta filmen att se om man inte har en pappa, men ofta vill tårarna fram till nästan vilken sitcom som helst som berör ämnet. Fastnar också alltid för öppningsraderna i Thåströms ”Elvis Presley för en dag” som lyder ”Pojken som blitt galen sa/Igår var jag ett barn/Idag är jag min pappas pojk/Som äntligen blitt stor”.
Pappa hade fyllt 50 år i början av denna, nu mest gångna, säsongen och det är för en sorglig stackare för mig väldigt lätt att fantisera om hur vi firat hans födelsedag med en fotbollsresa. En sån resa som vi ofta pratade om att göra när jag var liten. Ta en öl tillsammans innan matchen. En skållhet fish n’ chips utanför arenan. Kanske för att se Tottenham mot Liverpool som spelades just den helgen. Kanske någon roligare match, som inte Liverpool förlorade 4-1, på någon annan fotbollsarena ute i världen. Eller bara kolla på fotboll hemma i TV-soffan, som vi alltid gjorde.
Av: Peter A. Linhem, son till Mikael Berntsson (Linhem). YNWA.