Raheem Sterling befinner sig plötsligt indragen i ännu en tabloidstorm. Det är The Sun som går loss på en bild av en tatuering på Sterlings ben av en automatkarbin, insinuerar att detta vore ett stöd för en vapenkultur som inte går väl hem i dessa dagar av upprepade masskjutningar, och blåser på en kampanj om att Sterling borde skickas hem från den engelska VM-truppen.
Det spelar för The Sun mindre roll att Raheem Sterling själv på sociala medier har förklarat tatueringen. Att den inte är ett stöd för någon vapenkultur, utan ett sätt att minnas hur hans egen far blev nedskjuten och mördad när Sterling själv bara var två år gammal, att tatueringen heller inte är färdig. Den typen av kontext och detaljer besvärar sig inte The Sun med.
The Sun har så klart viss historik med att attackera just Raheem Sterling. De har gjort flera tidigare uppslag som mest gått ut på att klandra Sterling för dennes pengar och livsstil. Och det är uppenbart att Sterling bara kan göra fel. Ena gången får han skit för att vara slösaktig och extravagant. Nästa gång får han skit för att han tydligen har snålat.
Engelska tabloider generellt har så klart och som bekant en lång historik med att attackera engelska fotbollsspelare, i synnerhet landslagsspelare. Både Wayne Rooney och David Beckham har vid ett flertal tillfällen fått löpa gatlopp i den brittiska tabloidpressen. Och naturligtvis blir det som allra värst runt och i samband med de stora mästerskapen.
Man kan fråga sig vad detta egentligen beror på. Vilka drivkrafter är det som får tabloiderna att köra sådana här drev? Det kan inte förklaras rent kommersiellt för då borde det vara precis lika vanligt i andra länder, men det är i mycket hög utsträckning just ett engelskt fenomen. Det vore i själva verket nästan omöjligt att föreställa sig något liknande i exempelvis Sverige.
Mitt svar är att tabloidtaktiken är grundad i motsvarande delar av klassförakt och gammal ohederlig rasism. Det är ingen tillfällighet att det fokuseras just så mycket på pengar och livsstil för Raheem Sterling, och då i synnerhet de mest uppseendeväckande aspekterna av det. Mängder av vita spelare lever så klart på samma sätt, men inga skandalreportage görs om dem.
Det är tydligen på något sätt mer upprörande när svarta spelare är rika än när vita spelare är det. Detta drabbar inte bara Raheem Sterling. När Paul Pogba gick till Man Utd cirkulerade exempelvis teckningar av honom med överdrivna kroppsattribut omgiven av sedlar och guldtackor som påminde alldeles för mycket om bananer för att vara någon tillfällighet.
Men klass har också väldigt mycket med saken att göra. Och kanske är det inte att förundras över i ett land som England där klassamhället fortfarande är så djupt inrotat i samhällets traditioner, och där det manifesteras så väldigt tydligt i språk, sätt att tänka och rent fysiska samhällsinstitutioner. Och den som undrar över det behöver bara erinra sig det nyss avklarade kungliga bröllopet.
Alltså är det heller ingen tillfällighet att just David Beckham och Wayne Rooney under de senaste 20 åren har varit så hårt angripna av tabloiderna. Det är klart och tydligt arbetargrabbar som råkar ha ”kommit upp sig”. I åtminstone ett av fallen är det dessutom en arbetargrabb som vågar bete sig som om han vore något förmer än bara arbetargrabb, en oförlåtlig synd så klart.
Ur det större perspektivet är det därför heller ingen tillfällighet att det här är så unikt inriktat på just fotbollsspelare. Fotbollen är arbetarklassens sport i England redan sedan dess start. Rugby, cricket och andra idrotter är det inte alls på samma sätt och dessa är heller inte drabbade på samma sätt. Att det är fotbollen som flödar av pengar är så klart en frestande kombination.
The Sun och övriga tabloider driver så klart klassperspektivet på ett minst sagt dubbelsidigt sätt. Å ena sidan är det främst till arbetarklassen och medelklassen de rent kommersiellt riktar sig och hoppas alltså kunna uppröra de som själva har det kämpigt med skandalreportage om andras slöseri och överflöd. Å andra sidan är alltså grunden för detta ett djupt rotat arbetarklassförakt.
Det saknas naturligtvis inte teorier som förklarar varför det blir på det sättet, hur massmedierna är instrument för att bevara en samhällsordning, och hur arbetarklassens djupt rotade självförakt är lätt att utnyttja mot dem. Rent praktiskt är det en fråga om klassisk indignationsjournalistik – ”titta på dem som har vad ni inte har, vilka tror de egentligen att de är?!” Jante talar många språk.
Det hela når självfallet sin kulmen i och med att England knappast heller gör bra ifrån sig i mästerskapen. Det blir nästan ofrånkomligen ett satans liv i tabloiderna. Kritiken gäller så klart heller inte så mycket själva fotbollen, utan formuleras då mer i termer av hur det egentligen är möjligt för alla dessa ”överbetalda, bortskämda spelare att vara så dåliga och bry sig så lite!”
Med andra ord, Englands spelare är inte bara skyldiga till att misslyckas i mästerskapen utan även till att de råkar vara rika när de gör det. Indignerat menas att ”inte bara är spelarna snuskigt rika, de är oförtjänt rika!”, som om de ville misslyckas. Samtidigt berikar sig eliten inom finans och politik med enorma belopp i bonus även när företag drivs i botten och anställda skärs ned.
Men låt oss för all del rikta ilskan mot att fotbollsspelare tjänar pengar! Visst ska tabloider och media granska fotbollen och dess spelare. Det finns få saker som stör mig lika mycket som när stora mediehus reducerar sig själva helt och hållet till hejaklacksledare varenda gång det närmar sig mästerskap. Men vad The Sun och tabloiderna gör med Raheem Sterling är inte granskning eller journalistik.
Det är populism av det mest unkna slaget. Och det mest deprimerande med det är att tabloiderna vet vad det är som säljer. Vilket naturligtvis ger dem den ytterst bekväma ursäkten att de bara rapporterar åsikter som redan finns i samhället. Vilket på sätt och vis är sant, samtidigt som det är minst lika sant att dessa åsikter finns där eftersom tabloiderna har varit med om att skapa dem.
Vad det betyder för England? Att de kommer behöver genomföra detta VM precis som de har genomfört egentligen varenda VM och EM sedan 1990-talet, som hackkycklingar och syndabockar in waiting. Nästan självskrivna förlorare på förhand i ett spel där egentligen bara en rätt orealistisk VM-final kan göra dem till vinnare. Indirekt kan det hävdas att de får skylla sig själva.
Det är priset de betalar för att de råkar ha blivit rika på att spela fotboll. Vissa tvingas betala ett högre pris än andra. Och det är ingen tillfällighet vilka dessa vissa är. Liksom det inte heller är någon tillfällighet vilka dessa vissa sannolikt inte är.