Mycket har hunnit förändras på kort tid sedan det stod klart att Sunderland drabbades av sin andra raka nedflyttning och relegerades ned till League One. De har sopat ut det gamla i form av Ellis Short och Martin Bain. De har fått en ny ägare i Stewart Donald vilket bådar gott för framtiden. Och deras gamla maskot har utsetts till klubbens nya VD.
På kort tid har även Sunderland hunnit med att anställa en ny manager. För att hitta den manager de vill ha har de behövt resa till de kalla och karga landen north of the wall. Upp till Skottland således där de i St Mirren hittade Jack Ross, som under de senaste två säsongerna har gjort med St Mirren ungefär vad han nu förväntas upprepa med Sunderland.
St Mirren är förvisso inte en klubb av riktigt samma storlek som någon av de båda Glasgowjättarna Celtic eller Rangers, men av hävd ändå en av de stabilt medelstora skotska klubbarna strax därunder. När Jack Ross tog över St Mirren i oktober 2016 befann sig däremot St Mirren tvärsist i skotska Championship, för första gången i klubbens historia på väg ned från den skotska andradivisionen.
St Mirren var en klubb som gav alla intryck av att ha fått sin själ utsliten ur den egna kroppen. Det var en klubb med en övergödd, överflödig och obalanserad spelartrupp, där alldeles för många spelare höll alldeles för låg kvalitet och hade alldeles för låg disciplin. Relationen till supportrarna var nära bristningsgränsen och mängder av supportrar hade slutat gå på lagets matcher.
Låter det möjligen som en klubb vi känner igen?! Ringer det möjligen några igenkännandets klockor?!
På drygt en och en halv säsong lyckades Jack Ross vända på skeppet för St Mirren och undvika det annalkande isberget. Den första säsongen slutade med St Mirren sex poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Den andra säsongen slutade St Mirren som överlägsen seriesegrare i skotska Championship, klar före både Man City och Bayern München, och alltså tillbaka i skotska Premier League.
Allt detta åstadkoms med en positiv fotboll dessutom. St Mirren dominerade sin division den här säsongen med en offensiv och blixtrande snabb fotboll som många gånger blåste motståndarna av planen. Det var penetration mer än possession där St Mirren ledde serien i antal skott, antal dribblingar och, inte minst viktigt, antal mål. Det var kanadensisk hockey översatt i torpedfotboll.
Supportrarna återvände till St Mirren Park. Naturligtvis till stor del tack vare en positiv och en vinnande fotboll, en fotboll som supportrarna kunde känna igen sig i igen, som de ville känna igen sig i. Men också för att Jack Ross med sitt lag gjort flera aktiva försök att genuint få med sig supportrarna på resan igen, få dem att återigen känslomässigt investera sig i klubben och i laget.
Det är med andra ord kanske inte så konstigt att Sunderland väljer att anställa Jack Ross, och till synes gå direkt på honom dessutom. Hade Sunderlands nya ägare och klubbledning själva gjort en sammanställning över allt som behöver göras med Sunderland, så är det exakt vad Jack Ross alltså redan har gjort med St Mirren. En ung, dynamisk tränare med helt rätt erfarenhet.
Det är inte första gången Sunderland söker sig north of the wall för att leta managers. Redan förra sommaren försökte de få tag på Derek McInnes i Aberdeen som var väldigt nära att tacka ja, men som till sist fick kalla fötter och stannade kvar i Aberdeen. Det är inte svårt att tänka sig att denne värderade läget i Sunderland då och insåg vartåt det hela lutade.
Den här gången tackar alltså Jack Ross ja till Sunderland. Han lämnar således en klubb i Skottlands Premier League för en klubb i League One. Naturligtvis gör han det på grund av potentialen som ändå finns i Sunderland, en engelsk storklubb som om några år kan spela i Premier League igen. Han gör det helt säkert också för att Sunderlands nya ägare innebär bättre förutsättningar.
Bekymret för Sunderlands alla managers de senaste åren har varit att de ständigt, antingen av omständigheterna därtill tvingade eller av egen förskyllan, försökt anpassa sig efter en övergödd, spretig och odisciplinerad spelartrupp utan att någon gång lyckas eftersom det aldrig kunde lyckas. Jack Ross valde motsatt metod med St Mirren. Han anpassade sig inte efter spelartruppen, han anpassade spelartruppen!
Jack Ross valde att istället plocka upp unga spelare ur de egna leden som var villiga och kapabla att spela hans fotboll. Jack Ross rekryterade smart nya spelare redan under sitt första transferfönster som därefter var en helt central del i det lag som säsongen efter skulle vinna serien. Jack Ross ställde spelare vid sidan som inte motsvarade kraven, och sålde dem undan för undan vidare.
Sunderland och deras nye ägare Stewart Donald måste rimligtvis hoppas och förvänta sig att Jack Ross nu ska göra samma sak med deras spelartrupp. Vilket måste betyda att Sunderland och Stewart Donald har för avsikt att ge Jack Ross utrymmet, resurserna och förutsättningarna att driva igenom samma form av förändringsprocess med Sunderland.
På flera sätt är förutsättningarna för Jack Ross kanske till och med bättre med Sunderland än vad de var med St Mirren. Han har en sommarsäsong på sig att faktiskt drilla Sunderland i sin spelidé innan vintern kommer. Sunderlands fallskärmar från Premier League ger dem ett ofantligt resursövertag i League One. Och i League One kommer Sunderland vinna mer än de förlorar, de löper inte samma risk att åka ur.
Det är så klart fascinerande att Sunderland väljer att söka sig north of the wall för att hitta en ung, dynamisk manager. Men det är ingen tillfällighet, för i Skottland ser vi för närvarande något av ett litet tränarunder. Vi känner så klart till Brendan Rodgers i Celtic. Även med Neil Lennon som för närvarande är i Hibs är vi rimligen bekanta.
Vid sidan av dem har Steve Clarke gjort stor succé med Kilmarnock, och på ett halvår förvandlat laget från nedflyttningskandidater till sniffandes på europeiskt cupspel. Något som borde kunna få engelska klubbar att visa intresse för Clarkes tjänster igen. Derek McInnes som sagt har gjort ett strålande jobb med Aberdeen och lyft upp dem mot historiska höjder igen.
Stephen Robinson har under säsongen lyckats ta Motherwell till två skotska cupfinaler, vilket är imponerande givet att det är en av Skottlands mindre klubbar i den högsta divisionen, med långt ifrån samma förutsättningar som några av stadsklubbarna. Robinson har blåst nytt liv i klubben som helhet, och inte minst i supportrarnas entusiasm.
David Hopkin har tagit Livingston FC upp i Premier League, efter att ha tagit andraplatsen i serien bakom just St Mirren, och därmed tagit sig till playoff som de sedan vann mot Partick Thistle, som alltså åkte ur Premier League. De inledde säsongen allmänt ansedda som det svagaste laget i Championship, men Hopkin byggde vidare på de spelare som tagit laget upp från tredjeligan.
Det finns många spännande managernamn i Skottland. Att Sunderland söker sig north of the wall är alltså inte så väldigt märkligt utan kanske mest ett slags tidens tecken. Fler engelska klubbar kan alltså vilja göra vad Sunderland precis har gjort. Och det måste väl vara första gången på minst tio år som något sådant kan sägas om Sunderland.
Kanske inte något stort steg framåt för Sunderland. Men åtminstone, för första gången på mycket länge, ett steg framåt.