Han har mycket kvar att bevisa, Gareth Southgate. Hans meriter som manager är minst sagt tunna och sträcker väl sig egentligen inte längre än att ha blivit nedflyttad ur Premier League med Middlesbrough. Hans England har knappast ännu svarat för någon bedrift som gör att vi kan känna oss särskilt övertygade om lagets framsteg och utveckling.
Ändå är Southgate just nu en hyllad engelsk förbundskapten. Delvis en direkt följd av att England har tagit sig till VM-kvartsfinal, resultat styr ofrånkomligen perception. Delvis för att Southgate har lyckats med den kanske större bedriften att göra England möjliga att tycka om igen, lättare att relatera till och skapa ett landslag som verkar tycka det är roligt att vara ett landslag igen.
Gareth Southgate är knappast en av världens bästa managers. Dessa rör sig nu för tiden utan undantag inom klubbfotbollen, i de största klubbarna, i de största ligorna, i Champions League. Men Gareth Southgate är Englands första moderna förbundskapten, en praktisk och filosofisk förändring i FA:s tänkande som har stor del i att förklara Englands framsteg.
Delvis speglar det landslagsfotbollens förändrade ställning i stort och dess reträtt inför klubbfotbollens expansion. Den har inte alls samma status som den en gång i tiden, faktiskt för inte särskilt länge sedan, ändå hade. Därmed har jobben som förbundskapten öppnat upp sig som en alternativ karriärväg för yngre managers som vill göra sig ett namn eller haft svårt att hitta fotfästet.
Vi ser många exempel på just detta. Joachim Löw i Tyskland är det kanske mest uppenbara exemplet. Julen Lopetegui i Spanien hamnar även han i det facket. En föregångare till dem alla är självfallet Sveriges egen Lars Lagerbäck, som verkligen gick den så kallade förbundsvägen. Inget fel med det alls. Gareth Southgate vandrar onekligen i samma fotspår.
Delvis speglar det Englands förändring. Att vara förbundskapten i England har, egentligen ändra fram till och med Sam Allardyce, betraktats som varje tränares största hedersbetygelse. Den tänkta slutstationen för en redan väldigt framgångsrik klubbkarriär som manager, en slags skarp emeritus-positon att avsluta sin karriär med.
Detta har fört med sig vissa oönskade effekter. Ett förbundskaptensjobb som har tillsatts som en slags emeritus-position har föga förvånande genomförts med en motsvarande grad av metodik och professionalism. Tränare som gör sina sista jobb som förbundskapten är av naturliga skäl benägna att bara falla tillbaka på sådant de alltid gjort, samma hunger finns inte där.
Vad anställningen av Gareth Southgate som Englands förbundskapten har gjort är att på samma sätt som i flera andra länder betraktas England nu i allt väsentligt som en annan variant av ett klubblagsjobb, med samma mentalitet och tankesätt, om än utifrån annorlunda förutsättningar och annan klocka. Det har helt enkelt skett en professionalisering.
Det betyder att saker inte längre lämnas åt slumpen, att man litar på att saker ska ordna sig mer eller mindre av sig själva, eller förlitar sig på hokus-pokus om hur saker alltid har gjorts. Psykologi har varit ett av Englands problem i alla mästerskap, inte minst i samband med straffar. Okej, då hittar vi metoder för att arbeta med psykologi i landslaget. Vi tränar och förbereder oss!
Taktiskt har England blivit utmanövrerade i varenda mästerskap sedan millennieskiftet. Åldrande förbundskaptener har hållit fast vid föråldrad taktik. Gareth Southgate har mycket kvar att jobba med rent taktiskt, han har knappast hittat alla nycklar, men han har åtminstone satt ett taktiskt ramverk som gör det möjligt för England att kontrollera matchbilder, om än inte dominera dem.
Rent praktiskt har England ofta fällt sig själva. Det ligger nära i tanken att England skulle vara så upptagna av sin egen framgång mot Colombia att de missar att förbereda sig mentalt och fysiskt inför matchen mot Sverige. Vi får se hur det blir med den saken, men redan direkt efter matchen betonade i alla fall Southgate att nu gällde det just att nollställa och förbereda sig.
England behöver inte världens bästa manager som förbundskapten, framför allt eftersom landslagsfotbollen inte längre drar till sig de främsta tränarna eller visar upp den bästa fotbollen. Men England behöver, som visat sig så värdefullt för så olika länder som Tyskland, Spanien och Sverige, en manager som tar jobbet som Englands förbundskapten på samma allvar som vore det ett klubblag.
England behöver en modern förbundskapten och England behöver en professionell landslagsledning. Med Gareth Southgate har England efter många år till sist fått både det ena och det andra.
:::
VM-KOLLEN
Extra – Intressant ändå vad Dale Johnson påpekade under gårdagen att det hittills under VM inte blivit ett enda mål under en förlängning, under totalt tre förlängningar om jag räknar rätt i skallen. Är förlängningar i själva verket något överflödigt, ska man gå direkt till straffar?
Hybris – Väl så många svenskar pratar om Sverige som favoriter och med en stor chans till semifinal än engelsmän som tänker samma sak om England. Men det är alltså England som har hybris och alltid tror de är bäst i världen, och Sverige som är ödmjuka?
Knockout – Många referenser till tidigare möten mellan England och Sverige som snurrar runt. Det får man väl göra vad man vill av. Min tanke är att det är första gången någonsin som Sverige och England möts i en ren utslagsmatch i ett mästerskap. Vilket ger matchen en unik dynamik.