England vann en straffläggning. Det har bara hänt en enda gång tidigare i den långa mästerskapshistorien. Det var EM 1996 mot Spanien i kvartsfinalen. Det var inte någon långvarig glädje. Redan i nästa match blev det istället stryk på straffar, i semifinalen mot Tyskland. Den store straffsumparen den gången hette Gareth Southgate.
Därefter har England förlorat på straffar 1998, 2004, 2006 och 2012 utan att ha vunnit en enda straffläggning. Straffar i mästerskap har varit ett stort, svidande engelskt trauma. När matchen mot Colombia obevekligen drog sig mot just straffar var det ett trauma som flimrade framför allas ögon. Inte en gång till, inte samma sak ännu en gång!
Det är på sätt och vis historiskt passande att när England om inte dödar så åtminstone jagar bort det där straffspöket så gör de det med Gareth Southgate bredvid planen, som Englands förbundskapten. Ett av Englands strafftraumas mest kända ansikten har nu fått vara med och göra straffar till något med inte all nödvändighet negativt för England.
För let’s face it, utan straffar hade det kanske inte blivit någon kvartsfinal för England i detta VM.
England har gjort nio mål i detta VM. Bara Belgien har gjort fler. Detta skulle kunna ge en bild av ett offensivt fritt flödande England. Men sanningen är i själva verket en helt annan. Av dessa nio mål har England bara gjort ett enda spelmål, Raheem Sterlings och Jesse Lingards mot Panama. Fem mål har kommit på fasta situationer. Tre mål således på straff.
Det här skrämmer knappast Sverige, Englands motståndare i kvartsfinalen på lördag. Sverige är ett av VM:s defensivt sett bäst organiserade lag. Fasta situationer kan de hantera alldeles utmärkt. Straffar borde de kunna undvika att dra på sig. England har inte visat upp något i sitt spel som tyder på att de skulle vara särskilt bra att luckra upp vad inget annat lag hittills har luckrat upp.
Glädjen är naturligtvis stor i England. Lättnaden möjligen ännu större. Oj, vad mycket som hängde på den här åttondelsfinalen mot Colombia. En förlust hade varit nästan olidlig. Dels på grund av förspelet där England vilade alla spelare mot Belgien. Dels på grund av möjligheten som på Englands slutspelshalva har öppnat sig att faktiskt ta sig hela vägen till VM-final.
Med lättnaden följer förståeligt nog en känsla av eufori. Allt blir i någon mening fantastiskt. Utfallet tillåts diktera hur vi upplever allt som har hänt. Det leder inte nödvändigtvis till nyktra omdömen. Gareth Southgate kommer hyllas som hjälte och geni dessa dagar naturligtvis, precis som Roberto Martinez. Ändå är det hyllningar som ärligt talat inte känns särskilt motiverade.
Det fanns frågetecken kring Englands spel efter gruppspelet, trots segrar mot både Tunisien och Panama. Det såg inte överdrivet mycket bättre ut mot Colombia egentligen. England är som många andra lag i detta VM. Det ser rätt bra och flytande ut fram till motståndarnas straffområde. Väl där så är det mer eller mindre tvärstopp.
Matchcoachningen av Gareth Southgate mot Colombia lämnar ganska mycket kvar att önska. Beslutet att låta Dele Alli starta matchen var möjligen förståeligt på ett sätt, men kändes med facit i hand förhastat. Bytet av Alli mot Eric Dier i ställningen 1-0 var ett defensivt byte som rubbade Englands balans och ambition, gav upp kontrollen över matchbilden och höll på att kosta dem matchen.
Vad Gareth Southgate trots detta ska ha beröm för är att ha skapat en kultur och ett klimat i det engelska landslaget där det ändå faktiskt är möjligt för England och engelska spelare att trots att de på det mest brutala sätt tappat till 1-1 på tilläggstid, gå in till en förlängning och därefter en straffläggning och faktiskt palla trycket, att kunna fungera under en närmast omänsklig press.
Taktiskt har Southgate ännu inte gjort några större saker med detta England. Psykologiskt har Southgate däremot på relativt kort tid hunnit med att göra väldigt mycket med England. Alla som har följt England de senaste tio-tjugo åren i olika mästerskap vet vilken betydelse psykologin har spelat. Spelare som krymper så fort de drar på sig landslagströjan.
Att England befinner sig på en slags psykologisk resa blir desto tydligare när de ställs inför alla sina gamla spöken utan att fallera. England har aldrig kunnat spela som favoriter i matcher de måste vinna. England har aldrig kunnat vinna en straffläggning. England gick in som favoriter mot Colombia i en match de av många skäl var piskade att vinna. England vann på straffar!
England ställs nu mot ett annat spöke i kvartsfinalen – i form av Sverige och i form av underskattning. Alla var så väldigt förskräckta inför den här matchen mot Colombia att det just inte har funnits någon rädsla kvar för Sverige. Nu måste England visa upp ett annat verktyg i sin låda, det vill säga kunna släppa framgången och snabbt ladda om för nästa uppgift.
Det kommer behövas! För vilket drama det kommer bli. Gareth Southgate har dock lyckats ge England deras kanske viktigaste tillgång i detta VM. Han har med sin personlighet och sitt sätt att vara och att prata fått alla i England, journalister, kritiker, supportrar, att faktiskt vilja att det ska gå bra för England och för Southgate.
England har börjat gå att tycka om igen! Vinsten på straffar mot Colombia såg till att säkerställa åtminstone den vinsten för England med detta VM, oavsett hur det går i kommande kvartsfinaler, semifinaler och eventuella VM-finaler.
:::
VM-KOLLEN
North – Småfånigt samband kanske men givet att jag har stört mig rätt hårt på hur amerikanska twitterexperter ständigt gnäller om domarnivån i europeisk fotboll så är det en slags skön ironi i hur den amerikanske domaren fullständigt tappade greppet om gårdagskvällens match.
South – Europeiska fans har av olika skäl varit rätt njugga med att åka till Ryssland för VM, men sydamerikanska fans har inte haft några sådana tankar alls. Det har gett detta VM, som trots allt går i Europa, en sydamerikansk feeling från läktarna. En rätt angenäm upplevelse.
Street – Många störde sig på Colombias beteende på planen. Jag fastnar mellan att å ena sidan finna det upprörande även jag men å andra sidan på något sätt ändå älska det hela. Rent matchpsykologiskt tror jag Colombia nog tänkte helt rätt som försökte och lyckades göra matchen mot England till en street fight.
:::
TRANSFERKOLLEN
Lee Grant, Stoke till Man Utd. Rutinerad långkörare som värvas som tredje målvakt till Man Utd som hellre skickar ut sina yngre målvakter på lån. Klok tanke. Man kan säga att Lee Grant är för José Mourinho i Man Utd ungefär vad Magnus Hedman en gång var för Mourinho i Chelsea. Godkänd – (++)