Wembley dansade i vitt när Fulham återvände till Premier League

Fulham har kallats för ”the Manchester City of the Championship”. Kanske är det en naturlig reflex med sådana jämförelser i dessa dagar, men med Fulham är det åtminstone inte enbart en tillfällighet. Vi ser det i bollinnehavet, vi ser det i antalet passningar, vi ser det i det kollektiva presspelet och i det kollektiva anfallsspelet på planen. Vi såg det på Wembley mot Aston Villa.

Aston Villa saknade definitivt inte spelarna att vinna matchen. Robert Snodgrass, Albert Adomah, Conor Hourihane, Lewis Grabban, inte minst Jack Grealish med flera var alla farliga på planen. Men Aston Villa saknade samspelet. Laget anföll individuellt men inte samordnat. Spelarna såg träden men aldrig riktigt skogen, och där syntes en mycket tydlig skillnad mot Fulham.

Fulham saknade aldrig idéer eller alternativ på planen. Deras spelmönster var så inövade att de aldrig riktigt behövde fundera över vad de egentligen skulle göra, de tappade aldrig de värdefulla sekunder som Aston Villa tappade i nästan varenda anfall. Fulhams seger var en seger för lagspelet fotboll. På så vis var inte Tom Cairney fel ute, det var en seger för fotbollen.

Aston Villa hade erfarenheten på Wembley, om detta hade det pratats mycket inför playoff-finalen. Men Fulham hade desto viktigare kvaliteten på Wembley, och dessutom kunskapen och lugnet att låta den komma till tals. Fulham satte sin taktik perfekt, Fulham satte sin organisation på planen perfekt, när Fulham kanske behövde det som allra mest gjorde de sin kanske allra bästa match.

Det är den vanliga diskussionen om hönan eller ägget. Men laget fungerade och då gjorde även viktiga spelare felfria insatser. Att säga att de höjde sig vore både att göra dem viss orättvisa och att falla ned i klichéer, men Fulhams spelare nådde sin nivå, de sjönk inte ihop, de föll inte för pressen av Wembley, av matchens enormitet, av hoppet om och chansen till Premier League.

Tom Cairney dirigerade Fulhams mittfält på ett strålande sätt och med det även matchens tempo. Här demonstrerade han alla de egenskaper som gjort honom till en så omtalad mittfältare. Hans löpning från djupet och iskallt genomförda avslut var fotbollspoesi.

Ryan Sessegnon visade världen att han trots sin ungdom och oerfarenhet inte räds de stora matcherna och de stora ögonblicken. Föll inte i fällan att försöka göra för mycket när han fick bollen, utan fattade rätt beslut hela tiden och, när chansen kom, så gjorde han precis så mycket som krävdes.

Aleksandar Mitrovic hade svåra matcher mot Derby County men på Wembley visade han upp sitt kunnande. Stark i sitt mottagningsspel, svår att ta bollen ifrån och med sin rörlighet inne i straffområdet fick han många gånger både John Terry och James Chester att se ut som stenstoder.

Matt Targett var en annan spelare än han var i semifinalerna. Betydligt mycket mer vårdad i sitt eget passningsspel och inte minst bergsäker i defensiven där han varje gång stod på rätt plats och inte var rädd att offra kroppsdelar för att stoppa Aston Villas anfall.

Tim Ream är den kultförklarade amerikanske mittbacken som har fått kämpa mest hela säsongen med att vinna Slavisa Jokanovics förtroende, men till sist lyckats. Antitesen till Fulhams passa sig ur besvär-filosofi. ”Reeeaaamm!” låter det uppskattande från publiken varje gång Ream rensar iväg bollen.

Stefan Johansen var en frustrerande figur i semifinalerna mot Derby County i vilka det var mycket bolltransport innan det kom en kort passning i sidled. På Wembley var han en annan spelare, bollen gick i djupled och Johansens egna löpningar i djupled var ständigt livsfarliga för Aston Villa.

Ryan Fredericks fnös och frustade längs sin högerkant och var en ständig fara för Aston Villa. Var uppenbart tokladdad och får vara glad att han inte såg rött kort i första halvlek, men också ett tecken på att Fulham inte var främmande att ta till också den svarta magin för att vinna.

Fulham pallade trycket. Precis det som alla ifrågasatte om de verkligen skulle klara när de först förlorade den sista ligamatchen mot Birmingham när det var en match de var piskade att vinna. Precis det som alla ifrågasatte om de verkligen skulle klara när de sedan förlorade den första semifinalen mot Derby County. Men när det gällde som mest spelade de som bäst.

Det måste anses välförtjänt. Fulham har under säsongen tillsammans med Wolves varit seriens bästa lag. De är definitivt det lag som tillsammans med Wolves har spelat den fotboll som har bäst chans inte bara att hävda sig i Premier League utan faktiskt etablera sig i Premier League. Det hade varit tråkigt att se dem närmast bokstavligen snubbla på målsnöret.

Om de ändå hade gjort hade Fulham kanske ändå fått skylla sig själva. De gav sig själva ett rejält handikapp genom att ge räknenissen Craig Kline alldeles för stort inflytande över laget och över värvningspolitiken. Slavisa Jokanovic tog maktkampen och vann den under hösten, men det kostade Fulham viktiga poäng och gav konkurrenterna ett försprång.

Men till sist var det förmodligen nödvändigt för att ta Fulham till Premier League. Nu kan Fulham planera för framtiden, med vetskapen att de kommer få behålla Slavisa Jokanovic, och behålla majoriteten av de viktiga spelarna som var så centrala i att ta dem till Premier League. Allt för att Fulham vann en match som sägs vara värd närmare £200m.

Matchen var värd mycket mer än så för Fulham.

:::

Kiev badade i vitt även där. Real Madrid firade sin trettonde Champions League-titel och därtill sin tredje raka Champions League-titel. Naturligtvis en alldeles enastående bedrift. Och vilken fantastisk revansch för Gareth Bale, som i mina ögon har blivit något baktalad i Real Madrid de senaste åren. Fortfarande en helt lysande spelare.

Liverpool kommer så klart få brottas med både ånger och frågor utan svar. Det kommer naturligtvis alltid med väldigt goda skäl undras hur finalen egentligen hade slutat om Mohamed Salah hade fått fullfölja finalen. En fråga som hade känts betydligt mycket mindre motiverad om det bara hade varit otur eller en tillfällighet att han inte fick det.

Loris Karius hade en förfärlig kväll. Och ingen vet så klart om detta bättre än han själv och det kan kanske vara värt att komma ihåg i dessa tider när det kommer fram alltfler berättelser om ångest och depression bland fotbollsspelare och de väldigt tragiska konsekvenser detta kan få. Karius behöver inte hat, han behöver sympati. Fundera över hur ni själva skulle vilja bli behandlade!

Icke desto mindre är en ny målvakt kanske ändå något som Liverpool måste investera i under sommaren.

Det är alltid bittert att förlora en final, inte minst kanske en Champions League-final. Det ska däremot inte för den sakens skull tillåtas reducera Liverpools säsong. De har höjt sig i ligaspelet, säkrat fortsatt Champions League-spel, och i Champions League under säsongen har de återupprättat sig själva som engelsk och europeisk storklubb. Framtiden ser ljus ut.

Dessutom gillade jag för en gångs Jürgen Klopps schtick direkt efter matchen, kanske i synnerhet efter en förlust. Varenda journalist, även den närvarande UEFA-representanten, inledde varje fråga med att först ge komplimanger till Liverpools spel och sedan… ”Fuck komplimanger!” var Klopps andemening, han ville vinna!

Kanske fanns det med andra ord lite substans i det där PR-genomskinliga DNA-tjafset Liverpool ägnade sig åt inför finalen.