Tippade för närmast garanterad nedflyttning men slutar säsongen med att ha kvalificerat sig för europeiskt cupspel. Burnley gör en fantastisk säsong som är en triumf för kontinuitet och långsiktigt lagbyggande. Vilken annan säsong som helst vore Sean Dyche årets manager och han tillsammans med Nick Pope, James Tarkowski, Jack Cork, Ashley Barnes var bland flera solskenshistorier från Burnleys bästa säsong på evigheter.
PREMIER LEAGUE: PL7 (2016-17: PL16), 54pts (+14) – (+++++)
FA-CUPEN: 3:e omg. vs Man City (b) – (++)
LIGACUPEN: 3:e omg. vs Leeds (h) – (++)
Det var naturligtvis rasande imponerande av Burnley att sluta sjua i Premier League. Best of the rest, dessutom ända in i slutet av säsongen till och med hugg på att sluta sexa före Arsenal. Vad som kanske imponerade mest på mig var att efter Burnleys riktigt svaga period från julhelgen och några månader framåt, när de såg ut att börja falla, så vann de plötsligt fem raka matcher igen.
Burnleys triumf är inte minst en triumf för kontinuitet och långsiktigt lagbyggande. Det har gett Burnley en stabilitet många andra lag saknar som i sin tur skapar en jämnhet på fotbollsplanen. Många andra klubbar sitter på större kvalitet, även om Burnleys spelartrupp är tämligen underskattad, men blandar högt med lågt och hade inte jämnheten som Burnley hade.
Surmulna storklubbssupportrar och fotbollskonsumenter kommer naturligtvis gnälla över vad de uppfattar som Burnleys tråkiga fotboll, fastän deras enda egentliga upplevelse av dem lär vara de två matcher när just deras lag mötte Burnley, och möjligen tappade poäng de ansåg redan var deras. Inget är så irriterande som mindre klubbar som gör livet svårt för större klubbar.
Men får vara en riktig tråkmåns för att därför låta sig förblindas för det faktum att en klubb som mer eller mindre alla tippade som givna för nedflyttning inför säsongen istället slutar på tabellens övre halva, slutar högst upp av alla klubbar utanför de sex storklubbarna, och dessutom kvalificerar sig för europeiskt cupspel. Detta en säsong då storklubbarna dessutom tar stora steg framåt.
Där finns självfallet även solskenshistorierna. Nick Pope som går från att vara en tilltänkt bänknötare under säsongen till kanske Premier Leagues bästa och största målvaktssensation och en plats i VM-truppen. James Tarkowski som blir den perfekte ersättaren till Michael Keane. Jack Cork som en mittfältsnötare av högsta klass. Ashley Barnes med många mål och en kandidat till säsongens mål.
Managerbetyg: Sean Dyche (+++++)
Har gjort ett fantastiskt jobb med Burnley och måste fungera som en levande reklampelare för vad som är möjligt att uppnå även för mindre klubbar om de vågar hålla kvar vid en fungerande manager även i motgång. Hans arbete underskattas naturligtvis eftersom han inte är manager för någon storklubb och eftersom hans lag representerar en defensiv fotboll. Står inför en stor utmaning nästa säsong att hantera på samma gång Premier League, Europa League och höga förväntningar.
Bloggen om Burnley 2017-18:
https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/12/26/burnley-representerar-pa-flera-satt-den-engelska-fotbollens-hobbiton/
En annandagsblogg som på ett kanske något nördigt sätt försökte fånga det så typiskt brittiska, både med det goda och med det onda, med Burnley som under säsongen har chockat inte bara Premier League utan stora delar av den större fotbollsvärlden. Det finns mycket med Burnleys framgångar som med all rätt hyllas men med svansen av dessa framgångar kommer också en del kanske inte alltid rumsrena ideal. Samtidigt som en majoritet av samhället Burnley röstar för Brexit jublar samma människor ironiskt nog nu över att Burnley återigen ska spela europeisk fotboll.
Lagets stjärna: Chris Wood
Omöjligt att prata om stjärnor i Burnley kanske men Chris Wood är ändå en som kommer i närheten. En av EFL Championships främsta målskyttar förra säsongen med Leeds och värvades alltså av Burnley den här säsongen för dyr peng. Gjorde totalt tio ligamål under säsongen och var Burnleys främste målskytt.
Lagets hjärna: Jack Cork
Pratas naturligtvis väldigt mycket om Burnleys målvakt och mittbackar men kanske är deras stora hemlighet Jack Cork på defensivt mittfält, och navet mellan Burnleys försvar och anfallsspel. Har varit lysande under långa delar av säsongen och en spelare som hade varit på Gareth Southgates radar om han hade haft rätt DNA.
Lagets kanon: James Tarkowski
Många tänkte nog att Burnley skulle kunna tappa lite av sin defensiva styrka när de blev av med Michael Keane inför säsongen, men upp och fram klev plötsligt James Tarkowski och tusan vet om det inte till och med blev ännu bättre. Så bra att han under säsongen gjorde sig själv landslagsaktuell.
Lagets kalkon: Georges-Kevin N’Koudou
Svårt att hitta kalkoner i Burnley av naturliga skäl men även i efterhand är det väldigt svårt att se någon större poäng alls med det här januarilånet från Tottenham. Åstadkom absolut ingenting och var inte ens inblandad i en majoritet av Burnleys matcher under våren.
Kritiska framgångsfaktorer (KFF):
Varför gick det som det gick för Burnley? Let’s not beat around the bush, utan ett formidabelt försvarsspel befinner sig inte Burnley ens i närheten av så högt upp i tabellen som de landar. Men det vore bara dumt att förväxla detta med tur. Det kräver tvärtom organisation och disciplin, och man undrar så klart hur en klubb som Burnley annars skulle kunna sluta så högt upp i tabellen. Institutionellt ska inte heller blundas för Burnleys kontinuitet och möjlighet att utvecklas stegvis över flera år.
Vad måste Burnley förbättra? Defensiven innebär naturliga begränsningar för Burnleys anfallsspel. Det måste Burnley i någon utsträckning acceptera, eftersom det är deras cost of doing business. Men något de självklart kan arbeta mer med och bli bättre på är omställningsspelet från försvar till anfall, när de väl vinner boll, det vill säga hur de kan skapa fler chanser framåt. Nästa säsong kommer även innebära helt nya utmaningar vad gäller att balansera ligaspel med europeiskt cupspel, och hantera ett tuffare spelschema.
Höjdpunkt: 3-2 vs Chelsea (b)
Den som väntar på något väntar aldrig för länge brukar det sägas. Burnley väntade över huvud taget inte alls. Redan i den allra första omgången visade de att förhandstipsen om dem som givna nedflyttningskandidater kunde vara något förhastade. En fantastisk seger som lade grunden för säsongen som helhet.
Low-point: 2-2 vs Man Utd (b)
Det finns inte många dåliga ögonblick för Burnley den här säsongen så vi hittar denna från annandagen på Old Trafford. Normalt sett vore en poäng för Burnley på Old Trafford något att fira, men inte den här gången. Burnley hade chockartat men alls inte oförtjänt 2-0 i halvtid och ledde länge matchen innan kvitteringen kom på tilläggstid. Ett slag i magen på Burnley som förtjänade bättre.
Inför 2018-19:
Framgång kan vara både frestande och lite farligt för klubbar som Burnley. Sean Dyche lyckades hålla sig kvar som manager för Burnley i motgång, när laget åkte ur Premier League, men hur kommer han lyckas med det i medgång? Risken för Burnley är att framgångarna den här säsongen höjer förväntningarna på Burnley till orimliga nivåer nästa säsong, som nästan omöjligtvis kan bli lika bra.
Den dagen den sorgen kan tänkas och det är hur som helst ett problem som inte riktigt går att undvika. Vad skulle Burnley ha gjort, tankat ligan? Praktiskt är det däremot så att Burnley kommer behöva balansera ligaspel med europeiskt cupspel, därmed ett betydligt tuffare spelschema, och en säsong som börjar flera veckor tidigare än normalt. Utbrändhet är en given risk. Men vilket äventyr!
BETYG: Berömlig (+++++)