Ut ur ruinerna av det gamla, börjar så smått konturerna av ett nytt Arsenal att resa sig. Kvar är inte längre Arsene Wenger. Där finns istället en sportslig trojka med Raul Sanllehi, Sven Mislintat och Unai Emery. Och även om dessa i ord aldrig skulle säga något kritiskt om Wenger så talar däremot deras handlingar desto mer för sig själva.
Förändringens vindar började blåsa redan under säsongen som gick. Det var flera som påpekade att kanske framför allt Pierre-Emerick Aubameyang, men även Henrikh Mkhitaryan, egentligen inte var Wengers värvningar utan mer Mislintats värvningar. Möjligen tillspetsat och förenklat, men det skulle i alla fall delvis förklara det senaste årets något spretiga värvningspolitik.
Med anställningen av Unai Emery har förändringsarbetet antagit helt ny energi och med ett tydligare fokus. Det är ingen hemlighet, än mindre en överraskning, att det huvudsakliga området i Arsenals spelartrupp där Emery har riktat sina inledande insatser är mot Arsenals försvarslinje. Den som har kritiserats utan uppehåll i Arsenal under ett drygt årtionde utan tydliga åtgärder.
Värvningen av Stephan Lichtsteiner var klok. En rutinerad och vinnarvan back, känd för lite av den elakhet som Arsenal har ansetts sakna under Wenger. En klok värvning på sitt sätt. Men, 34 år som han ändå är, kan det ändå funderas över vad det säger om den nya ledningens syn på det som var Arsenals befintliga backbesättning. Det är ett rätt tydligt underkännande.
Det är inte den enda backen på väg till Arsenal. Dortmunds Sokratis Papastathopoulos anses även han vara väldigt nära att skriva på för Arsenal, som även sägs ha gjort så gott som klart med den 22-årige defensive mittfältaren från Sampdoria, Lucas Torreira. Fram växer en helt ny defensiv ryggrad i ett Arsenal som länge kritiserats för att sakna just defensiv ryggrad.
Men där ett nytt Arsenal håller på att växa fram är det också klokt att reflektera över vad som håller på att försvinna. För det är mycket som Arsenal har hållit för kärt under de sista åren med Arsene Wenger. De unga spelarna i Arsenals backlinje exempelvis. Men kanske framför allt den så kallade brittiska kärnan som i början av 2010-talet var Wengers nya ”stora projekt”.
Av den så kallade kärnan är det nu i realiteten bara Aaron Ramsey kvar i Arsenal, sedan Jack Wilshere igår kväll bekräftade att han lämnar Arsenal när hans kontrakt med klubben går ut vid månadsskiftet. Detta, enligt Wilshere själv, sedan det stått klart för honom efter samtal med Unai Emery att han inte hade någon vettig framtid med laget.
Det är på sätt och vis nästan lite traumatiskt. Jack Wilshere har på något sätt under så många år förkroppsligat Arsenals hopp om framtiden. Förmodligen i sådan utsträckning att det har varit en belastning för honom. Möjligen, ren spekulation från min sida naturligtvis, går det kanske att indirekt spåra en del av hans ständiga skadeproblem till just en sådan psykologisk press.
Att Arsenal och Jack Wilshere går skilda vägar kan tyckas som ett beslut som borde ha fattats för länge sedan. Det har stått klart ganska länge att hur mycket viljan kanske än finns där att det skulle gå bra och ta fart så hände det helt enkelt aldrig. Ändå höll de kvar vid varandra, likt ett ängsligt par i en trygg men förstelnad relation, ovilliga att släppa idén om vad de en gång i tiden ville bli.
Hade Jack Wilshere lämnat Arsenal om Arsene Wenger fortfarande hade varit manager? Kanske, kanske inte, det hade åtminstone varit betydligt mycket mer troligt att Wilshere blivit kvar. Det kan diskuteras vad som i det här fallet faktiskt hade varit bäst, både för Arsenal som lag och för Wilshere som spelare. Kanske hade Wilshere växt utan det skyddsnät som Wenger gav honom.
Det är en av de tydligare konsekvenserna med ett Arsenal utan Wenger som manager. De gamla skyddsnäten existerar inte längre. Det skulle kunna framstå som kallhamrat av Emery med flera att nästan som första åtgärd släppa Jack Wilshere. Men det är samtidigt vad varje nykter analys har krävt av Arsenal, att prestation ska väga tyngre än sentimentalism, att kräva accountability.
Det är däremot möjligt att genomföra dessa förändringar och sådana här rätt svepande bortsopningar av gamla käpphästar, utan att det stöter på något reellt politiskt motstånd, mycket på grund av det missnöje som fanns med Arsenal under senare år. Hade Arsene Wenger varit mer framgångsrik hade detta troligen inte varit möjligt. Då hade han å andra sidan inte fått sparken.
Det blev klart igår kväll att en annan position förändras även den, även detta i Arsenals försvarslinje. Det är Bayer Leverkusens målvakt Bernd Leno som är klar för Arsenal. Därmed får man anta att dödsrunan är skriven både för David Ospina och för Wengers prestigevärvning Petr Cech som målvakter i Arsenal, något det verkar som om de flesta vore rätt nöjda med.
Värvningen betygsätter jag längre ned. Mitt huvudsakliga resonemang bygger hur som helst på idén att Arsenals målvaktsbesvär under den gångna säsongen i huvudsak egentligen var ett försvarsbesvär. Att både Ospina och Cech i själva verket hade varit alldeles utmärkta målvakter bakom ett fungerande försvar, precis som Leno förmodligen kommer vara.
Däremot återvänder vi till tankefiguren om det nya Arsenal som växer fram ur ruinerna av det gamla. Bernd Leno är 26 år gammal och kan alltså på ett annat sätt än kanske framför allt Cech ses som det nya Arsenals målvakt under de kommande fem-tio åren. En skillnad kanske inte så mycket i fråga om kvalitet utan i fråga om sportslig och symbolisk livslängd.
Och där det kanske också finns något av ett kulturellt egenvärde i att sopa ut det gamla, oavsett om det så är gamla målvakter, en dysfunktionell backlinje eller en brittisk kärna med Jack Wilshere som frontfigur. Kvasten går, och Arsenal ser ut att inte längre vilja sopa alla sina problem under mattan.
:::
VM-KOLLEN
Båset – Det var lite som när en utvisad hockeyspelare kommer in från båset mitt i flygande anfall. Visst kan Polen ha något att klaga på för det spelarinsläppet mot Senegal, samtidigt var det fortfarande en otroligt klantig hemåtpass, och man måste även beundra och uppskatta hur snabbt Niang uppfattade och agerade på situationen.
Asien – Det kan så klart klagas på lagen från olika världsdelar, men faktum är att asiatiska lag nu har vunnit dubbelt så många matcher i VM som länderna från Sydamerika har gjort. I och med Senegals vinst mot Polen kom Afrika in i matchen också. Europa däremot förblir lite i en klass för sig själva.
Ryssland – Första landslaget att bli klart för slutspel, åtminstone i praktiken, och detta med 8-1 i målskillnad. Ändå finns det frågetecken kvar kring om de egentligen är något att ha. Vad man kan säga är två saker. För det första att de har varit ruggigt effektiva på sina målchanser. För det andra att de förmodligen vann en massa på att Dzagoev skadade sig tidigt i första matchen.
:::
TRANSFERKOLLEN
Issa Diop, Toulouse till West Ham. Ung och mycket lovande mittback som redan har gjort ett antal år som ordinarie mittback i Ligue 1. En spelare som kan växa i West Ham, som kan växa med West Ham, och ett bra test på om West Ham under ny lagorganisation kan börja hitta lite mer rätt i sina värvningar. Väl godkänd – (+++)
Bernd Leno, Leverkusen till Arsenal. En värvning det kommer gnuggas händer över mest för att det är en värvning. Helt klart en bra målvakt, men Arsenal hade eller har två bra målvakter redan i Petr Cech och David Ospina. Däremot ska nog detta mer än de båda övriga ses som de kommande fem-tio årens målvakt i det ”nya” Arsenal. Väl godkänd – (+++)
:::
Mitt under brinnande VM börjar redan nästa säsong göra sig påmind för Burnley, som går in i lottningen av Europa Leagues andra kvalomgång klockan 14:00 i eftermiddag.