Newcastle var den första klubben i världen att spendera £15m eller mer på en enda spelare, när de 1996 värvade Alan Shearer från Blackburn i hård konkurrens med Alex Fergusons Man Utd. Tio år senare betalade de £16m för Michael Owen. Ytterligare tio år senare ser Newcastle ut att bli den sista Premier League-klubben att aldrig ha betalat £20m eller mer för en enda spelare.
(Jürgen Klopp hade varit så stolt över dem.)
Det är å ena sidan kanske lite fånigt att kritisera en klubb för att inte ha spenderat stora pengar eller slagit sina transferrekord liksom bara för att. Men låt oss å andra sidan också se saken i sitt rätta sammanhang. Och det är ett sammanhang av ökad konkurrens, av exponentiellt ökade intäkter för alla Premier League-klubbar, och av en kraftig inflation i såväl transfersummor som lönekostnader.
De nuvarande 20 Premier League-klubbarna har genom åren köpt 130 spelare för £20m eller mer. Under de två senaste åren har 18 av dessa 20 Premier League-klubbar slagit sina respektive transferrekord. Newcastle har inte värvat en enda av dessa 130 spelare som kommit till Premier League. Newcastle slog sitt eget transferrekord för 13 år sedan, en ofattbart lång tid i både år och pengar.
13 år sedan var 2005. Det krävs inget större detektivarbete för att räkna ut vad som hände därefter. 2007 köptes Newcastle av Mike Ashley med dennes Sports Direct-bolag i bakgrunden. Det dryga årtionde som följt på detta köp är en ödessymfoni av brutna löften och krossade drömmar, av upprepade nedflyttningar, av uteblivna satsningar och bristande förvaltning, av ständiga konflikter och en evig tränarkarusell.
Newcastle är så klart inte heller någon minnow i Premier League och engelsk fotboll. De har i själva verket kraften och de har potentialen att både kunna utmana och slå sig in bland de klubbar som nu betraktas som Englands sex stora. Det gör naturligtvis inte situationen mindre frustrerande, tvärtom desto mer frustrerande. År efter år, sommar efter sommar, säsong efter säsong, känns Newcastle som en bortkastad möjlighet.
Men det är ju inte bara i jämförelse med Premier Leagues sex storklubbar som Newcastle simmar i bakvattnet. Någon gjorde en sammanställning över Evertons tio senaste värvningar varav nio av dem hade inneburit ett nytt transferrekord i Newcastle. Everton är inte större eller rikare än Newcastle. West Ham har slagit flera transferrekord bara den här sommaren, Fulham värvar Jean Michael Seri och så vidare.
Det finns en anledning att undra vart Newcastles pengar egentligen tar vägen. De har dragit in över £120m bara på att spela i Premier League det senaste året. De spenderade ingenting av sina £50m i TV-pengar i januari, och med ytterligare £50m in i kassan under sommaren har de fortfarande sålt spelare för snart £30m mer än de köpt. Betydligt mindre klubbar spenderar betydligt mycket mer.
Mike Ashleys bidrag till Newcastle är inte enbart en fråga om uteblivna investeringar utan lika mycket om uteblivna intäkter. Newcastles kommersiella intäkter förblir väldigt låga, då klubben mest fungerar som gratis reklamplats för Sports Direct. Newcastle har det gemensamt med Man City att ägarna är inne i det för marknadsföringen, men med omvänd och rakt motsatt betydelse för klubbens intäkter.
En ägare tär, den andre ägaren när.
Mitt i allt detta befinner sig då Rafa Benitez. En manager av ett snitt som Newcastle inte har haft sedan Bobby Robson. Älskad för sitt engagemang och för sin betydelse i Newcastle. Den som Newcastles supportrar ändå sätter sitt hopp till och den som förmodligen är det enda som står mellan Newcastle, Mike Ashley och ett fullfjädrat supporteruppror. Nästa sommar upphör Benitez kontrakt med Newcastle.
Där befinner sig nu Newcastle i en maktkamp och en stand-off. Mike Ashley vill att Rafa Benitez ska skriva på ett nytt kontrakt. Rafa Benitez vill att Ashley garanterar resurser för att konkurrera på övre halvan i Premier League innan han skriver på. Ashley vill inte spendera stora pengar om inte Benitez binder sig till Newcastle för längre tid. Benitez vill inte binda sig till ett längre kontrakt utan bevis på att Ashley är seriös och går att lita på.
Man kan förstå Rafa Benitez. Han har redan tidigare, i samband med uppflyttningen från EFL Championship, blivit garanterad att han skulle få tillgång till ”every penny generated by the club”, ett medvetet väldigt vagt uttalande av Mike Ashley som dessutom har visat sig vara direkt lögnaktigt. Självfallet har Benitez fullt rimliga tvivel på om Ashley går att lita på och menar alltså att handling väger tyngre än ord.
Man kan på sätt och vis också förstå Mike Ashley, åtminstone utifrån situationen just så som den rent konkret är. Visst finns det en stor risk att spendera stort på nya spelare om det ändå riskerar komma in en ny manager om ett år, med sin syn på spelartruppen och sina idéer om vilka spelare han vill använda. Men situationen känns inte svårläst, Rafa Benitez vill vara kvar i Newcastle, och det är Mike Ashley som brister i förtroende.
Kanske har det gått prestige i saken. De som på olika sätt är bekanta med Mike Ashley som person beskriver honom som någon som vägrar bli tillsagd vad han ska göra av en anställd, oavsett hur viktig. Han vill inte att det ska framstå (!) som att han blir tvingad till vissa beslut, perceptionen är alltså väldigt viktig, och han har en tendens att slå ifrån sig all kritik som riktas mot honom.
Det kanske låter bekant. Newcastle kunde lika gärna ägas av Donald Trump.
Men vi vet också att Mike Ashley, liksom Donald Trump, liksom alla skamlösa populister, styrs av opinionen och av dess effekt på sin egen image. När kampanjen #AshleyOut härjade som mest för tre år sedan, eftersom inget någonsin förändras, resulterade det några månader senare i att Newcastle nettospenderade £80m på nya spelare, det mesta de har spenderat under något år av Mike Ashleys ägande.
Nu har en ny kampanj dragits igång på twitter under banderollen @IfRafaGoesWeGo, som kort och gott alltså hotar med en supporterbojkott om Rafa Benitez tvingas bort från Newcastle eller alltså inte övertygas om att stanna kvar. Inom loppet av endast ett dygn drog kampanjen till sig över 10,000 följare. Problemet är naturligtvis att om ett år kan det visa sig för sent för kampanjen att få någon effekt.
En gång klarade Newcastle av att ta sig tillbaka till Premier League. Två gånger klarade Newcastle av att ta sig tillbaka till Premier League. Åker Newcastle ur Premier League en tredje gång riskerar det vara för alltid den här gången, åtminstone så mycket ”för alltid” som går att säga inom fotbollen. Just här, just nu, vore det en imponerande bedrift om Rafa Benitez lyckades hålla Newcastle kvar i Premier League.
Men Newcastle borde inte behöva oroa sig över att hålla sig kvar i Premier League. De borde snarare kämpa om att ta sig till Champions League. Det är vad Rafa Benitez vill, och det är vad supportrarna vill. För Mike Ashley är frågan bara vad Newcastle kan göra för Sports Direct och för honom själv. För Mike Ashley är inte Newcastle en fotbollsklubb utan ett marknadsföringsverktyg.
Vilket också förklarar Mike Ashleys hållning gentemot de potentiella köpare av Newcastle som har kommit och gått. Maktkampen mellan Mike Ashley och Rafa Benitez handlar alltså i själva verket inte enbart om så pass banala saker som nya spelare, transferpengar, tabellplaceringar, underhåll och utveckling av arena, träningsanläggning, akademi och så vidare. Det är en kamp om Newcastles identitet.
Det är en strid om Newcastles själ som fotbollsklubb.