England är eld och lågor samtidigt som landet står i lågor. Ungefär så kan väl läget sammanfattas när England ska spela VM-semifinal för första gången på 28 år, och för blott tredje gången i landets historia, samtidigt som den brittiska Tory-regeringen imploderar över sig själva och sin populistiskt förljugna Brexit-politik vars praktiska konsekvenser nu plågat dem i två år.
Det är en ironi som inte rimligtvis kan undgå någon att samtidigt som brittiska politiker har viftat med Brexitkortet som en red herring för att slippa hantera att det utbredda missnöjet i själva verket gäller dem, och på så vis försökt isolera England från världen i övrigt, så har Englands landslag under detta VM fått England att mer än på väldigt länge känna sig som en del i denna värld.
Att läsa en engelsk tidning dessa dagar är att få en bild av ett mer eller mindre sammanfallande England om man läser den framifrån, men få en helt annan bild av ett helt land som snarare faller i varandras famnar om man istället väljer att läsa den bakifrån. Politiker påstås representera folket, men i den utsträckning fotbollen symboliserar sitt samhälle verkar politiken out-of-touch.
Det har av flera konstaterats att en stor anledning till att Englands landslag i allmänhet och Gareth Southgate i synnerhet har blivit så älskad och uppskattad under denna sommar är inte bara att de är så väsensskilda från tidigare årgångar av Englands landslag, utan också att hans ledarstil är en sådan tydlig kontrast till landets politiska ledarskap. Inte någon orimlig tankegång.
Ändå tenderar kanske sådana tankegångar åtminstone halvt blunda för det viktigaste skälet till denna kärlek – framgången! Att England och Southgate är älskade och uppskattade är så klart en direkt följd av att de har gjort, till och med gör, ett framgångsrikt VM. Men kanske är även detta en tydlig kontrast, brittiska politiker är just inte framgångsrika på någonting längre.
Kommer sommaren som inte verkar vilja ta slut ändå ta slut för England ikväll mot Kroatien? Även om så skulle bli fallet kommer detta VM ha resulterat i något genuint positivt för England, både som land och landslag. Få om någon vågade hoppas på några större framgångar för England inför VM, efter att under alltför många år och mästerskap fått alla hopp krossade.
Det är vad som gör kvällens match på något sätt unik för England. För första gången i detta VM, kanske till och med den första matchen på över ett årtionde, kan England gå ut och spela i stort sett utan någon som helst annan press än den de lägger på sig själva, att bara spela med glädje och möjligheten att under de närmaste tre-fyra dagarna lyfta de engelska drömmarna till nya höjder.
Det är Englands tredje VM-semifinal genom tiderna. Vad som går att säga om de tidigare två semifinalerna är att de samtidigt båda har blivit klassiker, men framför allt hör till Englands kanske bästa matcher någonsin. Matchen mot Portugal och Eusebio i VM 1966 var fantastisk, även om historien av lätt insedda skäl skulle komma att prata mer om VM-finalen mot Västtyskland.
Tårarna i Turin, och starten på vad som under årtionden skulle komma att bli Englands kommande straffpsykos, kunde tänkas som något England helst av allt glömde. Men den sommaren, precis som den här sommaren, har etsat sig fast i den engelska folksjälen. Det var dessutom en riktigt bra fotbollsmatch, Englands kanske bästa, den moraliska finalen som många såg den.
Västtyskland var en formidabel motståndare i den semifinalen. Kroatien når knappast upp till den nivån, matcherna mot Danmark och Ryssland förskräcker knappast, ändå är de naturligtvis långt ifrån ofarliga och i Luka Modric har Kroatien detta VM:s förmodligen bästa spelare, åtminstone bäst presterande spelare. Lägg till det synnerligen kompetenta spelare bredvid Modric.
England står inför semifinalen med ett omvänt upplägg från kvartsfinalen mot Sverige. Då var det England som precis kom från en lång förlängning, mötte ett relativt utvilat Sverige, och bland annat därför förmodligen medvetet valde att dra ned på matchtempot. Nu är det England som haft en relativt lugn match, och ett Kroatien som har gjort två långa förlängningar i rad.
Hur ska England bäst utnyttja denna omständighet, tillsammans med att Kroatien rapporteras vara drabbade av några skador på viktiga spelare? Istället för att dra ned på tempot som mot Sverige är det kanske istället rätt tillfälle att driva upp matchtempot inledningsvis mot Kroatien. Få dem att jobba, ge dem inte någon möjlighet till vila med boll.
Vi kan vara rätt så övertygade om att Gareth Southgate startar med samma startelva som har varit hans go to-elva hela VM. Han har visat sig rätt ovillig att göra det även under matcher så att han skulle göra det inför en semifinal i VM är knappast troligt. Det finns dessutom inga taktiska skäl för honom att göra det till den här matchen.
”It’s Coming Home!” ligger på alla engelska läppar för närvarande. England hoppas naturligtvis fortfarande ha chansen att ta med sig den hem även efter kvällens semifinal mot Kroatien. Frågan är så klart bara vad i hela friden den i så fall kommer hem till.
:::
VM-KOLLEN
Bleus – Frankrike lyckas se starka ut utan att egentligen se starka ut, framför allt en VM-final som grundar sig på ett väldigt starkt försvarsspel, en närmast strålande tät defensiv. Framåt oroar de kanske inte lika mycket, med Olivier Giroud som en den rike mannens Markus Berg.
Kladd – Det finns inget bittrare än att förlora en VM-semifinal har det sagts, och Belgien måste tycka det är otroligt bittert efter hur de genomförde den andra halvleken mot Frankrike. Ett otroligt kladdande med bollen, en ständig tendens att lämna över ansvaret, väldigt mycket individuell fotboll.
Brons – Förlorarna i semifinalen ska spela bronsmatch om några dagar. Någon sådan match hittar vi exempelvis inte i EM. Det råder minst sagt tveksamhet kring den här matchen hos spelarna. Som svenskar är man kanske biased, men finns det egentligen något värde med bronsmatchen?
:::
TRANSFERKOLLEN
Angus Gunn, Man City till Southampton. Väldigt lovande målvakt som flyttar till Southampton, som har passat på att göra några riktigt intressanta värvningar den här sommaren. Antagandet är att Fraser Forster lämnar Southampton, men hur blir det med Alex McCarthy. Väl godkänd – (+++)
Lucas Torreira, Sampdoria till Arsenal. Ettrig men spelskicklig defensiv mittfältare som varit en av Serie A:s mer imponerande spelare under gången säsong, ett rivjärn på mittfältet. Ganska exakt en sådan spelartyp som Arsenal under flera år har ansetts sakna. Med beröm godkänd – (++++)
Riyad Mahrez, Leicester till Man City. Vi vet att Mahrez är en rasande skicklig spelare när han sätter den sidan till, och han passar alldeles utmärkt in i Man Citys spelsystem, och ger dem ytterligare bredd att verkligen kunna utmana på flera fronter samtidigt. Med beröm godkänd – (++++)