Är Neil Warnock rätt manager att hålla Cardiff kvar i Premier League?

Det utesluter inte att det för den sakens skull ibland faktiskt stämmer. Det finns så klart ofrånkomligen många exempel på både spelare och tränare som har tagit ett kliv uppåt en nivå utan att faktiskt riktigt ha klarat av det. Precis som det lika självklart finns många exempel på spelare och tränare som antogs inte ha vad som krävdes för att lyckas på en högre nivå men som trots detta antagande ändå lyckades mycket bra.

Vad kan vi utifrån denna inledning säga om Neil Warnock? Är Warnock en manager som bekräftar uttryckssättet att inte ha vad som krävs för att lyckas i Premier League? Eller är Warnock tvärtom ett av dessa exempel på en manager som trots uppfattningarna om honom mycket väl har vad som krävs för att lyckas i Premier League?

Neil Warnock är en av dessa vattendelare inom engelsk fotboll, en person som helt enkelt delar åsikterna mer eller mindre längs mitten. Många hyllar honom för vad han har lyckats med i engelsk fotboll. Många andra uppskattar däremot inte vad han representerar och står för inom engelsk fotboll. Utifrån ett visst perspektiv är han emellertid obestridligen framgångsrik. Han har rekordet för antalet uppflyttningar i engelsk fotboll med totalt åtta uppflyttningar.

Hans senaste bragd i det avseendet är alltså att ha tagit Cardiff till Premier League lagom till nästa säsong. Detta med en fotboll som mer eller mindre gick på tvären med den större tendensen både i Football League och i engelsk fotboll i stort. Det var något helt oväntat. En lyckad säsong för Cardiff hade på förhand varit att sluta någonstans i mitten av tabellen. Istället blev det automatisk uppflyttning efter att förra säsongen ha kämpat mot nedflyttning.

Cardiff är den tredje klubben som Neil Warnock tar upp i Premier League. Han tog 2005-06 upp Sheffield United i Premier League liksom han fem år senare tog upp QPR i Premier League 2010-11. Med QPR var det precis som med Cardiff den här gången något minst sagt oväntat på förhand. Tre uppflyttningar till Premier League gör Warnock närmast unik även på det viset. Vad man än anser om Neil Warnock så kan han sitt Football League.

För bra för Football League, men för dålig för Premier League? Frågan kan tyckas elakt formulerad men är samtidigt motiverad för Neil Warnock. För Warnock har nämligen inte bara rekordet i antalet uppflyttningar inom engelsk fotboll, utan också i att vara den manager som trots en handfull olika försök faktiskt aldrig har lyckats hålla en klubb kvar i Premier League. Med andra ord, åtminstone till ytan definitionen av att inte ”ha vad som krävs för den nivån”.

Med Sheffield United åkte Neil Warnock 2006-07 ur Premier League under kontroversiella omständigheter, sedan West Ham räddat sig kvar på deras bekostnad med hjälp av den tredjepartsägda Carlos Tevez. Sedan blir det kanske kinkigare men Warnock fick sparken av QPR drygt halvvägs in på 2011-12 med QPR under nedflyttningsstrecket i en ”svår tabellsituation”. Exakt samma sak hände några år senare med Crystal Palace.

(Efter nedflyttningen med Sheffield United blev Neil Warnock dessutom enligt egen uppgift utskälld efter noter av Bladessupportern Sean Bean, vilket minst sagt låter något huvudlöst.)

Att Neil Warnock åkte ur med Sheffield United, och befann sig under nedflyttningsstrecket när han fick sparken av både QPR och Crystal Palace, betyder så klart inte att Warnock kommer åka ur med Cardiff. Vad som har hänt förut är inte nödvändigtvis en bra barometer för vad som händer härnäst. Men det reser motiverade frågetecken gällande Warnocks metoder. Vilket leder till frågan om Warnock har utvecklat sina metoder?

Det får ses som tveksamt. Cardiff har hittills den här sommaren varit en av de mer aktiva klubbarna på transfermarknaden med fyra spelare redan värvade till klubben. Men inte en enda av dessa spelare har tidigare erfarenhet av Premier League, istället kommer de alla från Football League. Josh Murphy från Norwich, Greg Cunningham från Preston, Alex Smithies från QPR och Bobby Reid från Bristol City. Neil Warnock kan sitt Football League.

Det är inga dåliga spelare och således inga dåliga värvningar. I någon mening är det verkligen fyra russin ur den stora Football League-kakan. Men återigen, som kanske också var problemet med Sheffield United, med QPR och med Crystal Palace, så ger det också ett intryck av att Neil Warnock försöker navigera en bedräglig Premier League-terräng med en Football League-kompass. Det har inte fungerat förut, men Warnock ser ut att vilja försöka igen.

Det kan självfallet också vara en funktion av att Cardiff helt enkelt inte riktigt har de ekonomiska förutsättningarna att rikta in sig mot andra spelare. Men minst lika troligt är att det handlar om att Neil Warnock håller sig fast vid vad han vet och vad han känner till, vilket inte är oklokt i sig kanske, men är begränsad i vad vad han vet och vad han känner till. Andra klubbar, som Huddersfield och Brighton, har en bredare scoutingkompetens.

Mycket av Neil Warnocks framgångar som manager tillskrivs också hans förmåga att skapa harmoni, sammanhållning och ett gott humör i sina lag. Men en byggsten i detta är normalt sett att ett lag vinner mer än det förlorar, vilket kan bli svårt i Premier League. Warnock är allmänt sett också bra på att hantera förväntningarna på det egna laget, men förväntningarna den här säsongen kan inte gärna bli lägre än att lyckas hålla sig kvar i Premier League.

Neil Warnocks metoder har alltså gett honom stora framgångar i Football League men har än så länge visat sig otillräckliga i Premier League. Hans metoder med Cardiff ser inte ut att ha utvecklats. Det betyder inte att Cardiff under Neil Warnock nödvändigtvis kommer åka ur Premier League. Men det betyder också att Cardiff med klubbledning behöver ha med sig en tanke in i kommande säsong.

Nämligen att Neil Warnock gjorde ett fantastiskt jobb som tog Cardiff upp i Premier League, men kanske kommer visa sig vara helt fel manager att hålla Cardiff kvar i Premier League.

:::

VM-KOLLEN

Perfektion – 99,3% av alla domslut under VM:s gruppspel har varit korrekta, menar domarchefen Pierluigi Collina, som menar att VAR har varit en väldigt stor förklaring till detta. Endast två av 335 större domslut har varit fortsatt inkorrekta även efter VAR-intervention. So say we all.

Bleu – Argentina har Leo Messi men är alldeles för långsamma och förutsägbara i sitt anfallsspel och på tok för struliga i sin defensiv. De räddade sig på mållinjen ur gruppen men det vore ändå en rejäl missräkning för detta Frankrike om de skulle förlora mot Argentina idag och åka ur redan i åttondelsfinalen.

Politiker – Regeringen kovänder vad gäller VM. Samma regering som skulle bojkotta VM av politiska skäl under invigning och gruppspel har nu plötsligt, med Sverige i slutspel, precis gjort en about face. Det är valår, politiker kan bara vara politiker, men outar sig precis som värsta sortens medgångssupportrar.

:::

TRANSFERKOLLEN

Mohamed Elyounoussi, FC Basel till Southampton. Southampton fortsätter förstärka sin offensiva besättning vilket vi som har sett dem de senaste säsongerna vet behövs. Elyounoussi har å sin sida ägnat de senaste säsongerna åt att spotta in mål i god mängd i Basel. Intressant värvning, vi får se om han har vad som krävs på den här nivån. Väl godkänd – (+++)

Ki Sung-yueng, Swansea till Newcastle. Smart värvning på fri transfer från ett nedflyttat Swansea där sydkoreanske Ki under flera säsonger har varit en stark spelare på mittfältet. Med Ki förstärker Rafa Benitez Newcastles mittfält och får samtidigt in en erfaren spelare och ledarfigur på planen. En värvning som lär växa med tiden i Newcastlesupportrarnas huvuden. Väl godkänd – (+++)

Men vad var egentligen Gareth Southgates plan med matchen mot Belgien, en match som England alltså förlorade med 0-1?

Där fanns dagarna och timmarna inför match den här diskussionen om det var bäst för England att sluta etta eller tvåa i gruppen. Efter det dramatiska slutet på Grupp H stod det klart att England hade två alternativ: a) en extremt vinnbar åttondelsfinal mot Japan följt av en väldigt svår kvartsfinal, eller b) en mycket svår åttondelsfinal mot Colombia följt av en extremt vinnbar kvartsfinal.

Gareth Southgate hade varit tydlig inför matchen mot Belgien med att England skulle gå för segern, ville behålla momentum och den positiva känslan i truppen och absolut inte hålla på att tänka på och definitivt inte oroa sig för vilka man eventuellt skulle behöva möta i kommande matcher. ”England drömmer om att besegra något av storlagen i VM”, menade Southgate.

Handling säger däremot mycket mer än ord. Och när Gareth Southgate ställer ut en startelva mot Belgien som innehåller åtta nya spelare från de elvor som startat mot Tunisien och Panama, när lagets viktigaste spelare samtliga sitter på bänken, då är det självklart omöjligt att tänka att den här matchen var viktig för England att vinna. Det är i själva verket svårt att veta vad England alls ville.

Om England verkligen ville vinna mot Belgien och vinna gruppen så var det minst sagt en mycket märklig startelva, även om man ger utrymme för vissa byten av spelare. Det var också i så fall en på många sätt rätt märkligt genomförd match, befriad från det mesta av energi och ambition. Inte riktigt lika illa som Frankrike och Danmark, men inte långt därifrån.

Om England däremot hellre ville sluta tvåa i gruppen var det samtidigt även då en märkligt genomförd match, för Englands spelare på planen försökte hur som helst först vinna matchen och sedan kvittera Belgiens ledning. Det var knappast ett som Japan spelande England vi såg på planen. Dessutom går det så klart rakt emot vad Southgate själv sa inför matchen.

Om England hade någon slags idé om att vilja vila spelare fysiskt samt försöka undvika gula kort och avstängningar så fanns det kanske något i det, men om det så klart och tydligt var tanken så undrar man lite vad som i så fall var så väldigt farligt för Southgate att åtminstone antyda något sådant inför matchen, det vore ett perspektiv det ändå skulle finnas någon förståelse för.

Om England hade som ambition att behålla momentum, behålla vinnarkänslan i spelartruppen och få laget att bli mer samspelt i detta VM så ledde väl detta om något till raka motsatsen. Det blev förlust, vilket inte är så konstigt när mer eller mindre hela laget byts ut, momentum är kanske inte tvärdött men pausat, och inte blev laget heller det minsta mer samspelt av detta.

Om England som Southgate själv säger drömmer om att få möta och besegra ett av de stora lagen i VM så var det kanske ett dumt sätt att göra det på när Brasilien väntade i kvartsfinalen om England vann gruppen, men där England nu måste vandra hela den långa vägen till minst semifinal innan de eventuellt kan komma att ställas mot Spanien.

Oavsett vad England och vad Gareth Southgate egentligen ville så har de med sina ord och sina handlingar nu i viss mening målat in sig själva i ett hörn. Att direkt (tanka matchen) eller indirekt (ta ut ett för svagt lag) göra sig själva till grupptvåa innebär att allt annat än en vinst i åttondelsfinalen mot Colombia nu kommer komma tillbaka och bita England och Southgate i rumpan.

Detsamma gäller en därefter högst eventuell kvartsfinal. Direkt eller indirekt har England nu valt den ”smarta” vägen i detta VM. Men väljer man den smarta vägen så ser man desto dummare ut om man ändå inte tar sig fram till vägens slut utan faller längs vägen. Skulle England förlora mot Colombia, Sverige eller Schweiz kommer de tvingas stå där med byxorna nere och tummen i munnen.

Det positiva för England, åtminstone för stunden, är att förlusten mot Belgien i alla fall inte läggs dem till last ännu. De flesta tar den matchen rätt precis för vad den var, ett tämligen ointressant mellanspel. England går alltså in med hyfsat tomma blad till åttondelsfinalen mot Colombia, vare sig belastade av överdriven hypemaskin eller tyngda av någon destruktiv negativism.

Men England måste vinna mot Colombia. För att Gareth Southgates gambling inte ska explodera i hans ansikte. Och för att England ska vara kvar i VM och inte åka ur redan i åttondelsfinalen. Belöningen kan, i den bästa av alla möjliga världar, bli en kvartsfinal mot Sverige.

:::

VM-KOLLEN

Fair – För första gången i VM-historien avgörs slutställningen i en grupp, och vilket lag som går till slutspel eller ej, genom fair play, antal gula kort. Rätt eller fel var frågan för gårdagen, men det är svårt att svara intelligen på det utan att det i så fall ställs mot något annat förmodat bättre alternativ.

Tomt – Inga matcher alls den här dagen… What to do?

Batman – VM:s store hjälte måste redan nu vara Michy Batshuayi som alltid är en frisk fläkt men som här i glädjen efter Belgiens mål firar med att skjuta bollen in mot Englands mål, men bollen träffar stolpen och rikochetterar (?) rätt i nyllet på honom. Stor komedi som han tog på bästa sätt.

:::

TRANSFERKOLLEN

Bobby Reid, Bristol City till Cardiff. Cardiff förstärker anfallet med en av de mer framstående anfallarna i Football League förra säsongen. Burnley var och nosade rätt hårt på Reid men Cardiff drar alltså längsta strået. Reid kan växa i Premier League, men hittills har Cardiff bara värvat spelare från Football League utan Premier League-erfarenhet. Godkänd – (++)

Men vid närmare inspektion är den ändå inte så dum. Keanes utfästelse, vars innehåll och form fick Ian Wright att börja gapskratta, kom som dennes inlägg i diskussionen om hur England skulle tänka och agera i dagens match mot Belgien. Är det en match England ska försöka vinna eller är det en match som England bör tanka för att på så vis få en ”lättare” slutspelslottning?

Vad Roy Keane menade var att England borde strunta fullständigt i vilka de eventuellt får möta i kommande matcher. Nästa match är mot Belgien och då ska England försöka vinna den matchen. Sedan spelar de åttondelsfinal och då jobbar man för att vinna den, oavsett motstånd. Att börja vara ”smarta” med sådant där leder sällan i längden till något positivt, menar Keane.

Det finns en klar poäng med detta. Om inte annat var det precis samma filosofi som låg bakom den bästa och mest framgångsrika säsong ett engelskt klubblag någonsin har haft, så den förtjänar ju sin dag i solen även för England. Vinn nästa match! Inte mindre viktigt i mästerskap precis, där momentum har sådan betydelse. Vi såg hur det gick för England i EM sedan de ”vilat” mot Slovakien.

Kanske hade det gått att resonera på ett annat sätt om det gällde erfarna och vinnarvana landslag som Tyskland, Spanien eller Brasilien. Där känner man att det är fullt möjligt för dem att varva ned i den tredje gruppmatchen utan att tappa gas och fart in i slutspelet. Men England känns inte som ett landslag som riktigt har det i sig. Har de fått upp ångan gör de kanske bäst i att köra på.

Det vore ju samtidigt dumt att vara naiv i onödan. Ett ofta tydligt tecken på mästerskapskompetens är att navigera klokt genom turneringen, och inte göra livet svårare för sig än nödvändigt. Om England faktiskt har möjligheten att innan semifinalen slippa potentiellt livsfarliga motståndare som Brasilien, Tyskland och Frankrike så vore det kanske dumt att inte ta den.

Inte för att England på något sätt vore rakt av chanslösa mot dem. Och inte heller för att England på något sätt vore givna vinnare mot exempelvis Colombia eller Mexiko som de i så fall kanske får möta istället. Men det är klart, att om man på förhand ska välja motståndare, så känns det senare som den betydligt mer lätthanterliga resan, såväl sportsligt som mentalt.

Något beror det kanske i slutänden på vad som kommer betraktas som ett lyckat VM för England i England. Vilket inte handlar om att England måste vinna VM, hur mycket än SVT försöker sälja den loppätna byrackan raka vägen in i det svenska folkhemmet för oklart vilken gång i ordningen.

Det ska inte blundas för att de två första matcherna har gett England ett riktigt högt VM-humör. Det är positivt och optimistiskt, och det skrivs fina saker både om landslaget och om spelarna själva. Med andra ord, på så vis sker i England vad som sker och hade skett i precis alla andra länder i samma läge. Samtidigt är det också något som vilar på en mycket bräcklig grund.

Vilka utfall kommer få England att betrakta detta som ett framgångsrikt VM oavsett en förlust i deras sista match i VM? Och omvänt, vilka utfall skulle trots denna positiva inledning istället bekräfta det starka narrativet om Englands oduglighet och känslan av ännu ett misslyckat VM?

En semifinal skulle tveklöst betraktas som en enorm framgång som skulle vara bortom ifrågasättande. Motståndet på vägen till semifinalen skulle spela mindre roll i ett sådant scenario, precis som 1994 var fallet för Sverige. Semifinal är trots allt semifinal. Det skulle vara Englands största framgång i VM eller egentligen något mästerskap sedan det så omtalade 1990-VM. Semifinal vore ”seger”.

Men hur skulle en kvartsfinal för England egentligen betraktas, om vi antar att de åker ut efter en hyfsat jämn match mot någon av stormakterna, exempelvis Brasilien? Semifinal är så klart längre fram än kvartsfinal, men att åka ut i en jämn kvartsfinal mot Brasilien eller Tyskland är ju inte nödvändigtvis en sämre prestation än att ta sig till semifinal via Japan och Sverige.

Hur nyanserade är egentligen England och de engelska kritikerna? Kanske är det samma fråga ställd på ett annat sätt. England är förvisso inte behjälpt i det här avseendet av att gruppspelet varit så avslaget. Tunisien och Panama var lag som England bara skulle slå. Belgien är naturligtvis ett bra lag, men förutsättningarna gör att det vore svårt att säga vad en vinst ikväll faktiskt skulle betyda.

Det betyder att risken är rätt uppenbar att om England exempelvis skulle ta sig till en kvartsfinal och där åka ut mot Brasilien så skulle den naturliga, kanske till och med den korrekta, responsen bli något i stil med att det var ju typiskt England, att så fort de stötte på riktigt tufft motstånd i en avgörande match så blev det stryk som vanligt. Pyspunka på framgångssnacket.

Det vore väl i och för sig en mildare variant av vad som skulle hända om England förlorade en åttondelsfinal eller kvartsfinal mot exempelvis Colombia, Mexiko eller Sverige. Men det är så klart en risk som finns alldeles oavsett om England slutar etta eller tvåa i sin grupp. Kanske är det argument nog för England att följa Roy Keanes råd att bara tänka på att ”vinna nästa match!”

England är helt enkelt inte bra nog, åtminstone inte rutinerade eller vinnarvana nog, att kunna planera på förhand för en kvartsfinal mot Brasilien, Tyskland eller whatever. Att försöka vara smart-asses och skaffa sig själva en fin röjd väg fram till semifinalen riskerar kosta mer än vad det till sist smakar och leda till att England dribblar bort sig själva längs vägen.

Det låter på Gareth Southgate och på Harry Kane som om de tänker på ungefär samma sätt. England skulle i så fall gå för vinst ikväll mot Belgien. Frågan är så klart hur Belgien tänker.

(Bloggen skriven strax innan Tyskland något överraskande kraschade ut ur VM, men det förändrar egentligen inte själva principresonemanget särskilt, så ni får leva med några uppgifter som inte längre stämmer.)

:::

VM-KOLLEN

1966 – När var det senast England slutade före Tyskland i ett VM? Jodå, det var för 52 år sedan, när England vann VM efter att ha mött Västtyskland i finalen. Men den här gången tar sig Tyskland alltså inte ens till slutspel i ett fiasko som ju as the story goes bara kunde hända England?!

32 – I och med Costa Ricas mål mot Schweiz så innebar det att samtliga 32 lag i detta VM har fått göra mål åtminstone en gång i detta VM och gett alla sina supportrar både på plats och därhemma i alla fall en möjlighet att jubla euforiskt, vilket är väl precis vad ett VM ska handla om.

Drama – Efter det nervrasslande dramat i Sveriges VM-grupp igår så bänkar vi oss idag för något som ser ut att kunna bli ännu värre, nämligen upplösningen i Grupp H mellan Senegal, Japan och Colombia. Där känns det emellertid riktigt trist att en av dem ofrånkomligen måste åka ur.

Uppenbart är att Shaqiri själv inte har för avsikt att bli kvar i Stoke. Vilket måste betraktas som förståeligt. Han har meddelat sin tillgänglighet ganska tydligt efter klubbsäsongens slut och han verkar ha sina ögon på klubbar i Premier League i första hand. Flera av dem har även beskrivits som intresserade, såsom Arsenal, Tottenham och Liverpool.

Det är inte precis några småklubbar det handlar om. Mest allvar verkar det finnas i Liverpools intresse där det strax innan VM kändes ganska långt gånget mellan klubb och spelare, bara för att lugnas ned en smula. Möjligen för att Liverpool redan bränt sig en gång tidigare på hur de kommunicerat med spelare de är intresserade av att värva.

Jag kan inte hjälpa att tycka att Xherdan Shaqiri vore en riktigt slug värvning för flera engelska storklubbar i allmänhet och kanske Liverpool i synnerhet. När det pratades som mest om den stundande värvningen kallade jag det för en typisk ”Ferguson”-värvning, vilket möjligen är att betrakta som ett mer kryptiskt sätt att säga slugsmart. Så vad menar jag egentligen med den saken?

Jo, för att värva Xherdan Shaqiri påminner i rätt hög grad om en viss typ av värvningar som Alex Ferguson brukade göra och hade en oväntat hög grad av framgång med. Talangfulla spelare från andra klubbar i Premier League som kunde växa på en större scen, möjligen lite oanade eller kontraintuitiva men med viss aha-potential, kanske till ett ganska bra pris, ofta rollspelare.

Exemplen blev ganska många till sist. Eric Cantona, Teddy Sheringham, Michael Owen, Alan Smith och Antonio Valencia är några av dem. Huvudregeln är att ha en väldigt tydlig roll för spelaren. Det måste inte nödvändigtvis vara den största stjärnan, men en spelare som kan fylla en tydlig och viktig funktion i laget och för truppen under en lång säsong.

Det är här Liverpool har möjlighet att göra en riktigt slug värvning i form av Xherdan Shaqiri. Ett problem Liverpool har brottats med är förmågan att göra mål när de möter låga motståndarförsvar. De må ha blivit bättre på det men de brottas ändå med det, som alla lag gör. De behöver kunna göra fler mål utanför straffområdet. Xherdan Shaqiri gör bara mål utanför straffområdet.

Skämtsamt och tillspetsat, men bara en aning. Xherdan Shaqiris förmåga att göra mål utanför straffområdet har nästan blivit en grej under dennes säsonger med Stoke. Ett bra tag in på den här säsongen var han Stokes främste målskytt och hade bara gjort mål utanför straffområdet. Det är en spelare med det lilla extra, en spelare som bryter mönstret, en spelare som har lite magi.

Den enda lilla farhågan som fanns när Liverpool sålde Philippe Coutinho till Barcelona var att de skulle tappa just den där oförutsägbara magin utanför straffområdet. Coutinho var ju den spelaren som, kanske till och med lite för ofta, kunde avsluta utifrån och dyka upp med den där magin de gånger det behövdes som allra mest, när övriga vägar var till synes stängda.

Det pratades länge, kanske pratas det i någon utsträckning fortfarande, om vem som skulle kunna ersätta Philippe Coutinho i Liverpool. Kanske är i själva verket Xherdan Shaqiri svaret på den frågan. Inte nödvändigtvis det svar som särskilt många hade väntat sig eller kanske ens hoppats på, men för den sakens skull ett inte dåligt svar på något sätt. Ett ”Ferguson”-svar.

Xherdan Shaqiri skulle inte kosta skjortan, vilket trots allt har viss betydelse. Men det mesta beror så klart på vilken roll Shaqiri själv är beredd att axla. För om han värvas av Liverpool så värvas han inte som lagets stjärna, då värvas han snarare som rollspelare, en breddspelare, som något av en impact player. En spelare som får spela kanske framför allt vissa matcher, men sitta genom andra.

Kan Xherdan Shaqiri acceptera en sådan roll och funktion så vore det en närmast idealisk värvning för Liverpool. För det är mycket med Shaqiris attityd, energi och karisma som påminner om det vi ser i Liverpool till vardags. Det är en rätt trött och uttjatad floskel för närvarande, men Xherdan Shaqiri är på flera sätt en hårdrockfotbollens spelare.

Xherdan Shaqiri kommer aldrig vinna Oscars för ”bästa skådespelare”, det är priser spelare som Mohamed Salah vinner. Med Liverpool har Xherdan Shaqiri däremot alla möjligheter att vinna en Oscar för bästa birollsinnehavare. Och det ska man inte rynka på näsan åt. Alex Ferguson vann mängder av ligatitlar och ett par Champions League-titlar med en bra besättning sådana birollsinnehavare.

Med Schweiz är Xherdan Shaqiri emellertid ingen birollsinnehavare, där är han i högsta grad stjärnan som ikväll mot Costa Rica förhoppningsvis spelar Schweiz till slutspel i VM.

:::

VM-KOLLEN

Nollor – VM:s allra första 0-0-match blev ett faktum mellan Frankrike och Danmark, det var inte det minsta oväntat, men ändå fick det mig att helt orimligt önska mig en regel som säger att om sista gruppmatchen slutar 0-0 så åker båda lagen ur VM.

Lördagen – Tung fotbollslördag framför oss med två åttondelsfinaler mellan Frankrike och Argentina, samt Uruguay och Portugal. Två matcher som verkligen kan sluta precis hur som helst. Den ser jag redan fram emot.

Ödmjukhet – Cervezas och tequila? Man måste nästan ställa sig lite frågande till vissa svenska spelares självinsikt om var någonstans de befinner sig i fotbollens näringskedja om de på fullt allvar börjar försöka trashtalka Mexiko inför kvällens gruppfinal i vilken de själva riskerar bli piñatas.

:::

TRANSFERKOLLEN

Stuart Armstrong, Celtic till Southampton. Southampton har haft väl kända problem med att göra mål och skapa målchanser, något de med Armstrong hoppas komma tillrätta med som under sina dryga tre säsonger i Celtic har varit en synnerligen kreativ och produktiv kraft på offensivt mittfält. Ett bra första kliv in på transfermarknaden av Southampton. Med beröm godkänd – (++++)

Det var blandade reaktioner på den lottningen. Å ena sidan var det många som hade hoppats på en betydligt mycket mer exotisk lottning nu när Burnley på så väldigt länge var tillbaka i europeiskt cupspel igen, istället Skottland. Å andra sidan gladde sig nog många åt en inte alltför lång resa. Dessutom är det så klart en kittlande lottning, mot Aberdeen, ett Battle of Britain.

Hur exotisk lottning är det för övrigt möjligt att få i Europa Leagues andra kvalomgång kan man också fråga sig?! Hur exotiskt är det att möta någon minnow i Kazakstan, Slovenien eller Moldavien?

Europeiskt cupspel handlar mycket om de stora matcherna, och det ikoniska motståndet. Och så mycket större, så mycket mer ikoniskt, än just Aberdeen blir svårt för Burnley att få i Europa Leagues andra kvalomgång. Det är på så sätt en drömlottning för Burnley, maximal utdelning på deras europeiska äventyr. Det är emellertid också tuffast möjliga lottning för Burnley.

Aberdeen slutade tvåa i skotska Premier League den gångna säsongen och har de senaste åren etablerat sig som Skottlands näst bästa klubb efter Celtic under Derek McInnes som manager. Aberdeen har till skillnad från Burnley viss rutin från kvalspel i Europa League de senaste åren. Och Aberdeen kommer så klart ha ätit taggtråd till dessa matcher, med ett kokande Pittodrie.

Burnley å sin sida saknar erfarenhet från kvalspel i Europa League. De måste rimligtvis betraktas som det bättre laget men samtidigt var deras sjundeplats förra säsongen en något oväntad succé. De skulle lika gärna kunna vara ett av lagen i Premier Leagues nedflyttningsstrid. De är ett väldigt gediget fotbollslag utifrån sina förutsättningar, men saknar de riktiga stjärnorna.

Vi vet också att engelska lag normalt sett har väldigt svårt med kvalspelet i Europa League. West Ham och Southampton har båda kraschat och brunnit i kvalomgångarna, Hull City likaså, och Everton hade det även de besvärligt förra säsongen. Burnley kan drabbas av liknande problem, de befinner sig troligtvis inte i någon av de senare stadierna av sin försäsongsträning.

Det är också en intressant omständighet att Burnley alltså med endast exakt en månad kvar till sin skarpa säsongsinledning ännu inte har hunnit med att värva en enda spelare. De borde ju vara de som har mest brått kan tänkas. Istället har Burnley tvärtom blivit av med spelare, eller släppt spelare, där Dean Marney har släppts samt Scott Arfield gått på fri transfer till Rangers.

Den stående uppfattningen runt detta med europeiskt cupspel är att det ställer krav på en bredare spelartrupp, i synnerhet för att kunna hantera Europa League i kombination med ett så hårt och intensivt ligaspel som Premier League. Kanske gäller det med socker på topp för en klubb som Burnley, som kan komma att löpa genuin risk för nedflyttning om det vill sig illa för dem.

Det är en svår balansgång Burnley nu har att göra. Å ena sidan vill de självfallet över allt annat hålla sig kvar i Premier League. Å andra sidan har de tagit sig till Europa League och europeiskt cupspel för första gången på över 50 år, och de kan sannerligen inte vara säkra på att ta sig till europeiskt cupspel igen under de närmaste 50 åren. Klart de måste suga märgen ur den chansen!

Varför värvar då Burnley inga spelare? – frågar man sig kanske lika ångestladdat som när en italiensk spelare bespråkar domaren om varför heliga guds moder just han blev varnad för att filma. Hur ska de kunna lyckas med balansgången utan att det tippar över åt ena eller andra hållet, om de inte aktivt breddar sin spelartrupp?

Ett skäl kan så klart vara att Burnley rimligtvis måste planera långsiktigt och agera därefter. Detta kan mycket väl vara den enda säsongen de närmaste fem-tio åren som Burnley spelar europeiskt cupspel, och då går det helt enkelt inte, varken finansiellt eller operativt, att bygga upp en spelartrupp som om Burnley skulle spela europeiskt cupspel varje säsong dessa fem-tio år.

Burnley vet inte ens om det blir något europeiskt cupspel den här säsongen, längre än till och med augusti. Samtidigt stänger det engelska transferfönstret den här sommaren den 9 augusti. Beslut måste fattas, på vad som bara kan betraktas som väldigt osäker information. Just för en klubb som Burnley i den här situationen, kan detta med transferdeadline faktiskt vara ett dumt beslut.

Ett annat skäl kan emellertid även vara att Burnley helt enkelt redan har en hyfsat bred spelartrupp att klara av både Premier League och Europa League, med allt vad det innebär. Två bra målvakter, en riktigt stark anfallsbesättning, ett ganska brett mittfält. Möjligen är det backlinjen som rent numerärt ser något begränsad ut.

Det kan hävdas att det tuffa för Burnley blir att hantera det nya och ovana vid att spela match två gånger i veckan mest hela säsongen, de avkortade rutinerna mellan varje match, resandet och de förskjutna matchtiderna. Med andra ord, det vore inte spelartruppen i sig så mycket som behöver förändras, utan rutinerna inför och mellan matcher.

Men det här är ju verkligen att ta ut saker på förhand. Först måste Burnley till att börja med besegra Aberdeen i vad som runt månadsskiftet juli-augusti kommer bli ett härligt hett Battle of Britain, först på Pittodrie och sedan på Turf Moor, två klassiska brittiska fotbollsarenor. Därefter, om Burnley vinner, återstår ytterligare två kvalrundor innan Burnley gör Arsenal och Chelsea sällskap i Europa League.

Eller, som en Burnleybloggare benämnde turneringen, ”the EUFA Cup”. Som sagt, det var några år sedan!

:::

VM-KOLLEN

VAR – Jacqui Oatley gjorde en bra poäng omedelbart efter matchen mellan Portugal och Iran, domaren fattade sitt straffbeslut inte på grund av VAR utan trots VAR. Ett annat problem var att domaren tappade kontrollen. Det finns en tendens att lasta VAR för allt som blir fel, även sådant som blev fel även innan VAR.

Örn – Det höll på att vända sig i magen på mig när det sades att FIFA skulle få Granit Xhaka och Xherdan Shaqiri avstängda i två matcher för sitt albanska örn-firande i samband med sina mål. Jag menar, för helvete! Förmodligen inte bara jag som reagerade surt, FIFA nöjde sig till sist med att bötfälla dem.

Dramatik – Igår var det två grupper som kändes rätt klara på förhand, ikväll är det däremot betydligt mycket mer oviss utgång i både Grupp C och D, med många rätt svettiga utfallsmöjligheter. Men detta sagt, herresöte vad nära det var att Portugal rök ur gruppspelet, och åttondelsfinalen mot Uruguay blir rätt svettig minst sagt.

Härifrån tjocknar emellertid plotten. Det är nu det verkligen ska börja avgöras. Dels i den sista gruppspelsomgången där det spelas om att gå vidare till slutspel eller bli tvungna att åka hem. Uppblandat med ett och annat lösplugg i matcher där ingen har något att längre spela för. Dels i ett kommande slutspel där det verkligen kommer vara just vinna eller försvinna.

Samtidigt övergår VM till ett betydligt mer bekvämt TV-schema, med matchstarter 16:00 och 20:00. Lite senare start på dagen. Lite mer tid mellan matcherna. Mer eller mindre perfekt. Dessutom ett närmast perfekt antal med två matcher per dag, om vi nu väljer att betrakta de dubbla matchstarterna som i praktiken en enda match.

Det är ett VM av kontraster och av dualismer. Ett VM som från början var hårt baktalat har, ungefär som väntat, allt vad turneringen har lidit fått en efter en att känna lite mer värme. Matcherna har blivit allt bättre, festen har tagit mer och mer fart, fotbollen har fått mer fokus än politiken. Men naturligtvis är det ett VM både på gott och på ont, en blandning av sött och salt.

Defensiven vs öppenheten

Trenden inom landslagsfotbollen har varit ett allt större fokus på defensiven. Det är på det viset som allt fler länder, även mindre länder, faktiskt har blivit rimligt konkurrenskraftiga. Det är en trend som fortsatt i detta VM, där tre mittbackar blivit norm, där vi i vissa fall ser rena sexbackslinjer, och väldigt ofta ett väldigt organiserat försvarsspel med hela laget.

Det är, som vi redan flera gånger konstaterat, en rent rationell utveckling. Ett landslag som har väldigt liten tid att spela tillsammans kommer lättare hinna organisera ett försvarsspel än få till ett flödande anfallsspel. Att fokusera på defensiven är alltså mycket mer effektivt. Dessutom går mästerskapsfotboll ut på att inte förlora i första hand.

Samtidigt har inte denna trend gjort detta VM lika tillknäppt och ärligt talat rätt trist som EM för två år sedan blev. Det har varit konservativt defensivt men det har också varit flödande framåt och flera matcher som verkligen har rankats högt både på underhållningsskalan och spänningsskalan. Det är så här långt den klart bästa VM-turneringen under 2010-talet.

Det är så klart rätt tidpunkt att konstatera detta givet att vi precis har avslutat den andra gruppspelsomgången, i vilket läget ofta är för de flesta lag att de faktiskt behöver vinna den matchen. Jämfört med den första omgången som kansker mer handlar om att inte förlora och komma in i VM. Vi får se hur det blir framöver när det återigen kanske finns mer att förlora.

Hatet vs baktjatet

Det har varit ett VM inte befriat från de unkna värderingarna, i synnerhet inte från ett svenskt perspektiv. Det hela fick så klart sitt crescendo i samband med Tysklands vinstmål mot Sverige och det hat som spillde över mot Jimmy Durmaz både på plats och på nätet. Rasistiska påhopp, rena mordhot, bland det vidrigaste som skådats.

Det är inte alldeles isolerat. Liknande påhopp har riktats mot bland andra Hanna Marklund under VM som helhet, där bland annat hennes norrländska dialekt har blivit föga mer än en red herring för att gnälla över att kvinnor pratar fotboll. Att det är mer eller mindre samma människor som hatar på Durmaz som på Marklund är kanske inte något långskott precis.

Kritik är en sak, påhopp är en helt annan. Förstår man inte den skillnaden gör man kanske bäst i att hålla käft. Trots uppgivenheten runt denna skit finns det ändå skäl att glädjas över den motreaktion och det baktjat detta har stött på och den anstöt detta hat faktiskt har väckt. Det är skönt att se landslaget stå upp för Durmaz. Det är skönt att se folk stå upp för Marklund. Det är trist att det ska behövas.

Festen vs elitismen

VM är lika mycket fest som fotboll. Det finns ibland en tendens från de som mest tänker fotboll att förvänta sig alldeles för mycket av VM. Men VM innebär inte att det är världens bästa fotboll som spelas, om något så snarare den raka motsatsen. Att klaga över att fotbollen inte alltid är top notch är helt enkelt att inte riktigt ha förstått poängen med VM.

VM handlar om landslagsfotboll. VM handlar också bara om att få delta. Det är kanske lätt att glömma bort det när man kommer från större fotbollsländer där att delta i VM är nästan en självklarhet. Men VM handlar också om Egypten och om Peru. VM kan handla om Panamas kommentatorer som gråter av glädje när de hör sin nationalsång spelas i ett VM för allra första gången.

VM handlar kanske också i någon mening om att sprida fotbollen över världen lika mycket som att bara vara en ren turnering för de bästa av de bästa. Och fotbollen sprids genom att länder deltar. Kanske är det också så man måste se varför VM har växt till 32 landslag, och varför det övervägs att expandera VM till 48 lag.

Något stör man sig så klart också på hyckleriet. Så fort ett afrikanskt eller asiatiskt land gör en dålig match i detta VM kommer kören fram som ojar sig över varför de får vara med i VM över huvud taget. Att även europeiska länder gör dåliga matcher väcker dock inte samma kör. Liksom att när afrikanska eller asiatiska lag gör bra matcher så ger det inga pluspoäng.

Sopor vs supportrar

Simon Bank skrev en rent beklämmande krönika, rättare sagt en krönika om något väldigt beklämmande, om hur svenska supportrar (läs: fulla män) beter sig mot kvinnliga journalister. Ögonvittnen skildrar annat liknande beteende. Från folk på plats får vi också höra andra sorgliga rapporter om beteendet på läktarna mot andra människor när Tyskland gör sitt 2-1-mål på Sverige.

Svensk supporterkultur har med rätta både fått och gett sig självt mycket beröm under de senaste typ 10-15 åren. Men det finns även, som vi ser, allvarliga problem att ta tag i.  Detta försvåras av att det gärna blundas för dessa problem, de förnekas gärna, kanske för att stoltheten över vår supporterkultur på något sätt har fått kompensera för att fotbollen har blivit alltmer skit.

Beger vi oss till England så är det inte så värst mycket bättre där. Det ojades mycket i brittisk media om rasism och anstötligt beteende bland ryska supportrar på plats, men än så länge är det till min kännedom bara några engelska supportrar i Ryssland som själva råkat i problem för att de tyckt det vara en bra idé att gå omkring och heila på ett ryskt torg.

Undanflykten, både i Sverige och i England, brukar vara att detta är ju inte riktiga supportrar. Men jodå, det är det. Och innan man orkar ta till sig den obekväma insikten så blir det svårt att göra något riktigt åt problemen. Men där finns även solskenshistorier från VM. Som islänningar och nigerianer som har gemensam fest, som Senegals och Colombias supportrar som städar läktarna efter sig.

Pressen vs glädjen

Det gick inte att ta miste på lättnaden hos de tyska spelarna sedan Toni Kroos i matchens absoluta slutsekunder skickade in målet som räddade dem från vad som såg ut att bli ett i praktiken högst sannolikt uttåg redan i gruppspelet. Vi såg något liknande i Neymars ansikte och i hans tårar sedan Brasilien även de på tilläggstid lyckats få hål på Costa Rica till sist.

Pressen är naturligtvis enorm på vissa landslag och kanske även på vissa specifika spelare i synnerhet. Det behöver inte tittas längre än till Leo Messi för att förstå det. Det är ett VM, som bara spelas vart fjärde år, och ett helt lands förhoppningar placeras ofta på spelarnas axlar, och kanske inte alltid på det allra bästa av sätt.

England vet naturligtvis om detta bättre än de allra flesta. Samtidigt har England så här långt i VM visat upp den andra sidan av samma mynt, glädjen över att spela VM. En glädje vi förut sett hos exempelvis Brasilien och Tyskland, men som vi hittills hittat i England, Kroatien, Belgien med flera. Samtidigt har England också haft två fullt vinnbara matcher så här långt i VM.

Förutsägbarheten vs ovissheten

På ett sätt har VM varit tämligen förutsägbart. De europeiska lagen går som väntat alldeles utmärkt bra. Möjligen med några undantag som dock ändå i stora drag är de väntade. Samtidigt har lagen från övriga världsdelar det generellt sett väldigt tufft och i den utsträckning de går vidare så motsvarar det i hög utsträckning den lottning de faktiskt fick.

Samtidigt rör vi oss nu in i VM:s andra halva, och snart in i slutspelet, betydligt mer ovetande om vilka som egentligen kommer vinna detta VM. Inför VM kändes det trots allt ganska givet att det stod mellan möjligen en handfull länder som kändes ovanför övriga. Har gruppspelets första två omgångar visat något är det att dessa är långt ifrån orörbara, och av sexton lag som går till slutspel är det nu istället bara en handfull som kanske kan räknas bort från VM-segern.

Och det är ju fantastiskt roligt trots allt.

:::

VM-KOLLEN

England – Exakt samma poäng, exakt samma målskillnad, exakt samma antal gjorda mål. Om Englands match mot Belgien slutar oavgjort kommer antalet gula kort avgöra vem av dem som vinner gruppen, där England just nu har ett gult kort färre. Blir även detta antal lika så avgör lotten.

Argentina – Tunga rykten att Argentinas spelartrupp har gjort myteri mot Jorge Sampaoli och att denne är i praktiken bortkopplad, och att spelartruppen nu sköter taktik och laguttagning. Om nu det stämmer, vilket det kan göra, så är alltså Leo Messi ställföreträdande (och spelande) förbundskapten.

Fadersmord – Carlos Queiroz var en tung pjäs både i att ta Cristiano Ronaldo till Man Utd och på så sätt introducera honom till världsfotbollen, och i att utveckla denne till den världsspelare han inom några år blev. Idag måste Queiroz Iran vinna mot Cristianos Portugal för att gå till slutspel.

Vad kan vi förvänta oss av Panama till den här matchen? Jo, naturligtvis exakt samma sak som Island. Eller för den delen exakt samma sak som Tunisien visade upp i andra halvlek mot England. Låglågt försvarsspel, försök till kontringar och fasta situationer. Men naturligtvis med den skillnaden att Panama, åtminstone av vad vi såg mot Belgien, är betydligt sämre på det än Island och Tunisien.

Å andra sidan finns väl all anledning att också tänka att England är betydligt svagare på att luckra upp sådana motståndarförsvar än vad Belgien är. Även om det kanske är lite tramsigt att som flera har gjort jämföra Belgiens insats mot Tunisien med Englands. Mot England spelade Tunisien för att inte förlora i första hand. Mot Belgien kände de sig piskade att spela för att vinna. Annan match.

Det har varit ett herrans tjafs om Englands laguppställning till dagens match mot Panama. Detta sedan engelsk press fotat en laguppställning i händerna på Steve Holland under en öppen träning. So what, liksom?! Den roligaste funderingen är kanske om något nu faktiskt har avslöjats, eller om det var en av den engelska landslagsledningen medvetet planterad uppställning ägnad att vilseleda.

Det hade naturligtvis varit bortom all komik om Englands landslagsledning hade försökt sig på en maskirovka mitt i självaste Ryssland. Man kan naturligtvis även fråga sig om det faktum att laguppställningen kom ut, även om den så att säga var helt genuin, i sig triggar Gareth Southgate att ändra startelva, eller kanske nöjer sig med att plantera rykten om att det skulle kunna vara bluff.

Vi vet att ni vet, men om ni vet att vi vet att ni vet…

Det hela blir så klart lite parodiskt. Det kommer oavsett vilket inte dyka upp några stora överraskningar med Englands startelva eller taktik. Det överdrivs rätt hårt vad som ”avslöjas” med påstått läckta startelvor. Annat än möjligen något på marginalen visste Tunisien exakt hur England skulle spela mot dem. Samma gäller naturligtvis för Panama.

Är det någon match i detta VM hittills i vilken ett lag har gått in med en laguttagning eller taktisk uppställning som på något sätt gav reaktionen att ”wow, den såg vi inte komma”? Förmodligen inte.

Den kan teoretiskt bli mindre personalförändringar i England idag som inte egentligen påverkar hur England kommer spela. Inte minst i backlinjen går det kanske att tänka sig visst ombyte. Det är Panama trots allt. Men det verkar annars vara två stötestenar som är heta beslutspunkter för Gareth Southgate där vi inte riktigt vet hur han väljer:

Ruben Loftus-Cheek för Dele Alli? Dele Alli drog på sig en mindre skada mot Tunisien och kan inte spela. Loftus-Cheek hoppade in mot Tunisien och gjorde ett bra inhopp. Kraftfull och kreativ i sitt spel. Det ifrågasattes inför VM varför Loftus-Cheek kom med men inte Jack Wilshere. I realiteten bidrog Loftus-Cheek med precis vad Wilsheres förespråkare menar att Wilshere bidrar med, fast bättre än vad Wilshere någon gång har gjort.

Raheem Sterling eller Marcus Rashford? Besvärlig punkt detta. Sterling har svårt att få det att lossna i landslaget. Rashford har saker i verktygslådan som gör honom bättre lämpad mot den här typen av motstånd som Panama är idag och som Tunisien var i tisdags. Det borde tala för Rashford. Samtidigt kan man tycka att Sterling faktiskt förtjänar fler chanser, och Southgate kan mycket väl se ett egenvärde i att visa Sterling sitt fortsatta förtroende.

Det kan framför allt visa sig väldigt värdefullt längre fram i detta VM. Dels möter England då rimligtvis andra motståndare mot vilka Raheem Sterlings kvaliteter kan komma bättre till sin rätt. Dels vore det bara bra för England att ha flera goda alternativ att tillgå då, och Rashford riskerar inte ”knäckas” på samma sätt som Sterling av att inte starta mot Panama.

Vill man ändå blicka framåt lite så kan en vinst mot Panama idag för England ställa dem inför en väldigt lustig sista match mot Belgien. En match i vilken inget lag teoretiskt skulle vilja vinna för att hellre sluta tvåa i gruppen och på så sätt få en på pappret betydligt lättare resa fram till semifinalen än annars, då bland andra och förmodligen både Brasilien och Tyskland väntar längs vägen.

Vi har ju sett några märkliga matcher genom historien. Västtyskland mot Österrike 1982 är så klart en ökänd klassiker. Låt oss för all del heller inte glömma bort Sverige mot Danmark 2004. Sverige mot Mexiko i detta VM hade ju kunnat bli en riktig godbit det med. Men Belgien mot England i nästa omgång riskerar bli något av en travesti.

Om inte Panama kan ordna en riktig skräll mot England idag? England skulle å andra sidan kunna må bra av en riktigt rejäl storseger att komplettera sitt sena avgörande mot Tunisien.

:::

VM-KOLLEN

Svärje – Surt, så surt. Onödigt surt, surt onödigt. Hade Sverige hållit ut i bara tio sekunder till så hade matchen mot Mexiko kunnat sluta i världsfotbollens mest förutsägbara kryss. Det fattades många dåliga beslut av svenska spelare under de sista tio minuterna. Men nya tag, gruppfinal mot Mexiko, vinn eller försvinn!

Ödesmatch – Japan eller Senegal kan säkra en slutspelsplats vid vinst. Om de å andra sidan spelar oavgjort så innebär det att en eventuell förlorare mellan Polen och Colombia är utslagna redan, vilket känns oväntat. Spelar däremot även de oavgjort, ja då blir det en rackarrysare till sista omgången.

Caramba – Mexiko firade länge på planen efter att ha besegrat Sydkorea, med familjer och hela mackajängen. Rätt tydligt att de ansåg sig klara för slutspel redan. Vilket nog är felräkning mer än arrogans. Om Mexiko förlorar mot Sverige är de utslagna, givet att Tyskland gör vad de ska mot Sydkorea.

Gareth Southgate har kastat en perfekt tia för att uttrycka sig på vad jag inbillar mig är dartspråk i allt runt omkring laget inför detta VM. England har av hävd och gammal vana ständigt brottats med två grova problem. För det första en negativ relation med media och för det andra, kanske sammanhängande, att de aldrig lyckats bli riktigt omtyckta ute i stugorna.

Den onda cirkeln ser Southgate ut att åtminstone för stunden ha brutit. Han har högst medvetet valt en väldigt öppen mediastrategi med många möten mellan spelare och journalister. Relationen har blivit mindre antagonistisk och alls inte lika paranoid som förut. Enkelt knep kanske, men på så sätt har Southgate fått journalisterna på sin sida och plötsligt framstår spelarna som mer tillgängliga och därför mer omtyckbara även för de som tittar och läser.

Samtidigt blev det ju även under matchen mot Tunisien väldigt tydligt att det är en väldigt bräcklig grund England står på i det avseendet. England inledde bra, men Tunisien kvitterade och det stod länge 1-1 med ett mycket trögt England som kom just ingenstans. Hade det resultat stått sig hade tongångarna därefter varit helt andra än vad de förut varit, eller vad de nu blev. Det märktes inte minst under matchen.

Det visar så klart vad Harry Kanes faktiskt betyder. Det var inte bara skillnaden mellan oavgjort och vinst, mellan en poäng och tre poäng, utan också skillnaden mellan en positiv eller negativ atmosfär kring laget. På så vis blir målet så klart desto viktigare för England. Det kanske inte förändrar så mycket av vad vi såg under själva matchen mot Tunisien, men det kan förändra väldigt mycket av resten av Englands VM.

Vad vi såg i matchen mot Tunisien var stundtals mycket problematiskt. Det var långa stunder av andra halvlek egentligen ingen skillnad alls mellan detta England och det England vi såg för två år sedan mot Island. De mötte ett rysligt lågt försvarande fotbollslag och hade egentligen inga idéer alls om hur de skulle bryta ned detta motståndarförsvar.

England är naturligtvis inte ensamma i detta VM om att brottas med dessa problem. Vi har sett flertalet lag i form av Spanien, Brasilien, Argentina, Uruguay, Frankrike med flera brottas med exakt samma problem. England fick sitt sena vinstmål, precis som exempelvis Brasilien och Uruguay, och det finns väl inget skäl att värdera just Englands mål lägre än dessas.

Det är naturligtvis problematiskt för England som i sin grunduppställning är i första hand tänkta att anfalla med blixtrande fart, något som kan visa sig väldigt behjälpligt senare i VM. Men mot lågt liggande motståndarförsvar är det svårt att få de ytor som krävs för att få utväxling på fart. Englands problem kan alltså sägas påminna en hel del om Liverpools vanliga dilemma.

Hur agerade då Gareth Southgate i matchen mot Tunisien för att komma tillrätta med detta problem? Ja, i den utsträckning han egentligen agerade alls så bytte han in Marcus Rashford istället för Raheem Sterling, samt Ruben Loftus-Cheek för en förvisso småskadad Dele Alli. Och det är väl också på dessa två punkter som Englands och Southgates uttagningsfrågor inför matchen mot Panama framför allt vilar.

Gällande Englands laguttagning mot Panama har det nu uppstått viss kontrovers de senaste dagarna sedan media lyckats fotografera en skissad laguttagning i händerna på Steve Holland, Southgates assistent, under en öppen träning. Detta slogs så klart upp i pressen vilket i sin tur fick Southgate att kritisera media för att de med detta tilltag inte ”hjälpte laget”.

Det är alltså inte bara en svensk föreställning detta med andra ord, att medias uppgift på något sätt skulle vara att hjälpa landslaget, det vill säga vara någon slags cheerleader. Den verkar alltså finnas även i England. Kanske tänkte Gareth Southgate att det på något sätt skulle vara medias ”betalning” för att ha fått mycket större tillgång till spelarna än förut.

Vad stod det då i Steve Hollands anteckningar? Jo, enligt dem kunde vi utläsa att Dele Alli är ställd vid sidan på grund av skada och att Ruben Loftus-Cheek och Marcus Rashford går in i startelvan mot Panama, på Raheem Sterlings bekostnad vad det verkar. Med andra ord håller Gareth Southgate i så fall fast vid det lag som avslutade matchen mot Tunisien, snarare än det lag som började matchen.

En intressant detalj är att skissen visade att Raheem Sterlings ersättare var Ruben Loftus-Cheek och inte Marcus Rashford. Något uppseendeväckande kan tyckas då det rimligtvis är Sterling och Rashford som utgår från samma position och konkurrerar om platsen. Men kanske formulerar Southgate hellre Loftus-Cheek som Sterlings ersättare för att eventuellt på det sättet komma ifrån den ofrånkomliga diskussionen om Sterling vs Rashford.

Gamla värderingar och erfarenheter gör sig påminda igen i relationen mellan Englands landslag och media. Det är klart man undrar hur det istället hade låtit om Harry Kane inte hade gjort det där vinstmålet mot Tunisien. Eller hur det skulle börja låta om England misslyckades med att vinna mot Panama.

:::

VM-KOLLEN

Argentina – Leo Messi är kanske världens genom tiderna bästa spelare, med betoning på kanske. Men Argentina har demonstrerat i detta VM, precis som de gjorde i VM-kvalet att fotboll är i första hand en lagsport, i andra hand en lagsport, och i tredje hand en lagsport.

Kuijp – Neymar trillar baklänges. Domaren, Björn Kuijpers, dömer först straff, VAR meddelar även den straff, Kuijpers springer ut och tar en titt på filmen, ändrar sitt beslut till icke-straff. Utöver att vara ett helt korrekt beslut så var det också ett utmärkt sätt att visa att även med VAR är domaren boss.

Mål – Gör man inte mål så åker man till sist ur VM. Det har varit svårt att inte charmas av Marocko, Peru och till viss del även Costa Rica. Välspelande lag som är roliga att titta på och som kanske förtjänade bättre på ett sätt. Men noll mål på sex matcher snackar man heller liksom inte bort.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jason Steele, Sunderland till Brighton. Målvaktsvärvningarna fortsätter i Premier League. Från reservmålvakt i Sunderland till reservmålvakt i Brighton för Steele, som väl knappast kan räkna med att norpa förstatröjan från Mathew Ryan?! Men bra som backup. Godkänd – (++)

Samtidigt pågår ett VM. Detta betyder några saker. Bland annat att vi kommer bekanta oss eller återbekanta oss med åtminstone 32 olika tränare som vi inte normalt sett följer till vardags, vissa av dem har vi kanske aldrig ens riktigt hört talas om. Men dessutom kommer åtminstone en handfull av dessa tränare av det ena eller andra skälet bli lediga under sommaren.

Därav följer då den möjligen mest nyfikna frågan om vilka av dessa VM-tränare som vore spännande eller mest spännande att se i engelsk fotboll. Det kan både handla om rent önsketänkande så klart som en mer konkret tankegång att en specifik engelsk klubb borde kontakta en viss tränare. Med drygt en genomförd omgång av gruppspelet kan däremot åtta spännande VM-tränare utses.

Hector Cuper
Första tanken som slog mig och inspirationen till bloggämnet. Extremt erfaren och berest tränare från några av de största ligorna och klubbarna. Har haft stora framgångar utan att nå den högsta höjden. Anses normalt som rätt konserativ i sin spelidé men kunde göra ett väldigt bra jobb med en engelsk klubb i behov av en tydligare lagstruktur. Klubbar? Cardiff, Southampton, West Brom.

Joachim Löw
Kan inte påstå att det här är en tränare som direkt entusiasmerar mig men det är samtidigt världens mest framgångsrike förbundskapten under 2010-talet så bara namnfaktorn i sig vore så klart en riktig höjdare. Dessutom skulle det finnas någon slags fascination i att se vad Joachim Löw skulle kunna uträtta också som klubbtränare. Klubbar? Leicester, West Ham, Fulham.

Åge Hareide
Har framför allt gjort sig ett namn på den skandinaviska tränarmarknaden men är förmodligen den tränare därifrån som hade varit mest intressant att följa inom engelsk fotboll. Har haft stora framgångar med de flesta klubbar och samtidigt gjort det bra inom landslagsfotbollen. Känns som att han har rätt temperament att kunna fungera i England. Klubbar? Aston Villa, Nottingham Forest, Bolton.

Tite
Brassetränare har kanske inte det bästa utfallet i England, kom exempelvis ihåg hur det gick för Luis Felipe Scolari med Chelsea, uppäten som en kanariefågel efter bara lite mer än en halv säsong. Men Tite har haft sådana framgångar med Brasilien, samtidigt som allt annat än ett VM-guld lär ge honom foten, att han vore väldigt intressant att se i Europa. Klubbar? Newcastle, Tottenham, Everton.

Carlos Queiroz
Ryktet har det att om Carlos Queiroz hade valt att stanna kvar i Man Utd och struntat i Portugals locktoner så hade han varit Alex Fergusons efterträdare när den dagen begav sig. En kittlande tankegång. Tog en stor seger med Iran i första matchen men kommer åka ur VM ändå och oavsett vilket förmodligen få sparken efter VM. Kan engelsk fotboll. Klubbar? Watford, Leicester, Southampton.

Jorge Sampaoli
Hårt kritiserad som förbundskapten i Argentina och givet att Argentina balanserar på gränsen till uttåg ur VM redan så känns det givet att Sampaoli kommer få gå i sommar. Chelsea har enligt uppgift varit intresserade förut men hans namn har naggats något i kanten. Har ett liknande rykte om galenskap över sig som Marcelo Bielsa. Klubbar? Chelsea, Everton, West Ham.

Hervé Renard
Har faktiskt haft en kortare sejour i engelsk fotboll förut med Cambridge 2004 så skulle kanske inte känna sig helt borta. Udda tränarkarriär som rört sig mycket kring afrikanska förbundskaptensjobb där han i mina ögon framför allt imponerat med Marocko, vars spel i detta VM har förtjänat bättre än vad det faktiskt har fått. Klubbar? QPR, Norwich, Aston Villa.

José Pekerman
Fantastiska bilder på Pekerman när han står och dansar ikapp på shuttlebussen tillsammans med sina spelare. Vissa tränare är helt enkelt väldigt sydamerikanska och jag tänker mig att detta stämmer väldigt väl med Pekerman. Men taktiskt väldigt genomtänkt tränare som har haft stora framgångar både med Argentina och Colombia. Klubbar? Southampton, Watford, Crystal Palace.

:::

Sådär, då tar jag med detta ett minibreak över midsommarafton och återkommer förmodligen till midsommardagen, om det inte är så att Chelsea däremellan hinner med att presentera Maurizio Sarri.

:::

VM-KOLLEN

CR7 – Cristiano Ronaldo fortsätter ösa in mål för Portugal. Portugal kan mycket väl bli första enmans-världsmästarna sedan Argentina och Diego Maradona i Mexiko 1986. Där finns många likheter. En världsstjärna över alla andra omgiven av kompetent medelklass.

Messi – På tal om världsstjärnor… Väldigt viktigt för Argentina att helst vinna mot Kroatien ikväll, absolut inte förlora. Om de förlorar mot Kroatien riskerar de nämligen ha satt sig själva i en helt omöjlig situation inför sista omgången, om Island samtidigt skulle lyckas vinna mot Nigeria imorgon.

Dansken – Danmark var inte överdrivet bra mot Peru, en riktig skitmatch som det hette i dansk press. Men de vann! Kan Danmark få till spelet bättre mot Australien idag? Känns som att Danmark kan ha en rätt bra run i sig i detta VM om inte marginalerna går emot dem.

:::

TRANSFERKOLLEN

Lukasz Fabianski, Swansea till West Ham. Intressant och potentiellt riktigt bra värvning av West Ham som har haft det ljummet på målvaktsposten under en längre tid. Fabianski har konsekvent varit väldigt bra i Swansea de senaste åren, en bubblare i diskussionen om ligans bästa målvakter. Väl godkänd – (+++)

Juninho Bacuna, Groningen till Huddersfield. Ung och dynamisk box till box-mittfältare som kombinerar defensiv ettrighet med ett bra och energiskt passningsspel. Bara 20 år gammal så måste förväntas vara en spelare som breddar och står på tillväxt från början. Godkänd – (++)

James Maddison, Norwich till Leicester. Stark värvning av Leicester som fortsätter med förnyelsen av sitt lag. Maddison har haft en strålande säsong med Norwich i Football League och fått sitt stora genombrott under säsongen. Rätt tillfälle för Maddison och Leicester att växa tillsammans i Premier League. Med beröm godkänd – (++++)

Förändringens vindar började blåsa redan under säsongen som gick. Det var flera som påpekade att kanske framför allt Pierre-Emerick Aubameyang, men även Henrikh Mkhitaryan, egentligen inte var Wengers värvningar utan mer Mislintats värvningar. Möjligen tillspetsat och förenklat, men det skulle i alla fall delvis förklara det senaste årets något spretiga värvningspolitik.

Med anställningen av Unai Emery har förändringsarbetet antagit helt ny energi och med ett tydligare fokus. Det är ingen hemlighet, än mindre en överraskning, att det huvudsakliga området i Arsenals spelartrupp där Emery har riktat sina inledande insatser är mot Arsenals försvarslinje. Den som har kritiserats utan uppehåll i Arsenal under ett drygt årtionde utan tydliga åtgärder.

Värvningen av Stephan Lichtsteiner var klok. En rutinerad och vinnarvan back, känd för lite av den elakhet som Arsenal har ansetts sakna under Wenger. En klok värvning på sitt sätt. Men, 34 år som han ändå är, kan det ändå funderas över vad det säger om den nya ledningens syn på det som var Arsenals befintliga backbesättning. Det är ett rätt tydligt underkännande.

Det är inte den enda backen på väg till Arsenal. Dortmunds Sokratis Papastathopoulos anses även han vara väldigt nära att skriva på för Arsenal, som även sägs ha gjort så gott som klart med den 22-årige defensive mittfältaren från Sampdoria, Lucas Torreira. Fram växer en helt ny defensiv ryggrad i ett Arsenal som länge kritiserats för att sakna just defensiv ryggrad.

Men där ett nytt Arsenal håller på att växa fram är det också klokt att reflektera över vad som håller på att försvinna. För det är mycket som Arsenal har hållit för kärt under de sista åren med Arsene Wenger. De unga spelarna i Arsenals backlinje exempelvis. Men kanske framför allt den så kallade brittiska kärnan som i början av 2010-talet var Wengers nya ”stora projekt”.

Av den så kallade kärnan är det nu i realiteten bara Aaron Ramsey kvar i Arsenal, sedan Jack Wilshere igår kväll bekräftade att han lämnar Arsenal när hans kontrakt med klubben går ut vid månadsskiftet. Detta, enligt Wilshere själv, sedan det stått klart för honom efter samtal med Unai Emery att han inte hade någon vettig framtid med laget.

Det är på sätt och vis nästan lite traumatiskt. Jack Wilshere har på något sätt under så många år förkroppsligat Arsenals hopp om framtiden. Förmodligen i sådan utsträckning att det har varit en belastning för honom. Möjligen, ren spekulation från min sida naturligtvis, går det kanske att indirekt spåra en del av hans ständiga skadeproblem till just en sådan psykologisk press.

Att Arsenal och Jack Wilshere går skilda vägar kan tyckas som ett beslut som borde ha fattats för länge sedan. Det har stått klart ganska länge att hur mycket viljan kanske än finns där att det skulle gå bra och ta fart så hände det helt enkelt aldrig. Ändå höll de kvar vid varandra, likt ett ängsligt par i en trygg men förstelnad relation, ovilliga att släppa idén om vad de en gång i tiden ville bli.

Hade Jack Wilshere lämnat Arsenal om Arsene Wenger fortfarande hade varit manager? Kanske, kanske inte, det hade åtminstone varit betydligt mycket mer troligt att Wilshere blivit kvar. Det kan diskuteras vad som i det här fallet faktiskt hade varit bäst, både för Arsenal som lag och för Wilshere som spelare. Kanske hade Wilshere växt utan det skyddsnät som Wenger gav honom.

Det är en av de tydligare konsekvenserna med ett Arsenal utan Wenger som manager. De gamla skyddsnäten existerar inte längre. Det skulle kunna framstå som kallhamrat av Emery med flera att nästan som första åtgärd släppa Jack Wilshere. Men det är samtidigt vad varje nykter analys har krävt av Arsenal, att prestation ska väga tyngre än sentimentalism, att kräva accountability.

Det är däremot möjligt att genomföra dessa förändringar och sådana här rätt svepande bortsopningar av gamla käpphästar, utan att det stöter på något reellt politiskt motstånd, mycket på grund av det missnöje som fanns med Arsenal under senare år. Hade Arsene Wenger varit mer framgångsrik hade detta troligen inte varit möjligt. Då hade han å andra sidan inte fått sparken.

Det blev klart igår kväll att en annan position förändras även den, även detta i Arsenals försvarslinje. Det är Bayer Leverkusens målvakt Bernd Leno som är klar för Arsenal. Därmed får man anta att dödsrunan är skriven både för David Ospina och för Wengers prestigevärvning Petr Cech som målvakter i Arsenal, något det verkar som om de flesta vore rätt nöjda med.

Värvningen betygsätter jag längre ned. Mitt huvudsakliga resonemang bygger hur som helst på idén att Arsenals målvaktsbesvär under den gångna säsongen i huvudsak egentligen var ett försvarsbesvär. Att både Ospina och Cech i själva verket hade varit alldeles utmärkta målvakter bakom ett fungerande försvar, precis som Leno förmodligen kommer vara.

Däremot återvänder vi till tankefiguren om det nya Arsenal som växer fram ur ruinerna av det gamla. Bernd Leno är 26 år gammal och kan alltså på ett annat sätt än kanske framför allt Cech ses som det nya Arsenals målvakt under de kommande fem-tio åren. En skillnad kanske inte så mycket i fråga om kvalitet utan i fråga om sportslig och symbolisk livslängd.

Och där det kanske också finns något av ett kulturellt egenvärde i att sopa ut det gamla, oavsett om det så är gamla målvakter, en dysfunktionell backlinje eller en brittisk kärna med Jack Wilshere som frontfigur. Kvasten går, och Arsenal ser ut att inte längre vilja sopa alla sina problem under mattan.

:::

VM-KOLLEN

Båset – Det var lite som när en utvisad hockeyspelare kommer in från båset mitt i flygande anfall. Visst kan Polen ha något att klaga på för det spelarinsläppet mot Senegal, samtidigt var det fortfarande en otroligt klantig hemåtpass, och man måste även beundra och uppskatta hur snabbt Niang uppfattade och agerade på situationen.

Asien – Det kan så klart klagas på lagen från olika världsdelar, men faktum är att asiatiska lag nu har vunnit dubbelt så många matcher i VM som länderna från Sydamerika har gjort. I och med Senegals vinst mot Polen kom Afrika in i matchen också. Europa däremot förblir lite i en klass för sig själva.

Ryssland – Första landslaget att bli klart för slutspel, åtminstone i praktiken, och detta med 8-1 i målskillnad. Ändå finns det frågetecken kvar kring om de egentligen är något att ha. Vad man kan säga är två saker. För det första att de har varit ruggigt effektiva på sina målchanser. För det andra att de förmodligen vann en massa på att Dzagoev skadade sig tidigt i första matchen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Issa Diop, Toulouse till West Ham. Ung och mycket lovande mittback som redan har gjort ett antal år som ordinarie mittback i Ligue 1. En spelare som kan växa i West Ham, som kan växa med West Ham, och ett bra test på om West Ham under ny lagorganisation kan börja hitta lite mer rätt i sina värvningar. Väl godkänd – (+++)

Bernd Leno, Leverkusen till Arsenal. En värvning det kommer gnuggas händer över mest för att det är en värvning. Helt klart en bra målvakt, men Arsenal hade eller har två bra målvakter redan i Petr Cech och David Ospina. Däremot ska nog detta mer än de båda övriga ses som de kommande fem-tio årens målvakt i det ”nya” Arsenal. Väl godkänd – (+++)

:::

Mitt under brinnande VM börjar redan nästa säsong göra sig påmind för Burnley, som går in i lottningen av Europa Leagues andra kvalomgång klockan 14:00 i eftermiddag.

VAR eliminerar inte diskussion, kontroverser eller subjektivism, men vad VAR kan göra är att åtminstone eliminera rena felaktigheter. Och så här långt, med nästan en hel första gruppomgång i VM avklarad, med 14 matcher redan avklarade, så får vi säga att VAR har lyckats riktigt bra. Det går att tycka olika om Sveriges straff mot Sydkorea, men sättet beslutet fattades på var bra.

Premier League och Football League beslutade för någon månad sedan att inte införa VAR redan till nästa säsong, utan fortsätta med den testverksamhet vi har sett under den här säsongen, det vill säga systemet används i cupspelet på de arenor där detta är möjligt. Anledningen är att den engelska fotbollens försök att introducera VAR under säsongen var minst sagt problemfyllda.

Det var försök som var allt annat än lyckade. Det tog en förskräcklig tid, det var ofta väldigt oklart vad som över huvud taget hände, inte minst för de som satt på arenorna, kriterierna för hur och när VAR skulle tillämpas var allt annat än tydliga, och själva matchrytmen bröts samman. Många befarade så klart att det skulle bli fullständigt kaos i VM.

Men det har inte blivit kaos i VM. Det har tvärtom fungerat riktigt bra och alltså räddat upp flera potentiellt saftiga domarmisstag. Det är alltså värt att fundera lite över vad det är som gör att det faktiskt har fungerat så bra.

För det första utgår systemet fortfarande från att det är domaren som är huvudaktören. Det är domaren som klart och tydligt fattar besluten, som får besked om att han kan ha fattat ett felaktigt beslut och därefter ges chansen att korrigera sitt eget beslut. Det gör systemet mer tydligt och reducerar framför allt inte domarens auktoritet på planen.

För det andra överanvänds inte systemet. Det används i samband med rena målchanser, straff- och kortbeslut. Det är upp till VAR-domarna att meddela domaren om de anser något kan ha blivit fel, och domaren blir därför inte mentalt piskad att be om bekräftelse på mer eller mindre varenda beslut som denne fattar på planen.

För det tredje har vi det utmärkta förfarandet att domarna och linjedomarna nu avvaktar med att blåsa exempelvis frispark eller vinka för offside i den händelse att det inte är glasklart och låter spelet gå vidare, för att sedan i efterhand granska situationen igen. Detta till skillnad från hur VAR har fungerat förut på flera håll att det blåstes först och frågades sedan.

Det hjälper naturligtvis att till detta VM verkar även TV-folket pålästa på vad som faktiskt händer och hur systemet fungerar. Det är i mångt och mycket upp till dem att berätta för de som tittar vad som faktiskt händer och naturligtvis, om de är helt förvirrade och pratar i nattmössan så bidrar det självfallet till att systemet också upplevs som förvirrande och oklart.

VAR kommer inte lösa varenda problem som finns inom fotbollen, eller eliminera varenda möjligt felaktigt domslut, men det minskar felaktigheterna och ger framför allt domarna ett helt annat skyddsnät än vad de tidigare har haft. Bara möjligheten att få en omedelbar bekräftelse på att ett domslut är korrekt, eller inte behöva älta om ett domslut eventuellt kan ha varit fel.

Ändå gör Premier League med omnejd det klokt att inte omedelbart till kommande säsong införa VAR. Inte när deras egna tester under den här säsongen var så dåliga. Vad de däremot bör göra nu är att utgå från VAR precis så som det har fungerat i VM och genomföra testerna och all nödvändig utbildning utifrån det systemet och dess utgångspunkter.

När engelsk fotboll har testkört VAR under en säsong och det har fungerat prickfritt på samma sätt som det så här långt har fungerat i VM, då är det rätt läge att rulla ut det i full skala i Premier League, i Football League och så klart i de båda engelska cuperna. Men det är glädjande att systemet nu i alla fall har börjat hitta rätt balans mellan teknik och organisation.

Och att det inte är så värst nödvändigt att oroa sig för hur VAR skulle vara på väg att ”döda fotbollen” som det har hetat på lite olika håll inom engelsk fotboll den gångna säsongen.

:::

VM-KOLLEN

Sverige – Sydkorea må ha varit väldigt dåliga, utan någon som helst idé hur de skulle spela fotboll, men det ska inte ta något ifrån vad jag ser som framför allt en fantastisk lagkaptensinsats av Andreas Granqvist och en mycket stark insats på mittfältet av Victor Claesson.

Colombia – Det sista laget att gå in i detta VM som det känns riktigt spännande att se var man egentligen har dem, med högintressanta spelare som Radamel Falcao och James Rodrigues. Har precis samma chans som exempelvis England att spela en eventuell semifinal.

Salah – Ikväll måste han nog spela, den godmodige egyptiern. Det var klokt av Egypten att vila Salah mot Uruguay, men matchen mot Ryssland är vinna eller försvinna för Egypten, så spelar inte Salah ikväll då var det bara skitsnack det där med att han var frisk nog för VM.

:::

TRANSFERKOLLEN

Rui Patricio, Sporting till Wolves. Portugals landslagsmålvakt landar på en fri transfer till Wolves vilket naturligtvis måste betraktas som något av ett riktigt kap för dem. En position där Wolves verkligen kunde förstärka och nu har förstärkt på kanske för dem allra bästa sätt. Berömlig – (+++++)

England började i flygande tempo, England fick också tidig utdelning, och det fanns mycket positivt att säga om England i det läget. Men England var också slösaktiga, England tappade energi och syfte med sitt bolltrillande efter den initiala anstormningen, och det var ingen slump att Tunisien kom in i matchen.

Det är ett nytt England, men det är också samma gamla England. Vad vi såg från England i andra halvlek mot ett lågt liggande Tunisien var intill förväxling identiskt med vad vi såg från England mot Island i EM:s åttondelsfinal för två år sedan. Men med en viktig och kanske avgörande skillnad – mål!

Harry Kane nickar in vinstmålet på tilläggstid. Det förändrar egentligen inte vår bedömning av vad vi precis har sett under 90 minuter. Men det kan mycket väl förändra resten av Englands VM-turnering.

Jordan Pickford – 6
Inte mycket att göra alls för Pickford. Godkänd insats. Alltid vansligt med straffar, gick åt rätt håll och var nära på den.

Kyle Walker – 5
Sattes inte på stora prov defensivt i den här matchen, men hans misstag ger Tunisien och den för dem så viktiga kvitteringen. Måste vara vänd åt rätt håll i sitt försvarsspel.

John Stones – 7
Utstrålande lugn och auktoritet i Englands backlinje, och gjorde sig dessutom jobbig på fasta situationer i offensivt straffområde. Englands bästa back den här kvällen, given i startelvan.

Harry Maguire – 6
Bra intentioner men det märktes också att Maguire är rätt färsk i sådana här sammanhang. Blandade riktigt fina passningar i djupled, han gav England tempo, med en del slarviga passningar och bolltapp.

Kieran Trippier – 6
Frisk fläkt framåt även om Trippier behöver jobba med kvaliteten på sina inlägg som svek den här kvällen. Utsattes inte för några hårdare prov den här kvällen.

Ashley Young – 5
Behöver ordna upp samarbetet på vänsterkanten bättre då det känns som att han konstant springer ihop med egna spelare. Närmast orutinerad i sitt sätt att foula motståndare på offensiv planhalva.

Jesse Lingard – 6 (ut 93)
Det positiva med Lingard är att han tar sig till chanser och var en av Englands mer effektiva spelare med sitt djupledsspel. Men måste sätta minst någon av de chanser han hade.

Jordan Henderson – 6
Stabil insats utan att egentligen bidra med det där extra. Hade bättre genomslag i första halvlek innan Tunisien hade förskansat sig i sina skyttegravar. Måste visa bättre mot Panama.

Dele Alli – 5 (ut 80)

Raheem Sterling – 5 (ut 68)
Åstadkom inte mycket under matchen och verkade sakna struktur i rörelse och löpning. Återföll i alltför mycket överarbetning och det kommer debatteras under veckan om han ska starta mot Panama eller ej.

Harry Kane – 7
Gjorde Englands båda mål efter att ha reagerat snabbast på målvaktsretur i samband med hörna och var aktiv, men saknade rivigheten att verkligen hota ett i det här fallet lågt tunisiskt försvar.

Marcus Rashford – 6 (in 68)
Var inne för kort tid för att verkligen hinna få något riktigt genomslag på matchen. Utmanade och försökte rycka och slita i Tunisiens dubbla försvarsled.

Ruben Loftus-Cheek (in 80) & Eric Dier (in 93)
Spelade för kort tid.

GARETH SOUTHGATE – 5
Räddad av Harry Kane mer eller mindre. Knappast något styrkebesked från bänken den här gången. England blev alldeles för passivt och orörligt tidigt i andra halvlek, enligt känt mönster, men det dröjde länge, länge innan det kom några åtgärder alls från Southgate. Tveksamt om England behövde tre backar i andra halvlek.

Hur länge sedan var det England vann öppningsmatchen i ett EM eller VM? Det visar sig med en snabb genomgång att England sedan millennieskiftet bara har vunnit en enda öppningsmatch, mot Paraguay 2006. England har spelat åtta öppningsmatcher i mästerskap under dessa år, förlorat tre av dem och således spelat oavgjort i fyra. Inget lysande facit precis.

Min tanke är att detta hänger samman. Att utfallet i öppningsmatchen faktiskt spelar rätt stor roll för vad som händer senare i mästerskapet. Att det är viktigt att komma in rätt i turneringen, få rätt känsla i laget och en positiv stämning redan från början. Värt att komma ihåg hur viktigt Sveriges spelare tyckte det var 1994 att de faktiskt lyckades kvittera mot Kamerun.

Det blev oavgjort mot Kamerun för Sverige, vilket möjligen visar hur ett oavgjort resultat lite beror på förutsättningarna. Tre av Englands oavgjorda matcher får betraktas som något av missräkningar. 2002 mot Sverige var nog tanken helt säkert att England skulle vinna. 2010 mot USA var det definitivt tanken. Och för två år sedan i EM mot Ryssland släpptes en helt onödig kvittering in i slutet.

Om vi tittar på länder av motsvarande kvalitet och storlek som England som faktiskt har lyckats eller överraskat positivt i de två senaste världsmästerskapen så ser vi även där att öppningsmatchen är viktig. Holland vann sin match 2010 och Uruguay fick oavgjort mot Frankrike. För fyra år sedan vann Costa Rica överraskande mot Uruguay, liksom Colombia vann mot Grekland.

Detsamma gäller de länder som under 2000-talet har vunnit VM, med ett enda lysande undantag. Brasilien, Italien och Tyskland vann samtliga sina första matcher i de VM som de vann. Spanien däremot gick på en riktig mina i sin öppningsmatch mot Schweiz 2010, men hämtade sig onekligen efter den chocken. Undantaget bekräftar inte regeln, ändock ett undantag.

Alla tecken säger med andra ord samma sak. Att vinna öppningsmatchen är oerhört betydelsefullt för varje lag. Men kanske måste det ses som särskilt betydelsefullt för just England, där så mycket med mästerskapen handlar eller har handlat om rädsla, brist på självförtroende, en destruktiv medial kultur runt laget där jakten efter syndabockar har blivit så framträdande.

Därför är Englands match mot Tunisien ikväll så väldigt viktig. Det är kanske inte en match England verkligen måste vinna, men de har sannerligen inte råd att förlora den. Men det känns också ganska givet att om England för en gång skull, som alltfler ändå har börjat både hoppas och tro, ska överraska positivt i detta VM så är detta en match England behöver vinna.

Det är på modet att tala ner Englands chanser i VM. Omvänt riskerar man så klart få skratten i ansiktet om man skulle våga andas att det möjligen kan gå bra för England. Men på samma sätt som Englands stora förhoppningar kanske gick till överdrift för 10-15 år sedan så kanske dessa dagars pessimism har tagits till överdrift även den.

England kan vinna sin grupp, England kan definitivt ta sig vidare till slutspel och måste naturligtvis räknas som favorit att göra just detta. I åttondelsfinalen kan de ställas mot Colombia, Polen eller Senegal. En oavsett motstånd fullt vinnbar åttondelsfinal. En eventuell kvartsfinal blir genast betydligt svårare, där väntar med största sannolikhet antingen Brasilien eller Tyskland.

(Om nu inte resultaten som de föll igår kväll innebär att det är betydligt bättre för England att sluta tvåa i gruppen. I så fall skulle det vara typ Colombia och Mexiko som står i vägen fram till en förvisso högst eventuell semifinal.)

Normalt sett vore det en kvartsfinal som bara borde kunna sluta på ett sätt. Men anta att det inte är det England vi har sett de senaste tio åren som går in till den matchen, utan ett positivt England med momentum i ryggen och ett stort och starkt självförtroende. Ett England som har en fart i sin fotboll som få andra länder i detta VM har. Då kan England vinna även en kvartsfinal.

Men ett positivt slut på detta VM för England förutsätter med allra största sannolikhet att England behöver en positiv början på detta VM. Detta kan bara betyda att England behöver vinna mot Tunisien ikväll. En vinst är det enda positiva resultat England kan få med sig mot Tunisien. Kan England för första gången på tolv år vinna öppningsmatchen i ett mästerskap?

Redan ikväll, deras första kväll i detta VM, kan alltså England bryta gamla mästerskapsmönster. Och då kanske vi för första gången på väldigt länge skulle kunna tro men framför allt hoppas på att England kan göra ett riktigt bra VM.

:::

VM-KOLLEN

De Gea – Smått absurd målvaktsdebatt som pågår i Spanien för närvarande efter David De Geas misstag mot Portugal. Misstag visst, men knappast något som kostade dem VM och shit happens liksom. Lätt att få intrycket av att kritiken har något att göra med att han inte spelar i Spanien.

Anfang – På tal om detta med bra början. Tyskland gick på en riktig käftsmäll mot Mexiko i ett resultat som öppnar upp gruppen, gör Mexiko favoriter till gruppsegern, och var ett veritabelt mardrömsresultat för Sverige som i praktiken nu måste vinna mot Sydkorea idag för att kunna gå vidare.

Nejmar – Han ska stå i centrum, denne Neymar. Det märktes redan innan matchen med en frisyr som bara kan handla om att vilja synas. Det märktes även i själva matchen, där Neymar precis som i PSG stod i centrum för precis allt. Han är en otroligt bra spelare, men det hjälper nog inte Brasilien mot elaka, europeiska lag.

:::

Bloggar efter kvällens match med spelarbetyg. Tänkte ha det som stående inslag i samband med Englands matcher i detta VM. Jag räknar kallt med att behöva skriva sju sådana bloggar.

Att Leeds är ambitiösa med anställningen av Marcelo Bielsa kan det knappast råda något som helst tvivel om. Det är inga halvmesyrer precis, som kanske har varit lite för vanliga i Football League under åren, inte minst i Leeds. Leeds vill tillbaka till Premier League, och med Marcelo Bielsa hoppas de ha hittat den manager som ska lyckas med vad ingen har lyckats med på 15 år.

Många vill så klart peka på riskerna, för de finns för all del där. Marcelo Bielsa pratar exempelvis inte engelska menar en del. Oklart hur stort problem det är i en spelartrupp som redan är till hälften icke-brittisk. Marcelo Bielsa är lite galen menar några andra, och syftar på en volatil personlighet med dennes korta tid och abrupta slut i både Lazio och Lille som bevis för detta.

Men ingen framgång nås utan risk. Och vad av vissa beskrivs som galenskap kan lika gärna av andra historiens skrivare ses som principfasthet. Att ha förhandlat med Leeds i flera veckor, om jobbets alla aspekter, innan han till sist skrev på för dem tyder hur som helst inte på att Marcelo Bielsa har tagit detta uppdrag i någon slags nycker. Det visar på metod, inte galenskap.

Att beskriva anställningen av Marcelo Bielsa i historiska termer för Leeds vore att säga att de sett till utfallet antingen har fått Don Revie eller Brian Clough – två historiska managers i Leeds, fast av helt olika skäl.

Det råder ingen tvekan om att Leeds och dess ägare Andrea Radrizzani hoppas ha anställt en Don Revie. ”Marcelo has a wealth of experience and he will use that to create a new culture and a winning mentality at our football club”, säger exempelvis Radrizzani. De hoppas alltså att Bielsa ska göra för Leeds vad Revie gjorde för klubben under 1960-talet.

Farhågan är att Leeds har anställt en Brian Clough. En extremt respekterad tränare, ett stort och karismatiskt tränarnamn, som däremot kommer till Leeds med sina helt egna idéer som saknar förankring i klubbledningen, och som snabbt kommer rejält på kant med spelartruppen. Den gången slutade det med att Clough lämnade Leeds efter 44 dagar.

Där finns så klart viktiga skillnader. Då var Leeds ett av Englands och Europas allra bästa fotbollslag, och att ersätta Revie närmast omöjligt. Nu befinner sig Leeds sedan snart 15 år utanför Premier League. Då kunde man undra om Leeds styrelse fått ett hjärnsläpp som anställde en av Revies och klubbens bittraste rivaler och kritiker. Nu känns det som sagt tvärtom noga genomtänkt.

Ändå är det inte svårt att se Marcelo Bielsa kunna leda till konflikter i och med spelartruppen. Bielsa kräver mycket av sina spelare, kommer behöva fatta tuffa beslut, och vissa spelare kommer naturligtvis inte gilla detta. Samtidigt är Bielsa också ett så pass respekterat tränarnamn, och lutheranismen i en nordengelsk spelartrupp så pass nedärvd, att det ger ett handlingsutrymme.

Om Leeds med Marcelo Bielsa har anställt en Don Revie eller en Brian Clough beror till stor del på deras eget tidsperspektiv. Leeds vill upp i Premier League, förr hellre än senare, men måste de tvunget upp redan nästa säsong eller är det okej om det sker inom två-tre år? Ju snävare tidsperspektiv Leeds arbetar med, desto större risk för att Bielsa blir ännu en Clough.

Kan Leeds däremot tänka sig att ta det lite längre tidsperspektivet, vilket givet att det nu är sjunde säsongen i rad som de inleder med en ny manager kanske är naivt att våga hoppas, ökar istället chansen för Bielsa att bli ännu en Revie för Leeds. Att skapa en ny kultur och en vinnande mentalitet, som Radrizzani talar om, kan ta längre tid än en enda säsong.

Det finns naturligtvis alla möjligheter att Leeds och Andrea Radrizzani faktiskt inser den saken. Det finns även alla möjligheter att Leeds och Radrizzani inser att byta manager inför varje säsong är en del i problemet Leeds har haft med att ta sig tillbaka till Premier League. Om de däremot ger Marcelo Bielsa tid under några säsonger kan det däremot bli väldigt, väldigt bra.

Kan det bli succé och uppflyttning för Leeds och för Bielsa redan under dennes första säsong? Ja naturligtvis, det är ingen omöjlighet. Men det är en otroligt tuff serie, och Leeds är inget självspelande piano, så att kräva uppflyttning redan första året är kanske inte realistiskt. Likaväl är det naturligtvis så att Bielsa inte är någon garanti för uppflyttning ens över längre tid. Det är ingen.

Men istället för att så mycket av diskussionen om Marcelo Bielsa kommer att lyckas eller inte i Leeds fokuseras på just Bielsa, hans förmodade genialitet eller påstådda galenskap, kan det alltså vara klokt att väga in att det främsta skälet kommer vara Leeds själva, hur de agerar. Leeds kan själva påverka om de med Bielsa har fått en Don Revie eller om de får ännu en Brian Clough.

Det kan självfallet gå väldigt, väldigt fel för Leeds med Marcelo Bielsa. Det är den risk en klubb alltid tar när den prövar något nytt. Men om det nu ska gå väldigt, väldigt fel för Leeds så är det onekligen helt rätt sätt att gå fel på. Hellre spänna en båge. Dessutom, och här hittar vi det positiva med att våga ta en risk, jäklar vad rätt det också kan bli för Leeds!

Dessutom, under de snart 15 år som Leeds har befunnit sig i Football League och försökt utan att lyckas ta sig tillbaka till Premier League har Leeds aldrig riktigt tagit några risker alls med sina managers. Hur långt har det tagit dem? Vad var egentligen mindre riskfyllt med det? Galenskap anses vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat utfall.

Det är kanske inte genialitet av Leeds att om de får chansen att anställa ett stort managernamn som Marcelo Bielsa faktiskt gör det. Men med det perspektivet kan det heller inte vara galenskap av Leeds att anställa Marcelo Bielsa. Leeds supportrar verkar hålla med. Bokningarna av säsongsbiljetter har rasat in i tio gånger så hög takt som normalt sedan nyheten kablades ut i fredags.

Marcelo Bielsa kommer till England och till engelsk fotboll, han kommer till Leeds och han kommer till EFL Championship. Det är stort! Satan vad spännande det blir!

:::

VM-KOLLEN

Schweiz – Allt snack kommer handla om Brasilien så klart men Schweiz är ingen helt oäven eller ofarlig motståndare på andra planhalvan. Kan oberäkneliga och kreativa spelare som Xherdan Shaqiri och Granit Xhaka ge Brasilien problem, eller den strålande målvakten Yann Sommer?

Serbien – Kryllar av Premier League-intressanta spelare som Marko Grujic, Adem Ljajic, Nemanja Matic, Sergej Milinkovic-Savic, Luka Milivojevic, Dusan Tadic och Aleksandr Mitrovic. Ska Serbien till sist faktiskt lyckas  i ett mästerskap? Vinner de mot Costa Rica har de en bra chans.

Mexiko – Mycket har sagts och vets om Tyskland. Om Mexiko vet vi mindre och det mesta av förhandstjafset har handlat om partyn i spelartruppen med dryck och kvinnor som om inte annat lär gå så väl hem på hemmaplan. Mexiko är alltid oförutsägbara, men är de oförutsägbart bra eller oförutsägbart dåliga?

Nottingham Forest är först ut ur startblocken. De presenterade under torsdagen två nyförvärv – João Carvalho och Diogo Goncalves. Med Carvalho flög Forests transferrekord all världens väg sedan de betalat över £13m för spelaren, väldigt mycket mer än den miljon klubben betalade för Trevor Francis, på den tiden då Nottingham Forest var Europas bästa fotbollslag.

Om Nottingham Forest om ett år väljer att aktivera den köpklausul de har i lånekontraktet med Goncalves så kommer de med största sannolikhet knäcka det där transferrekordet en gång till. Nottingham Forest vill precis som Wolves upp i Premier League, de vill definitivt vara med i kampen den här gången, och de följer Wolves modell för hur de ska lyckas.

Wolves hämtade sina spelare företrädesvis från Porto. Nottingham Forest verkar istället ha valt att vittja Benficas lager. Samtidigt hör vi från Sporting att ett flertal spelare är på väg bort och blickar inte minst mot England. Något undrar man så klart vad som händer med med portugisisk fotboll när flera av deras bättre spelare flyttar till den engelska andradivisionen.

Det är naturligtvis ett sätt att ta sig in i engelsk fotboll generellt. Ambitionen är naturligtvis Premier League även för dem. Antingen genom att ta sig upp till Premier League med Nottingham Forest, eller göra så bra insatser där så att en Premier League-klubb värvar dem. Två parter med ett gemensamt intresse med andra ord. Det funkade för Wolves, så varför inte för Nottingham Forest?!

Dessa båda portugiser var däremot inte Forests första värvningar den här sommaren. De hade redan gjort klart med mittbacksveteranen och en gång i tiden den egna produkten Michael Dawson, som nu återvänder till Forest med ambitionen att ta klubben tillbaka till Premier League. En värvning som på ett fint sätt väver samman vilka man är med vilka man vill bli.

Det är ändå en fundamental och fenomenal kursförändring som Nottingham Forest har genomgått under nya ägaren Evangelos Marinakis, som förra sommaren köpte klubben. För ett år sedan, eller innan dess, var det knappast aktuellt för Forest att knäcka några transferrekord. Då hade klubben snarare problem med att betala sina räkningar.

Men Marinakis siktar mot Premier League, och det är så klart inget fel i sig med den saken. Åtminstone inte så länge det finns ekonomisk täckning för saken. Men i det avseendet är också den ”portugisiska strategin” förhållandevis riskfri på så sätt att antingen blir det sportslig succé och Nottingham Forest tar sig till Premier League, eller så kan spelarna troligtvis säljas vidare för vinst.

Ambitionen var tydlig redan när Marinakis anställde Aitor Karanka mitt under den nyss avslutade säsongen. Karanka har så klart erfarenhet av att ta sig upp från Premier League. Karanka verkar dessutom ha fått stort utrymme att forma spelartruppen utifrån eget tycke. Alldeles långsökt är det kanske inte heller att mycket av portugisisk know-how kommer från just honom.

EFL Championship lovar redan att bli ett slagfält nästa säsong. Leeds har anställt Marcelo Bielsa. Tre riktigt starka klubbar har kommit ned från Premier League i form av Stoke, West Brom och Swansea, som anställt Graham Potter. Wigan och Blackburn har kommit upp från League One. Befintliga klubbar som Birmingham, Middlesbrough, Preston, Norwich, Sheffield Wednesday med flera satsar.

Många starka klubbar, många olika klubbar. Är det något vi sett under senare år så är det att det finns många olika sätt att ta sig upp i Premier League. Wolves och Cardiff är två utmärkta exempel på vitt skilda kontraster. Däremot är även känslan att pendeln i EFL Championship alltmer svänger åt den fotboll som Wolves och Fulham representerat under säsongen, att standarden höjs.

I en sådan miljö är det fullt naturligt att se till vad som faktiskt har lyckats, vad som faktiskt har visat sig framgångsrikt. Nottingham Forest gör just detta genom att tillämpa sin variant av Wolves taktik. Det är ingen garanterad framgång, som vanligt betyder det väldigt mycket hur något görs, inte bara vad som görs, men det ger Nottingham Forest en möjlighet till framgång.

Ambitionen och optimismen runt Nottingham Forest har onekligen spridit sig även till supportrarna. Redan har ett nytt rekord i antal sålda säsongsbiljetter slagits, sedan Nottingham Forest har sålt närmare 18,000 biljetter. Detta efter vad som trots allt var en tämligen medelmåttig säsong. Men ett viktigt mått på de framsteg Nottingham Forest har gjort under året som gått.

Nottingham Forest siktar mot Premier League igen. Och den här gången ser de ut att ha laddat skarpt.

:::

VM-KOLLEN

Ryan – Det är Mathew Ryans andra VM. Hans första VM, 22 år gammal, blev lite av en mardröm efter att ha släppt in nio mål på tre matcher och gjort åtminstone en jättetabbe. Har imponerat i Brighton under säsongen och måste göra ett bättre VM den här gången om Australien ska ha någon chans.

Menottismo – Begreppet för den vackra offensiva fotbollen i Argentina, i den eviga debatten ställd mot Bilardismen, som handlar om att vinna. Det mesta talar för att Argentinas enda chans till framgång i detta VM är att gå för fullt på Menottism, men räcker det? Räcker det ens mot Island?

Foxy – När Nigeria spelar känns det som om Leicester har ett särskilt intresse i saken. Wilfried Ndidi, Kelechi Iheanacho och Ahmed Musa spelar samtliga för Nigeria. Många intressanta spelare i Nigeria, många med Premier League-koppling, men hur går det mot Kroatien?

:::

TRANSFERKOLLEN

Marc Navarro, Espanyol till Watford. Mångsidig försvarare från La Liga som kan spela både ytterback och mittback. Har spelat hyfsat regelbundet för Espanyol under den säsong och en halv sedan han debuterade. Ingen värvning som får blodet att pumpa, men ändå en habil värvning. Godkänd – (++)

Utifrån ett ligaperspektiv kan så klart rakt motsatt argument göras. Det finns en poäng med att starta med en rejäl bang. Varenda rockkonsert med självrespekt har ett öppningsnummer som drar igång publiken. Inte minst gav oss ju VM igår kväll ett alldeles utmärkt exempel på risken med motsatt arrangemang, där premiärmatchen snarast lyckades minska engagemanget för VM.

Men från och med nästa säsong kan inte detta påstående längre göras i Premier League. Det hade dessutom rätt halvkass sanningshalt redan innan. Det var den så kallade fixture release day i Premier League igår, eller dagen då alla går gaga över att alla lag återigen möter alla andra lag två gånger även nästa säsong, och redan i den första omgången brakar det loss mellan Arsenal och Man City.

(Visst visst, bantern skriver så klart sig självt gällande det där med Arsenal och storklubbar.)

Det kommer alltid snurra konspirationsteorier runt lottningar inom fotbollen. Enda chansen att slippa ifrån det vore om en lottning inte ledde fram till ett enda uppseendeväckande utfall. Vad stråltanterna så klart aldrig verkar bry sig om eller ens förstå är att en lottning utan ett enda uppseendeväckande utfall vore desto mer osannolikt, uppseendeväckande osannolikt till och med.

Generellt spelar det förmodligen mindre roll i ligaspel än vad det gör i cup. Som sagt så är det ofrånkomligen så att alla lag möter alla andra lag två gånger, en gång hemma och en gång borta. Och var sak har sina fördelar liksom var sak har sina nackdelar. En tuff inledning innebär en lättare resa därefter. En lätt början innebär att man har fler svåra matcher kvar på programmet.

https://www.bbc.com/sport/football/44479264

Enskilda klubbar kan däremot drabbas av mer specifika effekter. Och här kan därför några av höjdpunkterna från fixture release day sammanfattas och kommenteras på följande vis:

Mardrömsöppning för Newcastle
Dags för Rafa Benitez att plocka fram sin fact rant igen, för den där starten på säsongen var grym. På Newcastles första åtta matcher möter de Tottenham, Chelsea, Man City, Arsenal och Man Utd. Den starten hade fått David Moyes att ropa foul. Kommer Benitez ropa fact?

Jätteläge för Unai Emery
Olyckskorparna började kraxa omedelbart för Unai Emery när det stod klart att de skulle möta Man City i första omgången, och sedan Chelsea borta i den andra omgången. Mardröm säger vissa. Drömläge säger jag. En riktig chans att redan i den första matchen göra ett riktigt statement och blåsa igång en ny början.

Tuff europakryssning för Liverpool
Jürgen Klopp svär nog en smula över att Liverpools samtliga matcher i Champions Leagues gruppspel föregås av en bortamatch i ligan. Tre av dem dessutom mot Tottenham (första matchen på deras nya arena), Chelsea och Arsenal. Tungt test för Liverpools bredare och bättre spelartrupp.

Gräddfilen från början för Man Utd
Drömstart för Man Utd kablades ut. Och visst, Man Utd kan knappast klaga på en alltför tuff start. De möter exempelvis inte någon av big six på bortaplan under de första åtta omgångarna. Men lätt och lätt, Tottenham på Old Trafford i den tredje omgången, bortamatcher mot tajta Brighton och Burnley.

Bekväm start för nykomlingarna
Wolves, Cardiff och Fulham är nya i Premier League till kommande säsong och de gavs varsin fullt vinnbar match i premiäromgången. Wolves och Fulham inleder på hemmaplan, mot Everton respektive Crystal Palace (Londonderby omedelbart). Tunga Cardiff möter relativa lättviktarna Bournemouth borta.

Och på tal om lottningar, under dagen lottas Ligacupens första omgång. Klockan 11:45 svensk tid, direkt från Ho Chi Minh City i Vietnam. Eftersom Football League On Tour! Samma upplägg som förra säsongen med andra ord och det är väl bara att hoppas att de lyckas undvika den säsongens alla tekniska missöden och misstag med lottningen.

Annars lär konspirationsteorierna titta fram igen!

:::

VM-KOLLEN

Salah – Det är dags för svar på frågan som plågat oss i några veckor nu om Mohamed Salah är spelklar till VM och, om han är spelklar, exakt hur spelklar han egentligen i så fall är. Uruguay kommer helt säkert pröva den saken mycket noga.

Öken – Juan Antonio Pizzi var förbundskapten mot Ryssland. Men vem är Saudiarabiens förbundskapten mot Uruguay? En drastisk tankegång kanske men Saudiarabien är ju lite galna på det där sättet och det var liksom ingen liten överkörning de fick mot Ryssland.

Queiroz – Den gamle mästarassistenten från Man Utd har gjort ett riktigt bra lag av Iran under extremt svåra inre förutsättningar. Kanske är dagens match mot Marocko dagens egentliga höjdpunkt. Carlos Queiroz lämnar Iran efter VM, och borde kanske vara intressant för någon engelsk klubb.

Något tillspetsat kanske. Men det finns onekligen all anledning i världen att fundera över vad i hela helvete som egentligen händer med Chelsea för stunden. Jag vet inte om man ska påstå att de ger ett kaotiskt intryck. De ger snarare ett apatiskt intryck. Som om det finns så mycket att ta tag i utan att de riktigt verkar veta vad de ska göra eller ens vad de vill göra.

Låt oss försöka reda ut begreppen om vad det egentligen är som har hänt och händer med Chelsea.

Den stora och övergripande punkten är ägarfrågan. Roman Abramovich har inte fått nytt arbetsvisum i England. Det betyder att han inte får arbeta eller rättare sagt bedriva affärsverksamhet i England. Abramovich har blivit en bricka i den pågående politiska konflikten mellan England och Ryssland, där hans kopplingar till Vladimir Putin och hur han skapat sin förmögenhet blivit en belastning.

ÄSOD! menade därmed Roman Abramovich och meddelade snabbt att planerna för Chelseas nya arena läggs på is tills vidare. Får jag inte göra affärer i England så kommer jag heller inte investera mina pengar i England, verkade vara den allmänna tankegången. Ett sätt att utöva politiskt tryck på brittiska myndigheter får man förmoda. Gör det impopulärt att inte förnya hans arbetsvisum.

Arenan alltså stoppad av politiska skäl. Ändå var Chelsea noga med att påpeka att Abramovichs engagemang i Chelsea inte var mindre, och att detta inte påverkade deras planer för sommaren eller planering för nästa säsong. Ett inte orimligt synsätt givet att det nu är länge sedan som Chelseas ekonomi byggde på Abramovichs privata kapitalinsatser.

Men trots detta är det omöjligt att inte undra. För Chelsea har så här i mitten av juni till synes inte bara slösat bort en knapp månad av sin sommarplanering, utan har dessutom satt sig själva i ett herrans trassel. Antonio Conte har varit halvsparkad i ett par månader minst utan att faktiskt vara sparkad, och befinner sig fortfarande i detta oklara gränsland mellan död och levande.

Det har samtidigt varit en illa dold hemlighet att Chelsea har haft nära kontakt och samtal med Maurizio Sarri, som för några veckor sedan antogs bli klar som Chelseas manager vilken dag som helst. Napoli passade samtidigt på att anställa Carlo Ancelotti som manager, vilket sätter dem i den minst sagt något unika situationen att ha två managers. Väldigt furbo.

Jaha, men varför kommer då inte Chelsea till skott? Pengar verkar vara den bromsande faktorn. Chelsea vill å ena sidan slippa betala åtminstone hela summan till Antonio Conte som de vore skyldiga honom om han får sparken, vilket är cirka £9m. Chelsea vill å andra sidan heller inte betala Napoli för att lösa Maurizio Sarri från dennes kontrakt med den italienska klubben.

Men har inte Chelsea gjort det till sin egen nationalsport att betala stora summor till sparkade managers?! Jo naturligtvis, och det är klart att det måste noteras att Chelsea nu faktiskt verkar ha en mycket mer finansiellt restriktiv inställning till dessa frågor än förut. Det måste å andra sidan inte i sig vara något kristecken, utan kanske bara visar på en större grad av rationalitet.

Om Chelsea kan slippa betala £9m till Antonio Conte så är väl det naturligtvis en bra sak för dem. Chelsea gamblade troligtvis på att en klubb skulle gå efter Conte och att de skulle slippa betala Conte något alls. Men det var få klubbar på marknaden, PSG anställde Thomas Tuchel, och när Real Madrid anställde Julien Lopetegui så försvann nog sista möjligheten för dem att komma billigt undan.

Det andra sättet att inte behöva betala Antonio Conte något vore så klart att inte sparka honom alls. Ett alternativ som kunde synas lockande givet att Conte trots allt är en väldigt respekterad manager. Men var konflikterna stora den här säsongen skulle de bli desto större efter det. Dessutom tyder mycket på att det skulle leda till fullständigt uppror i Chelseas spelartrupp.

Mycket tyder alltså på att Chelsea kommer tvingas bita i det sura äpplet och pynta ut hela summan till Antonio Conte. Nästan en hel månad har alltså gått till spillo utan att Chelsea alltså har vunnit något på det. Men frågan är också värd att ställas, även om Chelsea fått precis som de ville, låt oss säga att Real Madrid anställde Conte, hade det verkligen varit värt att tappa en månad för £9m?

Hur tänker Chelsea härnäst? Maurizio Sarri finns fortfarande tillgänglig och det kanske blir så att Chelsea vänder sina ensamma ögon mot honom. Om nu inte utbetalningen till Conte gör dem mindre benägna att hosta upp ännu fler miljoner för Sarri. De kanske tänker sig kunna vänta ut Napoli, men än en gång blir då frågan om £5m verkligen är värt ännu en förlorad månad för Chelsea.

Andra namn har återigen börjat snurra runt Chelsea de senaste veckorna, såsom Laurent Blanc och Luis Enrique. Kanske ett förhandlingsspel. Här finns också den fullt rimliga funderingen hur Chelsea påverkas i sina tankar av att det är en VM-sommar, där det sannolikt kommer bli flera tränare med hög profil utan jobbiga klausuler tillgängliga, såsom Jorge Sampaoli och Brasiliens Tite exempelvis.

En månad har gått av sommaren redan, om två månader börjar nästa säsong. Det kan kännas avlägset just i detta nu, men det är just ingen tid alls. Chelsea måste få klart med managerposten förr hellre än senare. Festen befinner sig på sina sista minuter. Musiken har tystnat, folk lämnar, klockan närmar sig tre och Chelsea spanar desperat ut över golvet efter bästa möjligt ragg.

Kanske är det inte så Chelsea själva ser på saken för närvarande. Men just för närvarande är det precis det intrycket som Chelsea faktiskt ger. De har väldigt mycket att göra. De måste först bestämma sig för vad de vill göra. Tid är även det pengar.

:::

VM-KOLLEN

Höjdare – Saudiarabien är med god marginal VM:s kortaste lag med en snittlängd strax över 1,76m. Ryssland är samtidigt ett av VM:s längsta lag, cirka 8cm högre än saudierna. Kan den detaljen möjligen bli avgörande i öppningsmatchen och ge Ryssland en drömstart?

Spanien – Favoriten har skakats om rejält sedan Julien Lopetegui fick sparken bara ett dygn innan VM. Fingerpekandet tog omedelbart vid, det var förbundets fel, det var Real Madrids fel, det var Lopeteguis fel! Det finns så klart mycket goda skäl att mena att det vara alla tre parters fel.

Isolationism – Landslag indeed. Både Ryssland och Saudiarabien består nästan uteslutande av spelare från inhemska klubblag. Endast tre spelare i Ryssland spelar utomlands. Bara två spelare i Saudiarabien har hittat utomlands, utlånade till La Liga (!) i vintras. Tveksamt om de båda länderna vinner på detta.

:::

TRANSFERKOLLEN

Greg Cunningham, Preston till Cardiff. Rutinerad vänsterback från Preston och det irländska landslaget som nu värvas som förstärkning till Cardiff. Från början en rätt stark lagdel i Cardiff, således breddvärvning. Neil Warnocks transferstrategi känns rätt klar med att utnyttja sin personliga kunskap från Football League. Godkänd – (++)

BELGIEN
Förbundskapten: Roberto Martinez
Nyckelspelare: Eden Hazard
Håll ett öga på: Leander Dendoncker
Seedning: Semifinal (FIFA: 3)

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/10/belgium-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions

Spelare för spelare ett närmast löjligt talangfullt lag med världsspelare på mer eller mindre varenda position två gånger om. Men hur är de egentligen som lag? Det har gnisslats rätt rejält inom spelartruppen och missnöjet med Martinez taktiska kunnande verkar utbrett. Belgien har haft svårt att kontrollera matcher och har varit defensivt väldigt sårbara. Den som kan sin Martinez känner så klart igen den kritiken. Men får Belgien ordning på sin backlinje så har de styrkan i anfallet att kunna vinna turneringen.

PANAMA
Förbundskapten: Hernán Darío Gómez
Nyckelspelare: Luis Tejada
Håll ett öga på: Michael Amir Murillo
Seedning: Gruppen (FIFA: 55)

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/10/panama-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions

Panama gör sitt allra första VM och dagen då de kvalificerade sig utsågs omedelbart till allmän helgdag i det lilla centralamerikanska landet. Panama tog sig till VM genom att spela på både sina förmågor och sina brister, de var organiserade och fysiska, närmast på gränsen till brutala. Vi kan räkna med att Panama genomför VM på exakt samma sätt och det an visa sig effektivt så länge de håller sig på rätt sida om domarna. Har alla förutsättningar att bli detta VM:s Island, och inte minst England vet ju hur jobbiga ett Island kan vara.

TUNISIEN

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/11/tunisia-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions

Förmodligen svagast av de afrikanska länderna i VM. Det säger kanske något när lagets klarast lysande stjärna är Wahbi Khazri, som glänste endast sporadiskt i Sunderland, men som har haft en mycket bra säsong på lån i Rennes. Tunisien emellertid tungt skadedrabbat inför VM, i synnerhet på sin kreative mittfältare Youssef Msakni riskerar bli dyrbart för Tunisien. Har haft den sedvanliga afrikanska karusellen på förbundskaptensposten inför VM. Inte ofarliga men inte ett lag som ska ta sig till slutspel.

ENGLAND
Förbundskapten: Gareth Southgate
Nyckelspelare: Harry Kane

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/11/england-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions

England vet bättre än att ha några större förhoppningar inför VM. De har blivit sårade alldeles för många gånger redan. De går in i VM med den kanske ändå realistiska förhoppningen att vinna en slutspelsmatch i ett mästerskap för första gången sedan 2006. Det kan de mycket väl klara av. England har fått något av en pånyttfödelse under Southgate, även om allt sådant är ganska svårt att verkligen värdera innan ett mästerskap har spelats. Det är ett ungt England, det är ett snabbt och relativt tekniskt England. Det är ett England som har i alla fall kapaciteten att faktiskt överraska väldigt positivt i detta VM.

Prognos

England är alltid kapabla till ett gigantiskt fiasko varje gång de ska spela ett VM eller EM men den här gången tror jag de lämnar det kvar i ryggsäcken. Dels är England faktiskt lite bättre som lag än vad de har varit förut, även om vi ännu inte har sett mästerskapsfaktorn spela in. Dels är gruppen förhållandevis svag med två mycket tydliga nivåer. Panama däremot inte ofarliga. Belgien och England gör upp om gruppsegern i sista matchen där Belgien vinner tack vare målskillnad.

(1) – Belgien
(2) – England
(3) – Panama
(4) – Tunisien

:::

GRUPP B – Colombia, Japan, Polen, Senegal
Colombia vs Japan – [19/6 14:00]
Polen vs Senegal – [19/6 17:00]
Japan vs Senegal – [24/6 17:00]
Polen vs Colombia – [24/6 20:00]
Japan vs Polen – [28/6 20:00]
Senegal vs Colombia – [28/6 20:00]

COLOMBIA

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/13/colombia-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions

Colombia saknar aldrig spännande spelare och så heller inte den här gången, med världsstjärnor som James Rodriguez och Radamel Falcao i bra form inför VM. Dessa båda är därtill uppbackade av ett koppel av synnerligen kompetenta spelare. Får Colombia till det taktiskt och organisatoriskt är de ett lag som kan gå mycket bra i detta VM. Bör rimligtvis ta sig vidare från gruppen, och givet att som värst Belgien eller England väntar i åttondelsfinalen så måste Colombia sikta på kvartsfinal allra minst.

JAPAN
Förbundskapten: Akira Nishino
Nyckelspelare: Shinji Kagawa

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/13/japan-2018-fifa-world-cup-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions

Japan sparkade förbundskaptenen Vahid Halilhodzic som tog dem till VM i april och ersatte denne med Nishino. Anledningen går att fundera över men det är väl ingen jättegissning att Halilhodzic inte precis gjorde det lätt för sig genom att ha ställt stjärntrion Honda, Kagawa och Okazaki åt sidan. Om det var förbundet eller spelarna själva som kuppade bort Halilhodzic är oklart. Fotbollsmässigt är det däremot ett lyft för Japan som däremot har sett ganska struliga ut i matcherna inför VM. Svagaste laget i gruppen.

POLEN
Förbundskapten: Adam Nawalka
Nyckelspelare: Robert Lewandowski
Håll ett öga på: Piotr Zielinski

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/12/poland-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions

Polen gör många mål, och Polen släpper in många mål. Inte så förvånande kanske med Lewandowski och Arkadiusz Milik som offensivt radarpar, men heller inte så förvånande med ett åldrande och långsamt försvar. Detta har mer eller mindre tvingat Nawalka att gå ner på en trebackslinje inför VM och det återstår att se hur det rent taktiskt påverkar Polen i övrigt. Polen har kvaliteten att ta sig vidare från gruppen men inte kvaliteten att ta sig så värst mycket längre än så.

SENEGAL
Förbundskapten: Aliou Cissé
Nyckelspelare: Sadio Mané
Håll ett öga på: Keita Baldé
Seedning: 1/8-final (FIFA: 28)

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/12/senegal-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions

Senegal har ju gjort succé i VM förut, på svensk bekostnad. Den här gången har de faktiskt chans att göra succé igen. Ett ruggigt starkt lag på pappret, inte minst centrallinjen, med spelare som Kalidou Koulibaly, Badou Ndiaye, Idrissa Gana Gueye, Cheikhou Kouyaté, Sadio Mané med flera. Kommer vara svåra att bryta ner. Senegal har däremot haft svårt att få anfallsspelet att fungera, i huvudsak på grund av en brist på kreativa spelare på offensivt mittfält. Sadio Mané och Keita Baldé två väldigt viktiga spelare från varsin kant för Senegal. Hittar Senegal organisationen och har Senegal skallarna kan de upprepa kvartsfinalen från 2002.

Prognos

VM:s kanske roligaste grupp på så vis att den består av länder från fyra olika världsdelar och dessutom råkar vara mer eller mindre helt oförutsägbar. Jag tror ändå att Colombia får hållas som gruppens favoriter, liksom jag tror att Polens respektive Japans problem kommer kosta dem i gruppen.

(1) – Colombia
(2) – Senegal
(3) – Polen
(4) – Japan

Att Leeds därefter anställer Marcelo Bielsa som sin näste manager är däremot både anmärkningsvärt och uppseendeväckande. Rent sensationellt är ett ord som kanske gör saken bättre rättvisa. Marcelo Bielsa är allmänt ansedd som en av världens mest beundrade managers, en fotbollsfilosofernas förebild som av de flesta brukar beskrivas som ett geni.

Att en sådan manager väljer att komma till EFL Championship är på sitt sätt så klart alldeles enormt. Att Bielsa kommer till Leeds är kanske lite mer förståeligt i sig, det är en storklubb, därtill en storklubb med tydliga ambitioner. Dessutom är Bielsas meritförteckning inte fylld med de allra största klubbarna utan istället klubbar som Athletic Bilbao, Marseille, Lazio och Lille.

Dessförinnan naturligtvis Argentina och Chile som förbundskapten, där han kanske först verkligen gjorde sig ett namn. Ändå är det kanske på sätt och vis lite talande att Marcelo Bielsa trots att han anses som ett managergeni på riktigt, inte i min sarkastiska mening, ändå aldrig har fått eller tagit någon chans med de allra största klubbarna. Med all respekt för kanske framför allt Marseille.

Det kan tänkas bero på olika saker. Ett skäl kan vara att fotboll för Bielsa handlar mer om filosofi och teori än om resultat, men i de största klubbarna är resultat det allt annat överordnade. Även för Leeds är resultaten så klart viktiga, de vill ta sig till Premier League och ingen fantastisk filosofi i världen kan kompensera för den saken. Det är ett frågetecken med Leeds och Marcelo Bielsa.

Ett annat skäl kan vara att Marcelo Bielsa helt enkelt är en person som har svårt att leka med andra människor. Sådana är ju inte ovanliga. Något oroväckande är det så klart i det avseendet att Marcelo Bielsa har slutat efter konflikter, gräl eller kontroverser med sina tre senaste klubbar, där i synnerhet hans beslut beslut att avgå som Lazios manager två dagar efter att han anställts sticker ut.

Det brukar sägas att gränsen mellan geni och galenskap är hårfin. Kanske är det alltså inte så konstigt att Marcelo Bielsa kallas både El Loco och Loco Bielsa med varierande grad av välmening. Det finns naturligtvis de som med varierande grad av skadeglädje skulle påpeka att Leeds inte direkt varit mindre galna de heller de senaste fem åren, så kanske passar de varandra alldeles utmärkt?!

Det vore kanske den snälla eller möjligen den dryga läsningen av läget. En annan läsning är kanske att Leeds är en klubb som, efter åratal av strul och nio managers bara under de senaste fyra åren, kanske framför allt är i behov av stabilitet och att Marcelo Bielsa, hur genialisk han än råkar vara, också är en rätt osannolik manager att erbjuda någon sådan stabilitet.

Marcelo Bielsas antal matcher i genomsnitt för sina senaste klubbar är 20 matcher, även om detta så klart även inkluderar noll matcher med Lazio. Det kan ha sina skäl, det är inget som säger att det bara blir 20 matcher med Leeds, men det är inte ett historiskt argument för stabilitet.

Men inte heller ska Bielsas framgångar blundas för. Han lyfte upp Marseille till ett franskt topplag igen och problemen med klubbledningen där får nog ändå sägas vara förståeliga. Athletic Bilbao mellan 2011-13 får nog med lätthet räknas bland de mest spännande fotbollslagen i Europa under detta årtionde, som spelade en både attraktiv och vinnande fotboll.

Kunde Marcelo Bielsa uppnå något liknande med Leeds vore det självfallet alldeles fantastiskt. Han skulle kunna lägga grunden för Leeds att inte bara ta sig tillbaka till Premier League utan som ett engelskt topplag. Att få se Marcelo Bielsa i engelsk fotboll vore väldigt spännande, inte minst i EFL Championship, att där få se Bielsas radikala 3-3-1-3-taktik extremt intressant.

Det är en taktik och ett tänkande som sägs ha inspirerat många av världens just nu mest erkända och beundrade tränare. Sådana som Pep Guardiola och Mauricio Pochettino, båda med stora framgångar inom engelsk fotboll. En taktik baserad på eget bollinnehav, hög och intensiv press, snabb och vertikal fotboll sökandes halvytorna. Modern fotboll kort sagt.

Men vad är det Leeds i första hand och utifrån sitt eget perspektiv anställer när de nu alltså anställer Marcelo Bielsa som sin nye manager? Är det taktiken och tänkandet, den så kallade fotbollsfilosofin, eller är det i första hand det stora namnet Bielsa de anställer? Är anställningen i första hand motiverad av att vilja bli stora eller av att vilja framstå som stora?

Om det senare så får man onekligen säga att de har lyckats. Det är svårt att beskriva att en klubb i andradivisionen i egentligen vilket som helst land skulle kunna anställa Marcelo Bielsa på något annat sätt än möjligen som årtiondets största kupp gällande manageranställningar. Risken är självfallet att det kan komma surt efteråt, när PR möter verklighet.

Men Leeds kan inte anklagas för att inte satsa för fullt. Om Leeds misslyckas med sina ambitioner så kommer det åtminstone vara ett stort Leedsformat hål i den där stenmuren de kraschade in i. Marcelo Bielsa som ny manager. Dessutom har de precis hämtat hem £100m genom att ha plockat in 49ers Enterprises som delägare. Leeds siktar på Premier League på allvar.

Men är Leeds anställning av Marcelo Bielsa att betrakta som genialitet, som galenskap, eller möjligen som både och?! Det är som alltid, med både Leeds och med Marcelo Bielsa, en till synes hårfin gräns däremellan.

Vad som gör mig optimistiskt inställd till anställningen, i den utsträckning något alls med Leeds kan göra mig optimistisk, är framför allt två saker. Dels att Marcelo Bielsa själv faktiskt vill pröva på engelsk fotboll. Dels att diskussionerna mellan Leeds och Bielsa har pågått under rätt lång tid, de lär alltså känna varandra och hunnit bli helt överens, de har tagit sig tiden!

Det verkar inte heller ha varit diskussioner främst gällande pengar, utan istället diskussioner gällande hur klubben skulle fungera med Bielsa som manager, och att Bielsa ville ha försäkringar om att kunna drilla laget utifrån sin idé. Det är en viktig diskussion att ha, det är rätt diskussion att ha. Det kan onekligen bli ett bryskt uppvaknande för Leeds spelare, Pontus Jansson bland dem.

Man City vinner ligan, Liverpool spelar Champions League-finaler och Leeds anställer Marcelo Bielsa – det är så här helvetet måste se ut för en Man Utd-supporter.

Men med detta VM i Ryssland har storpolitiken onekligen ramlat rätt ned i knäna på fotbollen. Till stor del så klart för att det är just Ryssland som i dessa tider har brydsamma relationer till flertalet västerländska länder, i något som nästan kan beskrivas som ett halvkallt krig. Inte helt utan anledning har detta VM dragit jämförelser med OS i Berlin 1936 och dess politiska syften.

Politik i stort såväl som i smått dessutom. Det har haglat kontroverser inför VM med spelare som ställer upp på bild med kontroversiella politiker. Mesut Özil och Ilkay Gündogan poserade med Recep Erdogan, Turkiets president. Bara för några dagar sedan befann sig Mohamed Salah i en liknande situation med den tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrov.

Det är så klart skitsnack att politik och fotboll inte hänger ihop. Fotbollen både använder och låter sig användas för politiska ändamål hela tiden, närhelst det passar. Många menar så klart att fotbollen i själva verket är politik, eller åtminstone politisk. Och kanske blir fotbollen som allra mest politisk när det gäller att utse VM-arrangörer.

FIFA har naturligtvis en inte särskilt stolt historia av att låta vilka som helst länder arrangera sitt flaggskepp. VM har genom åren arrangerats av såväl fasciststater som militärdiktaturer. Alltså är det kanske inte att förundras över att FIFA inte drar sig för att skicka ett VM till först Ryssland och sedan till Qatar, två länder med milt sagt tveksam status gällande demokrati och mänskliga rättigheter.

Det är självfallet en bekväm undanflykt för FIFA att hävda att de har inget att göra med politiken, men den är inte hållbar. Att välja att blunda för politiska aspekter på sina beslut är ett politiskt ställningstagande även det. Att bortse från politisk praktik så fort det passar, för att fylla sina egna skattkistor, gör varken FIFA eller VM mindre till politiska verktyg.

Varför vill ett land arrangera VM? Det är inte för att VM är någon vinstaffär för det arrangerande landet, FIFA lägger beslag på den profiten. Att arrangera ett VM görs framför allt med politiska motiv, att lyfta fram det egna landet i bra dager, att vinna legitimitet och göra sig attraktiva som land. Länder arrangerar VM av samma skäl som de äger klubbar eller köper reklam på tröjärmar.

Om FIFA menade allvar med att moraliska principer väger tyngre för dem än pengar, om FIFA faktiskt menade allvar med att göra fotbollen och sig själva till en konstruktiv kraft i världen, skulle de åtminstone ha som ett grundläggande krav för varje land som vill ansöka om att få arrangera VM, att de uppfyller kriterierna i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Vem vet, kanske är det till och med en princip som andra av fotbollens organisationer, såsom Premier League och Football League, skulle kunna fundera på att börja tillämpa.

Nu fick FIFA till sist betala ett väldigt högt pris för att dessa båda VM gick till Ryssland och till Qatar. Kanske som en konsekvens av hur beslutsprocessen faktiskt gick till. Kanske som en konsekvens av att det var England och USA som framför allt fick på nöten i den beslutsprocessen. Hämnden skulle komma, och när hämnden kom började huvudena rulla.

Idag var det så dags igen för detta den globala fotbollens kanske mest politiska beslut. Vilka ska få arrangera VM 2026 om åtta år? Det står mellan två kandidater. Ett gemensamt bud från USA, Mexiko och Kanada. Samt ett bud från Marocko. Nordamerika såg länge ut som den givna arrangören. Men Marocko har lyckats göra riktig match av saken.

Vad som kanske framför allt talar för ett nordamerikanskt arrangemang är att det tar VM till Kanada; tillsammans med Kina och Australien ett av tre länder man verkligen vill se VM i som inte har haft VM förut. Här hittar vi kanske också ett av vettiga skäl för att ta VM till Ryssland och till mellanöstern, att sprida fotbollen och VM till fler delar av världen.

Marocko är kanske en något udda kandidat. Landet känns något litet för att arrangera ett VM. Det var heller inte länge sedan som ett VM arrangerades i Afrika, även om det var i en helt annan del av Afrika, det var 16 år sedan när detta VM äger rum, samt att Afrika onekligen kan anses ha några VM innestående. Både USA och Mexiko har arrangerat VM förut.

Storpolitiken håller sig däremot inte borta. Den nordamerikanska kandidaturen har tappat mycket mark av Donald Trumps makalösa impopularitet runtom i världen. Normalt sett ska en president eller statschef vara draghjälp, men Trump har snarare agerat ett blysänke med mycket små händer. Marocko har så klart inte varit dummare än att spela på dessa känslor och detta agg.

FIFA som organisation verkar å sin sida väldigt nervös över möjligheten att ännu ett VM skulle glida ur USA:s händer. Det kändes som en överenskommelse sedan den gamla FIFA-ledningen rensats bort att gå vidare, och att VM till USA, Mexiko och Kanada var en viktig del i den överenskommelsen. Vad händer med FIFA om den överenskommelsen går upp i rök under dagen?

Men när FIFA:s alla medlemsförbund idag lägger sina röster på om VM går till Nordamerika eller till Marocko, vad tror ni då framför allt styr deras röster – fotbollen eller politiken?

:::

TRANSFERKOLLEN

Josh Murphy, Norwich till Cardiff. Tvillingen Jacob flyttade till Premier League förra sommaren och nu gör Josh honom sällskap. Kreativ yttermittfältare som Neil Warnock säger sig ha haft koll på under hela säsongen. Ingen hemlighet vad Warnock lär se för användning av Murphy. Godkänd – (++)

Ramadan Sobhi, Stoke till Huddersfield. Gillar den här värvningen starkt. Ett Huddersfield som hade svårt med anfallsspelet och särskilt kreativiteten under den gångna säsongen. En tokigt talangfull Ramadan Sobhi har både fart och kreativitet i massor. Får ett system i Huddersfield. Med beröm godkänd – (++++)

Raul Jimenez, Benfica till Wolves (lån). Wolves värvar rutinerad mexikansk landslagsman från Benfica. En värvning av en kaliber vi inte är riktigt vana vid att se nykomlingar göra. Wolves hade redan ett rätt imponerande anfall men med Jimenez blir de ytterligare en nivå starkare. Med beröm godkänd – (++++)

COSTA RICA
Förbundskapten: Oscar Ramirez
Nyckelspelare: Bryan Ruiz
Håll ett öga på: Joel Campbell
Seedning: Gruppen (FIFA: 25)

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/06/costa-rica-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions

Costa Rica tog sig hela vägen till kvartsfinal i förra VM genom en väldigt tajt och organiserad defensiv, och det är exakt samma sak att vänta sig den här gången från Costa Rica. De kommer ligga lågt med sin fembackslinje och hoppas kunna kontraslå där antingen Marco Ureña eller Joel Campbell kommer ha i uppdrag att pressa och fiska efter misstag från motståndarna. Farliga så länge de har ett fotfäste i matchen men hamnar de i underläge kan de få det svårt. Tung start mot Brasilien.

SERBIEN
Förbundskapten: Mladen Krstajic
Nyckelspelare: Sergej Milinkovic-Savic
Håll ett öga på: Luka Jovic
Seedning: 1/8-final (FIFA: 35)

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/07/serbia-2018-world-cup-team-guide-tactics-key-players-sergej-milinkovic-savic

Sparkade sin förbundskapten Slavoljub Muslin efter VM-kvalet sedan laget avslutat sin kvalgrupp mycket svagt och så när höll på att missa sin VM-plats, samt valt att peta landets store talang Milinkovic-Savic. Krstajic kom in efter VM-kvalet och återkallade Milinkovic-Savic. Mittfältstrion med denne, med Nemanja Matic och med Luka Milivojevic ser väldigt starkt ut. Dusan Tadic och Adem Ljajic måste ge Aleksandr Mitrovic stöd i anfallet. Försvaret med bland andra Branislav Ivanovic och Aleksandr Kolarov ser rätt trögt ut.

BRASILIEN
Förbundskapten: Tite

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/06/brazil-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-philippe-coutinho

Tolv av 22 av Sportbladets skribenter tippar Brasilien som blivande världsmästare, ytterligare tre har dem i VM-final. Jodå, brasseromantiken lever i högsta grad i Sverige. Men visst, Brasilien har ett på pappret alldeles strålande lag där Neymar så klart är den klarast lysande stjärnan, men där även maskinrummet runt omkring denne ser väldigt starkt ut. Men det finns som vanligt frågetecken kring försvarsspelet, anfallsspelet har en benägenhet att kunna bli för långsamt, och efter förra VM måste man undra hur deras psyken pallar ett europeiskt toppmotstånd i ett slutspel.

SCHWEIZ
Förbundskapten: Vladimir Petkovic

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/07/switzerland-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-vladimir-petkovic

Enligt FIFA-rankningen borde Schweiz vara klara favoriter att tillsammans med Brasilien ta sig vidare från den här gruppen. I realiteten är de förmodligen gruppens svagaste lag. Den stora frågan för Schweiz känns som en oklarhet kring hur de över huvud taget ska göra mål. Deras tänkte anfallare Haris Seferovic får knappast knäskålarna att darra av skräck till att börja med och han har dessutom haft en väldigt svag säsong med Benfica. Ett tungt lass vilar på Shaqiri vars förmåga att producera från till synes ingenstans kan bli guld värt för Schweiz i sommar.

Prognos

Svårt att käfta emot Brasilien redan i gruppspelet. Det här är en grupp som de nästan med säkerhet kommer vinna. Bakom dem är det ändå helt öppet om andraplatsen i gruppen, där utfallet kommer till stor del bero på vilket lag som helt enkelt bäst hittat formen och harmonin under sommaren. Där känns det som att framför allt Serbien har rätt balans av organisation och kreativitet.

(1) – Brasilien
(2) – Serbien
(3) – Costa Rica
(4) – Schweiz

:::

GRUPP F – Tyskland, Mexiko, Sverige, Sydkorea
Tyskland vs Mexiko – [17/6 17:00]
Sverige vs Sydkorea – [18/6 14:00]
Sydkorea vs Mexiko – [23/6 17:00]
Tyskland vs Sverige – [23/6 20:00]
Sydkorea vs Tyskland – [27/6 16:00]
Mexiko vs Sverige – [27/6 16:00]

TYSKLAND
Förbundskapten: Joachim Löw
Nyckelspelare: Toni Kroos
Håll ett öga på: Timo Werner
Seedning: Final (FIFA: 1)

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/09/germany-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions

Aldrig sämre än semifinal? Om Tyskland möjligen började se lite förstelnade ut efter sin VM-titel för fyra år sedan så sopades det under mattan med förra sommarens Confederations Cup då mer eller mindre ett reservlag åkte till Ryssland och vann turneringen på ett strålande sätt. Det gav ny energi och ny konkurrens till en redan fantastisk spelartrupp. Vi får gå tillbaka till tidigt 1960-tal när något land försvarade en VM-titel men Tyskland har faktiskt god chans den här gången med mängder av världsstjärnor och taktisk flexibilitet.

MEXIKO
Förbundskapten: Juan Carlos Osorio
Nyckelspelare: Giovani dos Santos
Håll ett öga på: Hirving Lozano
Seedning: 1/8-final (FIFA: 15)

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/08/mexico-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions

En ständig närvaro i VM och ständigt lika charmig, denna eviga konflikt mellan uppenbar teknisk kvalitet å ena sidan och kaos och bristande taktisk disciplin å andra sidan. Osorio verkar tro mycket på att göra svagheter till styrkor då han närmast verkar ha tillämpat kaos som taktisk princip i kvalspelet, där han körde en mängd olika taktiska uppställningar och spelaruttagningar. Osorio väljer alltså närmast uteslutande att anpassa sitt lag efter motståndet, och det är inte omöjligt att det kan bära frukt i ett VM. Får ses som knappa favoriter att ta sig vidare till slutspel efter Tyskland.

SVERIGE
Förbundskapten: Janne Andersson
Nyckelspelare: Victor Claesson
Håll ett öga på: Emil Forsberg
Seedning: Gruppen (FIFA: 23)

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/08/sweden-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions

Vi vet att Sverige är välorganiserade defensivt, vilket helt enkelt är den styrka Sverige måste bygga på i VM. Det är samtidigt en styrka som riskerar överskattas något. Det stora frågetecknet ligger naturligtvis offensivt, hur Sverige ska producera något som liknar ett riktigt konstruktivt anfallsspel, där Ola Toivonen och Marcus Berg knappast känns som VM:s mest skräckinjagande anfall. Mycket antas hänga på Forsberg, som är bra, men knappast så bra att det ensamt kan räcka. Kanske avgörs Sveriges VM redan i första matchen mot Sydkorea. Sverige kan gå vidare ur gruppen, men är inte favoriter att göra det.

SYDKOREA
Förbundskapten: Shin Tae-yong
Nyckelspelare: Heung-min Son
Håll ett öga på: Hwang Hee-chan
Seedning: 1/8-final (FIFA: 61)

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/09/south-korea-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions

Sydkoreas offensiva linje skrämmer en smula med spelare som Kwon Chang-hoon, Lee Jae-sung, Hwang Hee-chan och Tottenhams Heung-min Son, som under säsongen har utvecklats till en spelare i världsklass. Son kan räkna med att få spela som renodlad anfallare under VM, något han också har gjort i Tottenham när Harry Kane har varit skadad. Ki Sung-yueng är en viktig motor på mittfältet men Sydkorea är också skadedrabbat inför VM. Bland andra Kwon Kyung-won har fått lämnas utanför VM-truppen. Utan den defensive mittfältaren kan det gå att utnyttja Sydkoreas backlinje där Shin Tae-yong inte riktigt verkar veta hur han vill ha det.

Prognos

Att Tyskland vinner gruppen känns nästan som en föregången konklusion, och det går inte att se något annat realistiskt utfall. Bakom dem slåss Mexiko, Sverige och Sydkorea om andraplatsen. Teknik och taktik, mot organisation, mot energi och rörlighet. Tyvärr tror jag Sverige drar kortaste strået i den kampen, det är ett lag som tyvärr saknar nödvändig spetskvalitet. Mexiko har fördelen att ha blivit varma i benen innan de möter någon av de andra två.

(1) – Tyskland
(2) – Mexiko
(3) – Sydkorea
(4) – Sverige

Det märks inte minst i samband med beslutet om omfördelningen av pengarna från internationella TV-rättigheter i Premier League, en diskussion som pågått under längre tid, och i den ständiga uppdelningen mellan stora och små (mindre stora) klubbar som kanske mest görs för att underlätta någon slags reflexmässig klasskampsretorik från journalisternas sida.

Usch och fy! – säger journalisterna. Usch och fy att storklubbarna samlar på sig ännu mer pengar, i synnerhet när det sker på de mindre klubbarnas bekostnad, vilket detta beslut naturligtvis på sitt sätt gör. Usch och fy säger samtidigt exakt samma journalister åt minsta antydan om den idé av en europeisk eller global superliga som med jämna mellanrum hotas med.

Med andra ord vill de alltså likt de små barnen både äta kakan och ha kakan kvar. De vill absolut inte att Premier League ska generera mer pengar till storklubbarna, knappt ens när det sker utan att någon annan drabbas. De vill precis lika absolut inte att samma storklubbar ska söka sig utanför Premier League för att generera mer pengar och anskaffa resurser.

Det säger sig självt att detta inte är särskilt realistiskt. En Premier League-klubb som inte får de resurser den anser sig behöva från Premier League kommer ofrånkomligen söka efter resurser från andra källor. Man måste trots allt ändå förvänta sig att en klubb agerar rationellt i sitt eget intresse. Att förvänta sig något annat vore att ha missförstått hur världen faktiskt fungerar.

Det cirkulerar en rätt märklig och bakvänd föreställning att i och med detta beslut, att omfördela de internationella TV-pengarna utifrån tabellplacering istället för att dela lika rakt av som man alltid har gjort, så har vi tagit ett steg närmare att storklubbarna bryter sig ur Premier League, och närmare en sådan här europeisk eller global superliga.

Man anar något slags ”slippery slope”-resonemang som grund för den föreställningen. Ger man vika för det första lilla så leder det oundvikligen till nästa, nästa och nästa. Problemet med detta tänk är bara att det ofrånkomligen landar i den inte helt glasklara logiken att genom att inte ge storklubbarna vad de vill ha så blir de mindre benägna att lämna Premier League!

Logiken i motsatt tänk känns något mer naturlig. Genom att ge storklubbarna vad de efterfrågar i Premier League så blir de allt annat lika mindre benägna att vilja lämna Premier League. Det vill säga, genom att ha beslutat omfördela de internationella TV-pengarna har risken eller sannolikheten för en europeisk eller global superliga minskat, inte ökat!

Beslutet av Premier League att omfördela de internationella TV-pengarna betyder att en europeisk eller global superliga har blivit mindre sannolik, inte mer sannolik!

Vad har då de mindre klubbarna, det vill säga klubbarna som inte räknas in bland de så kallade storklubbarna, betalat för detta? Ett rätt lågt pris visar det sig. Istället för att den klubb som tjänar allra minst i ligan under en viss säsong ändå som nu tjänar 0,63x av vad den klubb som tjänar allra mest, så tjänar denna klubb nu istället 0,56x. Ingen jätteskillnad, fortfarande mycket pengar.

Lägg till att beslutet fattades med 18-2 i röster och det är uppenbart att det var ett i det närmaste enhälligt beslut. Då blir det med andra ord svårt att hävda att storklubbarna körde över resten. Om vi skulle ta retoriken bokstavligt att det är storklubbarna enbart som driver sin linje så förutsätter det alltså att tolv andra klubbar ska ha röstat i strid med sina egna intressen. Knappast.

Dessa tolv klubbar röstar som de röstar eftersom de inser att det är ett rättvist beslut att fördela de internationella TV-pengarna på samma sätt som man fördelar de inhemska, att det är ett beslut som stärker Premier League som liga och som produkt på sikt, samt att de även själva därmed har möjlighet att tjäna mer än vad de gör idag genom att sluta på en högre tabellplacering.

Den aspekten glöms oftast bort i allt räknande. Att fördela pengarna utifrån tabellplacering istället för att bara dela pengarna lika leder till ökade sportsliga incitament i Premier League. Att sluta åtta är plötsligt bättre än att sluta tolva exempelvis. Det skulle kunna sägas vara mer i enlighet med idrottens idé än att som nu det egentligen inte spelar någon att sluta åtta eller tolva.

Det leder till ökad konkurrens, till fortsatt utveckling och förbättring, till färre strandmatcher mot slutet av säsongen, till en bättre liga och en bättre och därför mer värdefull produkt, till fler intresserade köpare, till högre intäkter och… ja, ni förstår! The circle of life.

Pengarna i Premier League, och särskilt då pengarna för storklubbarna, är inte något som leder till en europeisk eller global superliga. Det är tvärtom det starkaste incitamentet som just nu finns i fotbollsvärlden mot en europeisk eller global superliga. Varför skulle en engelsk storklubb vilja lämna Premier League när den produkten är så stark och ger dem mycket mer betalt?

Den klubb som slutar sist i Premier League under en säsong tjänar mer i TV-pengar än vad den klubb gör som vann Champions League. Det vill säga, West Brom tjänar den här säsongen mer i TV-pengar från Premier League än vad Real Madrid gjorde från Champions League. Man Utd, Man City med flera tjänade naturligtvis ännu mer än så. Varför skulle de vilja tacka nej till det?

Det vill de naturligtvis inte. De tackar inte plötsligt nej till den kassakon för att plötsligt hoppa på en så kallad superliga som skulle innebära lägre intäkter i absoluta termer och därtill försämra deras ekonomiska position i relativa termer gentemot övriga europeiska storklubbar. Det vore betydligt fler lejon som skulle slåss över en klart mindre kossa.

Premier League driver inte på utvecklingen mot en europeisk eller global superliga. Premier League är tvärtom den för närvarande bästa garantin som finns mot en europeisk eller global superliga. Åtminstone någon superliga som innehåller engelska klubbar, och vad vore egentligen en superliga utan engelska klubbar? Inte så värst super, inte som liga, definitivt inte som produkt.

Det betyder inte att kritikerna och journalisterna måste jubla av glädje över att storklubbarna plötsligt fått en något större del av kakan. Däremot bör man ändå förvänta sig insikten att om man bestämmer sig för att börja mumsa på kakan så blir det faktiskt mindre kaka kvar, inte mer.

FRANKRIKE
Förbundskapten: Didier Deschamps
Nyckelspelare: Paul Pogba
Håll ett öga på: Corentin Tolisso
Seedning: Semifinal (FIFA: 7)

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/03/france-2018-world-cup-team-guide-tactics-key-players-didier-deschamps

Nämns genomgående som en av förhandsfavoriterna men känns ändå inte riktigt på samma nivå som till exempelvis Spanien eller Tyskland. Om däremot allt klickar blir de livsfarliga. Har en ramstark backlinje och ett anfall som får munnen att vattnas, men Frankrikes framgångar kommer bero på hur de får mittfältet att fungera och ge anfallet stöd. Dags för Paul Pogba och kliva fram och visa att han kan dominera världsfotbollen på dess kanske allra största arena, vilket är nödvändigt om Frankrike ska kunna vinna.

AUSTRALIEN
Förbundskapten: Bert van Marwijk
Nyckelspelare: Aaron Mooy
Håll ett öga på: Daniel Arzani
Seedning: Gruppen (FIFA: 40)

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/02/australia-world-cup-2018-bert-van-marwijk-cahill

Australien försökte spela en modig och expansiv fotboll under Ange Postecoglou med fokus på bollinnehav och hög press, och hade inledningsvis stora framgångar. Men VM-kvalet höll på att ta en ände med förskräckelse och sedan Australien klarat av playoff-spelet fick Postecoglou gå och istället kom van Marwijk in. Vilket innebär en återgång till en betydligt mer defensivt inriktad fotboll och anfall genom företrädesvis kontringar. Kanske passar det Australiens förutsättningar bättre men det lär inte räcka i VM.

PERU
Förbundskapten: Ricardo Gareca
Nyckelspelare: Paolo Guerrero
Håll ett öga på: Renato Tapia

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/03/peru-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions

Peru gör sitt första VM sedan 1982 och det märks onekligen på entusiasmen både i landet och bland de mängder av utflyttade peruaner som är utspridda över världen. Bolltekniskt lag som gillar att pressa sina motståndare högt och attackera med intensitet. Har absolut kapaciteten att ta sig vidare från gruppen och blir ingen lätt match vare sig för Frankrike eller Danmark. Kan störas av att lagets store stjärna och målskytt Paolo Guerrero inte har spelat fotboll sedan sista VM-kvalmatchen på grund av dopingavstängning.

DANMARK
Förbundskapten: Åge Hareide
Nyckelspelare: Christian Eriksen
Håll ett öga på: Kasper Dolberg
Seedning: 1/8-final (FIFA: 12)

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/02/denmark-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions

Danmark är svåra att sätta fingret på inför VM. Det kan bli exit redan i gruppspelet likaväl som laget mycket väl kan göra succé i VM. Är behjälpta av en hyfsat bekväm grupplottning som gör att Danmark måste räknas som favorit på förhand att i alla fall ta sig till slutspel. Mycket hänger på Christian Eriksens axlar om denne lyckas reproducera den strålande form han visat med Tottenham och som han visade för Danmark i playoff-spelet mot Irland. Men avgörande att även andra spelare höjer sig.

Prognos

Ingen alldeles självklar grupp med något självklart utfall. Frankrike känns som de stora favoriterna men har visat sig vara allt annat än ofelbara och skulle VM börja gå fel för dem så är det inte säkert att de ens går vidare ur gruppen. Att Australien får svårt att gå vidare känns givet. Kanske hittar vi den avgörande matchen redan i första omgången mellan Peru och Danmark. Den lär sätta tonen för gruppen som helhet.

(1) – Danmark
(2) – Frankrike
(3) – Peru
(4) – Australien

:::

GRUPP D – Argentina, Island, Kroatien, Nigeria
Argentina vs Island – [16/6 15:00]
Kroatien vs Nigeria – [16/6 21:00]
Argentina vs Kroatien – [21/6 20:00]
Nigeria vs Island – [22/6 17:00]
Nigeria vs Argentina – [26/6 20:00]
Island vs Kroatien – [26/6 20:00]

ARGENTINA
Förbundskapten: Jorge Sampaoli
Nyckelspelare: Leo Messi
Håll ett öga på: Giovani Lo Celso
Seedning: Kvartsfinal (FIFA: 5)

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/04/argentina-world-cup-2018-team-guide-tactics-lionel-messi

Varje lag som har Leo Messi i sin startelva kommer vara med i förhandssnacket om att vinna VM, men även med Messi i startelvan var det svindlande nära att Argentina inte ens tog sig till VM. Argentinas problem är två. För det första att lagets försvar inte alls har hållit måttet och ständigt har kostat Argentina viktiga mål och poäng. För det andra att alldeles för mycket i anfallet är fokuserat kring just enbart Messi. Spelare som Angel Di Maria, Sergio Aguero, Gonzalo Higuain och Paulo Dybala måste både kliva fram och tillåtas kliva fram. Men det känns verkligen som sista chansen för detta Argentina-lag som redan har förlorat tre stora finaler i rad.

ISLAND
Förbundskapten: Heimir Hallgrimsson
Nyckelspelare: Gylfi Sigurdsson
Håll ett öga på: Albert Gudmundsson
Seedning: Gruppen (FIFA: 22)

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/04/iceland-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions

Islands fantastiska framgångssaga fortsätter. Frågan är om de verkligen kan upprepa samma succé i VM som de gjorde i EM för två år sedan. Vi behöver inte fundera så mycket på vilken fotboll vi får se från Island, det kommer bli ett rejält fokus på defensiv organisation även om Island under Hallgrimsson har blivit mer 4-5-1 än vad de var under Lars Lagerbäcks klassiska 4-4-2. Skadeläget på viktiga spelare som Gylfi Sigurdsson och Aron Gunnarsson inför VM oroar. Kan gå vidare från gruppen men inget att räkna med.

KROATIEN
Förbundskapten: Zlatko Dalic

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/05/croatia-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-luka-modric-zlatko-dalic

Med Luka Modric, Ivan Rakitic och Mateo Kovacic har Kroatien ett av VM:s kanske mest imponerande mittfält, som definitivt kommer kontrollera sina matcher och ge Kroatien en försvarlig del av bollinnehavet. Kroatien har däremot haft problem med att omsätta bollinnehavet i genuina chanser och ett riktigt farligt anfallsspel. Kanske blir det lite för mycket av det goda. Kroatien har brottats med sitt eget Gerrard och Lampard-problem i att få Modric och Rakitic att fungera tillsammans, något som Dalic löst genom att flytta fram Modric i planen. Oklart hur det kommer fungera.

NIGERIA
Förbundskapten: Gernot Rohr

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/05/nigeria-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions

Det pratas mycket om lagets betydelse för Nigeria inför detta VM, möjligen eftersom Nigeria kanske saknar de allra största fixstjärnorna de har haft i tidigare VM. Inte för att de saknar spelare vi känner igen såsom Victor Moses, John Obi Mikel, Alex Iwobi, Kelechi Iheanacho, Wilfried Ndidi, Ahmed Musa, Odion Ighalo med flera. Absolut inget oävet fotbollslag, med ett riktigt starkt mittfält och inte ofarligt anfall, men backlinjen och målvaktspositionen oroar och riskerar fälla Nigeria i detta VM.

Prognos

Inte heller detta är någon lätt grupp att förutse. Så väldigt mycket beror på hur bra Island egentligen är. Om de kan upprepa sitt extremt effektiva och disciplinerade försvarsspel från EM så kan de blåsa upp den här gruppen på vid gavel. Vare sig Argentina eller Kroatien har visat sig särskilt bra på att komma till tals med organiserade motståndarförsvar. En grupp i vilken känslan är att alla lag kan slå alla.

(1) – Kroatien
(2) – Argentina
(3) – Island
(4) – Nigeria

Detta är naturligtvis strålande nyheter för Tottenham. De har brottats med frågetecken kring deras förmåga att behålla sina viktigaste spelare, och Harry Kane är den viktigaste av dem alla. Både för att han är Tottenhams faktiskt bästa spelare och för vad han rent symboliskt betyder för klubben. He’s one of their own, och detta betyder faktiskt något speciellt även i dessa dagar.

Att Harry Kane har skrivit på ett nytt kontrakt med Tottenham betyder inte bara att Tottenham har råd att behålla sina bästa spelare, utan också att Tottenham har den sportsliga ambitionen att kunna övertyga sina bästa spelare om att vara kvar i Tottenham. Ett nödvändigt villkor för Kane att binda sig till Tottenham är att de på allvar siktar på att vinna de största titlarna.

Det sträcker sig längre än enbart Harry Kane. Att Tottenham höjer lönen dramatiskt för Kane betyder att de kommer behöva höja lönen även för andra viktiga spelare. Klubbens lönestruktur tar alltså ett rejält kliv uppåt, mer eller mindre samtidigt som Tottenham får ny arena. Men Tottenham höjer inte Kanes lön som de gör utan att vara medvetna om detta och redan räknat in den saken.

Det sträcker sig helt säkert även till Mauricio Pochettino. Osäkerheten kring honom med Real Madrid cirklandes som hungriga asgamar över Tottenham kan mycket väl ha betonat vikten för Tottenham att visa sin förmåga att behålla sina bästa spelare och på samma gång övertyga även Pochettino om klubbens egna ambitioner, och hålla Real Madrid på armlängds avstånd.

Det är en allvarlig indikation på att Tottenham är mer än bara en dagslända, att de har seriösa ambitioner att befästa sin position som engelsk storklubb. Det betyder fortfarande bara att de är en av för närvarande sex sådana klubbar, men mer än så går heller inte att förvänta sig. Det är många som har tvivlat på om de skulle kunna hänga med över tid.

Så långt, allt väl! Men nyheten om Harry Kanes förlängning ledde även till mer affektiva tankegångar. En av Sveriges bättre kända supportrar av Tottenham deklarerade att han hellre kommer trea med Harry Kane än vinner ligan med en shejkcenter. Andra hänföll istället till att i ren panegyrik formulera detta i termer av Kanes lojalitet med Tottenham, och hur allt minsann inte var titlar och löner.

Vacker tanke kanske, som naturligtvis går stick i stäv med mitt eget resonemang som jag alltså kör här ovanför, i vilket mer eller mindre allt handlar om just titlar och pengar, att Harry Kane förlänger med Tottenham just på grund av en realistisk förhoppning om titlar och pengar. Det visar kanske inte minst på hur olika det faktiskt går att uppfatta i grund och botten en och samma händelse.

Vem som har rätt och vem som har fel är kanske oviktigt. Något som kan sägas är däremot att det förekommer ett rätt vanligt missförstånd om vad ett kontrakt faktiskt är och innebär i dessa sammanhang. Många, även de som faktiskt borde veta bättre, verkar tro att om i det här fallet Harry Kane skriver på ett kontrakt till 2024 så betyder det att han stannar i Tottenham till minst 2024.

Men detta är inte funktionen med ett kontrakt. Ett kontrakt är först och främst en ekonomisk konstruktion som fyller en ekonomisk funktion. Det reglerar den lön och ersättning som Harry Kane i det här fallet får för att spela fotboll för Tottenham. Men framför allt är kontraktet ett sätt för här Tottenham att skydda det ekonomiska värdet av sin tillgång – spelaren!

Det utesluter alltså inte på något sätt att Tottenham till exempel säljer Harry Kane redan nästa sommar, eller ens den här sommaren även om det kanske inte känns särskilt troligt. Vad det däremot innebär är att om (!) Tottenham skulle sälja Kane, av mer eller mindre fri vilja, så kommer de i så fall få odrägligt bra betalt för honom. De garanteras alltså viss ekonomisk ersättning.

Detta är naturligtvis något som i sig minskar risken för att behöva sälja Harry Kane. Dels begränsar det marknaden för Harry Kane, det är bara ett litet fåtal klubbar som alls skulle ha råd att kunna köpa honom ens om de ville. Dels tvingar det även dessa klubbar att överväga om dessa väldiga pengar faktiskt skulle kunna användas på ett för dem vettigare sätt.

Detta är det kallhamrade perspektivet på vad Harry Kanes nya kontrakt med Tottenham faktiskt betyder. Det mer romantiska perspektivet är vad det säger om Kanes lojalitet med Tottenham och om vad som är viktigt med fotbollen i stort. Å andra sidan är inte mitt perspektiv heller det att Kane nödvändigtvis måste vara illojal med Tottenham om han vid något tillfälle skulle lämna dem.

Det vore ett väldigt svart-vitt sätt att se på saken. Tottenham vill naturligtvis uppnå största möjliga framgångar som fotbollsklubb. Det måste man förstå och respektera att även Harry Kane vill som spelare. Vad Harry Kanes nya kontrakt med Tottenham därför framför allt innebär är kanske att Tottenham och Kane är helt överens om att de kan nå dessa framgångar tillsammans.

Och det är ju en rätt vacker tanke det också.

RYSSLAND
Förbundskapten: Stanislav Cherchesov
Nyckelspelare: Anton Miranchuk
Håll ett öga på: Aleksandr Golovin
Seedning: 1/8-final (FIFA: 66)

https://www.theguardian.com/football/2018/may/29/russia-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions?CMP=share_btn_tw

Hemmanationen har alltid fördelar sägs det, men vi såg också att det inte var någon nödvändighet i Sydafrika. Ryssland kan få medvind genom att möta vad jag antar blir gruppens strykgäng i öppningsmatchen. Vinst där och momentum kan ta Ryssland till slutspel. Ryssland har ett förhållandevis starkt mittfält men en desto svagare backlinje, något som förbundskapten Cherchesov har försökt att kompensera för med en trebackslinje. Tungt för Ryssland att ha tappat sin främste anfallare Alexander Kokorin på grund av skada.

SAUDIARABIEN
Förbundskapten: Juan Antonio Pizzi
Nyckelspelare: Fahad al-Muwallad
Håll ett öga på: Abdullah al-Khaibari
Seedning: Gruppen (FIFA: 67)

https://www.theguardian.com/football/2018/may/30/saudi-arabia-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-juan-antonio-pizzi

Det dög tydligen inte att ta sig till VM. Saudiarabien tog sig till VM med Bert van Marwijk som förbundskapten som spelade kontringsfotboll. Men strax efter kvalet anställde Saudiarabien istället Pizzi som fokuserat mer på bollinnehav och ett kompakt försvarsspel. Saudiarabien har ännu inte spelat en tävlingsmatch med Pizzi så det är svårt att säga var de står. Känns som gruppens strykgäng och ska det visa sig feltänkt krävs det nog framför allt att lagets offensiva spelare presterar på topp.

EGYPTEN
Förbundskapten: Hector Cuper

https://www.theguardian.com/football/2018/may/30/egypt-world-cup-2018-team-guide-tactics-mohamed-salah-hector-cuper

Egypten har en av världens bästa spelare i Salah men vad som mest får mig att tro en smula på Egypten i detta mästerskap är att Cuper har drillat dem till en defensiv maskin, vilket alltid är värt mycket i dessa mästerskap. Nu är det tveksamt om Salah blir spelklar, när han blir spelklar och hur spelklar han i så fall faktiskt är. Men Egypten är inte bara Salah, där finns inte minst många spelare bekanta från engelsk fotboll som Ahmed Elmohamady, Ahmed Hegazi, Mohamed Elneny, Sam Morsy och Ramadan Sobhi. Kan gå långt.

URUGUAY
Förbundskapten: Oscar Tabarez
Nyckelspelare: Luis Suarez
Håll ett öga på: Rodrigo Bentancur

https://www.theguardian.com/football/2018/may/29/uruguay-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions

Defensiv organisation, med en av världens bästa mittbackar i Diego Godin som förgrundsgestalt, kombinerat med några av världens bästa anfallare i form av Luis Suarez och Edinson Cavani. Ett perfekt recept för att göra Uruguay till ett formidabelt hot i VM men där känslan ändå är att åren har börjat komma ifatt detta Uruguay. Ett Uruguay som ändå har genomgått viss förändring, i synnerhet på mittfältet där det är många nya ansikten. Måste ändå räknas som rätt klar favorit att ta sig vidare från den här gruppen.

Prognos

Vilket lag gör Uruguay sällskap till slutspelet? Det känns som den mest givna frågan i den här gruppen. Där känns det på samma sätt som att det står mellan Ryssland och Egypten. Uruguay till slutspel, Saudiarabien ut i gruppspelet med andra ord. Förmodligen behöver Egypten vinna mot Ryssland för att ta sig vidare från gruppspelet.

(1) – Uruguay
(2) – Egypten
(3) – Ryssland
(4) – Saudiarabien

:::

GRUPP B – Portugal, Spanien, Marocko, Iran
Marocko vs Iran – [15/6 17:00]
Portugal vs Spanien – [15/6 20:00]
Portugal vs Marocko – [20/6 14:00]
Iran vs Spanien – [20/6 20:00]
Iran vs Portugal – [25/6 20:00]
Spanien vs Marocko – [25/6 20:00]

PORTUGAL
Förbundskapten: Fernando Santos
Nyckelspelare: Cristiano Ronaldo
Håll ett öga på: Bernardo Silva
Seedning: Kvartsfinal (FIFA: 4)

https://www.theguardian.com/football/2018/may/31/portugal-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-and-expert-predictions

VM kan bli en rätt hård väckarklocka för Portugal efter drömmen som var EM-slutspelet för två år sedan. VM visade samtidigt att Portugal har ingredienserna som krävs för att gå långt i ett mästerskap, den stabila defensiven och de farliga spelarna framåt. Två år senare har Portugal dessutom fler spelare som kan ge Cristiano Ronaldo understöd i form av de båda Silva André och Bernardo. Men det är också ett Portugal som känns lite stabbigt och grått och som får sikta på slutspel och därifrån ta en match i taget.

SPANIEN
Förbundskapten: Julen Lopetegui
Nyckelspelare: David Silva
Håll ett öga på: Alvaro Odriozola
Seedning: Final (FIFA: 8)

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/01/spain-2018-world-cup-team-guide-tactics-key-players-julen-lopetegui

En av de de stora förhandsfavoriterna. Spanien har misslyckats i de två senaste mästerskapen men har inför detta VM genomgått en rejäl och nödvändig förnyelse samtidigt som ryggraden i startelvan från de senaste fyra-fem åren fortfarande är intakt. Anmärkningsvärt i anfallet är att Alvaro Morata missade VM-truppen och att istället är Diego Costa uttagen, något jag tror Spanien har mycket att vinna på i detta VM. Men det är framför allt mittfältet i Spanien som ser riktigt imponerande ut.

MAROCKO
Förbundskapten: Hervé Renard
Nyckelspelare: Hakim Ziyech
Håll ett öga på: Amine Harit

https://www.theguardian.com/football/2018/may/31/morocco-world-cup-2018-team-guide-herve-renard-hakim-ziyech

Om någon öppningsmatch i detta VM är viktig så är det Marockos match mot Iran, en match som Marocko måste vinna om de ska ha någon som helst förhoppning om att ta sig vidare från gruppspelet. De har naturligtvis fått en mycket tuff lottning i form av Spanien och Portugal. Men Marocko är alls inte oävna och Renard har fått bra organisation och fart på laget. Försvaret med Benatia och Saïss imponerar och Ziyech är en av de mer spännande kreativa spelarna i Europa, om än en av de mer okända. Målvakten är akilleshälen.

IRAN
Förbundskapten: Carlos Queiroz
Nyckelspelare: Sardar Azmoun
Håll ett öga på: Saeid Ezatolahi
Seedning: Gruppen (FIFA: 36)

https://www.theguardian.com/football/2018/jun/01/iran-world-cup-2018-team-guide-tactics-key-players-carlos-queiroz

Iran ser framför allt starka ut offensivt, med spelare som Sardar Azmoun, Alireza Jahanbaksh, Saman Ghoddos och Karim Ansarifard. Defensivt ser det däremot betydligt vekare ut, vilket är något överraskande för ett lag under Queiroz övervakning. En fördel Iran kan ha relativt framför allt Marocko är att ha ett VM-slutspel i ryggsäcken redan, från 2014. Då var Iran ett mycket defensivt lag men har i träningsmatcher inför detta VM visat upp ett mycket mer offensivt spel. Men träningsmatcher är inte mästerskap.

Prognos

Portugal vann som vi kommer ihåg EM, men vad som inte nämns i riktigt samma utsträckning var att de slutade sin grupp som trea. Någon sådan räddningsplanka existerar inte (längre) i VM och det finns en klar risk att det kan bita Portugal i änden. Spanien är alldeles för bra för alla motståndare i den här gruppen och kommer gå vidare. Iran förmodligen för svaga. Marocko tror jag kan ge Portugal en riktigt obehaglig överraskning i sin andra match, givet att de vann mot Iran i öppningsmatchen.

(1) – Spanien
(2) – Marocko
(3) – Portugal
(4) – Iran

Det sammanfaller naturligtvis med att både Premier League och Football League har haft sina årsmöten där viktiga frågor diskuterats och beslutats. Det handlar både om sådant som har diskuterats under lång tid och som sådant som känns mer dagsaktuellt. Dessutom avslutades Premier League-stämman med beskedet att dess VD sedan 20 år, Richard Scudamore, planerar sin avgång.

Det har varit 20 väldigt framgångsrika år för Premier League där fotbollen har blivit allt bättre och där produkten har blivit alltmer värdefull. En närmast unik period av tillväxt som har sett Premier League förändras i grunden. Inte en process utan sina brister och problem, men ändå i huvudsak en process som har varit bra för engelsk fotboll.

Det är inte alla som vill se saken på det sättet. Det finns tvärtom en utspridd vilja hos framför allt brittiska journalister och skribenter att betrakta mer eller mindre varenda förändring med misstanke, negativism och en många gånger komplett ogrundad cynism. I stor utsträckning visar det på ideologins och känslornas betydelse inom fotbollen. Den är svår att betrakta neutralt och rationellt.

Det visar kanske också på hur fotbollen påverkad av politisk kamp och formas av olika intressen som så mycket annat här i världen. De flesta är, direkt eller indirekt, ute efter att bevaka och bevara sitt eget, varje förändring antas vara till någons fördel på någon annans bekostnad. Men är det något vi borde ha lärt oss under dessa 20 år är det att fotbollen inte är ett nollsummespel.

Vad var det då som hände i veckan, vilka beslut var det som fattades och vilka olika sätt finns att se på dem? Här försöker jag sammanfatta de viktigaste punkterna i detta.

Amazon köpte in sig i Premier League

Ett beslut som meddelades tidigt var att Amazon köpte in sig på ett av de kvarvarande TV-paketen. Det var inte något av de större paketen så här redan från början men rent konkret innebär det bland annat att annandagsfotbollen visas i sin helhet av Amazon.

Det är ändå inte småpotatis i det längre perspektivet. Det är första inträdet av dessa nya streamingtjänster i kampen om rättigheter inom fotbollen vilket är en vattendelare. Fler aktörer betyder högre konkurrens vilket betyder att värdet på Premier Leagues TV-rättigheter kan fortsätta öka.

Det klagas över att ytterligare en betaltjänst adderas för de som vill följa Premier League, och det kan så klart vara besvärligt. Samtidigt är Amazon billigare än Sky och det var trots allt väldigt länge sedan nu som man inte behövde betala för att se Premier League eller någon annan liga.

Omfördelning av de internationella TV-pengarna

Det kanske mest kontroversiella beslutet som fattades var att göra om fördelningen av pengarna från de internationella TV-rättigheterna. Dessa har tidigare fördelats helt lika på alla klubbar. Härifrån kommer de fördelas baserat på slutlig tabellplacering.

Det är ett beslut som aktivt har drivits av de största klubbarna, som påtalat just deras betydelse för värdet av de internationella TV-rättigheterna. Det är självklart också ett beslut som naturligtvis har målats upp av nästan alla som ännu en cash grab av de stora klubbarna på de mindre klubbarnas bekostnad.

Vilket det ju på sitt väldigt snäva sätt naturligtvis också är. Den inte riktigt lika roliga storyn är däremot att den förra modellen så klart byggde på ekonomiska motiv även den, fast då var det de mindre klubbarna som vann på det.

Det finns så klart legitima argument för att Premier League som liga och som produkt har blivit så älskad och så värdefull just på grund av jämnheten och den relativa konkurrensbalansen, och att varje steg som riskerar den balansen också riskerar sänka ligans totala värde. Snålheten skulle således bedra visheten.

Samtidigt ska inte förändringen överdrivas. I den gamla modellen fick den klubb som tjänade allra mest på de internationella TV-rättigheterna 1,6x så mycket som den klubb som tjänade minst. Med den nya modellen får samma klubb istället 1,8x så mycket. Fortfarande mycket jämnt.

Regeln om exakt lika fördelning sattes redan 1992, när värdet på de internationella TV-rättigheterna var mycket lågt. Att det uppstår ett tryck på att omvärdera denna regel i takt med att värdet på dessa rättigheter ökar är kanske ändå inte så märkligt.

Den nya modellen bygger på att pengarna från internationella TV-rättigheter fördelas utifrån slutlig tabellplacering. Händelsevis samma fördelningsnyckel som har varit länge gällande för de inhemska rättigheterna. Av någon anledning har inte journalisterna sett detta som något problem i det sammanhanget.

Det finns även ett sportsligt värde med att fördela även de internationella TV-pengarna utifrån tabellplacering. Det ger ett ekonomiskt incitament att försöka sluta så högt upp i tabellen som möjligt. Och Premier League som liga mår bara bra av alla sådana incitament till utveckling och förbättring.

Ett vinteruppehåll har införts

Vinteruppehåll och vinteruppehåll förresten. Det ligger i februari och är strukturerat över två veckor där halva ligan vilar ena helgen och andra halvan vilar andra helgen. Samtidigt flyttas FA-cupens femte omgång till mitt i veckan och omspelen tas bort.

Vissa saker är värda att poängtera. Den heliga jul- och nyårsfotbollen förblir alltså orörd. Det kommer dessutom även fortsättningsvis vara fotboll precis varenda helg under säsongen. Med ganska små medel har man alltså uppnått en rätt stor fördel.

Frågan om ett vinteruppehåll har diskuterats i omgångar i över 20 år. Kanske fick frågan luft under vingarna när UEFA genomförde en undersökning som visade att spelare i Premier League var fyra gånger mer sannolika att drabbas av skador i mars och april än spelare i någon annan liga. Trötthet och slitage därtill.

Skeptikerna var dock snabba på avtryckaren. Ännu ett sätt för storklubbarna att tjäna pengar på lukrativa tourer till Asien eller liknande, menar de. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Vinteruppehållet gäller bara Premier League utan införs inte i Football League där deras 46 omgångar omöjliggör detta. Men där finns å andra sidan heller inte riktigt samma argument med att hålla spelare fräscha för europeiskt cupspel, EM eller VM.

Skönt att något förblir som det alltid har varit ändå. FA-cupen mitt i veckan? Hujedamig! Fast, det kanske blir alldeles underbart ändå.

Förändringar i Ligacupen

Även Football League meddelade ett par förändringar med Ligacupen. Det främsta kanske att de tar bort förlängningar från och med nästa säsong. Detta så klart för att reducera slitaget på spelarna och bemöta något av kritiken från klubbarnas tränare.

Football League rationaliserar beslutet med att över de tre senaste åren har 85% av matcherna ändå slutat innan förlängning. Frågan är så klart bara om detta, som Football League verkar mena, är ett argument för att ta bort förlängningen eller om det istället är ett argument för att behålla förlängningen.

Football League vill så klart sälja beslutet med att det ändå inte förändrar så värst mycket. Min invändning skulle så klart vara att de fattar ett beslut som faktiskt rejält riskerar undergräva Ligacupens trovärdighet för en påstådd fördel som egentligen inte påverkar särskilt mycket.

Det blir alltså straffar direkt efter ordinarie matchtid vid oavgjort. Apropå straffar meddelar Football League även att de slopar det misslyckade försöket med ABBA-straffar och återgår till det gamla formatet. För visst var det väl misslyckat?!

:::

TRANSFERKOLLEN

Vicente Guaita, Getafe till Crystal Palace. Crystal Palace har varit i behov av en förbättring på målvaktsposten under en längre tid och med denna erfarna målvakt från La Liga, Valencia och Getafe så hoppas de ha hittat vad de hela tiden har letat efter. Har beskrivits som en av La Ligas bästa målvakter, men sådant hör man ju hela tiden. Väl godkänd – (+++)

Jonny Evans, West Brom till Leicester. Billig och smart värvning av Leicester som förstärker backlinjen markant under den tidiga sommaren. Har varit strålande i West Brom under majoriteten av sin tid där, ingen tillfällighet att både Arsenal och Man City har sniffat runt honom. Avslutningen inte så rolig men säger kanske mer om West Brom. Blir inte yngre. Väl godkänd – (+++)

Oavsett vad man än råkar anse om landslagsfotboll så är mästerskapen i allmänhet naturligtvis fantastiska föreställningar, och då så klart VM i synnerhet, även om FIFA onekligen under senare år har skadat sitt varumärke i sådan grad att till och med VM i någon mån har tagit skada. Men det gäller att kunna sära fotbollen från dess pampar och politruker.

Det är mitt nionde VM jag följer. Åtminstone om vi ställer vissa krav på faktisk medvetenhet, jag har vissa svaga minnesbilder från VM 1982. Det är alltså en resa över 32 år och naturligtvis har VM förändrats mycket under dessa år. Det har blivit så mycket större, det har blivit fler deltagande länder, det har tagit sig till helt nya världsdelar, nya fotbollsländer har kommit fram.

Men det har också blivit så mycket mer standardiserat och likriktat. Gå tillbaka till VM 1986, 1990 och 1994 och det märks på alla sätt att det är tre mästerskap i tre helt olika länder och fotbollskulturer, ljud, visuellt, allt. Tittar vi däremot på de tre-fyra senaste mästerskapen är det omöjligt att med ögat avgöra var det spelas. VM har globaliserats, jag är inte säker på att det är bra.

(SVT:s VM-krönikor är bland mycket annat en fascinerande resa i tiden.)

Med åtta-nio VM i bagaget över drygt 30 år så får man med sig en del. Bland annat insikten hur allting förändras men ingenting är nytt. VM är speciellt på så vis att det drar till sig även de som annars inte är så inne på fotboll. Inför varje VM upprepas gamla sanningar, narrativ och troper, i media, på puben och runt fikaborden. Vissa saker är kloka, andra saker är inte så kloka.

Dessa tankar blandas med mina egna tankar. Vad finns det egentligen att säga inför detta kommande VM i Ryssland? Vad finns att förvänta sig och vad ska man absolut inte förvänta sig? Vad vet vi från tidigare VM som kan säga oss något om detta VM, vad kan detta VM ge oss som vi inte redan fått från alla dessa tidigare VM?

Kommer den europeiska VM-dominansen hålla i sig?

Det har hänt några saker under de senaste mästerskapen som inte har hänt förut. För det första har inget icke-europeiskt landslag vunnit VM sedan 2002 vilket alltså är 16 år sedan. För det andra var 2010 första gången ett europeiskt land vann VM utanför Europa, och 2014 första gången ett europeiskt land vann VM i Sydamerika.

Det har gradvis blivit en allt större europeisk dominans i VM. Dels beror det så klart på att det i stort sett bara är Brasilien och Argentina utanför Europa som verkligen på allvar skulle kunna utmana hela vägen. Dels beror det på att den europeiska landslagsfotbollen även den har blivit så mycket mer organiserad, även hos de mindre och medelstora länderna.

Nu är VM tillbaka i Europa, eller åtminstone i utkanten av Europa. Det borde tala för att den europeiska dominansen i VM kommer hålla i sig. Det finns också mycket i fotbollens allmänna utveckling som talar för att det kommer att hålla i sig. Eller kan Brasilien, Argentina eller möjligen något annat land faktiskt hota på allvar?

Kan detta VM verkligen överträffa VM i Mexiko 1986?

Det finns en teori som snurrar runt på internet att det bästa VM är det VM som ligger närmast det att man själv är tio år gammal. Det stämmer hur som helst utmärkt in på mig, inget VM efteråt har riktigt lyckats leva upp till VM i Mexiko 1986 och matcherna framför den lilla TV:n på campingen. VM 1994 var så klart speciellt på sitt sätt, men enbart utifrån ett rent svenskt perspektiv. Kan detta VM göra vad inget annat VM har lyckats med?

Kommer Brasilien vara precis lika överskattade ännu en gång?

Brasseromantik är ett begrepp som rent symboliskt har hållit svenskt TV i ett järngrepp i årtionden och som där mot slutet av 1950-talet kanske till och med hade en rent fysisk betydelse. Vad gäller fotbollen handlade det länge om en syn på hur de spelade fotboll. På senare tid har brasseromantiken framför allt gällt att Brasiliens chanser i VM konsekvent har överskattats.

Det är mer eller mindre samma visa vart fjärde år. Brasilien har dominerat och sett strålande ut i matcherna inför VM, kanske till och med under Confederations Cup sommaren innan. Vilket leder till att folk tänker sig att de ska samba hem VM lite hur som helst. Sedan kommer de till VM, matcherna är skarpa, och de får på käften av ett elakt europeiskt lag som kan försvara sig.

Hur mycket kommer VM präglas av VAR och domartjafs?

Det är vårt första VM med VAR, alltså videodomare. Och herresötejesus vilket kaos det riskerar bli. Det är bara att hoppas på att FIFA har lyckats få alla domarna, som kommer från alla möjliga geografiska områden, att känna sig väl tillrätta med systemet och hittat vettiga rutiner. För annars riskerar detta bli ett circle jerk av omfattande proportioner.

På tal om proportioner är ett växande fenomen att börja slå ned på enskilda domslut som allt studioprat och matchanalys alltmer har reducerats till. Vet inte om det har något att göra med att fotboll har blivit allt större i USA och att där tål man inte det subjektiva omdöme som ofrånkomligen alltid finns i dessa domslut. Lite som småbarn med andra ord.

Vilka blir det obligatoriska överraskningslaget?

Belgien, Kamerun, Sverige, Bulgarien, Kroatien, Turkiet och så vidare. Varje VM brukar ha sitt överraskningslag som gör succé. Jag inbillar mig att detta precis som i Champions League blir allt svårare och därför mer ovanligt. Men vilka länder kan vi hoppas ska överraska i sommar? Jag sätter mina slantar på någon av Egypten, Panama och Colombia.

Kommer defensiven behålla sitt järngrepp över landslags- och mästerskapsfotbollen?

Landslagsfotbollen har blivit alltmer defensiv till sin natur. Detta har sina rent rationella skäl. Mästerskap handlar om att inte förlora i första hand. Att organisera ett försvar och bryta upp spel är alltid lättare att organisera och ordna till på kort sikt. Och givet att anfallsspel även för starka motståndare är svårare att få riktigt bra, eftersom man spelar så lite tillsammans, ger defensiv fotboll relativt hög utväxling.

Vi har sett det i tidigare VM och vi såg det även i senaste EM. Vi har sett det i landslagsfotbollen generellt de senaste åren där att gå ned på tre mittbackar har blivit väldigt vanligt. Många var besvikna i senaste EM och tyckte det var tråkig fotboll och det är klart att detta rimmar rätt illa med den fotbollsfest som de som kanske bara tittar på fotboll i samband med just VM vart fjärde år hoppas på och ser fram emot.

Hur många gånger får vi höra att England alltid tror att de ska vinna VM?

Det här är ju en extremt populär svensk mytbild. England tror alltid att de ska vinna VM! Hur många gånger kommer vi få höra eller läsa detta som någon slags självklarhet under sommaren? Det kanske var så en gång i tiden, men de senaste tio åren minst har tongångarna varit de rakt motsatta. Om något har förväntningarna kanske övergått i överdriven negativism. Men svenskar, som inte precis själva drar sig för att ha en övertro på Sverige, vill inte riktigt höra på det örat.

Hur långt kan Leo Messi bära Argentina?

Let’s face it, hade Argentina ens varit med i VM om det inte varit för Leo Messi? Det var bra nära att de även med Messi inte skulle ha tagit sig till VM. Om det ser ut på ett liknande sätt i VM som det gjorde i VM-kvalet blir Argentinas enda fråga hur långt Messi kan ta dem. Lite som med Diego Maradona först 1986 (2014) och sedan 1990 (2018).

Finns det någon övre gräns för antalet svettigt tillkämpade reportage om fotboll och politik?

Ryssland är inte som alla andra länder och verkar ha lite svårt att leka tillsammans med andra länder. Det finns vissa självklara politiska aspekter både på Ryssland och på ett VM i Ryssland, och herregud vilka tvångstankar det kommer finnas på allehanda redaktionsmöten om att göra något av detta i ett flertal av alla dessa före matchen-reportage vi kommer matas med.

Har Tyskland undvikit att falla i samma framgångsfälla som Spanien?

Spanien vann tre mästerskap i rad, två EM och ett VM, men kraschlandade därefter spektakulärt i VM för fyra år sedan och sedan gick det inte så värst mycket bättre i EM heller. Kan Tyskland lyckas med det som Spanien inte lyckads med, att som regerande världsmästare faktiskt göra ett bra VM och, om kanske inte vinna VM igen så åtminstone vara i närheten?

Det kan hävdas att Spanien hade stått lite stilla och blivit något föråldrade när de väl gick in i VM i Brasilien. Tyskland känns fräschare. Framför allt kanske Tyskland har en fördel i det avseendet av att inte ha vunnit EM igen efter VM, de vet att de inte är odödliga, samtidigt som Spanien aldrig riktigt fick feedbacken att de kanske behövde förnya sig.

Har svensk TV-produktion lärt sig att använda sociala medier med någon som helst måtta?

När jag ser studioprogram inför och under matcher i VM eller EM vill jag se och höra insatt folk göra insatta analyser och insatta bedömningar av vad vi har sett eller kommer att se på fotbollsplanen. Men det har blivit ett jäkla ofog på senare tid att ägna nästan all studiotid åt att istället via sociala medier, twitter och facebook, ägna sig åt att fråga tittarna vad de tycker om olika situationer.

Någon gång då och då lär väl vara okej, men det har verkligen överanvänts och det gör att värdet med sändningarna minskar. Vem tusan bryr sig om vad en knapp eller stor majoritet av en oklar population tycker om något, vad tillför det för värde?! Interaktion kan vara fint, men lite får deras användande av sociala medier mig att tänka på en fröken i övre medelåldern som precis upptäckt bilder och ljudeffekter i Word eller Powerpoint. Det blir snabbt lite för mycket av det goda.

Hur långt kan den svenska modellen faktiskt bära Sverige?

Det var ett inslag från VM i USA 1994 efter vinsten mot Rumänien och inför matchen mot Brasilien i vilket en gravallvarlig SVT-reporter står utanför Sveriges hotell och undrar hur mycket de svenska framgångarna egentligen berodde på ”den svenska modellen”. På tal om detta med nationell självgodhet som vi ju lite berörde i punkten om England däruppe.

Det där kunde ju avfärdas som något som togs upp när Sverige fortfarande med åtminstone ena benet fortfarande var DDR-Sverige, men faktum är att vi ser det än i dessa dagar. Segern i U21-EM exempelvis följdes av hyllningslyrik över den svenska modellen. Jag har alltid undrat över det där. Beror även de väldigt många misslyckandena även de på den svenska modellen? När Portugal, USA eller Kina vinner, är det den portugisiska modellen och så vidare detta då beror på?

Hur många kommer störa sig på kvinnor och på att kvinnor klär sig som kvinnor?

Kvinnorna blir allt fler i studioprogrammen i VM, kanske även på kommentatorsplats, där vet jag inte riktigt. Ofrånkomligen lär det väl leda till den vanliga manliga nätsvansen som tycker detta är förskräckligt av en eller annan anledning, oftast förmodligen för att deras ömtåliga manliga självbild inte riktigt pallar med det hela.

Inte för att det saknas kvinnor som gör sak av att kvinnor pratar fotboll i TV. Det var under EM senast som någon stjärna kom på att det var ju ett förfärligt problem att Anna, Johanna och Hanna och allt vad de nu heter faktiskt klädde sig som kvinnor och som om det faktiskt var sommar, vilket det var. Hur länge dröjer det den här sommaren?

CHAMPIONS LEAGUE: Kvartsfinal vs Liverpool – (+++)
PREMIER LEAGUE: PL1 (2016-17: PL3), 100pts (+22) – (+++++)
FA-CUPEN: 5:e omg. vs Wigan (b) – (++)
LIGACUPEN: Vinnare – (+++++)

Det har varit rekordens säsong för Man City. Överlägsna ligavinnare, poängrekord, målrekord, flest antal vinster, samt en massa andra mer eller mindre intressanta rekord som de själva listat ut. Men den riktiga magin uppstod kanske i säsongens allra sista sekunder, när Man City uppnådde 100 poäng, vilket måste betraktas som en sensationell prestation.

Det vore orimligt att tänka sig att det kommer se riktigt lika bra ut i absoluta termer även kommande säsonger. Konkurrenterna blir fler och konkurrenterna blir starkare. Konkurrenterna lär sig dessutom hur de ska spela mot Man City, som i sin tur också måste förnya sig. Men i relativa termer kommer Man City naturligtvis fortsätta vara ett formidabelt fotbollslag under överskådlig tid.

Pep Guardiola var naturligtvis beundrad redan när han kom till Man City, men har under säsongen skingrat de frågetecken som fanns och på samma gång visat att han förmådde anpassa sig till och lära sig av engelsk fotbollsmiljö men också tvinga den engelska fotbollen att anpassa sig efter honom. Det är pilar som går i båda riktningar, även om det frestar att se det som enkelriktat.

Nyckeln bakom Man Citys framgångar består av en utvecklad och konstruktiv spelidé och taktiskt system, av väldigt lyckade värvningar av nya spelare där var och en markant förstärkte Man City, men också av Pep Guardiolas förmåga att konstant förbättra sina spelare. Tre punkter som format det Man City vi sett under säsongen, och visar att Man City gör rätt saker på rätt sätt.

Arenan Man City fortfarande har kvar att segra på är Champions League där den här säsongen kanske inte gick riktigt som de hoppats. Liverpool var som väntat en mardrömsmotståndare för dem i kvartsfinalen, men Man City kan heller inte vara nöjda med hur de genomförde den kvartsfinalen, varken på Anfield eller på hemmaplan. Men marginalerna är små på den här nivån.

Managerbetyg: Pep Guardiola (+++++)
Har vunnit över alla tvivlare den här säsongen och skapat ett av de bästa fotbollslag vi har sett i England någonsin. Har inte gjort det utan att investera mycket pengar men visar också att de viktigaste egenskaperna är att sätta ett spelsystem som fungerar och att hela tiden utveckla och förbättra sina spelare inom detta system. Har i och med den här säsongen höjt ribban i Premier League för alla klubbar. Hög intensitet med vilken han skapat ett hungrigt, motiverat och arbetsvilligt lag inte av stjärnor utan av världsspelare.

Bloggen om Man City 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2018/03/12/man-city-staller-nya-filosofiska-fragor-till-premier-league-som-kommer-svara/

Det stod tidigt klart att Man City skulle vinna Premier League den här säsongen och göra det i överlägsen stil. Flertalet bloggar gick igenom orsakerna bakom dessa unika framgångar. Givet är emellertid att Man City den här säsongen har ställt ett antal filosofiska frågor till Premier League, om hur man ska spela fotboll, hur man måste spela fotboll, och hur man ska spela fotboll för att kunna besegra Man City. Det är bra frågor att ställa då det ofrånkomligen leder till utveckling och förnyelse då klubbar lär sig och lag förbättras.

Lagets stjärna: Kevin De Bruyne
Fantastisk spelare på Man Citys mittfält som kan det mesta. Underbar blick för spelet, intelligens i speluppfattningen, strålande passningsfötter på både kort och långt håll, starkt positionsspel, bra löpningar i djupled, bra skott och bra avslut. Förståeligt varför Mohamed Salah vinner priserna han gör, men Kevin De Bruyne är ligans bäste spelare.

Lagets hjärna: Fernandinho
Något underskattad spelare mitt i all Man Citys offensiva strålglans. Eller så är det just underskattad han inte längre är efter att många under säsongen har sjungit hans pris. Skyddar backlinjen på ett bra sätt men är också helt instrumentell i Man Citys förmåga att vända spelet snabbt när de vinner boll.

Lagets kanon: Leroy Sané
Här hade man kanske velat lyfta fram någon ung talang eller egen produkt men sådana saker är kanske inte Pep Guardiolas främsta egenskap. Istället fastnar jag för Leroy Sané, som möjligen inte har lyckats övertyga Joachim Löw, men det finns ju en anledning till att den killen håller sig till landslag. I Premier League har Sané däremot visat sig som en världsspelare.

Lagets kalkon: ?
Nej, inga kalkoner hos Man City, och där har vi väl kanske ett rätt gott skäl till deras framgångar.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för Man City? Några av världens bästa spelare i vad som kanske är världens just nu bästa taktiska system. Det är naturligtvis den grundläggande förklaringen till Man Citys framgångar. Producerar överlägset flest mål och chanser av alla lag i Premier League och det var så klart därför Man City körde över så många motståndare den här säsongen. Har blivit mer mångsidiga och är kapabla att såra motståndarna på så många olika sätt att de är otroligt svåra att hålla tillbaka under en hel match.

Vad måste Man City förbättra? Defensiven är och förblir en svag punkt i relativa termer för Man City. De släpper naturligtvis inte in så många mål eller till så många chanser, eftersom de är ett så väldigt bra fotbollslag, men när de väl möter ett motstånd som klarar av att utmana deras försvarslinje så är de sårbara, vilket vi såg vid upprepade tillfällen under våren. Det är definitivt en aspekt som Man City måste förbättra om de ska gå hela vägen i Champions League.

Höjdpunkt: 5-0 vs Liverpool (h)
Stor fest på hemmaplan när Liverpool mosades med 5-0 vilket var den tredje matchen i en rad av storsegrar och precis i början på Man Citys långa segerrad och då insikten började krypa fram att det här skulle bli en magisk och mycket speciell säsong. Solen sken, spelet fungerade och målen var snygga. Då var det gott att vara ljusblå.

Low-point: 0-3 vs Liverpool (b)
Förlusten i Manchesterderby i all ära, det var trots allt bara en match med rent ceremoniell betydelse, då ligatiteln var sedan länge garanterad. Den här matchen var värre. För att den skickade Man City ut ur Champions League, mot engelskt motstånd dessutom. För att den var så stor och tydlig, byggde på vissa svagheter som faktiskt fick folk att tvivla på kvaliteten i Man Citys lagbygge.

Inför 2018-19:

Man City står ramstarka inför nästa säsong och måste räknas som stora favoriter att upprepa ligatiteln. De har ett starkt lag i väldigt bra ålder, en fungerande taktik, en god stämning i spelartruppen, en spelartrupp som inte behöver några omfattande förstärkningar utan tvärtom kan förstärkas punktvis i lugn och ro. Det vore orimligt att förvänta sig samma utfall som den här säsongen, men ett lag som slutar före Man City i ligan nästa säsong vinner förmodligen också ligan.

BETYG: Berömlig (+++++)

Fake news är ett begrepp som blivit populärt de senaste åren. Ett begrepp som används strategiskt av lögnaktiga politiker för att avfärda kritisk granskning av dem och slippa bemöta kritiska rapporter om dem och deras arbete, och som därefter adopterats av allt fler människor som på så vis kan undvika att ta med i beräkningen fakta och argument som motsäger deras åsikter och fördomar.

Fake news som koncept utgår från tankegången att det inte spelar någon roll om en story är sann eller falsk, det enda som spelar någon roll är om dess avsedda publik vill att storyn ska vara sann. Och det säger kanske sig självt att i det avseendet finns det få samhällssektorer mer frodiga för fake news än fotbollen, befolkad av supportrar som hela tiden letar efter vad de vill höra.

Det handlar naturligtvis till viss del om pengar. Media vet att sådana här nyheter och rykten drar läsare till sina sidor och fler läsare och besökare innebär så klart högre annonsintäkter. Även privatpersoner kan tjäna pengar genom sponsorer på att producera och distribuera rykten om transfers. Det handlar också om rent sociala faktorer, folk tar upp och sprider rykten för att visa att de vet saker, behovet av att känna sig relevant.

Nytt från och med den här säsongen är emellertid att vi kommer få ett kortare sommarfönster, två månader istället för tre månader, och att detta kommer att stängas några dagar innan Premier League-säsongen drar igång. Ett beslut som fattades för ett knappt år sedan. Naturligtvis ett bra beslut, ofoget att låta fönstret vara öppet under de tre-fyra första omgångarna var direkt skadligt.

Beskedet är att transferfönstret kommer stänga den 9 augusti. Det återstår att se om vi fortfarande lever då, eller har drabbats av Guds vrede och är förvandlade till damm och saltstoder.

Men från och med idag och fram till dess kommer jag göra vad jag normalt sett brukar göra under transferfönstret och dagligen betygsätta de värvningar till Premier League-klubbar som faktiskt har gjorts. Mitt bidrag till silly season och den inte alla gånger helt hälsosamma transferhetsen. Detta enligt nu för tiden förhoppningsvis känd betygsskala.

Vi börjar med en sammanställning av de värvningar till Premier League-klubbar som redan är klara.

:::

TRANSFERKOLLEN

Naby Keita, RB Leipzig till Liverpool. En av de mest omtalade spelarna i Bundesliga de senaste säsongerna, i takt med RB Leipzigs resa uppåt i den tyska fotbollen och ut i Champions League. Keita har varit navet i den resan. En perfekt spelartyp för Liverpool som behöver förstärka på just centralt mittfält. Lite sugen på att dra av ett plus för tveksam disciplin, men va tusan. Berömlig – (+++++)

Ricardo Pereira, Porto till Leicester. Tung förstärkning på högerbacken för Leicester där de fortfarande har haft Danny Simpson men nu alltså värvar en portugisisk landslagsman. Ytterback som är stark både defensivt men inte minst också offensivt, med erfarenhet som yttermittfältare. En klar förstärkning för Leicester som börjar värva intressant. Med beröm godkänd – (++++)

Leon Balogun, Mainz till Brighton. Brighton värvade riktigt smart inför den här säsongen och ser ut att göra detsamma inför nästa säsong. Med värvningen så breddar Brighton sin mittbacksuppsättning, vilket var något de behövde göra, och Balogun har fått mycket beröm under sina säsonger i Mainz. Och Brighton har fyndat i Bundesliga förut. Väl godkänd – (+++)

Florin Andone, Deportivo La Coruña till Brighton. Något börjar man kanske känna att Brighton överbelastar sin anfallsbesättning, givet att de redan har Glenn Murray och Jürgen Locadia, men Andone har gjort en bra säsong med La Coruña och kan bli ett intressant tillskott, i synnerhet kanske som Murray börjar komma till åren. Godkänd – (++)

Martin Dubravka, Sparta Prag till Newcastle. Kom på lån till Newcastle i januari och var ett omedelbart lyft på målvaktsposten under våren. Det var ingen tillfällighet att Newcastles första business det här transferfönstret var att säkra Dubravka som permanent värvning. Man kan också räkna med att det var en värvning som Rafa Benitez såg som viktig. Väl godkänd – (+++)

Fabinho, Monaco till Liverpool. Ytterligare en förstärkning till mittfältet för Liverpool som onekligen gör stora kliv framåt på det området under sommaren, en spelare som har haft stor framgång med Monaco. Det här skulle kunna vara en femplus-värvning men ett plus ryker via Bakayoko-faktorn, misstanken att spelare i Monaco kan få det svårt i England. Med beröm godkänd – (++++)

Ben Hamer, Leicester till Huddersfield. Med Jonas Lössl som ordinarie målvakt är det svårt att tänka sig något annat än att Ben Hamer går från reservmålvakt i Leicester till reservmålvakt i Huddersfield. Kanske inte en värvning som kommer få någon större betydelse för Huddersfield, men som nu åtminstone har vettig backup på målvaktsposten. Godkänd – (++)

Stephan Lichtsteiner, Juventus till Arsenal. Hur hade reaktionerna blivit om Arsene Wenger hade gjort den här värvningen? Då hade vi nog varit tveksamma, men det förändrar å andra sidan inte att det är en spelartyp och en personlighet som Arsenal har saknat och som Arsenal behöver. Mängder med erfarenhet, kommer göra nytta. Väl godkänd – (+++)

Fred, Shakhtar Donetsk till Man Utd. Man Utd presenterade Fred och plötsligt var det många som visste en jäkla massa om Shakhtar! Vad vi om Fred är att han har varit viktig för Shakhtar som gick vidare från gruppen i Champions League, är en teknisk och spelintelligent balanserande mittfältare som är väldigt stark i övergångsspelet, vilket Man Utd har saknat. Med beröm godkänd – (++++)

Ryan Fredericks, Fulham till West Ham. Möjligen EFL Championships allra bästa ytterback förra säsongen och West Ham har under ett par säsonger nu saknat en riktigt bra högerback. Defensivt skicklig och offensivt konstruktiv som ytterback. Överraskande att Fredericks väljer att lämna Fulham i detta läge, men West Ham gör ett kap. Med beröm godkänd – (++++)

Diogo Dalot, Porto till Man Utd. Väldigt lovande ytterback från Porto som 19 år gammal anses som en av Europas bästa spelare på den positionen i sin åldersgrupp (men som mest får mig att tänka på Wonder Woman). Framför allt högerback men har spelat också vänsterback, och José Mourinho var noga med att påpeka Dalots taktiska intelligens. En typ av värvning man vill se fler av. Väl godkänd – (+++)

CHAMPIONS LEAGUE: 1/8-final vs Sevilla – (+)
PREMIER LEAGUE: PL2 (2016-17: PL6), 81pts (+12) – (+++)
FA-CUPEN: Final vs Chelsea (n) – (++++)
LIGACUPEN: 5:e omg. vs Bristol City (b) – (++)

Bristen på jämnhet är kanske det främsta medtaget från Man Utds precis avslutade säsong. Strålande resultat blandade med ursvaga prestationer och oförsvarbara resultat. Vissa matcher där spelet flödar varvade med matcher där spelet står helt stilla. Man Utd kunde vara rätt bra när de var bra men när Man Utd var dåliga var de å andra sidan avgrundsdjupt dåliga.

Problemet förvärrades av att Man Utd valde att vara avgrundsdjupt dåliga vid allra sämst tillfällen, när matcherna förmodligen gällde som allra mest. Returen mot Sevilla på Old Trafford är naturligtvis det klarast lysande exemplet på just detta, men även FA-cupfinalen mot Chelsea samt hemmamatchen mot Man City i ligaspelet.

Oroväckande är också konflikterna i spelartruppen, möjligen mellan spelare men även mellan spelare och José Mourinho. Förvisso inte något unikt alls i ett lag där spelet inte riktigt stämmer och där resultaten inte riktigt kommer, och den positiva vinklingen är att det speglar ett missnöje och att man vill mer. Men det visar ändå på brist på harmoni och en pågående kamp om makten över laget.

De stora frågetecknen gäller i vilken utsträckning José Mourinho faktiskt har utvecklat och förbättrat Man Utd och naturligtvis om det räcker till i den konkurrens som nu råder. Det finns framför allt gnagande funderingar på om José Mourinhos fotboll och taktiska spelidé fortfarande har en plats under 2010-talet, om den fortfarande kan vara vinnande, eller är passerad.

Trots alla dessa besvär slutar alltså Man Utd tvåa i ligan och det finns naturligtvis betydligt sämre utgångslägen att ha att sluta tvåa i ligan trots alla sina brister och svagheter, att även i en förhållandevis svag stund fortfarande kunna hålla den nivån. Ändå kommer kraven på Man Utd härifrån bara att öka, och kritiken naturligtvis inte minska om inte dessa krav till slut infrias.

Managerbetyg: José Mourinho (++)
Blir laget och spelarna bättre med José Mourinho som manager? Det måste sägas vara minst sagt tveksamt, allra helst om vi sätter det i relation till vad vi ser i flera andra av de engelska storklubbarna. Det är också den stora invändningen mot Mourinho, ser det ut som om Man Utd befinner sig närmare någon slags färdignivå än vad det gjorde för två år sedan när Mourinho tog på sig jobbet? Samtidigt ska inte heller resultaten blundas för eller underskattas vilket kulturellt förfall som faktiskt ägt rum i det där laget under de tre åren dessförinnan.

Bloggen om Man Utd 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2018/02/21/ar-man-utd-den-europeiska-fotbollens-mest-overskattade-storklubb/

Lagom innan åttondelsfinalerna mot Sevilla drog jag en blogg med den kanske något provocerande frågeställningen om Man Utd kanske var den europeiska fotbollens mest överskattade storklubb. Något som inte oväntat fick ett och annat lufthuvud att höja rösten och visa att de inte riktigt förstått vare sig ämne eller innehåll. Vad jag kontrasterade var snarare avståndet i position mellan vad Man Utd är just nu jämfört med den bild av Man Utd som de flesta av oss har vant oss vid under mer eller mindre hela vår uppväxt. Problemet, menade jag, är att folk utgår från bilden när de ska kommentera Man Utd, inte verkligheten.

Lagets stjärna: David De Gea
Möjligen den ende spelaren i Man Utd att verkligen kunna utmana om epitetet världens bäste på sin position. Åtminstone den ende som under den här säsongen, och tidigare säsonger, verkligen har presterat på den nivån. Väldigt viktig för Man Utd naturligtvis.

Lagets hjärna: Romelu Lukaku
Svåra omständigheter att göra sin debutsäsong i Man Utd under men Lukakus säsong går inte att vara missnöjd med. Den med marginal mest betydelsefulla spelaren för Man Utds slutliga tabellposition, många mål, assists, och värdefull som targetman i anfallsspelet. Arbetade och slet hårt även när det gick som tyngst i mitten av säsongen.

Lagets kanon: Jesse Lingard
Scott McTominay i all ära men den stora överraskningen under säsongen var nog snarare Jesse Lingards utveckling från marginalspelare till nyckelspelare med matchavgörande kvaliteter. Motsvarar kanske inte mallen vi har hunnit vänja oss vid med egna produkter från Man Utd, men ändå en egen produkt.

Lagets kalkon: Henrikh Mkhitaryan
En spelare som blev en stor besvikelse på Old Trafford. Var under långa stunder av säsongen närmast avgrundsdjupt dålig i Man Utd och det kom knappast som någon överraskning när han släpptes i januari. Att klaga på ett för defensivt lag är en enkel cop-out för Mkhitaryan men klingar illa när ett skäl att offensiven inte fungerar är att han själv inte presterar.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för Man Utd? Hur utskällda Man Utd än har varit under säsongen så slutade de trots allt på klar andraplats. Riktigt så dåliga som de var i sina sämsta stunder kan de alltså inte gärna ha varit. De har generellt gjort ett bra jobb med att hålla motståndarna borta från målchanser samt varit effektiva framåt. Två faktorer som tillsammans brukar betyda ganska många poäng i ligaspelet.

Vad måste Man Utd förbättra? Det är mer eller mindre ofattbart att Man Utd fortfarande, efter två säsonger med José Mourinho som manager, inte har en bättre backlinje. Där finns ett par mycket kapabla spelare med utvecklingspotential men ingen som leder och organiserar backlinjen. Offensivt krävs mycket arbete med att hitta en samordnad anfallsidé och med att bli betydligt snabbare i omställningarna från försvar till anfall.

Höjdpunkt: 2-1 vs Liverpool (h)
Det var matchen som i mångt och mycket skulle sätta storyn mellan de här båda klubbarna efter säsongen, något beroende på den slutliga tabellplaceringen. Det var det skönspelande Liverpool mot det negativa Man Utd. Desto mer tillfredsställande så klart att blåsa dem av banan och visa att tabellen möjligen dribblar med sanningen men inte ljuger.

Low-point: 1-2 vs Sevilla (h)
Men inga träd växer till himlen, som det brukar sägas. Bara några dagar senare gjorde Man Utd sin förmodligen allra sämsta insats under säsongen, när det gällde som allra mest. Sevilla var knappast bra på Old Trafford, problemet var bara att Man Utd var ännu sämre. Ett misslyckande som kommer förfölja laget till dess att det fått upprättelse.

Inför 2018-19:

Vi har att se fram emot ännu en sommar med stora förändringar för Man Utd som rimligtvis måste ha insett behovet av att investera ytterligare i spelartruppen om de ska kunna hävda sig i en allt tuffare konkurrens. Det går knappast att säga att Man Utd har fått full utdelning på sina pengar de senaste åren så nu börjar kraven minst sagt öka.

José Mourinho har haft ett rejält ombyggnadsjobb att göra, men heller inte riktigt åstadkommit de framsteg som ändå måste ansetts som rimliga. Inför den här säsongen börjar ursäkterna ta slut, Mourinho måste helt enkelt visa att kan göra framsteg med det här laget, inte bara i ligatabellen utan även i själva spelet på planen.

BETYG: Godkänd (++)

Ikväll genomför England sin andra och sista träningsmatch inför VM, mot Costa Rica. Detta landslag som inte minst vi i Sverige har en besvärlig relation till och som närmast instinktivt genom generna sänder en kall råd längs ryggraden på oss alla. Hernan Medford, brrr… Ett Costa Rica som vi kommer ihåg hade ett alldeles utmärkt VM för fyra år sedan i Brasilien.

England befinner sig i ett i mina ögon märkligt mellanläge så här ganska precis en vecka inför VM. Å ena sidan känns det som att det finns rätt många möjliga frågetecken och flera okända faktorer kring Englands landslag och hur de ställer upp i VM. Å andra sidan känns det som att det med kanske någon tveksamhet går att säga med exakthet åtminstone hur startelva i första matchen ser ut.

Vem står i målet?

Nick Pope är tredjemålvakt i detta VM, han kommer närmast med säkerhet inte få stå något. Återstår frågan om Jordan Pickford eller Jack Butland tar förstatröjan. Det kunde möjligen ses som en öppen fråga men det allra mesta tyder på att Gareth Southgate har valt Pickford som sitt startval. Dels har han fått tröja nummer ett. Dels känns det så pratet runt omkring. Pickford kommer helt säkert stå, så länge han inte gör något helt avgörande misstag.

Backlinjen känns självklar, men wingbackarna?

Jag tror vi kan säga med säkerhet att England kommer köra med en så kallad trebackslinje, eller med fembackslinje om man så vill. Det har prövats alldeles för många gånger redan nu för att det ska bli annorlunda i VM. Och i mittförsvaret kommer närmast med säkerhet följande tre spelare ingå i startelvan – Kyle Walker, John Stones och Gary Cahill. Det vill säga de som spelade och startade mot Nigeria.

Mer oklarhet råder i så fall på ytterbackspositionerna, eller för wingbackarna som man kanske ska kalla dem när de kombineras med trebackslinje. Här känns det som en ganska trygg utgångspunkt att det blir Kieran Trippier som tar platsen på högerkanten, även om det blir intressant att se vad Trent Alexander-Arnold hittar på mot Costa Rica, eftersom jag tror han startar ikväll.

Vänsterkanten är en betydligt svårare nöt. Ashley Young eller Danny Rose? I mina ögon är det lätt anmärkningsvärt att Rose ens är med i VM-truppen, men han verkar onekligen vara något av en favorit hos Gareth Southgate, vars idé var att Rose skulle spela båda matcherna mot Nigeria och Costa Rica, men där han tydligen fortfarande inte var fit nog att starta mot Nigeria. Jag gissar att Young har goda chanser till spel.

Mittfältskombinationen?

Kommer Gareth Southgate att köra en 3-1-4-2-uppställning eller en 3-4-3-uppställning? Givet att Jordan Henderson inte spelade mot Nigeria så gav det utrymme för en 3-1-4-2 med Eric Dier som defensiv mittfältare. Därmed fick Southgate plats med både Dele Alli, lägre ned i planen, och Jesse Lingard på centralt mittfält. Men hur gör Southgate om han, som det verkar, verkligen vill spela med Jordan Henderson i VM?

Då tvingas han till ett val. På två platser måste han välja två av Henderson, Alli och Lingard. Experimentet med Alli längre ned i planen mot Nigeria tyder för mig på att det är mellan Henderson och Alli som Southgates funderingar först och främst går, och att detta alltså skulle betyda att Lingard har spelat till sig en plats i startelvan. Svettigt val i så fall för Southgate. Den lite mer rutinerade och lugne i Henderson, eller den något mer kreativa och dynamiske i Alli?

Personligen tror jag att England med både Eric Dier och Jordan Henderson på centralt mittfält kommer bli för långsamt och att det förmodligen kommer bli för stort avstånd mellan lagdelarna i England.

Två eller tre man i anfallet?

By hook or by crook så hamnar vi alltså med två anfallare i England, även om positionerna så klart är flytande. Harry Kane är naturligtvis given som renodlad anfallare i startelvan och precis lika given är Raheem Sterling som forward. Vid sidan av dem kommer framför allt Marcus Rashford och Danny Welbeck att fylla på från bänken.

Englands startelva mot Tunisien i VM?

(3-1-4-2) Jordan Pickford – Kyle Walker, John Stones, Gary Cahill – Eric Dier – Kieran Trippier, Dele Alli, Jesse Lingard, Ashley Young – Raheem Sterling, Harry Kane.

CHAMPIONS LEAGUE: 1/8-final vs Juventus – (++++)
PREMIER LEAGUE: PL3 (2016-17: PL2), 77pts (-9) – (+++)
FA-CUPEN: Semifinal vs Man Utd (n) – (+++)
LIGACUPEN: 4:e omg. vs West Ham (h) – (+)

Det är lätt att glömma bort att Tottenham faktiskt var en smula nedskrivna inför säsongen. Båda Manchesterklubbarna investerade stort, Chelsea var regerande mästare och Liverpool såg ut att göra stora framsteg. Tottenham å andra sidan hade svårigheten att vara piskade att spela sina hemmamatcher på Wembley, de flesta tänkte att de nog skulle få det svårt att nå Champions League.

Spola framåt ett drygt halvår när det återigen står klart att Tottenham trots dessa svårigheter kommer ta sig till Champions League igen, dessutom har tagit sig till slutspel i Champions League efter att ha vunnit dödens grupp, och där ha gett Juventus en sjuhelvetisk match, och det gnölas fortfarande om hur Tottenham har stagnerat, misslyckats och hur de inte kan vinna några titlar.

Någonstans säger det så klart mycket om vilka framsteg Tottenham trots allt har gjort under de senaste tre-fem åren. Att prestationer som då hade ansetts som historiska och anmärkningsvärda nu mest ses som mellanmjölk, något att rycka på axlarna åt. Men högre ambitioner kommer med att vara en engelsk storklubb och det signalerar åt Tottenham behovet att hela tiden utvecklas.

Utveckling var annars en av de mest positiva aspekterna med Tottenham den här säsongen. Det är imponerande att Mauricio Pochettino fortfarande, under sin fjärde säsong med klubben, fortfarande förmår utveckla flera av sina spelare och göra dem bättre. Christian Eriksen, Heung-Min Son, Ben Davies med flera är spelare som tagit stora kliv under säsongen upp mot världsklass.

Det avgörande för Tottenham är att de nu inte nöjer sig med detta. Att de klart och tydligt visar att de vill mer. Mauricio Pochettino fyller här ett viktig ansvar som ledare, både att signalera mot spelarna att han själv vill mer och kräver mer, och att signalera till klubbledningen att de måste vilja mer för att kunna behålla honom i klubben. Hans nya kontrakt visar att signalerna har gått fram.

Managerbetyg: Mauricio Pochettino (++++)
Fortsätter göra ett alldeles strålande jobb med Tottenham där de så här långt varje säsong kan räkna hem mätbara framsteg. Framför allt Champions League var den scen där Tottenham verkligen utmärkte sig den här säsongen och gjorde en betydligt bättre säsong än förra. Tar Tottenham till Champions League för tredje säsongen i rad, vilket är gott nog en säsong som dels varit tuffare än förut och dels skulle spelas på Wembley. Pochettino har klarat den övergången på ett utmärkt sätt.

Bloggen om Tottenham 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2018/04/03/vad-tottenham-har-astadkommit-ar-viktigare-an-vad-de-annu-inte-astadkommit/

Det finns en närmast ensidig tendens från vissa håll att vilja värdera Tottenham utifrån vad de inte har åstadkommit. Det kan bara betraktas som någon slags försvarsmekanism. Mer värdefullt menade jag i den här bloggen det var att värdera vad Tottenham faktiskt har åstadkommit, inte underskatta det såväl svåra som något slumpmässiga med att på relativt kort tid vinna titlar, och inte minst se till att inte glömma bort det där inte helt oviktiga ordet ännu efter det rent sakliga konstaterandet att Tottenham inte har vunnit några titlar.

Lagets stjärna: Harry Kane
Världens mest värdefulla spelare sett till förväntat transfervärde enligt ett av dessa fotbollens sifferinstitut. Världens för närvarande kanske bäste anfallare enligt mig under säsongen, lite beroende på vilka man ser som anfallare, och det finns väl just ingen större anledning att revidera den uppfattningen just nu.

Lagets hjärna: Christian Eriksen
Har under säsongen tagit klivet från vad jag skulle beskriva som en väldigt bra offensiv mittfältare till en offensiv mittfältare av hög världsklass. Otroligt viktig för Tottenhams matchtempo och definitivt den spelare som kanske främst låg bakom Tottenhams bedrifter i Champions League.

Lagets kanon: Ben Davies
Ben Davies kommer knappast som någon total överraskning den här säsongen men det var nog ändå ganska oväntat att han mer eller mindre skulle göra vänsterbackspositionen till sin egen, före Danny Rose. Har varit bra under säsongen och vänsterbacken har varit ett mindre problem än högerbacken.

Lagets kalkon: Toby Alderweireld
Det finns olika skäl att kunna ses som en kalkon och alla skäl är kanske inte helt och hållet upp till spelaren. Vissa skadebekymmer för Alderweireld så klart men har trots att han är Tottenhams förmodligen främsta mittback knappt spelat under säsongen, till synes för att han befinner sig i kontraktstvist.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för Tottenham? Hur gick det egentligen för Tottenham den här säsongen, är glaset halvfullt eller halvtomt? Utifrån synen att det gick bra för Tottenham, vilket det gjorde, hamnar vi i förklaringar som har att göra med Tottenhams väl utvecklade och väl fungerande taktiska system, men framför allt också att individuella spelare i detta system fortfarande utvecklas och blir bättre, såsom Christian Eriksen och Heung-Min Son bland andra.

Vad måste Tottenham förbättra? Det finns två punkter jag känner att Tottenham fortfarande kan utveckla för att ta det sista klivet mot genuin storhet. För det första, när de jagar matcher, att verkligen kunna skifta upp tempot och införa ett mått av desperation både i matchen och hos motståndet. Nu känns det oftast som att de maler på i samma tempo. För det andra, att undvika de fånigaste försvarsmisstagen i avgörande situationer, där framför allt högerkanten den här säsongen har varit Tottenhams akilleshäl.

Höjdpunkt: 3-1 vs Real Madrid (h)
Tottenham saknade sannerligen inte höjdpunkter under säsongen med imponerande vinster både på hemmaplan och bortaplan. Men den här vinsten gav Tottenham ett helt nytt självförtroende i den europeiska fotbollen och säkrade i praktiken gruppvinsten i vad som på förhand beskrevs som en mardrömsgrupp med både Real Madrid och Dortmund.

Low-point: 1-2 vs Man Utd (n)
Säsongen saknade heller inte sina besvikelser där inte minst förlusten mot Juventus på Wembley nog sved rejält. Men frågan är ändå om inte den här förlusten i FA-cupens semifinal sved värre. Framför allt för att den kändes så onödig och för att den gav ytterligare näring till föreställningen att Tottenham inte kan vinna titlar.

Inför 2018-19:

En säsong som lovar mycket inte minst eftersom Tottenham då ska flytta in på sin nya arena. Det finns naturligtvis även goda skäl för Tottenham att se fram emot nästa säsong rent sportsligt, då de kan ta nya tag i ligaspelet och inte minst se om de kan ta ytterligare ett steg i Champions League. Potentialen finns definitivt i både klubben och laget.

Ett orosmoment just för närvarande är så klart vad som händer med Mauricio Pochettino, även om det mesta i skrivande stund tyder på att han ändå blir kvar i Tottenham. Att det blir så är inte enbart viktigt för att behålla Pochettino och för att ha ordning på planeringen inför nästa säsong, utan också för att övertyga spelare om att stanna kvar eller komma till klubben.

BETYG: Väl godkänd (+++)

Samtidigt skulle Shrewsbury bara några dagar senare gå ut på Wembley och spela en playoff-final i League One, för att vid vinst där mot Rotherham gå upp i EFL Championship. Om Shrewsbury skulle vinna den matchen innebar det att klubben inom tre år, givet att regelverket förblir oförändrat, skulle ha varit tvingade att riva sitt nybygge och göra New Meadow till enbart sittplatser igen.

Ståplats är nämligen fortfarande tvärförbjudet inom engelsk fotboll i de båda högsta divisionerna – Premier League och EFL Championship. Nu förlorade förvisso Shrewsbury den där playoff-finalen, så på sätt och vis kanske Malcolm Starkey drar en liten suck av lättnad, åtminstone för stunden. Men som sagt, det var en minst sagt bisarr situation.

Förbudet mot ståplats går tillbaka många år i tiden. Det uppstod som en direkt följd av läktarproblemen under 1970-talen och 1980-talen och mest konkret som en följd på de katastrofer som inträffade mot slutet av 1980-talet, främst då naturligtvis Hillsborough. Det sammanföll med en ambition att göra det nya flaggskeppet Premier League till en mer familjevänlig produkt.

96 människor dog på Hillsborough. Många fler blev naturligtvis drabbade av läktarkatastrofen. Det är fullt mänskligt och för all del politiskt förståeligt att en sådan tragedi leder fram till tankar och beslut om att ”detta får aldrig hända igen” och till vad vi kan beskriva som affektiva ståndpunkter. Men kanske är det även god grogrund för överreaktioner, att ta det för långt åt andra hållet?!

På sätt och vis blev också säkerhetsargumenten en slags red herring, ett svepskäl för de som hade ekonomiska motiv att vilja införa sittplats som krav på alla engelska fotbollsläktare. Att sälja det med att man vill tjäna mer pengar blir minst sagt svårt. Att sälja det genom att framställa det som att annars är man för ett nytt Hillsborough blir naturligtvis desto lättare.

Men under de snart 30 år sedan detta inträffade har flera saker hänt. Dels har så klart insikten börjat sjunka in att vad som orsakade Hillsborough var inte i första hand att det var ståplats, utan trängseln och stängslen. Dels har ståplats blivit betydligt säkrare som koncept, med många förebilder ute i Europa, och det är helt enkelt inte längre hållbart att hävda att det är så värst osäkert.

Det är kanske i själva verket precis tvärtom, att situationen som den är idag på engelska arenor med sittplatser men där många i publiken ändå väljer att stå upp är fundamentalt mer fysiskt farlig. Det har dessutom snarare fått en tendens att leda till bråk på engelska arenor när de som vill stå på fotbollsmatcher hamnar bredvid dem som hellre sitter på fotbollsmatcher.

Därtill har de ekonomiska motiven i frågan om ståplats svängt. Dels har Premier League börjat inse betydelsen av atmosfären på läktarna för värdet i produkten som man säljer för dyra pengar över hela världen. Dels kommer det attrahera fler publikgrupper till matcherna att kunna välja sittplats och ståplats, och med differentierad prissättning, intäkterna ökar kort och gott.

Uppenbart är att både klubbarna och de båda engelska ligaorganisationerna åtminstone vill ha valmöjligheten att kunna återinföra ståplats i engelsk fotboll. Men för detta har det under lång tid varit närmast politiskt tvärstopp. Politiker har varit ovilliga att ens diskutera saken och den brittiska regeringen menade för bara några månader sedan att det inte fanns något intresse för safe standing.

Det var minst sagt dålig bollkänsla av den brittiska regeringen att avfärda frågan så snabbt och till synes utan att ha satt sig in ens det minsta i frågan. Den brist på intresse för ståplats de möjligen hoppades på blev kvickt avfärdad. Football League genomförde en undersökning där 94% av 33,000 svarande supportrar sade sig vilja se ståplats i Football League.

Över 120,000 har under våren och försommaren skrivit på en petition om att safe standing, det vill säga ståplats, ska tillåtas i Premier League och i Football League. Det betyder att frågan kommer tas upp för debatt i det brittiska parlamentet, och idrottsminister Tracey Crouch har gjort vad politiker gör, fuktat fingret i luften och känt vart vinden blåser, och sagt att lagen måste ses över.

Det är inte en politisk process som dras igång utan att det sker någon slags förändring i riktning mot ståplats. Rent emotionellt riskerar ingen att riva upp såren efter Hillsborough bara för att sedan hårdnackat hålla fast vid befintlig lag. Rent logiskt finns inga rationella argument för att vidhålla förbudet. Rent politiskt är majoriteten för ståplats så stor och bred att den inte går att strunta i.

Redan för två år sedan bankade jag näven i bordet och vidhöll med emfas att safe standing var en idé vars tid hade kommit i engelsk fotboll. Det är nu på väg att så sakteliga bli verklighet. Shrewsbury och Malcolm Starkey kanske kan pusta ut trots allt, de kan förmodligen satsa mot EFL Championship utan att riskera att behöva betala för att slänga sin miljoninvestering på ståplatsläktare i soptunnan.

Men idag står vi upp för Sverige!

CHAMPIONS LEAGUE: Final vs Real Madrid (n) – (+++++)
PREMIER LEAGUE: PL4 (2016-17: PL4), 75pts (-1) – (++++)
FA-CUPEN: 4:e omg. vs West Brom (h) – (+)
LIGACUPEN: 3:e omg. vs Leicester (b) – (+)

Det pågår på vissa håll en smått absurd diskussion huruvida Jürgen Klopp egentligen är lyckad som Liverpools manager. Jag kan bara förmoda att de som driver den frågeställningen mest försöker ta Arsene Wenger i försvar. Hur som helst är det en frågeställning som skulle få åtminstone mig att rekommendera ett lugnt och tyst rum med madrasserade väggar.

Det betyder inte att Liverpool saknar brister. Det händer lite för ofta att laget tappar koncepterna i defensiven och offensivt är det ibland svårt att se vad Liverpool har för idéer när eller om deras huvudidé kör fast. Det finns skäl att undra över målvaktsposten, liksom att undra över vad som händer om Mohamed Salah exempelvis inte har en riktigt lika enastående nästa säsong.

Det är ändå uppenbart hur Liverpool steg för steg blir bättre och bättre, hur pusselbitarna alltmer börjar falla på plats för ett riktigt starkt lag. Det har uppstått en mer eller mindre perfekt symbios mellan Jürgen Klopp, spelare och supportrar som skapar en miljö i vilken Liverpool bara kommer bli bättre och starkare. Liverpool blickar inte längre bakåt som förut, utan tittar framåt.

Ligan gick ändå fullt drägligt för Liverpool den här säsongen, som för andra året i rad tog sig till Champions League. Champions League-äventyret i sig var så klart fantastiskt för Liverpool och höll i ett enda svep på att göra Jürgen Klopp odödlig. Cupspelet var däremot återigen en stor besvikelse och är något som Liverpool helt enkelt måste förbättra.

Säsongen var en återupprättelse för Liverpool som lag. Men de individuella upprättelserna fanns där också. Mohamed Salah som visade att Chelsea nog inte gjorde rätt som kasserade honom. Dejan Lovren som visar att han har mycket att bidra med. Alex Oxlade-Chamberlain som visade att i rätt system och med rätt struktur så finns där en väldigt bra spelare.

Managerbetyg: Jürgen Klopp (+++++)
Han har sina kritiker Jürgen Klopp, och inte helt utan anledning. Man kan hävda att valet att inte förstärka backlinjen redan under sommaren, tillsammans med vissa taktiska tillkortakommanden, kostade Liverpool i ligan sett över hela säsongen. Men Liverpool tog sig till Champions League ändå, och i Champions League den här säsongen gjorde Liverpool fenomenal succé. Taktiskt och mentalt har Jürgen Klopp gjort Liverpool till ett fenomenalt fotbollslag, och lyckas framför allt göra sina spelare bättre.

Bloggen om Liverpool 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2018/01/07/historien-har-inte-upprepat-sig-for-liverpool-med-philippe-coutinho/

Det var jämmer och klagan när Liverpool till sist tvingades sälja Philippe Coutinho till Barcelona i januari, efter att först ha stått emott pressen under sommaren. Återigen tvingas vi sälja våra bästa spelare menades det. Men det var en helt annan situation än vad det varit förut. Liverpool stod inte och föll med Coutinho, långt därifrån, och Liverpool som fotbollslag var betydligt mycket mer starkt och stabilt än vad det varit då Xabi Alonso, Fernando Torres och Luis Suarez sålts. Om försäljningen av Coutinho åstadkom något så var det kanske att visa på just detta.

Lagets stjärna: Mohamed Salah
Knappast någon annan som kan komma på tal här. Mohamed Salah har haft ett fruktansvärt genombrott den här säsongen och lyfts upp till samma stratosfäriska nivå som Leo Messi och Cristiano Ronaldo. En spelare som gör medspelare modiga och motståndare rädda.

Lagets hjärna: Roberto Firmino
Har alltid varit en arbetshäst i Liverpools anfall och har den här säsongen varit nyckeln som gett både Mohamed Salah och Sadio Mané ytor, möjligheter och målchanser. Har förut kritiserats för att själv vara för dålig avslutare, men har sannerligen höjt sig även i det avseendet den här säsongen.

Lagets kanon: Trent Alexander-Arnold
Här skulle vi nästan lika gärna kunna nämna Andy Robertson men att han var bra visste vi samtidigt redan från Hull City. Mer på temat genombrott hittar vi så klart 19-årige Alexander-Arnold, egen produkt som har gjort det strålande på högerbacken. Nödvändigt, givet skadeläget.

Lagets kalkon: Loris Karius
Det kan synas som om detta bara beror på Champions League-finalen, och det är väl klart att det spelar in. Egentligen kanske det mest handlar om att det inte finns så många kalkoner i Liverpool den här säsongen och Karius är den som råkar komma närmast. En målvakt till synes ute på lite för djupt vatten.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för Liverpool? Ett strålande anfallsspel naturligtvis, inte bara bra i största allmänhet utan en produkt av en närmast perfekt anpassning mellan spelidé och spelarmaterial. Världens kanske just nu bästa anfallstrio. Samtidigt finns där fortfarande vissa bekanta problem med att bryta ned lågt liggande försvar, något som begränsade dem i ligaspelet, om än inte i riktigt samma utsträckning som tidigare.

Vad måste Liverpool förbättra? Målvaktsposten känns självskriven. Annars är det mittfältet som behöver förbättras för Liverpool, den lagdel som framför allt kan hjälpa dem med redan nämnda besvär med att bryta ned försvarsinriktat motstånd, den så kallade andra- och tredjevågen. Händelsevis något som redan har börjat åtgärdas. Även backlinjen skulle må bra av att förstärkas åtminstone på bredden.

Höjdpunkt: 3-0 vs Man City (h)
Europeiska cupkvällar på Anfield kan vara något alldeles speciella. Det här var en sådan kväll och det fanns naturligtvis några fler under säsongen. Men givet att den här segern, framför allt storleken på segern och det faktum att resultatet aldrig riktigt var satt ens under hot, var så pass oväntad på förhand så gav det den här matchen och den här kvällen en speciell känsla av eufori.

Low-point: 1-4 vs Tottenham (b)
Liverpool hade åkt på en rejäl 0-5-torsk mot Man City några veckor tidigare men då fanns ursäkten att Liverpool fått en spelare utvisad. Mot Tottenham fanns inga sådana ursäkter och just runt den här matchen var känslorna faktiskt så pass upprörda runt Liverpools återkommande brister i specifika avseenden att det fanns de som ropade efter Jürgen Klopps huvud på ett fat.

Inför 2018-19:

Det finns all anledning för Liverpool att se fram emot nästa säsong med stora förhoppningar. Nästa säsong är ett välkänt mantra för Liverpool och deras supportrar men för kanske första gången har de täckning för uttrycket. De har ett väldigt starkt fotbollslag som befinner sig i början av sin lagcykel, och har redan gjort vissa uppenbara och tydliga förstärkningar.

Det är framför allt ligaspelet i vilket Liverpool måste höja sig, i synnerhet bli jämnare. Den här säsongen har de dessutom tappat onödigt många poäng mot övriga storklubbar, något som definitivt kostade dem i termer av slutliga tabellplaceringar. Men sett till förhand måste det vara Liverpools ambition att nästa säsong göra en rejäl utmaning om ligatiteln.

BETYG: Med beröm godkänd (++++)

Aston Villa är för närvarande ett alldeles utmärkt exempel på just detta. Bara en dryg vecka har hunnit gå sedan den trots allt knappa förlusten på Wembley och redan har John Terry hunnit med att lämna klubben, Robert Snodgrass verkar inställd på att återuppliva sin West Ham-karriär, Jack Grealish ser sig om efter andra klubbar, Alan Hutton får inte sitt kontrakt med klubben förnyat.

Istället för att fira uppflyttning och planera för återkomsten till Premier League måste nu Aston Villa istället ta ett rejält omtag i EFL Championship. Det är framför allt Football Leagues financial fair play-regler som kniper åt för Aston Villa och tvingar dem till ett helt annat ekonomiskt tänkande än vad de har haft under de två senaste säsongerna.

Aston Villas strategi efter att ha åkt ur Premier League 2015-16 var att spendera stort för att omedelbart ta sig tillbaka. De gamblade stenhårt redan inför 2016-17 på att investera sig tillbaka till Premier League, en säsong då Aston Villa stod för över 25% av den totala spenderingen på nya spelare i EFL Championship, detta samtidigt som klubben har haft seriens klart högsta lönebudget.

Det var en strategi med en helt uppenbar tankegång, att investera sig ur krisen och med överlägsen köpkraft ta sig tillbaka till Premier League, att helt enkelt dra nytta av den finansiella överlägsenhet som följer av att komma från Premier League samt med de fallskärmsbetalningar detta innebär. Problemet är bara att Aston Villa misslyckades med att ta sig tillbaka till Premier League.

Det var inget direkt fel med strategin i sig, även om man kan ha synpunkter på hur den genomfördes. Dess svaghet är emellertid att den har ett mycket tydligt bäst före-datum. Fallskärmsbetalningarna från Premier League håller i sig i tre år och inom den tidsramen måste en sådan strategi alltså få effekt, inom den tiden måste i det här fallet Aston Villa ta sig tillbaka till Premier League.

Efter dessa tre år försvinner fallskärmsbetalningarna och Aston Villas intäkter reduceras dramatiskt. Om Aston Villa därefter ska hålla sig på rätt sida av Football Leagues financial fair play-regler kräver det alltså att de i motsvarande utsträckning reducerar sina kostnader, vilket naturligtvis i första hand handlar om spelarlöner och värvningar.

Från och med 2019-20 kommer Aston Villa med andra ord allt annat lika vara en Football League-klubb som alla andra, om än en av de större klubbarna och med en massiv supporterbas. Ett drygt år bort från den tidpunkten befinner sig alltså Aston Villa i något utav ett strategiskt dilemma inför kommande säsong (2018-19) och hur de ska planera och agera inför den.

Anledningen är att Aston Villa måste börja förhålla sig till denna tidpunkt redan nu. Intäkter kan försvinna omedelbart men kostnader är betydligt svårare att göra sig av med på ett ögonblick, utan är något som måste planeras för och skäras ned över tid. Om Aston Villa alltså ska vara financial fair play-kompatibla om ett år måste åtgärder börja vidtas redan nu.

Vad betyder då detta för Aston Villa som nu rimligtvis måste balansera mellan två konkurrerande kombinationer av ambitioner och krav?! Dels vill Aston Villa naturligtvis fortfarande tillbaka till Premier League. Dels måste Aston Villa lik förbaskat börja förbereda sig och planera för en överskådlig framtid som Football League-klubb. På samma gång.

Swiss Ramle har gjort sin sedvanliga genomkörare av Aston Villas siffror och kommit fram till ungefär samma, men betydligt mycket mer specificerade, slutsats, det vill säga att Aston Villa är okej under det kommande året, men därefter måste rätta munnen efter matsäcken. Swiss Ramle är en utmärkt revisor, men strategiskt väljer nu Aston Villa mellan två alternativ:

(A) – Double-down. Aston Villa har ett år kvar på sig med finansiell överhöghet i EFL Championship. En strategi vore att utnyttja denna omständighet och dubbla upp på tidigare tillämpad investeringsstrategi. Det vill säga ”sätta allt på ett kort” för att kommande säsong ta sig upp i Premier League, och dessutom på så vis slippa ifrån kommande financial fair play-begränsningar.

Fördelen är att det maximerar Aston Villas chanser att ta sig tillbaka till Premier League på kort sikt. Nackdelen är att strategin inte har lyckats för Aston Villa hittills och alltså kan misslyckas igen. Riskerna är uppenbara, utöver att det skulle försätta Aston Villa i ett ekonomiskt stålbad om ett drygt år kan det även försätta dem i högst reella problem med Football League.

(B) – Slow-down. Aston Villa konsoliderar sig under den kommande säsongen för att på så vis anpassa sig både till förväntat lägre intäkter och efter Football Leagues financial fair play-regler. En strategi som går ut på att inte lägga alla ägg i samma korg utan att minska operativ risk, och som i praktiken betyder att släppa viktiga spelare och en mer restriktiv värvningspolitik.

Fördelen är att det förbereder Aston Villa för framtidens alla alternativ på ett för dem långsiktigt hållbart sätt. Den operativa risken minskar för Aston Villa. Den strategiska risken ökar emellertid i och med att Aston Villas möjligheter att ta sig tillbaka till Premier League minskar. De försvinner emellertid inte heller, och Aston Villa kommer ändå relativt sett ha goda konkurrensförutsättningar.

Det känns givet vilken strategi Aston Villa kommer välja (B), möjligen för att de redan börjat tillämpa den strategin. Tony Xia har även flaggat för förändringar i det avseendet och uttryckte saken ganska tydligt i ett av Aston Villas officiella meddelanden efter Wembley: ”We are all aware that we will face severe FFP challenges next season. I am an Aston Villa fan. But I am also a businessman.”

Borde det verkligen vara så givet, vore inte (A) en strategi åtminstone rimlig att överväga? Kanske inte ändå. Kanske hade den kunnat övervägas om Aston Villas chanser att faktiskt gå upp nästa säsong hade känts relativt trygga, det vill säga om framstegen den här säsongen hade varit så stora, tydliga och mätbara att en uppflyttning nästa säsong hade känts inte bara möjlig utan sannolik.

Det faktum att Aston Villas framsteg den här säsongen inte blev så stora är något som också verkar göra Aston Villa och Tony Xia lite osäkra på hur de vill göra härifrån. Vill de fortsatt fästa sin tilltro till Steve Bruce att han kan uppnå nödvändiga framsteg nästa säsong, eller har de tappat förtroendet? Är Bruce själv intresserad av att stanna kvar med en drastiskt minskad budget?

Fulham planerar nu som bäst inför Premier League och alla de möjligheter detta innebär. Aston Villa tvingas istället planera för och ta ställning till helt andra frågor som en direkt följd av att de förlorade den där playoff-finalen på Wembley. Världens mest värdefulla fotbollsmatch absolut. Men även världens mest dyrbara fotbollsmatch.

Två sidor av samma mynt.

CHAMPIONS LEAGUE: 1/8-final vs Barcelona – (++)
PREMIER LEAGUE: PL5 (2016-17: PL1), 70pts (-23) – (+)
FA-CUPEN: Vinnare – (+++++)
LIGACUPEN: Semifinal vs Arsenal – (+++)

Det är svårt att riktigt veta hur man ska värdera en säsong i vilken en engelsk storklubb missar Champions League nu för tiden. Många yttre bedömare vittnar om vilket fiasko det är att missa en plats bland de fyra, men de verkar fortfarande leva kvar i ett Big Four-tänkesätt. Samtidigt vittnar det faktum om att de tre senaste säsongernas ligavinnare säsongen därefter missar Champions League något om det tuffa med Premier League.

Det finns även de som väljer att enbart se till poängen, hur Chelsea vann ligan förra säsongen med sju poängs marginal, men den här säsongen hamnar 30 poäng efter den slutliga ligavinnaren. En poängtapp motsvarande 37 poäng i relativa termer och 23 poäng i absoluta termer, det vill säga utifrån sina egna inspelade poäng. Samtidigt vittnar poängtappet minst lika mycket om Man Citys enastående säsong som om Chelseas misslyckande.

Det kan ändå inte förnekas att det har varit en besvärlig säsong för Chelsea och Antonio Conte. En säsong vars frön såddes redan förra sommaren när det tidigt stod klart att Conte inte alls var nöjd med Chelseas transferplaner under sommaren. Samtidigt kan konstateras att Chelsea trots att de till sist spenderade stora pengar på nya värvningar inte har lyckats integrera dessa värvningar i laget på ett bra sätt.

Det var en säsong då Chelsea många gånger glimrade till och visade vad laget faktiskt kunde när lusten föll på, men där laget hade svårt att konsekvent nå upp i samma energinivåer som föregående säsong. Det kändes kort sagt som en säsong under vilken både spelarna och Antonio Conte själv mer eller mindre gav upp väldigt tidigt. Kanske hade de inte vunnit ligan ändå, men de hade mycket väl kunnat ta sig till Champions Leauge, och gå längre i Champions League.

Säsongen får till sist en positiv slutkläm när Chelsea vinner FA-cupen, mot Man Utd i finalen. Antonio Conte tog tillfället i akt att förklara sig själv som en vinnare, förmodligen riktat främst mot den egna klubbledningen. Det sägs nog för döva öron givet att det inte är FA-cupen som Chelseas bröd och smör. Men, tillsammans med att ha tagit sig vidare från en mycket tuff grupp i Champions League, gör det åtminstone Chelseas säsong svagt godkänd.

Managerbetyg: Antonio Conte (+)
Obestridligen en skicklig manager, men han har inte följt upp sin succébetonade första säsong med Chelsea på ett alls bra sätt. Sättet han valde att hantera Diego Costa på verkar av allt att döma ha gjort honom impopulär bland spelarna, och vad han än anser om stödet från klubbledningen hade det nog gått att hantera säsongen på ett mer konstruktivt sätt än att mest låta butter och gnällig under mer eller mindre hela säsongen. Ytterst oklart om Conte blir kvar som Chelseas manager.

Bloggen om Chelsea 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/06/18/antonio-conte-satter-en-blaslampa-under-transferrumpan-pa-chelsea/

Det börjades tidigt med den passiva aggressiviteten mellan Antonio Conte och Chelseas klubbledning. Förra säsongen var knappt ens avslutad innan Conte började rikta sina första bredsidor mot Chelsea. Något gav det så klart en indikation om vad som komma skulle även om det var svårt att föreställa sig att det skulle bli riktigt så illa som det blev. Framför allt pekar det kanske på att Chelseas reella problem för närvarande inte har så mycket med laget att göra som med klubbledningen.

Lagets stjärna: Eden Hazard
Har inte varit riktigt lika magiskt bra den här säsongen som han många gånger var förra säsongen, men blixtrar ändå till med jämna mellanrum och med bred marginal Chelseas bästa spelare. En spelare Chelsea nog gör mycket klokt i att försöka behålla.

Lagets hjärna: N’golo Kanté
Arbetshästen på Chelseas mittfält och en spelare som alltid ger allt och lite till för laget. Skyddar den egna backlinjen och ger licens åt övriga spelare att gå framåt offensivt. Något talande att detta var hans första säsong i Premier League som han inte vann ligan.

Lagets kanon: Andreas Christensen
Det kunde tänkas bli lite svårt att hitta kanoner i Chelsea den här säsongen givet att de sålt eller lånat iväg de allra flesta tänkbara kandidaterna. Men Andreas Christensen var kvar i Chelsea och han gjorde ett bra jobb under säsongen med att slå sig in i en sedan länge etablerad backlinje.

Lagets kalkon: Tiemoué Bakayoko
Viss konkurrens av Alvaro Morata här men hur besviken det än går att vara på Morata så är han inte i närheten av samma besvikelse som Bakayoko har varit den här säsongen. En spelare som såg så kraftfull och dominant ut i Monaco har sett fullständigt bortkommen ut i Chelsea.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för Chelsea? Det finns de som menar att Chelsea fick det svårare när de tvingades kombinera ligaspel med Champions League. Andra synpunkter är att Chelsea och Antonio Conte helt enkelt inte lyckades alls med sina värvningar den här säsongen, och i synnerhet att Chelsea inte på ett bra sätt lyckades ersätta Diego Costa. Ett något märkligt användande av spelare kan också ses där spelare som kunnat erbjuda bredd lånades ut samtidigt som till exempel Michy Batshuayi knappt alls utnyttjades.

Vad måste Chelsea förbättra? Laget behöver ny energi, antingen genom en ny manager eller genom att Antonio Conte gör en omstart. Det klagades under säsongen på en brist på referenspunkter i anfallsspelet och att Chelseas anfallsspel hackade under säsongen var rätt tydligt, inte minst vad gäller effektiviteten. Men inte blev det bättre av att Antonio Conte själv blandade och gav med uppställningarna.

Höjdpunkt: 2-1 vs Tottenham (b)
Efter att ha gått på en riktig käftsmäll i den allra första omgången mot Burnley var det många som såg fram emot den här matchen med väldigt stort intresse, och närmast förväntade sig ännu en Chelseaförlust och att kunna damma av krisrubrikerna redan efter någon vecka. Men icke, Chelsea svarade upp med en för dem rätt klassisk håll käften-insats.

Low-point: 1-3 vs Tottenham (h)
Spola fram bandet ett antal månader och de båda lagen möts än en gång. Även om Chelsea fick ett oväntat hopp igen framåt slutet av säsongen var det här matchen som i praktiken avgjorde att Chelsea bommade Champions League efter att ha vunnit ligan förra säsongen, något som nu har hänt i Premier League tre år i rad. Chelsea tog ledningen på Stamford Bridge innan Tottenham vände och vann.

Inför 2018-19:

Varannan säsong-laget Chelsea borde kunna se fram med stor optimism inför nästa säsong kunde tänkas. Om det nu vore riktigt så enkelt. Chelsea har inte nästa säsong samma fördel som de hade förra säsongen med att slippa europeiskt cupspel över huvud taget, istället har de Europa League som i vissa avseenden är värre än Champions League och som även är en turnering Chelsea inte kommer ha råd att bara strunta i.

Först och främst krävs att Chelsea sätter sin lagledning. Ska Antonio Conte fortsätta som Chelseas manager eller ska de ha en ny manager? Om de ska ha en ny manager, vem ska då det vara? Oroväckande för Chelseas planering är så klart också de problem som för närvarande snurrar runt Roman Abramovich och dennes brittiska visum, som bland annat har lett till att Chelseas arenaplaner har lagts på is.

BETYG: Godkänd (++)

Med sin framgång inte minst. Från en klubb på ruinens brant och som räddade sig kvar i Football League i säsongens absolut sista match 2002-03 lyfte sig Swansea på sex år mellan 2005 och 2011 upp från League Two, den engelska fjärdedivisionen, till Premier League. Detta under en tid när alltfler engelska klubbar ägdes av utländska kapitalister och oansvariga ägare löpte amok.

Men Swansea är inte speciella inget mer! Det är flera år sedan nu Swansea verkligen kändes speciella. Det hände inte omedelbart, Swansea etablerade sig i Premier League, vann en Ligacuptitel och spelade europeiskt cupspel, men sakta men säkert gick bit för bit av det som gjorde Swansea så speciella, deras spelidé, deras organisation, deras långsiktighet, förlorade i Premier League-miljön.

Under samma tid som Swansea har gjort sin canossavandring i Premier League har Graham Potter haft sin otroliga saga med Östersund. Från den svenska fjärdedivisionen ända upp i Allsvenskan, till en cuptitel och hela vägen ut i europeiskt cupspel. På många sätt är Graham Potters resa med Östersund en ren spegelbild av Swanseas egen resa i engelsk fotboll, innan det gick utför.

Att Swansea anställer Graham Potter som sin manager är kanske just därför inte särskilt märkligt alls. Kanske var det i själva verket nästan en slags självklarhet. En klubb som har förlorat vad som en gång gjorde dem speciella kommer närmast reflexmässigt försöka återskapa sig själva. Med Graham Potter hoppas Swansea återfinna samma magi som gjorde dem så framgångsrika till att börja med.

Det är inte riktigt så udda som det kanske låter att Swansea skulle anställa en manager från en svensk klubb mitt i den norrländska vildmarken. Graham Potter är engelsman naturligtvis och Östersund har spelat Europa League. Men det finns även institutionella kopplingar mellan Swansea och Östersunds FK, som bland annat spelade träningsmatcher mot varandra i början av 2010-talet.

Det var i själva verket Graeme Jones, vid tillfället assisterande manager till Roberto Martinez i Swansea, som efter en träningsmatch mellan Swansea och Östersunds FK rekommenderade sin vän Graham Potter till Daniel Kindberg, då som nu starke man i den svenska klubben. För Swansea att hitta sin manager i Östersund är alltså inte riktigt så långsökt som det kanske låter.

Inte heller är det väl så att Graham Potter är helt okänd. I en tid när engelska managers har det svårare än någonsin på de brittiska öarna letar media och fotbollsskribenter så klart med ljus och lykta efter engelska solskenshistorier. Det har skrivts spaltmil om Graham Potter och dennes succé med Östersund i Europa League under säsongen. Så klart behjälpt av att ha lottats mot Arsenal.

Det är knappast första gången under året som Graham Potter har sagts vara på gång till Swansea. Han har nämnts som en tung kandidat i engelska tidningar och det är definitivt en story som har pushats av svenska tidningar. Men så länge Swansea var kvar i Premier League, och deras enda kortsiktiga tanke var att överleva i Premier League, var det självfallet aldrig aktuellt på riktigt.

Men när nu Swansea har åkt ur Premier League, när de är tillbaka i Football League där allting en gång började, men ändå siktar på att kunna starta om och ta sig tillbaka till Premier League, så är läget naturligtvis ett helt annat. Då är det onekligen läge att börja tänka långsiktigt igen, att hitta sin klubbyggare, och att försöka hitta tillbaka till det som en gång gjorde Swansea så speciella.

Vad får Swansea med Graham Potter? De får en ung, dynamisk engelsk tränare som inte bara klart och tydligt tror på en bollinnehavsinriktad och teknisk fotboll, en offensiv och underhållande fotboll, utan har haft dokumenterad framgång med just sådan fotboll. De får en tränare som både filosofiskt och materiellt har byggt upp en klubb från grunden och gjort den speciell.

Vad får Graham Potter med Swansea? Han får en brittisk klubb med en tydlig tradition av att tro på precis den fotboll han själv representerar och ett öppet sinne för att våga vara lite annorlunda. Han får en klubb med starka resurser och höga ambitioner. Han får framför allt en klubb som börjar i EFL Championship, vilket ger en betydligt mer förlåtande startsträcka än Premier League.

Det finns klubbar och managers där det är lätt att känna att var och en för sig är de båda strålande, men tillsammans är det svårt att se hur de egentligen passar ihop. Chelsea och Maurizio Sarri till exempel. Med Swansea och Graham Potter är det precis tvärtom. Det känns som en klubb och en manager som passar varandra perfekt. En klubb och en manager som båda vill vara lite speciella.

Med Graham Potter i Swansea finns det även en naturlig pipeline både från och till högintressanta spelare som bland andra Ken Sema, spelare som visat att de kan prestera mot tufft motstånd, som kan Potters fotboll, skulle kunna tillföra Swansea mycket på fotbollsplanen samtidigt som Swansea i EFL Championship vore ett perfekt nästa steg i fotbollslivet för dem.

Swansea är klubben som vill bli speciella igen så som de en gång var. Swansea är klubben som vill tillbaka till Premier League igen där de en gång var. Det finns så många managers Swansea hade kunnat välja istället som tvingat dem att välja det ena eller det andra. Med Graham Potter behöver inte Swansea nödvändigtvis välja, de kan både vara speciella och ta sig tillbaka till Premier League.

Swansea har inte bara gjort ett bra val av manager. Swansea har gjort ett speciellt val av manager.

Tottenham befinner sig nu plötsligt på den andra änden av den skalan när Real Madrid blickar med fuktiga ögon mot norra London och just mot Mauricio Pochettino. Från pitcher till receiver med andra ord. Det är en situation med märkliga turer. Först under säsongen när Real Madrid hade det kämpigt och Zidane ryktades sitta löst till för att sedan omvandlas till ännu en succé.

Tottenham och alla dess supportrar håller så klart andan i dessa dagar. Att tappa Mauricio Pochettino i sig, som tagit klubben till Champions League tre säsonger i rad och genom ständiga framsteg gjort dem bäst i London, vore naturligtvis illa. Men även allt som följer på detta, sökandet efter en ny manager, allt vad det betyder för planeringen inför nästa säsong, startsträckan och så vidare.

Mediadrevet när det gäller Real Madrid utgår från att de mer eller mindre obehindrat tar vad de vill ha. Inte helt utan orsak så klart, men ändå överdrivet, desto mer så i dessa dagar. Mitt perspektiv i just det här fallet landar i motsatsen, nämligen att Mauricio Pochettino inte lämnar Tottenham för Real Madrid i sommar, och här tänkte jag sammanfatta varför.

Det utesluter så klart inte att jag har fel, bara att jag inte tror att jag kommer få fel. Värt också att notera att det är ett resonemang som inte har något alls att göra med klubbarnas status, kvalitet eller karaktär.

Tottenham och Daniel Levy ser detta som värsta tänkbara läge att släppa Mauricio Pochettino

Det finns naturligtvis inget bra läge för Tottenham att tappa Mauricio Pochettino, men det finns mer eller mindre dåliga lägen. Detta måste rimligtvis betraktas som kanske värsta tänkbara läge. Oväntat ett tag efter säsongens slut, när försäsongen redan har dragit igång och inför en säsong då Tottenham gör debut på sin nya hemmaarena.

Timingen i synnerhet lär göra Tottenham och Daniel Levy väldigt ovilliga att ens lyssna på förslag. Framför allt eftersom det skulle förskjuta planeringen inför Tottenhams kommande säsong, potentiellt med mycket negativa effekter på denna säsong. Från en position av trygg stabilitet skulle Tottenham slängas in i ett tillstånd av flux och osäkerhet.

Men även eftersom Tottenham skrev på ett nytt kontrakt med Mauricio Pochettino så sent som för bara någon vecka sedan. Kontrakt betyder så klart inte alltid vad folk inbillar sig i dessa sammanhang, men att omedelbart efter det ändå släppa iväg Pochettino skulle lite för övertydligt markera att Tottenham som klubb inte har så mycket att säga till om.

Det är inte en signal Tottenham lär vara så intresserade av att sända i just det här läget, där de nu kan sägas vara etablerade i Champions League, etablerade som ett topplag i Premier League, och precis ska ta steget in i en ny era med en ny arena. Att släppa Mauricio Pochettino i just det här läget vore som sticka hål i sin egen bubbla.

Mauricio Pochettino undviker helst brända jordens taktik

Det vore fånigt att påstå att Mauricio Pochettino inte skulle vilja bli manager för Real Madrid. Varför skulle han inte vilja det? Han har dessutom skickat ut mer eller mindre varenda tänkbar subtil signal att han är intresserad. Samtidigt så utesluter inte detta en lojalitet med Tottenham. Dessutom är det kanske i det här fallet en fråga om hur mycket Pochettino vill bli manager för Real Madrid.

Givet Tottenhams förutsägbara ovilja att bli av med Mauricio Pochettino den här sommaren innebär det att Pochettino skulle behöva ta till riktig kraftmedel för att driva sin eventuella vilja igenom, det vill säga mer eller mindre göra sig omöjlig, vad man kan kalla för brända jordens taktik. Men är det något han verkligen är beredd att göra mot Tottenham och sin egen ställning där?

Det är högst tveksamt. Hans politiska läge blir inte heller bättre av att han precis har skrivit på ett nytt kontrakt med Tottenham, i vad man måste förmoda var good faith. Att då redan nu börja agitera för en flytt bort från Tottenham skulle sätta honom i dålig dager. Det vore helt enkelt inte snyggt. Han kan nog tänka sig Real Madrid, men inte med alla medel, så länge det sköts rätt.

Dessutom får man kanske fråga sig om Mauricio Pochettino verkligen själv ser det som läge att bränna jorden. Det lär inte undgå honom att det kan vara ett svårt läge att följa Zidanes tre raka Champions League-titlar. Utöver det, givet Real Madrids normala tränaromsättning, varför bränna jorden med Tottenham nu när chansen lär dyka upp igen om något eller några år?!

Real Madrid har inte riktigt råd eller möjlighet att vänta på Mauricio Pochettino

Kontraktet som Mauricio Pochettino skrev på med Tottenham för någon vecka sedan ger Tottenham både politiskt och ekonomiskt leverage. Det skulle bli dyrt för Real Madrid att anställa Pochettino, mycket dyrt. Så dyrt att det nog helt säkert tvingar Real Madrid att tänka efter både en och tre gånger innan de trycker på den knappen. Även för dem gäller att fler chanser kommer.

Precis som för Tottenham gäller det så klart även för Real Madrid att de vill få ordning på sin managerposition snarast möjligt, för att undvika att störa planeringen inför nästa säsong. Men Mauricio Pochettino skulle förmodligen inte bara vara mycket dyr att anställa för Real Madrid, det skulle helt säkert ta mycket lång tid att få igenom den anställningen.

Särskilt eftersom Tottenham och Daniel Levy inte är dummare än att de kan läsa av Real Madrids situation. De vet att bara genom att vara motstridiga så blir det i sig något som kan avskräcka Real Madrid eller skicka dem i en annan, mindre råddig riktning. Zidanes oväntade och oplanerade avgång från Real Madrid har gjort livet lite svårt för dem på så vis, begränsat alternativen.

Konklusionen således. Tottenham kanske har all anledning att betrakta läget som något obekvämt, och definitivt som en påminnelse om behovet av att planera för framtiden, men mycket lite talar trots detta för att Mauricio Pochettino lämnar Tottenham för Real Madrid i sommar. Tottenham kanske inte kan andas ut, men de kan åtminstone andas lugnare.

EUROPA LEAGUE: Semifinal vs Atlético – (++)
PREMIER LEAGUE: PL6 (2016-17: PL5), 63pts (-12) – (+)
FA-CUPEN: 3:e omg. vs Nottingham Forest (b) – (+)
LIGACUPEN: Final vs Man City (n) – (+++)

Alla sagor har inte lyckliga slut. Arsene Wenger fick inte prinsessan och halva kungariket, istället fick han som Frodo segla iväg över havet mot de odöende landen. Han föresatte sig att rädda Arsenal, men till sist var kanske den enda möjligheten att rädda Arsenal att säga adjö till Arsenal. Insikten kom kanske sent för Wenger, men insikten kom i alla fall till sist.

Det var en på alla sätt katastrofal säsong för Arsenal. Det har varit ett av de återkommande mönstren för Arsenal under senare år att tidigare och tidigare på säsongen skulle den i praktiken ta slut. Den här gången tog det slut redan i augusti på Anfield, en match och en förlust som gjorde klart och tydligt för alla att lagets problem inte hade magiskt försvunnit över sommaren.

Det var en spelartrupp som inte längre verkade vilja spela för Arsene Wenger, eller som åtminstonte inte längre trodde på honom. Alexis Sanchez ville bort och lyckades till sist, Mesut Özil verkade vilja välja när han skulle spela och slippa spela, Skhodran Mustafi sprang mest omkring och var olycklig och gjorde alla andra olyckliga.

Europa League var till sist den scen på vilken Arsenal och Arsene Wener skulle kunna rädda upp sitt anseende. Vid sidan av en övertygande seger mot Milan haltade sig Arsenal fram till semifinal. Väl där var Arsenal långa stunder det bättre laget mot Atlético Madrid men än en gång och till sist, när det gällde som allra mest, såg Arsenal till att mer eller mindre skänka bort segern.

Arsenals klubbledning hade redan inför säsongen börjat planera för dennes avsked. Men till sist var det supportrarna som satte spiken i Arsene Wengers kista genom att helt enkelt i massor sluta gå på hemmamatcherna. Det var den tydligaste signalen som gick att sända om att en förändring var helt nödvändig och att Arsene Wengers förtroende var förbrukat.

Managerbetyg: Arsene Wenger (+)
Det här var säsongen som Arsene Wenger aldrig borde ha gjort. Han borde, som allra senast, ha tackat för sig efter förra säsongen. De problem som har plågat Arsenal under Wengers sista tio-tolv år i klubben försvann inte bara av sig själva utan återkom den här säsongen, förmodligen värre än förut. Arsenal såg många gånger helt hopplösa och håglösa ut under säsongen och Wenger förmådde inte längre ingjuta vare sig förtroende eller självförtroende i sin egen spelartrupp.

Bloggen om Arsenal 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2018/04/20/arsene-wengers-resa-fran-stor-fornyare-till-foraldrad-har-natt-vags-ande/

Arsenals situation har provocerat fram alldeles för många bloggar som vad man än valde för vinkel på dem landade i en och samma slutsats. Arsene Wenger är inte längre den store förnyare han var när han en gång i tiden kom till engelsk fotboll, han har tvärtom föråldrats på jobbet. Arsenals enda möjlighet att återfinna sig själva, kanske också Wengers enda möjlighet att återfinna sig själv, är att gå skilda vägar. Sorgligt, men nödvändigt, och Wenger fick åtminstone behålla skenet av en manager som valde att gå på sina egna villkor.

Lagets stjärna: Pierre-Emerick Aubameyang
Den nya glimrande leksaken på vilka Arsenals supportrar från och med januaris sista dag valde att hänga sina förhoppningar. Tyvärr fick han inte spela i Europa League. En skicklig anfallare som presterade tillräckligt bra under våren för att motivera förhoppningar inför nästa säsong.

Lagets hjärna: Aaron Ramsey
Underskattad spelare på Arsenals mittfält där intrycket nästan alltid är att när Ramsey är bra så är Arsenal bra, liksom när Arsenal är bra så är Ramsey bra. Det kan inte enbart vara tillfällighet. Får inte i närheten av lika mycket cred som vissa andra spelare som möjligen kan mer men bidrar med mindre.

Lagets kanon: Konstantinos Mavropanos
Lite positivt under säsongen i alla fall med Mavropanos som värvades under säsongen och som mot slutet av säsongen faktiskt började få spela en del matcher för Arsenal och alls inte såg oäven ut. Menas vara den första Sven Mislintat-värvningen.

Lagets kalkon: Mesut Özil
Ofrånkomligt att placera Özil här. Funderade ett tag på att ha honom som lagets hjärna, men del syftar det på insatser Özil inte gjort, dels hade jag då drabbats av tvångstankar om skämt på temat hjärndödhet. Kan glimra i vissa matcher, men aldrig när det som mest behövs, nästan aldrig i de stora matcherna, och den här säsongen verkade han även vara väldigt selektiv med vilka matcher han ens ville spela.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för Arsenal? Eftersom Arsenal fortsatte att agera på samma sätt som Arsenal har agerat de senaste tio åren och hoppades på ett helt annat utfall, vilket händelsevis råkar vara en av definitionerna på galenskap. Det var ingen tillfällighet att Arsenal slutade sexa, utan att ens vara i närheten av Champions League, det var tvärtom helt väntat. Konkurrensen har sprungit ifrån Arsenal som samtidigt har stått stilla. En tragiskt underpresterande spelartrupp.

Vad måste Arsenal förbättra? Försvarsspelet naturligtvis, Arsenals backlinje har haft en alltför långvarig tendens att se ut som yra hönor och det håller helt enkelt inte när motståndarna, i synnerhet i riktigt avgörande matcher, om och om igen bjuds på rena gratismål. Det skickade bland annat ut Arsenal ur Europa League den här säsongen. Arsenals mer övergripande problem är att förändra kulturen i hela laget, ställa betydligt större krav på taktisk organisation, arbetsvilja och karaktär på planen.

Höjdpunkt: 5-0 vs Burnley (h)
Arsenals allra sista hemmamatch, en dag i solen, och dagen då Arsenal sade farväl till Arsene Wenger efter 22 år i klubben, som klubben. Det var väl för väl att det slutade på det mest lyckliga av sätt kan tyckas. Hur stort behov Arsenal än var av en förändring kan inte det frånta det arv Arsene Wenger lämnar efter sig både för Arsenal och för engelsk fotboll.

Low-point: 0-3 vs Man City (n)
Utspelade på Wembley av ett Man City som knappt ens behövde komma upp på någon särskilt hög nivå själva. Egna, grova och oförklarliga misstag i försvaret avgör återigen en stor match för Arsenal och vad som framför allt var upprörande var att se de egna spelarna mer eller mindre ge upp inför allas ögon på planen. En kapitulation på alla plan.

Inför 2018-19:

För första gången på över ett årtionde går det inte längre att riktigt veta vad vi kommer se av Arsenal under nästa säsong. För första gången på nästan ett årtionde vet vi inte riktigt hur det kommer gå. Det kan så klart verka skrämmande för vissa, men det är i grund och botten en bra sak. Arsenal kan nu känna sig hoppfulla snarare än att kännas hopplösa.

Unai Emery är managern som tar över efter Arsene Wenger. Det är svårt att se vilket bättre anställning Arsenal realistiskt sett hade kunnat göra. Emery har gjort strålande jobb både med Sevilla och med Valencia, och var trots allt inte alltför oäven ens under svåra omständigheter med PSG. Med en ny lagledning kommer Arsenals spelartrupp få den omruskning den behöver.

BETYG: Underkänd (+)

Att vara manager för Real Madrid, att vara framgångsrik manager för Real Madrid, handlar kanske inte i första hand om att vara taktiskt enastående, även om där så klart måste finnas taktiskt kunnande. Kanske är det även därför som Zidane trots sina framgångar har ifrågasatts. Han har inte utvärderats utifrån de egenskaper som varit de mest centrala för hans uppdrag i Real Madrid.

Min personliga teori är att ett skäl till Zinedine Zidanes stora framgångar som Real Madrids manager byggde på dennes förmåga till karismatiskt ledarskap och auktoritet. Över ett lag bestående av världsstjärnor, väldiga egon och stora personligheter är det inte nödvändigtvis taktiktern och teknokraten som får ett inflytande, utan den ännu större stjärnan och personligheten.

Vilken annan nu aktiv manager skulle exempelvis kunna få Cristiano Ronaldo att underordna sig denne? Vilken annan manager skulle kunna placera en stjärna som Gareth Bale på bänken utan att detta omedelbart ledde till politisk konflikt med den egna klubbledningen?

Det säger sig självt att Zinedine Zidanes avgång som Real Madrids manager rör om i den europeiska fotbollsgrytan. Efter att hyllningskören har sjungit sina sista verser kommer det bli allvar av diskussionen om vem som kommer att ta över jobbet efter Zidane. En diskussion som naturligtvis redan har inletts. En diskussion som ser ut att kunna ha stor betydelse också för Premier League.

Det påverkar Tottenham? Det dröjde så klart inte många timmar innan stor uppmärksamhet riktades mot Mauricio Pochettino som omedelbart pekades ut som förhandsfavoriten att ta över efter Zidane och dessutom nämndes som Florentino Perez personliga önskemål. Pochettino själv har sannerligen inte gjort något för att dämpa Real Madrids intresse.

Tottenham och deras supportrar har att se fram emot en för deras del minst sagt något besvärlig sommarsäsong. Mycket talar för att Real Madrid kommer göra ett rejält försök att locka till sig Mauricio Pochettino, vilket inte bara skulle sätta Tottenham i en situation att behöva byta manager, utan dessutom behöva göra det relativt tätt inpå kommande säsong.

Kanske kan Tottenham och Daniel Levy ändå dra någon sorts suck av lättnad över att bara så sent som för någon dryg vecka sedan ha skrivit på ett nytt och förlängt kontrakt med Mauricio Pochettino. Det ger dem ekonomiskt och politiskt leverage att kort och gott vägra att släppa Pochettino. Därifrån är det bara en fråga om hur omöjlig Pochettino är beredd att göra sig.

Det finns åtminstone goda förhoppningar för Tottenham att kunna behålla Mauricio Pochettino som manager, även om Real Madrid är intresserade och försöker anställa honom. Någon klausul i Pochettinos kontrakt om att vara fri att få gå till Real Madrid eller PSG, som det har rapporterats om från olika håll, finns emellertid inte.

Det påverkar Liverpool? Utöver Mauricio Pochettino är det av olika skäl troligtvis bara Jürgen Klopp som skulle kunna hamna på Real Madrids lista över önskade kandidater. Klopp har så klart gjort stor sak över hur han trivs i Liverpool men det vet vi ju hur det kan vara med sådana saker. Han passar tveklöst in på profilen som karismatisk manager för Real Madrid. Utfallet skulle då bero på svaret på frågan: Om Real Madrid går hårt på Jürgen Klopp, vad säger Jürgen Klopp då?!

Det påverkar Man Utd? Nej, José Mourinho är förmodligen inte aktuell för Real Madrid igen. Been there and done that, liksom. Men för Man Utd kan det ändå vara en väldigt bra sak på sikt om Real Madrid faktiskt skulle anställa Mauricio Pochettino. Det är svårt att se någon manager bli mer långlivad i Real Madrid än kanske två-tre år, och om två-tre år vore det kanske perfekt timing för Man Utd att hämta tillbaka Pochettino till engelsk fotboll, efter att denna haft sitt stora äventyr med Real Madrid. Å andra sidan, Zidanes avgång ökar väl inte chanserna att hämta hem Gareth Bale i sommar.

Det påverkar Chelsea? Gå tillbaka en knapp vecka och Chelsea befann sig i den ändå hyfsat unika och bekväma positionen att vara ensam storklubb i Europa om att leta efter en ny manager. Det gav dem ett rätt bra läge. Nu har de plötsligt fått sällskap av Real Madrid som även de letar ny manager. Chelseas läge har hastigt och lustigt försämrats.

Real Madrids jakt på ny manager kan störa Chelseas. Maurizio Sarri sägs vara på gång till Chelsea, även om det inte riktigt hunnit landa, men plötsligt skulle han kunna tänka att det kan vara klokt att avvakta. Detsamma kan sägas om Luis Enrique. Gick Max Allegri att locka från Juventus vore Real Madrid en formidabel konkurrent. Å andra sidan är Real Madrid en möjlig adress för Antonio Conte.

Det påverkar Arsene Wenger? Gå tillbaka till beskrivningen av vad som var viktigt för en framgångsrik Real Madrid-manager! Taktiskt kunnande visst men inte i första hand, en spelartrupp bestående av världens bästa spelare, en manager med egen stjärnkraft och karismatisk personlighet. Arsene Wenger till Real Madrid kanske låter som en bisarr tanke, men är det någon storklubb i vilken Wenger under viss tid skulle kunna passa väldigt bra så kanske är det enbart just Real Madrid.

Nu kanske det är en filosofisk fråga om Arsene Wenger på något sätt fortfarande har med Premier League att göra. Men det är sommar och strålande sol och då får man släppa lite på petigheten!

PREMIER LEAGUE: PL7 (2016-17: PL16), 54pts (+14) – (+++++)
FA-CUPEN: 3:e omg. vs Man City (b) – (++)
LIGACUPEN: 3:e omg. vs Leeds (h) – (++)

Det var naturligtvis rasande imponerande av Burnley att sluta sjua i Premier League. Best of the rest, dessutom ända in i slutet av säsongen till och med hugg på att sluta sexa före Arsenal. Vad som kanske imponerade mest på mig var att efter Burnleys riktigt svaga period från julhelgen och några månader framåt, när de såg ut att börja falla, så vann de plötsligt fem raka matcher igen.

Burnleys triumf är inte minst en triumf för kontinuitet och långsiktigt lagbyggande. Det har gett Burnley en stabilitet många andra lag saknar som i sin tur skapar en jämnhet på fotbollsplanen. Många andra klubbar sitter på större kvalitet, även om Burnleys spelartrupp är tämligen underskattad, men blandar högt med lågt och hade inte jämnheten som Burnley hade.

Surmulna storklubbssupportrar och fotbollskonsumenter kommer naturligtvis gnälla över vad de uppfattar som Burnleys tråkiga fotboll, fastän deras enda egentliga upplevelse av dem lär vara de två matcher när just deras lag mötte Burnley, och möjligen tappade poäng de ansåg redan var deras. Inget är så irriterande som mindre klubbar som gör livet svårt för större klubbar.

Men får vara en riktig tråkmåns för att därför låta sig förblindas för det faktum att en klubb som mer eller mindre alla tippade som givna för nedflyttning inför säsongen istället slutar på tabellens övre halva, slutar högst upp av alla klubbar utanför de sex storklubbarna, och dessutom kvalificerar sig för europeiskt cupspel. Detta en säsong då storklubbarna dessutom tar stora steg framåt.

Där finns självfallet även solskenshistorierna. Nick Pope som går från att vara en tilltänkt bänknötare under säsongen till kanske Premier Leagues bästa och största målvaktssensation och en plats i VM-truppen. James Tarkowski som blir den perfekte ersättaren till Michael Keane. Jack Cork som en mittfältsnötare av högsta klass. Ashley Barnes med många mål och en kandidat till säsongens mål.

Managerbetyg: Sean Dyche (+++++)
Har gjort ett fantastiskt jobb med Burnley och måste fungera som en levande reklampelare för vad som är möjligt att uppnå även för mindre klubbar om de vågar hålla kvar vid en fungerande manager även i motgång. Hans arbete underskattas naturligtvis eftersom han inte är manager för någon storklubb och eftersom hans lag representerar en defensiv fotboll. Står inför en stor utmaning nästa säsong att hantera på samma gång Premier League, Europa League och höga förväntningar.

Bloggen om Burnley 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/12/26/burnley-representerar-pa-flera-satt-den-engelska-fotbollens-hobbiton/

En annandagsblogg som på ett kanske något nördigt sätt försökte fånga det så typiskt brittiska, både med det goda och med det onda, med Burnley som under säsongen har chockat inte bara Premier League utan stora delar av den större fotbollsvärlden. Det finns mycket med Burnleys framgångar som med all rätt hyllas men med svansen av dessa framgångar kommer också en del kanske inte alltid rumsrena ideal. Samtidigt som en majoritet av samhället Burnley röstar för Brexit jublar samma människor ironiskt nog nu över att Burnley återigen ska spela europeisk fotboll.

Lagets stjärna: Chris Wood
Omöjligt att prata om stjärnor i Burnley kanske men Chris Wood är ändå en som kommer i närheten. En av EFL Championships främsta målskyttar förra säsongen med Leeds och värvades alltså av Burnley den här säsongen för dyr peng. Gjorde totalt tio ligamål under säsongen och var Burnleys främste målskytt.

Lagets hjärna: Jack Cork
Pratas naturligtvis väldigt mycket om Burnleys målvakt och mittbackar men kanske är deras stora hemlighet Jack Cork på defensivt mittfält, och navet mellan Burnleys försvar och anfallsspel. Har varit lysande under långa delar av säsongen och en spelare som hade varit på Gareth Southgates radar om han hade haft rätt DNA.

Lagets kanon: James Tarkowski
Många tänkte nog att Burnley skulle kunna tappa lite av sin defensiva styrka när de blev av med Michael Keane inför säsongen, men upp och fram klev plötsligt James Tarkowski och tusan vet om det inte till och med blev ännu bättre. Så bra att han under säsongen gjorde sig själv landslagsaktuell.

Lagets kalkon: Georges-Kevin N’Koudou
Svårt att hitta kalkoner i Burnley av naturliga skäl men även i efterhand är det väldigt svårt att se någon större poäng alls med det här januarilånet från Tottenham. Åstadkom absolut ingenting och var inte ens inblandad i en majoritet av Burnleys matcher under våren.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för Burnley? Let’s not beat around the bush, utan ett formidabelt försvarsspel befinner sig inte Burnley ens i närheten av så högt upp i tabellen som de landar. Men det vore bara dumt att förväxla detta med tur. Det kräver tvärtom organisation och disciplin, och man undrar så klart hur en klubb som Burnley annars skulle kunna sluta så högt upp i tabellen. Institutionellt ska inte heller blundas för Burnleys kontinuitet och möjlighet att utvecklas stegvis över flera år.

Vad måste Burnley förbättra? Defensiven innebär naturliga begränsningar för Burnleys anfallsspel. Det måste Burnley i någon utsträckning acceptera, eftersom det är deras cost of doing business. Men något de självklart kan arbeta mer med och bli bättre på är omställningsspelet från försvar till anfall, när de väl vinner boll, det vill säga hur de kan skapa fler chanser framåt. Nästa säsong kommer även innebära helt nya utmaningar vad gäller att balansera ligaspel med europeiskt cupspel, och hantera ett tuffare spelschema.

Höjdpunkt: 3-2 vs Chelsea (b)
Den som väntar på något väntar aldrig för länge brukar det sägas. Burnley väntade över huvud taget inte alls. Redan i den allra första omgången visade de att förhandstipsen om dem som givna nedflyttningskandidater kunde vara något förhastade. En fantastisk seger som lade grunden för säsongen som helhet.

Low-point: 2-2 vs Man Utd (b)
Det finns inte många dåliga ögonblick för Burnley den här säsongen så vi hittar denna från annandagen på Old Trafford. Normalt sett vore en poäng för Burnley på Old Trafford något att fira, men inte den här gången. Burnley hade chockartat men alls inte oförtjänt 2-0 i halvtid och ledde länge matchen innan kvitteringen kom på tilläggstid. Ett slag i magen på Burnley som förtjänade bättre.

Inför 2018-19:

Framgång kan vara både frestande och lite farligt för klubbar som Burnley. Sean Dyche lyckades hålla sig kvar som manager för Burnley i motgång, när laget åkte ur Premier League, men hur kommer han lyckas med det i medgång? Risken för Burnley är att framgångarna den här säsongen höjer förväntningarna på Burnley till orimliga nivåer nästa säsong, som nästan omöjligtvis kan bli lika bra.

Den dagen den sorgen kan tänkas och det är hur som helst ett problem som inte riktigt går att undvika. Vad skulle Burnley ha gjort, tankat ligan? Praktiskt är det däremot så att Burnley kommer behöva balansera ligaspel med europeiskt cupspel, därmed ett betydligt tuffare spelschema, och en säsong som börjar flera veckor tidigare än normalt. Utbrändhet är en given risk. Men vilket äventyr!

BETYG: Berömlig (+++++)

Det var VM-trupp för England som inte rörde upp några större känslostormar vare sig hos den engelska journalistkåren eller hos den engelska allmänheten, de flesta var tvärtom i grova drag nöjda. Det gjordes viss sak om att Jack Wilshere och Joe Hart inte var med, och så klart deras reaktioner på det, men det var ingen som riktigt tog upp deras sak och gjorde den till sin egen.

Vi ska nog heller inte förvänta oss några stora överraskningar när det kommer till startelvan, varken i VM eller i dessa träningsmatcher. Gareth Southgate har nog sina idéer rätt klara för sig och eventuellt mixtrande ikväll mot Nigeria lär bara bero på eventuella skador, att ge spelare matchtempo, och möjligen att få svar på småfrågor ute i marginalen.

Den allra första spelaren som åker upp på Southgates taktiktavla och i dennes startelva är Harry Kane. Om inte den saken var klar och tydlig redan innan så ställdes det bortom allt rimligt tvivel när Southgate för någon vecka eller så sedan bekräftade Kane som engelsk lagkapten. Englands lagkapten kommer naturligtvis att spela, annars vore han inte Englands lagkapten.

Jag är en stor beundrare av Harry Kane, en på många sätt fantastisk anfallare, en anfallare jag under säsongen inte har dragit mig för att kalla världens just nu bäste anfallare. Ett påstående som naturligtvis beror på vad man väljer att kalla Leo Messi och Cristiano Ronaldo för, men som ändå håller vatten, i synnerhet om man sätter ”en av” före världens.

Ändå är jag lite beredd att vilja skita i det blå skåpet och svära i kyrkan. Harry Kane är tveklöst Englands bäste anfallare, men jag är inte säker på att Harry Kane är rätt anfallare för England. Det kan så klart låta riktigt dumt men det bästa laget består inte alltid av de bästa spelarna utan av de rätta spelarna, och för stunden tänker jag att rätt anfallare för England är Jamie Vardy.

Jaja, tänker ni kanske, här håller Peter på och tjatar på om sin uppfattning att England borde spela som Leicester, så förutsägbart! Ja, det gör jag och ja, det är det. Men Gareth Southgate kommer köra sin possession-taktik eftersom det på något vis är Englands DNA, oavsett vad jag tycker om det, och han kommer inte spela med två anfallare, och ändå tänker jag alltså Jamie Vardy. Varför?

Helt enkelt eftersom jag tror att Jamie Vardys kvaliteter som anfallare kommer passa England bättre i detta VM. Han är blixtsnabb i djupled, han är distinkt i sina avslut och han är en riktig sniper med förmåga att ta tillvara på sina chanser när de väl kommer. Han är van från Leicester vid att stundtals spela i ett lag som dominerar matchbilden men lika ofta när det egna laget inte dominerar.

Harry Kanes kvaliteter är närmast de omvända. Han är naturligtvis en skicklig avslutare, Annars vinner han så klart inte Premier Leagues skytteliga två år i rad och är runner-up år tre. Men han spelar i Tottenham som betydligt oftare än vad som är fallet för Leicester, och betydligt oftare än de inte gör det, dominerar sina matchbilder. Detta skapar en viss taktisk utgångspunkt på planen.

Hur kommer det då se ut för England i detta VM? England inom landslagsfotboll är kanske ändå mer Leicester än de är Tottenham. De kommer kunna dominera matchbilden i vissa matcher men i minst lika många matcher kommer de definitivt inte kunna göra det. Mot Panama, visst. Mot Tunisien, möjligen. Mot Belgien, glöm det! Därefter? Se Belgien!

Framför allt är det följande som övertygar mig. Harry Kane gör fler mål under säsongen än vad Jamie Vardy gör, det är oomtvistat. Delvis beror det så klart på att Kane spelar för Tottenham och Vardy för Leicester. Men Kanes många mål är en direkt funktion av volym. Kane gör väldigt många mål eftersom han får många chanser och tar väldigt många skott. Mål som funktion av skottvolym.

Jamie Vardy gör inte lika många mål men är heller inte beroende av volym på samma sätt som Kane. Då är så klart frågan hur VM kommer se ut för England i det avseendet?! Tror vi att England kommer producera en relativt hög volym av chanser och skott eller tror vi att England kommer producera en relativt sett lägre volym av chanser och skott? Jag tror lägre.

Någonstans kan det också vara så att jag inbillar mig att Jamie Vardys mentalitet passar bättre i ett mästerskap. Han verkar fundamentalt orädd. Pressen kommer så klart vara enorm på Harry Kane, som naturligtvis ses som en av dem som ska frälsa England i sommar, och som nu dessutom bär kaptensbindeln. Han vore knappast den förste att få svårt att bära den pressen.

Det går i och för sig inte att peta en spelare för att man är orolig att denne inte ska klara av pressen, i synnerhet inte innan man vet om han klarar av pressen eller ej. Det är så klart heller inte omöjligt att jag har helt fel. Kanske klarar Kane av pressen alldeles utmärkt. Kanske gör Kane succé som Englands anfallare i detta VM. Förhoppningsvis har jag fel.

Helt blåst är jag inte. Jag inser självfallet att detta är en rent teoretisk diskussion. Harry Kane kommer naturligtvis vara Englands anfallare i VM, och det enda som kan få Kane att inte spela är en skada. Men åsikten är fri och när det gäller just England har jag alltid varit en utmärkt baksätesförare. Även om jag åtminstone vågar mig på att vara det redan i förväg.

Harry Kane är Englands bäste anfallare, men Jamie Vardy är rätt anfallare för England i detta VM.

EUROPA LEAGUE: Grupptrea – (-)
PREMIER LEAGUE: PL8 (2016-17: PL7), 49pts (-12) – (+)
FA-CUPEN: 3:e omg. vs Liverpool (b) – (+)
LIGACUPEN: 4:e omg. vs Chelsea (b) – (++)

Sakta men säkert förvandlades vad som skulle ha varit en strålande säsong för Everton till deras eget privata helvete. En klubb som hoppades i alla fall kunna hota lite om Champions League-platserna tvingades istället i panik byta manager för att undvika hotet om nedflyttning. Drömmen om europeiska cupframgångar dog redan i gruppspelet under förnedrande former.

Säsongen var i praktiken död redan när december inleddes och återstoden av säsongen var föga mer än en skärseld i vilken Everton tvingades uthärda Sam Allardyce som manager och dennes syn på sin egen förträfflighet och ständiga klagan över att klubbar som inte är tacksamma enbart över att hålla sig kvar i Premier League inte förstår att uppskatta denna förträfflighet.

Everton är en sedelärande historia om hur så mycket av säsongen definieras av vad som sker redan inför säsongen. Spelarrekryteringen funkade inte alls för Everton. Davy Klaassen har varit ett spektakulärt fiasko. Sedan värvades Wayne Rooney och Gylfi Sigurdsson till mer eller mindre samma plats. Samtidigt som ingen riktig ersättare till Romelu Lukaku värvades, ej heller någon vänsterback.

Everton var ett långsamt och omständligt lag under säsongen, som saknade all fart i spelet som behövs för att hota motståndarna. Delvis på grund av otur med skador måste sägas, men dessa var samtidigt kända redan inför säsongen, och det är svårt att förklara varför Everton inte åtgärdade den saken utan tvärtom med sina värvningar snarare förvärrade problemet.

Spektaklet som uppstod i klubben sedan Ronald Koeman sparkades och det visade sig omöjligt för klubbledningen att komma överens om vem som skulle anställas istället visade på Evertons besvär, resulterade i kompromissen Sam Allardyce och en nödvändig strukturreform. Å andra sidan gav det oss det kanske enda som var charmigt med Evertons säsong – David Unsworth.

Managerbetyg: Ronald Koeman (+)
Fick sparken redan i mitten av oktober men hade på den korta tiden hunnit med att sabotera mer eller mindre Evertons hela säsong. Ligaambitionerna upp i rök, Europa League redan förlorat. Problemen började redan inför säsongen där det gjordes några riktigt dåliga värvningar samtidigt som vissa nödvändiga värvningar inte gjordes alls. De felbeslut som fattades inför den här säsongen kan visa sig störande för Everton de kommande åren.

Managerbetyg: Sam Allardyce (++)
Fick ändå viss ordning på Everton och räddade dem definitivt ut ur den knipa de såg ut att ha satt sig själva i. På så vis kanske Sam Allardyce blev lite utskälld i onödan. Men i grund och botten handlar det alltså om att få Everton att prestera åtminstone i närheten av vad de är kapabla till. Att hänvisa till ligaplaceringen är kanske mindre upplysande än att se skillnaden i poäng. Dessutom var spelet mot storklubbarna alltför bedrövligt.

Bloggen om Everton 2017-18:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2018/03/31/everton-befinner-sig-bara-i-borjan-av-sin-satsning-inte-i-slutet/

Everton gick in i säsongen med hög svansföring och stora förhoppningar och när dessa inte förverkligades var det så klart lätt att göra narr av dem. Men min syn på saken var och är att Everton befinner sig i början av sin satsning, inte i slutet av den, att Rom inte byggdes på en dag och att misstag är omöjliga att undvika längs vägen. Det är lätt att häckla Everton för att de försöker bli något mer än vad våra konventioner säger att de ska vara, men alla av dagens storklubbar har någon gång även de varit klubbar som ännu inte varit så väldigt stora och starka.

Lagets stjärna: Wayne Rooney
Den stora snackisen inför säsongen naturligtvis, den förlorade sonens återkomst till sin moderklubb. Det ser för stunden ut att bli kortvarigt, men Rooney var om inte på något sätt strålande så åtminstone en av få spelare under säsongen att faktiskt uträtta positiva saker på planen.

Lagets hjärna: Idrissa Gueye
Viktig spelare för Everton, den bäst fungerande kuggen på ett av ligans mest märkliga mittfält. Arbetshäst som bryter väldigt mycket av motståndarnas spel och som därför är ovärderlig både för Evertons försvarsspel och i deras förmåga att vinna boll på mittfältet.

Lagets kanon: Dominic Calvert-Lewin
Det vore väl svårt att säga att någon spelare i Everton verkligen har gjort något strålande genombrott den här säsongen, men Calvert-Lewins etablering i a-laget har ändå varit något positivt med den här säsongen. Det såg riktigt lovande ut i början av säsongen, innan det liksom hela laget stannade av.

Lagets kalkon: Sandro Ramirez
Blir naturligtvis desto större floppvarning på den här värvningen givet att han värvades som den ende möjlige ersättaren till Romelu Lukaku, vilket möjligen är orättvist mot Ramirez. Men så lovande som han är och efter ett halvår bli utlånad tillbaka till Spanien, då har det gått riktigt illa.

Kritiska framgångsfaktorer (KFF):

Varför gick det som det gick för Everton? Dåliga värvningar utan någon riktig idé för hur laget skulle spela eller vad laget behövde. Ett alldeles för långsamt och stelbent fotbollslag som var alldeles för oorganiserade bakåt samtidigt som de sällan lyckades skapa chanser framåt. Att Everton lyckades kravla sig upp på den övre halvan till slut kan inte dölja att det har varit en makabert dålig säsong för Everton.

Vad måste Everton förbättra? Defensiven känns som det relativt sett lättaste problemet för Everton att åtgärda, där finns definitivt spelarmaterialet. Anfallet blir lurigare men där finns åtminstone en grund att stå på. Everton saknade den här säsongen både idé och ambition i sitt anfallsspel, och en ny manager måste åtgärda framför allt den saken.

Höjdpunkt: 4-0 vs West Ham (h)

Low-point: 1-5 vs Atalanta (h)
Bara någon vecka tidigare hade den här stjärnsmällen delats ut hemma på Goodison Park, som skulle komma att följas upp av en 1-4-förlust borta mot Southampton. Men just här och just på Goodison Park gick hela säsongen med alla dess stora förhoppningar upp i rök under de allra mest förnedrande av former. Everton, they coulda been contenders!

Inför 2018-19:

Ett underliggande tema i att mena att Everton så våldsamt underpresterade den här säsongen är naturligtvis att de kan så mycket bättre. Det finns naturligtvis inga garantier för Everton, men med en bättre lagledning med en manager som har en tydlig idé hur han vill att Everton ska spela fotboll och som kan göra denna idé till verklighet så är Everton ett givet lag för den övre halvan.

Kommande säsong blir i själva verket en bra säsong för en omstart för Everton. Kanske blev det lite för mycket på en gång för Everton den här säsongen. Både många nya spelare, stora pengar och höga krav, samtidigt som laget skulle spela både Premier League och Europa League. Nästa säsong kan Everton koncentera sig fullt ut på Premier League.

BETYG: Underkänd (+)

Det är de båda forskarna Peter Dolton och George MacKerron på University of Sussex som presenterar dessa resultat i ett papper. De har använt sig av så kallade ping surveys via mobiler för att mäta människors känslotillstånd och på så vis kunnat mäta supportrars grad av lycka både före och efter matcher, baserat på 32,000 respondenter.

Dolton och MacKerron upptäcker att visst blir vi lyckligare när vårt lag vinner, men att förluster försämrar vårt humör allt mellan två till fyra gånger så mycket som en vinst förbättrar det. Vi värderar alltså förluster högre än vad vi värderar vinster. Nettoeffekten är således att fotboll tenderar att göra oss mer olyckliga än lyckliga.

Det hela kan uttryckas mer specifikt. Baserat på en lycklighetsskala mellan 0-100 ser Dolton och MacKerron att vår lycka går upp inför matcherna med 1,5 så kallade lyckopoäng. Efter en vinst ökar vår lycka med ytterligare 3,9 av dessa lyckopoäng. Men en förlust resulterar i att vår lycka minskar med 7,8 lyckopoäng under den första timmen. Efter en timme lugnar vi ned oss en smula.

Effekterna blir desto mer markerade om vi ser matchen live på arenan. En vinst leder då till 10 intjänade lyckopoäng, vilket är nästan samma positiva tillstånd som vi uppnår efter intima stunder med någon vi tycker om. Fotboll är således bra, men inte bättre än sex. Förluster däremot kostar oss 14 lyckopoäng, vilket är ett tillstånd motsvarande att ligga i sängen med feber.

Det här är egentligen inga uppseendeväckande resultat. Det har inom ekonomisk psykologi varit länge känt att människor ogillar förluster betydligt mycket mer än de gillar vinster. Då har det så klart handlat om finansiella vinster och förluster, men det är ju egentligen ingen skillnad. Detta är exempelvis något som bidrar till exempelvis spelmissbruk, viljan att ”ta igen” förluster.

Mycket riktigt, när Peter Dolton och George MacKerron pratar om oss som är fotbollssupportrar så beskriver de oss också i termer av missbrukare: ”Despite making them less happy overall, it seems football fans are willing to endure this for the rush of pleasure when their team does actually win; despite the payoff not being as great as the pain of losing.”

Vi jagar alltså kicken av att se vårt lag vinna, och är därför beredda att uthärda den betydligt jobbigare smärtan som uppstår när vårt lag förlorar. Detta är så klart inte rationellt enligt en ekonomisk beteendemodell eller i själva verket någon beteendemodell som baseras på antagandet om människan som en i huvudsak rationell varelse – homo oeconomicus.

Men detta är emellertid också poängen. Vad ekonomisk psykologi, beslutsteori och beteendevetenskap ofta gör är att kritisera, nyansera och utveckla befintliga beteendemodeller med sina antaganden om rationalitet. Begränsad rationalitet är ett begrepp som blivit alltmer populärt. Det är inte nödvändigtvis så att det är vi som beter oss dumt, det kan vara modellerna som helt enkelt är otillräckliga.

Människan är en social varelse. Vi tycker om att känna att vi tillhör något, en grupp andra människor, en slags stamtillhörighet. Homo ludens är ett begrepp som använts som kontrast till homo oeconomicus, människan som en lekande varelse. Men att sätta ett värde på detta så att det kan ingå i en ekonomisk eller rationell beslutsmodell är inte helt lätt. Alltså kommer det inte alltid med.

Det grupptänk och stambeteende som ingår i vårt supporterskap leder däremot till att vi också har en benägenhet att som supportrar systematiskt överskatta sannolikheten att just vårt lag ska vinna, och att vi dessutom är obenägna för att inte säga ovilliga att lära oss av misstagen. Återigen, precis som missbrukare med andra ord.

Besläktat med detta är emellertid att vi också tenderar att bli mycket mer olyckliga när vårt lag förlorar en match som de inte förväntades förlora. Våra egna förväntningar gör oss alltså desto mer olyckliga. Men det känns så klart rätt intuitivt. Det gör det å ena sidan mer rationellt kanske att vara storlagssupporter, men å andra sidan också lite mer riskfyllt.

Det är inte svårt att applicera dessa forskningsresultat i konkreta observationer från vår egen vardag. Det generella samtalsklimatet på exempelvis twitter antyder inte att fotbollssupportrar är människor som generellt sett är lyckliga tack vare sitt supporterskap. Tvärtom vore det nog snarare ett stöd för tesen att fotbollssupportrar generellt verkar vara rätt olyckliga.

Vi kan naturligtvis se till oss själva. Den här tendensen att överskatta vårt lags chans till vinst syns väl då och då på kommentarsfältet. Men mest tydligt är kanske hur negativt humöret blir under eller omedelbart efter en förlust, hur mycket kortare stubinerna faktiskt är då. Ett skäl kanske att hålla fingrarna borta från tangentbordet just då.

Enligt alla rationella beteendemodeller är vi alltså som fotbollssupportrar helt enkelt lite dumma i huvudet! Men det är nog lite hårdraget. Min slutsats skulle nog snarare vara att fotbollsupportrar inte alls nödvändigtvis är dumma i huvudet, men att det hjälper! Är det emellertid en lärdom jag tar med mig från Doltons och MacKerrons forskningsresultat är det kanske denna:

Att bli bättre på att sätta värde på det positiva, på vinsterna, på titlarna, på framgångarna!