Det finns en rätt normal mänsklig och organisatorisk, om än även en ganska barnslig, benägenhet att både vilja äta kakan och ha kakan kvar. Det mer vuxna perspektivet är så klart att detta förmodligen är omöjligt, att var sak har sitt pris och varje beslut och handling sina ofrånkomliga konsekvenser. Båda dessa märks inte minst inom den moderna fotbollen.
Det märks inte minst i samband med beslutet om omfördelningen av pengarna från internationella TV-rättigheter i Premier League, en diskussion som pågått under längre tid, och i den ständiga uppdelningen mellan stora och små (mindre stora) klubbar som kanske mest görs för att underlätta någon slags reflexmässig klasskampsretorik från journalisternas sida.
Usch och fy! – säger journalisterna. Usch och fy att storklubbarna samlar på sig ännu mer pengar, i synnerhet när det sker på de mindre klubbarnas bekostnad, vilket detta beslut naturligtvis på sitt sätt gör. Usch och fy säger samtidigt exakt samma journalister åt minsta antydan om den idé av en europeisk eller global superliga som med jämna mellanrum hotas med.
Med andra ord vill de alltså likt de små barnen både äta kakan och ha kakan kvar. De vill absolut inte att Premier League ska generera mer pengar till storklubbarna, knappt ens när det sker utan att någon annan drabbas. De vill precis lika absolut inte att samma storklubbar ska söka sig utanför Premier League för att generera mer pengar och anskaffa resurser.
Det säger sig självt att detta inte är särskilt realistiskt. En Premier League-klubb som inte får de resurser den anser sig behöva från Premier League kommer ofrånkomligen söka efter resurser från andra källor. Man måste trots allt ändå förvänta sig att en klubb agerar rationellt i sitt eget intresse. Att förvänta sig något annat vore att ha missförstått hur världen faktiskt fungerar.
Det cirkulerar en rätt märklig och bakvänd föreställning att i och med detta beslut, att omfördela de internationella TV-pengarna utifrån tabellplacering istället för att dela lika rakt av som man alltid har gjort, så har vi tagit ett steg närmare att storklubbarna bryter sig ur Premier League, och närmare en sådan här europeisk eller global superliga.
Man anar något slags ”slippery slope”-resonemang som grund för den föreställningen. Ger man vika för det första lilla så leder det oundvikligen till nästa, nästa och nästa. Problemet med detta tänk är bara att det ofrånkomligen landar i den inte helt glasklara logiken att genom att inte ge storklubbarna vad de vill ha så blir de mindre benägna att lämna Premier League!
Logiken i motsatt tänk känns något mer naturlig. Genom att ge storklubbarna vad de efterfrågar i Premier League så blir de allt annat lika mindre benägna att vilja lämna Premier League. Det vill säga, genom att ha beslutat omfördela de internationella TV-pengarna har risken eller sannolikheten för en europeisk eller global superliga minskat, inte ökat!
Beslutet av Premier League att omfördela de internationella TV-pengarna betyder att en europeisk eller global superliga har blivit mindre sannolik, inte mer sannolik!
Vad har då de mindre klubbarna, det vill säga klubbarna som inte räknas in bland de så kallade storklubbarna, betalat för detta? Ett rätt lågt pris visar det sig. Istället för att den klubb som tjänar allra minst i ligan under en viss säsong ändå som nu tjänar 0,63x av vad den klubb som tjänar allra mest, så tjänar denna klubb nu istället 0,56x. Ingen jätteskillnad, fortfarande mycket pengar.
Lägg till att beslutet fattades med 18-2 i röster och det är uppenbart att det var ett i det närmaste enhälligt beslut. Då blir det med andra ord svårt att hävda att storklubbarna körde över resten. Om vi skulle ta retoriken bokstavligt att det är storklubbarna enbart som driver sin linje så förutsätter det alltså att tolv andra klubbar ska ha röstat i strid med sina egna intressen. Knappast.
Dessa tolv klubbar röstar som de röstar eftersom de inser att det är ett rättvist beslut att fördela de internationella TV-pengarna på samma sätt som man fördelar de inhemska, att det är ett beslut som stärker Premier League som liga och som produkt på sikt, samt att de även själva därmed har möjlighet att tjäna mer än vad de gör idag genom att sluta på en högre tabellplacering.
Den aspekten glöms oftast bort i allt räknande. Att fördela pengarna utifrån tabellplacering istället för att bara dela pengarna lika leder till ökade sportsliga incitament i Premier League. Att sluta åtta är plötsligt bättre än att sluta tolva exempelvis. Det skulle kunna sägas vara mer i enlighet med idrottens idé än att som nu det egentligen inte spelar någon att sluta åtta eller tolva.
Det leder till ökad konkurrens, till fortsatt utveckling och förbättring, till färre strandmatcher mot slutet av säsongen, till en bättre liga och en bättre och därför mer värdefull produkt, till fler intresserade köpare, till högre intäkter och… ja, ni förstår! The circle of life.
Pengarna i Premier League, och särskilt då pengarna för storklubbarna, är inte något som leder till en europeisk eller global superliga. Det är tvärtom det starkaste incitamentet som just nu finns i fotbollsvärlden mot en europeisk eller global superliga. Varför skulle en engelsk storklubb vilja lämna Premier League när den produkten är så stark och ger dem mycket mer betalt?
Den klubb som slutar sist i Premier League under en säsong tjänar mer i TV-pengar än vad den klubb gör som vann Champions League. Det vill säga, West Brom tjänar den här säsongen mer i TV-pengar från Premier League än vad Real Madrid gjorde från Champions League. Man Utd, Man City med flera tjänade naturligtvis ännu mer än så. Varför skulle de vilja tacka nej till det?
Det vill de naturligtvis inte. De tackar inte plötsligt nej till den kassakon för att plötsligt hoppa på en så kallad superliga som skulle innebära lägre intäkter i absoluta termer och därtill försämra deras ekonomiska position i relativa termer gentemot övriga europeiska storklubbar. Det vore betydligt fler lejon som skulle slåss över en klart mindre kossa.
Premier League driver inte på utvecklingen mot en europeisk eller global superliga. Premier League är tvärtom den för närvarande bästa garantin som finns mot en europeisk eller global superliga. Åtminstone någon superliga som innehåller engelska klubbar, och vad vore egentligen en superliga utan engelska klubbar? Inte så värst super, inte som liga, definitivt inte som produkt.
Det betyder inte att kritikerna och journalisterna måste jubla av glädje över att storklubbarna plötsligt fått en något större del av kakan. Däremot bör man ändå förvänta sig insikten att om man bestämmer sig för att börja mumsa på kakan så blir det faktiskt mindre kaka kvar, inte mer.