Playoff-finalen i EFL Championship brukar kallas för världens mest värdefulla fotbollsmatch. Ett uttryck som nästan uteslutande fokuserar på värdet för det lag som vinner matchen, i det här fallet Fulham. Men kanske vore det precis lika meningsfullt att kalla playoff-finalen för världens mest dyrbara fotbollsmatch, det vill säga för det lag som förlorar matchen.
Aston Villa är för närvarande ett alldeles utmärkt exempel på just detta. Bara en dryg vecka har hunnit gå sedan den trots allt knappa förlusten på Wembley och redan har John Terry hunnit med att lämna klubben, Robert Snodgrass verkar inställd på att återuppliva sin West Ham-karriär, Jack Grealish ser sig om efter andra klubbar, Alan Hutton får inte sitt kontrakt med klubben förnyat.
Istället för att fira uppflyttning och planera för återkomsten till Premier League måste nu Aston Villa istället ta ett rejält omtag i EFL Championship. Det är framför allt Football Leagues financial fair play-regler som kniper åt för Aston Villa och tvingar dem till ett helt annat ekonomiskt tänkande än vad de har haft under de två senaste säsongerna.
Aston Villas strategi efter att ha åkt ur Premier League 2015-16 var att spendera stort för att omedelbart ta sig tillbaka. De gamblade stenhårt redan inför 2016-17 på att investera sig tillbaka till Premier League, en säsong då Aston Villa stod för över 25% av den totala spenderingen på nya spelare i EFL Championship, detta samtidigt som klubben har haft seriens klart högsta lönebudget.
Det var en strategi med en helt uppenbar tankegång, att investera sig ur krisen och med överlägsen köpkraft ta sig tillbaka till Premier League, att helt enkelt dra nytta av den finansiella överlägsenhet som följer av att komma från Premier League samt med de fallskärmsbetalningar detta innebär. Problemet är bara att Aston Villa misslyckades med att ta sig tillbaka till Premier League.
Det var inget direkt fel med strategin i sig, även om man kan ha synpunkter på hur den genomfördes. Dess svaghet är emellertid att den har ett mycket tydligt bäst före-datum. Fallskärmsbetalningarna från Premier League håller i sig i tre år och inom den tidsramen måste en sådan strategi alltså få effekt, inom den tiden måste i det här fallet Aston Villa ta sig tillbaka till Premier League.
Efter dessa tre år försvinner fallskärmsbetalningarna och Aston Villas intäkter reduceras dramatiskt. Om Aston Villa därefter ska hålla sig på rätt sida av Football Leagues financial fair play-regler kräver det alltså att de i motsvarande utsträckning reducerar sina kostnader, vilket naturligtvis i första hand handlar om spelarlöner och värvningar.
Från och med 2019-20 kommer Aston Villa med andra ord allt annat lika vara en Football League-klubb som alla andra, om än en av de större klubbarna och med en massiv supporterbas. Ett drygt år bort från den tidpunkten befinner sig alltså Aston Villa i något utav ett strategiskt dilemma inför kommande säsong (2018-19) och hur de ska planera och agera inför den.
Anledningen är att Aston Villa måste börja förhålla sig till denna tidpunkt redan nu. Intäkter kan försvinna omedelbart men kostnader är betydligt svårare att göra sig av med på ett ögonblick, utan är något som måste planeras för och skäras ned över tid. Om Aston Villa alltså ska vara financial fair play-kompatibla om ett år måste åtgärder börja vidtas redan nu.
Vad betyder då detta för Aston Villa som nu rimligtvis måste balansera mellan två konkurrerande kombinationer av ambitioner och krav?! Dels vill Aston Villa naturligtvis fortfarande tillbaka till Premier League. Dels måste Aston Villa lik förbaskat börja förbereda sig och planera för en överskådlig framtid som Football League-klubb. På samma gång.
Swiss Ramle har gjort sin sedvanliga genomkörare av Aston Villas siffror och kommit fram till ungefär samma, men betydligt mycket mer specificerade, slutsats, det vill säga att Aston Villa är okej under det kommande året, men därefter måste rätta munnen efter matsäcken. Swiss Ramle är en utmärkt revisor, men strategiskt väljer nu Aston Villa mellan två alternativ:
(A) – Double-down. Aston Villa har ett år kvar på sig med finansiell överhöghet i EFL Championship. En strategi vore att utnyttja denna omständighet och dubbla upp på tidigare tillämpad investeringsstrategi. Det vill säga ”sätta allt på ett kort” för att kommande säsong ta sig upp i Premier League, och dessutom på så vis slippa ifrån kommande financial fair play-begränsningar.
Fördelen är att det maximerar Aston Villas chanser att ta sig tillbaka till Premier League på kort sikt. Nackdelen är att strategin inte har lyckats för Aston Villa hittills och alltså kan misslyckas igen. Riskerna är uppenbara, utöver att det skulle försätta Aston Villa i ett ekonomiskt stålbad om ett drygt år kan det även försätta dem i högst reella problem med Football League.
(B) – Slow-down. Aston Villa konsoliderar sig under den kommande säsongen för att på så vis anpassa sig både till förväntat lägre intäkter och efter Football Leagues financial fair play-regler. En strategi som går ut på att inte lägga alla ägg i samma korg utan att minska operativ risk, och som i praktiken betyder att släppa viktiga spelare och en mer restriktiv värvningspolitik.
Fördelen är att det förbereder Aston Villa för framtidens alla alternativ på ett för dem långsiktigt hållbart sätt. Den operativa risken minskar för Aston Villa. Den strategiska risken ökar emellertid i och med att Aston Villas möjligheter att ta sig tillbaka till Premier League minskar. De försvinner emellertid inte heller, och Aston Villa kommer ändå relativt sett ha goda konkurrensförutsättningar.
Det känns givet vilken strategi Aston Villa kommer välja (B), möjligen för att de redan börjat tillämpa den strategin. Tony Xia har även flaggat för förändringar i det avseendet och uttryckte saken ganska tydligt i ett av Aston Villas officiella meddelanden efter Wembley: ”We are all aware that we will face severe FFP challenges next season. I am an Aston Villa fan. But I am also a businessman.”
Borde det verkligen vara så givet, vore inte (A) en strategi åtminstone rimlig att överväga? Kanske inte ändå. Kanske hade den kunnat övervägas om Aston Villas chanser att faktiskt gå upp nästa säsong hade känts relativt trygga, det vill säga om framstegen den här säsongen hade varit så stora, tydliga och mätbara att en uppflyttning nästa säsong hade känts inte bara möjlig utan sannolik.
Det faktum att Aston Villas framsteg den här säsongen inte blev så stora är något som också verkar göra Aston Villa och Tony Xia lite osäkra på hur de vill göra härifrån. Vill de fortsatt fästa sin tilltro till Steve Bruce att han kan uppnå nödvändiga framsteg nästa säsong, eller har de tappat förtroendet? Är Bruce själv intresserad av att stanna kvar med en drastiskt minskad budget?
Fulham planerar nu som bäst inför Premier League och alla de möjligheter detta innebär. Aston Villa tvingas istället planera för och ta ställning till helt andra frågor som en direkt följd av att de förlorade den där playoff-finalen på Wembley. Världens mest värdefulla fotbollsmatch absolut. Men även världens mest dyrbara fotbollsmatch.
Två sidor av samma mynt.