Fotboll måste vara kul, inleder alltså Maurizio Sarri sin tid som manager i Chelsea med att konstatera. José Mourinho rullar i sin grav. Det låter fint, är säkert lite klokt också, men lite undrar man ju exakt hur lång tid det kommer ta av säsongen innan Premier Leagues obevekliga intensitet får Sarris naiva barnasinne att förbytas i ett plågat ansiktsuttryck och nedbruten livsvilja?
Linhem: Det finns två högsta tänkbara vägar för Sarri i Chelsea. Det ena är att det helt enkelt inte funkar. Vilket kan bero på Chelsea, anpassningen till Premier League, eller vad som helst egentligen. Det andra är att Sarris fina fotboll funkar bra i PL och de kan i hög grad behålla den defensiva organisationen som präglat Chelsea i flera säsonger. Jag vet inte riktigt vad jag tror. Rykten om att Courtois och Hazard ska bort är väldigt oroande; att man värvade Jorginho däremot är betryggande. Chelsea har varit ett bra lag varannan säsong det senaste vilket tyder på att man kan återta en CL-plats. Jag tror att Chelsea för en tuff inledning. Likt Sarri fick i Napoli, där en evigt otålig Maradona ville ha han sparkad efter några omgångar, men att Chelsea blir allt bättre med säsongens gång. Intressant att se hur Sarri antagligen ändrar om till en fyrbackslinje och vilka spelare han kommer föredra. Jag vet inte alls hur jag ska ranka Chelsea mittbackar eller vad som isåfall händer med Victor Moses.
Hyllman: Maurizio Sarri kommer säkert upptäcka att livet i Premier League skiljer sig från Serie A på många sätt. Han kommer helt säkert uppleva pressen och stressen och hinna tappa humöret några gånger. Givet att det knappast är någon färdigröjd väg han har framför sig med Chelsea, och framgången verkligen är allt annat än given, så kan det bli nog så besvärligt under säsongen och under sin tid i Chelsea. Men betoningen på det där med kul att spela fotboll för Chelsea är kanske i första hand ett sätt att skapa sig en kontrast mot tidigare regimer i Chelsea och få spelarna på sin sida tidigt. Och det är ju viktigt, ska Chelsea få framgångar med Sarri kräver det nog att spelarna tror lika mycket på honom som exempelvis Man Citys spelare gör på Pep Guardiola.
Eliasson: Jag tror att den största anledningen till Sarris popularitet och att det skapats en sådan kultrörelse kring honom är att han framstår som hundra procent genuin. När andra tränare målar upp sig själva som något alldeles speciellt så ser Sarri sig bara som en som älskar fotboll och mer än så behöver det inte vara. Sarri är ju inte direkt en okontroversiell karaktär utan tvärtom så hoppar det grodor ur munnen på honom som får de flesta att greppa efter skämskudden. Men är man helt och hållet ärlig med vem man är så är folk i överlag mycket mer benägna att förlåta en för sina tillkortakommanden. Det blev en trög start för Sarri i Maradonas forna klubb men med tiden hade han vunnit varenda hjärta i Neapel trots uteblivna titlar. Men det positiva med Sarri kan bli till någonting negativt i den här kontexten. Sarri är inte som de flesta andra tränarna på den här nivån och den långa resan från amatörfotbollen vittnar om detta. Sarri attraheras inte av de stora titlarna, pengarna och glamouren. Han är ingen som bryr sig om att vara populär eller vara ansedd som herran på täppan med alla de största hitsen. Han är ute efter att skapa ett äkta konstverk, ett konstverk han själv kan vara nöjd över. Han är mer Beach Boys än Kanye West. Och den relevanta frågan såklart är ju om detta överhuvudtaget är det Chelsea vill?
Kamrat Linhem har redan snuddat vid frågeställningen, men Thibaut Courtois ser ut att lämna och det finns en risk att Eden Hazard också lämnar. Nu är det inte alldeles troligt att det faktiskt händer, men om vi tänker oss ett worst case-scenario att Hazard lämnar klubben, hur kommer Chelsea lyckas med att hantera den i så fall påtvingade förnyelsen?
Hyllman: Värvningen av Jorginho, liksom att Chelsea så tydligt ligger och hugger på Aleksandr Golovin, tyder på att Maurizio Sarri ser framför sig ett tämligen annorlunda mittfält jämfört med det vi hann med att vänja oss vid med Antonio Conte. Det i sin tur får effekter för hur Eden Hazard används på planen, där han många gånger var helt och hållet central för Chelseas spel under Conte. I den användningen finns det i nuläget knappast fem spelare i världen som skulle kunna ersätta Hazard, och av dessa fem är det näppeligen någon som vore tillgänglig för Chelsea. Man ersätter inte en sådan spelare i en handvändning, och egentligen ersätter man heller inte med nya spelare, utan med system och kollektivt arbete. Här finns en annan fundering. Eden Hazard passar nog som spelare utmärkt in i Maurizio Sarris normala taktiska modell, men hur passar han in som personlighet? Sarri kräver hårt arbete, och är det något Hazard har visat i Chelsea, utöver sin briljans som spelare, så är det också att han är rätt high maintenance.
Linhem: Om inte Chelsea redan faktiskt lagt en rejäl summa för att norpa Jorginho hade jag varit mer orolig över klubbens villighet att spendera. Det svåra är dock att ersätta två spelare av den kalibern. Hur många målvakter är ens på Courtois-nivå? Och Hazard är kanske ännu svårare att ersätta, särskilt då jag kan se honom passa helt perfekt i Sarris system. Napolis Mertens är trots allt något av en Hazard-lite. En potentiell ersättare om Chelsea ska fortsätta plundra Napoli. Hazard känns dock väldigt svår att ersätta om man inte hittar en helt annan spelartyp. Har ni andra några förslag kanske? Oavsett verkar Chelsea få behålla Kanté, vilket nog är viktigast. Förlorar Chelsea Courtois och Hazard blir det en enormt svår uppgift för Sarri att ta tillbaka Chelsea till Champions League. Med tanke på hur snabb Mbappé är vore han svår att kidnappa. Vore för övrigt kul att se Loftus-Cheek få chansen som toppen av mittfältstriangeln uppbackad av Kanté och Jorginho.
Eliasson: Chelsea är ju Chelsea och Sarri är ju Sarri. Jag har svårt att till exempel tänka mig att man skulle få svårt att locka till sig spelare. Om det också ligger lite sanningshalt i transferryktena så står det ju också klart att man har stirrat en del på “sarrieska” spelartyper. Om Courtois lämnar och ersätts med Kasper Schmeichel så har det i mitt tycke skett en uppgradering. Och inte på grund av att dansken nödvändigtvis är en bättre målvakt än belgaren för det skulle få hävda men han är en mer lämpad målvakt för Sarri. Fanns en anledning till att Sarri ignorerade experteliten under sin tid vid Vesuvios fot och hela tiden prioriterade att förstärka andra områden där Reina ansågs fylla funktionen tillräckligt. Och den funktionen var att vara en stark karaktär som förgyller sin omgivning och som har förmågan att höja sig när resten av laget viker sig och där spelet med fötterna är en styrka. Vänta lite nu, var det inte Kasper Schmeichel jag just beskrev i den förra meningen?
Angående Hazard så finns det en given frågeställning att dra. Att Sarris Napoli förra säsongen var det mest givande laget att beskåda när allting studsade rätt berodde inte på de vackra individuella numren. Utan det berodde på att varje passning, varje löpning och varje aktion var en del av ett noga uttänkt och noga inövat mönster. Detta är Sarris största styrka och kanske även största svaghet. Det var detta som gjorde det möjligt för Napoli att sätta press på Juventus men det var också detta som i slutändan satte stopp för chansen att ro hem ligatiteln. För när det i slutskedet av säsongen stod tydligt att Napoli skulle behöva göra lite mer drastiska ändringar och kanske improvisera mer för att plocka de nödvändiga poängen så var inte Sarri villig att göra detta. Men för att återgå till den tilltänkta frågeställningen. Som Hyllman är och nosar på. Hur väl passar egentligen Hazard in i detta? I min bok så är ju Hazard som bäst när han får minimalt med instruktioner slängt över och tillåts improvisera varje gång han känner för det. Lite som i Lille typ när Rudi Garcia inför varje match sade åt honom: “Ut och gör precis som du vill, pojk”. Att Hazard lämnar kan innebära ett mindre problem för Sarri att behöva lösa längs vägens gång.
Man ska inte lägga för mycket tid på att mäta den idividuella kvalitén på spelare. För då kan man lätt bli för begränsad i sitt tänk. Napoli skulle exempelvis inte ha kunnat spelat som de gjorde många stunder med det tänket. Jag tror Hazard definitivt skulle kunna gå att ersätta. Och han behövs nog inte ersättas av en spelare som anses vara livärdig. Den utvecklingen som Mertens har haft i Napoli exempelvis öppnar ju upp möjligheter för många. Chelsea ska ju inte vara som bäst första veckan, eller första månaden eller första säsongen. Chelsea och spelarna ska ju växa tillsammans med Sarri. Men spelartypen Sarri behöver är en överdrivet begåvad typ som samtidigt viker hela sin kropp och själ för laget. Likt just Insigne och Mertens i Napoli. Mertens är dessvärre 31 år och frågan är om inte hans bästa säsong nyss har varit? Och Insigne kommer man aldrig kunna locka bort från Neapels torg. Neapel skulle inte tillåta det för det första.
Italienska tränare i Chelsea efter Roman Abramovich har alla en sak gemensamt, de vinner ligan under sin första säsong (och får sparken efter den andra säsongen, men det är en annan story). Vad talar för (obs, för!) att detta ska åstadkommas även av Maurizio Sarri?
Eliasson: Väldigt, väldigt lite talar för att Sarri ska lyckas återupprepa Conte och Ancelottis bravader. För det första så är det ett helt annat rådande klimat med helt andra motståndare som är av en helt annan kaliber. Den största av de stora ideologerna exempelvis, Pep Guardiola behövde en säsong på sig för att klura ut rätt inställning och för hans idéer att få ordentligt med fäste hos spelarna så detsamma eller liknande lär ju gälla för Sarri.
Sarri är ju en helt annan tränartyp än de tidigare italienska herrarna med. Ancelotti är ju kanske den främsta fotbollsdiplomaten som kan föra sig i varje rum och prata med varje individ, kompromiss ligger nära till hands för honom. Conte är den där väldiga regnstormen som rämnar in över landet, den botar torkan och törsten men samtidigt så tar den med sig både broar och hustak när den passerar. Sarri är ju mer den romantiska drömmaren än den pragmatiska vinnaren. Och detta måste Chelsea som sagt förstå. Om tanken är att Sarri omgående ska ta upp kampen med Guardiola och slåss om ligatiteln så har man tänkt fel. Sarris framgångsrecept är repetition över lång tid. Spelet måste sätta sig och idéerna måste få fäste. Detta kommer inte ske på en ynka säsong. Det underlättar i alla fall att Chelsea tycks rikta blickarna mot några av Sarris gamla elever (Jorginho, Higuain, Mertens) för det lär ju korta ned processen en smula.
Linhem: Ni kan ha en poäng i att Hazard möjligen är den objektivt bästa men inte den rätta spelaren för Sarri. Jag ser dock Hazard kunna funka helt perfekt men å andra sidan har jag något av ett Stockholmssyndrom efter hur många gånger Hazard har terroriserat Liverpool. Det kan däremot verkligen tala för Sarri och passa för Chelsea att Sarri inte är en manager beroende av sitt material. Chelsea verkar intalat inte längre värva spelare från den dyraste hyllan och har generellt gjort det ganska bra. Med vissa tydliga, engelska mittfälts-, undantag. Likt en tävlande i ett matlagningsprogram borde Sarri kunna hitta något användbart i Chelseas förråd av lånespelare. En annan sak för att expandera en tidigare poäng är att Sarri skulle kunna används Contes hyperdefensiva grund att bygga på likt hur Wenger byggde vidare på George Grahams Arsenal. Eller likt hur Brendan Rodgers slipade fram lite skärpa i ett defensivt starkt och sidledspassande Swansea. Det är dock en möjlighet som tas upp varje gång ett lag går från en defensiv manager till en uttalat offensiv innovatör. Vill också återigen lyfta fram hur bra Kanté och Jorginho bör passa ihop. Om Chelsea bara hade en Lampard att komplettera den heliga treenigheten.
Hyllman: Det märks att det är valår, varenda tomte gör sitt bästa för att undvika att svara på frågor i klartext märker jag. Eller ska jag förstå detta som att ni tycker att absolut ingenting talar för att Maurizio Sarri vinner ligan med Chelsea den här säsongen? Om jag ändå ska hitta sådant som talar för så är det väl att Chelsea än en gång till stor del kan fokusera sina insatser mer eller mindre enbart på ligaspelet, åtminstone under större delen av säsongen. Det brukar passa dem rätt väl. Det ska heller inte glömmas bort att kvaliteten i deras spelartrupp faktiskt är riktigt hög, det är inte några dåliga spelare de sitter på precis. Men konkurrenssituationen är naturligtvis betydligt värre än vad den var för Carlo Ancelotti. Liksom Antonio Conte slapp europeiskt cupspel helt och hållet. Chelsea är knappast förhandsfavoriter till någon ligatitel men å andra sidan, det var de inte med Antonio Conte heller.
Hur går det för Chelsea den här säsongen då, såväl i ligan som i Europa League där de trots allt är med och bör sikta på vinst?! Och kommer det vara tillräckligt för att hålla Maurizio Sarri kvar i klubben, är det ett nytt Chelsea på det sättet som vi nu ser början på, ett Chelsea som börjar arbeta mer långsiktigt, ett Chelsea som hittat sin ideolog?
Linhem: Äsch, jag är dålig på att svåra på direkta frågor oavsett närhet till val. Det är inget attraktivt drag, har jag fått höra. Men nej jag tror inte Chelsea vinner ligan eller ens är särskilt nära. Men det trodde jag inte senast heller. Jag tror dock att Chelsea kommer vara med i striden om fjärdeplatsen hela vägen in i kaklet. Problemet ligger lite i att jag tycker om Sarri och hans fotboll vilket sällan är något bra omen för framgång. Mina favoritmanagers får knappts samtal av bottenskiktet i L1 längre. De har dock stor potential att ha ett bra försvar, ett otroligt mittfält, och ett anfall som är så bra man kan vara utan en bevisad stjärnstriker. Kan Morata blomma ut? Är det värt att värva Higuain som åtminstone börjar bli lite ”washed”. Sarri lär åtminstone inte spela med både trebackslinje och två defensiva mittfältare, så underhållningsvärdet ökar naturligt. Ge Loftus-Cheek chansen också och jag lär se mer Chelsea matcher denna säsongen än jag sett på flera säsonger nu. Skulle vilja se Mourinhos min om ett finlirande Chelsea slutade före honom. Chelsea slutar fyra. – (4)
Eliasson: Kan bli så att Chelsea inte gör något särskilt minnesvärt avtryck i Europa även om de rimligtvis borde göra det. Napolis europaäventyr under Sarri har ju fallit rejält i glömska. Napoli mönstrade ju b-betonade elvor oftast med undantag för nyckelpositionerna, och detta lär Chelsea också göra. Kvalitén på spelarna är fortfarande såpass hög att man säkerligen tar sig vidare från gruppspelet men om man stöter på ett organiserat och ambitiöst motstånd i slutspelet så skulle jag inte lägga mina tappert ihoptjänade slantar på Chelsea. En återkommande kritik som Sarri fick i Napoli från både inbitna supportrar och president Aurelio De Laurentiis själv var att han inte nyttjade truppen till fullo. Sarri vill helst spela med samma spelare i varje match och gärna byta in samma spelare med oavsett omständigheter. Detta har ju sin logiska förklaring, Sarris spelmodell kräver en större förståelse och det tar tid och matcher för spelet att sätta sig. Det var samma startelva mot Crotone som mot Juventus oftast. Detta kommer vi nog se mycket av i år med. Rotationen i ligaspelet kommer vara på en minimal nivå. Som Hyllman säger så har ju Sarri mycket bättre spelare att tillgå denna gången och det ska inte glömmas bort. Det är inte längre spelare från Empoli, Ajax och Gent som värvas in som Sarri kommer behöva slipa och utveckla en massa. Kan tänka mig att en spelare som Kanté kommer lära sig sin roll på cirka 25 minuter och framstå som en uppgraderad Allan rätt så omgående. Den individuella kvalitén i backlinjen är också den mycket högre som tidigare påpekats. Det är synd att man ser ut att gå miste om Golovin som under VM har sett ut att vara just den nödvändiga tvåvägsspelande duracellkaninen som Sarri behöver. I slutändan så hamnar vi återigen vid samma gamla tröttsamma visa, KONKURRENSEN. Det är inte ett nybyggande Roma, två Milano-klubbar på dekis och ett Lazio som shoppar på loppmarknader som Sarri går upp emot denna gången. Chelsea kommer vara trögstartade under hösten och se lite vilsna ut inledningsvis vilket kommer vara tillräckligt för att ta död på eventuella aspirationer på ligatiteln. Under sluttampen utav hösten så kommer bitarna falla på sin plats allt mer och Chelsea kommer avancera i tabellen under just den perioden som konkurrenterna är mer i en vacklande form. Skönspel, kedjerök och utspel av varierad charmnivå blir en del utav vardagen och hyllningskrönikorna avlöser varandra. Men när oväsendet från Sarris hyllningskör når rekordhöga höjder så börjar formen återigen avta och Chelsea håller så när på att gå miste om CL ännu ett år men räddas av en ångestladdad seger i sista omgången. Chelsea slutar på fjärde plats. – (4)
Hyllman: Om Chelsea går på allvar för att försöka vinna Europa League så är de favoriter att vinna Europa League. Maurizio Sarri visade förvisso inte någon större respekt för europeiskt cupspel med Napoli, och i ett desto svettigare Premier League blir inte den respekten nödvändigtvis större. Å andra sidan kan Europa League vara Chelseas räddningsplanka tillbaka till Champions League. Och jag tror de kan komma att behöva den. Det är kort tid för Sarri att hinna få någon ordning på Chelsea, och han har ju knappast fått mer tid på sig av Chelseas senfärdiga agerande med hans anställning. Konkurrensen är hård i toppen, ligatiteln tror jag är för långt borta den här säsongen, men Chelsea har goda chanser till en plats bland de fyra. Men andra lags styrka och Arsenals förmodade uppsving gör att Chelsea slutar femma. – (5)