VM är toppen på en pyramid av turneringar mellan länder och landslag. Det är ett utmärkande drag för landslagsfotbollen att det finns globala och kontinentala turneringar för mer eller mindre allt. För herrar och för damer, för seniorer och för juniorer och ungdomar i alla tänkbara åldrar, för minoriteter och för icke-affilierade, för handikappade och så vidare.
Klubbfotbollen har inte detta på alls samma sätt. Där finns framför allt de stora kontinentala turneringarna, i Europa hittar vi Champions League och Europa League. Dessa har en motsvarighet på ungdomssidan. Och FIFA har ett embryo till ett VM för klubblag. Men gemensamt för dessa är så klart att de bara berör de högst rankade klubbarna i varje land.
Måste det vara på det sättet, bör det vara på det sättet? Naturligtvis finns det ett stort värde i att de absolut bästa klubbarna tävlar mot varandra i Champions League och i Europa League, så det vill man ju inte ska försvinna. Däremot är det möjligt att, inte minst för klubbarna därunder i Premier League, se värdet med åtminstone en tredje europeisk cupturnering.
Det är en tanke som i själva verket kan dras längre. Vore det inte en relevant idé att organisera en europeisk cupturnering mellan klubbar från deltagande länders andradivisioner, tredjedivisioner och så vidare? Givet Englands gränsdragning till så kallad nonleague-fotboll hade det naturligtvis kunnat vara en intressant tanke med en europeisk cupturnering för motsvarande nonleague-klubbar.
Det skulle onekligen vara en extra krydda och en annan dimension i tillvaron för klubbar som annars bara kan se europeisk fotboll på TV. Det är ett sätt att vidga sina perspektiv, ta in nya intryck, möta annat motstånd och kanske inte minst skapa starka minnen och stora ögonblick. Det är svårt att tänka sig annat än att det skulle vara väldigt utvecklande för de klubbar som deltar.
Bochum mot Birmingham, Sunderland mot Kaiserslautern, AFC Wimbledon mot 1860 München, Ebbsfleet och Wrexham mot Hansa Rostock och Carl Zeiss Jena – frestande möjligheter bara inom den tyskengelska zonen.
Det är en idé med vissa praktiska komplikationer. Spelschemat skulle kunna vara ett problem, men samtidigt deltar dessa klubbar redan i flera inhemska cuper som skulle kunna anpassas. Finansiellt skulle det kunna vara en belastning, men givet att resor är relativt billiga nu för tiden borde det inte vara någon omöjlig belastning åtminstone för klubbar på National League-nivå.
Det skiljer sig så klart mellan olika länder vad divisionerna håller för nivå och var gränsen går mellan proffsligor och nonleague-fotboll. Nonleague kan i Tyskland sägas börja efter 3. Liga, i Italien allt efter Serie C, och i Spanien förmodligen allt efter Segunda. Frankrikes National Division kunde vara aktuell, därifrån ju inte minst Les Herbiers den här säsongen tog sig hela vägen till fransk cupfinal.
Det är inte någon helt ny idé. Från och med slutet av 1960-talet, när man kan tänka sig att detta med internationalismen stod som allra högst i kurs, skapades ett antal bilaterala och multilaterala turneringar som sedemera dött ut, bland dem Anglo-Italian Cup. En sådan turnering var Barassi Cup, en turnering för vinnarna av FA Amateur Cup och dess italienska kusin Coppa Italia Dilettanti.
Syftet med europeisk fotboll var en gång i tiden att föra länder och folk från olika länder och kulturer samman på ett naturligt sätt. Kanske inte ett syfte som alla gånger längre känns helt självklart med Champions League. Kanske skulle europeisk cupfotboll mellan klubbar lägre ned i de nationella seriesystemen vara ett sätt att väcka lite liv i det syftet igen.
En inte så dum idé kanske i dessa dagar då det snarare finns en benägenhet att vilja dra sig ur europeiska samarbeten och isolera sig från sina grannar, att bygga murar istället för broar. Det hade exempelvis, utan att alls veta svaret, varit lite intressant att följa Brexitsiffrorna i städer med klubbar som har en europeisk tradition – Nottingham, Ipswich, Leicester med flera.
Kanske är detta också en möjlig, positiv följd av Englands framgångar i VM, att engelsmännen återupptäcker glädjen med internationell samvaro och återigen börjar se sig själva som en del av världen, och världen som en del av livet och vardagen i England.