Det finns klubbar och managers där det är väldigt svårt att föreställa sig hur de egentligen ska passa ihop, fastän var och en för sig kan de båda ändå vara helt strålande. Chelsea och Maurizio Sarri är ett rätt bra exempel. Den ultimata ideologen placerad i den mest resultatstyrda klubben i världens mest kortsiktigt resultatorienterade liga? Det låter som en olycka väntandes på att hända.
Maurizio Sarri har gjort sig ett stort managernamn med det arbete han har gjort med Napoli. Sarri tog hand om Napoli under tre säsonger, han gjorde snabba framsteg men det var först under sin tredje och sista säsong han lyckades med att på allvar utmana Juventus om den italienska kungakronan. Vem var senast att få tre säsonger av tillväxt på sig i Chelsea? Vi pratar nittiotal, om ens det.
Den manager Maurizio Sarri efterträder är naturligtvis ett alldeles utmärkt exempel på just detta. Antonio Conte gjorde succé under sin allra första säsong som Chelseas manager, med en ligatitel vunnen i överlägsen stil. Den andra säsongen blir inte alls lika framgångsrik och omedelbart är Conte rökt. Även om han själv verkar ha gjort sig lite omöjlig dessutom. Exemplen är flera.
Konkurrensen i Premier League är naturligtvis betydligt brutalare än vad den är i Serie A. Å andra sidan kommer Maurizio Sarri också ha andra förutsättningar med Chelsea än vad han hade med Napoli. Chelsea har ekonomiska muskler att konkurrera på allvar i Premier League. Napoli är inte i närheten av Juventus ekonomiska muskler i Serie A.
Att det är svårt att föreställa sig hur Chelsea och Maurizio Sarri ska passa ihop kan förvisso också bero på i det här fallet min egen fantasi. Det är lätt att falla in i den inte helt klockrena tankegången att eftersom Chelsea har agerat på ett visst sätt genom åren måste de därför agera på precis samma sätt även i fortsättningen. Samtidigt har Chelseas situation förändrats.
Det förändrade ligalandskapet med sex storklubbar som konkurrerar om fyra tillgängliga Champions League-platser innebär att dåliga säsonger blir inte bara olycksfall i arbetet utan får konkreta konsekvenser för klubbens framtid både på kort och lång sikt. Den ökade konkurrensen ställer allt högre krav på även de största klubbarna att göra rätt saker på rätt sätt, plånboken räcker inte längre.
Även Man Citys nuvarande betydelse måste tas med i beräkningen. En klubb med Chelseas storlek och ambition måste sikta på att vinna ligatitlar. Det må vara lite annorlunda i Spanien med den saken men inte i England. Men i ligan har nu Man City höjt ribban för vad som krävs för att genuint konkurrera om en ligatitel. Det är den ribban Chelsea nu måste sikta på.
Storpolitikens roll kan inte riktigt heller blundas för. Roman Abramovichs relation till Vladimir Putin har i dessa dagar av halvkallt krig med Ryssland blivit en belastning. Plötsligt har inte Abramovichs visum i Storbritannien förlängts. Det är naturligtvis ytterst spekulativt vad detta skulle innebära för Chelsea, men det kan signalera en mer distanserad Abramovich än förut.
Mycket riktigt, Abramovich har beslutat sig för att lägga Chelseas arenaplaner på is, med hänvisning till ett ”current unfavourable investment climate”. Han sägs vara ovillig att investera över en miljard pund i ett land där han inte är tillåten att arbeta. Det kan så klart vara ett sätt att utöva politisk påtryckning, och situationen kan förändras, ändå är det en tydlig signal om en annan relation mellan klubb och ägare än förut.
Ekonomiskt var det i och för sig ett bra tag sedan Chelsea levde på Roman Abramovichs plånbok. Chelsea fungerar nu som vilken som helst självförsörjande klubb och driver sin ekonomi och sina spelarköp därefter. Alltså handlar det om att få värde för sina pengar. Något Chelsea efter två somrar av stora pengar på spelarköp med Antonio Conte kan känna att de inte riktigt har fått.
Det är inte på något sätt omöjligt att det också är där det har skurit sig mellan Chelsea och Antonio Conte. Det är också möjligt att detta är en tungt vägande anledning varför Chelsea är intresserade av just Maurizio Sarri, som skapade ett av Europas allra mest intressanta och välspelande lag i Napoli med trots allt rätt så begränsade resurser.
Helt osannolikt är det kanske inte att Chelsea därför håller på att tänka om en smula angående sin lagledningsstruktur. Om så är fallet vore inte Maurizio Sarri ett riktigt så kontraintuitivt val av manager som man kanske först är frestad att tycka. Men det kommer naturligtvis kräva att Chelsea skickar de rätta signalerna till spelartruppen att det är vår way eller the highway.
Maurizio Sarri är i vilket fall som helst en ruskigt spännande anställning av Chelsea och det ska bli fascinerande att se honom i Premier League, som precis blivit en stor profil rikare. Det finns en anledning att Sarri har varit en av de mest omtalade tränarna i Europa de senaste åren. Det finns en anledning att Pep Guardiola hyllade honom i heta ordalag, även om Pep gillar sina superlativer.
Världens mest resultatstyrda klubb i världens mest kortsiktigt resultatorienterade liga anställer alltså den ultimata ideologen Maurizio Sarri. Det kräver att Chelsea förändras för att det ska kunna fungera så som det måste vara tänkt. Men redan beslutet att anställa just Maurizio Sarri kanske tyder på en vilja till förändring hos Chelsea. Kanske har de kommit att se det nödvändiga med förändring.
Har man precis missat Champions League för andra gången på de tre senaste säsongerna är det möjligen lättare att vara öppen för förändring. Maurizio Sarri kan visa sig bli Chelseas ideolog, en framåt person, med hög ambition, inte påmålad och falsk som andra, som kan väcka upp det de trott var dött. Men det kan också visa sig vara en romans med vådlig kemi.
Men det finns ingen anledning för nummerologerna att spå någon nattsvart framtid. Chelsea och Maurizio Sarri är kanske inte någon intuitiv matchning, men kan ändå komma att visa sig mycket lyckad, om Chelsea faktiskt anställde ideologen Maurizio Sarri. Om Chelsea bara anställde namnet Maurizio Sarri kan lyckan bli lika kortvarig som vanligt.