Han är älskad och omtyckt varhelst i världen han har varit verksam. Han är så klart intimt sammankopplad med Newcastle där han hade några säsonger som Newcastles fortfarande drömmer sig tillbaka till. Men Bobby Robsons kanske allra största insats som manager, hans livsverk om man så vill, kom innan allt detta, innan sina europeiska äventyr, till och med innan Englandsjobbet. Den kom med Ipswich Town under ett i 1980-talet övergående 1970-tal.
När Bobby Robson tog över Ipswich i början av 1969 var det många som såg det som ett oinspirerat val. Det var fortfarande en klubb som levde med närminnet av Alf Ramseys fantastiska resa med klubben som först såg dem vinna Division Two 1960-61 för att säsongen därpå, som nykomlingar, vinna Division One, det vill säga Premier League. Förväntningarna var därefter, även om Ipswich hunnit med att åka ur Division One igen sedan Ramsey tagit över England.
Det borde egentligen ha varit ett omöjligt jobb för en då 36-årig Bobby Robson att med Ipswich kliva ut ur Alf Ramseys formidabla skugga, än hellre lyckas överträffa dennes prestation. Men han skulle lyckas. Det var inte utan sina problem från början då flera spelare som varit med om framgångarna i början av 1960-talet fortfarande var kvar i klubben och alldeles uppenbarligen inte längre hade hungern eller ödmjukheten att ta laget framåt.
Men Bobby Robson skulle tidigt få viktiga pusselbitar på plats. Viktigast var kanske anställningen av Ron Gray som chefsscout i början av 1970-talet, en anställning som skulle göra Ipswich till en av de mest framstående klubbarna i England vad gällde utveckling av egna ungdomar, vilket maximerade Ipswichs knappa resurser i jämförelse med giganter som Man Utd och Liverpool. Det skulle visa sig ge effekt inom bara några få år.
Säsongen 1972-73 började konturerna sätta sig för Ipswich. Trevor Whymark, Mick Mills, Kevin Beattie, Alan Hunter, Mick Lambert, Bryan Hamilton, George Burley med flera var samtliga i tidiga 20-årsåldern men var nu färdiga spelare för a-laget. Under dem skulle deras akademilag vinna FA Youth Cup två gånger under mitten av 1970-talet. Ipswich slutade säsongen på fjärde plats i Division One, och kvalificerade sig därmed för UEFA-cupen.
Det var starten på Ipswichs storhetstid, tio år som skulle komma att definiera hela deras historia och klubbidentitet. Tio år under vilka de närmast utan uppehåll skulle delta i europeiskt cupspel och konkurrera om titlar i såväl liga som cuper. Ett årtionde då Ipswich dansade på samma bana som jättarna både i England och i Europa. En period som fortfarande lever kvar i drömmar och minnen hos Ipswichs supportrar, gamla som unga.
Ipswichs allra första match i UEFA-cupen blev tuffast tänkbara, mot självaste Real Madrid, säsongen 1973-74. Ingen gav egentligen Ipswich någon chans. Men 1-0 på Portman Road efter en turlig styrning följdes upp av ett mästerverk i försvarsspel på Santiago Bernabeu och Ipswich gick vidare. Som bragd betraktat en närmast identisk föregångare till Sveriges playoff-seger mot Italien. Lazio skulle besegras på en väg som slutade i kvartsfinal efter straffar.
Ipswich skulle fortsätta plåga och prägla Europa de kommande åren. FC Twente blev för tuffa i första omgången 1974-75. Regerande mästarna Feyenoord slogs ut i första omgången 1975-76 innan det blev förlust mot blivande finalisterna Club Brugge i andra omgången. 1977-78 tog sig Ipswich till tredje omgången mot Barcelona, vann med 3-0 på hemmaplan, men förlorade likt IFK Göteborg med samma siffror på bortaplan och sedan på straffar.
Hemmavinsten mot Barcelona räknas bland de finaste i Ipswichs historia, men en annan förmodligen ännu finare match kom lite senare samma säsong. Ipswich var nederlagstippade när de i maj 1978 gick ut på Wembley för FA-cupfinal mot Arsenal. Men Ipswich dominerade överraskande nog matchen, och hade tre skott i stolpen innan Roger Osborne avgjorde med matchens enda mål i den 77:e minuten. Det var Ipswichs första stora titel sedan Alf Ramsey.
Vid det här laget hade nya spelare integrerats framgångsrikt i laget. Paul Mariner hade värvats som tung center. Alan Brazil hade kommit fram som partner till denne och bakom dem spelade Eric Gates. Terry Butcher som mittback. Den unge, extremt talangfulle skotten John Wark hade också tagit sig in i laget och fyllde en väldigt viktig funktion på centralt mittfält, som spelfördelare och med sin spelintelligens och positionsspel även en viktig målskytt.
En av Bobby Robsons största bedrifter med Ipswich anses vara att han under sina 13 år som manager bara värvade 14 spelare. Självfallet även en nickning till det jobb som chefsscouten Ron Gray gjorde med att scouta och utveckla ungdomar för Ipswich. Men det visar även på att när Ipswich väl värvade spelare så var det väldigt lyckade värvningar. Och få värvningar inom engelsk fotboll under den här tiden blev mer lyckade än Arnold Mühren och Frans Thijssen.
Utländska spelare i engelsk fotboll var vid den tiden något mer eller mindre helt nytt. Media gjorde störst sak av Ricky Villa och Osvaldo Ardiles i Tottenham, men Mühren och Thijssen gjorde det större avtrycket på engelsk fotboll. Dittills hade Ipswich spelat en klassiskt och väldigt direkt engelsk fotboll. Mühren och Thijssen var inte traditionella wingers, utan istället mittfältare som spelade från kanten av mittfältet. En mild variant av total voetbal kom till Ipswich.
Bobby Robson hade dragit slutsatsen att om Ipswich skulle kunna bygga vidare på sina framgångar och överträffa dem så var de också tvungna att utvecklas taktiskt längs dessa linjer. Det tog några säsonger att få riktigt genomslag, med ljumna insatser i Cupvinnarcupen och UEFA-cupen, men lagom till början av 1980-talet var Ipswich redo att återigen chocka Europa. De stod på tröskeln till vad som skulle bli och fortfarande är klubbens bästa säsong någonsin.
Säsongen 1980-81 såg Ipswich göra en flerfrontsutmaning på såväl ligatiteln, FA-cuptiteln som UEFA-cuptiteln. Detta var under en tid när att vara bäst i England var synonymt med att vara bäst i Europa, det var Liverpools tid och det var Nottingham Forests tid. Det var en period då många engelska klubbar hade framstående fotbollslag. Det var samtidigt en säsong då Ipswich ända in i april fortfarande i högsta grad var med i kampen om alla tre titlar.
UEFA-cupen inleddes mot Aris Thessaloniki där Ipswich vann med 5-1 på Portman Road, efter fyra mål av John Wark, innan returmatchen i Grekland höll på att ta en ände med förskräckelse sedan grekerna gått upp i 3-0-ledning efter en timme. Eric Gates skulle däremot punktera matchen med att göra 3-1 i den 75:e minuten. Tjeckiska Bohemians väntade i andra omgången där Ipswich vann med 3-0 på Portman Road och med 3-2 sammanlagt.
Widzew Lodz väntade i tredje omgången, som precis skulle inleda sin storhetstid och som redan slagit ut både Man Utd och Juventus. Men Ipswich gjorde fläsksylt av även dem på Portman Road, vann med 5-0 efter ännu ett hattrick av John Wark och en lysande insats av Frans Thijssen, innan Ipswich cruisade hem matchen i Lodz efter att ha vunnit med sammanlagt 5-1. Detta gav dem en väldigt tuff lottning i kvartsfinalen mot franska Saint-Etienne.
För en gångs skull började Ipswich kvartsfinalen på bortaplan. Saint-Etienne var vid den här tiden ett formidabelt fotbollslag, ett av Europas bästa, med spelare som Johnny Rep, Patrick Battiston och Michel Platini i laget. De hade besegrat Hamburg överlägset i förra omgången. När Johnny Rep gjorde 1-0 efter en kvart trodde de flesta på något liknande, men Ipswich visade upp ett mästerverk i ren kontringsfotboll, vände och vann matchen med 4-1.
Bobby Robson skulle kalla den insatsen för en ”tremendous, almost faultless performance”. Det blev inte mycket sämre i returen då Ipswich följde upp med att besegra Saint-Etienne på Portman Road med 3-1. Sammanlagt 7-2 alltså mot ett av Europas då bästa fotbollslag. Aldrig förr och aldrig senare har Ipswich nått högre höjder än så. Några veckor senare skulle Ipswich tvingas upprepa bedriften mot FC Köln.
Men i april började till sist en lång säsong komma ifatt Ipswich. Det var en säsong med 42 matcher, de hade tvingats till omspel i FA-cupen, de var under två veckor i april piskade att spela sex matcher, inkluderandes båda semifinalerna mot Köln, FA-cupsemifinal mot Man City, en seriefinal mot Aston Villa och ytterligare två ligamatcher. Det var ett bisarrt spelschema som Ipswich med en relativt sett tunn spelartrupp stod illa rustade för.
Ipswich inleder mot Köln hemma på Portman Road. John Wark gör matchens enda mål som Ipswich alltså vinner med 1-0. Tre dagar senare var det Villa Park som gällde och FA-cupsemifinal mot Man City. En match som gick till förlängning innan Man City lyckades göra 1-0 på frispark, en match i vilken Kevin Beattie dessutom drog på sig en säsongsavslutande skada. Ytterligare tre dagar senare, Villa Park igen, nu en seriefinal mot ligaledarna Aston Villa.
Alan Brazil och Eric Gates gör målen som ger Ipswich en viktig seger borta mot Aston Villa och Ipswich leder i det här läget ligan med fem matcher kvar av säsongen. Men spelschemat, kanske också förmågan att hålla koncentrationen uppe i match efter match, kommer till sist ifatt Ipswich som förlorar båda sina två därpå följandel ligamatcher, och ger Aston Villa det försprång som till sist skulle ge dem ligatiteln.
Den intensiva perioden avslutas med returmatchen mot Köln, i Köln. Våg efter våg av tyska anfall strandar på Ipswich försvar, lett av den för kvällen formidable Terry Butcher. Det är en av de stora engelska försvarsinsatserna av Terry Butcher, en sådan här insats som om den är svensk ger honom sex getingar och inte bara en nedblodad tröja. Och när Ipswich nickar in 1-0 i den 64:e minuten och avgör semifinalen så jodå, då är det Terry Buther som sätter dit huvudet.
UEFA-cupen avgörs i maj i form av ett dubbelmöte, mot AZ Alkmaar som samma säsong vann den holländska dubbeln. Återigen börjar Ipswich på hemmaplan. Ett Ipswich som har tomt i tanken, som går på rena ångor och på ren vilja. Men vilken vilja! Återigen blåser Ipswich ett av Europas starkaste fotbollslag av planen på Portman. John Wark igen, han gjorde mål i varenda omgång av UEFA-cupen under säsongen, Frans Thijssen, Paul Mariner gav 3-0 till Ipswich inför returen.
Ipswich hade ena handen på UEFA-cuptiteln men var tvungna att faktiskt göra en professionell match mot AZ Alkmaar på bortaplan. Kanske något oroväckande då alla deras år i UEFA-cupen präglats av just väldigt starka hemmamatcher följda av svagare bortamatcher. Men Frans Thijssen sätter tonen omedelbart efter fyra minuter med ett volleymål, och även om AZ Alkmaar till sist vinner matchen med 4-2 är Ipswichs UEFA-cupvinst aldrig riktigt hotad.
Bobby Robson uppnådde aldrig vad Alf Ramsey uppnådde med Ipswich. De slutade tvåa i Division One bakom Aston Villa 1980-81. Säsongen därefter slutade Ipswich tvåa igen, den gången bakom Liverpool. Men Bobby Robson uppnådde däremot med Ipswich vad Alf Ramsey aldrig uppnådde. Han gav Ipswich en genuin och ihållande storhetstid, han gjorde ett respekterat namn av Ipswich i europeisk fotboll, fortfarande, och han vann en europeisk cuptitel.
Det var, det är och det förblir en av de stora prestationerna inom engelsk fotboll, av en klubb som egentligen inte borde ha någon business att vinna europeiska cuptitlar. Under mer eller mindre hela 2000-talet har Ipswich fört en förhållandevis anonym tillvaro i Football League och EFL Championship. Det pratas väldigt mycket om Aston Villa, om Nottingham Forest, om Leeds och om Sheffield Wednesday med flera. Ipswich glöms ofta bort.
Men Ipswich hör hemma i samma sällskap. En beståndsdel av vad som gör engelsk fotboll och Football League så fantastiskt. Och det, mer än något annat, mer än den där VM-semifinalen för England för 28 år sedan, mer än åren med Barcelona, betraktar jag som Bobby Robsons största managergärning. Som hans livsverk. Han gjorde Ipswich till en engelsk och europeisk toppklubb. Han vann UEFA-cupen med Ipswich, han förlorade aldrig en europeisk hemmamatch med Ipswich.
Det är vad som verkligen gör honom till More Than A Manager.
:::
VM-KOLLEN
Allez – De flesta verkar hålla Frankrike som favoriter ikväll. Personligen tror jag nog att jag håller Belgien som (knappa) favoriter. Om inte något slags nationellt lillebrorskomplex får alltför stort utrymme. Belgien känns lite mer kompletta spelare för spelare, och mer samspelade.
Fiender – Kroatien står knappast på Rysslands sida i konflikten med Ukraina, vilket fick vissa spelare att sätta sig i blåsväder efter vinsten mot dem. England är därtill heller knappast såta vänner med Ryssland dessa dagar. Kan bli en något märklig atmosfär när dessa båda lag intar Luzhniki i Moskva på onsdag.
Allsvenskan – Känns smått bisarrt att det spelas allsvensk fotboll inte bara samtidigt som VM pågår utan därtill samtidigt som Sverige spelar VM. Men på ett sätt är det väl skönt att kunna konstatera att det är inte bara bordtennisen som på flera sätt är lite garage i svensk idrott.
:::
TRANSFERKOLLEN
Jack Wilshere, Arsenal till West Ham. Det var väl för väl att det inte blev något Fenerbahce för Wilshere i alla fall. Det är svårt att säga något definitivt om den här värvningen på förhand. Vi vet vad Wilshere kan, och i så fall har han mycket att bidra med till West Ham. Vi vet också att han av olika skäl sällan får ut vad han kan. Chansning värd att göra för West Ham som behöver förstärka sitt mittfält. Väl godkänd – (+++)