51 år. Drygt ett halvt århundrade. Så länge sedan är det sedan Burnley senast spelade en europeisk cupmatch. Sean Dyche blir den blott andre Burnleymanagern i historien att ta sitt lag ut i Europa sedan klubbikonen Harry Potts som under sina tolv år som manager för Burnley mellan 1958 och -70 tog klubben ut i Europacupen 1960-61 och sex år senare till blivande UEFA-cupen 1966-67. Vilket sätter saken i sitt rätta perspektiv.
Inte bara var det ett drygt halvt århundrade sedan Burnley spelade i Europa. Det kan mycket väl dröja ytterligare ett drygt halvt århundrade innan Burnley spelar i Europa nästa gång. Så det går att förstå att det är en stor sak för Burnley. Det går att förstå att det inte är ”bara en annan match” hur mycket Sean Dyche än försöker beskriva den som sådan. Även om det går att förstå varför han gör det.
Det går kanske också att förstå varför Burnleys supportrar drömde om annat motstånd och en helt annan resa när de nu väl tog sig ut i Europa, än att bara behöva ta bussen ett antal mil north of the wall, kulturellt och geografiskt mer eller mindre nästgårds som Skottland och Aberdeen trots allt är för dem. Det är en annan turnering, men i övrigt blir det så klart ingen större skillnad för dem mot vilken som helst ligamatch.
Däremot öppnade lottningen av den tredje kvalomgången upp en potentiellt väldigt saftig motståndare för Burnley. Istanbul Basaksehir är väl närmast så exotiskt det kan bli i europeiskt cupspel för en engelsk klubb, både sportsligt och kulturellt. Det är dessutom en potentiellt mycket tuff motståndare. Det går knappast att skoja med ett lag där vi hittar spelare som Arda Turan, Gael Clichy, Gökhan Inler och Emmanuel Adebayor.
Tuff lottning har det blivit också i den andra kvalomgången. Aberdeen är sannerligen inte något lätt motstånd, tvärtom var det förmodligen tuffast möjliga motstånd för Burnley i det här stadiet av turneringen. Detsamma kan med största sannolikhet sägas också om Istanbul Basaksehir i den tredje kvalomgången. Lägg till det att Burnley naturligtvis saknar all tidigare erfarenhet från europeiskt cupspel.
Desto bättre för Burnley kan tänkas. Får man ändå chansen att spela i Europa är det ju rätt trevligt om det också blir matcher och motståndare värda att komma ihåg. Aberdeen och Istanbul Basaksehir är båda motståndare och matcher som kommer kommas ihåg, oavsett om de slutar med vinst eller med förlust. Hellre det måste man förmoda än något tradigt möte med klubbar från Moldavien eller Azerbadzjan.
Ett europeiskt cupmöte med Aberdeen smäller naturligtvis högt. Varje gång ett engelskt lag möter ett skotskt lag pratas det om battle of Britain, något som Sean Dyche även här har försökt prata ned med att det är ”bara en annan match”. Vilket det självfallet inte är, om inte annat så av det enkla skälet att för Aberdeen kommer det vara allt annat än bara en annan match. För dem är det kanske årets match, årtiondets match?
Det kommer vara elektrisk stämning på Pittodrie, för ett Aberdeen som så klart har haft sina europeiska cupframgångar genom åren. Kanske till och med fiskmåsarna ingår vapenvila för en kväll eller en vecka och ger sitt stöd till Aberdeen. Att få ge engelsmannen på käften, att slå Burnley, kanske till och med slå ut Burnley, och visa att den skotska fotbollen duger. Och skicka Burnley hem att tänka igen.
Men det är så klart heller inte vilken som helst match för Burnley. För de som av olika skäl inte tar sig upp till Aberdeen kommer matchen sändas live på Turf Moor. Returmötet på Turf Moor kommer vara fullt till bristningsgränsen, stämningen väl så elektrisk där, kanske något beroende på hur kvällens match slutar. Det är inte precis varje år Burnley spelar europeiskt cupspel, eller matchar mot skotsk klubbar.
Det går knappast att föreställa sig att Burnley eller Sean Dyche skulle göra något annat än gå max i dessa kvalmatcher i Europa League, hur mycket att hålla sig kvar i Premier League än är och förblir huvudmålet. Det vore ett fantastiskt slöseri av en för Burnley helt unik möjlighet. I all synnerhet i detta tidiga skede av säsongen där Premier League knappt ens har hunnit börja, men Europa League går i full sving.
Då går det att fokusera extra på Premier League. Låt gå för att det ännu bara är försäsong för Burnley trots allt, och Aberdeen har några veckors försprång i det avseendet. Burnley måste och kommer göra det bästa utifrån sina förutsättningar. Och kanske kan Burnley just i detta skede av säsongen faktiskt vara behjälpta av att inte ha värvat så många nya spelare. De är samspelta, de vet sina roller.
På det sättet skiljer sig Burnleys Europa League-äventyr rätt markant från Evertons förra säsongen. De hade värvat mängder med nya spelare och det var mer eller mindre ett helt nytt lag som skulle ta sig till Europa League. De hade också betydligt högre ambitioner på sig själva vad gällde ligaspelet. Dessutom finns för Everton en betydligt större sannolikhet att få pröva på europeiskt cupspel igen inom en nära framtid.
Det gick inte så bra för Everton. För Burnley borde det kunna gå bättre, åtminstone utifrån dessa förutsättningar. Burnleys lottning i kvalspelet är däremot ungefär så tufft det kan bli. Både Aberdeen och Istanbul Basaksehir är tuffa motståndare. Burnley kan knappast känna sig säkra på att ta sig till gruppspelet. Men kanske talar även det till Burnleys fördel. De tvingas hålla sig vakna.
Burnley är hur som helst garanterade ett genuint europeiskt cupäventyr redan innan ett eventuellt gruppspel. För första gången på ett drygt halvt århundrade. Kanske för sista gången på ytterligare ett drygt halvt århundrade. Englands mest Brexitbenägna stad bubblar av glädje och engagemang över att äntligen få vara en del av Europa igen. Och av alla lag de kunde möta i den andra kvalomgången möter de Aberdeen.
Bara en annan match? Struntprat.
:::
TRANSFERKOLLEN
Diego Rico, Leganes till Bournemouth. Offensivt lagd vänsterback som passar väl in i Bournemouths sätt att spela fotboll. En värvning som visar att Bournemouth siktar på att bli lite mer konstruktiva i övergång från försvar till anfall. Alltså en värvning som visar på viss ambition. Bra skott och bra på frisparkar. Väl godkänd – (+++)
Alireza Jahanbakhsh, AZ Alkmaar till Brighton. Iransk landslagsstjärna och offensivt lagd ytterforward som vann skytteligan i Eredivisie förra säsongen, som förste asiatiske spelare någonsin att vinna skytteligan i en av de större europeiska ligorna. Ger ytterligare spets till Brightons alltmer imponerande offensiva besättning. Kan bli en revelation i Premier League. Berömlig – (+++++)
Jonny Castro Otto, Atlético till Wolves (lån). Värvades av Atlético Madrid inför den här säsongen efter att ha gjort några riktigt stabila säsonger för Celta Vigo, där han har spelat kontinuerligt antingen som högerback eller vänsterback. Ger alltså Wolves bra cover på sina ytterbackspositioner. En värvning som ser ut att innebära att fine vänsterbacken Barry Douglas säljs. Godkänd – (++)
André Schürrle, Dortmund till Fulham. Strålande spelare på flera sätt även om karriären möjligen stannat upp en aning för Schürrle, som är snabb, teknisk och penetrativ som offensiv mittfältare eller forward. En riktigt stark värvning av Fulham och ett rejält styrkebesked av dem inför säsongen. Berömlig – (+++++)