Härifrån tjocknar emellertid plotten. Det är nu det verkligen ska börja avgöras. Dels i den sista gruppspelsomgången där det spelas om att gå vidare till slutspel eller bli tvungna att åka hem. Uppblandat med ett och annat lösplugg i matcher där ingen har något att längre spela för. Dels i ett kommande slutspel där det verkligen kommer vara just vinna eller försvinna.
Samtidigt övergår VM till ett betydligt mer bekvämt TV-schema, med matchstarter 16:00 och 20:00. Lite senare start på dagen. Lite mer tid mellan matcherna. Mer eller mindre perfekt. Dessutom ett närmast perfekt antal med två matcher per dag, om vi nu väljer att betrakta de dubbla matchstarterna som i praktiken en enda match.
Det är ett VM av kontraster och av dualismer. Ett VM som från början var hårt baktalat har, ungefär som väntat, allt vad turneringen har lidit fått en efter en att känna lite mer värme. Matcherna har blivit allt bättre, festen har tagit mer och mer fart, fotbollen har fått mer fokus än politiken. Men naturligtvis är det ett VM både på gott och på ont, en blandning av sött och salt.
Defensiven vs öppenheten
Trenden inom landslagsfotbollen har varit ett allt större fokus på defensiven. Det är på det viset som allt fler länder, även mindre länder, faktiskt har blivit rimligt konkurrenskraftiga. Det är en trend som fortsatt i detta VM, där tre mittbackar blivit norm, där vi i vissa fall ser rena sexbackslinjer, och väldigt ofta ett väldigt organiserat försvarsspel med hela laget.
Det är, som vi redan flera gånger konstaterat, en rent rationell utveckling. Ett landslag som har väldigt liten tid att spela tillsammans kommer lättare hinna organisera ett försvarsspel än få till ett flödande anfallsspel. Att fokusera på defensiven är alltså mycket mer effektivt. Dessutom går mästerskapsfotboll ut på att inte förlora i första hand.
Samtidigt har inte denna trend gjort detta VM lika tillknäppt och ärligt talat rätt trist som EM för två år sedan blev. Det har varit konservativt defensivt men det har också varit flödande framåt och flera matcher som verkligen har rankats högt både på underhållningsskalan och spänningsskalan. Det är så här långt den klart bästa VM-turneringen under 2010-talet.
Det är så klart rätt tidpunkt att konstatera detta givet att vi precis har avslutat den andra gruppspelsomgången, i vilket läget ofta är för de flesta lag att de faktiskt behöver vinna den matchen. Jämfört med den första omgången som kansker mer handlar om att inte förlora och komma in i VM. Vi får se hur det blir framöver när det återigen kanske finns mer att förlora.
Hatet vs baktjatet
Det har varit ett VM inte befriat från de unkna värderingarna, i synnerhet inte från ett svenskt perspektiv. Det hela fick så klart sitt crescendo i samband med Tysklands vinstmål mot Sverige och det hat som spillde över mot Jimmy Durmaz både på plats och på nätet. Rasistiska påhopp, rena mordhot, bland det vidrigaste som skådats.
Det är inte alldeles isolerat. Liknande påhopp har riktats mot bland andra Hanna Marklund under VM som helhet, där bland annat hennes norrländska dialekt har blivit föga mer än en red herring för att gnälla över att kvinnor pratar fotboll. Att det är mer eller mindre samma människor som hatar på Durmaz som på Marklund är kanske inte något långskott precis.
Kritik är en sak, påhopp är en helt annan. Förstår man inte den skillnaden gör man kanske bäst i att hålla käft. Trots uppgivenheten runt denna skit finns det ändå skäl att glädjas över den motreaktion och det baktjat detta har stött på och den anstöt detta hat faktiskt har väckt. Det är skönt att se landslaget stå upp för Durmaz. Det är skönt att se folk stå upp för Marklund. Det är trist att det ska behövas.
Festen vs elitismen
VM är lika mycket fest som fotboll. Det finns ibland en tendens från de som mest tänker fotboll att förvänta sig alldeles för mycket av VM. Men VM innebär inte att det är världens bästa fotboll som spelas, om något så snarare den raka motsatsen. Att klaga över att fotbollen inte alltid är top notch är helt enkelt att inte riktigt ha förstått poängen med VM.
VM handlar om landslagsfotboll. VM handlar också bara om att få delta. Det är kanske lätt att glömma bort det när man kommer från större fotbollsländer där att delta i VM är nästan en självklarhet. Men VM handlar också om Egypten och om Peru. VM kan handla om Panamas kommentatorer som gråter av glädje när de hör sin nationalsång spelas i ett VM för allra första gången.
VM handlar kanske också i någon mening om att sprida fotbollen över världen lika mycket som att bara vara en ren turnering för de bästa av de bästa. Och fotbollen sprids genom att länder deltar. Kanske är det också så man måste se varför VM har växt till 32 landslag, och varför det övervägs att expandera VM till 48 lag.
Något stör man sig så klart också på hyckleriet. Så fort ett afrikanskt eller asiatiskt land gör en dålig match i detta VM kommer kören fram som ojar sig över varför de får vara med i VM över huvud taget. Att även europeiska länder gör dåliga matcher väcker dock inte samma kör. Liksom att när afrikanska eller asiatiska lag gör bra matcher så ger det inga pluspoäng.
Sopor vs supportrar
Simon Bank skrev en rent beklämmande krönika, rättare sagt en krönika om något väldigt beklämmande, om hur svenska supportrar (läs: fulla män) beter sig mot kvinnliga journalister. Ögonvittnen skildrar annat liknande beteende. Från folk på plats får vi också höra andra sorgliga rapporter om beteendet på läktarna mot andra människor när Tyskland gör sitt 2-1-mål på Sverige.
Svensk supporterkultur har med rätta både fått och gett sig självt mycket beröm under de senaste typ 10-15 åren. Men det finns även, som vi ser, allvarliga problem att ta tag i. Detta försvåras av att det gärna blundas för dessa problem, de förnekas gärna, kanske för att stoltheten över vår supporterkultur på något sätt har fått kompensera för att fotbollen har blivit alltmer skit.
Beger vi oss till England så är det inte så värst mycket bättre där. Det ojades mycket i brittisk media om rasism och anstötligt beteende bland ryska supportrar på plats, men än så länge är det till min kännedom bara några engelska supportrar i Ryssland som själva råkat i problem för att de tyckt det vara en bra idé att gå omkring och heila på ett ryskt torg.
Undanflykten, både i Sverige och i England, brukar vara att detta är ju inte riktiga supportrar. Men jodå, det är det. Och innan man orkar ta till sig den obekväma insikten så blir det svårt att göra något riktigt åt problemen. Men där finns även solskenshistorier från VM. Som islänningar och nigerianer som har gemensam fest, som Senegals och Colombias supportrar som städar läktarna efter sig.
Pressen vs glädjen
Det gick inte att ta miste på lättnaden hos de tyska spelarna sedan Toni Kroos i matchens absoluta slutsekunder skickade in målet som räddade dem från vad som såg ut att bli ett i praktiken högst sannolikt uttåg redan i gruppspelet. Vi såg något liknande i Neymars ansikte och i hans tårar sedan Brasilien även de på tilläggstid lyckats få hål på Costa Rica till sist.
Pressen är naturligtvis enorm på vissa landslag och kanske även på vissa specifika spelare i synnerhet. Det behöver inte tittas längre än till Leo Messi för att förstå det. Det är ett VM, som bara spelas vart fjärde år, och ett helt lands förhoppningar placeras ofta på spelarnas axlar, och kanske inte alltid på det allra bästa av sätt.
England vet naturligtvis om detta bättre än de allra flesta. Samtidigt har England så här långt i VM visat upp den andra sidan av samma mynt, glädjen över att spela VM. En glädje vi förut sett hos exempelvis Brasilien och Tyskland, men som vi hittills hittat i England, Kroatien, Belgien med flera. Samtidigt har England också haft två fullt vinnbara matcher så här långt i VM.
Förutsägbarheten vs ovissheten
På ett sätt har VM varit tämligen förutsägbart. De europeiska lagen går som väntat alldeles utmärkt bra. Möjligen med några undantag som dock ändå i stora drag är de väntade. Samtidigt har lagen från övriga världsdelar det generellt sett väldigt tufft och i den utsträckning de går vidare så motsvarar det i hög utsträckning den lottning de faktiskt fick.
Samtidigt rör vi oss nu in i VM:s andra halva, och snart in i slutspelet, betydligt mer ovetande om vilka som egentligen kommer vinna detta VM. Inför VM kändes det trots allt ganska givet att det stod mellan möjligen en handfull länder som kändes ovanför övriga. Har gruppspelets första två omgångar visat något är det att dessa är långt ifrån orörbara, och av sexton lag som går till slutspel är det nu istället bara en handfull som kanske kan räknas bort från VM-segern.
Och det är ju fantastiskt roligt trots allt.
:::
VM-KOLLEN
England – Exakt samma poäng, exakt samma målskillnad, exakt samma antal gjorda mål. Om Englands match mot Belgien slutar oavgjort kommer antalet gula kort avgöra vem av dem som vinner gruppen, där England just nu har ett gult kort färre. Blir även detta antal lika så avgör lotten.
Argentina – Tunga rykten att Argentinas spelartrupp har gjort myteri mot Jorge Sampaoli och att denne är i praktiken bortkopplad, och att spelartruppen nu sköter taktik och laguttagning. Om nu det stämmer, vilket det kan göra, så är alltså Leo Messi ställföreträdande (och spelande) förbundskapten.
Fadersmord – Carlos Queiroz var en tung pjäs både i att ta Cristiano Ronaldo till Man Utd och på så sätt introducera honom till världsfotbollen, och i att utveckla denne till den världsspelare han inom några år blev. Idag måste Queiroz Iran vinna mot Cristianos Portugal för att gå till slutspel.