EFL Championship 2018-19: Platserna 9-16

Den här veckan ägnas åt världens största, bästa, längsta, mest populära och mest dramatiska andraserie. Det är en fantastisk serie. Vad som framför allt gör den så underhållande och så engagerande är dess närmast gränslösa variation av klubbar i alla storlekar, taktiska modeller, influenser från alla länder. Och så naturligtvis den guldpotta som befinner sig i slutet av dess regnbåge – uppflyttning till Premier League.

Det är en serie som sparkar av på fredag kväll, med matchen mellan Reading och Derby County på Madejski Stadium. Dagarna innan dess går vi igenom serien klubb för klubb, placering för placering, utifrån hur vi bedömer deras respektive styrkor, brister och möjligheter. Vi börjar nedifrån och arbetar oss uppåt. Det enda vi vet med säkerhet är att på några punkter kommer vi ofrånkomligen ha spektakulärt fel.

Metoden är rätt enkel. Vi har båda gissat en sluttabell och placerat klubbarna på sina respektive slutplaceringar inom parentes. Genomsnittet av våra tabellen bildar bloggens prognos till sluttabell för EFL Championship. Där flera klubbar har hamnat på samma snittplacering placeras den klubb först som slutade bäst förra säsongen.

(16) SHEFFIELD WEDNESDAY

Hyllman. Det har varit en sommar mest ägnad åt att göra sig av med spelare för Sheffield Wednesday, som med en för stor spelartrupp och på grund av financial fair play-regler inte har kunnat värva nya spelare. Det tvingar Jos Luhukay att jobba mer med det spelarmaterial han redan har tillgång till och i större utsträckning än tidigare jobba in ungdomar i laget. Det behöver inte vara negativt. Sheffield Wednesdays förra säsong var en besvikelse, Carlos Carvalhal hade inga idéer kvar, men laget och spelarna svarade positivt på Luhukays idéer under våren. Förvänta er inga underverk från Sheffield Wednesday den här säsongen men åtminstone ett stabilare lag. (#12)

Linhem. Sheffield Wednesday är ett av ligans mest förvirrande lag för mig. Mycket av det lag som nyligen var ett etablerat topplag finns kvar men det känns inte som att man visat någon större ambition på flera säsonger. Det enda ambitiösa är egentligen att Jos Luhukay är en erfaren tränare på europeisk toppnivå. Var uppsvinget de fick till slut tack vare Luhukay och är det något de kan bygga vidare på? Är Forestieri tillbaka på riktigt eller kommer de låta han lämna istället? Vilken är Adam Reachs bästa position? Kan Hutchinson komma tillbaka? Har man en målvakt? Det finns en bra trupp på Hillsborough men många frågetecken.  (#17)

(15) BRISTOL CITY

Hyllman. En av förra säsongens succéberättelser i Championship och för all del även i Ligacupen. Lee Johnsons lag var minst sagt charmigt. Det är däremot lite svårt att tänka sig att Bristol City skulle kunna upprepa den säsongen. Under sommaren har Bristol City tappat sin kanske främste anfallare i Bobby Reid, till Bournemouth. En annan nyckelspelare har försvunnit i Aden Flint. Att klubbens ordförande går ut i ett brev och försvarar klubbens transferfönster som väldigt starkt kanske framför allt signalerar att många kritiserat detta transferfönster. Framför allt måste Bristol City hinna hitta en lösning på målvaktsposten. (#18)

Linhem. Bristol City är en udda fågel. Med Lee Johnson har de stundtals varit ligans bästa lag och ibland kanske ligans mest miserabla lag. De såg ut att ha hittat balansen under hösten där de bara förlorade tre matcher men från och med 30 december tills ligan slutade vann man å andra sidan bara fyra matcher. Denna säsongen har man tappat sin bästa målskytt i Bobby Reid och sin bästa försvarare i Aden Flint. Men ändå tror jag de slutar på samma position? Det beror på att Bristol City redan ifjol lyckades ersätta Tammy Abraham och att man gjort flera intressanta värvningar. Adam Webster gör färre mål än Flint men är en defensivt kompetent ersättare. Marley Watkins kan mer än han visade i Norwich. Mohamed Eisa var en enorm sensation i Cheltenham  (23 ligamål) och jag kan inte vänta på att få se hur han hanterar av The Championship. Han spelade i engelska åttondedivisionen så sent som den förrförra säsongen. (#11)

(14) NORWICH CITY

Hyllman. Det såg ett tag förra säsongen ut som om Norwich skulle sparka Daniel Farke, men klubben valde att hålla fast vid honom. Möjligen var styrelsens förväntningar på laget lägre ställda än supportrarnas. Det oroar med Norwich att de sedan januari sålt sina båda bästa och mest kreativa spelare i Alex Pritchard och James Maddison. Norwich är ett lag som har sin possession-fotboll men i största allmänhet saknar farten i spelet att verkligen kunna utgöra ett hot mot motståndarna. Om Farke lyckas injicera mer fart i laget under sin andra säsong så kanske, kanske kan Norwich slingra sig till ett playoff, men det är ett långskott. (#13)

Linhem. Jag blev inte klok på Norwich ifjol. De hade en av ligans bästa spelare i James Maddison men kunde ändå inte sluta bättre än på fjortonde plats? Ett ganska givmilt försvarspel och ett väldigt trubbigt anfallspel. Nelson Oliveira spelade och firade som om han var en politisk fånge. Farke har tur som fått behålla jobbet men måste göra ännu bättre denna säsongen, utan lagets överlägst bästa spelare från ifjol. Antagligen blir det någon annan än Farke som leder dem till en stabil mittenplacering. (#15)

(13) IPSWICH TOWN

Hyllman. Var försiktig med vad du önskar dig, du kan få det! – är ett gammalt och välkänt uttryck. Ipswichs supportrar har önskat sig en annan manager än Mick McCarthy under en längre tid nu och från och med den här säsongen får de sin vilja igenom, sedan McCarthy avgått och ersatts av Paul Hurst, som hade sina stora framgångar med Shrewsbury i League One förra säsongen. Om Hurst får ut lika mycket av Ipswich som han fick av Shrewsbury så kommer Ipswich bli en farlig kraft att räkna med i Championship, men den här säsongen handlar det mest om att sätta en spelidé och bygga ett lag. (#15)

Linhem. Ska man göra sig av med Big Mick McCarthy och sen ändå inte satsa stort är det svårt att hitta en mer passande manager än Paul Hurst. Det ska verkligen nämnas att man slutade tolva ifjol vilket var en överprestation. Enligt expected goals borde man kanske varit nedflyttningshotade. Jag tror på Paul Hurst. Jag tror inte att mirakelarbetet han gjorde i Shrewsbury är möjligt att återskapa men han har fortsatt med sin filosofi att värva hungriga spelare från lägre divisioner och jag tror det kommer leda till en stabil mittenplats med lite mer underhållande spel. (#12)

(12) BIRMINGHAM CITY

Hyllman. Birmingham fick ett rejält lyft förra säsongen när Garry Monk tog över laget. Vad som i grunden var en rätt stark spelartrupp fick plötsligt ett taktiskt system att hålla sig inom och en manager som ställde högre krav på kollektiv arbetsinsats. Om Monk lyckas få ut bästa möjliga från spelare som Jota, Craig Gardner, Harlee Dean med flera finns det teoretiskt sett en playoff-push i Birmingham den här säsongen. Men väldigt mycket ska i så fall gå Birminghams väg. Att Birmingham ska klara sig bättre än de tre senaste säsongerna, då de kämpat mot nedflyttning ända in i sista omgången, känns däremot givet. (#9)

Linhem. Jag är också sugen på att se tillbaka på deras förra transferfönster och se hur bra Birmingham kan vara men jag tror faktiskt att nedflyttning är klart mer troligt än en playoff-push. Det var ett helt uselt lag ifjol och det är fortsatt en tunn trupp som verkar drabbade av ett transferembargo. Visst blev de bättre under Garry Monk som är en bra manager men olikt hur han var som spelare har han inte varit någon stark manager i motgång. Får det återigen en dålig start kan det verkligen gå illa igen, jag tror dock att kvaliteten som finns räcker för stabilitet och förhoppningsvis kan Monk få bygga vidare till nästa säsong. (#16)

(11) LEEDS UNITED

Hyllman. Marcelo Bielsa är manager i Leeds. Kanske den mäktigaste anställningen i denna andraseries långa historia, åtminstone sedan Brian Clough, och möjligen den mäktigaste i någon andraserie någonsin. Bielsa är naturligtvis ett väldigt respekterat namn men kommer det översättas till omedelbar framgång för Leeds? Nej, det är tveksamt. Bielsa har sina metoder och med tiden kan de bli väldigt lyckade för Leeds men just den här säsongen kommer det i första hand handla om att få metoderna att sätta sig och att få taktiken att ta form. Leeds galna transferfönster förra sommaren ligger dem fortfarande i fatet. (#10)

Linhem. Jag hade älskat denna anställning ännu mer för några år sedan. Och om Bielsa hade tagit över en annan klubb än Leeds. Jag är beredd på att Bielsa ska lämna ända framtills jag skickar över denna texten till Hyllman. Det jag ändå gillar med Leeds är värvningarna de gjort efter jag gjorde detta tippet. Barry Douglas var ligans klart bästa vänsterback (nåja, wingback) ifjol och det är tråkigt att Wolves inte litar på honom i Premier League. Likaså är Blackman i målet en stabil målvakt, Lewis Baker har potential, och Jack Harrison är en väldigt spännande spelare som inte fick någon chans alls av Pulis ifjol. Det är svårt att se Bielsa bli långvarig men det kan bli väldigt bra en kortare period. (#13)

(10) PRESTON NORTH END

Hyllman. Nära playoff förra säsongen och jag tror de kommer vara minst lika nära den här säsongen, alls inte omöjligt att de faktiskt tar sig till playoff. Preston under Alex Neil är ett ettrigt spelande fotbollslag med hög arbetsintensivitet och ett väldigt effektigt högt presspel. Helt enkelt ett mycket roligt lag se spela fotboll. Dessutom en spelidé som passar alldeles utmärkt i EFL Championship nu för tiden. Spelare tenderar bli bättre i Preston och det är alltid ett positivt tecken på ett lags utveckling; spelare som Ben Pearson, Josh Harrop, Darnell Fisher och Sean Maguire. Värvningen av Graham Burke gör Preston målfarligare framåt. Säsongens outsiderlag. (#7)

Linhem. Det jag verkligen gillar med Preston är att de hittat en egen niche i att hitta irländskt guld i slutet av regnbågen. I stort sett inget annat lag värvar från de irländska ligorna. Preston är i stort sett en irländsk koloni. Därför är det väldigt tråkigt att se Sean Maguire skada sig igen, han gjorde tio mål på 19 matcher ifjol och väntades bli en nyckelspelare för PNE denna säsongen. Preston är dock ett kollektiv och Alex Neil har gjort ett fint jobb med hur de spelar. Det vore kul om Graham Burke som du nämner blir nästa lyckade irländska import. (#10)

(9) WEST BROMWICH ALBION

Hyllman. Att mobilisera och motivera spelartruppen under slutet av en säsong är en sak, att göra det över en hel säsong med allt vad det innebär är en helt annan. Många hoppas att Darren Moore ska klara jobbet, många undrar om han gör det. Problemen har hopat sig för West Brom under sommaren efter nedflyttningen från Premier League, med en sportchef som gjort sig ovän med spelarna, med spelare som strejkat och lämnat klubben. Det har varit en mer eller mindre bortkastad sommar för West Brom som har en tillräckligt stark spelartrupp för att rasa nedåt i tabellen, men inte tillräckligt stark för att kunna hota toppen av tabellen. Framför allt ett långsamt mittfält. (#13)

Linhem. Jag gillar inte att vara den som kanske överskattar nedflyttade nykomlingar eller större lag överlag men jag gillar Darren Moore och det finns mycket kvalitet och rutin i WBA. Jag gillar att man försöker ge James Morrison ett nytt kontrakt, det märktes att han skadade sig för säsongen förra oktober. Det är dock möjligt att WBA med en något kaosartad situation är ett av lagen som far illa av att transferfönstret stänger tidigt. De skulle kunna behöva augusti ut, å andra sidan kan det betyda att de får behålla en del bra spelare? Deras få värvningar gillar jag ändå starkt. (#7)

Hyllman: Mohamed Salah kommer vara fortsatt extremt bra för Liverpool, han är knappast någon one season wonder så som alltid brukar vara farhågan eller önsketänkandet snarare får man väl säga, från motståndarsupportrarna. Däremot kommer helt säkert motståndarlagen hitta nya sätt att försöka eliminera det hot han faktiskt utgör. Salah överpresterade kopiöst i termer av mål och assists förra säsongen jämfört med ”förväntat” antal mål och assists och det är kanske inte helt realistiskt att tänka sig att han ska prestera riktigt lika bra i det avseendet. Andra spelare behöver alltså rycka in. Men Liverpool är heller inte ett one man team. Än mindre den här säsongen då de har förstärkt sitt mittfält markant vilket gör det mindre statiskt och mer målfarligt.

Linhem: Kan tycka man glömmer bort Firminos roll, hur Mané anpassade sig till en mer tillbakadragen roll, den trions samspel, och hur man spelade Salah ifall förra säsongen enbart ska defineras av Salahs individuella briljans. Men visst, det är svårt att upprepa den sortens säsong. Det som talar för en fortsättning är väl att hans prestationer var så genomgående bra och höll hela säsongen. Både i ligan och i CL. Inte bara mål, utan assist också. Han spelar med ett otroligt självförtroende. Det positiva är som nämnt att man förstärkt mittfältet, genom att värva Liverpools första defensiva mittfältare på år och dar och Naby Keita. Det ska bli kul att se Keita dra igång en kontring och slå de där fina välavvägda raka passningarna i djupled till Salah och gänget. Jag gillar att Liverpool värvat in Shaqiri, delvis som en Salah-back up och delvis som ett extra vapen som Liverpool saknade ifjol. Jag, som kroniskt orolig Liverpool-supporter, skulle gärna se mer breddvärvningar till anfallet(då Klopp uppenbarligen inte litar på Harry Wilson, Ben Woodburn, Ryan Kent, och Sheyi Ojo för de rollerna). Det var pinsamt att se Danny Ings efter alla sina knäskador spela som ytter ifjol. Hur Klopp faktiskt klarade att rotera sin topptrio ifjol utan några bra alternativ har jag inte riktigt förstått än. Solanke avslutade som om han bedrev ett korståg mot floskeln ”Till och med jag skulle kunna göra tio mål om jag spelade med topplag X”.

Eliasson: Alltså jag tänker ju att den säsongen som Liverpool hade innan Salah anlände fungerar som ett slags bevis för att man definitivt skulle kunna kompensera för det. Man spelade trots allt in fler poäng den säsongen i ligan. Men det har ju blivit en populär sak att hävda att Liverpool är ett ”one-man team”, men människor som ofta säger den sortens saker har alltid tankesättet att om den spelaren skulle försvinna så ersätts han inte av någon, det laget kommer hädanefter spela med tio man på planen. Jag är en av dem nissarna som hävdar att många spelare på toppen håller en likvärdig kvalité trots att flera av dem har en världsklasstämpel snurrandes över sig medan andra inte har det. Och skillnaden i anseende är mer kopplat till förutsättningarna som spelarna har än någonting annat. Salah var en helt okej spelare i ett topplag i Serie A men i Liverpool är han ansedd som en absolut världsklasspelare. Har egyptiern alltså blivit två snäpp bättre på Anfield eller är det bara så att spelmodellen i Liverpool matchar och framhäver hans färdigheter perfekt medan Romas inte gjorde det? Linhem har pratat om resterande delen i den beryktade anfallstrion och allihop är vitala för Liverpool och det är lite så jag ser på det, att anfallstridenten som helhet håller absolut världsklass.

En relativt sett svag start på förra säsongen var något som tidigt hakade Liverpool av titelstriden och bidrog till att göra Man Citys försprång större än vad det kanske i realiteten är. Under våren såg det betydligt jämnare ut. Jürgen Klopp har den här sommaren planerat försäsongen för att kunna pumpa igång på alla cylindrar redan från första omgången. Klokt, eller kan det komma surt efteråt?

Eliasson: Det är givetvis helt rätt agerat från Klopps sida. För det första så sänder det ut rätt signaler att Klopp har adresserat problemet från ifjol med den lite för långa startsträckan. Sedan så ska man ju inte glömma heller att Liverpools trupp i år är något bredare. Framförallt på det centrala mittfältet där slitaget alltid riskerar att bli som allra störst i ett Klopplag. Det är många löpmetrar som förväntas av en där. Väldigt synd dock med Oxlade-Chamberlains skada som gör att ett väldigt lyxigt läge förvandlas till ett lite mindre lyxigt läge och det kan ha konsekvenser.

Hyllman: Svaret riskerar väl bli en banalitet eftersom det naturligtvis alltid måste vara klokt att inte tappa några poäng i onödan. Men det är desto viktigare givet att Man City nu har satt ribban så högt och att det helt enkelt inte funkar att låta dem bygga upp ett tidigt försprång igen. De ljusblå kan så klart babbla om sitt stora försprång i poäng men utan säkeravståndet ned till de andra lagen som de fick lite till skänks förra säsongen så får säsongen och titelstriden en helt annan press och dynamik. Rätt tänkt av Jürgen Klopp således att börja snabbt, särskilt som det efter VM kan ta lite tid för Man City själva att komma igång. Här är det istället Liverpool som har chansen att ordna till ett litet försprång om de sköter sina kort rätt.

Linhem: Det känns smart att få en pigg start på säsongen. Det känns ju som att andra lag kanske är i större förändring, skulle kunna vara dåligt förberedda, eller helt enkelt har mycket spelare som är trötta efter VM. Det gäller förstås också att inte bli en ”hare” för övriga lag och bli helt tröttkörda lagom till vintern. Det kommer förstås tillkomma komplikationer och lag som avslutar en säsong starkt behöver inte nödvändigtvis börja nästa bra, men det är ett bättre Liverpool som börjar denna säsongen. Framför allt är det nästan ett helt annat försvar. Alisson är helt ny, Van Dijk är ganska ny, och varken Alexander-Arnold eller Robertson startade säsongen som förstaval. Därtill har mittfältet förstärkts i sommar. Liverpool är ett av lagen som ser mest redo ut för ligastarten. Man får väl hoppas att alla dessa försäsongsmatcher och intensiva träningspass är tajmade perfekt.

Det går säljrykten om Nathaniel Clyne vilket skapat oro i leden. Har inte Liverpool sin högerback redan i Trent Alexander-Arnold däremot? Är det inte möjligt för Liverpool att samtidigt jaga titlarna och våga lita på kidsen? Samma frågeställning gäller Rhian Brewster som trots stort intresse från Bundesliga precis skrev på nytt kontrakt med Liverpool.

Hyllman: Det måste vara möjligt. För mig är det självklart att Trent Alexander-Arnold är förstavalet på högerbacken tills vidare, i synnerhet efter den säsong han precis har haft. Liverpool kommer från sin bästa säsong på länge och de grejade hela säsongen utan Nathaniel Clyne, varför skulle de plötsligt nu börja känna oro för att vara utan honom? Med Rhian Brewster i klubben och med den talang han besitter är det för mig en smula svårt att förstå varför Liverpool fortfarande håller på och dribblar runt med slaggprodukter som Danny Ings och Daniel Sturridge. Okej, de kanske mest har placerat dem i skyltfönstret för att lättare kunna sälja dem. Koppla tillbaka till förra frågan, jobba smart med Brewster, Solanke och Woodburn bredvid Shaqiri som backup till den ordinarie trion och Liverpool har bredd, spets och utvecklingsbarhet i sig att kunna starta säsongen snabbt och därefter öka.

Linhem: Självklart bör Alexander-Arnold fortsätta få förtroende. Efter förra säsongen vore något annat bisarrt. Med det sagt kan jag se det nyttiga i att behålla Clyne. Det gör att Joe Gomez förhoppningsvis kan fokusera på att spela mittback och att Liverpoolsupportrar slipper se Klavan i annat än cupmatcher eller riktiga nödfall. Dessutom är Clyne (och Milner och Gomez) en bättre vänsterback än Alberto Moreno. Med det sagt är det antagligen också en smart affär att sälja Clyne ifall bra bud kommer och plötsligt har ju Liverpool blivit bra på att ta betalt för sina spelare (prisa Michael Edwards!). Skulle det krisa finns Gomez,  Camacho har imponerat som högerback på försäsongen, och Milner finns ju alltid. Ska man satsa på flera fronter gillar jag idén av att ha en bredd trupp och gärna ha flera kapabla ytterbackar. En anledning till att Brewster inte fått chansen än är att han varit långtidsskadad ett tag nu, likaså hade Woodburn en del skadeproblem ifjol. Det ursäktar förstås inte att Danny Ings med sitt halvdussin allvarliga knäskador får speltid eller att man återfår hoppet om Sturridge. Jag är helt med på tanken att fylla ut med ungdomar, det är fler ute på lån nu som jag gärna sett få speltid. Det försvagade två positioner ifjol när man skulle flytta Oxlade-Chamberlain till en ytterplats när han var så bra i mitten. Jag kan dock tänka mig en rutinerad ytterforward till i truppen, som Maxi Rodriquez när han blev en publikfavorit. När vi ändå pratar om ungdomar är jag kanske mest intresserad av unge Curtis Jones som verkar stå högt i kurs inom klubben. Jag tror han spelat i varje försäsongsmatch hittills och trots att han är född -01 har han sett bra ut mot vuxet motstånd. Det är inte helt rimligt att han ska få speltid annat än i de inhemska cuperna men där bör han vara gjuten i startelvan, likt Alexander-Arnold var förrförra säsongen.

Eliasson: Man tycker ju att Liverpool borde ha större tilltro till sina ungdomar. Klopp har ju trots allt ett ganska fint track record där när hans ligavinnande Dortmund hade en ryggrad mestadels bestående av unga talanger. Hummels, Schmelzer, Sahin, Subotic, Bender, Großkreutz, Lewandowski, Kagawa och Götze var alla i tidig 20-års ålder eller yngre. På sätt och vis så kan man ju hävda att det är ytterst viktig detalj för Klopp spelmodell att ha många yngre spelare eftersom det krävs sådan ordentlig dos med energi för att fungera optimalt. Men kanske Klopp har blivit påverkad av den ökade pressen? I Dortmund kunde han ha råd med sämre insatser och kunde på ett helt annat sätt låta spelarna växa in i rollerna. Den lyxen har han ju inte på samma sätt i Liverpool. Pojken med de tre förnamnen borde definitivt ha gjort högerbackspositionen till sin nu i inledningen men det skadar väl inte att ha lite extra konkurrens på positionerna antar jag.

Medgång är en sak. Liverpool är bra i medgång. Jürgen Klopp är bra i medgång. Men med tiden och med de allt större investeringarna följer också kraven och de allt högre förväntningarna och med dem, om de inte riktigt infrias, följer också kritiken. Hur är Liverpool och Jürgen Klopp funtade att hantera den pressen och sådan eventuell motgång?

Linhem: Obehaglig fråga måste jag säga. Liverpool har ju systematiskt i snart 30 år varit dåliga på att hantera press och motgång. Nästan alla andraplatser följs upp av placeringar utanför toppfyran. Baserat på Klopps tidigare klubbar verkar det också finnas ett bäst före-datum, även om Dortmunds stora skadekris borde vara mer undviklig. Det som talar för att man kan hantera pressen är att man trots allt löste det bra ifjol och på ett smart sätt försöker sina svagheter. Att man har ett ganska ungt lag trots allt och inte behöver hålla tummarna för att spelare ska fortsätta prestera på samma nivå trots ålder. Känslan, som förstås kan förråda, är att laget fortfarande är på uppsving. Det känns som att man kan och är gjorda för att utmana om ligatiteln och spela i fler finaler. Inte för att jag skulle våga tippa det eller skulle bli förvånad om man plötsligt slutar femma igen, men objektivt ser det lovande ut. Det finns andra topplagsmanagers just nu som verkar klart mer besvärad av pressen än Klopp, så länge han inte låter sig hamna i mediafällor.

Hyllman: Med klubbens historik och det rent objektiva förhållandet att har gått snart 30 år sedan Liverpool vann ligan senast så kommer det landa en fullständigt vansinnig press på Liverpool om de framåt våren skulle befinna sig i en skarp titelstrid. Förhoppningarna kommer vara enorma. Uppgiften för Jürgen Klopp blir att försöka vända detta till något positivt, hellre se möjligheten att bli historiska. Det här är ändå en säsong som markerar någon slags brytpunkt för Jürgen Klopp och Liverpool. Hittills har de kunnat spela relativt sett utan någon större press. Härifrån måste de börja förväntas vinna saker. Vilket oavsett vad man förväntar sig inte är någon alldeles lätt sak. Den största frågan tror jag är hur Jürgen Klopp själv hanterar hårdare bollar från omvärlden.

Eliasson: Kan tycka det är lite taskigt mot Klopp att hävda att han har ett slutdatum bara för att hans Dortmund började svaja mot sluttampen av hans tid där. Alla lag behöver ju förnya sig hela tiden, det slipper ingen undan. Dortmund blev sämre på grund av att vissa av nyckelspelarna blev äldre och mer skadebenägna medan andra lämnade för mer lukrativa erbjudanden. Dortmund hade inte musklerna att ersätta dem rakt av med likvärdiga pjäser och sedan fanns inte längre tålamodet från ledningen att skynda långsamt som tidigare samtidigt som Klopp förmodligen saknade energin för en nystart. Liverpool sitter i en annorlunda sits nu där kapitalet och möjligheterna finns på ett helt annat sätt. Det positiva för Liverpool är att några av nyckelspelarna ger intrycket av att vara i sina egna mentala bubblor hela tiden. Milner verkar tro att han jobbar på den lokala puben när han spelar på Anfield. Glidtackla världsstjärnor är som att svabba golv för honom. Och sedan har vi Salah som är som en vandrande positiv religiös stereotyp där han känns harmonisk i både kropp och själ. Att Klopp kommer stå för heta, passiv-aggressiva kommentarer i matchintervjuer känns givet. Men det mänskliga psyket är fragilt och i slutändan handlar mycket om att bollen helt enkelt bara ska studsa rätt.

Mittfältet och målvaktspositionen har fått en rejäl ansiktslyftning i Liverpool under sommaren. Är det tillräckligt för att göra nästa säsong till denna säsong? Hur slutar det för Liverpool i ligan till slut och kan de för en gångs skull göra något vettigt med de här förbaskade cuperna?

Eliasson: Det känns givet på pappret att den ultimata slutstriden kommer stå mellan Premier Leagues två mest älskade antihjältar. Liverpool har stått för tre ordentliga spetsvärvningar i Fabinho, Naby Keita och Alisson Becker. Fabinho är min personliga favorit av den trion med anledningen av att det är en fantastisk spelare som också fyller ett väldigt stort och viktigt behov för Liverpool. Alisson var en av de mest framstående målvakterna den gångna säsongen i Europa. Han visade att han har förmågan att vinna poäng åt sitt lag på ett sätt som endast målvakter av de högre kalibern kan mäkta med. Tycker ändå den värvningen hintar om en oförmåga hos Klopp. Roma ersatte Alisson med Robin Olsen vilket många har ställt sig kritiska mot. Förklaringen till detta ligger i att Monchi inte anser att man behöver en keeper av absolut toppklass om försvaret som helhet håller en hög nivå. Jag är enig i detta tänk. Jag tror att Liverpool kommer fortsätta att bjuda på en del defensiva blunders likt tidigare men nu har man tillgång till en målvakt som visat att han besitter förmågan att agera räddare i nöden när resten av försvarslinjen sviktar. Jag delar mångas optimism kring Shaqiri med. Visst har den trixiga köttbullen misslyckats i storklubbar tidigare men förutsättningarna är lite annorlunda den här gången. I Bayern kom han in som en stortalang som skulle visas upp för världen och i Inter kom han in som den tilltänkta lösningen på deras offensiva problem. I Stoke har han blandat och gett mycket men har ofta haft ansvaret att försöka bjuda på läckerheter och luckra upp motståndarförsvaret på egen hand. I Liverpool kommer han ha en mer lågmäld status och vara en i mängden och det kan nog fungera som lite av en frihet för schweizaren. Klopp verkar fast besluten att kamma hem en titel denna säsong med. Det kommer satsas på CL garanterat men jag tror inte Liverpool kommer ignorera det inhemska cupspelet då det kan bli ens sista räddning om allt annat misslyckas. Liverpool slutar tvåa och tar sig till minst en cupfinal. – (2)

Hyllman: Rimligtvis måste Liverpool på förhand betraktas som den främsta utmanaren till Man City om ligatiteln. Det betyder knappast att de är ensamma utmanare eller att det är någon självklarhet att de landar före övriga klubbar däruppe i toppen. Ta de sex storklubbarna och den inbördes ordningen dem emellan kan i grova drag bli hur som helst i slutänden, mycket beroende på hur säsongen rent praktiskt faktiskt utspelas. Här måste vi däremot prata om sannolikheter och ägna oss åt gissningar, och den bästa gissningen är att Liverpool slutar tvåa. Men om de slutar tvåa, eller sämre, behöver de gräva silver någon annanstans för att kunna hävda säsongen som en framgång. – (2)

Linhem: Jag gillar alla värvningarna, det är långt ifrån Poulsen och Konchesky detta. Det är snarare jag som vill ha någon mer billig rutinerad spelare som är nöjd med att inte få starta. Shaqiri uppfyller åtminstone rollen som en spelare som är bra nog för att starta men det är ett styrketecken om han sitter på bänken, vilket andra topplag jämnt brukar ha. Jag tror det vore svårt att göra fler stora värvningar utan att rubba lagets balans. Detta känns rätt. Efter Liverpools historia av målvakter under min livstid står jag tvärtemot Eliasson i frågan om att nöja sig med en målvakt som inte är av världsklass. Alisson kan förstås bli något av en besvikelse men att man åtminstone försöker uppskattas. Det känns lite fel att lägga så enorma pengar på spelare men Alisson hade ju redan spelat för Liverpool i CL-finalen om man antagit min idé om att lag får låna med sig en spelare av de lagen man slår i Champions League-slutspelet. Jag vill jättegärna att Liverpool går längre i de inhemska cuperna men jag ser ändå gärna att många unga spelare får mycket speltid, då andra topplag brukar klara detta borde betyda att det inte är någon omöjlighet. Skulle dock offra allt(vad har jag för användning av en vänsterarm egentligen?) om man faktiskt låg bra till för en ligatitel. Det skulle betyda allt. – (2)

Det har värvats spelare. Fred är åtminstone på pappret ett riktigt fint tillskott på Man Utds mittfält, Diogo Dalot en mycket talangfull ytterback, Lee Grant kanske inte så talangfull som tänkt tredjemålvakt. Men det har också inte värvats spelare. Det har inte värvats någon mittback, det har inte värvats någon vänsterback, det har inte värvats någon spelare till högerkanten. Trots planer att göra det.

Det är ett problem, men det är inte nödvändigtvis det stora problemet. Det större problemet är att Man Utd den här sommaren, liksom förmodligen varenda sommar sedan José Mourinho anställdes, förmodligen så långt tillbaka som innan Alex Ferguson slutade som manager, har saknat en sammanhängande transferstrategi, en helhetlig idé med sina värvningar kopplad till den fotboll som ska spelas och lagets sportsliga ambition.

Det har snurrat runt en sammanställning på sociala medier under veckan som visat på likheterna mellan Man Utd nu och Man Utd för fem år sedan, 2018 jämfört med 2013 således. Samma velande, samma planlösa fiskande efter stora namn som mest är ett slöseri med tid och möjligen stolthet. Kanske är det en något tramsig sammanställning men ändå finns det något talande med den.

Har Man Utd någon idé med sin verksamhet utöver den övergripande flummiga och för all del självklara viljan att vara störst, bäst och vackrast? Men det är omöjligt att säga efter att ha observerat Man Utd i fem år hur denna ambition faktiskt har operationaliserats. En strategi går inte bara ut på att vilja vara något, det måste vara en tydlig definition på hur detta är tänkt att uppnås.

Delvis kan Man Utds spretighet antas bero på de två misslyckade manageranställningarna av David Moyes och Louis van Gaal. Där försvann så att säga tre år som går att räkna bort, att betraktas som en kanske förståelig vandring i vildmarken efter den institutionella chocken att behöva ersätta Alex Ferguson. Men därefter, från och med José Mourinho, var det tänkt och även rimligt att kräva att Man Utd skulle ha fått sin shit together.

Men med två säsonger och snart tre sommarfönster genomförda är det svårt att bli så värst mycket klokare vad gäller Man Utds idé och strategi. Någon enhetlig linje eller röd tråd är svår att finna hur noga man än letar. Tanke och handling verkar inte hänga ihop, förvärv matchar sällan behov, spelidé och värvningspolitik äger ett i bästa fall tveksamt samband, vänstra handen har ingen riktig koll på vad högra handen gör.

Man Utds samtliga värvningar under José Mourinho kan sorteras in under huvudsakligen fyra kategorier. Ett, varumärkesvärvningar, exempelvis Paul Pogba och Zlatan Ibrahimovic. Två, spelare Mourinho har jobbat med förut, som Nemanja Matic och Romelu Lukaku. Tre, spelare konkurrenterna är intresserade av, som Lukaku, Alexis Sanchez och Fred. Fyra, talangvärvningar, som Eric Bailly, Victor Nilsson Lindelöf, Diogo Dalot.

Det är alltså inte så att Man Utds värvningar var och en för sig nödvändigtvis saknar en idé, men de uppfyller flera olika idéer utan något uppenbart samband. Sett var och en för sig är tvärtom de flesta av Man Utds värvningar under José Mourinho riktigt bra, oavsett om man ser på dem utifrån intention eller utfall eller både och, men de spretar åt alla håll och bildar inte delar av någon tydlig helhet.

Vad som vanligtvis skapar denna helhet är en spelidé. Man City, Tottenham och Liverpool har väldigt bra utväxling på sina värvningar eftersom de så tydligt utgår från en väl definierad spelidé och de behov denna medför. Vad Man Utds fyra transferkategorier har gemensamt är att ingen av dem är direkt kopplad till en spelidé. Där finns ingen tydligt definierad spelidé, och Man Utd får därmed sämre utväxling på sina värvningar.

Avsaknaden av helhet och strategi slår även tillbaka på Man Utds kunskap, kompetens och karaktär på transfermarknaden. De hittar inte längre talanger i världsklass i samma utsträckning som förut eftersom de inte riktigt vet vad de letar efter. De tappar talanger till andra klubbar som annars kunnat gå till dem, såsom Rodrigo till Real Madrid. De saknar en edge på marknaden och tvingas betala dyra premiums därefter.

Managermodellen sitter som berget i Man Utds ryggmärg. Inte så konstigt kanske givet att hela klubbens historiska storhet och moderna framgångar är så intimt knutna till två av den brittiska fotbollshistoriens största managers i Matt Busby och Alex Ferguson. Det sitter i blodet. Men världen förändras, kraven med den, och att i blindo fortsätta tillämpa den extrema managermodellen är inte nödvändigtvis bäst för Man Utd.

För närvarande resulterar det i att Man Utd missar saker. Avståndet mellan ledningen och laget blir för stort. Ingen kan, orkar eller riktigt vill ta tag i helheten. Organisationen saknas för att hantera dessa frågor. Att ta över efter Alex Ferguson var att ta över inte bara a-laget utan i praktiken VD-sysslan för allt som har med fotboll att göra i Man Utd, men utan dennes tid, erfarenhet och organisation i ryggen. En omöjlig uppgift.

Det syntes som om Man Utd hade börjat inse den saken förra sommaren när de anställde Javier Ribalta som chefsscout från Juventus. Men redan efter ett år lämnar Ribalta sitt uppdrag och går istället till Zenit, då han ansåg sig marginaliserad och utan inflytande i Man Utd. Ett väldigt dåligt tecken, ett symptom på den avsaknad av idé som präglar Man Utd de senaste åren, en indikation på ett internt splittrat Man Utd.

Det är splittringar som nu börjar bli alltmer uppenbara. Det hade inte varit något problem om José Mourinho hade lyckats formulera en tydlig spelidé och om de värvningar som faktiskt gjordes fick en väntad utväxling. Men när så allt tydligare inte blir fallet kommer naturligtvis Man Utds styrelse bli alltmer tveksamma till att spendera mer och mer pengar på samma typ av spretiga värvningar som förut.

Därav kanske trögheten och tveksamheten på transfermarknaden. Därav kanske missnöjet från José Mourinhos sida som blivit alltmer transparent. Men det är ett synsätt som då kanske riktar missnöjet mer mot honom själv. Det är han som på två år hittills har misslyckats med att definiera en tydlig spelidé. Det är han som inte kunde eller ville forma ett konstruktivt samarbete med Javier Ribalta, möjligen av maktskäl.

Där finns och har länge funnits den latenta frågeställningen om José Mourinho är rätt person som Man Utds manager. Den på längre sikt förmodligen mycket viktigare frågan för Man Utd är inte vem som är manager, utan att vem som än är manager kombineras med en sportchef, en director of football, en chefsscout – oavsett vad man nu väljer för namn på vad som i grund och botten är tänkt att fylla exakt samma funktion.

Att ge Man Utd den idé, strategi och struktur som den moderna fotbollen kräver för att bli långsiktigt framgångsrika. Att skapa en riktning och en uthållighet i all klubbens verksamhet, oavsett om det gäller scouting, coaching eller rekrytering, och länka detta samman med en tydligt definierad spelidé. Att generera maximalt värde från Man Utds omfattande investeringar av vilka Man Utd nu bara får ut en bråkdel av möjligt värde.

Innan dess kommer molnen fortsätta hopas över ett Man Utd som fortsätter famla omkring i mörkret, i bästa fall med enstaka dagar av solsken. Managermodellen i sin klassiska form är död i Man Utd.

Den här veckan ägnas åt världens största, bästa, längsta, mest populära och mest dramatiska andraserie. Det är en fantastisk serie. Vad som framför allt gör den så underhållande och så engagerande är dess närmast gränslösa variation av klubbar i alla storlekar, taktiska modeller, influenser från alla länder. Och så naturligtvis den guldpotta som befinner sig i slutet av dess regnbåge – uppflyttning till Premier League.

Det är en serie som sparkar av på fredag kväll, med matchen mellan Reading och Derby County på Madejski Stadium. Dagarna innan dess går vi igenom serien klubb för klubb, placering för placering, utifrån hur vi bedömer deras respektive styrkor, brister och möjligheter. Vi börjar nedifrån och arbetar oss uppåt. Det enda vi vet med säkerhet är att på några punkter kommer vi ofrånkomligen ha spektakulärt fel.

Metoden är rätt enkel. Vi har båda gissat en sluttabell och placerat klubbarna på sina respektive slutplaceringar inom parentes. Genomsnittet av våra tabellen bildar bloggens prognos till sluttabell för EFL Championship. Där flera klubbar har hamnat på samma snittplacering placeras den klubb först som slutade bäst förra säsongen.

(24) BOLTON WANDERERS

Hyllman. En klubb ungefär lika funktionell som dess motsvarande familj i en synnerligen populär TV-serie. Höll sig med minsta möjliga marginal kvar i Championship förra säsongen men brottas alltjämt med omfattande ekonomiska problem, vilket både gör att spelartruppen är relativt tunn samtidigt som icke utbetalade löner till befintliga spelare har orsakat konflikter inom klubben, strejkande spelare och en mer eller mindre havererad försäsong med flera inställa träningsmatcher. Phil Parkinson är en manager värd beundran men håller han kvar Bolton även den här säsongen måste han vara en kandidat till årets manager i Football League. (#24)

Linhem. Sett till att man är en klubb på gränsen till ruinens brant tycker jag man gjort ett ganska bra transferfönster. Erhun Öztumer är en riktig favorit och Yanic Wildschut har även han visat på kvalitet. Clayton Donaldson lär passa bra ihop med Le Fondre. Truppen är väldigt tunn men jag har vissa förhoppningar på Boltons starka kull av ungdomar som är på väg fram. Anfallaren Connor Hall i synnerhet. Parkinson är en lysande manager som lyckas hålla kvar dem förra säsongen. Denna säsongen känns dock ännu tuffare och även om Parky kommer nära kan han inte hålla denna sargade och tunna truppen kvar i The Championship en säsong till. (#22)

(23) ROTHERHAM UNITED

Hyllman. Tillbaka i Championship efter att ha vunnit League Ones playoff förra säsongen under sin första säsong. Hade det väldigt svårt i Championship förra gången de var uppe och var då avhängda nästan mest hela säsongen. De kommer självfallet få det svårt även den här gången men med Paul Warne som manager står Rotherham ändå bättre rustade den här gången. Ett mer helhetligt fotbollslag, och inte minst ett målfarligt lag, som har fått väldigt tydliga roller på planen inom en lika tydlig spelidé. Kommer få kriga för att hålla sig kvar i Championship men bli heller inte förvånade om de håller sig kvar. (#23)

Linhem. En klubb som ofta uppfattas som anonym och karaktärslös (det är så himla konstigt att döpa sin arena till New York Stadium) men som lyckas ställa upp med spännande lag ibland. Förra säsongen var oväntat bra. Under vissa perioder var man League Ones bästa lag som pucklade alla möjliga lag. Från 9:e december till 24 februari var man obesegrade i ligaspelet. De slutade dock bara fyra och de var långt bakom Blackburn och Wigan. Känslan är att det saknas tillräckligt med kvalitet för den nivån. Det är många som redan har misslyckats i The Championship. Kanske har de fått nytändningen och utvecklingen som krävdes? (#23)

(22) HULL CITY

Hyllman. Alltjämt en klubb som brottas med sina problem och interna konflikter där familjen Allam fortfarande kontrollerar klubben. Nigel Adkins är en duglig tränare som helt klart försöker spela med och göra det bästa av en dålig situation, men med konsekvensen att supportrarna har svårt att identifiera sig med honom. Det ser tungt ut för Hull City sedan lagets hela ryggrad har lämnat under sommaren med spelare som Michael Dawson, Sebastian Larsson, David Meyler och Allan McGregor. Det är ledande spelare som lämnat klubben och huvudsakligen ersatts med yngre förmågor. Det kan visa sig väldigt tunt i Championship. (#22)

Linhem. Det var en bedrövlig säsong ifjol. Jarrod Bowens genombrott var en av få ljusglimtar, kan han återfinna formen från framför allt början av förra säsongen skulle det göra mycket. Problemet är att man tappat en hel mängd bra spelare. Allt ifrån rutinerade pjäser till sina finaste talanger. De har gjort ett par potentiellt fina värvningar men den sortens värvningar som passat bättre in i en klubb som har någon struktur överhuvudtaget. Gillar Nigel Adkins starkt men detta jobbet är för tufft samtidigt som han gått flera säsonger utan några större framgångar nu. (#24)

(21) BLACKBURN ROVERS

Hyllman. Givet allt beröm som Wigan ådrog sig förra säsongen i League One är det lätt att glömma bort att Blackburn var mer eller mindre helt jämna med dem, och att de i Bradley Dack hade seriens kanske främsta spelare. Tony Mowbray tog över laget inför förra säsongen och har genomfört en tyst revolution både på planen, och skapat ett ettrigt och hårt arbetande fotbollslag, och vid sidan av planen där alla problem som har följt med Venkys kanske inte har gått upp i rök men ändå blivit mer hanterbara. Det har blivit en helt annan uppslutning runt laget. (#21)

Linhem. Blackburn känns mer tillbaka än på flera säsonger. Mowbray har fått en nytändning och i Bradley Dack finns det enorm potential för vackra mål men också mycket dumheter. Förhoppningsvis kan han följa upp förra säsongens bravader tillsammans med sin radarpartner Danny Graham. Man kan inte räkna med att mittbacken Charlie Mulgrew gör 14 mål denna säsongen också men hans fem frisparksmål var ingen slump. Skulle gärna se dem förstärka lite till då man tappat flera viktiga lånespelare från ifjol men Joe Rothwell framför allt är en passande värvning till innermittfältet. Laget har kanske inte enorm potential men de visade prov på konsekvent bra fotboll ifjol som lär överraska många. (#19)

(20) WIGAN ATHLETIC

Hyllman. Var väldigt bra i League One förra säsongen men kan lida något av fenomenet att vara för bra för League One men något svaga för Championship. Nu är Wigan ett lag på frammarsch igen, jämfört med tidigare säsonger i Championship, under en dynamisk tränare i Paul Cook och dessutom nytt ägarskap. Viktigt att nyckelspelare som Nick Powell, Will Grigg, Sam Morsy, Michael Jacobs med fler faktiskt tar klivet upp och lyckas prestera i Championship. Attraktivt spelande lag som kommer ta sina skalper under säsongen. Just nu en något tunn spelartrupp. (#19)

Linhem. Paul Cook har varit en bra manager i League One och League Two i flera säsonger nu som äntligen får bevisa sig i The Championship med en spännande trupp. Laget är framför allt ungt och ganska orutinerat vilket är oroande men samtidigt finns potential i överflöd. Oron finns över att Will Grigg för tredje gången ska misslyckas med steget upp till The Championship och att varken Michael Jacobs eller Nick Powell varit lika effektiva här heller. De är dock denna gången här med ett bättre lag som förstärkt på rätt ställen. Spännande att se Callum McManaman tillbaka i en av få klubbar där han varit bra. Dessutom imponerande att de denna säsongen både släppt en Reece James till Sunderland och lånat in en annan Reece James från Chelsea. (#20)

(19) QUEENS PARK RANGERS

Hyllman. Transferembargo under säsongen och böter att betala, men det måste ändå vara någon slags lättnad för QPR att konflikten gällande brottet mot Football Leagues financial fair play-regler är över. Ian Holloway har lämnat klubben och ersatts av Steve McClaren, en anställning jag är något tveksam till. QPR har samtidigt en rätt spännande spelartrupp med intressanta spelare som Massimo Luongo, Josh Scowen, Luke Freeman, Matt Smith och så vidare. Kan McClaren sätta in dem i ett mer modernt taktiskt system blir QPR inte ofarliga den här säsongen, även om de är för tunna att kunna utmana toppen. (#16)

Linhem. Det finns talang i QPR. De öser ur sig talanger och få av dem gjorde bort sig ifjol. Dessvärre har de inte alltför mycket annat att tillgå och det var länge sedan Steve McClaren imponerade som manager. De har förlorat flera tongivande spelare från ifjol som Jack Robinson, Nedum Onouha, och Alex Smithies. Och McClaren är inte managern jag skulle lita på att bygga upp ett nytt försvar. Det som räddade dem ifjol var ett otroligt starkt mittfält där Luke Freeman var en av ligans bästa spelfördelare medan Massimo Luongo och Josh Scowen gjorde allt annat. Utan ett av ligans bättre centrala mittfält och supersub Matt Smith hade QPR varit illa ute redan ifjol. Starkt bara om QPR får behålla Freeman och Luongo, mycket annat har de inte att förlita sig på. (#21)

(18) READING

Hyllman. Jaap Stam fick säcken sedan Reading slutat sjutton placeringar sämre under dennes andra säsong jämfört med sin första. Ingen märklig utveckling kanske sedan Reading inför säsongen tappade både Ali Al-Habsi, Danny Williams och Yann Kermorgant, men Stam anpassade aldrig taktiken därefter. Nu är det Paul Clements tur att göra bättre ifrån sig med ungefär samma förutsättningar. Räkna inte med att det går så värst mycket bättre, även om det ska bli intressant att se vad Modou Barrow kan bidra med sin fart och genombrottsförmåga. (#17)

Linhem. Paul Clement har bevisat att han kan börja starkt med ett lag men taktisk flexibilitet eller långvarig framgång har han inte bevisat ännu. Reading har en sargad spelartrupp fast mellan olika spelstilar. Hade det inte varit för ett par riktiga pangvärvningar som Marc McNulty (25 mål för Coventry ifjol), David Meyler, och Andy Yiadom hade jag trott Reading skulle åka ur, som så många andra tippat. Kan de få behålla Liam Moore också kanske de kan motbevisa belackarna och sluta bekvämt i mitten av tabellen. (#18)

(17) MILLWALL

Hyllman. Gjorde en strålande säsong i Championship förra säsongen där de länge sniffade på en playoff-plats som nykomling. Spelar en enkel, rättfram och många gånger effektiv fotboll. Neil Harris har byggt ett nära sammansvetsat lag som inte viker en tum oavsett motstånd. Jag har samtidigt svårt att de ska kunna upprepa förra säsongens bravader, det brukar finnas ett ganska tydligt bäst före-datum på den här typen av fotbollslag. Jag tvivlar på att Millwall åker ur Championship men de kommer befinna sig i dess ingenmansland och sladda nedåt en smula mot slutet av säsongen. (#20)

Linhem. Jag tror inte heller Millwalls bragd ifjol var början på något stort. Men det är lite oroande att truppen inte förstärkts mer och att Steve Morison inte blir yngre. Det som talar för dem är att det faktiskt har gott om yngre nyckelspelare med genuin kvalité som framför allt George Saville, Shaun Hutchinson, Jake Cooper, och Jed Wallace. Kan de börja skola in en ersättare till Morison finns chans att de återigen blir ett svårslaget lag i mitten av tabellen. Hur de lyckats behålla sin mittfältsgeneral George Saville vet jag inte. (#14)

Eliasson: Nja jag vet inte om man kan säga att det är positivt. Mahrezsagan tillhör inte den kategorin där storstjärnor har tvingat sig bort från klubben genom att prestera dåligt på planen. Tvärtom så har ju Mahrez en väldigt stark fjolårssäsong bakom sig rent individuellt sätt. Sedan så börjar kritiken som Puel fick erfara i Southampton angående hans oförmåga att få till en väloljad offensiv att kännas allt mer befogad. Även nu i Leicester så har offensiven stundtals känts något enkelspårig och man har varit beroende av spelare som sitter inne på kvalitén att kunna göra det på egen hand. Mahrez har ju varit den spelaren ofta. Och om man tar sig en titt tillbaks på Puels förflutna så har ju behovet efter sådana spelartyper varit relativt hög. Kanske anledningen till att Ben Arfa framstod som Ligue 1:s bästa spelare nästintill var just på grund av att Puel tillät honom göra lite som han ville. Och detta öppnar ju upp en självklar fråga. Varför inte just hämta in nämnda Ben Arfa som en slags ersättare till Mahrez? Puels Lille saknade de stora stjärnorna i offensiven även om ”baggen” Odemwingie, Moussilou och underskattade schweizaren Gygax var gedigna spelare på den nivån så är det ju inte sådana som platsar i kategorin som nämns här ovanför. Det var ju just en urstark defensiv man främst levde på. Fotbollen har ju utvecklats en hel del sedan dess och fransmannen har kvar att bevisa att han har vad som krävs för att träna en klubb som aspirerar om att kriga på övre halvan i en av världens mest konkurrenskraftiga ligor.

Hyllman: Jag tror sällan det är bra sett till helheten att bygga laget på spelare som hellre tänker sig bort någon annanstans. Inte alltid så att det uppenbart syns på planen under match men det är sådant som framgår bland spelarna, märks på träningsplanen, och ligger där och gror. På så vis tror jag det är nyttigt för Leicester att nu stänga böckerna och gå vidare. Sedan kommer det alltid pratas om ersättare till en spelare som Riyad Mahrez. Den som ligger mest direkt till hands att betraktas som ersättare är James Maddison, som tog Championship med storm förra säsongen i Norwich. Kan han ta klivet upp i Premier League? Det glöms ofta bort med sådana här spelare att Leicester när de en gång värvade Riyad Mahrez inte värvade RIYAD MAHREZ, utan just bara Riyad Mahrez. Vad som vi nu betraktar fantastiskt har vi sällan redan från början sett som fantastiskt. Kommer James Maddison bli JAMES MADDISON eller är det någon annan som kliver fram med stora bokstäver?

Linhem: Det kan förstås vara positivt, ingen spelare är omöjlig att ersätta. Men det är inte lätt att ersätta en spelare som varit så viktig för Leicester i flera säsonger och har ett härligt samarbete med Jamie Vardy. Det är något oroande att de inte riktat in sig på någon direkt ersättare till Mahrez men kanske är det vettigare att ersätta honom med ett annat system? Jag är inte säker på vilket men för att få det bästa ur James Maddison bör han spelas som en Nr. 10 vilket Leicester inte riktigt gjort tidigare. Med tanke på antalet assist han ordnade åt klart sämre anfallare än Vardy i Norwich kan detta vara början på en vacker vänskap. Jag är väl dock inte helt säker på att Puel är rätt manager att ta Leicester mycket längre men å andra sidan är det svårt att klaga på förra säsongens niondeplats. Och förutom Mahrez ser laget nu starkare ut än innan, såvida man inte tappar Maguire nu också.

Stora delar av de nyckelspelare som var med och vann den osannolika ligatiteln med Leicester är nu borta, sålda eller på annat sätt utbytta, och detta är första säsongen sedan dess som Leicester startar säsongen utan någon på tränarbänken som hade en direkt del i den bragden. Hjälper det Leicester att få mer och mer distans till drömsäsongen, minskar det pressen, underlättar det förnyelse och nytänkande?

Hyllman: Att försöka besvara sina egna (lätt ledande) frågor är kanske inte alltid den mest givande sysselsättningen. Det säger kanske sig själv att jag tror det kan vara till Leicesters fördel. Att orka förnya sig efter att ha vunnit ligan kan vara svårt och besvärligt nog även för en storklubb som ständigt har kravet på sig att vinna titlar, för en klubb som Leicester kan det vara nära nog omöjligt. Det blir många heliga kor som måste slaktas. Och vi har sett tendenser av detta med Leicester. Både i spelartruppen där vissa spelare nog borde ha fasats ur för något år eller så sedan, och på tränarbänken där kanske gavs mer tid och utrymme åt Craig Shakespeare och dennes kabal än vad som förmodligen var motiverat. Claude Puel är nu tränaren som får möjlighet att på riktigt påbörja Leicesters nästa fas i sin utveckling. Var bråken som präglade förra säsongen en konsekvens av de faktorer jag tagit upp här, eller en konsekvens som hade mer med just Puel att göra? Det är något denna säsong kommer visa.

Eliasson: Vill först börja med att förtydliga att jag tycker det var helt rätt av Leicester att sälja Mahrez. Det är som Hyllman säger inte särskilt gynnsamt för dynamiken och moralen i omklädningsrummet om en spelare så uppenbart längtar bort. Men jag fokuserade enbart på den spelmässiga faktorn där jag som sagt upplever att Puel har ett behov av spelartyper som kan luckra upp motståndarförsvaret när idéerna slår slint. Och nu över till fråga två där jag också tvingas ställa mig i samma led som huvudbloggaren själv. Det finns en del exempel på klubbar som blivit alldeles för sentimentala och som fått betala bittert för det. Tänker väl främst på Berlusconis Milan som under Ancelottis senare tid där man var i behov av lite förnyelse men man ville helst inte göra sig av med någon av sina gamla hjältar. Hade det inte varit för att Kaka förmodligen var världens bästa fotbollspelare vid den tidpunkten så hade tappet för dem nog synts ännu tydligare. I Leicester så är det en del av  guldhjältarna som börjar bli bli till åren och andra var och är inte särskilt bra heller i mitt tycke. För att nämna ett exempel så är min åsikt den att Danny Simpson fortfarande är av de sämre högerbackarna i Premier League. Däremot vet jag inte om detta har minskat på trycket och förväntningarna. Jag upplever lite grann att förhoppningarna och förväntningarna  just nu är högre än dem var vid samma tidpunkt ifjol.

Linhem: Det är nog vettigt på många sätt att inte fastna i gamla framgångar. Till exempel undrar jag hur känslokalla de kommer lyckas vara med Vardy när åldern berövar honom på hans snabbhet och effektivitet. Jag gillar annars hur Leicester stärkt laget på senare tid. Man utnyttjar den starka position som Premier League har i världen och sin titel för att locka till sig riktigt bra spelare. Det är väl mest frågan om Puel kan få ut maximalt från dem. Spelare som Demarai Gray och Iheanacho har mer fotboll i sig än de fått ur sig hittills. Att behålla Puel känns till viss del att bevara Leicesters identitet som ett defensivt stabilt lag med snabba kontringar. Sett till ligatiteln vore det dumt att förändra ett vinnande recept men kanske de bör utvecklas nu när man tappat flera nyckelspelare som gjorde ligatiteln möjlig? Det som är bekvämt för ägarna i denna frågan är att Puel antingen gör dem nöjds med fler stabila mittenplaceringar eller så är han väldigt lätt att sparka vid en period av sämre resultat utan några som helst protester från fansen. Skulle Puel få sparken är det i och för sig inte otroligt att Leicester hittar en ny manager som inte försöker förändra eller utveckla laget för mycket.

Vad ska man egentligen förvänta sig av Leicester? Ligatiteln har förskjutit det hela och det är lätt att glömma bort att bara säsongen dessförinnan fick de göra en great escape bara för att hålla sig kvar i Premier League. Men ska de vara ett stabilt mittenlag, ska de nypa en av de europeiska cupplatserna, ska de till och med kunna utmana om en Champions League-plats om laget presterar på max?

Linhem: Jag tror en mittenplacering bör vara vad man kan förvänta sig av Leicester. Även om risken finns att de sker något av en kollaps om man förlorar fler viktiga spelare än Mahrez. Stoke prenumererade också på niondeplatsen innan de plötsligt blev nerflyttade. Det är lite synd att Leicester inte försöker göra mer, inte försöker utmana riktigt. Deras ledning känns ganska belåten med att sluta i mitten av tabellen, vilket inte är korkat men sett till fansens reaktioner är ganska oinspirerande. Varför inte försöka plocka in nästa generation av Leicester stjärnor. Göra värvningar som chockar fotbollsvärlden. Risken är god att storsatsande lag som West Ham, Wolves, och Fulham passerar dem. Förutom Stoke är även Swansea och Southampton exempel på hur snabbt en stabil mittenplacering kan försvinna under fötterna på dem. Jag skulle dock bli väldigt glad om Leicesters nya stjärnor är James Maddison och Demarai Gray till exempel. Fruktansvärt underhållande spelare. James Maddison tog över Wes Hoolahans plats i Norwich (och mitt hjärta) med lätthet ifjol. Han bör vara redo för Premier League men jag vågar inte riktigt hoppas på plötslig succé samtidigt som Norwich bevisade att man kan sluta på nedre halvan även med en sensationell Maddison i laget.

Hyllman: Allt som var så fantastiskt med att Leicester vann den där ligatiteln var att det absolut inte var det minsta realistiskt att de skulle göra det. Hade det varit realistiskt hade det inte varit fantastiskt. Alltså är det så klart inte realistiskt att förvänta sig att de skulle göra det igen. Ändå kommer det faktum att de inte slåss om den där ligatiteln alltid medföra någon form av kanske inte uttalad besvikelse. Sådan är ödets lott för Leicester. Det vore dumt att säga att de bara har sig själva att skylla, men de kan i alla fall inte göra något åt det. Leicester har samma potential som Everton, West Ham, Newcastle, Southampton med flera liknande klubbar att inta den övre halvan, nypa en europeisk cupplats, vinna någon av cuperna och utgöra ett ständigt latent hot mot de sex klubbarna som just för stunden ses som ligans makthegemoni. Alltså är detta vad vi ska förvänta oss av Leicester.

Eliasson: Jag är ganska förtjust i Leicester som klubb därför att man så länge som jag funnits aldrig har brytt sig om att göra vad massåskådaren hävdar att man ska göra (jag själv inkluderas i denna skaran med). Leicester har ungefär samma coolhetsstatus som din farmor men fråga dig själv om det finns någon som lagar godare gröt än farmor din? Att säga att Leicesters ligatitel var orealistisk är snudd på en underdrift. Hade det varit en Hollywoodfilm så hade de flesta stört sig på att det var alldeles för sagolikt. Ett lag vars ryggrad bestod av en ratad försvarslinje, en anonym mittfältare värvad från Caen i mittenträsket av Ligue 1, en algerier som någon säsong tidigare hade nött bänk i Le Havre i Ligue 2 samt en anfallare som spelade i amatördivisionerna vid 23 års ålder. Och detta gäng leddes av världens kanske kändaste förlorartränare Claudio Ranieri. Italienaren som hade gått genom hela sin hyfsat meriterande  tränarkarriär utan att plocka hem en enda titel (detta är inte sant men det var vad folk hävdade där och då). I alla fall så var det inte många som hyllade deras aktioner på transfermarknaden på den tiden och det var inte många som hyllade tillsättandet av Ranieri heller. Leicester har i mitt tycke fortsatt jobbat efter sin skräddarsydda mall och det är svårt att kritisera dem för detta med tanke vilken framgång detta arbetssätt trots allt har gett dem. Men håller med Linhem om att man besitter en kvalité och en bredd i truppen som öppnar upp för flera tänkbara spelsätt. Däremot håller jag inte riktigt med om att Leicester uppträder belåtet. Problemet för Southampton och Stoke känns mer som att det låg i att man verkade ha tappat bort stigen och vandrade runt i skogen som vilsna själar. Leicester står än så länge stabilt på marken. Puels utmaning ligger i att försöka få ut mer av spelarmaterialet snarare än att Leicester måste värva en massa. Kanske Mahrezförsäljningen kan bli en förklädd välsignelse för flertalet spelare. Pjäser som Andre Silva, Vicente Iborra och Ahmed Musa har alla i teorin varit bra värvningar men de har inte lyckats fått ut all den kvalitén som de sitter inne på. Sedan tror jag inte att Leicester har värvat färdigt heller utan planerar ytterligare ett tillskott. Får Puel ut den kvalitén som finns i truppen så finns potentialen där för att hacka storklubbarna i hälarna definitivt. Men vad som bör förväntas är nog vad alla tycks vara inne på. Att Puel lyckas med någonting mittemellan succé och flopp.

Detta om vad vi har rätt att förvänta oss av Leicester. Men vad kommer vi då få av Leicester den här säsongen? Var någonstans i tabellen slutar de och kan de hitta på något i någon av cuperna?

Linhem: Jag tror på en ganska normal säsong av Leicester. Maddison blir en succé, försvaret ser stabilt ut, Vardy gör ett dussin mål, Chilwell gör en audition för landslaget, Demarai Gray får ett genombrott, och Leicester fansen fortsätter klaga på Puel. Det hade varit härligt med en riktig cuprun för att få rävarna att älska Puel men det lär undgå dem dessvärre. Leicester undviker att upprepa Stokes kollaps men lyckas inte avancera i tabellen. Jag tror Puel överlever anpassningsperioden efter Mahrez men jag kan inte säga att jag är helt säker. Och skulle jag fortsätta spä på det som oroar mig med Leicester är det just att man sparkar Puel, Vardy visar ålderstecken, att mittfältet är en billig kopia av vad det en gång var, och om Maguire lämnar kan ingen fylla det enorma hålet. Håller jag på att övertyga mig själv om en katastrof för Leicester! Nej då, de löser detta. James Maddison blir en av få personer från Coventry som älskas där borta på andra sidan av M69:an i Leicester. – (10)

Eliasson: Jag kommer blanda det jag tror med det jag hoppas på lite grann nu i mitt tips. Jag tror att Leicester befäster sin stämpel som det enda riktiga mittenlaget i Premier League för stunden. Man kommer ligga stabilt i mitten hela säsongen utan att blicka vare sig ned eller uppåt i tabellen. Ligan kommer vara såpass jämn givetvis att man flertalet gånger under säsongen kommer ha rejält med häng på europaplatserna, men varje gång den verkliga chansen finns så kommer man att förlora vitala poäng. Detta är vad jag tror men sedan hoppas jag också på en ordentlig cup-run från Leicesters sida där man tvålar dit något storlag och tar sig enda vägen till final. Och väl i finalen så tar Puel revansch på finalförlusten med Southampton. Men jag har en stark magkänsla att Leicester kommer att knipsa banden med Puel efter säsongen och precis som när Southampton gjorde det så kommer vi att brottas med frågeställningen om det var rätt eller inte. Och svaret skulle hänga på vem Leicester ersätter honom med. Southampton gjorde misstaget att anställa Pellegrino som man inte hade särskilt god koll på för att senare ge honom en uppgift att lösa som inte ingick i argentinares expertområde. Vandrar Leicester i samma fotspår så kommer Linhem få helt rätt med sin Southamptonliknelse. Och händer detta kommer nog Mike Ashley komma knackades och erbjuda Puel den fantastiska möjligheten att ta över efter Benitez i Newcastle. Denna gången kommer fransosen kanske inte tacka nej även om jag skulle råda honom till att göra det. Leicester slutar på nionde plats. – (9)

Hyllman: Jag tror att Leicester kommer stabilisera sig under Claude Puel, det kommer inte vara den berg- och dalbana det varit de senaste säsongerna. Enda frågan är kanske var det kommer stabilisera sig. Kommer Puel få någon ordning på Leicesters anfallsspel, i synnerhet med de förändringar inför säsongen som påtvingats honom? Delvis, men inte tillräckligt gissar jag. Utan att övertyga tror jag de kommer parkera sig runt mitten av tabellen, med option på högre platser i tabellen. Cupspelet var en besvikelse förra säsongen där Leicester hade kunnat vinna båda cuperna men delvis kastade bort sina chanser. Den här säsongen förväntar jag mig bättre av dem. I ligan slutar de tia. – (10)

Vad är ett stjärnskott? För mig handlar det i första hand men inte nödvändigtvis om unga spelare. Men det handlar också om unga spelare som får sitt genombrott under säsongen, som inte redan har fått sitt genombrott och som heller inte riktigt har räknats med på förhand. Vilket möjligen givet den här bloggen riskerar bli kontraintuitivt. Om de är med här så har de väl räknats med på förhand, hur kan de då vara stjärnskott?

Gå tillbaka några år och Marcus Rashford var 2015-16 ett stjärnskott. Backa ytterligare något år eller så därifrån och Harry Kane respektive Dele Alli kunde beskrivas som stjärnskott. Raheem Sterling blev ett stjärnskott i Liverpool, en klubb som så klart har haft sin beskärda del av stjärnskott. Vilka spelare har gett illusionen av stjärnskott för att sedan visat sig vara falskt alarm? Federico Macheda exempelvis.

Det måste alltså vara mer än en ung spelare som råkar göra några enstaka matcher eller spela några minuter här och där. Det måste vara mer än en tillfälligheternas blixt som slår ned en gång men i övrigt håller sig undan. Det måste vara en spelare som faktiskt gör ett avtryck på sitt lag och på den här säsongen, som skapar en viss wow-faktor, och som får ett förväntat avtryck på framtiden.

Det är inte alldeles självklart exakt var den där gränsen går, och det finns ingen mening med att hävda något säkert med det. Det är en sådan där sak där man vet vad man ser när man ser det. Här är hur som helst, utan inbördes ordning, mina fem förväntade stjärnskott under den kommande Premier League-säsongen:

(1) Ruben Neves, Wolves

En talang vi har hört om i flera år men som så här långt har hållit sig lite undangömd i den europeiska fotbollen, först med Porto och därefter i Football League med Wolves, dit många undrade varför han valde att gå. Nu behöver ingen undra längre, för nu är han i Premier League. Fantastiskt spelöga med en känsla för det spektakulära. Ovanligt att en nykomling kan mönstra en av ligans bästa spelare, men det kan visa sig bli sant.

(2) Phil Foden, Man City

Fantastiskt talangfull spelare som haft stora framgångar i engelska ungdomslandslag och som spås en lysande framtid. Knappast det lättaste laget att slå sig in i men om inte Pep Guardiola börjar ge Foden genuin speltid den här säsongen måste det ses som något alldeles extremt märkligt. Perfekt för en spelare som Foden att få möjlighet för utveckling i ett så pass bra lag som Man City, vilket alltid underlättar.

(3) Ryan Sessegnon, Fulham

Fusk! Den här spelaren fick väl sitt genombrott redan förra säsongen? Jodå, men inte i Premier League! Fantastisk talang, en av engelsk fotbolls just nu främsta talanger i en enligt alla mått väldigt bra generation av talanger. Kombinerar fart, kraft och kreativitet på ett utmärkt sätt, och givet att inte överdrivet mycket ansvar lastas på Sessegnons axlar längre sedan Fulham förstärkt laget under sommaren, så kan han explodera.

(4) Andreas Pereira, Man Utd

Ville tvunget själv iväg på lån förra säsongen till Valencia, där han alls inte gjorde bort sig, men vilket beror på att han då inte såg möjligheterna till genuin speltid goda nog. Hittills den här försäsongen har han imponerat ännu mer och visar upp ett passningsspel och ett spelregister som borde göra honom till en självklar del i Man Utds lag den här säsongen, särskilt som José Mourinho nu gnölar om för få spelare. Ett riktigt stjärnämne.

(5) Ademola Lookman, Everton

Här nallar vi kanske en smula på definitionen givet att Lookman faktiskt gjorde några tidiga avtryck redan förrförra säsongen sedan han värvats från Charlton. Men förra säsongen handlade mest om ett lån till RB Leipzig. Rasande talangfull spelare som har den fart och kreativitet från kanten som både Everton saknade förra säsongen och som brukar passa väldigt väl in i Marco Silvas taktiska upplägg.

Bubblare?

Det är knappast konstigt. 25 år gammal har Harry Maguire redan gjort två väldigt bra säsonger inom engelsk fotboll, först med Hull City och sedan den gångna säsongen med Leicester. Detta sedan han gjort ett stort avtryck i sin moderklubb Sheffield United i League One. Maguire är en tongivande mittback, positionssäker, läser spelet bra, således brytningssäker, fördelar boll bra samt kan driva framåt i banan. Och, som vi inte minst såg i VM, även bra på fasta situationer.

Huruvida Man Utd gjorde rätt som värvar honom är en klurig fråga. Å ena sidan är han utan tvekan bra nog och gör sig utmärkt som ännu en mittbacksvärvning av samma stil som Eric Bailly och Victor Nilsson Lindelöf före honom. Han är å andra sidan inte något svar på det mittbacksproblem som Man Utd faktiskt måste lösa, nämligen att hitta den äldre och mer rutinerade mittback som kan organisera backlinjen som helhet och bredvid vilken dessa något yngre mittbackar kan växa och lära.

Harry Maguire har så klart tre egenskaper som väldigt snabbt får många att kategorisera honom helt fel. Han är lång, han är bra på huvudet och han är engelsman. Dessa tre egenskaper passar naturligtvis alldeles utmärkt in på rådande stereotyper om just engelska mittbackar och således har det blivit en vanlig föreställning att Harry Maguire bara är lång, bra på huvudet och engelsman. Det är ju så stereotyper fungerar, de betonar vissa egenskaper på bekostnad av andra.

Han vore knappast någon så kallad VM-värvning för Man Utd. Det säger troligtvis eller förhoppningsvis bara de som egentligen mest bara sett honom i VM. Som om hans två strålande säsonger i Premier League i rad liksom inte räknades. Hade han inte gjort VM-succé vet man däremot inte hur intresserade andra klubbar faktiskt varit. Samtidigt kan det heller inte uteslutas att Man Utd använder Harry Maguire som bete för att lättare få andra fiskar på kroken.

Kanske är den större frågan hur Leicester ska ställa sig i frågan. De värvade Harry Maguire för ett år sedan för den mycket beskedliga summan £12m. Säljer de honom vidare till Man Utd nu så kommer de troligtvis kunna göra det till tonerna av en reavinst om säkert i närheten av £50m. Det är minst sagt ett rätt bra årsverke och kan så klart vara svårt att säga nej till. Samtidigt värvades Harry Maguire som en viktig pusselbit för deras egen backlinje de kommande åren, och de har redan sålt en storstjärna denna sommar.

Det skulle kunna hävdas angående Riyad Mahrez att det nog var bäst för Leicester att släppa honom den här sommaren. Mahrez har redan ägnat de två senaste säsongerna att i stigande grad se sig om efter andra klubbar. Förra säsongen, särskilt dess andra halva, gick mer eller mindre i stöpet när Mahrez började spelstrejka i samband med att Leicester vägrade sälja honom till Man City i januari. Det här var rätt läge för Leicester att sälja dyrt och gå vidare.

Detsamma kan inte sägas med riktigt samma självklarhet gällande Harry Maguire. Riyad Mahrez var i någon mening vad som har varit för Leicester. Maguire är vad som är och vad som är tänkt att bli för Leicester på ett helt annat sätt. Att sälja Mahrez var på många sätt den logiska konklusionen för att kunna gå vidare och realisera nya ambitioner. Att sälja Maguire vore desto mer som att också sälja dessa nya ambitioner. Leicester vill så klart inte bli Southampton till Man Utds Liverpool.

Dessutom påminner situationen med Harry Maguire nu en smula om den med Riyad Mahrez i januari. Det är väldigt sent påkommet i transferfönstret. Säljer Leicester Maguire nu så har de kort tid på sig att hitta en vettig ersättare till Maguire. De kan naturligtvis till sist av olika omständigheter bli tvingade att sälja Maguire, men de har definitivt makten i sina egna händer att bestämma hur och när det görs, på ett sätt som passar in i deras egna planer. De behöver inte låta sig pressas till i elfte timmen.

Om vi alltså ska ägna oss åt lite stjärnskådning så tyder det mesta i min mening på att Harry Maguire fortsatt kommer vara en Leicesterspelare när säsongen startar. Leicester kommer inte vara tillräckligt villiga att sälja honom vid den här tidpunkten och Man Utd kommer av flera skäl inte vara tillräckligt sugna på att köpa honom, åtminstone inte till det pris som vore aktuellt. Detta kommer förmodligen glädja majoriteten av såväl Man Utds supportrar som Leicesters supportrar.

Bara Leicesters supportrar har anledning att vara glada på riktigt. Det är de som sitter med den riktigt skickliga mittbacken i handen. Man Utds önskade mittbackar befinner sig än så länge någonstans ute i skogen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Yoshinori Muto, Mainz till Newcastle. Japansk anfallare som gjort det bra med Mainz I Bundesliga utan att för den sakens skull skrämma ihjäl någon. En riktig speedkula enligt innehållsförteckningen. Med i Japans VM-trupp men utanför startelvan. Kan visa sig vara en nyttig rollspelare men svårt att se att detta ska vara någon lösning på Newcastles anfallsfrågetecken. Godkänd – (++)

Det är i och för sig ingen ny synpunkt eller ny diskussion. Arsene Wenger har gjort en sak under flera säsonger om att Jürgen Klopp och Liverpool inte vunnit några titlar, även om det där var lätt att ana den egna agendan. Men många andra har redan innan sommaren konstaterat samma sak. Karl-Heinz Riedle, tidigare i Liverpool, sa just detta. Storspelaren, kaptenen och Liverpoolikonen Graeme Souness har uttryckligen även han sagt precis vad Mourinho nu säger.

Det är till och med så att Jürgen Klopp själv har sagt exakt samma sak. Hösten 2015, när han anställdes av Liverpool, konstaterade han i samband med sin presskonferens att inom fyra år måste jag sitta här och Liverpool ha vunnit åtminstone någon titel. Inom fyra år råkar naturligtvis sträcka sig fram just till och med denna säsong. Kravet på Liverpool att vinna titlar kommer alltså från Jürgen Klopp själv, även om denne kanske börjar tröttna på att få sota i efterhand för saker han säger.

Frånvaron av titlar så här långt under Jürgen Klopps tid i Liverpool ska man inte dra för stora växlar av. Även om som sagt vissa gärna gör det för att det gynnar deras syften. För det första har det minst sagt varit nära, med tre finalförluster under dessa tre säsonger, i Ligacupen, i Europa League och i Champions League. För det andra är det precis lika uppenbart, titlar eller inte titlar, vilka gradvisa framsteg Liverpool hela tiden har gjort under Jürgen Klopp.

Härifrån börjar det däremot bli annorlunda. Dels har Liverpool under Jürgen Klopp nu fått tillräckligt god tid på sig att bygga, nu är det dags att också börja leverera. Vad annars bygger man för måste man i annat fall fråga sig?! Dels följer det så klart på de väldiga investeringar Liverpool har gjort i sin spelartrupp bara sedan årsskiftet, med i runda slängar £250m spenderade på nya spelare. Världsrekordsumma för en mittback, liksom en världsrekordsumma för en målvakt.

Det där kan tänkas vara något av en öm punkt för Jürgen Klopp, för Liverpool och för dess supportrar. De har hittills sluppit ifrån ganska mycket av de krav som normalt ställs på en storklubb. Det är lite obehagligt med krav. Motsvarar man dem inte kommer man oundvikligen kritiseras, granskas, nagelfaras och ifrågasättas på ett sätt som väldigt sällan är särskilt bekvämt. Narrativet fokuseras lättare på vad som har gått fel mer än på vad som görs rätt. Krav måste samtidigt varje storklubb leva med.

Att José Mourinho väljer att påpeka detta är så klart ingen tillfällighet. Han har inget emot att krav börjar ställas på Liverpool, av just dessa skäl. Hans jobb är att med alla till buds stående medel göra vad som är bra för Man Utd, och det kan bara vara bra för Man Utd om kraven och retoriken från press och media förflyttar sig åtminstone några hack bort från det ”Man Utd är skit som slutar tvåa, Liverpool är the shit som slutar fyra”-narrativ som präglade mest hela förra säsongen, mot något mer jämställt.

Det finns så klart något ironiskt i att José Mourinho ägnar tid inför säsongen åt att prata om hur Liverpool måste vinna. Normalt sett brukar och ska en Man Utd-manager så klart prata mer om hur Man Utd måste vinna, och om hur man ska förhindra konkurrenter som inte minst Liverpool från att vinna. Kanske passar det honom bättre att prata om andra klubbars titelchanser än sina egna, givet de stora frågetecken som för närvarande finns kring både Man Utds titelchanser, och hans egen negativism.

Det finns samtidigt ingen anledning för Liverpool att direkt rädas kraven på att vinna titlar den här säsongen. Det är ett starkt lag som gjorde stora framsteg under förra säsongen, inte minst under vårsäsongen. De har värvat väldigt bra under sommaren, där Fabinho, Naby Keita, Xherdan Shaqiri och Alisson Becker alla förstärker vitala lagdelar. Det vore förmätet att utropa dem som favoriter inför säsongen, men de behöver heller inte på förhand betraktas som något långskott på ligatiteln.

Måste Liverpool vinna ”titlar” eller vinna ”titeln”, det vill säga ligatiteln? Det glids en hel del mellan de båda begreppen i samtalet. Givet att Liverpool ännu inte vunnit någon titel alls under Jürgen Klopp måste det så klart ses som ett acceptabelt framsteg att vinna någon eller några cuptitlar, samtidigt som man presterar en någorlunda seriös utmaning om ligatiteln. Värt att poängtera dessutom, att Mourinho faktiskt bara sa att det var nödvändigt med en ”title challenge”, alltså i ligan.

Det känns i själva verket som ett rent minimum. Något annat vore åtminstone en viss besvikelse kan tyckas. Det finns en benägenhet att vilja vara alltför kategorisk med att dra gränsen mellan vinna titlar och allt annat, som om det vore samma sak att sluta tvåa på målskillnad och att sluta sexa tjugo poäng efter. Hur man förlorar spelar roll. Är man nära att vinna, delvis beroende på vad motståndet lyckas ta sig för, så kan man få acceptera en förlorad titel med att marginalerna faktiskt är små.

Hur som helst, att Liverpool härifrån som alla storklubbar kommer att värderas utifrån de resultat de uppnår och de titlar de vinner är knappast något kontroversiellt, utan snarare en ren självklarhet. Mängder av experter och skribenter har sagt det, flera gamla spelare i Liverpool har sagt det, Karl-Heinz Riedle och Graeme Souness har båda sagt det, till och med Jürgen Klopp själv har en gång sagt det. Det blev inte plötsligt mindre självklart eller mer kontroversiellt bara för att José Mourinho sade det.

Men kanske blev det något mer påtagligt.

Linhem: Det såg likadant ut på slutet av deras uppflyttningssäsongen, innan de vaknade upp i playoffspelet, så man kan återigen räkna med ett gäng energiska terriers under hösten. De har dessutom breddat truppen med ett par nödvändiga värvningar, om de är bra nog. Med det sagt är också risken hög att det kommer kosta dem dyrt om de fortsätter springa sig trötta inför vårspurten. Sett till hur lag underifrån som Wolves och Fulham spelade ifjol och har förstärkt i sommar är det inte svårt att se lagen inblandade i förra säsongens bottenträsk som favoriter till nedflyttning. Kan Huddersfield lyfta sig eller har Huddersfield kommit så långt de kan komma med en liten budget? Hur stor är chansen att Wagner denna säsongen är mer villig att lyssna på de erbjudandena från klassiska Bundesliga-klubbar som han nobbat tidigare? Ett stort problem förra säsongen var målskyttet. Tom Ince återfann sig i positionen som målsumpare av rang och anfallare som Mounie eller Delpoitre var inte bra nog. Är nya Adama Diakhaby från Monaco lösningen? Eller kommer tidigare nämnda anfallare från ifjol lyfta sig efter en anpassningsäsong? Jag är inte alls övertygad tyvärr.

Hyllman: Inte jag heller, särskilt som Tom Ince dessutom precis har sålts till Stoke. Delar helt synen på Huddersfields problem med målskyttet och offensiven, ett problem som blev allt större vad längre förra säsongen led, när Huddersfield helt enkelt inte längre orkade hålla uppe spelet utöver att mest bara försvara sig. Det har varit ett mönster med Huddersfield, också en kritisk fundering kring dem, att de har varit väldigt energiska i början på säsongen men inte haft orken att fullfölja David Wagners arbetsintensiva fotboll över en hel lång och krävande engelsk fotbollssäsong. Det är ett spel som av naturliga skäl påminner en del om Liverpools spel men självfallet helt utan de resurser och den bredd i spelarmaterialet som Liverpool och Jürgen Klopp har. Huddersfield har värvat mycket, liksom exempelvis Brighton, men inte alls med samma självklara framgång som Brighton. Det ser ut att bli en tuff säsong för Huddersfield.

Eliasson: Svårt att inte vara skeptisk till Huddersfield. Precis som ni säger så är man beroende av sitt högintensiva presspel som är den stora nyckeln till framgången. Och som ni också tar upp så är deras stora problem att de inte klarar av att bibehålla intensiteten över hela säsongen. Detta är knappast någonting som förvånar eftersom det gäller alla lag som spelar på detta sätt. Jag har alltid tyckt att denna spelmodell för med sig en ganska stor risk, att det ingår ett stort ”men”. David Wagners läromästare Jürgen Klopp slog igenom på tränarscenen när han tog upp lilla Mainz i högsta serien för att sedan etablera dem i mittenträsket av Bundesliga. Efter två säsonger av stabila mittenplaceringar så var det tänkt att man skulle försöka ta nästa steg. Men istället för ett steg framåt så blev det tre steg bakåt och Mainz åkte ur Bundesliga. Det är svårt att exakt pinpointa vad det var som gick snett den säsongen för Klopp. Mainz hade fått behållit sina nyckelspelare (Friedrich, Feulner med flera) och man satte inne på delar av Dortmunds framtida ryggrad (Subotic, Zidan med flera). Min gissning är att omständigheter helt enkelt inte spelade dem i händerna vilket är lite grann av ett måste. Som ni är inne på så måste man försöka maximera sina resultat under hösten för att ha råd med en dipp under våren. Har man då lite otur med resultaten under hösten så lever man väldigt farligt. Och det är ju logiskt eftersom positiva resultat skjuter in mer energi medan negativa resultat dränerar en. Och är man ett lag som lever väldigt mycket på just sin energi så är chansen stor att det hela blir dubbelt upp. För övrigt när jag tänker på Klopps Dortmund så tänker jag på ett lag som tutade och körde på som galningar under den första halvan utav matcherna för att sedan kring matchminut 60 sjunka allt längre ned på sin egna planhalva. Och det var inte så att man kändes lysande på att täcka av ytor heller så känslan för mig ofta var att man fick förlita sig på sin motståndares oförmåga och det är väl där den djärva riskkalkyleringen ligger.  Huddersfield som ni säger hade behövt bättre spelare som hade haft förmågan att leverera även om systemet som helhet inte fungerar eller en bättre plan b för när energin börjar ta slut.

Terence Kongolo, Ramadan Sobhi, Juninho Bacuna, Erik Durm och Adama Diakhaby… Det här känns ju som spelare man behöver ha spelat en hel del Football Manager för att på ett övertygande sätt kunna fejka detaljerad kunskap om. Nåja, inte Sobhi kanske. Vad talar för att Huddersfield får bättre utväxling på sina värvningar denna sommar än förra sommaren?

Hyllman: Inte jättemycket. Det är å andra sidan inga dåliga spelare som Huddersfield värvar men heller inga spelare man riktigt förväntar sig vara bra nog att verkligen göra ett avtryck, att verkligen lyfta Huddersfield upp på säker mark i tabellen. Men vad är egentligen säker mark i tabellen nu för tiden? Arguably är det väl egentligen bara de sex nuvarande superklubbarna som kan känna sig säkra på att undvika en nedflyttningsstrid även om de skulle råka ha en dålig säsong.

Linhem: Kongolo gjorde redan intryck på lån i Huddersfield vilket bådar gott. Dessutom är det fler etablerade spelare på hög nivå än förra säsongen. Durm till exempel har spelat en hel del, på olika positioner, för Dortmund. Juninho Bacuna har ett såpass tydligt fotbollsnamn att det känns som att han blir en flopp, utan ha en susning om honom som spelare. Jämfört sina konkurrenter Brighton känns det som att Huddersfield värvar genom kontakter mer än de har ett välutvecklats scoutingnätverk. Inte till den gränsen som Wolves (och nu Forest också) överlåter sina beslut till en agent men Huddersfield har inte riktigt ekonomin eller innovationen för att konkurrera på mer säker mark i tabellen. Även om jag stolt såg hur alla nykomlingar höll sig kvar ifjol kan det sägas att Huddersfield till hög grad räddades av att Stoke, Swansea, och West Brom helt enkelt blivit för lata och dyra i drift. Jag tror den sortens räddningsplank är färre denna säsongen. Jag tror inte Huddersfield är naiva nog att tro de har allt eller att dessa värvningar är säkra kort men de gör så gott de kan. Det som talar för Huddersfield är ändå deras spelstil och att det olikt Wagners bästa kompis Klopp är defensiven som är lagets styrka. Christoph Schindler är trots en stor säsong ifjol en ganska anonym spelare, för er som inte på twitter följer Huddersfieldsupportrar med homoerotiska känslor för den eleganta mittbacken, och bildar tillsammans med danska Zanka ett fint mittförsvar. När Kongolo klev in som vänsterback blev försvaret bara än mer svårintagligt och då han nu är permanent bör de fortsätta kunna gneta sig till några poäng. Utan målskytte springer de i en uppförsbacke av grus.

Eliasson: Ni har båda två helt rätt i vad ni säger. När jag hörde om Juninho Bacuna så tänkte jag instinktivt att det var brorsan Leandro Bacuna man hade värvat vilket väl avslöjar lite grann vilken fördjupad kunskap man sitter inne på rörande Eredivisie. Man ska dock som det kända uttrycket lyder aldrig underskatta betydelsen av ett fräckt namn. Som Linhem skriver så känns ju Durm som den helt klart mest stabila värvningen man gjort. Durm är en spelare som lär veta vad som gäller och Wagner lär veta hur han ska använda sig av honom. Och mångsidigheten som Linhem pratar om är ju kanon den med då inte Huddersfield har råd med en överdrivet bred trupp. Diakhaby har potential men det var inte någon värvning som skickade kittlande känslor längs med halsen för mig. Det känns mer som att man har breddat än spetsat truppen vilket visserligen är bra det med då Wagner då har tillgång till fler alternativ och kan därför minska slitaget på truppen. Jag undrar dock om inte Huddersfield hade kunnat värvat in ännu fler stabila spelare från Tyskland? Schindler som nämndes tidigare hämtades ju från 1860 München. Och med klubbens Premier League status så borde man ju kunna locka en del spelare tänker jag mig. Schindler är väl förmodligen som Linhem säger en av dem spelarna som skulle kunna bli aktuella för större klubbar vid en eventuell nedflyttning. Jag gillar honom väldigt skarpt med men främst för att det är den typen spelare man inte behöver se spela för att vet vad det är han är bra på. Blickar man på terriernas trupp för första gången så krävs det ingen större skicklighet gällande slutledningsförmåga eller kunskap för att klara av att gissa sig till vem försvarsgeneralen i det laget är.

Känslighetsanalys är ett begrepp inom företagsekonomin. Hur känslig är en organisation för om en del i deras verksamhet försvinner eller på något sätt måste ersättas? Hur känsliga är exempelvis Huddersfield för om David Wagner plötsligt får för sig under säsongen att hoppa på ett bättre jobb? Är det bara att börja följa EFL på twitter på en gång då för Huddersfield?

Hyllman: Min tanke är att det skulle påverka Huddersfield väldigt mycket. Det är ett lag som är byggt helt och hållet utifrån David Wagners spelidé med spelare som har värvats och handplockats till klubben utifrån denna spelidé. Det är en på sitt sätt rätt speciell spelidé så att hastigt och förmodligen inte så lustigt byta till ett helt annat sätt att spela görs nog inte i en handvändning. Framför allt tror jag det vore ett slag för den kollektiva självkänslan i Huddersfield, både på planen och vid sidan av planen. Det är med Wagners fotboll Huddersfield tog sig till Premier League, och gapet mellan den bedriften och Huddersfields tidigare resultat är så väldigt stort. Att plötsligt behöva stå på egna ben i ett så utsatt läge vore på gränsen till omöjligt utan att börja darra betänkligt. Det är förhoppningsvis inte ett scenario som blir aktuellt för Huddersfield.

Eliasson: Helt enig med Hyllman. Att förlora Wagner efter halva säsongen exempelvis skulle ha effekten av ett nackskott. Truppen är helt formad efter honom och även om många har suttit inne på tankespåret att terrierna har nått takhöjden med sin spelmodell så har jag svårt att se dem prestera bättre än man redan gör och har gjort med ett annat spelsätt. Om Wagner skulle dra så skulle man behöva ersätta honom med en liknande tränartyp är min känsla och det är lättare sagt än gjort. Man skulle kunna dra en jämförelse med Benitez exempelvis som ur detta perspektivet är en relativt enkel tränare ersätta eftersom spanjoren är väldigt besatt av att ha en balanserad trupp till sitt förfogande. Detta gjorde det möjligt för Napoli att plocka in en helt annan tränartyp som Sarri utan att behöva dekorera om i truppen nämnvärt. Huddersfield sitter inte inne på den här lyxen på samma sätt känner jag så att förlora Wagner skulle kunna bli enormt smärtsamt för dem.

Linhem: Det är ju lite tråkigt när håller med varandra men det är svårt att se ett framgångsrikt Huddersfield utan Wagner. Det kräver livlig fantasi då Huddersfield som klubb inte varit framgångsrik utan Wagner på många, många år. Ska man ändå underhålla tanken skulle det förmodligen vara någon som är bekant med gegenpressing men som är bättre på att hushålla med truppens energi samtidigt som man lyckas med att springa ner ett par motståndare. Känslan är helt enkelt att det skulle kräva en bättre trupp eller doping som skulle genera till och med östtyska friidrottare. Eller så är det så enkelt att truppen Huddersfield har passar bättre för en annan spelstil. Det går tvärt emot hur vi tycker och tänker om fotboll men kanske har Huddersfield fel spelare för en Dortmund-lärling men rätt spelare för någon annan strategi? Kanske har Huddersfield någon assisterande eller klubbikon som sitter med precis rätt kalibrering av Wagners fotboll för att man ska bli några viktiga procent bättre? Vem vet egentligen någonting. Jag tror dock att Wagner har såpass mycket förtroendekapital att det skulle krävas någon extrem eller desperat åtgärd för att han skulle få sparken, chansen är större att han väljer att ta över ett annat lag och att Huddersfield blir sämre omgående.

Nej, sparken får nog David Wagner inte, hur det än går. Svårt att tänka sig. Om det nu är en fråga Huddersfield faktiskt kommer behöva brottas med. Hur går det till sist för Huddersfield den här säsongen?

Eliasson: Wagner kommer hitta precis rätt kalibrering på sin gegenpress och gå från den fattige drängens Klopp till en tränare som hela överklasseliten i Bremen talar om. Schindler är rena rama Stefan Reuter i backlinjen, Aaron Moy dominerar på mitten och blir en mix mellan Sebastian Kehl och Lars Ricken och folk frågar sig om det är en ung Sebastian Deisler som ränner längs med kanten eller om det är ett av Huddersfield alla lyckade nyförvärv. Och dessutom så skrivs Steve Mounié om från flopp till succé och smäller in 20 baljor. Huddersfield blir denna säsongens stora överraskning och slutar på en respektabel mittenplacering. Såhär hade det kunnat låtit om vi levt i ett alternativt universum men det gör vi inte. Huddersfield slutar på nittonde plats och åker ur. – (19)

Linhem: Jag tror tyvärr att det inte går alls bra för Huddersfield. Det var en imponerande bedrift att de tog sig upp och de gjorde det bra som höll sig kvar också. Jag ser inte hur Huddersfield riktigt kan bli bättre, det skulle vara om flera av deras värvningar lyckad förstås, samtidigt som botten av tabellen känns starkare än ifjol. Om Huddersfield skulle hålla sig kvar skulle de kräva att deras spelsätt är ännu mer lyckat nästa säsong och någon gör massa mål. Det låter ganska nedlåtande men jag tror i alla fall att inte att Huddersfield kommer vara avsågade utan de lär kämpa och ha en chans att hålla sig kvar långt inpå våren. Till slut räcker man inte till, konkurrensen är för tuff. – (20)

Hyllman: Det blir en lång och svår säsong för Huddersfield. En stor anledning till att de lyckades hålla sig kvar förra säsongen var att ett antal andra klubbar gjorde riktigt dåliga säsonger. Huddersfield kan inte räkna med det den här säsongen, konkurrensen har hårdnat ytterligare. Samtidigt är det svårt att se Huddersfield bli så mycket bättre än vad de redan är. Min gissning är alltså att Huddersfield åker ur. Det har varit en härlig resa för Huddersfield men är det en tanke som bedrövar mig? Nej, inte särskilt, det är ju så här Klopps och Wagners fotboll ser ut minus världskvalitet på de offensiva spelarna. Begränsad. Det blir inte jumboplatsen för Huddersfield, men de slutar näst sist. – (19)

Daniel Storey gör på Football 365 en rätt bra genomgång av lite olika nyckeltal hämtade från Crystal Palaces redovisning. Bland annat att Crystal Palace redovisade en vinst för det senaste räkenskapsåret om £12m, men även att den enda klubben i Premier League under den här tiden att redovisa förlust var Sunderland. Hur som helst, i någon större finansiell fara befinner sig inte Crystal Palace.

Faran för Crystal Palace är istället operativ. Storey räknar även fram att Crystal Palace är den klubb i Premier League med klart högst lönekvot, alltså lönekostnaderna som andel av klubbens omsättning, om 78,3%. Det kan i det sammanhanget påpekas att UEFA betraktar allt ovanför 70% som ett ohälsosamt tillstånd. Närmast under Crystal Palace i denna tabell hittar vi andra problemklubbar som Stoke, Sunderland och Swansea.

Den tredje siffran som Storey plockar fram gäller Crystal Palaces nettospendering. Bara fyra klubbar har under de senaste fem åren en högre nettospendering än Crystal Palace, och dessa är Man City, Man Utd, Chelsea och Arsenal. Den lägsta omsättningen bland dessa fyra är £368m. Crystal Palaces omsättning är eller var £143m. Att hitta vilken klubb som ska bort vore inte någon särskilt svår uppgift.

Fattigdom, eller austerity, har knappast varit Crystal Palaces problem. De har innan Roy Hodgson spenderat drygt £180m på nya spelare under de senaste fyra-fem säsongerna, vilket är mycket pengar även om det ändå är mindre än vad andra klubbar som West Ham, Leicester med flera har spenderat samma tid. Men bakvägen listar vi därmed ut att det större problemet är hur Crystal Palaces köper och säljer spelare.

Det har värvats många spelare, och dessa spelare har samtliga värvats på långa kontrakt till relativt hög lön. Spelare som därefter inte har befunnit sig i startelvan, som ändå är en befintlig kostnadspost men som Crystal Palace inte heller lyckas sälja iväg, åtminstone inte till något vettigt pris. Endast Yannick Bolasie har sålts för mer än £10m under dessa år. Detta så klart på grund av att spelarna sitter på långa kontrakt med hög lön.

En konsekvens måste förmodas av den rundgång som Crystal Palace har haft på sin managerposition under dessa år. Tony Pulis, Neil Warnock, Alan Pardew, Sam Allardyce, Frank De Boer och först nu Roy Hodgson. Flera av dem så klart kända för att vilja värva sina spelare till rätt stora pengar. En får sparken, nästa manager kommer in, proceduren upprepas och tidigare spelare hamnar på bänken.

Vad är då kontentan? Jo, att Crystal Palace är en medelstor engelsk klubb, som värvar dyrt och säljer billigt, har spenderat pengar på europeisk nivå samtidigt som de säsong efter säsong slåss för att undvika nedflyttning. De är, för att uttrycka saken i något så när begripliga termer, den negativa spegelbilden till klubbar som Southampton, Leicester, Burnley med flera, som normalt sett ansetts extremt välskötta.

Crystal Palace har i själva verket inget dåligt lag, åtminstone inte om vi tittar till deras startelva. Men kvaliteten där bakom är bristfällig, vilket leder till ett väldigt slitage på ordinarie spelare, som orsakar skador, något som höll på att skicka Crystal Palace ur Premier League förra säsongen. Bredden till den här säsongen har inte blivit bättre då Yohan Cabaye, Ruben Loftus-Cheek, Tim Fosu-Mensah, Bakary Sako alla försvunnit.

Detta är en verklighet som nu har hunnit ifatt Crystal Palace. De behöver rimligtvis förstärka sin spelartrupp men kan samtidigt inte fortsätta värva spelare och fortsätta belasta ett redan överbelastat lönekonto. Åtminstone inte utan att först sälja spelare och lätta på lönekostnaderna. De har nått sin finansiella smärtgräns som med det högst påtagliga hotet att åka ur Premier League blir desto känsligare.

Det är denna verklighet som Roy Hodgson nu har att hantera. Det är inte han som har orsakat dessa besvär. De har tvärtom uppstått under den rad av managers som kom innan honom, under den kortsiktiga karusell som har präglat Crystal Palace under alltför lång tid. En något orättvis lott kan tyckas, eftersom om Crystal Palace åker ur Premier League den här säsongen lär det ju vara Hodgson som får bära skulden för det.

Roy Hodgson är istället helt rätt manager för Crystal Palace att ta sig ur sina besvär. Han är Crystal Palace och Croydon i blodet, passar taktiskt och personligt bra ihop med laget och klubben, har ett långsiktigt perspektiv på klubbens verksamhet, och är väl införstådd med klubbens finansiella situation och beredd att arbeta under de förutsättningar denna faktiskt medger och de svåra beslut dessa kräver.

Det svåraste av dessa svåra beslut gäller hur Crystal Palace ska göra med sin viktigaste spelare men också deras mest värdefulla tillgång – Wilfried Zaha? Å ena sidan kan en försäljning av Zaha hösta in en väldig summa pengar till klubben, rensa lönebudgeten rätt rejält och göra det möjligt för Crystal Palace att förstärka lagets bredd. Å andra sidan riskerar att sälja Zaha innebära att man samtidigt säljer sin Premier League-plats.

Delvis är det rimligtvis ett beslut som beror på Wilfried Zahas egen inställning till att spela kvar i Crystal Palace ytterligare en säsong. Vill han spela vidare för dem, eller åtminstone betraktar det som acceptabelt, så har Crystal Palace och Roy Hodgson fler alternativ att välja mellan. Om Zaha däremot vägrar och gör sig omöjlig finns troligtvis bara ett rationellt beslut kvar för Crystal Palace att fatta – att sälja.

Att sälja hade förmodligen varit det rationella beslutet för Crystal Palace ändå, tidigare i somras. Problemet med att sälja Wilfried Zaha nu för Crystal Palace är att de med knappt två veckor kvar av transferfönstret kommer ha väldigt lite tid att faktiskt förstärka laget på ett genomtänkt sätt med de spelare man anser sig vilja och kunna värva genom att sälja Zaha. Man vet vad man har, väldigt osäkert vad man får.

Klokast av Crystal Palace vore att ta den här säsongen (eller åtminstone dessa kommande månader fram till januarifönstret) att dra så stor nytta som möjligt av Wilfried Zaha och med hans hjälp försöka hålla sig kvar i Premier League, att planera för att till sommaren sälja Zaha och arbeta fram en tydlig handlingsplan för den sommaren med hur han ska ersättas och hur pengarna ska återinvesteras i laget.

Frågan är bara om Crystal Palace då spelar i Premier League eller i Football League.

:::

TRANSFERKOLLEN

Robert Green, Huddersfield till Chelsea. Om jag ger den här värvningen något annat än två plus och godkänd så får jag väl förmodligen Chelseamaffian efter mig. Ger jag det betyget åt Lee Grant måste jag väl ge Robert Green samma betyg. Allt bygger så klart på att Green är tredjemålvakt och inget annat. Är han köpt som ersättare till Thibaut Courtois (det är han inte) så får jag nog utöka betygsskalan nedåt. Godkänd – (++)

Fabian Schär, Deportiva La Coruña till Newcastle. Rafa Benitez förstärker sitt mittförsvar och frågan är om han inte har hittat en riktigt bra förstärkning för en mycket billig peng. Basel, Hoffenheim och La Coruña har den schweiziske landslagsbacken gjort bra ifrån sig i och under en taktiskt disciplinerad tränare som Benitez kan Schär växa ut till en riktigt bra mittback liksom Daniel Agger innan honom. Med beröm godkänd – (++++)

Linhem: Jag har älskat detta Fulham under Slavisa ”The Joker” Jokanovics ledning. De har varit våghalsigt offensiva, mer i stil med hur europeiska storklubbar försöker dominera mindre lag än vad som är vanligt i Football League. Det är ingen possession-fotboll av defensiva skäl. De är inte Brendan Rodgers Swansea men de är inte heller Ian Holloways Blackpool. Det är ett system där yttrarna i stort sett är forwards och där ytterbackarna är yttrar. Ryan Fredericks som dominerade längs Fulhams högerkant kan få samma bryska uppvaknande i West Ham som Scott Malone fick i Huddersfield efter han hade en succésäsong som vänsterbacksytter i Fulham. Det som oroar är hur detta ska funka i Premier League. Antingen försöker man bli ett mer försiktigt Fulham (Jokanovics Watford var trots allt inte lika kamikaze) eller så går man för det. Oavsett strategi är Fulham väldigt aktiva på transfermarknaden. I Seri, Le Marchand, och Fabri har de redan värvat flera spelare som spelat på europeisk toppnivå. Mitrovic räckar jag nog med även om de har svårt att komma överens med Newcastle. Det senaste är att de också ska värva Andre Schürrle. Innebär Schürrle att Ryan Sessegnon ska flyttas ner till vänsterback? Eller är Le Marchand som potentiell vänsterback ett tecken på att Jokern vill ha en mer solid backlinje och behålla Sessegnon där framme? Hur de spelat under försäsongen ger inga klara tecken på Sessegnon spelats både vänsterback och ytter samtidigt som Le Marchand också varierat mellan mitt- och vänsterback om jag tyder rapporterna rätt. Dessutom glädjas jag åt att tvillingbrorsan Steven Sessegnon också fått lite speltid.

Hyllman: Klart som tusan att Linhem gör i brallorna av ännu en nykomling från Football League. Men det finns å andra sidan goda skäl att vara exalterad. Det har pratats väldigt mycket om Wolves naturligtvis, och med all rätt, men Fulham är egentligen precis lika spännande de, och kan nog under åtminstone våren av förra säsongen beskrivas som ett väl så bra lag som Wolves. Lägg därtill att Fulham har gjort ett nästan lika imponerande transferfönster så här långt som Wolves så ser det riktigt bra ut för Fulham. Fulham kommer inte kunna dominera lika eftertryckligt i Premier League som de gjorde i Championship men deras förmåga till konstruktivt bollinnehav gör dem ändå väl rustade att hävda sig i Premier League. Men de behöver bli mer penetrativa och effektiva i sista tredjedelen av planen.

Eliasson: Hålla kommer det nog att göra. Det har funnits mängder med exempel genom historien på lag som spelat en fotboll som inte känns realistisk sett till dem resurser och den trupp som de förfogar över. Ett tidsenligt exempel ur hatten kan vara Quique Setiéns Real Betis som väldigt ofta ifjol kunde dominera matcher trots att de på pappret mötte skickligare lag. Det som gör den här liknelsen delvis missvisande är att jag upplever Premier League som ett något tuffare klimat för den här typen utav spelmodeller där andelen svårspelade lag är större. Det är fullt möjligt att jag talar ur nattmössan här men jag är en stor förespråkare av mångfald inom fotbollen och det måste finnas en anledning till att jag känner så starkt för Mendilibars Eibar och att de står ut så mycket ur mängden för mig.

För att Fulham ska kunna fortsätta spela som man gör och samtidigt generera resultat så måste man försöka komma upp i ett ännu högre bolltempo vilket kräver skickligare spelare. Och detta har Fulham verkligen adresserat i och med värvningen av Jean Michaël Seri. Herre och fru gud säger jag bara.  Elfenbenskustaren som jag ofta benämner som ”Ligue 1:s assistkung” även om jag egentligen inte har någon aning om ifall han faktiskt lyckades vinna assistligan någon gång. Och om så skulle vara fallet så beror det på att man inte räknar indirekta assists. För det intrycket jag har av Favres Nice är att majoriteten utav chanserna man skapade och målen man gjorde var på något vänster kopplade till Seris passningsfot och blick för spelet. Det är en sjuk värvning de gjort här. Sjuk på det sättet att det är den bästa möjliga värvningen man hade kunnat gjort och det är ganska sällan man känner så. För att knuta ihop det med den föregående bloggen så är Richarlison en bra värvning för Everton men sätter man sig ned och funderar lite så är det inte jättesvårt att tänka ut vissa spelare som på pappret hade känts bättre för Everton. Med Fulham och Seri så är detta omöjligt och det ska bli spännande att se vad Jokanovic kan få ut av honom. Man skulle drabbas av snudd på depression om det inte blev succé.

Newcastle verkar inte så väldigt pigga på att sälja Aleksandr Mitrovic till Fulham, vilket möjligen kan ha att göra med att det förstärker en potentiell konkurrent på den förmodade undre halvan av Premier League. Mitrovics betydelse för Fulham under våren ska inte underskattas, vem bör de sikta in sig på istället om Mitrovic inte blir verklighet?

Hyllman: Det vore för det första riktigt trist om Fulham inte lyckas göra klart med Aleksandr Mitrovic. Han passade så väldigt väl in i deras spelsystem och har en bra rapport med Slavisa Jokanovic, sin landsman, som han inte alls har haft med Rafa Benitez i Newcastle. En spelare man vill se under bästa förutsättningar i Premier League. Om det inte blir av är jag inte helt främmande att se Fulham göra ett försök på Olivier Giroud, på Michy Batshuayi eller på Anthony Modeste. Exempelvis. Men kanske dagdrömmer jag. Men vem trodde å andra sidan att Fulham skulle lyckas värva Jean Michael Seri och, som det börjar se ut, Andre Schürrle?!

Eliasson: Mitrovic är ju som klippt och skuren för Fulham. Serben är ju på många sätt en ganska traditionell centerstriker vars främst färdigheter ligger i spelet inne boxen. Mitrovic söker gärna upp duellen med den starkaste mittbacken och har fullgod teknik och är duktig i kombinationsspelet och som link-up spelare. Han är egentligen den skickligaste anfallaren Benitez har att tillgå så varför använder spanjoren sig inte av honom? Förklaringen ligger lite grann i vad Benitez identifierar är ansvarsområdet för en anfallare. Det är ganska ofta man kan se Dwight Gayle löpa diagonalt ut på en kant, långt från boxen. Och denna typen utav löpningen är ju endast till för att dra isär och skapa yta åt en Ayoze Perez eller skapa möjligheten för Kenedy eller Ritchie att vika inåt i banan och få chans till skott. Denna typen utav självuppoffrande löpningar ser man sällan Mitrovic göra. Men i Fulham behöver han inte göra det heller. Utan när bollen slussas in i boxen, antingen genom ett inspel eller genomskärare så ska Mitro vara redo och när Sessegnon behöver någon att väggspela med så finns serben tillgänglig. Hans färdigheter passar ypperligt i Fulham men inte i Newcastle, även om de skulle kunna göra det men Mitrovic är en sådan karaktär som spelar lite som han vill och det finns en obestridlig charm i det på något sätt. Om Newcastle av strategiska skäl inte vill sälja till Fulham så har man ändå som Hyllman påpekat öppnat upp en hel del potentiella dörrar i och med värvningarna av Seri och Schürrle. Hade inte tyckt det var märkligt om de lyckades plocka in Bas Dost exempelvis. Det är nästan så att om man vaknade upp med nyheten om att Balotelli hade signats så skulle man reagerat med en axelryckning. Kanske att man skulle kunna slå West Ham en pling också och höra av sig om den mexikanska ärtans tillgänglighet? Den främsta värvningen man skulle kunna göra om man ser till exakt vilken typ det är man behöver skulle väl kunna vara Andrea Belotti. Men sett till den höga prislappen och utköpsklausul som Torino har satt på honom så borde italienaren vara bortom klubbens räckhåll. Men vi har sett många gånger tidigare att höga prislappar sällan är skrivna i sten och Fulham har redan krossat realismens lagar i detta fönster.

Linhem: Det vore verkligen synd om inte Fulham kunde fortsätta med Big Mitro längst fram. Det är verkligen något som borde fortsätta. Men det betyder helt klart att Newcastle förstärker en konkurrent. Å andra sidan har inte Newcastle råd att inte sälja honom inom PL, ingen annanstans skulle de få samma uppblåsta transfersummor, om de inte ska chansa på att han nu plötsligt passar in i Toon. Skulle Fulham bli utan Mitrovic är en liknande spelare hög prioritet. West Broms Rondon är en passande spelare som levererat på denna nivån. Både Chris Martin och Mitrovic har bevisat att det antagligen behövs en proper centerforward i Fulham. Om det inte bara är så att Fulhams alternativa anfallslösningar varit för dåliga helt enkelt. Framför allt har man utan Mitrovic spelat yttrar i mitten. Apropå att värva från konkurrenter vore Benteke ganska intressant. Hade också gärna sett dem plocka in någon billig eller rutinerad back-up anfallare om de inte har någon yngre förmåga. Sett till värvningarna hittills kan det förstås bli någon från kontinenten. Hade gärna sett dem hittat någon oväntad, okänd spelare likt hur Wolves hittade Bonatini borta i mellanöstern ifjol eller fortsätta på Ligue 1 spåret med nästa Demba Ba.

Slavisa Jokanovic vann en maktkamp inom klubben förra säsongen när han tog kontrollen över värvningarna och fick räknenissen Craig Kline sparkad. Men kanske gjorde han sig på kuppen lite tvär med Tony Khan, son till ägaren Shahid Khan, som trodde mycket på Kline. Jokanovic ställning i klubben borde ju vara rätt stark nu, men om Fulham hamnar i en nedflyttningsstrid, kommer han då drabbas av the wrath of Khan?

Eliasson: Jag sitter inte inne på den bästa inblicken i Fulhams ägarsituation men mitt ytliga intryck är att Khanfamiljen kan upplevas som något oberäkneliga emellanåt. Det surrades tidigare om att de inte riktigt var villiga att investera några större summor i klubben men så i år så har man plötsligt massakrerat sitt gamla transferrekord. De upplevs lite grann som känslomänniskor vars intresse och humör kan svikta lite grann. Men jag är ändå enig med Hyllmans tankegång att det nog ska krävas något extraordinärt i uselhet för att Jokanovic ska hänga löst, åtminstone i år. Om Fulham skulle göra en jättefin säsong nu så att hybrisens vindar börjar träda i kraft så kan jag tänka mig att det kan komma att råda en annorlunda visa till nästkommande säsong. Men att utgå från att den gode Slavisa skulle riskera att förlora jobbet efter några mindre bra resultat under hösten skulle kännas som en något obefogad förolämpning av Shahid Khans intellekt.

Linhem: Sett till hur dåligt Fulham inledde förra säsongen är det inte alltför svårt att se hur Jokanovic kan leva farligt under hösten. Att de värvat mycket mer och inte väntar på januarifönstret denna gången talar å andra sidan för att en såpass dålig inledning är undviklig. Jag nämner detta och är lite orolig just för att man då som nu hade frågetecken kring backlinjen och vem som ska göra målen. Man kan dock undra hur mycket Shahid Khan och hans mustasch tänker på Fulham då han i nuläget håller på att köpa loss Wembley från FA. Dessutom försöker hans NFL lag Jacksonville Jaguars töja gränserna för hur bra det går att vara med en medelmåttig quarterback. Det mesta tyder på att Fulham litar på Jokanovic och de borde man göra då han sägs ha mycket inflytande nuförtiden. Efter hur Eliasson dreglat över Seri är jag ännu mer spänd över att få se Fulham snart. Redan ifjol var mittfältet deras bästa lagdel och uppgraderingen från Johansen till Seri känns enorm. Även om Johansen lär bli en användbar inhoppare och reserv. Det möjliga frågetecknet vilar över Kevin McDonald som är en fin spelare men kanske behöver Fulham en defensiv mittfältare som är snabbare och en mer naturlig städgumma som inte vill ha bollen. Eller så fortsätter den fina McDonald gå från klarhet till klarhet som den stabila gubben i ett fredjigt Fulham.

Hyllman: Det mesta beror väl på hur det ser ut antar jag. Om Fulham skulle totalkrascha och hamna långt på efterkälken i tabellen redan från början, då är det naturligtvis så att Slavisa Jokanovic liksom vem som helst hade suttit väldigt löst till. Det är ju rätt naturligt för en sådan situation. Men det är rätt osannolikt trots allt och så länge Fulham fortfarande är med i en fair fight i en förvisso högst hypotetiskt nedflyttningsstrid för dem så tror jag Jokanovic har jobbat ihop ett sådant förtroendekapital hos Fulhams ledning att de inte kommer få för sig att hellre investera detta kapital hos någon helt annan tränare, åtminstone av de som vore realistiskt tillgängliga. Att Fulham spelar i Premier League nu är helt och hållet tack vare Slavisa Jokanovic, och det tror jag att Shahid Kahn mycket väl vet om.

Svårt att sia om vem som egentligen är den bästa nykomlingen mellan Wolves och Fulham. Vilket är väldigt roligt på sitt sätt. Båda visar sannerligen framfötterna under försäsongen dessutom. Men snacka går ju, och på försäsongen kan ju alla se ut som mästare. Hur ser det däremot ut när säsongen är slut för Fulham, var befinner de sig då i tabellen?

Hyllman: Fulham kommer prestera bra i Premier League. Hur bra? Tillräckligt bra för att hålla sig kvar i Premier League i alla fall. Det finns andra lag som brottas med större problem och tuffare förutsättningar. Å andra sidan finns det också andra klubbar som ser riktigt starka ut. Konkurrensen är hård i Premier League men Fulham har den taktiska och den individuella kvaliteten att hålla sig kvar där. Fulham slutar tolva. – (12)

Eliasson: Jag är nog lite grann inne på samma spår som ni övriga angående Fulhams förmodade höst och att Jokanovic kan behöva kalibrera om en aning för att stabilisera defensiven. Kan se framför mig ett något naivt Fulham till en början och den naiviteten kan resultera i en och annan kalldusch mot lag som Leicester och Burnley. Men jag har en väldigt stor tilltro till Jokanovic och hans förmåga. Jag har under en tid nu sett honom som en tränare som har goda möjligheter att avancera högt upp i tränarhierarkin. Hans karaktär och energi känns ämnad för större scener och med tanke på den fotbollen han predikar så lär han inte ha samma svårigheter att locka intresse kring sig som exempelvis Sean Dyche. När Fulham väl får i rätt växeln så har de potentialen att bli det nya ”popplaget” i Premier League som de flesta har som andra lag. Det kommer bli en trevlig säsong på Craven Cottage med en hel del minnesvärda ögonblick när allt ska summeras. Fulham slutar elva. – (11)

Linhem: Personligen anser jag att trekampen om att bli bästa nykomling bör betraktas som en titel i sig och med en Europa League-plats som pris. Det är dock denna säsongen ett par nykomlingar som även skulle väcka intresset hos de mest inbitna topplagssupportrarna. Både Seri och Ruben Neves har trots allt tidigare ryktats till deras klubbar! Jag tror Fulham kommer göra en stark säsong. Jag vill placera dem högre efter varje imponerande värvning. Även om jag samtidigt har väldigt lite respekt för den defensiven Fulham visade upp förra säsongen och som Peter nämnde tidigare, de har haft svårt att omvandla sitt spelövertag och chanser till mål i många jämna matcher. Jag tror Fulham kommer spela underhållande fotboll och bjuda på flera oväntade resultat. Ryan ”Tonårsjesus” Sessegnon (hur kan ni andra inte nämnt honom alls?) kommer fortsätta utvecklas, komma in i puberteten, och vara otrolig på att dyka upp på rätt ställen när chanserna dyker upp. Jag hoppas Fulhams ledning är kyliga och inte förhastar sig om Fulham hamnar i en typisk svacka. De lär inte oroas av nedflyttningstrecket och potentialen är väldigt hög om allt slår rätt. Kul att få se Cairney i Premier League! Jag kommer även glädjas av den speltid AK47 (Kamara) får oavsett hur mycket nytta han faktiskt gör på planen, det finns mycket fotboll där om han lyckad koncentrera sig på annat än bara dribblingar och onödiga filmningar. Kan Cyrus ”the Virus” Christie bli nästa dugliga Championshipytterback som blir mycket bättre i Fulham? – (14)

Inte bara var det ett drygt halvt århundrade sedan Burnley spelade i Europa. Det kan mycket väl dröja ytterligare ett drygt halvt århundrade innan Burnley spelar i Europa nästa gång. Så det går att förstå att det är en stor sak för Burnley. Det går att förstå att det inte är ”bara en annan match” hur mycket Sean Dyche än försöker beskriva den som sådan. Även om det går att förstå varför han gör det.

Det går kanske också att förstå varför Burnleys supportrar drömde om annat motstånd och en helt annan resa när de nu väl tog sig ut i Europa, än att bara behöva ta bussen ett antal mil north of the wall, kulturellt och geografiskt mer eller mindre nästgårds som Skottland och Aberdeen trots allt är för dem. Det är en annan turnering, men i övrigt blir det så klart ingen större skillnad för dem mot vilken som helst ligamatch.

Däremot öppnade lottningen av den tredje kvalomgången upp en potentiellt väldigt saftig motståndare för Burnley. Istanbul Basaksehir är väl närmast så exotiskt det kan bli i europeiskt cupspel för en engelsk klubb, både sportsligt och kulturellt. Det är dessutom en potentiellt mycket tuff motståndare. Det går knappast att skoja med ett lag där vi hittar spelare som Arda Turan, Gael Clichy, Gökhan Inler och Emmanuel Adebayor.

Tuff lottning har det blivit också i den andra kvalomgången. Aberdeen är sannerligen inte något lätt motstånd, tvärtom var det förmodligen tuffast möjliga motstånd för Burnley i det här stadiet av turneringen. Detsamma kan med största sannolikhet sägas också om Istanbul Basaksehir i den tredje kvalomgången. Lägg till det att Burnley naturligtvis saknar all tidigare erfarenhet från europeiskt cupspel.

Desto bättre för Burnley kan tänkas. Får man ändå chansen att spela i Europa är det ju rätt trevligt om det också blir matcher och motståndare värda att komma ihåg. Aberdeen och Istanbul Basaksehir är båda motståndare och matcher som kommer kommas ihåg, oavsett om de slutar med vinst eller med förlust. Hellre det måste man förmoda än något tradigt möte med klubbar från Moldavien eller Azerbadzjan.

Ett europeiskt cupmöte med Aberdeen smäller naturligtvis högt. Varje gång ett engelskt lag möter ett skotskt lag pratas det om battle of Britain, något som Sean Dyche även här har försökt prata ned med att det är ”bara en annan match”. Vilket det självfallet inte är, om inte annat så av det enkla skälet att för Aberdeen kommer det vara allt annat än bara en annan match. För dem är det kanske årets match, årtiondets match?

Det kommer vara elektrisk stämning på Pittodrie, för ett Aberdeen som så klart har haft sina europeiska cupframgångar genom åren. Kanske till och med fiskmåsarna ingår vapenvila för en kväll eller en vecka och ger sitt stöd till Aberdeen. Att få ge engelsmannen på käften, att slå Burnley, kanske till och med slå ut Burnley, och visa att den skotska fotbollen duger. Och skicka Burnley hem att tänka igen.

Men det är så klart heller inte vilken som helst match för Burnley. För de som av olika skäl inte tar sig upp till Aberdeen kommer matchen sändas live på Turf Moor. Returmötet på Turf Moor kommer vara fullt till bristningsgränsen, stämningen väl så elektrisk där, kanske något beroende på hur kvällens match slutar. Det är inte precis varje år Burnley spelar europeiskt cupspel, eller matchar mot skotsk klubbar.

Det går knappast att föreställa sig att Burnley eller Sean Dyche skulle göra något annat än gå max i dessa kvalmatcher i Europa League, hur mycket att hålla sig kvar i Premier League än är och förblir huvudmålet. Det vore ett fantastiskt slöseri av en för Burnley helt unik möjlighet. I all synnerhet i detta tidiga skede av säsongen där Premier League knappt ens har hunnit börja, men Europa League går i full sving.

Då går det att fokusera extra på Premier League. Låt gå för att det ännu bara är försäsong för Burnley trots allt, och Aberdeen har några veckors försprång i det avseendet. Burnley måste och kommer göra det bästa utifrån sina förutsättningar. Och kanske kan Burnley just i detta skede av säsongen faktiskt vara behjälpta av att inte ha värvat så många nya spelare. De är samspelta, de vet sina roller.

På det sättet skiljer sig Burnleys Europa League-äventyr rätt markant från Evertons förra säsongen. De hade värvat mängder med nya spelare och det var mer eller mindre ett helt nytt lag som skulle ta sig till Europa League. De hade också betydligt högre ambitioner på sig själva vad gällde ligaspelet. Dessutom finns för Everton en betydligt större sannolikhet att få pröva på europeiskt cupspel igen inom en nära framtid.

Det gick inte så bra för Everton. För Burnley borde det kunna gå bättre, åtminstone utifrån dessa förutsättningar. Burnleys lottning i kvalspelet är däremot ungefär så tufft det kan bli. Både Aberdeen och Istanbul Basaksehir är tuffa motståndare. Burnley kan knappast känna sig säkra på att ta sig till gruppspelet. Men kanske talar även det till Burnleys fördel. De tvingas hålla sig vakna.

Burnley är hur som helst garanterade ett genuint europeiskt cupäventyr redan innan ett eventuellt gruppspel. För första gången på ett drygt halvt århundrade. Kanske för sista gången på ytterligare ett drygt halvt århundrade. Englands mest Brexitbenägna stad bubblar av glädje och engagemang över att äntligen få vara en del av Europa igen. Och av alla lag de kunde möta i den andra kvalomgången möter de Aberdeen.

Bara en annan match? Struntprat.

:::

TRANSFERKOLLEN

Diego Rico, Leganes till Bournemouth. Offensivt lagd vänsterback som passar väl in i Bournemouths sätt att spela fotboll. En värvning som visar att Bournemouth siktar på att bli lite mer konstruktiva i övergång från försvar till anfall. Alltså en värvning som visar på viss ambition. Bra skott och bra på frisparkar. Väl godkänd – (+++)

Alireza Jahanbakhsh, AZ Alkmaar till Brighton. Iransk landslagsstjärna och offensivt lagd ytterforward som vann skytteligan i Eredivisie förra säsongen, som förste asiatiske spelare någonsin att vinna skytteligan i en av de större europeiska ligorna. Ger ytterligare spets till Brightons alltmer imponerande offensiva besättning. Kan bli en revelation i Premier League. Berömlig – (+++++)

Jonny Castro Otto, Atlético till Wolves (lån). Värvades av Atlético Madrid inför den här säsongen efter att ha gjort några riktigt stabila säsonger för Celta Vigo, där han har spelat kontinuerligt antingen som högerback eller vänsterback. Ger alltså Wolves bra cover på sina ytterbackspositioner. En värvning som ser ut att innebära att fine vänsterbacken Barry Douglas säljs. Godkänd – (++)

André Schürrle, Dortmund till Fulham. Strålande spelare på flera sätt även om karriären möjligen stannat upp en aning för Schürrle, som är snabb, teknisk och penetrativ som offensiv mittfältare eller forward. En riktigt stark värvning av Fulham och ett rejält styrkebesked av dem inför säsongen. Berömlig – (+++++)

Hyllman: Har redan stuckit ut hakan en gång och sagt att Everton egentligen inte behöver värva så mycket i sommar. Förra sommaren var investering, denna sommar är konsolidering. Everton har i grunden ett bra spelarmaterial som behöver smältas samman tydligare under ett taktiskt system än vad vi såg någon gång förra säsongen. Det är Marco Silvas jobb och något han är dokumenterat duglig för. De behöver framför allt hitta en vänsterback och där vore ju Lucas Digne en kanonvärvning. Det skadar inte att förstärka mittförsvaret där Phil Jagielka och Ashley Williams tydligt har passerat sina bäst före-datum. Kan de göra en rejäl statementvärvning som Wilfried Zaha ska de naturligtvis försöka göra det. £50m för Richarlison vore så klart ett statement även det, fast av annat slag.

Linhem: Jag håller med att Everton har gott om spelare och verkligen inte behöver någon storstädning. Man är dock i en period av förändring och beroende på vad deras målsättning är kan vissa förstärkningar behövas. Det finns flera gamla spelare i Williams, Jagielka, och Leighton Baines som de behöver ersätta inom kort. Det är mycket pengar som måste läggas för Richarlison eller Zaha till exempel men det är också nödvändigt sett till förra säsongens usla offensiv. Everton kan verkligen behöva en stjärna och Silva känner redan Richarlison. Det ska också lite intressant om Niasse och Tosun kan prestera över en hel säsong, då de i nuläget har väldigt bra mål/per 90 min statistik åtminstone. Det finns alla möjligheter för Silva att också fortsätta nära Evertons ungdomssatsning. Jonjoe Kenny, Tom Davies, Mason Holgate, Ademola Lookman, och Calvert-Lewin kan alla vara bidragande spelare under kommande säsong. De behöver inte mycket för att utmana om en Europa League-plats.

Eliasson: Problemet för Everton ifjol var ju inte att man värvade en massa spelare som har blivit en populär sak att dra till med. Problemet var ju att man värvade en hel drös med spelare utan någon egentligen idé om hur alla dessa spelare skulle användas. Om Everton har som ambition att tråckla sig in bland topp 6 så är inte laget tillräckligt väl rustat. Det saknas särskilda spelartyper och Richarlison som är tänkt för att fylla igen de hålen känns för mig som en tveksam värvning. Brassen hade en stark tidig höst under fjolåret innan formen helt avtog under våren och känns inte just nu som den offensiva garanten man hade behövt men kan kanske bli det med tiden. Jag kan dock inte komma ifrån de osäkra vibbarna som den värvningen väcker. Å ena sidan kan man hävda att detta är en helt annan typ av värvning i jämförelse med exempelvis Sandro Ramirez som var tillgänglig för ett väldigt bra pris så då tänkte man att varför inte? Man har ju hostat upp en extrem summa för brassen vilket vittnar om att man verkligen, verkligen vill ha honom. Men finns det inte på pappret bättre alternativ tillgängliga som hade kostat mindre därute? Det känns som Everton drivs av några gubbar i ett konferensrum som inte är särskilt insatta och som gapar och brainstormar idéer till varandra utan någon till synes röd tråd. Men håller med Linhem om att får Silva bitarna på plats så lär Everton kunna vara bättre än ifjol.

Kanske blev det för mycket flux för Everton förra säsongen med nya ägare, med alla nya spelare, med de hastiga tränarrockaderna, med de högre och kanske till en början orimliga kraven på ligaspelet, och därtill Europa League. Den här säsongen kan de vara mer fokuserade på ett enda mål, ligan. Kan det istället ge dem flax?

Eliasson: Jo att skynda långsamt borde ha varit ledordet från början från Everton. Det är i princip omöjligt att lyckas värva sig till toppen nuförtiden som man var van vid brukade vara möjligt förr i tiden. Nu krävs det en mer långsiktig plan och effektiva arbetsmetoder. Marco Silva är en intressant tränare och delvis rätt typ för Everton och i mitt tycke är det rätt med att hålla tillbaks värvningar tills man får sig en klar uppfattning om hur han kommer välja att formera laget och vad han kan tänkas få ut av existerande trupp. Silva har ju visat att han kan anamma ett pragmatiskt tänk och detta kan bli Evertons räddning. Det är definitivt ett gynnsamt läge med att endast behöva ha ligaspel i åtanke men samtidigt så sitter några av konkurrenterna i liknande sits.

Hyllman: Om Everton menar allvar med sina ambitioner att slå sig in bland de så kallade superklubbarna så måste de ha en tanke på cupspelet också. Titlar ska vinnas och det är även det en väg ut i europeiskt cupspel. Men det är naturligtvis inte lika störande sett över en hel säsong som det är att spela i Champions League eller kanske i synnerhet Europa League. Everton behöver smältas samman tydligare under ett taktiskt system har jag redan sagt, och även detta är något som kommer underlätta den saken. Det kommer inte katapultera Everton till ligatiteln som det gjorde med Chelsea förrförra säsongen, men det kan defintivt göra dem betydligt bättre spelmässigt. Om det är tillräckligt för att ge utslag också i tabellen återstår att se.

Linhem: Det känns som en fördel för Marco Silva och Everton att ha en lugnare säsong framför sig. De har haft en lång försäsong på sig och de hade få spelare som spelade VM. Det känns också bra att slippa Rooney som på slutet inte var till någon hjälp. Marco Silva har dessutom tidigare framför allt börjat väldigt starkt och möjligheten här är god. Det är inte hela världen var Everton riktigt placerar sig men kan man hålla sig på övre halvan och vinna några beundrare finns det potential. Få tror att Burnley kommer återupprepa förra säsongens bravader och Everton är säkerligen en kandidat till sjunde platsen. Det skulle dock, som det alltid är, vara kul om Everton gjorde det bra i det inhemska cupspelet. Det är möjligt att inte Silva kan matcha Big Sam Allardyces prestation med att inte förlora mot Liverpool i ligan, dock bör han undvika misstaget att hävda att han slog Liverpool över två möten (tack vare bortamål) och helt bortse från derbyförlusten i FA-cupen. Å andra sidan har de flesta en bättre verklighetsförankring än Big Sam så det är en låg ribba.

På tal om tränarrockader, Marco Silva har ju gjort sig ett starkt namn i England efter sina insatser med Hull City och med Watford, men också skadat sitt namn en smula genom att vara så naket karriäristisk i Watford. Hur många matcher får Everton egentligen behålla honom?

Linhem: För det första är det lite kul att Watford klagar på andras bristande lojalitet när de byter tränare oftare än lakan och tidigare mest var en front för ett italienskt scoutingnätverk. Transferregler ändrades på grund av att Watford flyttade runt sin spelare hela tiden. För det andra så borde Everton oroat sig över att vara en ”stepping stone” för spelare och managers innan de blev Manchester Uniteds farmarlag (formellt sagt: ”Official Player och Manager Sponsor of Manchester United”). Men det hela beror förstås dels på Marco Silvas ambitioner likväl som hans framgångar. Det är nämnvärt att han verkar tidigare ha nobbat Porto för att stanna kvar i Premier League. Några bra säsonger med Everton där de utmanar topp sex-klubbarna skulle räcka väldigt långt. Om det skulle gå åt Koeman för Silva är annars en portugisisk manager det enda (förutom bättre portugisiska spelare) som Nottingham Forest saknar för att bli det nya Wolves denna säsongen. Jag tror Marco Silva blir några säsonger-långvarig i Everton, men det krävs ingen Big Sam ”Hade jag bara hetat Allardici” Allardyce-fantasi för att se honom få sitt huvud vänt av en större klubb utrikes.

Eliasson: Som Linhem är inne på så är det nog smartast att utgå från att en sejour i Watford inte lär bli särskilt långvarig. Jag dömer inte Silva alls i detta fallet utan är helt enig med Linhem om att Watford har bäddat sin egna säng här. Kan man inte själv visa förtroende och erbjuda en viss form utav trygghet så har man ingen rätt att begära detta av andra. Lojalitet ska visas i bägge riktningarna så att säga. Det är dock som ni säger något oroande med Silvas visade ambition och vilja att avancera uppför karriärstegen eftersom Everton inte direkt ger intrycket av att vara en klubb som sitter inne på en plan B. Börjar det brinna så kommer väl Everton springa runt som vilsna små lamm då ingen vet var brandsläckaren finns innan man ringer efter den gamle senila brandchefen. Det positiva är i alla fall att ingen dörr just nu är särskilt öppen för Silva. Skulle man göra en oväntat bra säsong så skulle det ändå krävas att någonting oväntat skedde i någon utav storklubbarna för att möjligheten för Silva skulle öppnas upp. Det borde i teorin bli minst två säsonger på Goodison Park för portugisen.

Hyllman: Det går i och för sig att förstå Watfords ilska en smula, givet att det var minsann inte många matcher de hann få ut av Marco Silva. Men det är inte sannolikt att Everton kommer hamna i samma bekymmer med Silva, helt enkelt därför att det inte finns riktigt samma möjligheter till avancemang uppåt för Silva från Everton som från Watford. Nästa steg ovanför Everton innehåller de riktigt stora klubbarna i England och i Europa och för att bli aktuell för det steget krävs det riktigt starka insatser av Marco Silva och av Everton. Och om det blir aktuellt är det förmodligen ändå ett ganska angenämt besvär för Everton att hantera. Marco Silva är heller inte någon hastigt påkommen anställning av Everton, utan Farhad Moshiri och styrelsen har aktivt investerat sig själva i Marco Silva som tränare. Det ser stabilt ut.

Sämre än förra säsongens omitigerade katastrof, även om det till sist blev en dräglig tabellplacering, kan det ju knappast bli för Everton, men det är ju heller ingen garanti för att det kommer gå så väldigt mycket bättre. Hur stora är Evertons chanser att jävlas med topp sex-klubbarna, eller ”topp sexklubbarna” som Linhem först kallade dem, i liga och cup, och vart i tabellen landar de till sist?

Linhem: Du sammanfattar det ganska bra. Jag tror inte Everton slutar mycket bättre än ifjol tabellmässigt men spelet lär bli bättre och förhoppningsvis finns det en helt annan positiv känsla kring klubben. Jag tror faktiskt Everton slutar på exakt samma placering men på mer poäng och utan att spendera större perioder på nedre halvan. Kanske kan de istället nå dessa framgångarna i cuperna och vem bryr sig om var man slutar i ingenmansland om man går bra i FA-cupen? Särskilt om de spelar ganska rolig fotboll med gott om unga spelare. Mer kan väl inte Everton räkna med i nuläget men det några säsonger och Europa League är åtminstone inom räckhåll. Jag tror Richarlison blir en succé och om det stämmer att det bara är £50m ifall Everton vinner en trofé är det en mer resonlig affär för Everton. Känns som att jag behöver nämna Pickford också innan jag sätter punkt, han är väl lagets bästa spelare i nuläget? – (8)

Eliasson: Jag har mer eller mindre identiska tankar. Att Everton kommer vara ett mer underhållande lag att bevittna i år känns givet. Silva har fina byggstenar att jobba med också. Många lovande talanger som Linhem nämnde tidigare samt en stark försvarslinje att utgå ifrån. Pickford kommer förmodligen att fortsätta att växa mellan stolparna och offensiven kommer helt plötsligt att innehålla inövade spelmönster och mer variation vilket kommer bidra till att Sigurdsson, Tosun med flera kommer ha ganska trevliga säsonger. Man gynnas också av att gå in i säsongen på ett mer lågmält sätt utan en massa värvningar den här gången som rubbar verklighetsbilden. Everton kommer att flörta med topp 6 under vissa delar av säsongen men saknar den sista spetskvalitén för att norpa en plats bland de stora. Men man uppfyller förra säsongens målsättning och blir ”best of the rest”. Och ett steg framåt är alltid ett steg framåt oavsett om det kommer en aning sent. Everton slutar på sjunde plats. – (7)

Hyllman: Jag tror att å ena sidan att Everton kommer vara betydligt bättre den här säsongen än vad de var förra säsongen. Jag tror å andra sidan att Everton kommer sluta sämre i tabellen än vad de ändå gjorde förra säsongen. Något som kommer få allehanda ljushuvuden att hävda att de är sämre den här säsongen när det i själva verket handlar om att det inte är samma liga som förra säsongen och konkurrensen har blivit starkare. Låt gå för att det här är ett av mina ligatips med högst felpotential, Everton kan sluta betydligt högre än så här, men Everton slutar elva. – (11)

I centrum befinner sig prestige och pengar. Det är så mycket pengar kopplat till att spela i Champions League och i synnerhet i Premier League, inte minst i relativa termer, att ramla efter i den konkurrensen blir väldigt dyrbart. Mål och förväntningar formuleras därefter och utifrån detta styrs också klubbarna. Varje manager vet att resultat måste uppnås annars blir det snart sparken.

Detta gör livet väldigt svårt för unga talanger i engelsk fotboll. En manager som vet att han blir utbytt om han inte presterar resultat här och nu kommer ha alla incitament i världen att satsa på spelare som kan producera resultat här och nu, men inga incitament alls att satsa på spelare som i bästa fall kan prestera på samma nivå eller högre om några år eller så. Alltså får yngre spelare alldeles för lite speltid.

Utvecklingen inom engelsk fotboll har inneburit att dessa tendenser även har krupit nedåt, till Football League och EFL Championship. Det är en utveckling som under flera år har resulterat i talangförstörelse inom engelsk fotboll. En konsekvens inte bara av de skäl som redan nämnts, utan av att unga, brittiska spelare har varit kulturellt sett väldigt obenägna att söka sig utomlands för att spela sin fotboll.

Det är ju i själva verket rätt märkligt. För det saknas ju sannerligen inte italienska, spanska, tyska, portugisiska och så vidare unga spelare som utan att tveka söker sig utanför sina länders gränser, inte minst till England, för att utveckla sig själva och sin fotboll. Samma vilja till emigration har vi inte sett hos engelska spelare. Kanske en fråga om trygghet, om sociala normer, och så klart om ekonomiska skäl och rena statusskäl.

Men detta håller på att förändras. Och konstigt är väl kanske inte det, givet att världen blir på samma gång öppnare och närmare, att gränserna blir suddigare och andra länder och annan fotboll mycket tack vare teknikens utveckling mycket mindre främmande än vad som förut varit fallet. Dessutom har klubbar i andra ligor naturligtvis sett vad som händer, och börjat se England som en bra marknad för unga, lovande spelare.

Bundesliga ligger kanske föga förvånande först i denna kö. De har även uttryckligen sagt sig vilja utnyttja de engelska klubbarnas obenägenhet att ge speltid till yngre spelare för att attrahera de bästa engelska talangerna till Bundesliga med löften om speltid. Och det ligger helt klart i linje med dess profil. Bundesligas frammarsch under 2010-talet har varit mycket en funktion av att ha släppt fram unga spelare.

Det har redan fått viss effekt. Reece Oxford har gjort flera turer till Bundesliga på lån. Sam Allardyce höll på att få hjärnblödning när Evertons Ademola Lookman hellre gick på lån till RB Leipzig än till Football League. Mandela Egbo lämnade Crystal Palace för Borussia Mönchengladbach, Kevin Danso gick till Augsburg, Ryan Kent har gått iväg på lån till Freiburg och så vidare.

Det har till och med börjat störa de engelska superklubbarna. Den väldigt talangfulle Jadon Sancho bedömde chanserna till speltid i Man City som för små och gick därför till Man Citys irritation istället till Dortmund. Räkna med att spelare som Phil Foden och Brahim Diaz börjar göra liknande kalkyler. Liverpool blev så pissed på Gladbachs försök att värva Rhian Brewster i somras att de ställde in en planerad träningsmatch mot dem.

Liverpool fick till sist Rhian Brewster att skriva på ett nytt långtidskontrakt med klubben vilket firades som en stor triumf. Men en triumf blir det så klart bara om Brewster faktiskt får den speltid som krävs för sin utveckling. Vilket inte känns alldeles självklart att han faktiskt får. Om inte så framstår det plötsligt mer som en kortsiktig seger mest ägnad den egna klubbens prestige än något annat.

Delvis handlar det också om att skydda det ekonomiska värdet på sin tillgång. Det vore kanske lätt att betrakta det som ett problem eller en utmaning för engelska klubbar att Bundesligaklubbar har börjat rikta in sig på deras unga spelare. Det kan lika gärna ses som en möjlighet. Att låta spelare utvecklas i Bundesliga, som i praktiken en informell slags farmarliga, och sedan köpa tillbaka dem. Klassisk arbetsfördelning.

Det är ett tänkesätt som redan förekommer bland Premier Leagues klubbar. Varför ta risken att spendera ett visst antal miljoner på en icke-färdig spelare som måste utvecklas när andra klubbar i Spanien, Frankrike, Tyskland, Italien och så vidare är bättre lämpade att göra just det jobbet. Bättre då att i ett senare skede betala det högre priset för att köpa samma spelare i färdigt skick från dessa klubbar.

Delvis handlar det så klart om kontrollen över produktionsfaktorerna. Om Liverpool blir av med Rhian Brewster till exempelvis Mönchengladbach finns egentligen ingen garanti för att de sedan kommer kunna köpa tillbaka honom. Lån kan samtidigt vara av mindre intresse för de tyska klubbarna. Det skulle samtidigt gå att lösa genom att sälja spelarna med first option-klausuler och buy back-klausuler med förhandlat återköpspris.

Ur makroperspektivet är det en enbart positiv utveckling. Det är naturligtvis bättre för spelarna själva att ha fler alternativ att välja mellan. Det är på lång sikt betydligt bättre för engelsk fotboll, inte minst utifrån landslagsperspektivet, att engelska spelare ges större möjligheter till seriös speltid på hög nivå. Det måste även ses som positivt för engelska klubbar att tvingas bli mer genomtänkta i sin hantering av unga spelare.

Det ska inte heller ses som någon gräddfil för engelska spelare. Just Bundesliga kan vara perfekt som betesmark för unga spelare, åtminstone bättre än Premier League. Där finns en yngre mentalitet, ett öppnare och inte lika taktiskt styrt spel vilket främjar en spelares kreativa utveckling och tekniska skicklighet, och en mer misstagsförlåtande kultur. Det är på många sätt en hybrid mellan ungdomsfotboll och konkurrensutsatt seniorfotboll.

Det är inte minst en betydligt mycket mer konstruktiv väg att vandra än det ganska fantasilösa tänkande som präglat de senaste tio åren inom engelsk fotboll som mest gått ut på olika sätt att tvinga eller åtminstone skambelägga engelska klubbar att spela unga, engelska spelare.

:::

TRANSFERKOLLEN

Fabricio Agosto Ramirez, Besiktas till Fulham. Förstärkning till målvaktsposten där Marcus Bettinelli vaktat målet de senaste säsongerna. Fabri som han kallas är en mer rutinerad målvakt, inte minst från La Liga, men de senaste åren turkisk ligavinnare med Besiktas och målvakt med Champions League-erfarenhet från dessa år. En tydlig förstärkning av Fulham. Väl godkänd – (+++)

João Moutinho, Monaco till Wolves. Mittfältsgeneral av världskaliber värvad för den nätta summan av £5m. 31 år gammal men en spelare som inte i första hand är någon speed merchant utan bygger sitt spel på positionering, spelintelligens och passningsspel. Blir en rejäl förstärkning på Wolves mittfält oavsett hur laget formeras. Berömlig – (+++++)

Richarlison, Watford till Everton. En spelare Marco Silva känner väldigt väl till så klart och en spelartyp som Everton absolut kan anses behöva. Richarlison visade tendenser till riktigt hög kvalitet i Watford och håller han sig hel kan han bidra mycket till Everton under kommande säsonger. Huruvida det var värt de rapporterade £50m går att diskutera. Med beröm godkänd – (++++)

Eliasson: Jobbigt, jobbigt läge för Crystal Palace. Deras främsta mål i detta transferfönster verkar ju vara att försöka behålla alla sina nyckelspelare snarare än att förstärka på grund av deras ekonomiska sits som du tar upp. Inte ett dåligt mål egentligen då de har en hyfsad kärna och en förhållandevis stark centrallinje men skulle de tappa Zaha så vänds ju nästan förutsättningarna upp och ned. Zaha kan mycket väl vara den främsta spelaren som huserar på den nedre halvan i Premier League och hålet efter honom skulle vara enormt. Jag har svårt att se Crystal Palace kunna ersätta honom rakt av så på så sätt är summan irrelevant. Om Zaha verkligen vill lämna som det rapporterats om så går det att argumentera för att det är rätt beslut att sälja honom men då kommer fortsättningen på fönstret mest handla om damage control för Hodgson. Om Crystal Palace kan kräma ur en så stor summa som möjligt från köpande klubb så skulle man kunna använda pengarna till att hämta in en liknande typ som ersättare till Zaha även om kvalitén för odlingen inte kommer vara likvärdig. Och utöver det också värva in någon som kan fylla funktionen som Ruben Loftus-Cheek hade ifjol. I den bästa av världar så kan Crystal Palace isåfall tåga in i premiäromgången på +-0 eller snudd på där man försvagats på ett plan men stärkts på ett annat. Förhoppningsvis.

Hyllman: Hela frågeställningen beror naturligtvis på i vilken utsträckning Wilfried Zaha själv kräver att få lämna. Sätter han hårt mot hårt och kräver att få lämna den här sommaren blir det svårt för Crystal Palace att göra något annat än att försöka få ut så mycket pengar som möjligt för honom. Men om det är i alla fall inte helt främmande för Zaha att stanna den här säsongen borde Crystal Palace behålla honom, mer eller mindre oavsett vilka summor de än erbjuds. Inga realistiska transfersummor kan kompensera för att åka ur Premier League, så rent rationellt är det simpelt. Crystal Palace kommer närmast garanterat få sälja Zaha vad det lider och bygga ett nytt lag runt andra spelare, men bättre att göra detta med bättre framförhållning och göra det planerat, exempelvis inför nästa säsong, än att stressa igenom något nu på de dryga två veckor som återstår inför säsongspremiären.

Linhem: Det är sällan värt att behålla en stjärna ifall denne verkligen vill bort. Har man tillräckligt förtroende för sin manager och transferansvariga går dem att ersätta. Utan att ha någon inblick i Wilf Zahas tankar har jag svårt att se honom göra sig omöjlig i Palace. Särskilt eftersom han redan varit en misslyckad tur i Man Utd och är uppfostrad i Palace. Jag som sett Zaha utvecklas i Palace i många år drömmer om att han ska stanna kvar och bli våran tids Le Tissier. Det skulle hjälpa ett Palace som ser ganska svagt ut annars. Det som verkligen talar för dem är egentligen bara att Roy Hodgson är en sådan fenomenal och beprövad (mitten av)Premier League manager. Även utan Zaha var de aldrig så dåliga som ett lag med en kaputt Benteke längst fram borde vara. Det sorgligaste vore om Palace behöver sälja Zaha för att täcka sina kostnader och täcka andra hål i truppen. Det hade varit mycket trevligare med ett Palace som kunde behålla Zaha och satsa på att klättra i tabellen. Nu behöver de istället oroa sig för att rivalerna Brighton ska gå förbi dem tack vare fin scoutning.

Roy Hodgson kom ju in i Crystal Palace förra säsongen efter det helt misslyckade försöket med Frank The Bore. Det är inte fel att säga att Hodgson gjorde om inte succé så bra nära. På något sätt känns Crystal Palace som den sista gammelengelska klubben i Premier League med den siste gammelengelske tränaren i Hodgson (Burnley och Sean Dyche kanske protesterar). Kan det räcka en säsong till?

Hyllman: Det kan räcka. Om det var något som Crystal Palaces korta tid med Frank De Boer visade så var det att de saknar kulturen för den typen av fotboll. Och om det sedan var något som visades med Roy Hodgson så var det att de var betydligt mer lämpade, både vad gäller spelarmaterial och supporterideal, för den mer brittiska formen av fotboll. Roy Hodgson är inte en av dessa repressiva tränardinosaurier som det stundtals pratas om. Han representerar brittiska värderingar i sin fotboll men inte på ett sätt som är isolerat från sin omvärld. Han visar helt enkelt att gammal inte behöver betyda omodern, liksom hans Crystal Palace visade tendenser förra säsongen till att inte heller brittisk behöver betyda omodern. Roy Hodgson och Crystal Palace passar varandra bra, stilen kan fortfarande fungera i Premier League, men frågan är om där finns spelarmaterialet att hålla i Premier League.

Linhem: Jag såg inte större tecken på att gamle Woy håller på att tappa det. Jag förstår han inte riktigt men han löser det. Den sedvanligt fina defensiva organisationen finns där. Millivojevic har varit en lysande spelare och jag tror målvaktsvärvningen av Guaita är en nödvändig uppgradering. Det finns dock klara problem i avsaknaden av Loftus-Cheek(får vi anta) och Cabaye. Om de inte kan ersättas är ägarnas planer om att ha ett lag som kan fylla den nya arenan högst riskabla. Det finns inget säkerhetsnät i Premier League. Visst brukar det alltid finnas ett etablerat lag som faller ihop eller en svag nykomling men Palace har inte råd att bli sämre. Det som talar för dem är hur bra de var under Hodgson trots den historiskt katastrofala starten med Frank de Boer (britter borde ha lärt sig av tidigare erfarenheter med boer kan man tycka). Jag är kanske för positivt inställd och riskerar att bli besviken när Palace startar säsongen svagt och utan några spelare som Zaha eller Loftus-Cheek men jag tror förra säsongens succé var något att bygga vidare på. Kanske inte nog för en hel arena men fortsatt Premier League-spel åtminstone.

Eliasson: Vi lever ju i en tid när ”nyans” har blivit ett no no-ord. Är man en icke-sydeuropeisk tränare som passerat 60 och som har en lång karriär bakom sig så har man inte längre någonting av värde att erbjuda och bör omgående köras till soptippen verkar vara en linje många kör stenhårt på. Gamle Roy har väldigt oförtjänt blivit intryckt i samma fack som sådana som Alan Pardew och Tony Pulis, men en ytlig titt på hans wikipediasida borde få även den mest trögtänkta att förstå att det är en annan typ av tränarkaraktär vi pratar om här. Man testar inte lyckan runt om i Europa på det sättet som Roy har gjort om man inte sitter inne på en nyfikenhet och en vilja att ständigt lära sig någonting nytt. Crystal Palace ifjol under Roy praktiserade inte en utdaterad fotboll som hörde hemma i 70-talets Skåne. Tvärtom så var Crystal Palace förmodligen ett av de mer trevliga lagen att beskåda som neutral supporter.

I min bok så är det mesta utav Crystal Palace lycka kommande säsong knutet till Roy Hodgson. Har han förmågan att få laget att prestera på en jämnare nivå än vad vi såg ifjol? Kan han få ut lite av den dolda potentialen som truppen trots allt sitter inne på? En svaghet jag reagerade på under våren hos Palace så var det den bristande effektiviteten. I flertalet matcher hade man spelövertaget men förmågan att utnyttja detta och döda dessa matcher saknades och man gick miste om en hel del poäng som resultat. Crystal Palace har inte möjlighet att åtgärda detta genom värvningar utan man måste försöka lösa detta med existerande trupp. Och frågan som ploppar upp i mitt huvud är kopplat till Christian Benteke. Hans nedgång de senaste säsongerna känns både ologisk och onaturlig. Han är trots allt endast 27 år och dessutom en spelartyp vars styrkor inte bör påverkas av ålder såsom stålmannen påverkas av kryptonit. Lyckas Hodgson få fram åtminstone en glimt av den forne fotbollsvarelsen belgaren var så är mycket vunnet.

Bra observation angående Christian Benteke, Crystal Palaces besvär de senaste åren kan till stor del förklaras med Bentekes svaga prestationer. Frågan är om han är helt slut eller har mer kvar att ge. Annars har Crystal Palace problem på centralt mittfält där Ruben Loftus-Cheek återvänt till Chelsea och Yohan Cabaye flyttat till sanden. Hur kan Crystal Palace bäst använda sig av lånemarknaden den här sommaren?

Linhem: Ändlöst fascinerad av Benteke. Hur kan man ha en sådan otrolig målsumparsäsong? Även i Liverpool där han passade(och passades) dåligt var han åtminstone effektiv. En teori är att han helt enkelt hade oflyt, att det är statistiskt osannolikt att detta ska kunna upprepa sig. Vilket jag kan tänka mig men jag tror att självförtroende och psykologi är oerhört viktigt för just anfallare(och målvakter) till den gräns att Benteke kan fastna i sin svacka. Det finns inget viktigare för anfallare än att vara distinkta eller kyliga och Benteke var ingetdera ifjol. Att han fick fortsatt förtroende säger en del om hur högt han fortfarande står i kurs. Jag är dock intresserad av vad Sorloth kan göra för Sørloth kan göra, då han visade tecken på att vara mer än bara en Andreas Cornelius-kopia. Och det vore väldigt Woy att hitta en ny centertank som dessutom är skandinav. Bortom Benteke blir det spännande att se om Hodgson ger några spelare från Palaces akademi chansen på riktigt. Wan-Bissaka på högerbacken kanske till och med får en ordinarie plats.

Med tanke på bristande ekonomi känns det vettigt att hitta några spelare att låna in. Även om det i många fall känns som att storklubbarna antingen inte vill eller har svårt att låna ut spelare i PL. Solanke som Hyllman nämner vore inte alls dum men lider av samma målsumparsvacka som Benteke. Kanske skulle han dock hitta skärpan med regelbunden speltid. Annars vore det intressant ifall Palace kan hitta någon mer erfaren spelare som behöver speltid. Likt hur West Brom kunde låna en sådan etablerad spelare som Krychowiak ifjol. Bästa möjliga är förstås Loftus-Cheek men det är också prekärt att behöva vänta på Sarris dom. Det borde också finnas spelare i liknande situation som Loftus-Cheek var inför förra säsongen hos de topplagen. Eller någon välavlönad flopp hos Everton eller West Ham ifall man blir desperata. Förhoppningsvis kan Hodgsons goda rykte vara förmånlig i detta avseendet.

Eliasson: Det svårt att sia om vilka spelare man kommer eller kan tänkas hämta in eftersom vi inte ens vet vilka spelare som finns tillgängliga på lånemarknaden. Men att kreativ kraft till det centrala mittfältet bör prioriteras kan nog många hålla med om. Cabaye höll inte längre samma kvalité som i fornstora dagar i Newcastletröjan när han och Tioté gav intryck om att kunna stå pall mot vilket motstånd som helst i världen. Men fransmannens passningsfot visade inte mycket till ålderskrämpor. Framförallt förmågan att stå för de där insticken bakom motståndarens backlinje fyllde en viktig funktion i Crystal Palace anfallsspel, och utan någon riktig ersättare till honom eller Loftus-Cheek så kan det bli tufft för Roy att få ihop offensiven. Loftus-Cheek framstod ju ofta som det perfekta stiftet för att limma ihop anfall och mittfält. Någon jag spontant kommer att tänka på är Manchester United spelaren Andreas Pereira som spenderade förra säsongen på lån hos Valencia utan att riktigt slå igenom. Kanske en säsong under Roys trygga ledarskap är precis vad han behöver för att ta nästa steg?

Hyllman: Det är i och för sig inte omöjligt att Crystal Palace kan få låna Ruben Loftus-Cheek igen. Annars finns flera spelare bara i Premier League som borde kunna intressera dem och som skulle kunna tjäna på ett lån. Dominic Solanke i Liverpool exempelvis, Andreas Pereira och Tim Fosu-Mensah i Man Utd, Phil Foden med flera i Man City för att nämna några. Det finns så klart två problem med detta. För det första att lån är ett kortsiktigt sätt att arbeta för en klubb som borde tänka mer långsiktigt. För det andra att Crystal Palace kommer behöva vänta till transferfönstrets upplopp innan de vet vilka spelare de faktiskt kan få möjlighet att låna. Det ger inte optimala säsongsförberedelser.

Vi slåss för att hålla oss kvar i Premier League, säger Roy Hodgson, och det finns inget att skämmas över för den saken. En rimlig och realistisk målbild kan tänkas, men kanske inte vad ägare helst påminns om som planerar att bygga ut sin arena med allt vad det innebär. Hur går det för Crystal Palace och Roy Hodgson, håller de sig kvar i Premier League, var i tabellen slutar de?

Hyllman: Min gissning går ut på att det kommer bli en rejäl strid på kniven ända in på mållinjen mellan Crystal Palace och Bournemouth om att undvika nedflyttning till Football League. Old England mot New England således. Eftersom jag redan har tippat Bournemouth på artonde plats så går det alltså att räkna ut var jag placerar Crystal Palace. De känns något mer mentalt förberedda för och erfarna av en nedflyttningsstrid. Men när jag alltså tippar dem på sjuttonde plats så är det med förbehållet att det kan gå sämre än så. – (17)

Linhem: Jag är mer oroad över Crystal Palaces fortsättning i PL nu än när jag började denna diskussionen. Lite ont om pengar låter värre när man måste spekulera kring Zaha-ersättare eller spelare att låna in. Vill nästan tillbaka och placera Brighton högre upp nu istället för Palace. Men jag får helt enkelt bli palatsets optimist. Palace har trots allt en stark trupp i dagsläget och en av förra säsongens bästa managers. Jag tror också att när det kommer till kritan att Palace ägarna desperata kommer hitta lite transferpengar. Eller att Palace blir den bästa platsen i PL att låna ut sina främsta talanger. Om de ska fortsätta på Chelsea-spåret efter Loftus-Cheek är det synd att Lampards Derby redan norpat Mason Mount efter hans succésäsong i Eredivisie. Jag tror likt Hyllman att Palace slutar på en plats i kontakt med Bournemouth, men då jag tror på engelska managers och vikten av kompetens över pengar tror jag att detta är en kamp i mitten av tabellen. – (13)

Eliasson: Jag tror som Hyllman att det finns en risk att detta blir ett jobbigt år för Kristallpalatset. Det kan mycket väl vara så att man lyckas få in några vettiga kortsiktiga förstärkningar som kan ändra på förutsättningarna en aning. För även om Hyllman har en poäng i att man inte har samma chans till förberedelser som vissa av konkurrenterna så ska man inte glömma att Hodgson klarade av att vända på den absoluta mardrömssituationen man befann sig på ifjol på relativt kort tid. Han är kapabel till att få bitarna på plats ganska snabbt. Jag tror också att man gynnas av att ha gått igenom en sådan pass tuff höst som ifjol ”and lived to tell the tale”. Truppen lär vara mentalt stärkt av det vilket kan komma väl till hands om det blir bottenstrid. Nyckeln till förnyat kontrakt för Crystal Palace ligger i att hålla huvudet kallt och inte trycka på panikknappen. Man måste ge Hodgson chansen att reda ut detta oavsett hur tungt det emellanåt kan komma att se ut. För reda ut det kommer den gamle Roy att göra. Crystal Palace slutar på sextonde plats. – (16)

Det kan slängas fram en mängd skäl varför det blivit på det sättet. Marknadsföringen kan ha varit kass. Kanske råder det fotbollsmättnad efter VM. Möjligen har intresset för fotboll i USA fått en rejäl smäll av att USA inte tog sig till VM. Kanske har det ökade intresset för MLS gjort att intresset för rena träningsmatcher inte är lika stort. Att det särskilt efter VM handlar om klubbarnas tredjeelvor lockar knappast publiken till arenorna.

Men kanske är det också så att den amerikanska publiken faktiskt genomskådar ICC för det konstgjorda och lätt bedrägliga koncept det faktiskt är. Amerikansk publik är i själva verket inte särskilt dum. Tvärtom, givet att de relativt sett i det här fallet är just mer konsumenter än supportrar blir de också mindre lättsålda. Och ingen gillar att köpa något där det känns som att de blir sålda en tjuv- och rackarberättelse.

Men en tjuv- och rackarberättelse är just vad huvudmännen bakom ICC, Relevent Sports och dess verkställande ordförande Charlie Stillitano, faktiskt försöker sälja dem. De producerar, paketerar och presenterar turneringen som vore det en riktig turnering med seriös innebörd. De försöker sälja den som vore det the real deal. Men alla vet att det är allt annat än the real deal.

”We know it’s not the Premier League, La Liga, or the Champions League. We’re not trying to pretend differently, but it’s a serious tournament all the big teams want to be in to prepare the proper way”, säger Charlie Stillitano. Men jo, en del av problemet är att de faktiskt försöker låtsas annorlunda. Och nej, det är inte en seriös turnering och själva idén att det skulle vara en seriös turnering är en del i problemet.

Deltagande klubbar betraktar det inte som någon seriös turnering. Det är en del av försäsongen, med tillhörande tempo och laguttagningar. Inte ens ICC:s eget format ger turneringen någon seriösitet. Det är några få matcher, alla möter olika motståndare, och det koras inte någon självklar vinnare via något slutspel. Att som publik hålla koll på vem som vinner är krångligt nog, om det ens var något som var av intresse.

Det finns naturligtvis en marknad för den här typen av matcher under försäsongen. Men frågan är om det ändå inte var bättre när dessa matcher såldes för vad de faktiskt var, det vill säga försäsongsmatcher, en form av exhibition, ett sätt att se sitt lag eller åtminstone ett av världens största lag på plats. Men matcher där fokus ligger betydligt mer på klubben i sig, än på någon fejkturnering som försöker vara något mer än vad den är.

Det hade även varit betydligt mer intressant att se europeiska storklubbar som Man Utd, Real Madrid, Man City, Liverpool med flera möta de bästa lagen från MLS, Mexiko och Sydamerika snarare än enbart varandra. Det hade förmodligen gett tuffare matchning ändå mot mer motiverat och matchfärdigt motstånd. Det hade helt säkert genererat ett generellt sett betydligt större publikintresse.

Nu möter istället dessa europeiska storklubbar bara varandra i lite olika uppställningar. Som om vi inte ser nog av det redan under säsongen med Champions League?! Det finns ingen fräschör över det konceptet. Tvärtom, att se exempelvis Man Utd matcha mot Man City och Liverpool, som varit fallet de två senaste somrarna, ger enbart en fullständigt urvattnad känsla av plastighet.

Dessa klubbar ska inte mötas under någon försäsong, som ofrånkomligen kommer ha en känsla av vänskapsmatch över sig. De ska bara mötas när det är riktig match, när det är skarpt läge i ligan, i Europa eller i cupspelet. Det är ett rent självmål av ICC, som kommer sig av deras förljugna vilja att låtsas vara en seriös turnering. Vad de uppnår är en kontrast som bara betonar hur oseriösa de är i jämförelse med the real deal.

Allt är inte svart. Förra sommaren drog tre matcher jättepublik i USA; Real Madrid vs Man City, Barcelona vs Juventus och Barcelona vs Man Utd. Den här sommaren, mot slutet av turneringen, när klubbarnas startelvor är något mindre reservbetonade än i början, kan vi få se några till. 107,000 åskådare på Michigans Big House för Liverpool vs Man Utd kan bli häftigt, liksom Man City vs Liverpool och Man Utd vs Real Madrid.

Men dessa matcher går att uppnå även utan att göra något större allvar av det, att kalla det för ICC och för en seriös turnering. 90,000 åskådare kommer till Rose Bowl för att se Barcelona vs Tottenham inte för att det är ICC och en seriös turnering, utan för att det är Barcelona och Tottenham som spelar. Det är svårt att se hur den distinktionen inte går förlorad i marknadsföringen av matcherna.

ICC är precis som namnet på företaget som står bakom turneringen, Relevent Sports, ett koncept som försöker framställa sig som relevant utan att riktigt vara det. Bli inte förvånade om ICC inte finns kvar om några år.

Linhem: Det finns två högsta tänkbara vägar för Sarri i Chelsea. Det ena är att det helt enkelt inte funkar. Vilket kan bero på Chelsea, anpassningen till Premier League, eller vad som helst egentligen. Det andra är att Sarris fina fotboll funkar bra i PL och de kan i hög grad behålla den defensiva organisationen som präglat Chelsea i flera säsonger. Jag vet inte riktigt vad jag tror. Rykten om att Courtois och Hazard ska bort är väldigt oroande; att man värvade Jorginho däremot är betryggande. Chelsea har varit ett bra lag varannan säsong det senaste vilket tyder på att man kan återta en CL-plats. Jag tror att Chelsea för en tuff inledning. Likt Sarri fick i Napoli, där en evigt otålig Maradona ville ha han sparkad efter några omgångar, men att Chelsea blir allt bättre med säsongens gång. Intressant att se hur Sarri antagligen ändrar om till en fyrbackslinje och vilka spelare han kommer föredra. Jag vet inte alls hur jag ska ranka Chelsea mittbackar eller vad som isåfall händer med Victor Moses.

Hyllman: Maurizio Sarri kommer säkert upptäcka att livet i Premier League skiljer sig från Serie A på många sätt. Han kommer helt säkert uppleva pressen och stressen och hinna tappa humöret några gånger. Givet att det knappast är någon färdigröjd väg han har framför sig med Chelsea, och framgången verkligen är allt annat än given, så kan det bli nog så besvärligt under säsongen och under sin tid i Chelsea. Men betoningen på det där med kul att spela fotboll för Chelsea är kanske i första hand ett sätt att skapa sig en kontrast mot tidigare regimer i Chelsea och få spelarna på sin sida tidigt. Och det är ju viktigt, ska Chelsea få framgångar med Sarri kräver det nog att spelarna tror lika mycket på honom som exempelvis Man Citys spelare gör på Pep Guardiola.

Eliasson: Jag tror att den största anledningen till Sarris popularitet och att det skapats en sådan kultrörelse kring honom är att han framstår som hundra procent genuin. När andra tränare målar upp sig själva som något alldeles speciellt så ser Sarri sig bara som en som älskar fotboll och mer än så behöver det inte vara. Sarri är ju inte direkt en okontroversiell karaktär utan tvärtom så hoppar det grodor ur munnen på honom som får de flesta att greppa efter skämskudden. Men är man helt och hållet ärlig med vem man är så är folk i överlag mycket mer benägna att förlåta en för sina tillkortakommanden. Det blev en trög start för Sarri i Maradonas forna klubb men med tiden hade han vunnit varenda hjärta i Neapel trots uteblivna titlar. Men det positiva med Sarri kan bli till någonting negativt i den här kontexten. Sarri är inte som de flesta andra tränarna på den här nivån och den långa resan från amatörfotbollen vittnar om detta. Sarri attraheras inte av de stora titlarna, pengarna och glamouren. Han är ingen som bryr sig om att vara populär eller vara ansedd som herran på täppan med alla de största hitsen. Han är ute efter att skapa ett äkta konstverk, ett konstverk han själv kan vara nöjd över. Han är mer Beach Boys än Kanye West. Och den relevanta frågan såklart är ju om detta överhuvudtaget är det Chelsea vill?

Kamrat Linhem har redan snuddat vid frågeställningen, men Thibaut Courtois ser ut att lämna och det finns en risk att Eden Hazard också lämnar. Nu är det inte alldeles troligt att det faktiskt händer, men om vi tänker oss ett worst case-scenario att Hazard lämnar klubben, hur kommer Chelsea lyckas med att hantera den i så fall påtvingade förnyelsen?

Hyllman: Värvningen av Jorginho, liksom att Chelsea så tydligt ligger och hugger på Aleksandr Golovin, tyder på att Maurizio Sarri ser framför sig ett tämligen annorlunda mittfält jämfört med det vi hann med att vänja oss vid med Antonio Conte. Det i sin tur får effekter för hur Eden Hazard används på planen, där han många gånger var helt och hållet central för Chelseas spel under Conte. I den användningen finns det i nuläget knappast fem spelare i världen som skulle kunna ersätta Hazard, och av dessa fem är det näppeligen någon som vore tillgänglig för Chelsea. Man ersätter inte en sådan spelare i en handvändning, och egentligen ersätter man heller inte med nya spelare, utan med system och kollektivt arbete. Här finns en annan fundering. Eden Hazard passar nog som spelare utmärkt in i Maurizio Sarris normala taktiska modell, men hur passar han in som personlighet? Sarri kräver hårt arbete, och är det något Hazard har visat i Chelsea, utöver sin briljans som spelare, så är det också att han är rätt high maintenance.

Linhem: Om inte Chelsea redan faktiskt lagt en rejäl summa för att norpa Jorginho hade jag varit mer orolig över klubbens villighet att spendera. Det svåra är dock att ersätta två spelare av den kalibern. Hur många målvakter är ens på Courtois-nivå? Och Hazard är kanske ännu svårare att ersätta, särskilt då jag kan se honom passa helt perfekt i Sarris system. Napolis Mertens är trots allt något av en Hazard-lite. En potentiell ersättare om Chelsea ska fortsätta plundra Napoli. Hazard känns dock väldigt svår att ersätta om man inte hittar en helt annan spelartyp. Har ni andra några förslag kanske? Oavsett verkar Chelsea få behålla Kanté, vilket nog är viktigast. Förlorar Chelsea Courtois och Hazard blir det en enormt svår uppgift för Sarri att ta tillbaka Chelsea till Champions League. Med tanke på hur snabb Mbappé är vore han svår att kidnappa. Vore för övrigt kul att se Loftus-Cheek få chansen som toppen av mittfältstriangeln uppbackad av Kanté och Jorginho.

Eliasson: Chelsea är ju Chelsea och Sarri är ju Sarri. Jag har svårt att till exempel tänka mig att man skulle få svårt att locka till sig spelare. Om det också ligger lite sanningshalt i transferryktena så står det ju också klart att man har stirrat en del på “sarrieska” spelartyper. Om Courtois lämnar och ersätts med Kasper Schmeichel så har det i mitt tycke skett en uppgradering. Och inte på grund av att dansken nödvändigtvis är en bättre målvakt än belgaren för det skulle få hävda men han är en mer lämpad målvakt för Sarri. Fanns en anledning till att Sarri ignorerade experteliten under sin tid vid Vesuvios fot och hela tiden prioriterade att förstärka andra områden där Reina ansågs fylla funktionen tillräckligt. Och den funktionen var att vara en stark karaktär som förgyller sin omgivning och som har förmågan att höja sig när resten av laget viker sig och där spelet med fötterna är en styrka. Vänta lite nu, var det inte Kasper Schmeichel jag just beskrev i den förra meningen?

Angående Hazard så finns det en given frågeställning att dra. Att Sarris Napoli förra säsongen var det mest givande laget att beskåda när allting studsade rätt berodde inte på de vackra individuella numren. Utan det berodde på att varje passning, varje löpning och varje aktion var en del av ett noga uttänkt och noga inövat mönster.  Detta är Sarris största styrka och kanske även största svaghet. Det var detta som gjorde det möjligt för Napoli att sätta press på Juventus men det var också detta som i slutändan satte stopp för chansen att ro hem ligatiteln. För när det i slutskedet av säsongen stod tydligt att Napoli skulle behöva göra lite mer drastiska ändringar och kanske improvisera mer för att plocka de nödvändiga poängen så var inte Sarri villig att göra detta. Men för att återgå till den tilltänkta frågeställningen. Som Hyllman är och nosar på. Hur väl passar egentligen Hazard in i detta? I min bok så är ju Hazard som bäst när han får minimalt med instruktioner slängt över och tillåts improvisera varje gång han känner för det. Lite som i Lille typ när Rudi Garcia inför varje match sade åt honom: “Ut och gör precis som du vill, pojk”. Att Hazard lämnar kan innebära ett mindre problem för Sarri att behöva lösa längs vägens gång.

Man ska inte lägga för mycket tid på att mäta den idividuella kvalitén på spelare. För då kan man lätt bli för begränsad i sitt tänk. Napoli skulle exempelvis inte ha kunnat spelat som de gjorde många stunder med det tänket. Jag tror Hazard definitivt skulle kunna gå att ersätta. Och han behövs nog inte ersättas av en spelare som anses vara livärdig. Den utvecklingen som Mertens har haft i Napoli exempelvis öppnar ju upp möjligheter för många. Chelsea ska ju inte vara som bäst första veckan, eller första månaden eller första säsongen. Chelsea och spelarna ska ju växa tillsammans med Sarri. Men spelartypen Sarri behöver är en överdrivet begåvad typ som samtidigt viker hela sin kropp och själ för laget. Likt just Insigne och Mertens i Napoli. Mertens är dessvärre 31 år och frågan är om inte hans bästa säsong nyss har varit? Och Insigne kommer man aldrig kunna locka bort från Neapels torg. Neapel skulle inte tillåta det för det första.

Italienska tränare i Chelsea efter Roman Abramovich har alla en sak gemensamt, de vinner ligan under sin första säsong (och får sparken efter den andra säsongen, men det är en annan story). Vad talar för (obs, för!) att detta ska åstadkommas även av Maurizio Sarri?

Eliasson: Väldigt, väldigt lite talar för att Sarri ska lyckas återupprepa Conte och Ancelottis bravader. För det första så är det ett helt annat rådande klimat med helt andra motståndare som är av en helt annan kaliber. Den största av de stora ideologerna exempelvis, Pep Guardiola behövde en säsong på sig för att klura ut rätt inställning och för hans idéer att få ordentligt med fäste hos spelarna så detsamma eller liknande lär ju gälla för Sarri.

Sarri är ju en helt annan tränartyp än de tidigare italienska herrarna med. Ancelotti är ju kanske den främsta fotbollsdiplomaten som kan föra sig i varje rum och prata med varje individ, kompromiss ligger nära till hands för honom. Conte är den där väldiga regnstormen som rämnar in över landet, den botar torkan och törsten men samtidigt så tar den med sig både broar och hustak när den passerar. Sarri är ju mer den romantiska drömmaren än den pragmatiska vinnaren. Och detta måste Chelsea som sagt förstå. Om tanken är att Sarri omgående ska ta upp kampen med Guardiola och slåss om ligatiteln så har man tänkt fel. Sarris framgångsrecept är repetition över lång tid. Spelet måste sätta sig och idéerna måste få fäste. Detta kommer inte ske på en ynka säsong. Det underlättar i alla fall att Chelsea tycks rikta blickarna mot några av Sarris gamla elever (Jorginho, Higuain, Mertens) för det lär ju korta ned processen en smula.

Linhem: Ni kan ha en poäng i att Hazard möjligen är den objektivt bästa men inte den rätta spelaren för Sarri. Jag ser dock Hazard kunna funka helt perfekt men å andra sidan har jag något av ett Stockholmssyndrom efter hur många gånger Hazard har terroriserat Liverpool. Det kan däremot verkligen tala för Sarri och passa för Chelsea att Sarri inte är en manager beroende av sitt material. Chelsea verkar intalat inte längre värva spelare från den dyraste hyllan och har generellt gjort det ganska bra. Med vissa tydliga, engelska mittfälts-, undantag. Likt en tävlande i ett matlagningsprogram borde Sarri kunna hitta något användbart i Chelseas förråd av lånespelare. En annan sak för att expandera en tidigare poäng är att Sarri skulle kunna används Contes hyperdefensiva grund att bygga på likt hur Wenger byggde vidare på George Grahams Arsenal. Eller likt hur Brendan Rodgers slipade fram lite skärpa i ett defensivt starkt och sidledspassande Swansea. Det är dock en möjlighet som tas upp varje gång ett lag går från en defensiv manager till en uttalat offensiv innovatör. Vill också återigen lyfta fram hur bra Kanté och Jorginho bör passa ihop. Om Chelsea bara hade en Lampard att komplettera den heliga treenigheten.

Hyllman: Det märks att det är valår, varenda tomte gör sitt bästa för att undvika att svara på frågor i klartext märker jag. Eller ska jag förstå detta som att ni tycker att absolut ingenting talar för att Maurizio Sarri vinner ligan med Chelsea den här säsongen? Om jag ändå ska hitta sådant som talar för så är det väl att Chelsea än en gång till stor del kan fokusera sina insatser mer eller mindre enbart på ligaspelet, åtminstone under större delen av säsongen. Det brukar passa dem rätt väl. Det ska heller inte glömmas bort att kvaliteten i deras spelartrupp faktiskt är riktigt hög, det är inte några dåliga spelare de sitter på precis. Men konkurrenssituationen är naturligtvis betydligt värre än vad den var för Carlo Ancelotti. Liksom Antonio Conte slapp europeiskt cupspel helt och hållet. Chelsea är knappast förhandsfavoriter till någon ligatitel men å andra sidan, det var de inte med Antonio Conte heller.

Hur går det för Chelsea den här säsongen då, såväl i ligan som i Europa League där de trots allt är med och bör sikta på vinst?! Och kommer det vara tillräckligt för att hålla Maurizio Sarri kvar i klubben, är det ett nytt Chelsea på det sättet som vi nu ser början på, ett Chelsea som börjar arbeta mer långsiktigt, ett Chelsea som hittat sin ideolog?

Linhem: Äsch, jag är dålig på att svåra på direkta frågor oavsett närhet till val. Det är inget attraktivt drag, har jag fått höra. Men nej jag tror inte Chelsea vinner ligan eller ens är särskilt nära. Men det trodde jag inte senast heller. Jag tror dock att Chelsea kommer vara med i striden om fjärdeplatsen hela vägen in i kaklet. Problemet ligger lite i att jag tycker om Sarri och hans fotboll vilket sällan är något bra omen för framgång. Mina favoritmanagers får knappts samtal av bottenskiktet i L1 längre. De har dock stor potential att ha ett bra försvar, ett otroligt mittfält, och ett anfall som är så bra man kan vara utan en bevisad stjärnstriker. Kan Morata blomma ut? Är det värt att värva Higuain som åtminstone börjar bli lite ”washed”. Sarri lär åtminstone inte spela med både trebackslinje och två defensiva mittfältare, så underhållningsvärdet ökar naturligt. Ge Loftus-Cheek chansen också och jag lär se mer Chelsea matcher denna säsongen än jag sett på flera säsonger nu. Skulle vilja se Mourinhos min om ett finlirande Chelsea slutade före honom. Chelsea slutar fyra. – (4)

Eliasson: Kan bli så att Chelsea inte gör något särskilt minnesvärt avtryck i Europa även om de rimligtvis borde göra det. Napolis europaäventyr under Sarri har ju fallit rejält i glömska. Napoli mönstrade ju b-betonade elvor oftast med undantag för nyckelpositionerna, och detta lär Chelsea också göra. Kvalitén på spelarna är fortfarande såpass hög att man säkerligen tar sig vidare från gruppspelet men om man stöter på ett organiserat och ambitiöst motstånd i slutspelet så skulle jag inte lägga mina tappert ihoptjänade slantar på Chelsea. En återkommande kritik som Sarri fick i Napoli från både inbitna supportrar och president Aurelio De Laurentiis själv var att han inte nyttjade truppen till fullo. Sarri vill helst spela med samma spelare i varje match och gärna byta in samma spelare med oavsett omständigheter. Detta har ju sin logiska förklaring, Sarris spelmodell kräver en större förståelse och det tar tid och matcher för spelet att sätta sig. Det var samma startelva mot Crotone som mot Juventus oftast. Detta kommer vi nog se mycket av i år med. Rotationen i ligaspelet kommer vara på en minimal nivå. Som Hyllman säger så har ju Sarri mycket bättre spelare att tillgå denna gången och det ska inte glömmas bort. Det är inte längre spelare från Empoli, Ajax och Gent som värvas in som Sarri kommer behöva slipa och utveckla en massa. Kan tänka mig att en spelare som Kanté kommer lära sig sin roll på cirka 25 minuter och framstå som en uppgraderad Allan rätt så omgående. Den individuella kvalitén i backlinjen är också den mycket högre som tidigare påpekats. Det är synd att man ser ut att gå miste om Golovin som under VM har sett ut att vara just den nödvändiga tvåvägsspelande duracellkaninen som Sarri behöver. I slutändan så hamnar vi återigen vid samma gamla tröttsamma visa, KONKURRENSEN. Det är inte ett nybyggande Roma, två Milano-klubbar på dekis och ett Lazio som shoppar  på loppmarknader som Sarri går upp emot denna gången.  Chelsea kommer vara trögstartade under hösten och se lite vilsna ut inledningsvis vilket kommer vara tillräckligt för att ta död på eventuella aspirationer på ligatiteln. Under sluttampen utav hösten så kommer bitarna falla på sin plats allt mer och Chelsea kommer avancera i tabellen under just den perioden som konkurrenterna är mer i en vacklande form. Skönspel, kedjerök och utspel av varierad charmnivå blir en del utav vardagen och hyllningskrönikorna avlöser varandra. Men när oväsendet från Sarris hyllningskör når rekordhöga höjder så börjar formen återigen avta och Chelsea håller så när på att gå miste om CL ännu ett år men räddas av en ångestladdad seger i sista omgången. Chelsea slutar på fjärde plats. – (4)

Hyllman: Om Chelsea går på allvar för att försöka vinna Europa League så är de favoriter att vinna Europa League. Maurizio Sarri visade förvisso inte någon större respekt för europeiskt cupspel med Napoli, och i ett desto svettigare Premier League blir inte den respekten nödvändigtvis större. Å andra sidan kan Europa League vara Chelseas räddningsplanka tillbaka till Champions League. Och jag tror de kan komma att behöva den. Det är kort tid för Sarri att hinna få någon ordning på Chelsea, och han har ju knappast fått mer tid på sig av Chelseas senfärdiga agerande med hans anställning. Konkurrensen är hård i toppen, ligatiteln tror jag är för långt borta den här säsongen, men Chelsea har goda chanser till en plats bland de fyra. Men andra lags styrka och Arsenals förmodade uppsving gör att Chelsea slutar femma. – (5)

Det är det egyptiska bolaget NSWE, med delägarna Nassef Sawiris och Wes Edens i förgrunden, som har köpt en majoritetsandel om 55% av Aston Villa och på så vis skjutit in nytt kapital i klubben. Vilket på kort sikt betyder att oron för Aston Villas likviditet, förmåga att betala sina räkningar månad för månad, och risken att faktiskt ställas under förvaltning, är över. Aston Villa kan börja tänka framåt igen.

Vid en första anblick är detta skäl för optimism för Aston Villa. Deras nya ägare har stor tillgång till investeringsvilligt kapital och dessutom en omfattande kompetens av att driva klubbar inom större idrotter. Det är på flera sätt en rätt distinkt skillnad från Dr Tony Xia, vars tillgång till kapital har varit ifrågasatt och vars kompetens är något tveksam. Xia blir kvar som co-chairman, men troligtvis mest en symbolisk titel.

På lång och medellång sikt förändrar det emellertid inte Aston Villas ställning i relation till Football Leagues financial fair play-regler. Aston Villa har överspenderat dramatiskt under åren med Dr Tony Xia, och det senaste räkenskapsåret beräknas Aston Villa rapportera en förlust om närmare £50m. Vilket betyder att över en rullande treårsperiod måste Aston Villa gå minst noll detta räkenskapsår för att inte bryta mot reglerna.

Det betyder att Aston Villa, även med sina nya ägare, måste täppa till ett finansiellt hål om £50m. Det finns så klart tre sätt att göra det på. Öka intäkter, exempelvis genom nya sponsoravtal, kommersiell försäljning, arenarättigheter etc. Minska kostnaderna, det vill säga i första hand reducera lönekostnaderna. Sälj tillgångar, naturligtvis betyder detta att sälja spelare, som exempelvis Jack Grealish och James Chester.

Öka intäkterna. Här finns det självfallet mycket att jobba på för Aston Villa. Men vad avser den effekt nya ägare har så begränsas de av regelverket att maskera ägartillskott som sponsorintäkter, eller upprätta kommersiella avtal till mer än marknadsvärdet. Aston Villa får också ett inledande intäktsbortfall givet att fallskärmspengarna från Premier League mer än halveras ned till £15m.

Minska kostnaderna. Aston Villa är redan en bit längs vägen här då John Terry, Gabriel Agbonlahor och ett antal lånespelare har lämnat klubben redan. Men Aston Villa har fortsatt en av Football Leagues absolut högsta lönebudgetar, och enda sättet att minska den är naturligtvis att spelare lämnar klubben. Andra kostnadsposter finns så klart, men den överlägset största är, som i alla klubbar, spelarlönerna.

Sälj tillgångar. Återstår alltså att sälja spelare. Några spelare finns helt klart i Aston Villas böcker som vore värda en hel del och som ganska snabbt skulle kunna fylla igen en rätt stor del av det där finansiella hålet. Inte minst då Jack Grealish och James Chester, som båda har klubbar som tittar på dem. Grealish kunde dra in en tung summa. Men att sälja dessa spelare innebär så klart också att sälja klubbens muskelmassa.

Det nya ägarskapet i Aston Villa innebär att Aston Villa inte längre behöver oroa sig för att fogden står för dörren. Men det nya ägarskapet kan inte i grunden förändra Aston Villas förhållande till Football Leagues financial fair play-regler. De gör däremot läget mindre akut, och förbättrar Aston Villas förhandlingsposition. Gamarna cirklar inte längre ovanför deras huvuden redo att rensa köttet från deras ben.

Under helgen kom det också fram att Steve Bruce har blivit dirigerad av den nya styrelsen att meddela Tottenham och Stoke att transferförhandlingarna gällande Jack Grealish och James Chester är satta på paus. Det sägs att Jack Grealish själv vill stanna i Aston Villa, Steve Bruce vill att Jack Grealish ska stanna i Aston Villa, och vad som fordras är att de nya ägarna säger att Jack Grealish ska stanna i Aston Villa.

Om det är ett utslag enbart för att de nya ägarna vill ha tid att värdera och möjligen omvärdera sin position, eller om det konkret faktiskt leder till att Aston Villa inte säljer Jack Grealish, så är det i vilket fall ändå ett bra tecken på ljusare tider. Läget är på så sätt inte riktigt lika bistert som det var för bara några dagar sedan. Kanske måste inte Aston Villa följa Sunderland ned i League One, som många befarade.

Det finns självfallet en annan sida av saken. För även om Aston Villa lyckas fylla i det där finansiella hålet om £50m, även utan att sälja av allt för många av sina viktigaste tillgångar i form av spelare, så lämnar det fortfarande ett förtvivlat litet utrymme till att faktiskt värva fler spelare, att förstärka laget och på så sätt öka chanserna att ta sig upp i Premier League. Aston Villa får klara sig med vad de har.

Där finns så klart möjligheten för Aston Villa att fullständigt skita i Football Leagues financial fair play-regler, och spendera pengar ändå. Men en sådan strategi förutsätter att Aston Villa verkligen lyckas ta sig upp i Premier League, annars löper de risken får såväl transferembargo som poängavdrag. Men tar de sig väl upp i Premier League, som har visats med Bournemouth, blir det föga värre än böter att betala.

Men det vore naturligtvis en väldigt riskfylld strategi för Aston Villa, då konkurrensen i EFL Championship ser ut att bli helt magnifik även den här säsongen, och uppflyttning till Premier League oavsett ambition och investering ett mycket osäkert utfall. Det är heller inte en strategi Aston Villa har uttalat någon preferens för. Det är inte en strategi som är troligt att Aston Villa väljer.

Aston Villas supportrar kanske alltså inte får se sin klubb klättra i några berg den här säsongen, men klubben är åtminstone fri från livssupporten, den ligger inte längre för döden. Kanske gav det årsmötet i Linköping en glädje och en lättnad det annars saknat. Möjligen dracks det några fler öl under godare stämning än vad som annars hade varit fallet. Det dracks i gamman istället för gravöl.

I en möjligen besläktad frågeställning argumenterar Nick Miller på The Guardian för att Aston Villa bör hålla fast vid Steve Bruce under och efter dessa oroliga tider.

:::

På annat klarettblått håll befinner sig Burnley under dagen i lottningen av den tredje kvalomgången i Europa League, dit de tar sig om de alltså besegrar Aberdeen i den andra kvalomgången. Klockan 14:00 startar den del av lottningen som gäller Burnley.

(Jürgen Klopp hade varit så stolt över dem.)

Det är å ena sidan kanske lite fånigt att kritisera en klubb för att inte ha spenderat stora pengar eller slagit sina transferrekord liksom bara för att. Men låt oss å andra sidan också se saken i sitt rätta sammanhang. Och det är ett sammanhang av ökad konkurrens, av exponentiellt ökade intäkter för alla Premier League-klubbar, och av en kraftig inflation i såväl transfersummor som lönekostnader.

De nuvarande 20 Premier League-klubbarna har genom åren köpt 130 spelare för £20m eller mer. Under de två senaste åren har 18 av dessa 20 Premier League-klubbar slagit sina respektive transferrekord. Newcastle har inte värvat en enda av dessa 130 spelare som kommit till Premier League. Newcastle slog sitt eget transferrekord för 13 år sedan, en ofattbart lång tid i både år och pengar.

13 år sedan var 2005. Det krävs inget större detektivarbete för att räkna ut vad som hände därefter. 2007 köptes Newcastle av Mike Ashley med dennes Sports Direct-bolag i bakgrunden. Det dryga årtionde som följt på detta köp är en ödessymfoni av brutna löften och krossade drömmar, av upprepade nedflyttningar, av uteblivna satsningar och bristande förvaltning, av ständiga konflikter och en evig tränarkarusell.

Newcastle är så klart inte heller någon minnow i Premier League och engelsk fotboll. De har i själva verket kraften och de har potentialen att både kunna utmana och slå sig in bland de klubbar som nu betraktas som Englands sex stora. Det gör naturligtvis inte situationen mindre frustrerande, tvärtom desto mer frustrerande. År efter år, sommar efter sommar, säsong efter säsong, känns Newcastle som en bortkastad möjlighet.

Men det är ju inte bara i jämförelse med Premier Leagues sex storklubbar som Newcastle simmar i bakvattnet. Någon gjorde en sammanställning över Evertons tio senaste värvningar varav nio av dem hade inneburit ett nytt transferrekord i Newcastle. Everton är inte större eller rikare än Newcastle. West Ham har slagit flera transferrekord bara den här sommaren, Fulham värvar Jean Michael Seri och så vidare.

Det finns en anledning att undra vart Newcastles pengar egentligen tar vägen. De har dragit in över £120m bara på att spela i Premier League det senaste året. De spenderade ingenting av sina £50m i TV-pengar i januari, och med ytterligare £50m in i kassan under sommaren har de fortfarande sålt spelare för snart £30m mer än de köpt. Betydligt mindre klubbar spenderar betydligt mycket mer.

Mike Ashleys bidrag till Newcastle är inte enbart en fråga om uteblivna investeringar utan lika mycket om uteblivna intäkter. Newcastles kommersiella intäkter förblir väldigt låga, då klubben mest fungerar som gratis reklamplats för Sports Direct. Newcastle har det gemensamt med Man City att ägarna är inne i det för marknadsföringen, men med omvänd och rakt motsatt betydelse för klubbens intäkter.

En ägare tär, den andre ägaren när.

Mitt i allt detta befinner sig då Rafa Benitez. En manager av ett snitt som Newcastle inte har haft sedan Bobby Robson. Älskad för sitt engagemang och för sin betydelse i Newcastle. Den som Newcastles supportrar ändå sätter sitt hopp till och den som förmodligen är det enda som står mellan Newcastle, Mike Ashley och ett fullfjädrat supporteruppror. Nästa sommar upphör Benitez kontrakt med Newcastle.

Där befinner sig nu Newcastle i en maktkamp och en stand-off. Mike Ashley vill att Rafa Benitez ska skriva på ett nytt kontrakt. Rafa Benitez vill att Ashley garanterar resurser för att konkurrera på övre halvan i Premier League innan han skriver på. Ashley vill inte spendera stora pengar om inte Benitez binder sig till Newcastle för längre tid. Benitez vill inte binda sig till ett längre kontrakt utan bevis på att Ashley är seriös och går att lita på.

Man kan förstå Rafa Benitez. Han har redan tidigare, i samband med uppflyttningen från EFL Championship, blivit garanterad att han skulle få tillgång till ”every penny generated by the club”, ett medvetet väldigt vagt uttalande av Mike Ashley som dessutom har visat sig vara direkt lögnaktigt. Självfallet har Benitez fullt rimliga tvivel på om Ashley går att lita på och menar alltså att handling väger tyngre än ord.

Man kan på sätt och vis också förstå Mike Ashley, åtminstone utifrån situationen just så som den rent konkret är. Visst finns det en stor risk att spendera stort på nya spelare om det ändå riskerar komma in en ny manager om ett år, med sin syn på spelartruppen och sina idéer om vilka spelare han vill använda. Men situationen känns inte svårläst, Rafa Benitez vill vara kvar i Newcastle, och det är Mike Ashley som brister i förtroende.

Kanske har det gått prestige i saken. De som på olika sätt är bekanta med Mike Ashley som person beskriver honom som någon som vägrar bli tillsagd vad han ska göra av en anställd, oavsett hur viktig. Han vill inte att det ska framstå (!) som att han blir tvingad till vissa beslut, perceptionen är alltså väldigt viktig, och han har en tendens att slå ifrån sig all kritik som riktas mot honom.

Det kanske låter bekant. Newcastle kunde lika gärna ägas av Donald Trump.

Men vi vet också att Mike Ashley, liksom Donald Trump, liksom alla skamlösa populister, styrs av opinionen och av dess effekt på sin egen image. När kampanjen #AshleyOut härjade som mest för tre år sedan, eftersom inget någonsin förändras, resulterade det några månader senare i att Newcastle nettospenderade £80m på nya spelare, det mesta de har spenderat under något år av Mike Ashleys ägande.

Nu har en ny kampanj dragits igång på twitter under banderollen @IfRafaGoesWeGo, som kort och gott alltså hotar med en supporterbojkott om Rafa Benitez tvingas bort från Newcastle eller alltså inte övertygas om att stanna kvar. Inom loppet av endast ett dygn drog kampanjen till sig över 10,000 följare. Problemet är naturligtvis att om ett år kan det visa sig för sent för kampanjen att få någon effekt.

En gång klarade Newcastle av att ta sig tillbaka till Premier League. Två gånger klarade Newcastle av att ta sig tillbaka till Premier League. Åker Newcastle ur Premier League en tredje gång riskerar det vara för alltid den här gången, åtminstone så mycket ”för alltid” som går att säga inom fotbollen. Just här, just nu, vore det en imponerande bedrift om Rafa Benitez lyckades hålla Newcastle kvar i Premier League.

Men Newcastle borde inte behöva oroa sig över att hålla sig kvar i Premier League. De borde snarare kämpa om att ta sig till Champions League. Det är vad Rafa Benitez vill, och det är vad supportrarna vill. För Mike Ashley är frågan bara vad Newcastle kan göra för Sports Direct och för honom själv. För Mike Ashley är inte Newcastle en fotbollsklubb utan ett marknadsföringsverktyg.

Vilket också förklarar Mike Ashleys hållning gentemot de potentiella köpare av Newcastle som har kommit och gått. Maktkampen mellan Mike Ashley och Rafa Benitez handlar alltså i själva verket inte enbart om så pass banala saker som nya spelare, transferpengar, tabellplaceringar, underhåll och utveckling av arena, träningsanläggning, akademi och så vidare. Det är en kamp om Newcastles identitet.

Det är en strid om Newcastles själ som fotbollsklubb.

Som alltid när det mullras så handlar det till sist om pengar och mer eller mindre partiska uppfattningar om rättvisa. Vissa diskussioner är gamla som graven. Det spelar egentligen ingen roll om det är Blackburn, Chelsea eller Man City som spenderar mer än vad de anses borde göra så dyker snacket om orättvisa upp på ett eller annat sätt. Och det är så klart samma sak även i Football League och i National League.

Rör vi oss ned till National League, och ned till den engelska femtedivisionen, handlar det naturligtvis inte längre om riktigt samma belopp som i Premier League. Det kan ju få supportrar till klubbar i Premier League att rycka på axlarna och känna att sådana där småsummor är väl inget att bry sig om. Men saken är så klart den att nere i National League är det självfallet inte småsummor. Allting är som vanligt relativt.

Det muttrades och mullrades redan när Salford City gjorde sina första fem värvningar den här sommaren. Danny Lloyd köptes från Peterborough. Från Fleetwood Town hämtades Nathan Pond och Chris Neal. Rory Gaffney anslöt från Bristol Rovers. Och från nyss till Football League uppflyttade Macclesfield kom Danny Whitehead. Det är alltså fyra spelare från League One och ännu en från League Two.

Det borde vara omöjliga värvningar för en nyss uppflyttad National League-klubb. Men mullret skulle övergå i åska när det mot slutet av veckan meddelades att Salford City värvar Adam Rooney från Aberdeen, och betalar honom den med National League-mått sett höga lönen om £4,000 i veckan. Aberdeen slutade tvåa i Skottland, har varit Skottlands näst bästa lag de senaste åren, och spelar i Europa League.

Som sagt, det borde inte vara möjligt.

Andy Holt, Accrington Stanleys mycket frispråkige ägare och ordförande, satte ord på mångas känslor när han via twitter uttryckte sin irritation och synnerligen retoriskt undrade vems plats i Football League som Salford City, Gary Neville med flera hade för avsikt att stjäla med sitt agerande. Skarpa ord minst sagt, men ordet stjäla var så klart ingen tillfällighet. Det är så väldigt många faktiskt ser på det.

Det är å andra sidan svårt att blunda för att många till sist ändå pratar utifrån ett rent egenintresse. Andy Holt själv avslöjar sig så klart en smula när han pratar om hur Salford City kan drabba Football League-klubbar, till synes utan någon som helst tanke på hur de även kan påverka klubbarna i National League, den serie i vilken Salford City för närvarande faktiskt spelar och där de kommer ha mest omedelbar effekt.

Det går även att störa sig på synsättet. Idén att en plats i Football League kan stjälas, således att dessa platser ”tillhör” vissa klubbar, men då underförstått inte andra klubbar, avslöjar ett tämligen självupptaget perspektiv. Platserna i Football League tillhör i själva verket ingen klubb, de utfördelas utifrån idrottsliga principer om tävling och konkurrens, i vilken alla klubbar genom alla tider har jobbat med olika ekonomiska förutsättningar.

Gary Neville gick också i svaromål på Andy Holt. Neville menade att vad Holt verkade eftersträva var en franchiseliga. Vilket väl kan stämma i betydelsen att vad Holt är orolig för, liksom alla klubbar alltid är oroliga för, är att det ska kunna komma upp klubbar underifrån som konkurrerar med dem och kanske även passerar dem. Ett vanligt sätt att hantera en sådan oro är så klart att försöka förbjuda det på olika sätt.

Neville å sin sida argumenterar den inte orimliga linjen att de investerar stort i sin klubb och därmed i engelsk fotboll, att de gör det med egna pengar, och att det alltid funnits klubbar som investerat sig uppåt i seriesystemet, och att detta i själva verket är något som är engelsk fotboll tillgodo och som utvecklar och förnyar engelsk fotboll. Kanske är det i själva verket fler klubbar som Salford City som behövs, inte färre.

Den andra sidan hävdar att Salfords orimliga löner sätter ett finansiellt tryck på andra klubbar genom att driva upp lönerna även för dem då agenter kommer använda Salford som argument för varför deras spelare bör ha högre lön. Men här är självfallet andra klubbar ansvariga för sina egna beslut. Om de uppvisar tillräcklig lönemässig disciplin, intäkter ska överstiga kostnader, uppstår heller ingen inflation.

Problemet är så klart att vissa klubbar gärna ”fuskar” för att uppnå kortsiktiga fördelar, för att använda spelteoretiska begrepp. Det går även att fråga sig hur orimliga Salfords löner egentligen är. Det har hävdats att hälften av klubbarna i National League betalar högre löner än nedre halvan i SPL. £10,000 i veckan är ingen ovanlig lön i League Two, så då är kanske inte £4-5,000 i veckan alldeles vansinnigt i National League.

Invändningen är naturligtvis att Salford har tillgång till onaturliga resurser, det vill säga pengar klubben inte tjänat in på egen hand. Det stämmer så klart. Salfords egen redovisning visar exempelvis att de gjorde en förlust 2016-17 om cirka £600,000 – en hisnande summa i en sjättedivision, men som täcktes genom kapitaltillskott från ägarna. Men så länge det inte är förbjudet, känns det fånigt att oja sig över den saken.

En rimlig synpunkt är så klart att detta inte vore tillåtet på samma sätt i Football League, där det alltså finns regler om financial fair play. Det kan alltså sägas att Salford City går runt reglerna genom att de befinner sig i National League. Men samtidigt kan Salford City naturligtvis bara följa de regler som faktiskt gäller dem, inte en massa andra regler, och om eller när de väl tar sig till Football League måste de så klart följa deras regler.

Det kan möjligen sägas att Salford City håller på att köpa sig en plats i Football League. Men att hävda att Salford City håller på att stjäla en plats i Football League, då har man nog inte helt rent mjöl i den egna påsen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Adama Diakhaby, Monaco till Huddersfield. Offensiv mittfältare, som kan spela centralt men framför allt brukar utgå från en av kanterna, med meriter från Frankrikes U21-landslag. Talangfull men onekligen en spelare som kommer behöva växa in i rollen. Huddersfield behöver spelartypen. Godkänd – (++)

Danny Ward, Liverpool till Leicester. En värvning som är en sak om Kasper Schmeichel lämnar Leicester och en helt annan sak om Schmeichel inte lämnar Leicester. Vilket Leicester säger att han inte gör, men det kan så klart vara det vanliga tjafset. Mycket talangfull målvakt. Väl godkänd – (+++)

Eliasson: Neil Warnock förtjänar ju alla de mest prestigefyllda nomineringarna om han skulle lyckas med detta. Det ska ju inte kunna gå. Cardiff skulle rämna ned mina logikmurar med både murbräcka och katapult om det skulle gå vägen. Warnock mosade ju mer eller mindre den initiala kravbilden som fanns ifjol vilket till exempel betyder att walesarna inte alls är lika förberedda på detta äventyr som sina nykomlingskonkurrenter är vars tilltänkta mål var att låsa upp dörren till finrummet. Samma dörr som Warnock föll in genom med huvudet före. Om man skulle jämföra med klubbar som Bournemouth och Burnley som ekonomiskt är och var i någorlunda liknande sits när de tog klivet upp så är ju dessa klubbars framgångar mer resultatet av ett mycket mer långsiktigt arbete där man tagit ett steg i taget. Warnock måste försöka bygga en ramp utan tillgång till hållbart virke. Det är ett litet annorlunda klimat och konkurrenssituation i Premier League nuförtiden så detta gör att mitt logikcentrum vill hävda att det borde vara mycket svårare för den här typen utav överraskningslag att hålla sig kvar.

Hyllman: Cardiff vore så klart knappast det första laget att hålla sig kvar i Premier League med en disciplinerad och välorganiserad defensiv i första hand, men frågan är om Cardiff ändå inte är lite mer endimensionella än vad dessa andra lag har varit eller är. Det pratas av naturliga skäl mycket om deras skickliga och stundtals hårdföra försvarsspel från förra säsongen, men skälet till att Cardiff faktiskt slutade tvåa och gick upp i Premier League var att detta kombinerades med ett synnerligen effektivt anfallsspel. Max utdelning på så vis således. Det är så klart ingen nackdel i sig med ett effektivt anfallsspel, men det väcker naturligtvis frågan om det är möjligt för Cardiff att behålla samma effektivitet i Premier League och, om det inte är möjligt, vad det i så fall betyder för Cardiffs ackumulering av poäng under säsongen.

Linhem: Det kommer förstås bli svårt för Cardiff att hålla sig kvar. Få trodde de ens hade något på övre halvan av Championship att göra. Men jag tror likt med Burnley och Stoke före dem att Cardiff kommer att underskattas. I vårat kära kommentarsfält har massorna redan oprovocerat kallat Cardiff för tråkiga, ointressanta, och dömda att åka ur direkt. Men är verkligen Cardiff tråkiga? Kan någonsin en udda fågel som Warnock anses ointressant? Är bara jag fascinerad av att få se Filippinernas första spelare (målvakten Neil Etheridge) i Premier League? Jag tror dessutom att få saker är så överskattat som Premier League-erfarenhet. Cardiff har ett starkt försvar med särskilt bra och mångsidiga mittbackar. De har en tydlig spelidé som var mer effektiv än vacker men i rushen att kritisera deras långbollar har man missat att Junior Hoilett gjorde fantastiska saker när de bollarna skarvades ner till honom utanför straffområdet. Dessutom kan få namn i Premier League slå Sol Bamba eller Jazz Richards. Är det där Omar Bogle’s musik?

För exakt tio år sedan välkomnade vi Stoke upp i Premier League, sedan de slutat tvåa i Football League, och de blev under dessa tio år både en inventarie och ett ordspråk i engelsk och europeisk fotboll. Stoke var knappast älskade av alla men de gav obestridligen en charm och en je ne regrette rien till Premier League. Kan Cardiff göra detsamma?

Linhem: Det finns helt klart en chans för Cardiff att bli nästa brötiga gäng att bli oälskade av ligans toppklubbar. Aaron Gunnarsson är trots allt en isländsk Rory Delap och Sean Morrison är byggd i samma fabrik som Shawcross. Framför allt är jag exalterad över att se hur Warnock ska använda sin mittbackstrio bestående av Bamba, Morrison, och Bruno Ecuele Manga. Det vore en stark mur om de får bilda trebackslinje men de hade kanske mest framgång ifjol med Manga som högerback eller med Bamba som defensivt ankare framför de två andra. De ska ta åt sig mycket ära för att man släppte in lika få mål som Wolves klart dyrare kontringsmaskin. Om jag fortsätter på den inslagna vägen av Cardiffs udda taktiska val så måste Callum Paterson nämnas. Från början en offensiv högerback med ett öga för mål. Har i Cardiff ofta använts på offensivt mittfält och på Fellaini-vis (trots att han inte jättelång) som ett vapen i luftrummet. Han är den enda på topplistan över vunna höjddueller förra säsongen i The Championship som inte är en mittback eller centertank. Han gjorde dock likt Cardiff sina flesta mål snarare i andra våg och har riktig fingertoppskänsla för sena löpningar in i straffområdet, de flesta av hans tio mål ifjol kom inte med huvudet. Jag ser iallafall framemot det brutala konstverk, tänk slutet på Rocky 3 fast med höjdduellsarmbågar, som Cardiff-Burnley kommer skapa.

Hyllman: Nej, Stoke var Stoke, Stoke var först, och kopian blir så att säga aldrig bättre än originalet. Det fanns ändå en slags nyhetens behag över Stoke som inte kommer gå att få med Cardiff. Dessutom är det en annan tid. Det har blivit för viktigt de senaste fem-tio åren för fotbollens självutnämnda kulturpoliser att bekänna sin beundran för en viss typ av fotboll, för att legitimera sig själva som kunniga experter (kejsarens nya kläder-syndromet), och i detta ingår att uttrycka sitt förakt för alla andra typer av fotboll. Lag som Cardiff, Burnley med flera kommer alltså aldrig få samma fair shake som Stoke trots allt en gång fick. Det är inte deras fel. Det är osäkerheten i den bekräftelsesökande och fantasilösa åsiktsapparat som omgärdar den moderna fotbollen.

Eliasson: Finns inte så mycket för en simpel rackare som mig att tillägga i diskussionen. Ni tar upp det mesta som behövs sägas. Som Linhem säger så gynnas Cardiff av att Warnock är väldigt, väldigt tydlig med sin spelidé och han kommer aldrig försöka överkomplicera det hela. Jag skulle också bli uppriktigt besviken om inte upplevelsen att möta Cardiff blev både lite smärtsam och obekväm. Det är det jag gillar med Warnock trots allt. Han kunde inte bry sig mindre om vad åsiktsapparaten och de självutnämnda experterna tycker kring saker och ting. Det är för mig inget annat än en ren njutning när man får bevittna storklubbssupportrarnas tårar och frustration när mindre klubbar tvingar dem att kämpa för poängen. Men klimatet är som sagt lite annorlunda idag gentemot när Stoke etablerade sig. Det romantiska skimret som Stoke omgavs av kommer inte Cardiff få känna på, och de etablerade inom journalistkåren kommer säkert beklaga sig över Cardiff hela säsongen och stämpla Warnock som en fossil som håller tillbaka fotbollens utveckling. Eller så kanske pendeln skiftar och Warnock förvandlas till en slags antihjälte. Härligt, härligt skulle det vara men inte särskilt troligt. Skulle Pep eller Klopp tappa poäng under ett besök i Wales så kan man ju tänka sig vad som skulle sägas i matchintervjuerna efteråt och vilket drev det skulle sätta igång.

Bobby Reid, Josh Murphy, Alex Smithies och Greg Cunningham – Neil Warnock kan onekligen sitt Football League men kan han något mer än Football League? Han har i själva verket aldrig lyckats hålla någon klubb kvar i Premier League. Kanske fäster man för stor vikt vid Premier League-erfarenhet, men det innebär kanske inte att man helt ska strunta i det heller?!

Eliasson: Jag tycker det är helt rätt agerat av Cardiff och Warnock att hålla sig till det man kan och vet om. Man befinner sig inte i någon lyxsituation där man har råd att chansa på en lovordad fransos. Och vi har ju påpekat flertalet gånger om vikten i att rätta munnen efter matsäcken och hålla sig till dem recepten man vet fungerar. I synnerhet när man är i den situationen som Cardiff befinner sig i.  Och givetvis är det felaktigt att inte hävda att erfarenhet spelar en viss betydelse men man ska heller inte gå i den vanliga fällan och underskatta de lärdomar ett misslyckande kan ha fört med sig. Jag upplever också att Warnock är väldigt taggad och nog ser detta som kanske sin sista riktiga möjligheter att trycka till sina belackare.

Linhem: Något kan ju vara en uppgradering snarare än en kopia. Burnley är ju nu minst lika bra som Stoke var och var inte Stoke i sig bara Big Sam Boltons tronföljare? I vilket fall tror inte heller jag att Cardiff kommer nå den nivån. Vad de gäller deras värvningar är inte problemet att de kommer från Football League, kolla bara på klubbhistoriken hos Englands VM-semifinalister och Wales EM-semifinalister för att se vad Football League-fostrade spelare kan åstadkomma. Jag tror däremot inte Cardiff riktigt värvat tillräckligt bra eller rätt Championship-spelare. Cunningham och Smithies är dugliga spelare som bidrar med bredd och konkurrens. Jag gillar både Josh Murphy och hans tvillingbror Jacob men hans bror hade ingen höjdarsäsong ifjol när han tog steget till Premier League. Känns också mest som en avbytare för Hoilett. Jag gillar dock verkligen Bobby Reid. En kupp från Cardiff att sno honom från rivalerna Bristol City på andra sidan om floden Severn. Som en konverterad innermitt är han som två spelare i en. Både en ettrig box to box-spelare och en måltjuv. Som en korsning av Fabian Delph och Jermaine Defoe ungefär. Var strålande för Bristol City som släpande anfallare. Deras bästa målskytt och en extra mittfältare. Kan passa perfekt i Cardiff om han får fortsätta i den rollen.

Hyllman: Mja, jag är skeptisk. Nog för att jag är allergisk mot sådant här tjafs även på förhand om hur den och den managern och spelaren ”inte håller på den här nivån”, ofta en otroligt stelbent människosyn för övrigt, så har Neil Warnock haft så många chanser redan i Premier League utan att lyckas att det för honom faktiskt kan anses motiverat, även om det så klart tidigare misslyckanden inte är någon garanti för fortsatta misslyckanden. Men sättet Cardiff har värvat på den här sommaren tyder för mig på dels ett rätt snävt perspektiv, dels på att Warnock inte har lärt sig av tidigare misslyckanden. Jag blir inte förvånad om Warnock byts ut under säsongen, for good or for worse.

Hur går det för Cardiff tillbaka i Premier League då, hur slutar de i tabellen och kommer Neil Warnock vara manager även när säsongen är över?

Eliasson: Linhem har likt en dörrknackande damsugsförsäljare sålt in mig på Cardiffs potentiella trebackslinje som säkerligen kan visa sig bli ett litet störningsmoment för  många klubbar. Samtidigt så känns Hyllmans skeptiska tankegångar kring deras offensiv som sprungna ur förnuftets källa. Cardiff kommer inte ta sig till lika många klara målchanser som man lyckades med ifjol och man kommer inte klara av att bibehålla effektiviteten framför mål heller när väl lägena uppstår. Vi har sett många gånger förut spelare vara väldigt dominanta i Championship för att sedan ebba ut till väldigt lite i Premier League. Anthony Knockaert i Brighton är ett bra exempel från tidigare bloggar och vi har även Dwight Gayle vars dåliga lår och ljumskar var det enda som stoppade honom från att snudda vid 35-målsstrecket i Championship. Man har lite mindre tid på sig att slå den avgörande passningen eller få till det fina avslutet i Premier League och den halvsekunden/sekunden gör väldigt stor skillnad. Jag tror Cardiff kommer lyckas med några skalper under säsongens gång, framförallt under hösten och jag tror Warnock kommer hamna i några ordbyten av den högre temperaturen med motståndartränarna. Men när slutet skall summeras så kommer inte walesarna att räcka till. Man kommer tvingas gå för kryss i alldeles för många matcher för att kvalitén där framme helt enkelt inte räcker till. Det var en imponerande bedrift av Warnock att lyckas spela upp Cardiff i högsta serien, men sagan får sig ett bittert slut när Cardiffs öde cementeras efter en storförlust i någon utav de avslutande omgångarna. Cardiff slutar på plats tjugo. – (20)

Hyllman: Svårt att se Cardiff göra något särskilt avtryck i Premier League, det känns som om det inte riktigt finns någon struktur för det, mycket eftersom uppflyttningen helt enkelt var för oväntad. Fotbollen kommer förmodligen visa sig vara inte tillräcklig och Cardiff får nog nöja sig med en säsong i Premier League, där de kan fungera som spoilers för andra lag. Tvivlar en smula på att Neil Warnock sitter kvar hela säsongen. Cardiff slutar sist. – (20)

Linhem: Som vanligt är det jag som får äran att försvara en nykomling. Jag tror ingen förstår potentialen i ett anfallspar som Bobby Reid och Kenneth Zohore. Junior Hoilett hade sin bästa säsong någonsin ifjol och är flera år yngre än vad du skulle gissa han är. De har flera bra mittbackar som dominerat klart mer i Championship än alla Maguires, Stoneses, Mawsons, och Dunks gjort tidigare. Få trodde på Cardiffs värvningar ifjol, precis som nu sades de vara spelare som hör hemma på en lägre nivå. Framför allt sa jag det. Den enda jag trodde på var Callum Paterson men han lyckades bli Cardiffs Kevin Nolan snarare än deras Russell Martin. Jag är också sugen på att fortsätta på förra säsongens framgångsrecept med att tippa på att alla nykomlingar ska hålla sig kvar. Men tyvärr Cardiff, inte ens jag tror ni håller er kvar. Ska man vara elak kan man säga att en anledning till Warnocks alla uppflyttningar är att han aldrig lyckas hålla uppe ett lag. Det vore hemskt kul om han lyckades, om inte kanske vi åtminstone får South Wales-derbyn i Championship nästa säsong. Jag tror inte heller Warnock blir alltför långvarig tack vare min favoritdåre till ägare Vincent “Vinny” Tan. Modeikonen som bytte ut sin väst mot en matchtröja för sin three piece kostym. Men jag tror inte de blir någon avsågad jumbo, eller jumbo alls för den delen. Cardiff slutar på nittonde plats. – (19)

Gårdagen handlade om de fem klubbar som gjort svagast transferfönster hittills i Premier League. Det där går naturligtvis att vända på också och dagens blogg tittar istället på dem klubbar som har gjort starkast transferfönster hittills i Premier League. Vilket kanske enklast kan beskrivas som att om fönstret stängde här och nu, så skulle dessa klubbar kunna vara rätt nöjda med sig själva.

Men min klubb då? Frågar sig kanske de som inte hittar just sin klubb vare sig på dagens lista eller på gårdagens lista. Det är så klart svårt med nyanser i alla fotbollssamtal. Antingen är något kass eller så är det kanon, inget utrymme för mellanlägen precis. Men kanske är sanningen ändå att cirka tio klubbar har gjort transferfönster så här långt som vare sig är särskilt bra eller särskilt dåliga.

Dessa fem klubbar har haft den starkaste transfersommaren hittills:

(5) Arsenal

Inte det mest spektakulära transferfönstret vi någonsin har sett, kanske inte ens riktigt så spektakulärt som Arsenals supportrar hade önskat sig, men för första gången på rätt länge ett fullt funktionellt transferfönster. Fetischen kring anfallare och offensiva mittfältare lades åt sidan och istället värvade Arsenal spelartyper de rent rationellt faktiskt behöver. Flera spelare har värvats, laget ser starkare ut och detta är gjort med god tid innan säsongen börjar. Det finns skäl att vara nöjda för Arsenal.

(4) Brighton

Känslan var redan förra sommaren, och det är en känsla som håller i sig den här sommaren, att Brighton har ett riktigt bra scoutingnätverk. Får de något som ens liknar förra sommarens utdelning på sina värvningar så lovar det väldigt gott även denna sommar. Leon Balogun, Bernardo, Florin Andone och Yves Bissouma är väldigt spännande värvningar, och målvaktsvärvningarna av Jason Steele och David Button kan åtminstone bokföras under kategorin som att de i alla fall inte sabbar något. De har gjort ett bra fönster igen, Brighton.

(3) Southampton

Det vore lätt att rycka på axlarna åt ett Southampton under Mark Hughes, svårt att riktigt orka bry sig om dem liksom. Men kanske något förvånande har Southampton faktiskt gjort ett riktigt spännande transferfönster som har tagit upp de problem som plågat laget i flera år. Stuart Armstrong är en kreativ, offensiv mittfältare som haft flera bra år med Celtic. Mohamed Elyounoussi en ung och lovande anfallare. Och Jannik Vestergaard förstärker mittförsvaret.  Mitt i prick än så länge av Southampton.

(2) West Ham

Det är inte precis många gånger de senaste åren som West Ham har varit aktuella för någon sådan här lista. Men den här sommaren är onekligen en klar och tydlig skillnad. Några av värvningarna är bra på gränsen till sensationella, såsom Felipe Anderson och Andriy Yarmolenko. Andra värvningar är spännande med stor potential som Jack Wilshere, Fabian Balbuena och Ryan Fredericks. Det är värvningar med en tydlig tanke bakom. Och West Ham har onekligen gjort en satsning som de var mer eller mindre tvingade att göra.

(1) Liverpool

Inte lika många värvningar som West Ham, som är den enda andra klubben att aspirera på den här platsen, men väldigt bra och mycket funktionella värvningar. Naby Keita och Fabinho är spelare av världsklass som förstärker Liverpools tidigare relativt svaga centrallinje. En svag punkt i laget har gjorts till en potentiellt mycket stark punkt. Xherdan Shaqiri är en smart och billig ersättare till Philippe Coutinho. Med värvningen av Alisson Becker har de åtgärdat ännu en av lagets akilleshälar. Då kan Liverpool knappast ha gjort ett bättre transferfönster.

:::

TRANSFERKOLLEN

Alisson Becker, Roma till Liverpool. Att Liverpool behövde förstärka på målvaktsposten har känts fullständigt givet, redan innan Loris Karius sumpade Champions League-finalen med eller utan hjärnskakning. Alisson är en av de främsta målvakterna på marknaden, så där har Liverpools sikte onekligen varit sant. Berömlig – (+++++)

Hyllman: Den första tanken skulle kunna vara att Sean Dyche faktiskt inte anser att han behöver bredda eller förstärka Burnley särskilt mycket, att de i själva verket redan har en hyfsat bred och konkurrenskraftig spelartrupp. Den andra lite skabbigare tanken är att Burnley och Dyche vet att europeiskt cupspel för Burnley med största sannolikhet är något av en engångsföreteelse. Och de kan inte bygga upp en spelartrupp baserat på europeiskt cupspel, med de finansiella krav det ställer, enbart baserat på en enda säsong. Burnley är inte Arsenal, Chelsea med flera som rimligtvis kan förvänta sig att spela i Europa varje säsong, även om de har en något sämre säsong. Alltså tvingas Burnley den här säsongen dubbla ned på den spelartrupp de redan har.

Linhem: Det är väldigt frestande att skämta om skotsk fotboll. De har trots allt get fotbollsvärlden både Gordon Strachan, Billy Davies, och de uppfann en primitiv version av vad vi idag kallar för en “passning”. Aberdeens succémanager Derek McInnes var en mindre katastrof i Bristol City, där jag mest minns hur han bänkade både Albert Adomah och Yannick Bolasie till förmån för vanliga dödliga Championship-spelare. Men det ska bli kul att se Burnley ute i Europa, om inte Dyche planerar en snabb och smärtfri Burexit så skulle Burnley kunna passa in väl. De är trots allt Lancashires Atletico Madrid. Burnley skulle förstås kunna värva någon och lär göra det men än så länge har ingen viktig spelare försvunnit. Och Aaron Lennon är ju i stort sett en ny värvning, i alla fall för mig som inte har något minne av honom i claret and blue.

Eliasson: Som Linhem är inne på så finns det klara spanska influenser i Burnley. Sean Dyche stora inspiration är Rafa Benitez Valencia och det är inte särskilt svårt att se likheterna mellan lagen. För det första så är det två lag som det är rena mardrömmen att hamna i underläge mot. Det var fascinerande att få bevittna hur otroligt effektiva Burnley var ifjol på att bevaka ledningar. Och mindre imponerande blev det ju inte direkt att lite mer norrut så såg Rafa Benitez ut att ha märkbart svårt med just detta. Det hade varit intressant att se Dyche försöka ta ytterligare ett steg för att närma sig sin vision men för att det ska kunna hända så krävs det förstärkningar är känslan. Burnley skulle behöva få in lite mer bollskicklighet på det centrala mittfältet och kanske även lite mer kreativitet längs kanterna. Det sistnämnda där som Linhem nämner är ju faktiskt någonting som Aaron Lennon skulle kunna råda bot mot och kanske kan Dyche kommande säsong snickra ihop honom till att bli Burnleys motsvarighet till Vicente.

Burnley tog ju Premier League med storm förra säsongen, egentligen de två senaste säsongerna, med sin ultradisciplinerade försvarsfotboll. Hur kommer deras fotboll passa för europeiskt cupspel och hur kommer europeiskt cupspel påverka deras ligaspel?

Linhem: Martin, har du belägg för de där Benitezinfluenserna hos Dyche? Det enda jag hittat är de gamla Forestlagkamraterna som utgör hans tränarstab berättelser om hur de tagit mycket från Clough och oväntat nog, den höga pressen från Guardiolas Barcelona. Men kan se likheter med Benitez. Båda gillar ju yttrar som faktiskt tar hemjobbet. Ska vi anta att Dyche är lite spanskt kryddad och inte bara ingefärans Mourinho så känns det onekligen som om Burnley skulle kunna ta sig långt ute i Europa. Frågan är dock som Peter lyfter snarare om Burnley bryr sig nämnvärt eller är villiga att ta fokus från ligaspelet. Truppen är bredare än man kan tro, i skuggan av fenomen som Tarkowski och Pope gjorde till exempel Kevin Long en lysande säsong som mittbacksreserv och Phil Bardsley snarare än Jon Walters var ett rutinerat tillskott. Jag hoppas verkligen Burnley går för det i Europa. Som Peter är inne på bör de inte satsa så mycket att uteblivet europeiskt cupspel i framtiden skulle ruinera dem. Ser man till hur lite Burnley spenderar och hur mycket de tjänar på att bara spela i Premier League bör det finnas utrymme att spendera. För att återvända till jämförelser med Benitez och Simeone vore det intressant att få se Dyche spela sin disciplinerade fotboll med mer offensivt skickliga spelare. Jack Cork var åtminstone ett steg framåt. Vem eller vad är nästa steg?

Hyllman: Europeiskt cupspel, såsom allt cupspel, går ju till stor del ut på att inte förlora, och Burnley är ju mer än något annat taktiskt formerade just för att inte förlora. Så på så sätt borde Burnley passa ganska bra för Europa League. Men först ska de så klart ta sig dit också, om vi nu väljer att se detta enbart som rena kvalificeringsomgångar. Engelska klubbar har däremot haft vissa problem att anpassa sig till det mer taktiskt avvaktande bollcentrerade spel som präglar den europeiska fotbollen. Men Europa League blir lite annorlunda för Burnley, de kommer inte möta lag som anfaller mot dem i riktigt samma utsträckning, och för ovanlighetens skull är det kanske snarast de som kommer gå in till matcherna som favoriter. Vi pratade om Brighton igår kväll och jag kan inte hjälpa att känna att Burnley delvis saknar en spelare som Pascal Groß, en spelare som kunde göra deras övergång från försvarsspel till anfallsspel mer effektivt.

Eliasson: Kunde inte hitta intervjun med Dyche där han öppet pratar om detta. Men här är en artikel som nämner det lite grann. Lite längre ned så står det att Dyche har studerat Valencia mycket och har en dvd-samling som han låter spelarna studera. Den stora Pep är med på ett hörn med men whatever liksom. Jag tror för övrigt att Linhem är inne på rätt spår här. Man ska ju komma ihåg att när Tom Heaton skadade sig och Michael Keane lämnade så var det många som skrek efter förstärkningar då de två sågs som nyckelspelare. Men Dyche höll sig kall och slängde in Pope och Tarkowski istället som bägge två hade lysande säsonger. Detta är ytterligare en liknelse man kan dra med Atletico där Simeone ofta ersätter flyktade spelare med det som redan finns att tillgå i truppen. Det är som sagt spelidén som är den viktigaste faktorn i Burnley och en spelare som förstår den utan och innan är förmodligen mer värdefull och användbar än en mer individuellt skicklig lirare som inte har full förståelse över vad som gäller.

Burnley slutade sjua förra säsongen, vilket är en smått fantastisk placering men också ganska osannolikt att de lyckas upprepa, i synnerhet med Europa League på agendan också. Finns det en fara att förväntningarna runt Burnley har skruvats upp till den här säsongen, så att en plats på nedre halvan väcker missnöje, och vad i termer av europeiskt och engelskt cupspel skulle kompensera för detta?

Eliasson: Jag har ändå svårt att se att det skulle bli så. Hade Burnley gjort en satsning och riskerat ekonomin på ett annat sätt än man gjort i sommar så hade fallet säkert kunnat blivit så men inte nu. Skulle kännas väldigt märkligt om Burnleysupportrar skulle känna ett stort missnöje över en stabil mittenplacering exempelvis. Finns en gräns dock. Skulle man till exempel få en jobbig säsong och tvingas slåss för överlevnad ända till sista omgången samtidigt som det blev ett tidigt uttåg ur cuperna då kan jag tänka mig att man känner att förhoppningarna inte motsvarades. Allt annat än det och jag tror inte att man kommer få höra särskilt mycket klagomål. Och jag tror även förtroendet för Dyche är på en sådan pass hög nivå att han har råd med en mindre bra säsong så länge det inte slutar i katastrof.

Hyllman: Det var å andra sidan inte så svårt att se hur det blev för Southampton efter ett tag. Där blev det till sist så att inte ens en åttondeplats och en cupfinal var tillräckligt för att hålla infödingarna glada och nöjda. Men Burnley är å andra sidan heller inte Southampton. Burnley vill naturligtvis inte åka ur Premier League igen, det är ju alldeles solklart, men jag tror exempelvis att en bra cup run i Europa League, låt oss säga slutspel och därifrån se hur långt det bär, kan vara fullt tillräckligt att få Burnleys supportrar att acceptera en i övrigt fullständigt anonym ligaplacering.

Linhem: Jag tror liknande som Eliasson att Burnleysupportrarna inte är alltför bortskämda än. Ledningen visade också när Dyche åkte ur med Burnley tidigare att de är vettiga och har stort förtroende för Dyche. Att de spenderar så lite tyder också på att de inte tar klubbens framgångar för givet, kanske är dem till och med för ödmjuka ekonomiskt. Det är en spännande tanke att se cupspel som kompensation för ett mindre fall i tabellen. Säkerligen är man nöjda med en plats på nedre halvans säkra placeringar om de skulle gå vidare till slutspel i Europa League. Men till vilken gräns kan Burnley kontrollera en sådan balansgång? Risken är att de kanske får bekämpa en nedflyttningsstrid samtidigt som man snöpligt missar avancemang i Europa. Det vore nästan lite mesigt av Big Sean Dyche att inte försöka puckla på några plottriga lag från kontinenten. Wigan och Birmingham gjorde det trots allt ganska bra i Europa League med sämre trupper när de spelade i Championship samtidigt.

Det känns nästan givet att de inhemska cuperna kommer att offras av Burnley den här säsongen, de har väl knappast stått så högt i kurs tidigare heller. Men Europa League tror jag de kommer gå ”Burn It Down!” på, om inte annat just för att det var så länge sedan och kan vara en engångsföreteelse. Hur går det för Burnley i Europa League och var slutar de i ligatabellen?

Hyllman: Först ska Burnley så klart ta sig till Europa League, alltså gruppspelet, och det är kanske inte alldeles självskrivet. Men de borde klara av den saken, och väl i gruppspelet beror det så klart lite på lottningen. Men låt oss säga att en fullt godkänd Europa League-kampanj för Burnley betyder slutspel och tar de sig till kvartsfinal får de vara riktigt nöjda med den saken. Ligan tror jag inte de kommer upprepa förra säsongens bravader men de är alldeles för stabila för att ryckas med i nedflyttningsstriden. Burnley slutar på fjortonde plats. – (14)

Eliasson: Vill först bara tillägga att jag tycker Southamptonliknelsen tidigare är något missvisande då helgonen trots allt var etablerade på övre halvan där de hade slutat åtta, sjua och sexa de tre säsongerna som kom innan Puels “floppår” med cupfinal. Burnley är inte riktigt i samma sits där man snarare ska försöka motbevisa skeptikerna att förra säsongen inte var en “fluke”, som mestadels berodde på att de mer tänkbara övre halvan lagen hade svaga säsonger. Jag tror och hoppas också att Burnley försöker sig på ett riktigt Europaäventyr då jag tror man kan göra ett avtryck. Men jag tror också detta kommer ha en viss påverkan på ligaspelet. Under fjolårssäsongen hade man en stark höst och hamnade sedan i en svacka i december som höll i sig fram till marsmånad igen när man var åter på det vinnande spåret. Burnleys spelstil sliter en del på spelarna och en sådan svacka är svår att undvika och den kan sträcka sig längre i år på grund av europaspelet. Jag tror Burnley tar sig vidare från sin grupp i EL och sedan åker ut med flaggan i topp i slutspelet. I ligaspelet så tror jag att man blir indragen i nedflyttningsstriden på ett helt annat sätt än ifjol. Man hittar tillbaks till formen dock under de sista 6-8 omgångarna och förnyar den gyllene PL-biljetten. Dyche näve i luften efter att kontraktet definitivt säkras i 35:e omgången eller dylikt blir avrundningen på säsongen. Burnley slutar på femtonde plats. – (15)

Linhem: Som sagt fascinerad av hur Dyche hittar balansen mellan Europa och ligan som fällt bättre lag tidigare. Det rimliga vore väl en mindre dipp i ligan och kanske gå vidare ur gruppen i Europa League. Mer spännande vore att se hur många ligaplaceringar som en Burnley-supporter skulle offra för vidare avancemang. Vad vore mer spännande än Burnley i Europa League-final och tvungna att vinna sin sista match för att hålla sig kvar. Dessvärre tippar jag tråkigare än så då jag tror Burnley inte ser alltför mycket av kontinenten men håller sig kvar ganska högt i tabellen. Vill också se hur de gör med ligans jämnaste målvaktsuppsättning ifall Tom Heaton är redo. Gör man en Barca och spelar en av dem i Europa och de inhemska cuperna och den andra i ligaspelet? Burnley slutar elva. – (11)

För vissa klubbar mer än för andra klubbar känns det säkert som om det där fönstret tämligen bokstavligt talat kommer smälla igen, och riskera att placera dem på utsidan tittandes in. Där finns de klubbar som gjort ett riktigt bra fönster så här långt – exempelvis West Ham, Liverpool, Brighton och för all del Arsenal. Men så finns alltså de klubbar som hittills har gjort relativt svaga fönster.

Med tre veckor kvar av transferfönstret är det så klart för tidigt att säga att fönstret kommer sluta dåligt för dessa klubbar. Det går däremot att konstatera att de har mycket kvar att jobba med. Ett bra eller dåligt fönster går inte enbart ut på hur många spelare som värvats, utan om spelare som behövt värvas faktiskt har värvats eller ej.

Dessa fem klubbar har haft den svagaste sommaren så här långt och har några stressiga veckor framför sig:

(5) Cardiff City

Cardiffs problem är inte att de inte har värvat spelare, för det har de gjort. Josh Murphy, Greg Cunningham, Alex Smithies och Bobby Reid har samtliga kommit till Cardiff under sommaren. Stabila Football League-värvningar. Problemet är att det är enbart Football League-spelare, till ett lag som nästan helt saknar Premier League-erfarenhet eller motsvarande. Neil Warnock har värvat vad han känner till, men det är också en redan beprövad strategi för honom som inte fungerat förut.

(4) Bournemouth

De har problem med cashen sägs det, och kanske märks det i att Bournemouth bara har värvat en enda spelare hittills under sommaren. Det är förvisso inte vilken spelare som helst utan David Brooks, en av engelsk fotbolls mest lovande talanger. Mycket av Bournemouths idé bygger på kontinuitet och på spelare som är bekanta med lagets spelsystem. Ändå känns det, givet utvecklingen i Premier League i stort, som om Bournemouth är i behov av att förstärka laget på flera positioner men missar möjligheten att göra det.

(3) Man Utd

Lee Grant, en halt och lytt Diogo Dalot samt Fred. Det är ju inte precis så att man gör i brallorna av upphetsning. Var och en för sig är det i och för sig inte dåliga värvningar, Fred inte minst var en spelartyp som behövde värvas. Men man förstår ju andra sidan varför infödingarna är lite oroliga. Vad som så klart oroar mig mest är att för tredje sommaren i rad hörs det väldigt lite konkret om den mittbacksgeneral som Man Utd har saknat i över fyra år redan. Det är i själva verket en helt nödvändig värvning.

(2) Crystal Palace

Gick Crystal Palace in i den här sommaren och kände att de behövde minsann inte förstärka så värst mycket? Det verkar inte så mycket bättre. De har värvat ny målvakt i Vicente Guaita, och det kan ju bli bra, men det kan bara betyda så mycket för laget som helhet så klart. Kanske tänker Crystal Palace att lyckas de behålla Wilfried Zaha så är det ett bra transferfönster, men det verkar just inte så bergsäkert det heller. Givet hur deras närmast förväntade konkurrenter förstärker måste även Crystal Palace förstärka.

(1) Newcastle

Är Rafa Benitez fortfarande manager i Newcastle? Jo, men det är han ju tydligen, det är på sitt sätt beundransvärt. Ännu en sommar av lova runt och hålla tunt för Mike Ashley. Newcastle har lyckats med konststycket att faktiskt ha gjort tre värvningar redan utan att det tagit dem framåt det minsta. Två av värvningarna, Martin Dubravka och Kenedy, är spelar som redan var i klubben på lån förra säsongen. Ki Sung-Yueng kom på fri transfer från Swansea, samtidigt som Mikel Merino såldes till Real Sociedad. Ett Newcastle som behöver investera har i själva verket dragit in mer pengar än de spenderat.

:::

TRANSFERKOLLEN

Yves Bissouma, Lille till Brighton. 21-årig mittfältare som gjort två säsonger med Lille i Ligue 1 och är malisk landslagsman. Brighton förstärker sitt centrala mittfält med en tekniskt skicklig spelare. En värvning som får mig att misstänka att Brightons scoutingnätverk fungerar rätt bra. Väl godkänd – (+++)

Eliasson: Brighton befann sig hela tiden utanför den stora katastrofzonen ifjol samtidigt som man aldrig nådde upp till den höjden som vanligtvis resulterar i att hybrisens vindar tar tag i en. Detta gjorde att man hamnade lite grann under anonymitetens moln under säsongen, någonting som passade den lågmälde Hughton perfekt. Det blir svårare i år på grund av att konkurrensen kring mittenplaceringarna har ökat men Brighton och Hughton känns helt befriade från illusioner om den uppgift som väntar dem. Man har varit ute tidigt med värvningarna och förstärkt några av de mest vitala områdena. Backlinjen har på pappret uppgraderats ännu ett snäpp, och även strikerpositionen som jag såg som det stora problemområdet inför förra säsongen innan det stod klart att Hughton fick Glen Murray att hålla fullgod Premier League-kvalité har förstärkts eller åtminstone breddats. Och detta tidiga agerande på transfermarknaden vittnar om att det finns en tydlig plan och en röd linje att följa. Det finns ingen tillstymmelse till velande. Fiskmåsarna från Englands soliga (med engelsk mått mätt) kuststad kommer stå väl förberedda när säsongen kickar igång.

Linhem: Som alltid med Hughton beror det väl på att han aldrig riktigt står i rampljuset. En del i det är också att Brighton med kanske ligans värsta vårschema bara vann två matcher (mot Arsenal och Man Utd dock) under ligans tre sista månader och smutsade ner stövlarna i bottenträsket. Det mest fascinerande med Brighton är annars hur imponerande de har värvat och hur tydligt de kunde locka till sig bättre, men fortfarande billiga, spelare tack vare sin Premier League-status. Deras värvningar inför denna säsongen ser därför, samtidigt som de är tidigt avklarade, lika välplanerade ut. Det finns dock ett frågetecken kring att värva spelare som inte varit ordinarie i sina tidigare lag och oron hade känns rimlig om värvningarna gjordes i ett mer desperat skede och utan skenet från Pascal Groß. Det enda som gör mig orolig är Glenn Murrays dödlighet och att Anthony Knockaert på en skala av frankofana fotbollsartister i Premier League kanske är mer som Adel Taarabt än sin Leicester-arvtagare Riyad Mahrez.

Hyllman: Det var värst vad ni var optimistiska då. Jag håller så klart med om grundtanken, det vill säga att Brighton har agerat klokt, smart och gett sig själva bästa möjliga förutsättningar. Det gick att säga inför och efter förra säsongen och det finns ingen anledning att ändra på den beskrivningen inför den här säsongen – ännu. Men räcker det? – är väl ändå frågan man måste ställa sig. En ärtsoppa kan tillagas på det mest fantastiska sätt men kommer i slutänden ändå bara vara ärtsoppa. Men det finns å andra sidan punsch i Brighton. Deras försvarsspel är väldigt starkt och de har dessutom kombinerat detta med ett allt starkare anfallsspel. De står inte sämre rustade inför den här säsongen än inför sin första säsong i Premier League.

Leon Balogun, Florin Andone, Bernardo… Precis som förra sommaren trawlar Brighton strax under ytan och snappar upp några av de kanske inte mest kända namnen, ofta från Bundesliga. Det visade sig minst sagt lyckat förra sommaren. Har de lyckats lika bra denna sommar?

Eliasson: Nej det tror jag inte. Pascal Groß exempelvis var ju en klassisk diamant som av oförklarliga skäl hade gått större klubbar om intet. Hans statistik från hans sista år i Bundesliga var ju extremt imponerande och många Tysklandsentusiaster såg övergången som ytterst märklig. Märklig på så sätt att inte fler klubbar var och högg. Groß kan jämföras lite grann med Kanté som sprang runt och höll toppklass i Caen utan att storklubbarna uppfattade det. Dessa värvningar som man gjort nu känns inte som lika stora garantier på det sättet. Balogun verkar vara lite grann av en late bloomer vilket inte är helt ovanligt med mittbackar och känns som den mest gedigna värvningen man gjort. Bernardo är väl kanske den mest intressanta med tanke på att han gått genom Red Bull-systemet (Red Bull Salzburg & Leipzig) som hitintills har visat sig vara en lyckad väg att vandra för unga talanger.

Florian Andone är mer av ett osäkert kort vilket gör honom till den mest spännande värvningen. Rumänen har tillhört Villarreals ungdomsakademi och domderade runt fritt i segundan med mål och assist på löpande band och har även mäktat med att visa att han kan stå för avgörande aktioner även på den högsta nivån. Var ett tag på många större klubbars radar där det enligt flera källor hävdades att Deportivo La Coruna hade satt en prislapp på honom motsvarande €30 miljoner. Men det fanns en nedflyttningsklausul i hans kontrakt och när Deportivo åkte ur så klev Brighton blixtsnabbt in och plockade honom. Deras rappa agerande där tyder på att man haft Andone under uppsikt ett tag och att man varsamt satt och väntade på rätt tillfälle. Andone är den jag tror har högst potential att bli den värvningen som vi efter säsongens kommer benämna som “årets Pascal Groß”.

Linhem: Vi ska inte prata om hur Brighton konstigt nog värvat två rutinerad Championship-målvakter till att backa upp Mat Ryan? Jason Steele och David Button som båda spåddes en fin framtid men som förlorade sina startplatser med tiden. Vill Hughton ha mer valmöjligheter när han ställer upp ett reservbetonat lag i cupspelet eller hoppas Button och Steele på en möjlighet efter skada likt Nick Pope och Lee Grant fick? Som jag sa innan hade jag tvivlat mer på Brightons utländska värvningar om de inte scoutat så imponerande förra sommaren. Ingen av dem hade några säsonger ifjol som sticker ut men det är talangfulla spelare allihop som framför allt tillför bredd. Kan Andone blomma ut skulle Brighton bli mindre beroende av Glenn Murray vilket är bra för dem då Groß varit ännu mer hyllad om fler av hans chanser togs vara på, om än mindre kul för oss som gillar Murray.

Hyllman: Vi ska kanske inte glömma bort Jürgen Locadia där längst fram i anfallet heller. Det är i själva verket en rätt imponerande offensiv besättning som Brighton och Chris Hughton nu har tillgång till, både vad gäller kreativa spelare som Pascal Groß och José Izquierdo, och mer kliniska spelare som Murray, Andone och Locadia. Det är hur som helst intressant att Hughton har lagt så pass mycket energi på att förstärka backlinjen. Kanske kände han att alltför mycket hängde på Lewis Dunks och Shane Duffys partnerskap. Målvakterna är annars, som Linhem mycket riktigt påpekar, en rätt märklig grej den här sommaren. Då motivet för att värva David Button framställdes som att de hellre skickade ut sina unga målvakter på lån, så förmodar jag att de vill ha tre seniora målvakter, och att åtminstone Button såg det som en bra och bekväm pay-day.

Brighton var ju förra säsongen ett lag som framför allt byggde på ett ramstarkt försvar, därtill så klart nödda och tvungna sett till deras plats i näringskedjan. Men om vi istället fokuserar på just Brightons många offensiva pjäser, och leker med tanken att de rent taktiskt får ihop det på bästa sätt, vore det då helt fel att påstå att de offensivt faktiskt hamnar på ”övre halvan” så att säga?

Linhem: Jag tror inte Brightons offensiv kommer bli särskilt sprudlande. Främst för att Hughton är ganska bekväm med att utgå från en stark defensiv organisation. Men också just för att det bara är Pascal Groß och Glenn Murray som faktiskt presterat varje vecka på denna nivån. Det skulle förstås vara kul om detta Brighton gäng av okända fynd kan bli ett större fenomen än ifjol. Ett Burnley med mer sevärd offensiv är isåfall drömmen men jag tror inte Brighton förändras alltför mycket. Kanske är jag för tråkig, för jag gillar hur de bygger detta laget och jag vill ju se någon av Brightons doldisar ha en succésäsong men jag ser det inte framför mig. Dock känns det precis som ifjol som att Brighton och hela nedre halvan kan sluta nästan varsomhelst i tabellen.

Eliasson: Är väl lite grann inne på Linhems spår angående Brightons förmodade offensiv men förstår Hyllmans tankegångar lite grann. Det tog en liten stund innan Izquierdo blev helt varm i kläderna ifjol. Nu är han mer acklimatiserad och hans känsliga inläggsfot hittade fram till Glenn Murrays panna mer än ett antal gånger under våren. Kan Solomon March utvecklas ännu ett snäpp i år och framförallt bli mer utav en poängspelare? När solen sken på Amex Stadium så visade han tecken på en härlig genombrottsförmåga. Man har sin rikemans Özil på mitten som garanterar målchanser, om man då bara har tillgång till fler spelare än Glen Murray med duglig känsla framför mål så har offensiven även den definitivt höjts ytterligare ett snäpp och det kan man inte riktigt säga ännu om några utav Brightons konkurrenter. Men det hänger ju lite på Andone och hur väl han faktiskt håller på den här nivån.

Andra säsongen är säsongen som skiljer agnarna från vetet brukar det heta, den klubb som klarar av den andra säsongen har tagit ett viktigt steg mot att etablera sig i Premier League. Att den klubb som inte klarar av den andra säsongen inte etablerar sig är å andra sidan givet. Kommer Brighton klara av den andra säsongen, håller de sig kvar i Premier League, var i tabellen slutar de?

Linhem: Det som talar emot Brighton är i likhet med Bournemouths dilemma att alla andra verkar mer villiga att spendera stora summor på mer eftertraktade spelare än vad som är vanligt på Premier Leagues nedre halva. Jag tror dock att det finns några mer etablerade lag än Brighton som kommer ha en värre säsong än Brighton. Glenn Murray har mer att ge. Dunk och Duffy kommer bara bli bättre tillsammans. Groß vinner assistligan om hans medspelare bara gör sitt jobb också. Glada blir alla som har bortamatcher i Brighton tidigt och sent på säsongen (bästa bortaresan i PL?) men gladast blir nog fiskmåsarna själva. Brighton slutar på plats femton. – (15)

Eliasson: Som ni påpekar så är Hughton en tränare som kör stenhårt med livsfilosofin “stick to your guns”. Det är väl detta som stoppar honom från att fånga de stora rubrikerna men detta gör ju honom samtidigt till rätt man för Brighton. Hughton sätter alltid sin råstarka försvarslinje oavsett vilka spelare han har att tillgå är känslan. Målen för motståndarna kommer sällan gratis med undantag för dem dagarna då Lewis Dunk gick miste om “memot”. Brighton vet vad som krävs och vad som väntar. Förtroendekapitalet i Hughton kunde inte vara större och det kommer inte ske någon panik på isen om man inleder lite dåligt. Arbetet kommer ske metodiskt under säsongen och Hughtons fina man management förmågor kommer se till att de nytillkomna kommer in i laget på rätt sätt. Detta grejar man och Hughtons givmilda leende kommer vara slutsummeringen på säsongen. Brighton slutar på trettonde plats. – (13)

Hyllman: Klart Brighton klarar av det här. Bra försvar håller sig kvar i Premier League och Brighton har ett bra försvar. Dessutom har de en så pass stark trupp offensivt att de kommer kunna göra tre poäng av en enda i tillräckligt många matcher för att hålla sig kvar. Brightons stabilitet på planen avspeglar sig i att även klubben som helhet känns väldigt stabil. Det finns en väldigt god grund att stå på, mer så än i flera andra klubbar, och det talar för att vi får se Brighton i Premier League i flera år framöver. Brighton slutar på plats femton. – (15)

När Belgien precis besegrat England i matchen om tredje pris och precis kvitterat ut sina bronsmedaljer var det Eden Hazards tur att följa Cristiano Ronaldos exempel, på mer än ett sätt får man lov att säga. I en intervju direkt efter matchen sade Hazard att efter sex underbara år med Chelsea kan det vara dags att upptäcka något nytt.

”After six wonderful years at Chelsea it might be time to discover something different. Certainly after this World Cup, I can decide if I want to stay or go, but Chelsea will make the final decision – if they want to let me go. You know my preferred destination. /…/ We knew already for a while that Sarri was going to become the new manager. If he’s a good manager? If he lets me win trophies, yes.”

Det började ryka i pressarna, klickbetsartiklarna ynglade av sig snabbare än Solnas vildkaniner… Eden Hazard var nu mer eller mindre halvvägs till Real Madrid redan, han räknades upp av en av förmodligen flera galacticos som den spanska klubben skulle värva under sommaren för att på något sätt kompensera för det faktum de släppt Cristiano Ronaldo till Juventus.

Alldeles kul kan det så klart inte ha varit för Chelsea. Det är sällan kul att behöva höra hur sin bäste och förmodligen viktigaste spelare säger sig vilja lämna klubben och föredra att spela för en annan klubb. Det är förvisso något som de allra flesta klubbarna, även de riktigt stora, tvingas uppleva då och då. Frågan i det här fallet är hur Chelsea väljer att hantera saken.

Helt konstigt är det kanske inte att Eden Hazard skulle vilja flytta. Han har för det första tillbringat sex säsonger med Chelsea, och vunnit både ligan flera gånger och flera cuptitlar därtill. Kvar att vinna vore Champions League, men där är alltså Chelsea för det andra inte ens med nästa säsong. Han har stannat över en sådan säsong, men är kanske inte så sugen på en andra. Han blir inte yngre.

Men inget av detta betyder så klart att Eden Hazard faktiskt kommer lämna Chelsea den här sommaren, även om det är rätt uppenbart att han just här och nu vill det. Men det framgår även hyfsat tydligt av Hazards egna kommentarer att han inte alls är särskilt övertygad om att någon flytt faktiskt blir av, både för att Chelsea inte vill sälja och för att Real Madrid kanske inte kan köpa.

Det framgår mellan raderna i Eden Hazards uttalande att han inte är så sugen på att bränna några broar till Chelsea. Åtminstone inte i detta läge. Visst, han vill klart och tydligt flytta till Real Madrid. Men han vill det inte så mycket att han är beredd att tvinga genom en flytt. Han hade kunnat vara betydligt mycket hårdare och mer kategorisk i sitt uttalande om han verkligen velat.

Om det är ett permanent tillstånd återstår att se. Kanske blir han skarpare i sina ord om Chelsea faktiskt visar sig så ovilliga att sälja som det finns skäl att misstänka. Men det är ändå inte så troligt. Dels är det inte särskilt lång tid kvar innan det engelska transferfönstret stänger. Dels är det i själva verket inte helt säkert att Real Madrid faktiskt har ekonomin att köpa honom.

Att värva Eden Hazard från Chelsea skulle knappast bli någon billig affär. Det skulle bli en av världens högsta övergångssummor någonsin, och om vi håller i tanken att Philippe Coutinho kostade Barcelona smått osannolika £140m så ger det en god ledtråd åt vart Hazard skulle landa. Flertalet källor, även med god insyn i Real Madrid, pekar på att de inte har ekonomin för detta.

Det skulle kunna förändras något av att Real Madrid inte längre har Cristiano Ronaldo i sina böcker, naturligtvis en tung kostnadspost. Men att Real Madrid inte längre värvar på samma obekymrade sätt som de gjort förut har varit något som gått att observera under flera år nu. Deras uttalade ungdomspolicy var minst lika mycket något de tvingades till som ett uttryck för vacker filosofi.

Real Madrids egen propagandamaskin har nu börjat skicka ut röksignaler som passar rätt väl in i detta mönster. Exempelvis budskapet att Real Madrids nya galacticos är Luka Modric, Sergio Ramos och Gareth Bale. Tre spelare som så klart har det gemensamt att de redan råkar vara Real Madrid-spelare. Praktiskt på något sätt måste man ändå säga.

För tio år sedan kunde Real Madrid relativt problemfritt värva de absolut bästa spelarna från Premier League, till och med dess allra största klubbar. Det var ju så de värvade Cristiano Ronaldo till exempel. Då hade Real Madrid den relativa ekonomiska styrkan för detta. Nu, tio år senare, har Premier Leagues TV-avtal och globala expansion kraftigt försvagat Real Madrids position.

Real Madrid är så klart vana vid att få som de vill. Precis lika vana är media vid att Real Madrid alltid får som de vill, och de har ännu inte riktigt hunnit med att omkalibrera sina föreställningar efter den nya världen. Gamla vanor och gamla uppfattningar dör långsamt. Men sant är att Chelsea, om de ger sig fasiken på det, har alla chanser i världen att kunna behålla Eden Hazard.

Något de naturligtvis vet om. Precis som Eden Hazard verkar minst sagt medveten om saken, och för all del heller inte verkar särskilt putt över just den saken.

Eliasson: Jag är en stor Eddie Howe-förespråkare och i mitt tycke så får han redan ut maximalt ur den spelartruppen. Jag har fortfarande svårt att acceptera att spelare som Steve Cook, Simon Francis och Dan Gosling faktiskt håller på den här nivån men Howe får det hela att fungera. För att Bournemouth ska nå några högre höjder så måste Howe antingen få existerande spelartrupp att överprestera eller så måste man värva in lite mer spetskompetens. En del av spelarna sitter inne på spännande utvecklingspotential däribland Nathan Ake, Lewis Cook och kanske även Ryan Fraser, men jag vet inte om det är tillräckligt med tanke på den hårda konkurrensen. Den enda värvningen man gjort är David Brooks från Sheffield United som visserligen är en lovande engelsk offensiv mittfältare med fräckhet och töntig frisyr (inte helt ovanlig dessa dagar). Linhem är säkert förmögen till en mer detaljerad beskrivning av honom. Tycker i alla fall det känns ytterst orimlig att förvänta sig ännu mer av Bournemouth än det vi hitintills har sett givet den allt mer hårdnande konkurrensen kring det rekordstora mittenträsket.

Linhem: Grejen med Bournemouth är det att de alltid verkar ha maximerat sina färdigheter. Att försöka spela ut Premier League lag med ett flertal gamla League One-spelare framstår som om Howe kör Formel 1 med en tonårig Renault Megane. Man väntar på att Bournemouth ska krascha och att Howes gloria ska hamna på sne. Jag oroar mig för det på grund av allt förtroende och intresse jag investerat i Bournemouth, till den gräns att jag alltid vill försvara dem. Skulle jag vara mer topplagssupporter-corny kunde jag kallat dem för mitt “andralag”. Varför jag fortsätter tro på Bournemouth är någonting i stil med Kierkegaards ”Leap of faith”. Där jag utgår från tro på Eddie Howe och tar steg framåt tack vare hur spelare blir bättre efter en period i klubben, snarare än att landa springande, och hur oberoende laget är på individuella stjärnor. Där jag ser det ”falska tvivlet” (“Bournemouth kommer bli nedflyttade”) som det enda som inte tvivlas på. Dessutom har ju Bournemouth slutat bekvämt i mitten av tabellen flera säsonger på raken nu.

Hyllman: VM är ju precis över och det var ju ett VM där vi återigen fick se hur den kollektiva fotbollen dominerar landslagsfotbollen. Bournemouth visar hur detta är fallet även inom klubbfotbollen. Bournemouth håller sig kvar i Premier League, till och med paddlar omkring runt mitten av tabellen, de tre senaste säsongerna på grund av sin kollektiva idé om hur de vill spela fotboll. Det är kanske inte någon perfekt idé, men till skillnad från en hel del andra Premier League-lag under den här tiden har de åtminstone haft en tydlig idé, och kontinuitet i hur de ska genomföra sin idé. Detta kommer de ha även den här säsongen. Men samtidigt blir konkurrensen underifrån också bara hårdare och hårdare för Bournemouth, att bara ha en idé kanske inte längre räcker.

David Brooks är Bournemouths enda spelarköp hittills under sommaren, och fortsätter därmed en trend att suga upp lovande engelska och brittiska talanger som inte redan hittat andra vägar in i Premier League. Brooks är rasande skicklig har vi sett både i Football League och de engelska ungdomslandslagen, kan han kliva rakt in i Premier League?

Eliasson: Jag skulle bli väldigt förvånad om inte David Brooks fick en rejäl chans att visa upp sig. Det är ju ändå Eddie Howe vi pratar om här. Bournemouth är väl kanske den absolut främsta klubben att gå till som ung lovande spelare eftersom Howes stora styrka ligger i spelarutveckling. Hans spelstil borde fungera väl in i spelmodellen med för baserat på vad jag sett så är Brooks en modig typ i en mot en situation och försöker sig gärna på lite mer fräcka nummer. Kommer dessutom från Chris Wilders Sheffield där spelmodellen må vara en annan men mentaliteten i klubben är likartad. Kan bli bra men oavsett vad så är det ett väldigt bra steg och val av honom att göra.

Hyllman: Brooks är en minst sagt modig spelare har vi sett inte minst med Sheffield United den gångna säsongen. Där har han ofta trots ung ålder lyckats dominera matchbilden. Det finns vissa paralleller mellan hur Sheffield United vill spela fotboll och Bournemouth, så övergången borde vara hyfsat naturlig. Brooks fortsätter också ett de senare årens mönster med spelare som först härdat sig på allvar i Football League innan de tar klivet in i Premier League, till skillnad från dessa som simmar runt i storklubbarnas fostervatten, och jag kan inte tänka annat än att det hjälper dem oändligt mycket. Brooks blir bra i Bournemouth, en viktig spelare att knyta ihop övergången mellan mittfält och anfall för dem, där de har haft en svaghet.

Linhem: Unge David Brooks var en riktig frisk fläkt för Sheffield United ifjol. Få saker är lika exalterande som när planens yngsta spelare försöker dominera matcher och till stor del lyckas. Frågan är hur bra han kan bli snarare än om han bör spela på kanten eller precis bakom en anfallare. Ska man prata om hans potentiella inflytande på Bournemouth denna säsongen måste man dock bortse från att det är mycket möjligt att han inte kommer spela särskilt mycket under sin första säsong i klubben. Baserat på tidigare tonårsvärvningar Ryan Fraser och Lewis Cook är chansen stor att Brooks får en säsong att acklimatisera sig innan han kan bli en viktig spelare. Men om vi skiter i tålamod och istället bränner oss på tungan så skulle det vara väldigt trevligt att få se Brooks spela för Bournemouth. Om förra säsongens 3-4-3(ish)-system håller i sig skulle Brooks passa bättre än många mer renodlade yttrar eller centrala anfallare som Howe provat i ytterforward-rollerna. Likaså tillmötesgår Howes 4-2-3-1 Brooks även ifall han lär få utgå från kanten och ta över tomrummet som Matt Ritchie lämnade. Förhoppningsvis länken i kedjan mellan Cook och King som ibland har saknats.

Bournemouth har i och för sig inte värvat så mycket, det går rapporter om att klubben har ont om cash, men de har å andra sidan lyckats behålla varenda för dem viktig spelare. Är det bara fördelar med kontinuitet eller finns det en risk att Eddie Howe blir för Bournemouth lite vad Arsene Wenger blev för Arsenal, att de blir lite för trygga och bekväma i vad de alltid har varit?

Eliasson: Jag tror inte det ändå. I mitt tycke så låg Wengers stora brist i hans oförmåga och till synes rena ovilja att faktiskt adressera och åtgärda de problemen som Arsenal länge har lidit av. Jag upplever inte att Howe lever i en självförnekande bubbla på det sättet. När surret gick att Bournemouth hade problem i defensiven  så la man en stor summa med deras mått mätt på Nathan Aké. Och när bristen på effektivitet höjdes som ett problem i offensiven provade man ta in gammelgubben Defoe som en kortsiktig lösning. Och nu som det har påpekats så finns det ett klart utrymme för en spelartyp som Brooks. Det är såpass inpräntat i Bournemouths och Howes mentalitet att hårt jobb och att ständigt försöka finna sätt att maximera sina resurser är det enda sättet mot framgång för deras del.

Linhem: Jag är inne på samma spår som Martin här. Bournemouth och Eddie Howes idé är väldigt flexibel och handlar mycket mer om samspel och spelarutveckling än ideologiska skygglappar. Jag tror Bournemouth fortsätter trotsa tyngdlagen. Olikt föregångare som Swansea och Southampton har de just kontinuiteten av samma manager och i stort sett samma spelare. Samtidigt som deras spelare i hög grad är unga eller i precis rätt ålder. De möjliga problemen skulle vara just det att Bournemouth saknar ekonomiska medel och att det finns lag bakom dem som försöker sig spendera förbi dem. Inte för att pengar betyder allt men om dessa lag (West Ham och Wolves till exempel) kan kombinera mycket pengar med nästan lika mycket skicklighet kommer kan Bournemouth hamna i en tuff situation.

Hyllman: Det verkar som om min tankegång inte vann mycket gehör här, och det ligger väl mycket i det ni säger. Bournemouth är inte riktigt på samma sätt de stora projektens eller den fina idéns klubb, de har inte haft anledning att på riktigt samma sätt drabbas av framgångens hybris. Det är ändå något som går att beundra med Bournemouth och med Eddie Howe, att mitt i den storm som utgör vardagen i Premier League, så har de lyckats bevara sitt fokus på själva fotbollen. Lite är det kanske också så att det ofta pratas så ytligt och stereotypt positivt om värdet med kontinuitet att det är lätt att falla i den andra gropen, att överdriva värdet med förnyelse och förändring.

Hur tror vi då säsongen slutar för Bournemouth, blir det ännu en stabil placering någonstans i mitten eller blir det en mer ångestladdad kamp mot nedflyttning? Kan de åstadkomma något i cuperna och hur slutar det för dem i ligatabellen?

Linhem: Jag tror de slutar bekvämt i mitten av tabellen. Jag ser inga tecken på förfall, snarare utveckling. Bortsett från Begovics smörade handskar var Bournemouth strålande ifjol och jag ser det som en styrka att de inte behövde en målrik säsong från Josh King för att nå dit. Det skulle vara väldigt kul att se Bournemouth äntligen göra avtryck i cupspelet. De har under Howe nästan alltid åkt ut tidigt och reservbetonat mot lag från lägre division. Kanske är Bournemouth med en tajt trupp inte gjorde för cupmagi men det hade varit en härlig resa. Bournemouth slutar tolva. – (12)

Hyllman: Utveckling kanske i absoluta termer, men jag har svårt att se riktigt samma utveckling i relativa termer. Även om Bournemouth blir något bättre ser jag framför mig att konkurrenterna blir ännu bättre. Ett Bournemouth som tidigare säsonger har sluppit nedflyttningsstriden kommer den här säsongen, som jag ser det, bli indragna i nedflyttningsstriden, och det sätter helt nya krav och en helt ny stress på dem. Det kommer bli en hård och oviss strid ända in i det sista, men risken är att Bournemouth drar det kortare strået. Bournemouth slutar på plats arton. – (18)

Eliasson: Jag har sett många individer dra slutsatsen att om man slutar på liknande placeringar flera säsonger i rad så är det tecken på en brist på utveckling. Detta är ett väldigt enkelspårigt och ytligt tänk som sällan stämmer in på verkligheten. Detta eftersom fotbollen ständigt utvecklas och i år skulle jag säga att Premier Leagues jämnhet och konkurrenssituation på förhand har nått rekordhöga höjder. Bournemouths säsong kommer präglas av detta och man kommer se ut att kunna leva farligt under vissa skeenden utav säsongen. Men Eddie Howe kommer inte kunna bli avklädd för hans skinande rustning är så ordentligt sammansvetsad. När de vitala poängen kommer behöva trilla in så kommer de att göra det. Virket på Eddie Howes trollspö har ännu inte börjat ruttna. Bournemouth slutar på plats fjorton. – (14)

Everton saknade knappast sina problem förra säsongen. Försvaret var långa stunder en enda röra. Mittfältet var tungt och trögrörligt. Laget saknade fart längs båda kanterna. Och där verkade inte finnas någon anfallare som riktigt kunde ersätta Romelu Lukaku. Här hade vi ett lag som verkligen behövde gå genom en förändring under sommaren kunde tänkas.

Den grundläggande förändringen var så klart att säga adjö till Sam Allardyce, som därmed kanske gjorde sitt sista managerjobb i engelsk fotboll, och istället anställa Marco Silva. Med den förändringen, tillsammans med en omformning av klubbens exekutiva ledning, drog Everton ett stort streck genom den gångna säsongen för att istället se framtiden an.

Vi har däremot blivit så förprogrammerade att se just värvningar som sättet att ta sig an framtiden och visa sig redo för en kommande säsong, att avsaknaden av värvningar tolkas som passivitet och tveksamhet. Det är lätt att vid en första anblick uppfatta Everton på just det sättet. Men nästa tanke är en annan tanke, nämligen om det är så att Everton egentligen inte behöver värva spelare?!

De har en ung landslagsmålvakt i Jordan Pickford. De har en ung, talangfull mittback i Michael Keane och ser bra ut på högerbacken. De har ett starkt mittfält med spelare som Idrissa Gana Gueye, Morgan Schneiderlin, Gylfi Sigurdsson och James McCarthy. De har speed längs kanterna med Yannick Bolasie, Theo Walcott med flera. De har en spännande anfallare i Cenk Tosun.

Med flera ska sägas. Kanske var Evertons problem förra säsongen inte i huvudsak att de saknade spelare, utan att de aldrig fick ihop spelarmaterialet på ett särskilt bra sätt. Att liknande spelartyper sprang runt på samma yta på planen, att skador störde laget, Tosun och Walcott kom dessutom i januari. Det kan istället vara så att Everton i viss mening kanske hade för många spelare.

Evertons och Marco Silvas primära jobb den här sommaren vore i så fall inte att värva nya spelare, utan snarare att rensa bort spelare ur truppen. De har i viss utsträckning redan gjort det genom att släppa Wayne Rooney, något som så klart även frigör en omfattande post i lönebudgeten. Inte för att Rooney var dålig i Everton, han var en av få ljuspunkter, men fotboll handlar om framtiden.

Phil Jagielka börjar minst sagt bli till åren kommen. Ashley Williams har alldeles uppenbarligen passerat sitt bäst före-datum, åtminstone som det har sett ut de senaste säsongerna. Vänsterbacken är även det ett problemområde, där Cuco Martina var helt misslyckad förra säsongen. Att Everton rycker i både Yerry Mina och Lucas Digne från Barcelona är rimligtvis ingen tillfällighet.

Men kanske är det heller ingen tillfällighet att Everton och Marco Silva till synes inte rycker i så många andra spelare heller. Även om det låter som att de försöker locka Wilfried Zaha från Crystal Palace, vilket hade varit en sensationell värvning på sitt sätt. Men vad Marco Silva framför allt behöver jobba med är att sätta ett taktiskt ramverk, med det spelarmaterial han redan har tillgång till.

Hittills får ju träningsmatcherna det att se rätt ljust ut. 22-0 blev det tydligen mot ATV Irdning från den österrikiska femtedivisionen om jag förstått det rätt, efter något av de mer bisarra bilderna man sett från en fotbollsmatch. Eller, för att ge saken lite kött på benen, det är minst sagt ovanligt att läsa sådana här rader från en matchrapport:

”Oumar Niasse got two either side of a Nikola Vlasic goal before an Irdning defender chipped his own goalkeeper, who then allowed Vlasic to grab the 20th when he thought the striker was offside.”

Det kan diskuteras vad det egentligen ger för värde med träningsmatcher av det här slaget, men vi kan väl i och för sig ta för givet att Marco Silva knappast förväntade sig något allvarligt motstånd från en sådan motståndare, och att detta åtminstone måste ha varit planen. Och varför inte, om nu syftet endast var att slipa på sitt egel spel och sitt eget rörelsemönster.

Nu finns det kanske inte precis några skäl att låta sig skrämmas av att Everton gör 22-0 på österrikiska bonnagäng. Men hittills den här sommaren, till skillnad från förra sommaren, så är det på fotbollsplanen som Everton gör väsen av sig, inte på transfermarknaden. Där råder det istället tystnad och ett lugn som nästan i sig känns mer oroväckande.

Det är lite som med filmen Jaws. Den blir så mycket mer dramatisk, intensiv och skräckinjagande av att man faktiskt inte får se den där hajen. Istället gömmer den sig under ytan, men inte mindre effektiv och skräckinjagande för den sakens skull. Kanske är det den bästa metaforen för Evertons sommar. Att det är inte ett satans skramlande på transfermarknaden vi borde oroa oss för.

Det är det olycksbådande lugnet. Det ger också ett annat perspektiv på Evertons alla värvningar förra sommaren. Den gångna säsongen har de, inte utan skadeglädje, beskrivits som misslyckade. Den här säsongen kan visa att sådana slutsatser var förhastade.

:::

TRANSFERKOLLEN

David Button, Fulham till Brighton. Reservmålvakt i Fulham värvas som reservmålvakt till Brighton. Knappast en värvning att hetsa upp sig över utan mest en värvning som ger bredd och lite konkurrens. Godkänd – (++)

Linhem: Det är frestande att tro att Arsenals nyfunna mystik ska mynna ut i något oförutsägbart. Kan Arsenals trupp med få VM-spelare ta vara på en hypotetisk baksmälla för sina konkurrenter i säsongsinledningen? Harry Kane gör redan aldrig mål i augusti. Eller var samspelet med Arsene Wenger och truppen anledningen till att Arsenal inte föll ännu lägre? Eller kommer man bara till en början finna fast mark och fortsatta vara 2010-talets Arsenal? Ett bra cuplag som kan sluta fyra, fyllt av fina anfall och defensiva hjärnsläpp.

Hyllman: Det låter inte som att du tror att så mycket egentligen har förändrats med Arsenal. Mitt perspektiv är ett annat. Visst, varken valet av manager eller de spelare som har köpts in antyder något annat än att Arsenal i första hand siktar på att ta sig tillbaka till Champions League och skapa fast mark under fötterna igen. Så långt inte så värst mycket nytt kanske. Men min känsla är ändå att Arsenal har fått en reboot, att de åtminstone har börjat ta tag i de problem som plågat dem i åratal och ruskat av sig gamla föreställningar. Arsenal var en klubb i desperat behov av en ny idé.

Eliasson: Mina förhoppningar gällande Arsenal är inte kopplade till hur många poäng man möjligtvis lyckas skramla ihop under säsongen utan det är mer knutet till hur man väljer att uppträda och ta sig an matcher. Arsene Wenger tilläts att begå samma misstag och ta samma felbeslut om och om och om igen utan att det fick några konsekvenser. Han var en legendarisk ikon som ingen kunde flytta på eller ifrågasätta. Unai Emery å andra sidan är en nyanländ spanjor som efter tiden i PSG har en hel del att bevisa på den stora scenen. Så dynamiken kommer vara en helt annan än tidigare och det tror jag kommer vara gynnsamt och eftertraktat hos Arsenal.

Emery har inte samma ställning i klubben och kommer inte ha råd att se mellan fingrarna på samma sätt som Wenger framstods göra. Om man ser till fotbollen som Emery predikar så känns det i teorin som att han är en hyfsad övergångstränare för Arsenal. Emery gjorde sig ett namn när han lotsade anonyma Almeria högt upp i tabellen i La Liga med en fotboll som delvis kändes sprungen ur Benitezstammen där kollektivet förgyller individen och allt det. Samtidigt som Emery aldrig har blivit aklagad för att stå för en särskilt destruktiv fotboll.

Arsenal har varit rätt rappa under sommaren och tidigt värvat spelare som Stephan Lichtsteiner, Bernd Leno, Sokratis Papa… whatever, Lucas Torreira och Matteo Guendouzi. Unai Emery har sagt att därmed är han färdigvärvad för den här gången. Hur ser ni på Arsenals transferfönster?

Eliasson: Om man isolerat ser varje värvning som Arsenal gjort och gör en ytlig bedömning så ser deras fönster inte särskilt märkvärdigt ut. Går säkert till och med att beteckna det som skralt. Men om man gör en mer djupgående analys av deras faktiska behov och vad dessa nytillkomna spelare har färdigheter så kan bilden bli en annan. Under åren som gått så har både experten och gemene fotbollssupportern pekat på tre uppenbara brister i Arsenals startelva. Dessa brister är den svajiga defensiven, obalansen på det centrala mittfältet samt bristen på karaktär.

Arsenal har med detta fönster faktiskt försökt att åtgärda dessa problem. Man får in den erfarne Sokratis till de bakre leden som testat lyckan i både Italien och Tyskland med varierad framgång (nämn inte Milan), man har hämtat in Lucas Torreira som kommer erbjuda ett helt annat skydd för backlinjen än vi faktiskt har sett under föregående säsonger. Och så har man hämtat in Stephan Lichtsteiner. Den 34-årige schweizaren som utan att romantisera bilden allt för mycket mer eller mindre har kämpat sig till snudd på ikonstatus i varje klubb han varit i.

När Claude Puel försökte etablera “lilla Lille” i toppen av Ligue 1 så var Lichtsteiner en spelare det pekades på och när Conte sedermera försökte återupprätta vinnarkulturen i Juventus så färdades blickarna återigen mot schweizarens håll. Det känns inte särskilt märkligt alls att när nu Arsenal ska försöka vinna tillbaks förlorad mark att man då plockar in 34-åringen. Det är inget spektakulärt fönster man gjort men det var nog inte meningen att det skulle vara det heller. Syftet var nog istället att det skulle bli ett funktionellt fönster vilket jag tror det kan komma att summeras som när facit är i hand.

Hyllman: Det är ganska tydligt vad som var Arsenals och Unai Emerys analys inför detta transferfönster. Anfallet är bra nog som det är, det är försvarsleden som i första och kanske enda hand behöver förstärkas. Det är i mina ögon en helt korrekt analys. Och den rimliga bedömningen känns som att här har Arsenal gjort det bra utan att för den sakens skull lyckas få någon att tappa hakan. Det är inga värvningar som skjuter Arsenal upp i stratosfären men det är värvningar som åtminstone gör dem konkurrensdugliga igen. Och jag tror det ligger ett värde för Arsenal i att de gjorde klart med sina nya spelare i relativt god tid.

Linhem: Jag är inte särskilt imponerad. Man skulle kunna kalla det för Europa League-värvningar. Torreira ser jag som den bästa värvningen då Arsenal länge haft problem på defensivt mittfält och han är en väldigt lovande spelare. Det är en värvning som Dortmund skulle kunna ha gjort när Mislintat var där, i motsats till att bara värva gamla Dortmundspelare. Lichtsteiner och Sokratis är dugliga värvningar som tillför rutin och stabilitet för stunden. Bernd Leno är den som kan komma att ge störst avtryck, på gott eller ont. Han är visserligen bara 26 år  men han har stagnerat i Leverkusen och gjort en hel del misstag sedan han var en supertalang. Jag är inte rätt person att bedöma tyska målvakter men man behöver ha väldigt stor tro på Emery för att se hur en misstagsbenägen målvakt, en lovande defensiv mittfältare, en gammal högerback, och en habil grekisk mittback ska kunna vara tillräckligt om Arsenal vill sluta bättre än sexa.

Arsenals rimliga målsättning den här säsongen måste vara att ta sig tillbaka till Champions League. Håller ni med om den målsättningen, vad är det framför allt som talar för att Arsenal kan uppnå den och omvänt, vad om något, om ni måste peka på en enda faktor, är det som kommer fälla Arsenal i det avseendet?

Linhem: Det är en vettig målsättning, det är ju inte gångbart för Arsenal att sikta lägre. De spelare Arsenal behöver är svåra att värva utan att kunna locka med Champions League-fotboll. Det som talar för Arsenal skulle vara ifall det stämmer att Wenger har varit en bromskloss och hållit dem tillbaka på senare år. Att Oxlade-Chamberlains framgång i Liverpool är olivkvisten som vittnar om att Arsenal-spelare blir bättre utan Wenger. Att laget får en rejäl nytändning, håller sig ovanligt skadefria, och lever upp till sin fulla potential, vilket skulle vara en fjärdeplats eller platsen ovanför Tottenham, historiskt sett. Jag tror dock helt enkelt att truppen inte är bra nog. Nästan alla nyckelspelare är snart 30 år eller äldre. Värvningarna är stand-ins för de bättre spelarna de borde värvat in som ryggrad. Jag tror inte Emery lyckas bättra på defensiven tillräckligt utan att offensiven isåfall blir lidande.

Eliasson: Målet är att minska eller helt radera avståndet mellan dem och konkurrenterna som skapats under de senare säsongerna och en fjärdeplats eller bättre skulle givetvis klarast symbolisera att de mött detta mål med framgång. Jag tror att Arsenals nuvarande läge passar Emery relativt väl. Situationen har en viss igenkänningsfaktor för honom. Han har sina största meriter från klubbar som har som mål att konkurrera med klubbar som har bättre ekonomiska förutsättningar. Under hans tid i Valencia när han skjutsade dem tillbaks till toppen så hade ju klubben ekonomiska bekymmer i bakgrunden och majoriteten utav värvningarna som gjordes var oprövade spelare från lite mindre klubbar eller ratade spelare från storklubbarnas överskottslager.

Emery har utstrålat ett lugn och en självsäkerhet under de inledande presskonferenserna och ger intrycket av att vara en man som trivs på sitt jobb för stunden. Det råder enligt min uppfattning en harmoni över klubben för tillfället som inte känns särskilt karaktäristisk. Jag tror även det inledande spelschemat kan vara till Arsenals fördel lite grann. Skulle man exempelvis lyckas få med sig positiva resultat från mötena med Manchester City och Chelsea så kommer det tillföra en enorm medgångsvind som kan generera i en hel del bonuspoäng längs vägen. Emery har väldigt mycket att vinna i dessa matcher.

Hyllman: Det där är en rätt god poäng. Arsenal fick ett tufft inledande spelschema, men de ligger betydligt bättre i fas med sin försäsong än den större majoriteten av sina främsta konkurrenter, och om de kan dra fördel av det med bra resultat i dessa första matcher kan det ge Arsenal en väldigt värdefull medvind in i den här säsongen. Även jag ser nog detta mer som en möjlighet för Arsenal än ett problem faktiskt, så som det formulerades från början.

Mesut Özil har ju varit något av ett problembarn de senaste säsongerna, ofta och med goda skäl ifrågasatt och det verkar inte som han är helt bekväm med att ta den kritiken. Det har hävdats att han var alldeles för beskyddad av Arsene Wenger. Kommer detta fortsätta vara ett problem, eller hur troligt är det att han steppar upp under Unai Emerys kanske mer arbetskrävande regim? Kort sagt, hur passar han in i det nya Arsenal?

Hyllman: På gott eller på ont tror jag att hur Unai Emery lyckas lösa Mesut Özil-frågan kommer definiera lagets framgångar de närmaste säsongerna. Det hela har tillåtits dansa i limbo alldeles för länge. Antingen lyckas Emery få in Özil i ett system som får ut det bästa av honom för lagets bästa, eller så spelar inte Özil för Arsenal särskilt länge till. Det är lite hönan eller ägget med Özil. Jag inbillar mig att han kan vara en fantastisk medgångsspelare. Men ska laget få medgång måste Özil faktiskt prestera vad han kan, i varje match, inte bara när det råkar passa. Alternativt försöka få medgång utan Mesut Özil.

Linhem: Det låter som en vettig analys. Jag är förvånad att Özil ens är kvar sett till alla spekulationer. Det bör dock finnas en plats för Özil även i Nya Arsenal, då likvärdiga ersättare saknas och i bästa fall är en otrolig spelare. Sett till Emerys tidigare karriär har han också haft stor nytta av offensiva mittfältare med fina passningsfötter, utan att för den delen vara beroende av en skimrande Nr 10. Chansen finns dock att Arsenal som börjat ta efter Dortmund vill spela mer direkt, vilket utan stordåd lär passa Özil och lagets balans illa. Hur hittar man plats åt Aubameyang, Mkhitaryan, Lacazette, och Özil samtidigt som man ska stärka ett defensivt svagt lag? En kvick och framgångsrik lösning på detta Arsenals enda lyxiga(ish) problem skulle vara en imponerande bedrift av Unai Emery.

Eliasson: Jag är helt enig i tankarna som förts kring Özil. Jag har också förtvivlat svårt att se Emery få ihop en startelva med samtliga av de tunga offensiva spelarna på planen utan att laget som helhet blir lidande. Jag tror också att Emery kommer vilja försöka spela med Aubameyang och Lacazette samtidigt vilket också kan gå ut över Özil. Man ska ju dock ha i åtanke kanske att när Özil tjänade ihop sin statusstämpling som europeisk toppspelare så var det under José Mourinho i Real Madrid. En Mourinho som inte direkt är felfri men han är knappast känd för att inte ställa ganska höga krav på sina spelare. Özil har även i överlag gjort det bra i det tyska landslaget som präglas av en liknande “kollektivet framför individen”-mentalitet.

Den mest relevanta liknelsen från Emerys förflutna blir väl Ever Banega som under tiden i Valencia (visserligen under Emery då med) fick ett rykte om sig att vara både ojämn och lite åt det problematiska hållet. Banega fick sedermera ett rejält uppsving i Sevilla under Emery där han etablerade sig som en av La ligas mest eftertraktade spelgenier. Kanske kan Özil rycka upp sig på ett likartat sätt men det mesta hänger givetvis på honom själv.

Hur tror vi då det till sist kommer gå för Arsenal? Eftersom vi har en pistol mot våra huvuden måste vi säga en konkret slutlig tabellplacering, men har möjlighet att motivera och resonera runt detta så klart, och kan addera om vi har något särskilt att säga om det engelska och europeiska cupspelet.

Hyllman: Arsenal kommer göra framsteg. Den okända faktorn är så klart hur dessa framsteg står sig relativt övriga konkurrenter. Men jag tänker mig att Arsenal får ihop defensiven till sist och framåt har tillräcklig spetskvalitet att börja vinna fler matcher än förut. De har kunnat jobba mer med sitt lag än övriga och kommer vinna på förändringens positiva energi. Dessutom tunga favoriter till Europa League-titeln. Arsenal slutar fyra. – (4)

Eliasson: Jag är också fundamentalt övertygad om att Arsenal kommer vara bättre än föregående säsong. Jag tror att man kommer vara aningen mer svårlästa än tidigare där olika taktiker kan appliceras beroende på motstånd men där vissa fundament är bestående. Ett av dessa fundament kommer vara ett organiserat presspel. Majoriteten av Emerys tid som tränare har spenderats i klubbar under de två stora i Spanien och vill man kunna knäppa dem på plytet så måste presspelet vara på plats. Detta kommer vi säkerligen redan få bevittna i premiären mot Man City. Jag tror även flertalet spelare kommer lyckas nå en högre nivå. Spelare som Ramsey och Lacazette framförallt. Ligan kommer vara vad som prioriteras då man är ute efter att erövra tillbaks förlorad mark men även ett b-betonat Arsenal har goda möjligheter att nå långt i EL. Och när man väl är i kvartsfinal så kommer inte Emery kunna motstå chansen att plocka en stor titel redan första säsongen. Och man ska inte underskatta Emerys erfarenhet av att “been there done that”. Men på grund av den blytunga konkurrensen så tror jag att man går miste om fjärdeplatsen i säsongens slutskede men att man ändå når sin målsättning att återerövra sin plats i Europas finrum. Arsenal slutar femma och vinner Europa League. – (5)

Linhem: Det är just hur Arsenals potentiella framsteg mäter sig mot lagen som slutade ovanför dem som gör mig tveksam till att Arsenal skulle kunna klättra i tabellen. Varken försvar eller anfall kan mäta sig med ligans bästa lag. De bästa försvaren är förstås klart bättre, om inte Sokratis är en ny Beckenbauer, och jag är inte övertygad om att anfallet som ifjol var i nivå med de andra topplagen kommer vara lika bra i ett mindre offensivt system. Kanske är jag för tveksam på grund av att Arsenals offensiva nyckelspelare (och Koscielny) redan har peakat och varken bredden eller tillväxten är övertygande. Det som skulle tala för Arsenal är att man trots allt har en rutinerad trupp som både vunnit och konkurrerat i toopen och Emery har en väldigt gedigen karriär, om än inte i en lika tuff situation som Premier Leagues toppskikt. Vågar inte riktigt tro på West Ham eller Wolves tillräckligt så Arsenal slutar sexa. – (6)

Men ingen av dessa klubbar har så här långt gjort ett riktigt lika imponerande sommarfönster som West Ham. Och det är så klart på sitt sätt lite överraskande eftersom West Ham har ägnat flertalet av de senaste somrarna åt att lova runt och hålla tunt, att signalera intresse om mängder av spelare men aldrig komma till skott, att inte riktigt verka veta vad de faktiskt vill.

Därför ska det ärligt sägas att jag var rätt skeptisk under sommarens inledning när det började snurra rykten om hur West Ham skulle värva Felipe Anderson, Andriy Yarmolenko med flera. Jaha, tänkte jag, samma gamla visa vi har hört så många gånger förut. De kanske är intresserade, men i slutänden blir det ändå bara en Jack Wilshere och inte så mycket mer än så.

Där hade jag hur som helst fel. Kanske var det inte någon obefogad skepsis men den här gången bekräftades den hur som helst inte. Visst värvade West Ham Jack Wilshere, i sig självt inte någon ointressant värvning, men de har hittills även värvat Issa Diop, Ryan Fredericks, Felipe Anderson, Andriy Yarmolenko, Fabian Balbuena och Lukasz Fabianski. Jisses liksom.

West Ham gör en rejäl satsning den här sommaren. Det är en satsning de rimligtvis måste göra. Dels är det helt nödvändigt för att kunna ta de steg uppåt i konkurrensen som West Ham uttryckligen vill göra. Dels har missnöjet runt West Ham varit så omfattande det senaste året att endast en rejäl satsning kunde skingra de svarta molnen som omgav London Stadium.

Den här gången finns ingen möjlighet att anklaga West Hams ägare och klubbledning för att inte ha gjort någon satsning, för att inte ha visat någon ambition. Hoppet frodas för West Ham, precis det som fotbollen måste handla om. Det måste onekligen sättas ihop på fotbollsplanen också under säsongen, men West Ham har den här gången i alla fall gett sig förutsättningarna.

Kanske hänger det också samman med West Hams anställning av Manuel Pellegrini som manager. Ett annan klokt och spännande beslut av West Ham under den tidiga sommaren. West Ham uttryckte redan då att Pellegrini skulle hjälpa dem att locka till sig bättre spelare än förut, och även om jag fnyste lite åt den saken då, så kanske det ändå låg lite i den saken.

Hur intresserade hade exempelvis Andriy Yarmolenko och Felipe Anderson varit av att komma till West Ham med David Moyes eller likvärdig manager? Hur intresserade hade i så fall West Ham varit av dessa spelare? Rent hypotetiska frågor naturligtvis som är omöjliga att ge självklara svar på. Vi kan bara gissa utifrån hur det har sett ut tidigare år för West Ham.

Någonstans tyder det också på att Manuel Pellegrinis och dennes stabs nätverk och kompetens har fått ett genomslag i klubben. Jack Wilshere känns kanske som en värvning West Ham hade gjort ändå, även Lukasz Fabianski. Men Issa Diop, Fabian Balbuena, möjligen även Felipe Anderson, känns åtminstone ytligt som Pellegrinivärvningar i första hand.

Möjligen ligger det också något i att West Ham tar sig för att göra dessa värvningar den här sommaren eftersom de till sist har hittat ”sin” manager, en manager de tror på och litar på. Slaven Bilic dessförinnan kändes aldrig som att han riktigt hade styrelsens och klubbledningens förtroende, och då finns inte samma politiska vilja att som nu exempelvis knäcka några transferrekord.

Det kommer så klart alltid finnas nejsägare och skadeglädjare. Supportrar till exempelvis Chelsea och Tottenham kommer mena att värvningarna inte är så bra och riskerar floppa. Blir det sedan inte strålande succé för West Ham den här säsongen kommer det gottas åt den saken av vad var det vi sa-kören. Det är ju så det funkar, vi såg det exempelvis med Everton förra säsongen.

Men det är ju precis detta vi vill se från Premier Leagues klubbar, egentligen alla engelska klubbar. Att våga drömma, att våga satsa, att inte vilja veta ”sin plats” så som andra hela tiden verkar vilja definiera den, att inte bara nöja sig med att delta i Premier League utan utstråla ambitionen att sikta uppåt mot högre höjder. Att hellre lystra till strängen som brast än aldrig spänna en båge.

På så vis är West Ham redan vinnare innan säsongens första spark. Men West Ham har med detta transferfönster gett sig själva bästa möjliga förutsättningar att också avsluta säsongen som vinnare.

:::

TRANSFERKOLLEN

Felipe Anderson, Lazio till West Ham. Var på radarn för flertalet euroepiska storklubbar för något år eller så sedan. Har stagnerat en smula i Lazio, också varit skadedrabbad, men kvaliteten på den här spelaren är av just sådan kaliber och potential att kunna innebära ett rejält lyft för en klubb som West Ham. En värvning med viss risk, men rätt risk att ta. Berömlig – (+++++)

:::

Ikväll rullar preview-bloggarna igång inför säsongen. Tillsammans med Kamrat Linhem och Broder Leo tar jag ett allvarligt samtal om aktuella frågor för respektive klubb.

Något udda kan det så klart upplevas med nu aktiva spelare och tränare som sitter i en sådan roll i en VM-studio. Inte minst kanske när det gäller en manager som José Mourinho, som ju har flertalet spelare med i VM och vars klubbadress gör att varje ord han säger vrids och vänds på i sökandet efter dubbla meningar eller möjliga antydningar om helt andra saker.

Kritiken mot Man Utd och Mourinho under säsongen är välkänd, hur han inte fått spelet att stämma och hur han har svårt att hitta sätt att få ut mesta och bästa möjliga av sina egna spelare. Under VM har Mourinho fått möjlighet att se flera av sina spelare i sina respektive landslag, och även om det är en fråga som aldrig ställts till honom, kanske frågan ändå plågar honom själv.

Hur kommer det sig att spelare ser ut att prestera på max i VM med sina landslag när det hackar för dem i Man Utd?

Paul Pogba spelar idag VM-final med Frankrike. När dagen är slut kan han alltså vara världsmästare. Hans ledaregenskaper har prisats av sina lagkamrater och tydlig statistik från VM visar att han är turneringens mest konstruktive mittfältare som vunnit mest mark åt sitt lag per match. Förvisso visar statistiken även på hans positiva betydelse för Man Utd, förvisso får Frankrike precis som Man Utd viss kritik för alltför defensiv fotboll, men Pogba spelar ändå med större självklarhet i Frankrike än vad han gör i Man Utd.

Romelu Lukaku har varit genomgående bra under sin första säsong med Man Utd, en förhållandevis svår tidpunkt att göra sin första säsong under, men med god marginal den främsta anledningen bakom Man Utds tabellplacering och plats i Champions League. Han har varit stora stunder väldigt bra också med Belgien men där har det även märkts ännu mer vad Lukaku kan åstadkomma när han får vända upp med bollen och driva framåt, något som vi ofta såg i Everton, därtill flankerad av minst två spelare i löpning.

Marouane Fellaini är förvisso som mest en backup-spelare i Man Utd, en funktion han fyller rätt bra, på sitt eget sätt. Han sågs kanske inte som någon självskriven spelare i Belgien heller inför VM men växte under turneringen ut till en jätte på Belgiens mittfält, inte minst i matchen mot Brasilien. Kanske var det positiva omständigheter för det, en match i vilken Belgien tidigt tog ledningen och en match som i mångt och mycket gick ut på att försvara sig mot Brasiliens anfall. En spelstil som passar alldeles utmärkt i ett VM.

Victor Nilsson Lindelöf är kanske det mest uppenbara exemplet. Värvades för dyra pengar inför förra säsongen men har haft en mycket knackig första säsong i England och Man Utd, sparsamt med speltid och kritiserad och ifrågasatt de gånger han har spelat. Med viss rätt ska också sägas. Det har helt enkelt inte fungerat så bra. Ändå kommer han till VM och är fenomenal i Sveriges mittförsvar, i mina ögon en av VM:s bästa mittbackar. Annat typ av försvar så klart, och bredvid sig i Sverige har han en erfaren lagkapten.

VM ger sig alltså in på sin allra sista dag. Bara finalen återstår. Mycket kan sägas om VM men en sak som VM definitivt har varit är en barometer över hur mycket som fortfarande finns kvar för José Mourinho att göra. Han behöver frigöra Paul Pogba och ge denne mer specifika defensiva uppgifter. Han behöver organisera och samordna anfallsspelet runt Romelu Lukaku på ett bättre sätt.

Vad José Mourinho framför allt behöver göra är att förstärka sitt mittförsvar med en faktisk ledargestalt. Det är förmodligen enda sättet att börja få ut det mesta av annars väldigt lovande mittbackar som Victor Nilsson Lindelöf och Eric Bailly. Det är något man trodde skulle ha gjorts för länge sedan men märkligt nog är det något som fortfarande, snart tre sommarfönster senare, ännu inte har gjorts.

Men med VM på sin upphällning, och på tröskeln till José Mourinhos tredje säsong med Man Utd, börjar det ta slut på förmildrande omständigheter för Mourinho. Den här säsongen måste han visa att han börjar få ordning på de här punkterna. Man Utd måste den här säsongen visa att de är närmare det ”färdiga laget” nu än vad de var när Mourinho kom till klubben.

Dags för José Mourinho att lämna TV-studion!

:::

TRANSFERKOLLEN

Jorginho, Napoli till Chelsea. Framstående spelare för Napoli, en av de mest tongivande mittfältarna både i Serie A och i europeisk fotboll. En spelare med en fenomenal passningsfot och som dirigent på mittfältet blir han viktig för att så snabbt som möjligt omsätta Maurizio Sarris spelidé på planen under helt nya omständigheter. Berömlig – (+++++)

Fabian Balbuena, Corinthians till West Ham. Paraguayansk landslagsspelare, mittback och lagkapten i Corinthians värvad till West Ham. Vilket inte precis är illa pinkat givet att Corinthians är en av Sydamerikas allra största klubbar, en av kontinentens stora vinnarklubbar. Övergången till Premier League är inte helt solklar, men väldigt intressant värvning med stor potential. Väl godkänd – (+++)

Tottenham skiljer sig en smula från övriga engelska klubbar i relation till England i detta VM. För det första eftersom Tottenham har relativt sett fler spelare med i den engelska VM-truppen. För det andra eftersom flertalet av dessa spelare är inte bara utfyllnadsspelare utan nyckelspelare. Naturligtvis en konsekvens av att Mauricio Pochettino har lyft fram dem i Tottenhams a-lag.

Utifrån ett rent klubbperspektiv betraktas VM trist men förståeligt nog som ett satans otyg. Särskilt för de klubbar som har många spelare med. Det är spelare som inte får tillräckligt med vila och återhämtning under sommaren, som kommer sent till försäsongsträningen och är slitna redan inför säsongen, i värsta fall till och med skadade.

Den naturliga tankegången vore alltså att VM vore desto sämre för Tottenham, som riskerar lida mer än alla andra engelska klubbar av detta. Harry Kane, Dele Alli, Kieran Trippier, Eric Dier, Danny Rose med flera har inte ens avslutat VM ännu och det återstår bara fyra veckor till ligapremiären. Och då pratar vi dessutom bara om Tottenhams engelska spelare.

Allt det där stämmer naturligtvis, på sitt sätt och i objektiv mening. Huruvida sedan Tottenham faktiskt är värst drabbad av alla engelska klubbar, inräknat alla lag i VM, får någon som är mer intresserad av den saken än jag räkna ut. Men med ett England som trots att VM något snöpligt tog slut i semifinalen ändå har haft en alldeles strålande sommar, så innebär VM inte bara kostnader.

Det var hur som helst en tankegång jag hade inför semifinalen, att VM även hade intäkter, och då särskilt för just Tottenham. Englands framgångar i VM, kanske den största arenan på vilken fotboll spelas, i vilket spelarna för första gången på årtionden växte snarare än krympte i landslagströjan, måste vara ett stort lyft för de spelare som deltagit, i synnerhet då de bärande spelarna.

Tottenham har så klart under flera år behäftats med den stundtals kanske lite tillgjorda perceptionen, ändock en perception, att spelarna såväl som laget som helhet saknar vinnarkultur. England vann förvisso inte VM, men framgångarna är svåra att bestrida och VM är på många sätt en seger för England, och ett visst tillskott måste detta ändå ge Tottenham, vars del i framgången är mycket stor.

Har denna tankegång påverkats alltför negativt av att England förlorade mot Kroatien? Det är naturligtvis så att fördelen hade varit desto större om England faktiskt vunnit semifinalen och tagit sig till VM-final, ett VM-guld hade så klart varit det fulländade, men det innebär ju inte att fördelen med en semifinal i sig därmed är obefintlig eller obetydlig.

Hur påverkas tankegången av dagens bronsmatch mot Belgien? Det vore väl fel att säga att intresset för den matchen verkar särskilt omfattande så här inför matchen, vare sig från England eller Belgien. Att förlora den matchen betyder förmodligen mycket lite. Ändå vet inte minst vi i Sverige det möjliga värdet i att vinna den där bronsmedaljen (och att inte förlora båda sina två sista matcher).

Det skulle förmodligen betyda en hel del för England, oavsett om de inser det eller ej, och indirekt även för Tottenham. En bronsmedalj vore Englands näst bästa VM-placering genom alla tider, något påtagligt att komma hem med, och ett streck i den trots allt befintliga debatten om hur England inte besegrat något lag av riktigt värde i detta VM, utan tvärtom förlorade så fort det blev lite tufft.

West Ham levde länge på det bidrag som de gjorde till Englands guldhjältar från 1966. I viss utsträckning är det ett renommé den klubben faktiskt fortfarande lever på. En air, en stolthet och en självkänsla som fått inte minst mer sentida tränarpragmatiker som Sam Allardyce att muttra i frustration. Det vore något fantasilöst att inte kunna tänka sig ett liknande värde för Tottenham här.

Det innebär inte att Mauricio Pochettino slipper sin huvudvärk vad gäller försäsongen under de kommande veckorna, och hur han ska slussa in alla sina VM-spelare, engelska eller ej. Men för Tottenham och för Pochettino kan inte VM bara ses som en kostnad. Det måste även kunna ses som en möjlig bonus för Tottenham, ett positivt energitillskott mentalt.

Kanske särskilt om England vinner mot Belgien ikväll.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jannik Vestergaard, Gladbach till Southampton. Dansk landslagsmittback som har gjort några riktigt starka säsonger med Borussia Mönchengladbach i Bundesliga. Southampton som har blivit åderlåtet på mittbackar de senaste åren gör en riktigt stark värvning på den positionen. Med beröm godkänd – (++++)

Erik Durm, Dortmund till Huddersfield. VM-vinnande ytterback som kan spela både till vänster och höger. Har haft en svår säsong med skador bakom sig men är samtidigt välkänd av David Wagner från deras tid i Dortmund. Kan bli ett viktigt tillskott till Huddersfield. Väl godkänd – (+++)

Xherdan Shaqiri, Stoke till Liverpool. Billig och smart värvning från Stoke som med sin kreativitet och förmåga att skapa saker utanför straffområdet kan passa utmärkt in i Liverpools taktik, inte minst i särskilda matcher. Kan inte ses som en ordinarie pjäs men som en utmärkt rollspelare. Med beröm godkänd – (++++)

Loris Karius fick en hjärnskakning under Champions League-finalen! Detta blev vi varse någon vecka eller så i efterhand. Det var Sergio Ramos som inte fick nog med Mohamed Salah utan dessutom rammar Karius med en armbåge. Kort efteråt gör Karius sitt första grova misstag när han ger bollen till Karim Benzema, och en stund senare släpper han som bekant in Gareth Bales långskott.

Det kan så klart kännas fånigt och onödigt att ifrågasätta sanningshalten i detta, om inte annat eftersom det är omöjligt att veta något utifrån. Men ibland finns det också goda skäl att förhålla sig skeptisk. Dels när något så uppenbart ligger i någon eller någras intresse att vara på ett visst sätt. Dels när detta något omges av mystiska och kontraintuitiva omständigheter. Här är mycket märkligt.

Ett – Timingen på diagnosen kom väldigt sent, först en dryg vecka efter matchen mot Real Madrid och dess fall-out. Visst, symptom på hjärnskakning kan dyka upp i efterhand, men det är samtidigt lite lurigt att tänka sig att Karius inte skulle ha kollats upp direkt efter finalen givet smällen och givet misstagen.

Två – Loris Karius får diagnosen i Boston, på Massachusetts General Hospital. Det är inte ett sjukhus Liverpool normalt sett använder, det var knappast den stad i vilken Karius befann sig. Det är däremot ett sjukhus där John W. Henry bara råkar vara en stor donator och sitta i deras board of trustees.

Tre – Sjukhuset gör ett pressmeddelande om Loris Karius hjärnskakning. Låt oss säga att det ingår knappast i ett sjukhus praxis att meddela pressen sina patienters diagnoser. Det är med andra ord något de blivit ombedda att göra, det var alltså en diagnos någon ville göra offentlig.

Fyra – Denne någon kan bara vara Liverpool, Loris Karius eller båda två. Istället för att gå ut med det själva låter de däremot sjukhuset meddela saken, möjligen för att de inser hur det riskerar uppfattas. Det var ingen nyhet som ändå hade blivit offentlig, pressen grävde knappast efter några hjärnskakningar.

Fem – Jürgen Klopp använder sig ytterligare några veckor senare, återigen helt självpåkallat, av Liverpools egen TV-kanal att hävda det direkta, men knappast styrkta, sambandet mellan Loris Karius hjärnskakning och dennes misstag. Ett något märkligt sätt att visa sig inte vilja göra sak av det hela.

Inget av detta är naturligtvis något bevis för att Liverpool eller Loris Karius av olika skäl faktiskt har fejkat en hjärnskakning. Det måste självfallet sägas med största bestämdhet. Men det är omständigheter som inte minst sammantaget väcker misstanken att de skulle kunna ha gjort det. Det är ett sätt att gå tillväga som väcker frågor. Men vad skulle då Liverpool ha för motiv till detta?

Motiv saknas inte. För det första kan så klart Loris Karius själv ha personliga skäl att hellre vilja förklara sina dyrbara misstag med en hjärnskakning, som dessutom i så fall var någon annans fel. Mänskligt förståeligt på sitt sätt och Liverpool kan naturligtvis ha valt att för spelarens skull spela med. Men även Liverpool som klubb kan ha sina egna motiv.

Om Liverpool vill sälja Loris Karius ligger det i deras direkta intresse att kunna förklara misstagen med hjärnskakning. Dels för att det borde öka antalet möjliga köpare, som kanske annars vore tveksamma att värva en målvakt med just det bagaget hängande över sig. Dels för att det rimligtvis måste ha en effekt på det förväntade försäljningspriset.

Om Liverpool å andra sidan skulle behålla Loris Karius, i synnerhet som deras tänkta förstamålvakt, ligger det även då i deras intresse att förklara misstagen med hjärnskakning. Det minskar rimligtvis kritiken mot Karius, de var i så fall inte hans fel, det minskar framför allt i teorin pressen på honom, där varje litet misstag kommer fingranskas och bekräfta bilden av honom som otillräcklig.

Återigen, detta betyder inte med nödvändighet att Liverpool har fejkat någon hjärnskakning. Men motiv, medel och möjlighet existerar alla tre för Liverpool att ha kunnat göra det, tillsammans med redan nämnda märkliga omständigheter, och då behöver man inte vara ett konspiratoriskt nötjobb för att bli en smula skeptisk. Däremot en smula okritiskt naiv för att svälja betet utan att tugga.

Det är väl egentligen oklart om det hjälper. Något som inte minst bekräftas av de virala reaktionerna på Loris Karius misstag mot Chester. Det var redan ett bra tag innan misstagen mot Real Madrid en etablerad uppfattning att Karius inte var bra nog att vara Liverpools förstamålvakt. Särskilt som misstagen mot Real Madrid knappast var ur karaktär för Karius, med eller utan hjärnskakning.

Hur gör då Liverpool med sin målvaktsposition? Det verkar minst sagt uppe i luften för närvarande. Den kanske rimligaste tankegången bör vara att Liverpool nog är intresserade av att värva en målvakt, om någon av riktigt hög kaliber visar sig vara tillgänglig för ett åtminstone rimligt pris. Om inte så kommer de däremot troligtvis nöja sig med vad de har, hellre än värva andrahandsvara.

Men om Loris Karius är Liverpools förstamålvakt kommande säsong, i Premier League och i Champions League, så tror jag han kommer tvingas genomleva ett långt och utdraget psykologiskt helvete. Kanske knäcker det honom. Kanske kommer han ut på andra sidan av detta helvete som en starkare målvakt, och en starkare människa. Just nu går inte att säga vilket.

Det går bara att skaka på huvudet åt det hela.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jean Michael Seri, Nice till Fulham. Hett eftertraktad ivoriansk mittfältare som var en av de främsta juvelerna i den franska ligakronan. Har ryktats till flertalet storklubbar. Det är alltså Fulham som landar honom. En värvning av den högre kalibern för en nykomling i Premier League, en rejäl förstärkning av lagets mittfält. Berömlig – (+++++)

Maxime Le Marchand, Nice till Fulham. Samtidigt som Fulham befann sig på shoppingtur i Nice så fick de även med sig försvararen Le Marchand, som kan spela både mittback och vänsterback. Något som gör Fulham mindre beroende av tidigare lån från Chelsea och Southampton, i form av Tomas Kalas och Matt Targett. Väl godkänd – (+++)

Maurizio Sarri har gjort sig ett stort managernamn med det arbete han har gjort med Napoli. Sarri tog hand om Napoli under tre säsonger, han gjorde snabba framsteg men det var först under sin tredje och sista säsong han lyckades med att på allvar utmana Juventus om den italienska kungakronan. Vem var senast att få tre säsonger av tillväxt på sig i Chelsea? Vi pratar nittiotal, om ens det.

Den manager Maurizio Sarri efterträder är naturligtvis ett alldeles utmärkt exempel på just detta. Antonio Conte gjorde succé under sin allra första säsong som Chelseas manager, med en ligatitel vunnen i överlägsen stil. Den andra säsongen blir inte alls lika framgångsrik och omedelbart är Conte rökt. Även om han själv verkar ha gjort sig lite omöjlig dessutom. Exemplen är flera.

Konkurrensen i Premier League är naturligtvis betydligt brutalare än vad den är i Serie A. Å andra sidan kommer Maurizio Sarri också ha andra förutsättningar med Chelsea än vad han hade med Napoli. Chelsea har ekonomiska muskler att konkurrera på allvar i Premier League. Napoli är inte i närheten av Juventus ekonomiska muskler i Serie A.

Att det är svårt att föreställa sig hur Chelsea och Maurizio Sarri ska passa ihop kan förvisso också bero på i det här fallet min egen fantasi. Det är lätt att falla in i den inte helt klockrena tankegången att eftersom Chelsea har agerat på ett visst sätt genom åren måste de därför agera på precis samma sätt även i fortsättningen. Samtidigt har Chelseas situation förändrats.

Det förändrade ligalandskapet med sex storklubbar som konkurrerar om fyra tillgängliga Champions League-platser innebär att dåliga säsonger blir inte bara olycksfall i arbetet utan får konkreta konsekvenser för klubbens framtid både på kort och lång sikt. Den ökade konkurrensen ställer allt högre krav på även de största klubbarna att göra rätt saker på rätt sätt, plånboken räcker inte längre.

Även Man Citys nuvarande betydelse måste tas med i beräkningen. En klubb med Chelseas storlek och ambition måste sikta på att vinna ligatitlar. Det må vara lite annorlunda i Spanien med den saken men inte i England. Men i ligan har nu Man City höjt ribban för vad som krävs för att genuint konkurrera om en ligatitel. Det är den ribban Chelsea nu måste sikta på.

Storpolitikens roll kan inte riktigt heller blundas för. Roman Abramovichs relation till Vladimir Putin har i dessa dagar av halvkallt krig med Ryssland blivit en belastning. Plötsligt har inte Abramovichs visum i Storbritannien förlängts. Det är naturligtvis ytterst spekulativt vad detta skulle innebära för Chelsea, men det kan signalera en mer distanserad Abramovich än förut.

Mycket riktigt, Abramovich har beslutat sig för att lägga Chelseas arenaplaner på is, med hänvisning till ett ”current unfavourable investment climate”. Han sägs vara ovillig att investera över en miljard pund i ett land där han inte är tillåten att arbeta. Det kan så klart vara ett sätt att utöva politisk påtryckning, och situationen kan förändras, ändå är det en tydlig signal om en annan relation mellan klubb och ägare än förut.

Ekonomiskt var det i och för sig ett bra tag sedan Chelsea levde på Roman Abramovichs plånbok. Chelsea fungerar nu som vilken som helst självförsörjande klubb och driver sin ekonomi och sina spelarköp därefter. Alltså handlar det om att få värde för sina pengar. Något Chelsea efter två somrar av stora pengar på spelarköp med Antonio Conte kan känna att de inte riktigt har fått.

Det är inte på något sätt omöjligt att det också är där det har skurit sig mellan Chelsea och Antonio Conte. Det är också möjligt att detta är en tungt vägande anledning varför Chelsea är intresserade av just Maurizio Sarri, som skapade ett av Europas allra mest intressanta och välspelande lag i Napoli med trots allt rätt så begränsade resurser.

Helt osannolikt är det kanske inte att Chelsea därför håller på att tänka om en smula angående sin lagledningsstruktur. Om så är fallet vore inte Maurizio Sarri ett riktigt så kontraintuitivt val av manager som man kanske först är frestad att tycka. Men det kommer naturligtvis kräva att Chelsea skickar de rätta signalerna till spelartruppen att det är vår way eller the highway.

Maurizio Sarri är i vilket fall som helst en ruskigt spännande anställning av Chelsea och det ska bli fascinerande att se honom i Premier League, som precis blivit en stor profil rikare. Det finns en anledning att Sarri har varit en av de mest omtalade tränarna i Europa de senaste åren. Det finns en anledning att Pep Guardiola hyllade honom i heta ordalag, även om Pep gillar sina superlativer.

Världens mest resultatstyrda klubb i världens mest kortsiktigt resultatorienterade liga anställer alltså den ultimata ideologen Maurizio Sarri. Det kräver att Chelsea förändras för att det ska kunna fungera så som det måste vara tänkt. Men redan beslutet att anställa just Maurizio Sarri kanske tyder på en vilja till förändring hos Chelsea. Kanske har de kommit att se det nödvändiga med förändring.

Har man precis missat Champions League för andra gången på de tre senaste säsongerna är det möjligen lättare att vara öppen för förändring. Maurizio Sarri kan visa sig bli Chelseas ideolog, en framåt person, med hög ambition, inte påmålad och falsk som andra, som kan väcka upp det de trott var dött. Men det kan också visa sig vara en romans med vådlig kemi.

Men det finns ingen anledning för nummerologerna att spå någon nattsvart framtid. Chelsea och Maurizio Sarri är kanske inte någon intuitiv matchning, men kan ändå komma att visa sig mycket lyckad, om Chelsea faktiskt anställde ideologen Maurizio Sarri. Om Chelsea bara anställde namnet Maurizio Sarri kan lyckan bli lika kortvarig som vanligt.

England kommer naturligtvis kunna se tillbaka på detta VM på ungefär samma sätt. Det är ett VM som har fått England att våga börja tycka om sig själva igen liksom det är ett VM som faktiskt har fått världen att börja tycka om England igen. Det blev kanske bara semifinal, men när det gäller England är det knappast längre så bara. Englands framsteg i detta VM kan knappast förnekas.

Men jag fastnade även för en annan sak som Jürgen Klinsmann sa. Hur det kanske i själva verket var bättre för Tyskland att det tog slut i semifinal, att det hade blivit för svårt för världen att smälta om Tyskland både gick att tycka om igen och dessutom vann. Det är förmodligen en klok reflektion av Klinsmann, det hade förmodligen varit alldeles för snabbt och tätt inpå.

Även detta kan nog tillämpas på England den här gången. Det känns kanske surt att stupa i en semifinal, särskilt på det sätt det hände, men i det längre loppet är det kanske för det bästa. Nu gjordes framsteg, nu återvanns optimismen, nu återfanns glädjen, men om England hade vunnit VM hade det väldigt lätt slagit över eller tillbaka till just den hybris och självgodhet som England tappat.

England kan lämna detta VM med en känsla av optimism och framsteg, men England lämnar nu också detta VM med kanske minst lika viktig känsla av att herregud vad mycket det finns kvar att jobba med. Engelska spelare grät än en gång på Luzhnikistadion, kanske grät de för en missad VM-final, kanske grät de av känslan att de mer eller mindre kastat bort matchen.

Det var en riktigt svagt genomförd semifinal av England. Märkligt eftersom den faktiskt började så bra för England. Kanske var det en del i problemet, semifinalen började alldeles för bra. England hade 1-0 redan efter fem minuter, och fick alltså något att försvara egentligen innan de ens hade hunnit komma in i matchen och in i sitt eget tänkta spel.

Det tog hur som helst inte många minuter efter Englands ledningsmål innan det stod klart att härifrån hade England just ingen som helst lust att längre anfalla kollektivt och systematiskt. Istället låg man lågt, passade bollen runt i backlinjen, tillbaka till backlinjen, hellre än att passa bollen framåt, och den enda intentionen till anfallsspel var att lägga den väldigt långa bollen i djupet.

Det funkade väl milt uttryckt så där. Rent praktiskt leder det däremot oftast till exakt vad som hände. England utgjorde aldrig ens något seriöst hot mot det kroatiska målet, Kroatien kunde bli tryggare och tryggare på planen och därmed kliva högre upp i planen och skicka fram fler spelare i anfallen. Risken är att det därmed bara blir en tidsfråga innan kvitteringen kommer. Mycket riktigt.

Därifrån blev det svårt för England att komma in i matchen igen. England saknade uppenbarligen ett mittfält i matchen. Detta gjorde i sin tur Harry Kane fullständigt isolerad. Kroatien kunde lugnt manövrera bollen på mittfältet och bara se till att vara tillräckligt koncentrerade bakåt för att inte gå på någon av de där långbollarna som om och om igen skickades framåt.

Det som förbryllar är kanske framför allt detta: Gareth Southgate har gjort en stor sak, både vid sitt tillträdande som Englands förbundskapten, inför VM och under VM, om vad han har valt att kalla för Englands DNA, det vill säga det sätt England spelar fotboll på, hur de inte ska kompromissa med den saken utan tvärtom våga hålla fast vid det i alla lägen.

Var någonstans i detta DNA ingick det att vid ledning 1-0 efter några minuter lägga sig lågt, spela passivt och försöka spela av matchen, och prestera en anfallsidé vars enda tanke verkar gå ut på att dra iväg en långboll i djupet och lite grann hoppas på det bästa? Det är inte så jag har hört detta DNA beskrivas innan denna match mot Kroatien.

Det blev hopplöst tydligt, inte minst efter Kroatiens kvittering, att England i själva verket inte har mycket till offensiv spelidé, vid sidan av fasta situationer. Det är så klart talande för ett VM i vilket England skapat väldigt få chanser, bara gjort tre spelmål, varav ett var inlägg, och två övriga skott utifrån. England har inte gjort ett enda mål där de spelat sig in i straffområdet.

Att England kan förlora mot Kroatien känns på något sätt givet. Men det måste gräma England att de förlorade matchen på det sätt de förlorade den. Utan att ha gjort sig själva rättvisa. Utan att ha följt någon tydlig idé eller varit trogna med sitt DNA – ett uttryck jag för övrigt har börjat hata. Det är inte något som bör förta den glädje England tar med sig från detta VM.

Men det bör tvinga England att ställa sig själva viktiga frågor vad de faktiskt vill med sin fotboll härifrån.

:::

VM-KOLLEN

Final – Frankrike mot Kroatien i VM-final således, knappast vad någon lär ha gissat inför VM. Kanske hade Frankrike mot England ändå varit den mer glamourösa VM-finalen. Men visst är det en indikation på hur landslagsfotbollen har jämnats ut att Kroatien nu spelar final.

Trea – Både Belgien och England borde väl kanske ha sina skäl att faktiskt vilja spela om det här bronset. Men jag har väl ändå en viss farhåga att det faktiskt bara blir en ren upprepning av den reservbetonade matchen från gruppspelet, och en match inget av lagen riktigt bryr sig om att vinna.

Skada – Har varit tveksam förut, men har bestämt mig i detta VM. Spelare som lägger sig ned, till synes skadade, skall ut från planen och får stanna utanför under viss tid, kanske fem minuter. Åtminstone om de efter att redan ha legat ned en gång, kort därefter lägger sig ned en andra gång.

:::

TRANSFERKOLLEN

Matteo Guendouzi, Lorient till Arsenal. Ung, väldigt lovande fransk mittfältare. En värvning man hade suckat något igenkännande åt om Arsene Wenger fortfarande hade varit Arsenals manager. Har alla möjligheter att bli bra men kanske inte en värvning för just den här säsongen. Godkänd – (++)

Andriy Yarmolenko, Dortmund till West Ham. West Ham börjar mena allvar känns det. Det här har all potential att bli en rent strålande värvning, en blytung förstärkning på en position West Ham behöver förstärka, med en spelare som visat på riktigt hög kvalitet i Dortmund. Berömlig – (+++++)

Det är en ironi som inte rimligtvis kan undgå någon att samtidigt som brittiska politiker har viftat med Brexitkortet som en red herring för att slippa hantera att det utbredda missnöjet i själva verket gäller dem, och på så vis försökt isolera England från världen i övrigt, så har Englands landslag under detta VM fått England att mer än på väldigt länge känna sig som en del i denna värld.

Att läsa en engelsk tidning dessa dagar är att få en bild av ett mer eller mindre sammanfallande England om man läser den framifrån, men få en helt annan bild av ett helt land som snarare faller i varandras famnar om man istället väljer att läsa den bakifrån. Politiker påstås representera folket, men i den utsträckning fotbollen symboliserar sitt samhälle verkar politiken out-of-touch.

Det har av flera konstaterats att en stor anledning till att Englands landslag i allmänhet och Gareth Southgate i synnerhet har blivit så älskad och uppskattad under denna sommar är inte bara att de är så väsensskilda från tidigare årgångar av Englands landslag, utan också att hans ledarstil är en sådan tydlig kontrast till landets politiska ledarskap. Inte någon orimlig tankegång.

Ändå tenderar kanske sådana tankegångar åtminstone halvt blunda för det viktigaste skälet till denna kärlek – framgången! Att England och Southgate är älskade och uppskattade är så klart en direkt följd av att de har gjort, till och med gör, ett framgångsrikt VM. Men kanske är även detta en tydlig kontrast, brittiska politiker är just inte framgångsrika på någonting längre.

Kommer sommaren som inte verkar vilja ta slut ändå ta slut för England ikväll mot Kroatien? Även om så skulle bli fallet kommer detta VM ha resulterat i något genuint positivt för England, både som land och landslag.  Få om någon vågade hoppas på några större framgångar för England inför VM, efter att under alltför många år och mästerskap fått alla hopp krossade.

Det är vad som gör kvällens match på något sätt unik för England. För första gången i detta VM, kanske till och med den första matchen på över ett årtionde, kan England gå ut och spela i stort sett utan någon som helst annan press än den de lägger på sig själva, att bara spela med glädje och möjligheten att under de närmaste tre-fyra dagarna lyfta de engelska drömmarna till nya höjder.

Det är Englands tredje VM-semifinal genom tiderna. Vad som går att säga om de tidigare två semifinalerna är att de samtidigt båda har blivit klassiker, men framför allt hör till Englands kanske bästa matcher någonsin. Matchen mot Portugal och Eusebio i VM 1966 var fantastisk, även om historien av lätt insedda skäl skulle komma att prata mer om VM-finalen mot Västtyskland.

Tårarna i Turin, och starten på vad som under årtionden skulle komma att bli Englands kommande straffpsykos, kunde tänkas som något England helst av allt glömde. Men den sommaren, precis som den här sommaren, har etsat sig fast i den engelska folksjälen. Det var dessutom en riktigt bra fotbollsmatch, Englands kanske bästa, den moraliska finalen som många såg den.

Västtyskland var en formidabel motståndare i den semifinalen. Kroatien når knappast upp till den nivån, matcherna mot Danmark och Ryssland förskräcker knappast, ändå är de naturligtvis långt ifrån ofarliga och i Luka Modric har Kroatien detta VM:s förmodligen bästa spelare, åtminstone bäst presterande spelare. Lägg till det synnerligen kompetenta spelare bredvid Modric.

England står inför semifinalen med ett omvänt upplägg från kvartsfinalen mot Sverige. Då var det England som precis kom från en lång förlängning, mötte ett relativt utvilat Sverige, och bland annat därför förmodligen medvetet valde att dra ned på matchtempot. Nu är det England som haft en relativt lugn match, och ett Kroatien som har gjort två långa förlängningar i rad.

Hur ska England bäst utnyttja denna omständighet, tillsammans med att Kroatien rapporteras vara drabbade av några skador på viktiga spelare? Istället för att dra ned på tempot som mot Sverige är det kanske istället rätt tillfälle att driva upp matchtempot inledningsvis mot Kroatien. Få dem att jobba, ge dem inte någon möjlighet till vila med boll.

Vi kan vara rätt så övertygade om att Gareth Southgate startar med samma startelva som har varit hans go to-elva hela VM. Han har visat sig rätt ovillig att göra det även under matcher så att han skulle göra det inför en semifinal i VM är knappast troligt. Det finns dessutom inga taktiska skäl för honom att göra det till den här matchen.

”It’s Coming Home!” ligger på alla engelska läppar för närvarande. England hoppas naturligtvis fortfarande ha chansen att ta med sig den hem även efter kvällens semifinal mot Kroatien. Frågan är så klart bara vad i hela friden den i så fall kommer hem till.

:::

VM-KOLLEN

Bleus – Frankrike lyckas se starka ut utan att egentligen se starka ut, framför allt en VM-final som grundar sig på ett väldigt starkt försvarsspel, en närmast strålande tät defensiv. Framåt oroar de kanske inte lika mycket, med Olivier Giroud som en den rike mannens Markus Berg.

Kladd – Det finns inget bittrare än att förlora en VM-semifinal har det sagts, och Belgien måste tycka det är otroligt bittert efter hur de genomförde den andra halvleken mot Frankrike. Ett otroligt kladdande med bollen, en ständig tendens att lämna över ansvaret, väldigt mycket individuell fotboll.

Brons – Förlorarna i semifinalen ska spela bronsmatch om några dagar. Någon sådan match hittar vi exempelvis inte i EM. Det råder minst sagt tveksamhet kring den här matchen hos spelarna. Som svenskar är man kanske biased, men finns det egentligen något värde med bronsmatchen?

:::

TRANSFERKOLLEN

Angus Gunn, Man City till Southampton. Väldigt lovande målvakt som flyttar till Southampton, som har passat på att göra några riktigt intressanta värvningar den här sommaren. Antagandet är att Fraser Forster lämnar Southampton, men hur blir det med Alex McCarthy. Väl godkänd – (+++)

Lucas Torreira, Sampdoria till Arsenal. Ettrig men spelskicklig defensiv mittfältare som varit en av Serie A:s mer imponerande spelare under gången säsong, ett rivjärn på mittfältet. Ganska exakt en sådan spelartyp som Arsenal under flera år har ansetts sakna. Med beröm godkänd – (++++)

Riyad Mahrez, Leicester till Man City. Vi vet att Mahrez är en rasande skicklig spelare när han sätter den sidan till, och han passar alldeles utmärkt in i Man Citys spelsystem, och ger dem ytterligare bredd att verkligen kunna utmana på flera fronter samtidigt. Med beröm godkänd – (++++)

Han är älskad och omtyckt varhelst i världen han har varit verksam. Han är så klart intimt sammankopplad med Newcastle där han hade några säsonger som Newcastles fortfarande drömmer sig tillbaka till. Men Bobby Robsons kanske allra största insats som manager, hans livsverk om man så vill, kom innan allt detta, innan sina europeiska äventyr, till och med innan Englandsjobbet. Den kom med Ipswich Town under ett i 1980-talet övergående 1970-tal.

När Bobby Robson tog över Ipswich i början av 1969 var det många som såg det som ett oinspirerat val. Det var fortfarande en klubb som levde med närminnet av Alf Ramseys fantastiska resa med klubben som först såg dem vinna Division Two 1960-61 för att säsongen därpå, som nykomlingar, vinna Division One, det vill säga Premier League. Förväntningarna var därefter, även om Ipswich hunnit med att åka ur Division One igen sedan Ramsey tagit över England.

Det borde egentligen ha varit ett omöjligt jobb för en då 36-årig Bobby Robson att med Ipswich kliva ut ur Alf Ramseys formidabla skugga, än hellre lyckas överträffa dennes prestation. Men han skulle lyckas. Det var inte utan sina problem från början då flera spelare som varit med om framgångarna i början av 1960-talet fortfarande var kvar i klubben och alldeles uppenbarligen inte längre hade hungern eller ödmjukheten att ta laget framåt.

Men Bobby Robson skulle tidigt få viktiga pusselbitar på plats. Viktigast var kanske anställningen av Ron Gray som chefsscout i början av 1970-talet, en anställning som skulle göra Ipswich till en av de mest framstående klubbarna i England vad gällde utveckling av egna ungdomar, vilket maximerade Ipswichs knappa resurser i jämförelse med giganter som Man Utd och Liverpool. Det skulle visa sig ge effekt inom bara några få år.

Säsongen 1972-73 började konturerna sätta sig för Ipswich. Trevor Whymark, Mick Mills, Kevin Beattie, Alan Hunter, Mick Lambert, Bryan Hamilton, George Burley med flera var samtliga i tidiga 20-årsåldern men var nu färdiga spelare för a-laget. Under dem skulle deras akademilag vinna FA Youth Cup två gånger under mitten av 1970-talet. Ipswich slutade säsongen på fjärde plats i Division One, och kvalificerade sig därmed för UEFA-cupen.

Det var starten på Ipswichs storhetstid, tio år som skulle komma att definiera hela deras historia och klubbidentitet. Tio år under vilka de närmast utan uppehåll skulle delta i europeiskt cupspel och konkurrera om titlar i såväl liga som cuper. Ett årtionde då Ipswich dansade på samma bana som jättarna både i England och i Europa. En period som fortfarande lever kvar i drömmar och minnen hos Ipswichs supportrar, gamla som unga.

Ipswichs allra första match i UEFA-cupen blev tuffast tänkbara, mot självaste Real Madrid, säsongen 1973-74. Ingen gav egentligen Ipswich någon chans. Men 1-0 på Portman Road efter en turlig styrning följdes upp av ett mästerverk i försvarsspel på Santiago Bernabeu och Ipswich gick vidare. Som bragd betraktat en närmast identisk föregångare till Sveriges playoff-seger mot Italien. Lazio skulle besegras på en väg som slutade i kvartsfinal efter straffar.

Ipswich skulle fortsätta plåga och prägla Europa de kommande åren. FC Twente blev för tuffa i första omgången 1974-75. Regerande mästarna Feyenoord slogs ut i första omgången 1975-76 innan det blev förlust mot blivande finalisterna Club Brugge i andra omgången. 1977-78 tog sig Ipswich till tredje omgången mot Barcelona, vann med 3-0 på hemmaplan, men förlorade likt IFK Göteborg med samma siffror på bortaplan och sedan på straffar.

Hemmavinsten mot Barcelona räknas bland de finaste i Ipswichs historia, men en annan förmodligen ännu finare match kom lite senare samma säsong. Ipswich var nederlagstippade när de i maj 1978 gick ut på Wembley för FA-cupfinal mot Arsenal. Men Ipswich dominerade överraskande nog matchen, och hade tre skott i stolpen innan Roger Osborne avgjorde med matchens enda mål i den 77:e minuten. Det var Ipswichs första stora titel sedan Alf Ramsey.

Vid det här laget hade nya spelare integrerats framgångsrikt i laget. Paul Mariner hade värvats som tung center. Alan Brazil hade kommit fram som partner till denne och bakom dem spelade Eric Gates. Terry Butcher som mittback. Den unge, extremt talangfulle skotten John Wark hade också tagit sig in i laget och fyllde en väldigt viktig funktion på centralt mittfält, som spelfördelare och med sin spelintelligens och positionsspel även en viktig målskytt.

En av Bobby Robsons största bedrifter med Ipswich anses vara att han under sina 13 år som manager bara värvade 14 spelare. Självfallet även en nickning till det jobb som chefsscouten Ron Gray gjorde med att scouta och utveckla ungdomar för Ipswich. Men det visar även på att när Ipswich väl värvade spelare så var det väldigt lyckade värvningar. Och få värvningar inom engelsk fotboll under den här tiden blev mer lyckade än Arnold Mühren och Frans Thijssen.

Utländska spelare i engelsk fotboll var vid den tiden något mer eller mindre helt nytt. Media gjorde störst sak av Ricky Villa och Osvaldo Ardiles i Tottenham, men Mühren och Thijssen gjorde det större avtrycket på engelsk fotboll. Dittills hade Ipswich spelat en klassiskt och väldigt direkt engelsk fotboll. Mühren och Thijssen var inte traditionella wingers, utan istället mittfältare som spelade från kanten av mittfältet. En mild variant av total voetbal kom till Ipswich.

Bobby Robson hade dragit slutsatsen att om Ipswich skulle kunna bygga vidare på sina framgångar och överträffa dem så var de också tvungna att utvecklas taktiskt längs dessa linjer. Det tog några säsonger att få riktigt genomslag, med ljumna insatser i Cupvinnarcupen och UEFA-cupen, men lagom till början av 1980-talet var Ipswich redo att återigen chocka Europa. De stod på tröskeln till vad som skulle bli och fortfarande är klubbens bästa säsong någonsin.

Säsongen 1980-81 såg Ipswich göra en flerfrontsutmaning på såväl ligatiteln, FA-cuptiteln som UEFA-cuptiteln. Detta var under en tid när att vara bäst i England var synonymt med att vara bäst i Europa, det var Liverpools tid och det var Nottingham Forests tid. Det var en period då många engelska klubbar hade framstående fotbollslag. Det var samtidigt en säsong då Ipswich ända in i april fortfarande i högsta grad var med i kampen om alla tre titlar.

UEFA-cupen inleddes mot Aris Thessaloniki där Ipswich vann med 5-1 på Portman Road, efter fyra mål av John Wark, innan returmatchen i Grekland höll på att ta en ände med förskräckelse sedan grekerna gått upp i 3-0-ledning efter en timme. Eric Gates skulle däremot punktera matchen med att göra 3-1 i den 75:e minuten. Tjeckiska Bohemians väntade i andra omgången där Ipswich vann med 3-0 på Portman Road och med 3-2 sammanlagt.

Widzew Lodz väntade i tredje omgången, som precis skulle inleda sin storhetstid och som redan slagit ut både Man Utd och Juventus. Men Ipswich gjorde fläsksylt av även dem på Portman Road, vann med 5-0 efter ännu ett hattrick av John Wark och en lysande insats av Frans Thijssen, innan Ipswich cruisade hem matchen i Lodz efter att ha vunnit med sammanlagt 5-1. Detta gav dem en väldigt tuff lottning i kvartsfinalen mot franska Saint-Etienne.

För en gångs skull började Ipswich kvartsfinalen på bortaplan. Saint-Etienne var vid den här tiden ett formidabelt fotbollslag, ett av Europas bästa, med spelare som Johnny Rep, Patrick Battiston och Michel Platini i laget. De hade besegrat Hamburg överlägset i förra omgången. När Johnny Rep gjorde 1-0 efter en kvart trodde de flesta på något liknande, men Ipswich visade upp ett mästerverk i ren kontringsfotboll, vände och vann matchen med 4-1.

Bobby Robson skulle kalla den insatsen för en ”tremendous, almost faultless performance”. Det blev inte mycket sämre i returen då Ipswich följde upp med att besegra Saint-Etienne på Portman Road med 3-1. Sammanlagt 7-2 alltså mot ett av Europas då bästa fotbollslag. Aldrig förr och aldrig senare har Ipswich nått högre höjder än så. Några veckor senare skulle Ipswich tvingas upprepa bedriften mot FC Köln.

Men i april började till sist en lång säsong komma ifatt Ipswich. Det var en säsong med 42 matcher, de hade tvingats till omspel i FA-cupen, de var under två veckor i april piskade att spela sex matcher, inkluderandes båda semifinalerna mot Köln, FA-cupsemifinal mot Man City, en seriefinal mot Aston Villa och ytterligare två ligamatcher. Det var ett bisarrt spelschema som Ipswich med en relativt sett tunn spelartrupp stod illa rustade för.

Ipswich inleder mot Köln hemma på Portman Road. John Wark gör matchens enda mål som Ipswich alltså vinner med 1-0. Tre dagar senare var det Villa Park som gällde och FA-cupsemifinal mot Man City. En match som gick till förlängning innan Man City lyckades göra 1-0 på frispark, en match i vilken Kevin Beattie dessutom drog på sig en säsongsavslutande skada. Ytterligare tre dagar senare, Villa Park igen, nu en seriefinal mot ligaledarna Aston Villa.

Alan Brazil och Eric Gates gör målen som ger Ipswich en viktig seger borta mot Aston Villa och Ipswich leder i det här läget ligan med fem matcher kvar av säsongen. Men spelschemat, kanske också förmågan att hålla koncentrationen uppe i match efter match, kommer till sist ifatt Ipswich som förlorar båda sina två därpå följandel ligamatcher, och ger Aston Villa det försprång som till sist skulle ge dem ligatiteln.

Den intensiva perioden avslutas med returmatchen mot Köln, i Köln. Våg efter våg av tyska anfall strandar på Ipswich försvar, lett av den för kvällen formidable Terry Butcher. Det är en av de stora engelska försvarsinsatserna av Terry Butcher, en sådan här insats som om den är svensk ger honom sex getingar och inte bara en nedblodad tröja. Och när Ipswich nickar in 1-0 i den 64:e minuten och avgör semifinalen så jodå, då är det Terry Buther som sätter dit huvudet.

UEFA-cupen avgörs i maj i form av ett dubbelmöte, mot AZ Alkmaar som samma säsong vann den holländska dubbeln. Återigen börjar Ipswich på hemmaplan. Ett Ipswich som har tomt i tanken, som går på rena ångor och på ren vilja. Men vilken vilja! Återigen blåser Ipswich ett av Europas starkaste fotbollslag av planen på Portman. John Wark igen, han gjorde mål i varenda omgång av UEFA-cupen under säsongen, Frans Thijssen, Paul Mariner gav 3-0 till Ipswich inför returen.

Ipswich hade ena handen på UEFA-cuptiteln men var tvungna att faktiskt göra en professionell match mot AZ Alkmaar på bortaplan. Kanske något oroväckande då alla deras år i UEFA-cupen präglats av just väldigt starka hemmamatcher följda av svagare bortamatcher. Men Frans Thijssen sätter tonen omedelbart efter fyra minuter med ett volleymål, och även om AZ Alkmaar till sist vinner matchen med 4-2 är Ipswichs UEFA-cupvinst aldrig riktigt hotad.

Bobby Robson uppnådde aldrig vad Alf Ramsey uppnådde med Ipswich. De slutade tvåa i Division One bakom Aston Villa 1980-81. Säsongen därefter slutade Ipswich tvåa igen, den gången bakom Liverpool. Men Bobby Robson uppnådde däremot med Ipswich vad Alf Ramsey aldrig uppnådde. Han gav Ipswich en genuin och ihållande storhetstid, han gjorde ett respekterat namn av Ipswich i europeisk fotboll, fortfarande, och han vann en europeisk cuptitel.

Det var, det är och det förblir en av de stora prestationerna inom engelsk fotboll, av en klubb som egentligen inte borde ha någon business att vinna europeiska cuptitlar. Under mer eller mindre hela 2000-talet har Ipswich fört en förhållandevis anonym tillvaro i Football League och EFL Championship. Det pratas väldigt mycket om Aston Villa, om Nottingham Forest, om Leeds och om Sheffield Wednesday med flera. Ipswich glöms ofta bort.

Men Ipswich hör hemma i samma sällskap. En beståndsdel av vad som gör engelsk fotboll och Football League så fantastiskt. Och det, mer än något annat, mer än den där VM-semifinalen för England för 28 år sedan, mer än åren med Barcelona, betraktar jag som Bobby Robsons största managergärning. Som hans livsverk. Han gjorde Ipswich till en engelsk och europeisk toppklubb. Han vann UEFA-cupen med Ipswich, han förlorade aldrig en europeisk hemmamatch med Ipswich.

Det är vad som verkligen gör honom till More Than A Manager.

:::

VM-KOLLEN

Allez – De flesta verkar hålla Frankrike som favoriter ikväll. Personligen tror jag nog att jag håller Belgien som (knappa) favoriter. Om inte något slags nationellt lillebrorskomplex får alltför stort utrymme. Belgien känns lite mer kompletta spelare för spelare, och mer samspelade.

Fiender – Kroatien står knappast på Rysslands sida i konflikten med Ukraina, vilket fick vissa spelare att sätta sig i blåsväder efter vinsten mot dem. England är därtill heller knappast såta vänner med Ryssland dessa dagar. Kan bli en något märklig atmosfär när dessa båda lag intar Luzhniki i Moskva på onsdag.

Allsvenskan – Känns smått bisarrt att det spelas allsvensk fotboll inte bara samtidigt som VM pågår utan därtill samtidigt som Sverige spelar VM. Men på ett sätt är det väl skönt att kunna konstatera att det är inte bara bordtennisen som på flera sätt är lite garage i svensk idrott.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jack Wilshere, Arsenal till West Ham. Det var väl för väl att det inte blev något Fenerbahce för Wilshere i alla fall. Det är svårt att säga något definitivt om den här värvningen på förhand. Vi vet vad Wilshere kan, och i så fall har han mycket att bidra med till West Ham. Vi vet också att han av olika skäl sällan får ut vad han kan. Chansning värd att göra för West Ham som behöver förstärka sitt mittfält. Väl godkänd – (+++)

CJ funderar ett litet tag och säger därefter att om man nu ska ha böter så borde det allra minst vara ett rejält incitament mot det beteende som bötfälls. Annars fyller det kanske i själva verket ingen funktion. Jag kom inte alldeles osökt att tänka på denna scen när det förra veckan meddelades att Bournemouth bötfällts £4,75m för att ha brutit mot Football Leagues financial fair play-regler.

Bournemouth gick upp i Premier League genom att säsongen 2014-15 vinna Football League och EFL Championship. Samma räkenskapsår redovisade de en förlust om lite drygt £38m. Tillåtet enligt Football Leagues financial fair play-regelverk är eller var en årlig förlust om max £6m. Football League beslutade om böter för Bournemouth om motsvarande £7,6m.

Drygt två år av överklaganden och förhandlingar senare har alltså Football League och Bournemouth till sist kommit överens om summan £4,75m som det bötesbelopp Bournemouth ska betala. Givet de många miljoner pund som Bournemouth har dragit in i intäkter under sina tre säsonger i Premier League är det självfallet en alldeles strålande affär för dem.

Bournemouth beskrivs oftast lite som den engelska fotbollens Åshöjdensaga under 2010-talet. Vilket de naturligtvis även på sitt sätt är. Men detta är även det Bournemouth ska vi komma ihåg. Det är inte något fattiglappsprojekt. Det ena utesluter inte nödvändigtvis det andra. Vilket inte heller var fallet med Åshöjden, som ju hade Blåbärskungen.

Det finns lite olika sätt att förhålla sig till detta att Bournemouth på vägen upp i Premier League har brutit mot Football Leagues financial fair play-regler. Ett sätt är att betrakta och beskriva Bournemouth som fuskare, finansiellt dopade för att använda ett populärt uttryck. Ett annat sätt är att ställa sig frågande till systemet med financial fair play som helhet.

En första invändning vore så klart att om det nu ska delas ut böter för att bryta mot financial fair play så måste det självklart vara böter som gör det ekonomiskt olönsamt att bryta mot reglerna. Är man inte villig att dela ut sådana böter då bör man kanske parkera hela idén med böter till att börja med, då uppfyller de nämligen inte sitt syfte.

Ett syfte med financial fair play är nämligen att se till så att klubbar inte försätter sig själva i ekonomiska besvär och inte spenderar pengar de inte har. Det finns andra motiv med financial fair play också, att begränsa konkurrensen underifrån exempelvis, men det ena utesluter inte heller här det andra, och införandet av financial fair play på olika nivåer har resulterat i förbättrade klubbfinanser.

Men det har å andra sidan inte resulterat i att klubbar avstår från att strunta i regelverket för att ta sig upp i Premier League. En andra invändning är att detta financial fair play-regelverk bara ser på spenderade pengar som kostnader, inte som medvetna investeringar. Det är ju annars väldigt vanligt i företagande, kanske hela dess grundbult, att spendera först för att tjäna mer senare.

You’ve got to spend money to make money! Risken just inom fotbollen med detta är så klart att det är så väldigt svårt att säga på förhand om en investering verkligen kommer sluta med en uppflyttning till Premier League. Det är alltså investeringar med särskilt hög osäkerhet och risk. Men är det bästa för fotbollen då verkligen att kategoriskt förbjuda all sådan investering?

Visst, det kan hävdas att så länge möjligheten finns att överspendera för att på kortare sikt skjuta upp sig i Premier League så kommer det finnas oansvariga eller möjligen bara överoptimistiska klubbägare som sätter sig själva och sina klubbar i problem. Men ska deras svaghet verkligen sätta stopp för de klubbar och ägare som vill göra en kalkylerad och affärsmässig investering?

Rent principiellt skulle man kunna hävda att det är helt och hållet varje klubbs egna ansvar att hålla sig inom ramen för sin egen ekonomi och en klubb som inte klarar av den saken kanske förtjänar sin egen undergång. Det är inte upp till i det här fallet Football League att rädda dem från sig själva. Men problemet är kanske att engelska klubbar saknar checkar och balanser i sin ägarstyrning.

Det måste samtidigt konstateras att engelsk fotboll, och för all del Premier League, är rikare för att Bournemouth har gjort sin resa. De har inte heller satt sig själva i några ekonomiska bryderier och heller aldrig riskerat det. Ett system i vilket det enda sättet för dem att göra denna resa är att betraktas och beskrivas som regelbrytare och fuskare är kanske inte något bra system.

Om det då dessutom sker på grund av ett regelverk som med sina meningslösa bötesbelopp över huvud taget inte förhindrar det som det är tänkt att förhindra, då måste man naturligtvis ställa sig frågan vad som egentligen är värdet med detta system. Däremot har jag å andra sidan inga som helst problem att se värdet med Bournemouths tre år and counting i Premier League.

Därmed blir min ståndpunkt rätt självklar. Vad som kanske gör mig tveksam med det är att bötesbeloppen går till välgörande ändamål inom fotbollen, och vad Bournemouth nu alltså har ägnat drygt två år åt är att i själva verket minska sitt bidrag till välgörande ändamål med £3m. Givet att de nu medvetet valde att bryta mot reglerna, och har gjort en bra affär på det, så känns det rätt sniket.

:::

VM-KOLLEN

IKEA – Engelska fans går in och stökar på en IKEA-butik efter segern mot Sverige, vilket upprört vissa. Inte helt okej kanske, samtidigt har väl varenda vuxen svensk haft lusten att göra exakt det där med IKEA åtminstone fyra-fem gånger i sitt liv.

Semis – Frankrike mot Belgien, och England mot Kroatien, två helt öppna och fullständigt oförutsägbara semifinaler, där alla lag kan slå alla. Därför även två väldigt roliga semifinaler att se fram emot så här på förhand. Även om det får betraktas som två på förhand extremt oväntade semifinaler.

Byten – Har skrivits märkligt lite om Janne Anderssons tveksamma byten mot England. Att byta ut Emil Forsberg i just det läget kändes mycket konstigt, att byta ut sin bäste spelare i underläge är oavsett form inget man särskilt ofta ser något lag göra. Väcker många frågor.

Klubbfotbollen har inte detta på alls samma sätt. Där finns framför allt de stora kontinentala turneringarna, i Europa hittar vi Champions League och Europa League. Dessa har en motsvarighet på ungdomssidan. Och FIFA har ett embryo till ett VM för klubblag. Men gemensamt för dessa är så klart att de bara berör de högst rankade klubbarna i varje land.

Måste det vara på det sättet, bör det vara på det sättet? Naturligtvis finns det ett stort värde i att de absolut bästa klubbarna tävlar mot varandra i Champions League och i Europa League, så det vill man ju inte ska försvinna. Däremot är det möjligt att, inte minst för klubbarna därunder i Premier League, se värdet med åtminstone en tredje europeisk cupturnering.

Det är en tanke som i själva verket kan dras längre. Vore det inte en relevant idé att organisera en europeisk cupturnering mellan klubbar från deltagande länders andradivisioner, tredjedivisioner och så vidare? Givet Englands gränsdragning till så kallad nonleague-fotboll hade det naturligtvis kunnat vara en intressant tanke med en europeisk cupturnering för motsvarande nonleague-klubbar.

Det skulle onekligen vara en extra krydda och en annan dimension i tillvaron för klubbar som annars bara kan se europeisk fotboll på TV. Det är ett sätt att vidga sina perspektiv, ta in nya intryck, möta annat motstånd och kanske inte minst skapa starka minnen och stora ögonblick. Det är svårt att tänka sig annat än att det skulle vara väldigt utvecklande för de klubbar som deltar.

Bochum mot Birmingham, Sunderland mot Kaiserslautern, AFC Wimbledon mot 1860 München, Ebbsfleet och Wrexham mot Hansa Rostock och Carl Zeiss Jena – frestande möjligheter bara inom den tyskengelska zonen.

Det är en idé med vissa praktiska komplikationer. Spelschemat skulle kunna vara ett problem, men samtidigt deltar dessa klubbar redan i flera inhemska cuper som skulle kunna anpassas. Finansiellt skulle det kunna vara en belastning, men givet att resor är relativt billiga nu för tiden borde det inte vara någon omöjlig belastning åtminstone för klubbar på National League-nivå.

Det skiljer sig så klart mellan olika länder vad divisionerna håller för nivå och var gränsen går mellan proffsligor och nonleague-fotboll. Nonleague kan i Tyskland sägas börja efter 3. Liga, i Italien allt efter Serie C, och i Spanien förmodligen allt efter Segunda. Frankrikes National Division kunde vara aktuell, därifrån ju inte minst Les Herbiers den här säsongen tog sig hela vägen till fransk cupfinal.

Det är inte någon helt ny idé. Från och med slutet av 1960-talet, när man kan tänka sig att detta med internationalismen stod som allra högst i kurs, skapades ett antal bilaterala och multilaterala turneringar som sedemera dött ut, bland dem Anglo-Italian Cup. En sådan turnering var Barassi Cup, en turnering för vinnarna av FA Amateur Cup och dess italienska kusin Coppa Italia Dilettanti.

Syftet med europeisk fotboll var en gång i tiden att föra länder och folk från olika länder och kulturer samman på ett naturligt sätt. Kanske inte ett syfte som alla gånger längre känns helt självklart med Champions League. Kanske skulle europeisk cupfotboll mellan klubbar lägre ned i de nationella seriesystemen vara ett sätt att väcka lite liv i det syftet igen.

En inte så dum idé kanske i dessa dagar då det snarare finns en benägenhet att vilja dra sig ur europeiska samarbeten och isolera sig från sina grannar, att bygga murar istället för broar. Det hade exempelvis, utan att alls veta svaret, varit lite intressant att följa Brexitsiffrorna i städer med klubbar som har en europeisk tradition – Nottingham, Ipswich, Leicester med flera.

Kanske är detta också en möjlig, positiv följd av Englands framgångar i VM, att engelsmännen återupptäcker glädjen med internationell samvaro och återigen börjar se sig själva som en del av världen, och världen som en del av livet och vardagen i England.

Jag satt och tänkte lite på just den saken under matchen mellan England och Sverige.

Sverige har tämligen effektivt kunnat vända motståndarnas fart och tryck mot egentligen alla motståndare hittills i VM, mot Sydkorea, mot Tyskland, mot Mexiko och mot Schweiz. Men inte mot England. England, och det var nästan demonstrativt, plockade all fart ur den här matchen. Inte bara i slutet av matchen, utan redan från avspark i första halvlek.

Det var kanske inte bara Sveriges faktiska styrkor som guidade det taktiska valet av England och av Gareth Southgate. Som av en händelse passar det naturligtvis också utmärkt ihop med det rent fysiska faktum att England för bara några dagar sedan spelade en 120 minuter lång match som tröttade ut dem både fysiskt och mentalt. Detta passade dem nog rätt bra.

Det gav oss knappast någon särskilt bra eller sevärd match. Det var i själva verket i långa stunder en rent bedrövlig fotbollsmatch. I slutänden avgörs den av Englands skicklighet på fasta situationer, av Englands förmåga att kontrollera bollen och därmed matchbilden, samt av det kanske enkla faktum att Sverige saknar kvaliteten att ta vara på sina målchanser.

England är helt enkelt, utan att egentligen vara något särskilt bra eller väl fungerande fotbollslag, ett bättre fotbollslag än Sverige. Kanske inte kollektivt, men i individuell kvalitet och bollskicklighet, och när då England åtminstone är tillräckligt bra kollektivt också så blir det svårt för Sverige. Därför var England också favoriter inför den här matchen.

Det blev en liten taktisk och kvalitativ reality check för Sverige. Ett Sverige som ändå måste vara otroligt nöjda med det VM de har gjort. Att ta sig till kvartsfinal är i mina ögon en strålande bedrift av detta lag och en heder till Janne Andersson som gett detta kollektiv av karaktärsspelare tron, hoppet och kärleken att göra en sådan resa möjlig igen.

England kämpar vidare i VM. Drömmen om en VM-final lever fortfarande i allra högsta grad. De spelar allra minst en VM-semifinal igen för första gången på 28 år, och bara det är så klart i sig fantastiskt. Oavsett hur det egentligen går i VM härefter för England kommer deras VM ha varit en fantastisk framgång. Härifrån, för första gången, kommer England kunna spela helt utan press.

Det finns inget lag kvar i VM som England inte kan slå. Det finns å andra sidan heller inte kvar något lag i VM som England inte kan förlora mot.

Detta mer än kanske något annat är något som borde göra England riktigt oroliga inför VM-kvartsfinalen mot Sverige. För om något har karaktäriserat Sveriges osannolikt underbara och underbart osannolika resa ända fram till denna VM-kvartsfinal så är det just detta att Sverige har haft en helt makalös tur längs mer eller mindre hela denna resa.

Det börjar redan i kvalspelet. Sverige konkurrerar främst med Frankrike och Holland om att ta sig till VM. De lyckas på målskillnad ta sig till playoff. En enda poäng mindre i VM-kvalet och det blir inget VM. De klarar oavgjort mot Holland i första matchen tack vare att Holland får ett felaktigt bortdömt vinstmål. Mot Frankrike får Hugo Lloris för sig att i slutminuten ge Ola Toivonen öppet mål.

Det tog Sverige till ett playoff mot Italien som nog de flesta trodde att Sverige skulle vara utan någon större chans i. Sverige håller nollan i första matchen på hemmaplan, där Italien skjuter i stolpen, samtidigt som Sverige lyckas göra 1-0 genom Jakob Johansson på ett skott som mycket turligt styrs in. I returmötet försvarar sig Sverige heroiskt fram till 0-0.

Den playoff-segern tog Sverige till VM. Väl i VM har turen i stor utsträckning hållit i sig. Straffen mot Sydkorea. Att ett redan utslaget Sydkorea besegrar Tyskland samtidigt som Sveriges samtliga tre mål i vinstmatchen mot Mexiko var som att slå kix, nät och kant i samma boll i bordtennis. Chanserna skapas mot Schweiz men målet kommer återigen via en mycket turlig deflektion.

Att påpeka Sveriges tur är så klart ett extremt känsligt ämne. Skälet är att de flesta tror att medger man tur betyder det att Sverige har tagit sig till kvartsfnal på ett oförtjänt sätt. Men det ena har så klart inget alls med det andra att göra. Varje lag är sin egen lyckas smed i någon mening, och Sverige har framför allt med ett väldigt starkt försvarsspel gett sig själva bra förutsättningar för tur.

Det brukar sägas att bra lag har tur. Förvisso är det kanske något som framför allt sägs av lag som har haft tur, men ändå, det ligger något i saken. Gällande Sverige är det kanske inte så mycket att bra lag har tur som att ett bra lag har tur. Poängen är att det är sällan en tillfällighet när ett lag har tur och det ger det egna laget trygghet, säkerhet och en känsla av odödlighet på planen.

Det ger samtidigt motståndarna en motsvarande känsla av osäkerhet. Och om alltså något bör oroa England med detta Sverige så är det just deras tur, deras momentum, det självförtroende och den känsla av odödlighet detta har fostrat hos de blågula. Sverige vet att de kan stå som vinnare mot England eftersom de redan har stått som vinnare mot Holland, Frankrike, Italien med flera.

England har så klart inte saknat sina element av tur de heller, och straffsegern mot Colombia måste rimligtvis ha skingrat många av de rädslor, ångesthärdar och spöken som plågat detta engelska landslag. De vet rimligtvis de också, de måste i alla fall ha börjat ana, att allt det här som under så många år har varit omöjligt för ett engelskt landslag inte längre är omöjligt.

En sak som för England länge har varit omöjligt är att besegra Sverige. Matchstatistiken är så klart välkänd vid det här laget, många matcher har slutat oavgjort, och när England vann mot Sverige i EM 2012 var det första vinsten för England på många år. Men dagens match är på sitt sätt unik, det är första gången någonsin England och Sverige möts i en utslagsmatch i VM eller EM.

Det ger matchen en speciell form av karaktär som gör att historisk matchstatistik förmodligen spelar mycket liten roll. Andra matcher från 15-30 år sedan säger oss helt enkelt inte särskilt mycket om dagens match. Den måste bedömas utifrån sina egna speciella förutsättningar. Och dessa förutsättningar är så klart att England går in i denna kvartsfinal som favoriter.

Det passar rimligtvis Sverige alldeles utmärkt, hela deras spelidé och hela deras kollektiva kultur går ut på synen att motståndarna är favoriter. Denna tankefigur har präglat hela deras resa ända fram till denna kvartsfinal. Årens alla mästerskap har däremot gett oss otaliga exempel på hur det passar England riktigt illa att vara favoriter i sådana här sammanhang.

Det har på flera håll påpekats hur Sverige i själva verket är för England exakt vad Island var för England i EM. Förmodligen en mycket korrekt iakttagelse, åtminstone sett till förutsättningarna. Utfallet återstår att se.

Sverige saknar inte heller spelare som kan ha sina personliga skäl att verkligen vilja ge just England på käften. En tredjedel av truppen har spelat i England, eller Skottland för den delen. Andreas Granqvist, Pontus Jansson, Martin Olsson, Sebastian Larsson. Där finns spelare som är ifrågasatta, som Victor Lindelöf. Där finns spelare som setts som misslyckade, som Ola Toivonen och John Guidetti.

Englands försvar, bollsäkerhet och förmåga att med sitt bollinnehav kontrollera matchbilden kommer troligtvis innebära att Sverige kommer komma till ytterst få målchanser. Det är inte motståndarnas målchanser England framför allt lär behöva oroa sig för. Däremot de egna målchanserna. Bara två lag i VM har skapat färre chanser från öppet spel än England. Det är inte bra nog.

I synnerhet inte när England nu alltså möter VM:s förmodligen bästa försvarsspel, tillsammans med Uruguay och delvis Brasilien. Sju av Englands nio mål i detta VM har kommit från fasta situationer och straffar. Men Sverige är så välorganiserade i sitt försvarsspel att det blir svårt för England att göra mål på fasta situationer. De måste få bättre ordning på sitt öppna spel.

Inte för att Sverige på något sätt kan känna sig bekväma mot England. Det ”energifyllda skitspel”, som någon rätt begåvat beskrev det hela för några dagar sedan, kan i själva verket passa Sverige rätt illa, mer illa än någon motståndare de tidigare mött i detta VM. England har onekligen spelarmaterialet att kunna straffa Sverige.

Sveriges akilleshäl är naturligtvis den att de hittills i VM, vilket även inkluderar VM-kvalet, bara har visat att de kan spela på ett resultat eller en ledning. De har aldrig behövt vända ett underläge och alltså tvingats öppna upp sig. Kan alltså England ta ledningen mot Sverige är detta en kvartsfinal som mycket snabbt kan ramla iväg till Englands fördel.

Om England däremot inte lyckas ta ledningen eller, som mot både Colombia och Tunisien, misslyckas med att döda matchen, då kommer sakta men säkert hoppet om eller rädslan för Sveriges tur bli en avgörande faktor på planen. Det finns ingen farligare motståndare än en motståndare med tur. Holland vet det redan, Italien vet det, Mexiko och Schweiz vet det.

England behöver ha koll på det.

:::

VM-KOLLEN

Cavani – Det blev aldrig något snack om saken sedan Frankrike tagit ledningen mot Uruguay. Lite samma dynamik i den matchen som man kan tänka sig mellan England och Sverige. Uruguay var tungt drabbade av att Edinson Cavani var skadad. Synd för matchen.

Bobby – Ett av VM:s stora felbeslut måste vara Tites ovilja att integrera Roberto Firmino i sin startelva, Brasilien hade behövt den uppoffrande spelartypen. En annan Bobby, nämligen Martinez har onekligen fått en slags upprättelse och visade mod mot Brasilien genom att lämna två offensiva spelare uppe.

Putin – Lite dåliga vibbar när Vladimir Putin samlar ett gäng gamla storspelare och gör en photo op med tillhörande statement om hur Ryssland är ett fint, varmt och välkomnande land. Det var väl lite det där man var rädd för med ett VM i Ryssland och det kan komma surt efteråt för Rio Ferdinand och Alex Scott.

Ca 3000 mil, 15 flyg och en rubelijon Google-translate översättningar för att få se fyrtornet från Påarp, som enligt Julius Caesar överträffar det strax utanför Alexandria, Mikael Lustig, som kommer från Norrland någonstans, och Marcus Berg, som snart kommer att skjuta på målet. Och så då Janne från Laholm.

Det är en själslig och fysisk resa som innebär… nej, jag skojar bara. Du blir snabbt totalt tondöv för allt vad kilometrar, jet-lag, kulturella skillnader och världsdelar heter. Detta är Ryssland och du bara kör, ena flighten bredvid två glada, sibiriska knyten, det andra med någon som övar mongolsk strupsång. En tredje med nån som sitter på mikrofilm som gärna ska nå Gorkij-parken tills 23.00, men som därefter kan tänka sig en fika.

Att kalla VM-upplevelsen i Ryssland hittills en fest vore att säga.. alldeles lagom mycket. Draget kring Rysslands matcher är helt otroligt, och den stackare som står i utländsk lagtröja får snällt räkna med att agera djur på zoo under några minuter. Det kulturella utbytet mellan mexikanernas tequila och moderslandets vodka var såklart efterlängtat, och nu är även det hänt.

Kort och gott, VM kan få lov att vara fantastiskt. Det är minnen som skapas för livet, små barn som nu springer runt som Dzyuba, en värld som läker något under en månad, och underbara erfarenheter.

Allt ryms, från delfiner vid bryggan på midsommar i Sotji, till höst och ruggigt och feber i St. Petersburg en vecka senare. En tysk frispark i 95:e, till “Deutschland, auf wiedersehen” med Carlos på läktaren i Yekaterinburg. En Chicha som säger “s-it i detta” vid 3-0 och svensk boll för att gå och fråga bänken det enda som för tillfället betyder nåt för hela Mexiko: “Vad står det egentligen i Tysklands match!?”, till en VNL som drar Sebastian Larsson bort från domaren och tillbaka in i position.

Men.. just vad är egentligen VM i Ryssland? Är frågan jag tänker ligga och klura på och drömma om inne på Samaras flygplats nu under de närmsta sex timmarna. Är det att göra sig av med fördomar? Att ladsen på sätena bakom under hela flygturen diskuterade att de till nästa säsong kan vara med i Love Island, och även anser att Kane är sisådär? Eller är det att Porcellis skolklass, Shakira och otaliga Escobars är märkta för livet av en ribbträff?

Klart är ju att VM är olika för alla. England mot Sverige exempelvis är kluvet och tudelat och splittrat för egen del, det blir så när man följer engelsk fotboll. Mot Schweiz gick varenda hörna ut på att spana in hur Xhaka ställde sig för att ta hand om eventuella bollar ut ur straffområdet. Att tomten elva gånger av elva behövde ta emot bollen med högran för att sen inte hinna krama om avtryckaren med vänstran gav ju svaren man som kanonjär hoppats på inför hösten..

Och nu på lördag ska alltså Danny Welbeck, Jesse Lingard och de andra ställa upp i val mot Granqvist, Ekdal och Augustinsson. För vissa av oss blir ju detta svårt, Jesse Lingard exempelvis lovar gratis Wi-Fi, godisklubbor till kidsen och en allmänt nationellt god stämning under de kommande fyra åren, medan Granqvist å sin sida med brummande röst håller sig till rutiga svar om folkhemmet och ett starkt försvar.

Men, för alla de svenskar som väntat 24 år på att få fira en slutspelsseger så är detta såklart inte ens en fundering. Vi är hundratusen man och vi kannar på, Boa, Boa, Boa, Boateng hann aldrig med Marcus Berg och vi har OLA, TOIVONEN(Grattis till vinsten och födelsedagen i tisdags, vi har redan glömt att du tappade rösten när du kom ut efter matchen och skulle dra igång klacken)!

För för första gången på en hel Victor Nilsson-Lindelöf så har vi nu alltså chansen på en semifinal i VM. Att försöka med ord beskriva hur sannolikt det kändes när Zlatan, Hamrén, Källström och Isaksson tackade för sig i Frankrike sommaren 2016 blir svårt. Eller… så är det lättare än vad vi tror?

När Sverige under hösten -16 borta mot Frankrike spelade den, i mina ögon starkaste landskampen under 2010-talet, så hände ju något. Vi var riktigt bra, och hur hade det ens gått till? Att vi förlorade matchen brydde vi oss inte om, Sverige var numer på riktigt och alla andra kunde gå hem. Att vi därefter passat på att slå Frankrike, skicka hem Holland, utmanövrera Italien, sluta före Tyskland och roa oss med Mexiko är ju småpotatis i jämförelse.

Av en ren händelse kom jag precis på att Jakob Johansson skadat sig och inte fått vara med i Ryssland. Det är synd Jakob, och förlåt, men oj vad lite du saknats. Och däri ligger väl kanske din egen styrka, såväl som hela lagets? För det måste verkligen hyllas att spelarna ställer upp på att gå in i konformiteten och anonymiteten för att sen komma ut på andra sidan som 1+1=3.

På tal om 1+1=3 så ligger det även bra nära hur “en, snabb öl” tenderar att sluta härborta, nu även testat i ett folkstimt Samara med en tre lejon-supportande nyzeeländare och en svettig och livfull pub packad med engelsmän som vet att it’s coming home, såväl som att crescendot vid “Vardy’s on fire!” gör att ölen ska flyga genom rummet och marinera så många som möjligt.

Kort sagt, England har landat. Och alla good luck, cheers mate, the best team will win ya, var ändå roligt att höra. Däremellan hann vi diskutera Gareth Southgate, Arry Kane, att Victor är vår bästa svenska spelare, drottningen och att “I will *@$*%ng smash you come saturday..” är sånt som sägs med kärlek.

1000-1500 designerade biljetter sägs alltså ha sålts till de svenska fansen här. Rundan på stan igår gav 10 blågula tröjor, så nån form av oro börjar infinna sig. St. Petersburg går ju att göra spontant, men hur åker man långt ut i ingenstans för att få se Laikas hembygd, siterna för det sovjetiska rymdprogrammet och en arena på ca 40 000 som på lördag ska hålla världens största skådespel?

Att det görs lättast genom ett sentida sovjetiskt propellerplan som går flera ronder med sig själv genom molnen förklarar väl till viss del frånfallet från senast, att vi ligger djupare in i Ryssland gör såklart sitt även det. St. Petersburg, med Hermitaget, och Samara i sig förklarar väl saken det också.

Men visst, senast det såg grimt ut på de svenska läktarna så slog vi motståndet med 3-0. Det blir kanske att hoppas på för mycket att vi ska kunna reducera de engelska fansens matchupplevelse till att genom en liten skärm följa Sydkoreas framfart, men nog har vi tillräckligt med saker på plats för att få de att sucka, stöna och stånka över att ingenting verkar gå ingerlands väg den här gången heller.

Att ligga på den här soliga sandstranden invid Volga och skriva om de senaste tre veckorna var nog helt enkelt inte hur jag föreställde mig Ryssland för tre veckor sedan. Att befinna sig i kvartsfinal mot England fanns knappt i tankarna det heller. Och ja, att hoppas på att det inte ska komma hem var otänkbart det också. Men här är vi, imorgon ska ett helt land gå i bitar och ett annat få fira i något dygn innan ångesten börjar å nyo. Och det vore dumt att ha genomlidit Rysslands alla kval för att sen droppa bollen här i Samara. Nej, det överlåter vi åt Pickford imorgon kväll.

Av: Sebastian Månsson (Pejlaen)

Ändå dyker den upp med jämna mellanrum och den har definitivt dammats av sedan det stod klart att Sverige möter England på lördag. På ett sätt är det lätt att förstå. Det är ett oerhört enkelt och effektivt sätt att snabbt piska upp vad vi kan kalla för matchstämning och skapa någon slags nationell samling. Gammal hederlig vi-mot-dem som minsann inte ska tro att de är något!

De gamla anekdotiska krigshistorierna om buffliga engelska spelare, ledare och journalister dras fram, upprepas och tuggas om och om igen, som ett slags empiriska bevis för hur myten är mer än bara myt. Det är svårt att käfta emot det så klart innan man tittar lite närmare och ser att varenda war story har sitt ursprung från 1990-talet eller början av 2000-talet.

Mytens matjord är självfallet också ett naturligt confirmation bias och det faktum att det så klart alltid finns enstaka tokstollar som säger något riktigt dumt som går att lyfta fram, idiotförklara och framhäva som representativt. Nu senast var det väl Pat Nevin i någon BBC-podcast som föll i fällan att försöka hamra hem sin åsikt med hjälp av en förhoppningsvis medveten överdrift.

Men för den som backar några steg och observerar samtalet i England och i Sverige med viss distans är det inte alltid lätt att veta vad som är vad och vem som är vem. Engelsk press grottar sig i varför Sverige kan komma att passa England mycket illa. Svensk press gottar sig i varför Sverige kan komma att passa England mycket illa. Men det är alltså England som ”alltid tror de är bäst”.

Vad skrivs och sägs det egentligen av engelska journalister och experter inför matchen mellan England och Sverige? Det är ogörligt att här lista allting så klart, men här är hur som helst några konkreta och framstående exempel:

Laurence Ostlere, The Independent: ”Arguably England have the strongest squad in the softer half of the draw, a half which looks increasingly like the cheerful plate competition across from the actual World Cup on the other side. But they face a team who is just that, a team: more than the sum of its parts, a sum that has so far proved surprisingly tricky to solve.”

Richard Jolly, ESPN: “It may be why Sweden, who have progressed thus far at the expense of the Netherlands, Italy, Germany, Mexico and Switzerland, are forever underestimated. If anyone has no excuse for complacency, however, it is England. They have only beaten Sweden twice in half a century, and only once – at Euro 2012 – in competitive football in that time. They have become accustomed to Swedish resistance. Over half a century, England have encountered few more obdurate opponents.”

Martin Laurence, The Guardian: “It’s time we gave Sweden the respect they deserve, not only for defying the odds at the World Cup but for doing so consistently over the last 18 months or so. Since crashing out of Euro 2016 and losing their best ever player in Zlatan Ibrahimovic, Janne Andersson has turned this squad into an incredibly functional team who are very difficult to beat. /…/ England have reasons to be concerned.”

Gary Neville, Sky Sports: “They play in a way which is difficult to play against. It’s difficult to have fantastic football games. They’re efficient, they know what they are doing, they have a good system of play and if you think about where Iceland caused us problems two years ago with a very dogged and very efficient system, it’s a very similar type game to that. They’ve got some quality as well, so from that point of view it can be a really difficult game. But a game that we can be confident in, a game that we can win.”

Dumma dryga engelsmän som alltid har hybris och tror de är bäst i världen, och alltid underskattar Sverige! Visst visst, det kan alltid sägas att det här är bara några exempel. Men det är exempel som motsvaras av åsikter på twitter från i stort sett varenda respekterad brittisk journalist från alla de största tidningarna och kanalerna. Detta, inte Pat Nevin, är den representativa bilden.

Visst, vi kan nog vara rätt säkra på att The Sun på lördag kommer ha ännu ett tabloidlöp som på något sätt kommer vara nedsättande om Sverige, liksom deras ”Go Kane”-rubrik inför matchen mot Colombia. Det är så klart deras sätt att vara. Vi kan också vara säkra på att detta löp kommer slås upp stort i Sverige av de svenska motsvarigheterna till The Sun.

Och alla kommer vi till mans bli lite folksvenskt sårade och förbannade i vår privata och nationella självkänsla över hur England alltid tycker de är bäst och ser ned på Sverige. För vad andra tycker och säger om oss är så viktigt! Och därmed har svensk kvälls- och nätpress i själva verket gjort precis samma jobb och fyllt exakt samma funktion i Sverige som The Sun gör i England.

Cheerleaders!

:::

Intressant tabell över VM-lagens antal passerade motståndare samt antal egna passerade spelare i genomsnitt per match, där de åtta kvartsfinallagen innehar de nio bästa placeringarna. Inget lag har blivit passerade mindre än Sverige, vilket säger något om vad England har framför sig, både bildligt och bokstavligt.

:::

VM-KOLLEN

Extra – Sex europeiska lag och två sydamerikanska lag i kvartsfinal. Upp till Brasilien och Uruguay att se till så att inte VM från och med semifinalerna blir ett europeiskt mästerskap.

Burzil – Brasilien är som Burnley, fast med bättre teknik och individuellt farligare anfall. Det är mycket med Brasilien som påminner om Burnley, väldigt låga i sitt försvarsspel och spelare som försöker ligga tätt i position och blockera skott. Kan Belgien hitta en väg igenom?

Cavani – Edinson Cavani fick gå av med en skada mot Portugal. Det kan bara hoppas att han är spelduglig mot Frankrike. Dels för att han behövs, med sin målfarlighet och med sitt laglojala arbete. Dels för att han verkligen är värd att få vara med på en resa som kan sluta med VM-guld för Uruguay.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ken Sema, Östersund till Watford. Skrev om den här övergången igår kväll och tycker väl att det är ett lurigt klubbval för Sema. Watford får däremot en skicklig offensiv yttermittfältare och även om Sema har ett stort kliv att ta till Premier League så kan han lyckas. Godkänd – (++)

Ben Foster, West Brom till Watford. Återvänder till Watford där han som ung målvakt var på lån från Man Utd under två säsonger för drygt tio år sedan. Har varit given i West Brom under 2010-talet och i Foster har Watford hittat en målvakt med hög och jämn nivå. Väl godkänd – (+++)

Bernardo, RB Leipzig till Brighton. Brighton fortsätter fynda i Bundesliga där de nu har värvat en brasiliansk ytterback från RB Leipzig. Bernardo har gjort närmare 50 matcher för Leipzig de två senaste säsongerna i ligan och i europeiskt cupspel. Kan spela både höger och vänster. Väl godkänd – (+++)

Det råder knappast brist på goda skäl för Ken Sema att göra det. Watford är en fin engelsk klubb med en spännande spelartrupp och en intressant tränare i Javi Gracia. Watford kan helt säkert erbjuda bättre ekonomisk ersättning än vad Swansea har möjlighet att göra. Allt detta hänger naturligtvis samman med att Watford faktiskt spelar i Premier League.

Inte mycket att klaga på över den saken med andra ord. Ken Sema tar chansen i Premier League och det är ju inte precis varje dag svenska spelare går raka vägen från Allsvenskan till Premier League. Watford gör en intressant värvning av en bra och mycket lovande svensk spelare som kan ge dem något värdefullt offensivt. Ändå känns det som ett något lurigt klubbval för Ken Sema. Varför?

Ett, på grund av att det är just Premier League. Ken Sema har varit en framstående spelare i Allsvenskan, och knackar på dörren till det svenska landslaget, men steget till engelsk fotboll i största allmänhet är stort och steget till Premier League är väldigt stort. Det är ett mäktigt men svårt första steg att ta ut i den europeiska fotbollen. Ett ovanligt steg för svenska spelare.

Två, Watford är en klubb som knappast uppvisar den allra främsta stabiliteten på tränarposten. Man får anta att Javi Gracia har haft ett ord med i beslutet att ta Ken Sema till Watford, men situationen kan snabbt bli en helt annan med en ny tränare som inte alls ser samma värde i Ken Sema. En riskfylld kombination just med steget till Premier League.

Tre, Watford har en stor och brokig spelartrupp vilket kanske inte skapar den bästa sociala situationen runt laget, och gör dessutom tydliga roller för spelarna lite jobbigt. Konkurrenssituationen är intensiv, det finns ett flertal riktigt starka spelare som gör anspråk på Ken Semas position. Det kan visa sig väldigt svårt för Ken Sema att få vettig speltid.

Fyra, Ken Sema har visat sig fungera väldigt bra i Östersunds FK:s spel som baseras mycket på en offensiv fotboll med mycket eget bollinnehav. Watford kanske vill spela på det sättet under Javi Gracia, men ligans realiteter gör att de inte kommer kunna göra det i alltför många matcher. En övergång till Swansea hade på så vis känts mer naturlig även rent spelmässigt.

Alla dessa fyra punkter har även det gemensamt att de hakar i varandra och kan förstärkas om Watford, som mycket väl kan visa sig bli fallet, hamnar i en streckstrid om att hålla sig kvar i Premier League. Om så blir fallet riskerar Ken Sema ha hamnat i ett riktigt getingbo, pun absolutely intended, som gör en redan svår övergång till Premier League omöjlig.

Men hellre spänna en båge och så vidare. Det är så klart kul med ännu en svensk spelare i Premier League och det enda garanterade sättet att misslyckas är att inte ens våga försöka. Ges Ken Sema rätt förutsättningar med Watford har han all möjlighet att göra sig ett namn i Premier League.

Ändå är Southgate just nu en hyllad engelsk förbundskapten. Delvis en direkt följd av att England har tagit sig till VM-kvartsfinal, resultat styr ofrånkomligen perception. Delvis för att Southgate har lyckats med den kanske större bedriften att göra England möjliga att tycka om igen, lättare att relatera till och skapa ett landslag som verkar tycka det är roligt att vara ett landslag igen.

Gareth Southgate är knappast en av världens bästa managers. Dessa rör sig nu för tiden utan undantag inom klubbfotbollen, i de största klubbarna, i de största ligorna, i Champions League. Men Gareth Southgate är Englands första moderna förbundskapten, en praktisk och filosofisk förändring i FA:s tänkande som har stor del i att förklara Englands framsteg.

Delvis speglar det landslagsfotbollens förändrade ställning i stort och dess reträtt inför klubbfotbollens expansion. Den har inte alls samma status som den en gång i tiden, faktiskt för inte särskilt länge sedan, ändå hade. Därmed har jobben som förbundskapten öppnat upp sig som en alternativ karriärväg för yngre managers som vill göra sig ett namn eller haft svårt att hitta fotfästet.

Vi ser många exempel på just detta. Joachim Löw i Tyskland är det kanske mest uppenbara exemplet. Julen Lopetegui i Spanien hamnar även han i det facket. En föregångare till dem alla är självfallet Sveriges egen Lars Lagerbäck, som verkligen gick den så kallade förbundsvägen. Inget fel med det alls. Gareth Southgate vandrar onekligen i samma fotspår.

Delvis speglar det Englands förändring. Att vara förbundskapten i England har, egentligen ändra fram till och med Sam Allardyce, betraktats som varje tränares största hedersbetygelse. Den tänkta slutstationen för en redan väldigt framgångsrik klubbkarriär som manager, en slags skarp emeritus-positon att avsluta sin karriär med.

Detta har fört med sig vissa oönskade effekter. Ett förbundskaptensjobb som har tillsatts som en slags emeritus-position har föga förvånande genomförts med en motsvarande grad av metodik och professionalism. Tränare som gör sina sista jobb som förbundskapten är av naturliga skäl benägna att bara falla tillbaka på sådant de alltid gjort, samma hunger finns inte där.

Vad anställningen av Gareth Southgate som Englands förbundskapten har gjort är att på samma sätt som i flera andra länder betraktas England nu i allt väsentligt som en annan variant av ett klubblagsjobb, med samma mentalitet och tankesätt, om än utifrån annorlunda förutsättningar och annan klocka. Det har helt enkelt skett en professionalisering.

Det betyder att saker inte längre lämnas åt slumpen, att man litar på att saker ska ordna sig mer eller mindre av sig själva, eller förlitar sig på hokus-pokus om hur saker alltid har gjorts. Psykologi har varit ett av Englands problem i alla mästerskap, inte minst i samband med straffar. Okej, då hittar vi metoder för att arbeta med psykologi i landslaget. Vi tränar och förbereder oss!

Taktiskt har England blivit utmanövrerade i varenda mästerskap sedan millennieskiftet. Åldrande förbundskaptener har hållit fast vid föråldrad taktik. Gareth Southgate har mycket kvar att jobba med rent taktiskt, han har knappast hittat alla nycklar, men han har åtminstone satt ett taktiskt ramverk som gör det möjligt för England att kontrollera matchbilder, om än inte dominera dem.

Rent praktiskt har England ofta fällt sig själva. Det ligger nära i tanken att England skulle vara så upptagna av sin egen framgång mot Colombia att de missar att förbereda sig mentalt och fysiskt inför matchen mot Sverige. Vi får se hur det blir med den saken, men redan direkt efter matchen betonade i alla fall Southgate att nu gällde det just att nollställa och förbereda sig.

England behöver inte världens bästa manager som förbundskapten, framför allt eftersom landslagsfotbollen inte längre drar till sig de främsta tränarna eller visar upp den bästa fotbollen. Men England behöver, som visat sig så värdefullt för så olika länder som Tyskland, Spanien och Sverige, en manager som tar jobbet som Englands förbundskapten på samma allvar som vore det ett klubblag.

England behöver en modern förbundskapten och England behöver en professionell landslagsledning. Med Gareth Southgate har England efter många år till sist fått både det ena och det andra.

:::

VM-KOLLEN

Extra – Intressant ändå vad Dale Johnson påpekade under gårdagen att det hittills under VM inte blivit ett enda mål under en förlängning, under totalt tre förlängningar om jag räknar rätt i skallen. Är förlängningar i själva verket något överflödigt, ska man gå direkt till straffar?

Hybris – Väl så många svenskar pratar om Sverige som favoriter och med en stor chans till semifinal än engelsmän som tänker samma sak om England. Men det är alltså England som har hybris och alltid tror de är bäst i världen, och Sverige som är ödmjuka?

Knockout – Många referenser till tidigare möten mellan England och Sverige som snurrar runt. Det får man väl göra vad man vill av. Min tanke är att det är första gången någonsin som Sverige och England möts i en ren utslagsmatch i ett mästerskap. Vilket ger matchen en unik dynamik.

Därefter har England förlorat på straffar 1998, 2004, 2006 och 2012 utan att ha vunnit en enda straffläggning. Straffar i mästerskap har varit ett stort, svidande engelskt trauma. När matchen mot Colombia obevekligen drog sig mot just straffar var det ett trauma som flimrade framför allas ögon. Inte en gång till, inte samma sak ännu en gång!

Det är på sätt och vis historiskt passande att när England om inte dödar så åtminstone jagar bort det där straffspöket så gör de det med Gareth Southgate bredvid planen, som Englands förbundskapten. Ett av Englands strafftraumas mest kända ansikten har nu fått vara med och göra straffar till något med inte all nödvändighet negativt för England.

För let’s face it, utan straffar hade det kanske inte blivit någon kvartsfinal för England i detta VM.

England har gjort nio mål i detta VM. Bara Belgien har gjort fler. Detta skulle kunna ge en bild av ett offensivt fritt flödande England. Men sanningen är i själva verket en helt annan. Av dessa nio mål har England bara gjort ett enda spelmål, Raheem Sterlings och Jesse Lingards mot Panama. Fem mål har kommit på fasta situationer. Tre mål således på straff.

Det här skrämmer knappast Sverige, Englands motståndare i kvartsfinalen på lördag. Sverige är ett av VM:s defensivt sett bäst organiserade lag. Fasta situationer kan de hantera alldeles utmärkt. Straffar borde de kunna undvika att dra på sig. England har inte visat upp något i sitt spel som tyder på att de skulle vara särskilt bra att luckra upp vad inget annat lag hittills har luckrat upp.

Glädjen är naturligtvis stor i England. Lättnaden möjligen ännu större. Oj, vad mycket som hängde på den här åttondelsfinalen mot Colombia. En förlust hade varit nästan olidlig. Dels på grund av förspelet där England vilade alla spelare mot Belgien. Dels på grund av möjligheten som på Englands slutspelshalva har öppnat sig att faktiskt ta sig hela vägen till VM-final.

Med lättnaden följer förståeligt nog en känsla av eufori. Allt blir i någon mening fantastiskt. Utfallet tillåts diktera hur vi upplever allt som har hänt. Det leder inte nödvändigtvis till nyktra omdömen. Gareth Southgate kommer hyllas som hjälte och geni dessa dagar naturligtvis, precis som Roberto Martinez. Ändå är det hyllningar som ärligt talat inte känns särskilt motiverade.

Det fanns frågetecken kring Englands spel efter gruppspelet, trots segrar mot både Tunisien och Panama. Det såg inte överdrivet mycket bättre ut mot Colombia egentligen. England är som många andra lag i detta VM. Det ser rätt bra och flytande ut fram till motståndarnas straffområde. Väl där så är det mer eller mindre tvärstopp.

Matchcoachningen av Gareth Southgate mot Colombia lämnar ganska mycket kvar att önska. Beslutet att låta Dele Alli starta matchen var möjligen förståeligt på ett sätt, men kändes med facit i hand förhastat. Bytet av Alli mot Eric Dier i ställningen 1-0 var ett defensivt byte som rubbade Englands balans och ambition, gav upp kontrollen över matchbilden och höll på att kosta dem matchen.

Vad Gareth Southgate trots detta ska ha beröm för är att ha skapat en kultur och ett klimat i det engelska landslaget där det ändå faktiskt är möjligt för England och engelska spelare att trots att de på det mest brutala sätt tappat till 1-1 på tilläggstid, gå in till en förlängning och därefter en straffläggning och faktiskt palla trycket, att kunna fungera under en närmast omänsklig press.

Taktiskt har Southgate ännu inte gjort några större saker med detta England. Psykologiskt har Southgate däremot på relativt kort tid hunnit med att göra väldigt mycket med England. Alla som har följt England de senaste tio-tjugo åren i olika mästerskap vet vilken betydelse psykologin har spelat. Spelare som krymper så fort de drar på sig landslagströjan.

Att England befinner sig på en slags psykologisk resa blir desto tydligare när de ställs inför alla sina gamla spöken utan att fallera. England har aldrig kunnat spela som favoriter i matcher de måste vinna. England har aldrig kunnat vinna en straffläggning. England gick in som favoriter mot Colombia i en match de av många skäl var piskade att vinna. England vann på straffar!

England ställs nu mot ett annat spöke i kvartsfinalen – i form av Sverige och i form av underskattning. Alla var så väldigt förskräckta inför den här matchen mot Colombia att det just inte har funnits någon rädsla kvar för Sverige. Nu måste England visa upp ett annat verktyg i sin låda, det vill säga kunna släppa framgången och snabbt ladda om för nästa uppgift.

Det kommer behövas! För vilket drama det kommer bli. Gareth Southgate har dock lyckats ge England deras kanske viktigaste tillgång i detta VM. Han har med sin personlighet och sitt sätt att vara och att prata fått alla i England, journalister, kritiker, supportrar, att faktiskt vilja att det ska gå bra för England och för Southgate.

England har börjat gå att tycka om igen! Vinsten på straffar mot Colombia såg till att säkerställa åtminstone den vinsten för England med detta VM, oavsett hur det går i kommande kvartsfinaler, semifinaler och eventuella VM-finaler.

:::

VM-KOLLEN

North – Småfånigt samband kanske men givet att jag har stört mig rätt hårt på hur amerikanska twitterexperter ständigt gnäller om domarnivån i europeisk fotboll så är det en slags skön ironi i hur den amerikanske domaren fullständigt tappade greppet om gårdagskvällens match.

South – Europeiska fans har av olika skäl varit rätt njugga med att åka till Ryssland för VM, men sydamerikanska fans har inte haft några sådana tankar alls. Det har gett detta VM, som trots allt går i Europa, en sydamerikansk feeling från läktarna. En rätt angenäm upplevelse.

Street – Många störde sig på Colombias beteende på planen. Jag fastnar mellan att å ena sidan finna det upprörande även jag men å andra sidan på något sätt ändå älska det hela. Rent matchpsykologiskt tror jag Colombia nog tänkte helt rätt som försökte och lyckades göra matchen mot England till en street fight.

:::

TRANSFERKOLLEN

Lee Grant, Stoke till Man Utd. Rutinerad långkörare som värvas som tredje målvakt till Man Utd som hellre skickar ut sina yngre målvakter på lån. Klok tanke. Man kan säga att Lee Grant är för José Mourinho i Man Utd ungefär vad Magnus Hedman en gång var för Mourinho i Chelsea. Godkänd – (++)

Det har börjat vågats hoppas i England. Optimismen och drömmarna om en VM-final har börjat krypa in. I takt med att Tyskland har åkt ur VM, i takt med att Argentina, Portugal och Spanien har åkt ur VM, har hoppet bara växt. I takt med att den stora majoriteten av de stora lagen hamnade på andra slutspelshalvan har vägen fram till VM-finalen börjat se alltmer framkomlig ut.

Men naturligtvis är det inte bara i England det tänks på det sättet. Kroatien, Schweiz, Ryssland, Colombia, kanske till och med Sverige, tittar även de på den där halvan av slutspelsträdet och tänker att aldrig någonsin har chansen till en VM-final sett riktigt så bra ut. Om de andra lagen kanske inte direkt skrämmer England, så inte skrämmer precis England heller de andra lagen.

Om England slår Colombia, och det är verkligen ett rätt stort om, så tror jag däremot att England faktiskt tar sig hela vägen till VM-final. Delvis eftersom England är tillräckligt bra för det. Delvis då vinsten mot Colombia skulle ge dem en rejäl mental boost. Delvis eftersom inte heller motståndet fram till VM-finalen har imponerat överdrivet mycket. Colombia är förmodligen tuffast.

Desto värre skulle så klart antiklimaxet bli om England förlorar mot Colombia ikväll och åker ur redan i åttondelsfinalen. Mer än kanske någon gång tidigare kommer det i så fall verkligen att kännas som en bortkastad möjlighet, en chans som kanske aldrig kommer tillbaka. Inte mindre irriterande i och med att Gareth Southgate direkt eller indirekt ”såg till” att hamna på denna halva.

Det kan naturligtvis diskuteras i evighet huruvida England valde att rotera bort mer eller mindre hela laget mot Belgien i sista gruppomgången i huvudsak för att de ville sluta tvåa i gruppen, eller framför allt för att vila lagets viktigaste spelare. Oavsett vilket har England därmed bundit mycket ris åt egen rygg om de nu faktiskt skulle förlora mot Colombia redan ikväll.

På många sätt hade England gjort det lättare för sig själva politiskt om de gått all-in på att vinna gruppen. De hade då inte riskerat kritik i efterhand på samma sätt för att vara arroganta smart-asses som nu riskerar bli fallet. Ja, kvartsfinalen hade sportsligt sett betydligt svårare ut, slutspelshalvan betydligt jobbigare, åttondelsfinalen däremot lättare, men utfallet hade ändå kunnat bli bra.

Vad vore egentligen i detta rådande läge ett lyckat VM för England, ett VM som England lämnar på en positiv tongång utan ånger eller en besvärande känsla av att ha misslyckats? England måste definitivt vinna mot Colombia, därefter lika definitivt vinna kvartsfinalen, en semifinal mot Ryssland eller Kroatien? Kanske måste England faktiskt ta sig till den där VM-finalen.

Det är i själva verket ett rätt jobbigt läge. England har sett ur det perspektivet mer eller mindre allt att förlora, knappt något att vinna, åtminstone innan VM-finalen. England har inte nödvändigtvis kvaliteten att ta sig till VM-final, England har definitivt ingen historik av att vara bra i matcher där de har allt eller mycket att förlora. Tvärtom.

Kanske kommer kritikerna ändå ta sina förnuft till fånga. En semifinal vore på många sätt en stor VM-framgång för England. Det vore i rent objektiva termer Englands bästa VM sedan 1990. Det vore oändligt mycket bättre än Englands VM-fiaskon under 2010-talet. Det vore ett tydligt kvitto på Englands framsteg under Gareth Southgate. Men inte heller semifinal är någon självklarhet.

Känslan av osäkerhet blir inte mindre av att vi fortfarande inte riktigt vet var England egentligen står fotbollsmässigt. Vare sig Tunisien eller Panama var någon riktig värdemätare. Matchen mot Belgien var en helt och hållet avslagen reservlagsmatch. Det finns saker i Englands spel som ger skäl till optimism, liksom det finns sådant som oroar och känns alltför bekant.

Övergången från gruppspel till slutspel ändrar dynamiken något i VM och för England. Gruppspelets stora fråga till England var hur bra de faktiskt var på att anfalla. Med ljummet svar. Slutspelets stora fråga till England kommer vara hur bra de är på att försvara sig. Ett svar som riskerar bli ganska ljummet även det, och som åtminstone jag ser anledning att oroa mig över.

Avgörande ikväll mot Colombia kan bli om Gareth Southgates beslut att ställa över majoriteten av sina startspelare mot Belgien visar sig vara något som har gjort spelarna fräschare och gett dem extra fräs i benen, eller något som istället har stört lagets och spelarnas rytm. Colombia fick köra ända in i kaklet i sin grupp. Det kan vara både en fördel och en nackdel.

Å andra sidan kan så klart Gareth Southgate och England hävda att Harry Kane, Raheem Sterling, Jesse Lingard med flera är fullt friska och spelklara och att hans beslut är motiverat bara därför. Colombia har däremot att hantera skadan på James Rodriguez, en av lagets stora stjärnor. Frågan är vad som vore sämst för Colombia, att han inte spelar alls eller att han ändå försöker spela.

Bäst är kanske att vi när den här dagen är slut faktiskt kan stå där med en kvartsfinal mellan Sverige och England i handen. Vem hade trott på det innan detta VM började?

:::

VM-KOLLEN

Poltava – Nyckeln till Sveriges VM-framgångar? De har aldrig hamnat i underläge. Rättare sagt, de gjorde det till sist mot Tyskland, och då blev det ju också förlust. Sverige kan vinna mot Schweiz i Leningrad ikväll om de undviker att hamna i underläge. Eller blir det ett nytt Poltava?

Escobar – Dåliga vibbar i början av VM när Carlos Sanchez fick rött kort och blev utvisad, Colombia förlorade matchen mot Japan och Sanchez fick ta emot mordhot. Colombia har ju viss historia. För några dagar sedan råkade jag se dokumentären The Two Escobars och kan varmt rekommendera den.

Comeback – Belgien försökte först ta en samurajfajt med Japan men tvingades till sist plocka fram elefantbössorna för att vända och vinna matchen. Taget från twitter. Fantastisk match. Fantastiskt sätt att vinna på för Belgien. Ännu mer fantastiskt sätt att förlora på för Japan. Två vinnare.

:::

TRANSFERKOLLEN

Adam Masina, Bologna till Watford. Lång vänsterback som har gjort över 100 ligamatcher i italiensk fotboll vid 24 års ålder. Har bra stats från Serie A och ungefär så långt sträcker sig väl min kunskap om den här spelaren. Rimligt behov av förstärkning på den positionen. Godkänd – (++)

Sokratis Papastathopoulos, Dortmund till Arsenal. Det blir jobbigt för Niklas och Glenn att kommentera Arsenal nästa säsong, där flera namn nu börjar kännas lite knöliga. Arsenals förnyelse av backlinjen fortsätter och det är väl svårt att ifrågasätta behovet av det. Väl godkänd – (+++)

Den som har följt engelsk fotboll de tre senaste säsongerna vet naturligtvis ungefär vad jag menar. Det är tre vägar alla nedflyttade klubbar från Premier League kan ta i Football League. De kan omedelbart ta sig tillbaka till Premier League, som Newcastle. De kan bromsa fallet och etablera sig som konkurrent i Football League som Aston Villa. De kan fortsätta falla fritt som Sunderland.

Bara några månader senare och terminologin riskerar vara föråldrad. Att göra en Aston Villa kan inte idag ses som riktigt samma sak som det sågs för bara någon dryg månad sedan. Klubbens mycket besvärande finansiella situation gör att deras framtid ser mycket oviss ut. Men tanken torde ändå vara ganska tydlig, så frågan var alltså vilken väg West Brom skulle ”välja”.

Det ser inte precis ljust ut.

Det är sex veckor sedan West Brom meddelade att de gjorde Darren Moore till manager på riktigt. Det är bara fem veckor kvar till dess att säsongen i Football League och EFL Championship drar igång. På dessa sex veckor har West Brom åstadkommit i princip ingenting. Under dessa fem veckor har West Brom ett jättejobb framför sig att vara redo för kommande säsong.

Första halvan av West Broms sommarsäsong har varit katastrofal. Inte en enda spelare har värvats. Tre viktiga spelare i Gareth McAuley, Claudio Yacob och Boaz Myhill har släppts av klubben. Flera andra spelare driver på för att få lämna klubben, bland dem riktigt tunga pjäser som Craig Dawson, Ben Foster och Jay Rodriguez. Det ser riktigt illa ut.

Det har gått så illa att Dawson och Foster vägrade att följa med på West Broms training camp i protest. Dawson vill flytta till Burnley men West Brom sätter hårt mot hårt eftersom de redan har släppt McAuley. Det är inte onormalt. Betydligt mycket mer oroväckande är i så fall att Foster, som verkligen är en av klubbens lojalister, är en av dem som gått på protest.

Ben Foster har inte varit ovillig att följa med West Brom ned i Football League och kriga för att ta dem tillbaka till Premier League. Det är heller inga klubbar som hugger i honom. Hans protest handlar om att West Brom släpper viktiga spelare för att ta sig tillbaka till Premier League, utan att ersätta dem. När en sådan spelare protesterar finns det skäl till oro.

Det är en viktig sommar för West Brom. Det säger sig självt för en klubb som åker ur Premier League. Hur West Brom tog sig an sommaren var alltså en viktig fråga för klubbens framtid. Tyvärr snubblade de redan på startblocken. Den utlösande faktorn var en katastrofal anställning av en ”teknisk konsult” i form av Giuliano Terraneo, som skulle ansvara för kontrakt och värvningar.

Terraneo lyckades med konststycket att göra både andra klubbar och egna spelare förbannade. Arroganta förhandlingsmetoder och en omedgörlighet i diskussionen om spelarnas framtid i och med klubben sägs vara anledningen, och Terraneo har efter bara någon månad blivit bänkad av West Broms VD Mark Jenkins. En bortkastad månad som West Brom inte hade råd att kasta bort.

Det var inte Mark Jenkins eller West Broms exekutiva ledning som anställde Giuliano Terraneo. Han luftlandsattes istället av Guochuan Lai, West Broms ägare, från Kina. Att föreställa sig att han skickades iväg med rätt tydliga order från Lai, som har varit väldigt ilsken över nedflyttningen under en längre tid, är inte svårt. Men det gav honom helt fel ingångsvärden.

Mellan raderna framgår även det kanske större problemet. Nämligen en ägare som befinner sig i Kina och försöker driva West Brom från distans. Inte bara en rent geografisk distans utan helt säkert även en mental distans, Lai har många andra intressen än enbart West Brom. Kommunikationen med klubbledningen verkar därtill minst sagt skakig.

West Brom sitter därför djupt in i sin förmodligen viktigaste sommar på väldigt länge utan en fungerande ledningsstruktur. Den ledning som faktiskt finns, det vill säga den administrativa och juridiska ledningen, tvingas nu hantera frågor de saknar kompetens i och erfarenhet av. Detta samtidigt som Darren Moore har anställts som manager i vad som är dennes allra första managerjobb.

Det försätter West Brom i en väldigt besvärlig situation med bara fem veckor kvar till säsongspremiären. Att West Brom inte kommer göra en Newcastle känns alltså mer och mer uppenbart. Då blir alltså frågan om West Brom gör en Aston Villa eller en Sunderland?! Den frågan har inget uppenbart eller omedelbart svar, men beror mycket på dessa kommande fem veckor.

Kan West Brom sluta snubbla på sina egna fötter?

:::

VM-KOLLEN

Roja – Spanien utslagna ur VM. Det går inte att hjälpa att känna att de har varit sin egen allra värsta fiende under detta VM. Trots Spaniens fantastiska framgångar är det fortfarande bara så att de har undvikit att misslyckas eller underprestera i endast ett enda VM i historien.

Snooze – Ett snabbt mål öppnar upp matchen brukar det heta. Två snabba mål verkar däremot stänga matchen. Efter fyra minuter mellan Kroatien och Danmark talade man nästan i tungor över detta fantastiska VM. Resterande 116 minuter började man osökt tänka på medeltida tortyrmetoder.

Mexiko – Mexiko har redan lyckats ruska om (och indirekt slå ut) en av detta VM:s absoluta storfavoriter i form av Tyskland. Nu ställs de mot Brasilien. Samma metod som fungerade så bra mot Tyskland kan fungera perfekt också mot Brasilien. Har Mexiko hämtat sig? Gör sig lillebrorskomplexet påmint?

:::

TRANSFERKOLLEN

David Brooks, Sheffield United till Bournemouth. Bournemouth har gjort en smart sak av att använda sin Premier League-status och sin lagidé till att cherrypicka de främsta engelska talangerna från klubbar av jämförbar storlek strax nedanför dem. Det är klokt, mycket klokt. Väl godkänd – (+++)

Vad krävs för att en match ska anses vara en riktigt bra VM-match? Det går att ha olika uppfattningar om så klart men jag har några tumregler. Det måste för det första vara en match från slutspelet, där det handlar om att vinna eller försvinna. För det andra måste det vara en match med både underhållning och kvalitet, inte enbart underhållande på grund av låg kvalitet.

Eftersom det är VM, och eftersom det alltså handlar om landslagsfotboll, kan så klart det här kvalitetskravet vara lite lägre ställt än i vanliga fall. Men det kan inte vara vilket skämt till fotboll som helst, vilket möjligen i min mening skulle kunna få gårdagens match mellan Frankrike och Argentina att leva lite farligt. Men en match som motsvarar dessa krav lever vidare som ett eko i VM-historien.

Vilka är de största och bästa VM-matcherna i historien? Det här kan man svara lite olika på beroende på vad man har för egna minnen. Att det är en öppen diskussion kan det inte råda någon tvekan om. Det är också en rätt personlig uppfattning. Alltså passar det rätt bra att detta är mina fem bästa VM-matcher baserat på de VM jag faktiskt medvetet har upplevt (1986 och framåt):

(5) Kamerun 2-3 England – 1990, kvartsfinal

Två perfekta stormar drabbade samman här. England hade ett bättre landslag än vad de haft på mycket länge. Kamerun var det charmiga laget som var detta VM:s stora överraskning. Matchen svängde. England tog ledningen i första halvlek. England gjorde som England alltid gör, darrade, och tappade till 1-2 mitt i andra halvlek. Två straffar av Gary Lineker tar matchen först till förlängning och därefter England till sist till semifinal. En gastkramande rysare.

(4) Sovjet 3-4 Belgien – 1986, åttondelsfinal

När gruppspelet i Mexiko var klart pratades det på fullt allvar om Sovjet som en av de stora favoriterna till slutsegern. Inte så konstigt kanske efter deras uppvisning i gruppspelet. Matchen mot Belgien i ett stekhet Léon blev ett drama i många akter. Igor Belanov gav Sovjet ledningen, Scifo kvitterade, Belanov gav Sovjet ledningen igen, Ceulemans kvitterade. 2-2 i full tid där Belgien visade sig starkast i förlängningen. Minst två av Belgiens mål godkändes mycket tveksamt av svenske domaren Erik Fredriksson som aldrig dömde VM igen.

(3) Argentina 2-2 England – 1998, åttondelsfinal

Tio modiga lejon och en dum liten pojke. Så lät rubrikerna efter den här matchen i en överreaktion som skulle komma att förgifta landslagslivet för en hel engelsk gyllene fotbollsgeneration. Det dolde en strålande fotbollsmatch och ett ett ångestkrypande fotbollsdrama. Två snabba straffar föregick Michael Owens fantastiska soloräd innan Javier Zanetti kvitterade på en strålande variant innan halvtid. David Beckhams utvisning på en våldsamt överspelande Diego Simeone satte scenen för resten av matchen och ännu en blytung engelsk strafförlust.

(2) Frankrike 1-1 Brasilien – 1986, kvartsfinal

Matchen som fick många hjärtan att brista. Det var det förmodligen allra sista sambalagets från Brasilien allra sista chans och uppvisning. Inte riktigt lika piggt och elektriskt som 1982 men bra nära. Kvartsfinalen mot Frankrike blev episk där Careca gav Brasilien en tidig ledning innan Michel Platini kvitterade innan halvtid. Chanserna avlöste varandra i ett kokande Guadalajara, där en halt och lytt Zico blir inbytt i andra halvlek och knappt hinner in innan han får ta en straff och missa densamma. Brasiliens målvakt Carlos gör en halv Schumacher på ännu en fransk anfallare. Matchen går till straffar, där stolpen och en magisk otur dödar Brasiliens VM-hopp och frälser Frankrike.

(1) Tyskland 0-2 Italien – 2006, semifinal

Det var den allra första iterationen av det nya, charmiga Tyskland. Början på den nya tyska vågen och de första explosionerna av Das Reboot. Det var samtidigt precis som 24 år tidigare ett skamfilat Italien som kom till detta VM i svallvågen av Calciopoli. Det blev en av dessa episka fotbollsmatcher, som fick desto mer nerv eftersom det var just semifinal, och som trots att det stod 0-0 efter 90 minuter ändå var en gastkramande spännande fotbollsmatch av högsta kvalitet och med många chanser. Förlängningen skänkte oss till sist avgörandet efter vilken matchen egentligen hade två vinnare.

:::

VM-KOLLEN

Rassija – Det var VM-fest i Ryssland sedan de vunnit mot både Saudiarabien och Egypten och tagit sig till slutspel. Men så fort de mötte kompetent motstånd i form av Uruguay blev det tvärstopp. Det absolut enda som talar för dem ikväll mot Spanien är hemmaplan. Inget annat.

Messy – Skönt att verkligheten hann ifatt Argentina och att de nu åker hem. Leo Messi är en strålande fotbollsspelare men jag har hunnit bli makalöst trött på den här sagan att han skulle vara bra nog att mer eller mindre ensam vinna VM åt Argentina. Det är han inte, det är ingen.

Godín – Det finns matcher bara en mor kan älska, det finns spelare inte ens en mor kan älska. Allt sådant där struntar jag i. Diego Godín är en fantastisk mittback, förmodligen världens bästa under 2010-talet som helhet, och förtjänar allt pris som de främsta offensiva spelarna alltid får.