”Vinn nästa fotbollsmatch!” Ofta när Roy Keane drar iväg på en av sina rants i en fotbollsstudio känns det mest som något med komisk effekt, något man mest vill skratta åt. Och den här godbiten han levererade efter Englands vinst mot Panama är inget undantag. Det låter initialt som just den typ av ytlighet Keane då och då gör sig skyldig till.
Men vid närmare inspektion är den ändå inte så dum. Keanes utfästelse, vars innehåll och form fick Ian Wright att börja gapskratta, kom som dennes inlägg i diskussionen om hur England skulle tänka och agera i dagens match mot Belgien. Är det en match England ska försöka vinna eller är det en match som England bör tanka för att på så vis få en ”lättare” slutspelslottning?
Vad Roy Keane menade var att England borde strunta fullständigt i vilka de eventuellt får möta i kommande matcher. Nästa match är mot Belgien och då ska England försöka vinna den matchen. Sedan spelar de åttondelsfinal och då jobbar man för att vinna den, oavsett motstånd. Att börja vara ”smarta” med sådant där leder sällan i längden till något positivt, menar Keane.
Det finns en klar poäng med detta. Om inte annat var det precis samma filosofi som låg bakom den bästa och mest framgångsrika säsong ett engelskt klubblag någonsin har haft, så den förtjänar ju sin dag i solen även för England. Vinn nästa match! Inte mindre viktigt i mästerskap precis, där momentum har sådan betydelse. Vi såg hur det gick för England i EM sedan de ”vilat” mot Slovakien.
Kanske hade det gått att resonera på ett annat sätt om det gällde erfarna och vinnarvana landslag som Tyskland, Spanien eller Brasilien. Där känner man att det är fullt möjligt för dem att varva ned i den tredje gruppmatchen utan att tappa gas och fart in i slutspelet. Men England känns inte som ett landslag som riktigt har det i sig. Har de fått upp ångan gör de kanske bäst i att köra på.
Det vore ju samtidigt dumt att vara naiv i onödan. Ett ofta tydligt tecken på mästerskapskompetens är att navigera klokt genom turneringen, och inte göra livet svårare för sig än nödvändigt. Om England faktiskt har möjligheten att innan semifinalen slippa potentiellt livsfarliga motståndare som Brasilien, Tyskland och Frankrike så vore det kanske dumt att inte ta den.
Inte för att England på något sätt vore rakt av chanslösa mot dem. Och inte heller för att England på något sätt vore givna vinnare mot exempelvis Colombia eller Mexiko som de i så fall kanske får möta istället. Men det är klart, att om man på förhand ska välja motståndare, så känns det senare som den betydligt mer lätthanterliga resan, såväl sportsligt som mentalt.
Något beror det kanske i slutänden på vad som kommer betraktas som ett lyckat VM för England i England. Vilket inte handlar om att England måste vinna VM, hur mycket än SVT försöker sälja den loppätna byrackan raka vägen in i det svenska folkhemmet för oklart vilken gång i ordningen.
Det ska inte blundas för att de två första matcherna har gett England ett riktigt högt VM-humör. Det är positivt och optimistiskt, och det skrivs fina saker både om landslaget och om spelarna själva. Med andra ord, på så vis sker i England vad som sker och hade skett i precis alla andra länder i samma läge. Samtidigt är det också något som vilar på en mycket bräcklig grund.
Vilka utfall kommer få England att betrakta detta som ett framgångsrikt VM oavsett en förlust i deras sista match i VM? Och omvänt, vilka utfall skulle trots denna positiva inledning istället bekräfta det starka narrativet om Englands oduglighet och känslan av ännu ett misslyckat VM?
En semifinal skulle tveklöst betraktas som en enorm framgång som skulle vara bortom ifrågasättande. Motståndet på vägen till semifinalen skulle spela mindre roll i ett sådant scenario, precis som 1994 var fallet för Sverige. Semifinal är trots allt semifinal. Det skulle vara Englands största framgång i VM eller egentligen något mästerskap sedan det så omtalade 1990-VM. Semifinal vore ”seger”.
Men hur skulle en kvartsfinal för England egentligen betraktas, om vi antar att de åker ut efter en hyfsat jämn match mot någon av stormakterna, exempelvis Brasilien? Semifinal är så klart längre fram än kvartsfinal, men att åka ut i en jämn kvartsfinal mot Brasilien eller Tyskland är ju inte nödvändigtvis en sämre prestation än att ta sig till semifinal via Japan och Sverige.
Hur nyanserade är egentligen England och de engelska kritikerna? Kanske är det samma fråga ställd på ett annat sätt. England är förvisso inte behjälpt i det här avseendet av att gruppspelet varit så avslaget. Tunisien och Panama var lag som England bara skulle slå. Belgien är naturligtvis ett bra lag, men förutsättningarna gör att det vore svårt att säga vad en vinst ikväll faktiskt skulle betyda.
Det betyder att risken är rätt uppenbar att om England exempelvis skulle ta sig till en kvartsfinal och där åka ut mot Brasilien så skulle den naturliga, kanske till och med den korrekta, responsen bli något i stil med att det var ju typiskt England, att så fort de stötte på riktigt tufft motstånd i en avgörande match så blev det stryk som vanligt. Pyspunka på framgångssnacket.
Det vore väl i och för sig en mildare variant av vad som skulle hända om England förlorade en åttondelsfinal eller kvartsfinal mot exempelvis Colombia, Mexiko eller Sverige. Men det är så klart en risk som finns alldeles oavsett om England slutar etta eller tvåa i sin grupp. Kanske är det argument nog för England att följa Roy Keanes råd att bara tänka på att ”vinna nästa match!”
England är helt enkelt inte bra nog, åtminstone inte rutinerade eller vinnarvana nog, att kunna planera på förhand för en kvartsfinal mot Brasilien, Tyskland eller whatever. Att försöka vara smart-asses och skaffa sig själva en fin röjd väg fram till semifinalen riskerar kosta mer än vad det till sist smakar och leda till att England dribblar bort sig själva längs vägen.
Det låter på Gareth Southgate och på Harry Kane som om de tänker på ungefär samma sätt. England skulle i så fall gå för vinst ikväll mot Belgien. Frågan är så klart hur Belgien tänker.
(Bloggen skriven strax innan Tyskland något överraskande kraschade ut ur VM, men det förändrar egentligen inte själva principresonemanget särskilt, så ni får leva med några uppgifter som inte längre stämmer.)
:::
VM-KOLLEN
1966 – När var det senast England slutade före Tyskland i ett VM? Jodå, det var för 52 år sedan, när England vann VM efter att ha mött Västtyskland i finalen. Men den här gången tar sig Tyskland alltså inte ens till slutspel i ett fiasko som ju as the story goes bara kunde hända England?!
32 – I och med Costa Ricas mål mot Schweiz så innebar det att samtliga 32 lag i detta VM har fått göra mål åtminstone en gång i detta VM och gett alla sina supportrar både på plats och därhemma i alla fall en möjlighet att jubla euforiskt, vilket är väl precis vad ett VM ska handla om.
Drama – Efter det nervrasslande dramat i Sveriges VM-grupp igår så bänkar vi oss idag för något som ser ut att kunna bli ännu värre, nämligen upplösningen i Grupp H mellan Senegal, Japan och Colombia. Där känns det emellertid riktigt trist att en av dem ofrånkomligen måste åka ur.