Livet i Premier League har blivit allt hårdare och konkurrensen har bara blivit mer och mer intensiv på ligans alla nivåer. Alltfler klubbar konkurrerar på fullaste allvar om ligatiteln, antalet storklubbar är sådant att dessa klubbar möter stenhård konkurrens bara att ta sig till Champions League, konkurrensen är mördande om den sista europeiska cupplatsen, och därunder råder all-out war bara för att hålla sig kvar i Premier League.
I centrum befinner sig prestige och pengar. Det är så mycket pengar kopplat till att spela i Champions League och i synnerhet i Premier League, inte minst i relativa termer, att ramla efter i den konkurrensen blir väldigt dyrbart. Mål och förväntningar formuleras därefter och utifrån detta styrs också klubbarna. Varje manager vet att resultat måste uppnås annars blir det snart sparken.
Detta gör livet väldigt svårt för unga talanger i engelsk fotboll. En manager som vet att han blir utbytt om han inte presterar resultat här och nu kommer ha alla incitament i världen att satsa på spelare som kan producera resultat här och nu, men inga incitament alls att satsa på spelare som i bästa fall kan prestera på samma nivå eller högre om några år eller så. Alltså får yngre spelare alldeles för lite speltid.
Utvecklingen inom engelsk fotboll har inneburit att dessa tendenser även har krupit nedåt, till Football League och EFL Championship. Det är en utveckling som under flera år har resulterat i talangförstörelse inom engelsk fotboll. En konsekvens inte bara av de skäl som redan nämnts, utan av att unga, brittiska spelare har varit kulturellt sett väldigt obenägna att söka sig utomlands för att spela sin fotboll.
Det är ju i själva verket rätt märkligt. För det saknas ju sannerligen inte italienska, spanska, tyska, portugisiska och så vidare unga spelare som utan att tveka söker sig utanför sina länders gränser, inte minst till England, för att utveckla sig själva och sin fotboll. Samma vilja till emigration har vi inte sett hos engelska spelare. Kanske en fråga om trygghet, om sociala normer, och så klart om ekonomiska skäl och rena statusskäl.
Men detta håller på att förändras. Och konstigt är väl kanske inte det, givet att världen blir på samma gång öppnare och närmare, att gränserna blir suddigare och andra länder och annan fotboll mycket tack vare teknikens utveckling mycket mindre främmande än vad som förut varit fallet. Dessutom har klubbar i andra ligor naturligtvis sett vad som händer, och börjat se England som en bra marknad för unga, lovande spelare.
Bundesliga ligger kanske föga förvånande först i denna kö. De har även uttryckligen sagt sig vilja utnyttja de engelska klubbarnas obenägenhet att ge speltid till yngre spelare för att attrahera de bästa engelska talangerna till Bundesliga med löften om speltid. Och det ligger helt klart i linje med dess profil. Bundesligas frammarsch under 2010-talet har varit mycket en funktion av att ha släppt fram unga spelare.
Det har redan fått viss effekt. Reece Oxford har gjort flera turer till Bundesliga på lån. Sam Allardyce höll på att få hjärnblödning när Evertons Ademola Lookman hellre gick på lån till RB Leipzig än till Football League. Mandela Egbo lämnade Crystal Palace för Borussia Mönchengladbach, Kevin Danso gick till Augsburg, Ryan Kent har gått iväg på lån till Freiburg och så vidare.
Det har till och med börjat störa de engelska superklubbarna. Den väldigt talangfulle Jadon Sancho bedömde chanserna till speltid i Man City som för små och gick därför till Man Citys irritation istället till Dortmund. Räkna med att spelare som Phil Foden och Brahim Diaz börjar göra liknande kalkyler. Liverpool blev så pissed på Gladbachs försök att värva Rhian Brewster i somras att de ställde in en planerad träningsmatch mot dem.
Liverpool fick till sist Rhian Brewster att skriva på ett nytt långtidskontrakt med klubben vilket firades som en stor triumf. Men en triumf blir det så klart bara om Brewster faktiskt får den speltid som krävs för sin utveckling. Vilket inte känns alldeles självklart att han faktiskt får. Om inte så framstår det plötsligt mer som en kortsiktig seger mest ägnad den egna klubbens prestige än något annat.
Delvis handlar det också om att skydda det ekonomiska värdet på sin tillgång. Det vore kanske lätt att betrakta det som ett problem eller en utmaning för engelska klubbar att Bundesligaklubbar har börjat rikta in sig på deras unga spelare. Det kan lika gärna ses som en möjlighet. Att låta spelare utvecklas i Bundesliga, som i praktiken en informell slags farmarliga, och sedan köpa tillbaka dem. Klassisk arbetsfördelning.
Det är ett tänkesätt som redan förekommer bland Premier Leagues klubbar. Varför ta risken att spendera ett visst antal miljoner på en icke-färdig spelare som måste utvecklas när andra klubbar i Spanien, Frankrike, Tyskland, Italien och så vidare är bättre lämpade att göra just det jobbet. Bättre då att i ett senare skede betala det högre priset för att köpa samma spelare i färdigt skick från dessa klubbar.
Delvis handlar det så klart om kontrollen över produktionsfaktorerna. Om Liverpool blir av med Rhian Brewster till exempelvis Mönchengladbach finns egentligen ingen garanti för att de sedan kommer kunna köpa tillbaka honom. Lån kan samtidigt vara av mindre intresse för de tyska klubbarna. Det skulle samtidigt gå att lösa genom att sälja spelarna med first option-klausuler och buy back-klausuler med förhandlat återköpspris.
Ur makroperspektivet är det en enbart positiv utveckling. Det är naturligtvis bättre för spelarna själva att ha fler alternativ att välja mellan. Det är på lång sikt betydligt bättre för engelsk fotboll, inte minst utifrån landslagsperspektivet, att engelska spelare ges större möjligheter till seriös speltid på hög nivå. Det måste även ses som positivt för engelska klubbar att tvingas bli mer genomtänkta i sin hantering av unga spelare.
Det ska inte heller ses som någon gräddfil för engelska spelare. Just Bundesliga kan vara perfekt som betesmark för unga spelare, åtminstone bättre än Premier League. Där finns en yngre mentalitet, ett öppnare och inte lika taktiskt styrt spel vilket främjar en spelares kreativa utveckling och tekniska skicklighet, och en mer misstagsförlåtande kultur. Det är på många sätt en hybrid mellan ungdomsfotboll och konkurrensutsatt seniorfotboll.
Det är inte minst en betydligt mycket mer konstruktiv väg att vandra än det ganska fantasilösa tänkande som präglat de senaste tio åren inom engelsk fotboll som mest gått ut på olika sätt att tvinga eller åtminstone skambelägga engelska klubbar att spela unga, engelska spelare.
:::
TRANSFERKOLLEN
Fabricio Agosto Ramirez, Besiktas till Fulham. Förstärkning till målvaktsposten där Marcus Bettinelli vaktat målet de senaste säsongerna. Fabri som han kallas är en mer rutinerad målvakt, inte minst från La Liga, men de senaste åren turkisk ligavinnare med Besiktas och målvakt med Champions League-erfarenhet från dessa år. En tydlig förstärkning av Fulham. Väl godkänd – (+++)
João Moutinho, Monaco till Wolves. Mittfältsgeneral av världskaliber värvad för den nätta summan av £5m. 31 år gammal men en spelare som inte i första hand är någon speed merchant utan bygger sitt spel på positionering, spelintelligens och passningsspel. Blir en rejäl förstärkning på Wolves mittfält oavsett hur laget formeras. Berömlig – (+++++)
Richarlison, Watford till Everton. En spelare Marco Silva känner väldigt väl till så klart och en spelartyp som Everton absolut kan anses behöva. Richarlison visade tendenser till riktigt hög kvalitet i Watford och håller han sig hel kan han bidra mycket till Everton under kommande säsonger. Huruvida det var värt de rapporterade £50m går att diskutera. Med beröm godkänd – (++++)