Det är slutet på ännu en era inom den engelska fotbollen. När Arsene Wenger tackade för sig gick manteln som den längst tjänstgörande managern i en och samma klubb i engelsk fotboll över till Paul Tisdale, sedan tolv år tillbaka manager för Exeter City. Idag gör dock Tisdale sin sista match som Exeters manager, på Wembley, i League Twos playoff-final mot Coventry.
Alla över en viss ålder har starka minnen av Coventry. De var en beständig del av Premier League och den engelska högstadivisionen ända sedan 1967, då de för första gången i klubbens historia tog sig upp, fram till 2001 då de till sist efter 34 år sade adjö för att därefter aldrig återvända. Steve Ogrizovic, Craig Bellamy, Robbie Keane är några kultspelare vi inte glömmer.
Vad som hände sedan är hyfsat allmänt känt. Coventry åkte ned i Football League igen. Klubben drabbades av finansiella problem. Efter några år köptes klubben upp av hedgefonden Sisu som därefter har skött klubben ungefär som sitt illa omtyckta styvbarn. Klubben fortsätter brottas med dessa problem och åkte förra säsongen för första gången sedan 1950-talet ned i League Two.
Den fasta punkten i Coventrys stökiga tillvaro har varit klubbens omtalade och prestigefulla akademi som under många år har producerat mängder av lovande spelare. Och med Coventry tillbaka i League Two, med de finansiella trångmål detta innebär, så är det inte minst på den egna akademin som Mark Robins, Coventrys manager, har fått luta sig under säsongen.
När Coventry vandrar ut på Wembleys gröna gräsmatta i eftermiddag gör de det med Lee Burge i målet och med Jordan Willis och Ryan Haynes i backlinjen. Det är heller inte omöjligt att unga spelare som har slagit sig upp och in i a-laget under säsongen har en viktig roll att spela för Coventry i eftermiddag, såsom yttermittfältaren Tom Bayliss, som Jordan Shipley eller som Jordan Ponticelli.
Då har Coventry dessutom sålt lovande ungdomar under det senaste året som Ben Stevenson till Wolves och Charlie McCann till Man Utd. Med andra ord, trots osäkerheten och rörigheten som råder runt Coventry City på grund av deras ägare, så finns det ändå gott hopp om framtiden för Coventry. Mycket tack vare deras akademi och deras ungdomlighet.
Det ger dem också gott hopp för den här playoff-finalen. Men väl där är det inte bara ungdomlighet utan lika delar erfarenhet som ska guida Coventry mot Exeter. På centralt mittfält härjar två mycket rutinerade spelare i Liam Kelly och den 36-årige Michael Doyle, en trotjänare som gjort över 300 matcher för Coventry och som återvände till klubben inför den här säsongen.
De möter ett Exeter som även de har gjort sig kända för att lotsa fram och spela många unga spelare. Fyra av fem spelare i Exeters försvar är egna produkter och genom åren har Exeter producerat mängder av spelare, även om deras storlek och finansiella situation har gjort att de varit tvingade att sälja dem vidare för att hålla sig själva flytande.
Det är med andra ord två progressiva klubbar som möts i League Twos playoff-final i eftermiddag. Den ena klubben befinner sig i slutet av en epok med Paul Tisdale som manager och Steve Perryman som director of football. Båda avgår efter matchen. Den andra klubben står på början av något nytt igen, med Mark Robins som manager och med många unga spelare.
Kanske har förändringens vindar redan börjat blåsa för Coventry. De slutade den här säsongen sexa. Det är absurt nog första gången sedan 1970 som Coventry slutar sexa eller högre under någon säsong eller någon serie. En rätt bisarr svit som naturligtvis speglar först klubbens långa tillvaro i Premier League och sedan problemen klubben brottats med alla år därefter.
Det är annars supporterorganisering som är ett gemensamt tema för de båda klubbarna. Under de svåra åren för Coventry har Sky Blues Supporters Trust varit den främsta rösten för supportrarnas missnöje, och en ständig påminnelse för Sisu att ”vi ser er”. Exeter är sedan flera år tillbaka en supporterägd och –styrd klubb, sedan de en gång befunnit sig i liknande problem som just Coventry.
På sätt och vis visar både klubbarnas ägarformer de respektive modellernas brister. Coventrys brister är uppenbara, oansvariga och oengagerade ägare är ett av den engelska fotbollens återkommande gissel. Exeters brister med sitt supporterägande är mindre uppenbara men bygger på den populism och vända kappen efter vinden-kultur den riskerar ge upphov till.
Paul Tisdale hade varit Exeters manager i vått och torrt i tio år när Exeter en bit in på säsongen befann sig långt ned i tabellen i League Two. Plötsligt som från ingenstans röstade klubben igenom att inte förlänga hans kontrakt. Exeter reste sig i tabellen och tog sig sist till playoff-final, som de förvisso förlorade. Men då var det plötsligt okej att förlänga Tisdales kontrakt igen.
Det var en situation som kanske reddes ut där och då men det satte onekligen sina spår i relationen mellan Exeter och Paul Tisdale, och ett år senare är det alltså han själv som väljer att avgå, efter att ännu en gång ha lett sitt Exeter först till playoff och nu till playoff-final. Hans sista insats som Exeters manager kan vara att skicka upp dem i League One.
Och det är inte svårt att föreställa sig att någonstans på ett hotell på Frankrike sitter Arsene Wenger och ler lite så där snett åt sig själv och sina egna tankar som han brukar göra och säger för sig själv: ”Du och jag Paul, du och jag!” Engelsk fotbolls två mest långlivade managers. Båda i praktiken bortröstade av sina egna supportrar. Kan en av dem få sista ordet?