Leeds möter Middlesbrough på Football Leagues slagfält av idéer

Det hör till vad som gör Football League så fascinerande för tillfället. Det är ett slagfält för konkurrerande idéer på ett helt annat sätt än vad Premier League längre är. Väsensskilda filosofier och fotbollslag konkurrerar. Förra säsongen blev en tvekamp mellan Wolves och Cardiff, Nuno Espirito Santo och Neil Warnock. Denna säsong ser tvekampen just nu ut att att handla om Leeds och Marcelo Bielsa mot Middlesbrough och Tony Pulis.

Det är insidern mot outsidern. Det är engelsmannen mot den utländske tränaren i den mest engelska av serier. Det är den reaktionäre pragmatikern mot den progressive ideologen. Det är låga linjer av 4-4-2 i dess olika varianter med fasta situationer mot intensiv och högt pressande 4-3-3-fotboll. Kontrasten och konflikten mellan Tony Pulis och Marcelo Bielsa går att uttrycka på många olika sätt.

Många har en tendens att uttrycka detta i mer normativa termer. Det är dåtid mot framtid, det är förlegat mot modernt, gammalt mot ungt och olika former av sådana värdeuttryck. I slutänden är det däremot mest en fråga om vilken fotboll som faktiskt är framgångsrik, insikten att det inte finns bara ett enda rätt sätt att spela fotboll, och att båda vägar faktiskt har visat sig framgångsrika i Football League.

Få om någon serie i världen omges av så mycket mytologi som just Football League och EFL Championship. Förmodligen inte ens Premier League, just eftersom den ligan sedan länge blivit så globaliserad. För att lyckas i Football League måste man anpassa sig efter dess fysiska grundlagar, det krävs en viss typ av manager för att lyckas, en viss typ av fotboll, vissa härdade män anses bäst lämpade eftersom ”de vet vad som krävs”.

Samtidigt ger oss verkligheten åtskilliga prov på något helt annat. Swansea tog sig 2010-11 upp i Premier League med en teknisk och passningsbaserad fotboll egentligen ingen trodde skulle hålla över en hel säsong i Football League. Wolves dominerade Football League förra säsongen med en snabb, offensiv fotboll och med Nuno Espirito Santo en manager som aldrig tidigare tränat en match vare sig i Football League eller England.

Det ställdes samma frågor om Marcelo Bielsa inför säsongen hur han skulle anpassa sig till Football League. Det uppfriskande med Bielsa är så klart att han inte anpassar sig, utan hans framgång beror på i vilken utsträckning han i det här fallet lyckas få Football League att anpassa sig efter honom. Vad som måste sägas vara överraskande, på ett positivt sätt, är hur snabbt Bielsa har fått Leeds som lag att spela den fotboll han vill att de ska spela.

Säsongen inleddes med två imponerande vinster, mot Stoke och Derby County. Kanske var Leeds behjälpta av att i båda matcherna möta motståndare som ännu inte riktigt hade hittat sig själva. Kanske är det de två sista matcherna som är den mer sanna måttstocken på Leeds förmåga. Dels att få med sig 2-2 från en bortamatch mot Swansea där de inte alls spelar särskilt bra. Dels att vinna nästa match borta mot Norwich med 3-0.

Det visar prov på två viktiga egenskaper för Leeds. För det första att de kan ta poäng och undvika att förlora även när spelet inte stämmer. För det andra att de kan ta en motgång och studsa tillbaka snabbt redan i nästa match. Över 46 omgångar kommer detta visa sig vara oumbärligt. Det är även en tydlig markering på Marcelo Bielsas intensitet, att han inte kommer tillåta Leeds att slappna av vid något tillfälle under säsongen.

Parallellt med Leeds bedrifter och bravader har emellertid Middlesbrough vunnit match efter match även de. Okuvliga på sitt sätt mycket tack vare lagets organisation trots att flera spelare lämnat laget och missnöje med spelartruppens bredd och styrka. Hittills har Middlesbrough vägrat förlora, hämtat upp 0-2 till 2-2 mot Millwall i säsongspremiären exempelvis, samt vunnit mot West Brom med ett sent mål av Daniel Ayala.

Konsekvensen blir att det mer än kanske många gånger förut har blivit meningsfullt att prata om kampen mellan den oemotståndliga kraften och det orörliga objektet. Leeds gör nästan tre mål per match i snitt hittills under säsongen samtidigt som Middlesbrough gör knappt två mål per match. Å andra sidan har Middlesbrough bara släppt in två mål på fem matcher hittills, Leeds har släppt in fyra mål.

Marcelo Bielsa verkade inte ha några större funderingar över hur Middlesbrough kommer spela utan verkar väl införstådd med den saken. Han gick till och med så långt att han kallade Tony Pulis för en legend inom engelsk fotboll, vilket möjligen kan ses som ett sätt att nästan övertydligt påpeka att pratet om konflikt inte kommer från honom, att inte helt olikt Pep Guardiola blåsa solsken upp andras rumpor, eller både och.

Ändå måste sägas att Middlesbrough förmodligen är det tuffaste test som Leeds hittills har ställts inför den här säsongen. Dels eftersom som sagt flera motståndare såsom Stoke och Derby County själva inte riktigt har hunnit sätta sig den här säsongen vilket däremot Middlesbrough har. Dels eftersom Middlesbrough representerar den tuffare och fysiska fotboll som många förväntar sig att Leeds ska få problem mot under säsongen.

Middlesbrough representerar den fotboll som de flesta tänkte på när de inför säsongen pratade om att Marcelo Bielsa skulle behöva anpassa sig till Football League. Men Bielsa kommer inte anpassa sig till Football League utan istället liksom Swansea och Wolves före honom försöka få Football League att anpassa sig efter honom. Frågan ikväll är om Bielsa och Leeds kan få Middlesbrough att spela efter deras pipa.

Allmänt sett har pratet om kvällens match mellan Leeds och Middlesbrough som en tidig seriefinal tonats ned både av Marcelo Bielsa och Tony Pulis. Vilket förmodligen är klokt, det är egentligen alldeles för tidigt på säsongen för att kunna säga något med säkerhet om vilka som till sist kommer befinna sig i toppen av tabellen. Annat än att både Leeds och Middlesbrough har såväl ambitionen som kapaciteten att vara en av dessa klubbar.

Och att vinna kvällens match på Elland Road vore onekligen att skicka ut ett mycket starkt budskap om den saken. Liksom vinnaren kommer ha ett tidigt psykologiskt övertag på det idéernas slagfält som har blivit Football League.

Hur blev det då med den saken?

Det är naturligtvis vanskligt att yttra sig redan efter ett enda transferfönster, men det är vad vi för närvarande har att prata om och de nackdelar man menade skulle drabba Premier League borde åtminstone ha visat upp sig lite grann. Den stora farhågan var naturligtvis att engelska klubbar skulle tvingas sälja spelare i augusti som de därefter inte skulle ha någon möjlighet att ersätta.

Motsatt ståndpunkt till denna farhåga var att detta inte är någon risk i realiteten eftersom varje engelsk klubb skulle vägra att sälja sina viktiga spelare under sådana förutsättningar och alla andra klubbar, liksom spelarna ifråga, vet naturligtvis om den saken. Alla sådana övergångar kommer således, om de över huvud taget blir av, genomföras innan det engelska transferfönstret stänger.

Detta var de båda teoretiska ståndpunkterna. Hur blev då praktiken, eller verkligheten som det också kan kallas? Svaret är ganska entydigt. Inte en enda engelsk klubb har blivit av med eller ens varit i närheten av att bli av med en enda av sina viktiga spelare under tiden mellan det att det engelska transferfönstret stängde och dess att transferfönstret som helhet stänger om några timmar. Så var det alltså med den saken.

Det har väl egentligen aldrig ens varit i närheten. Det har ryktats om att PSG skulle vara intresserade av Christian Eriksen, men det kändes aldrig seriöst. Eden Hazard fanns på Real Madrids önskelista men i den mening det någonsin fanns liv i den affären så har den varit tvärdöd sedan det engelska transferfönstret stängde. Barcelona har fladdrat med ögonfransarna åt Paul Pogba utan att någon egentligen verkade tro på det.

Kanske är Paul Pogba det mest intressanta exemplet här givet att det där åtminstone verkar ha funnits ett seriöst och konkret intresse både från klubben och från spelaren och dennes agent. Även om det för spelarens räkning är lite oklart vad han faktiskt vill. Men de konkreta försök Barcelona gjorde att värva Pogba kom samtliga innan det engelska fönstret stängde. Därefter har det varit dött som graven.

Det senaste är att Real Madrid ska vilja värva Raheem Sterling från Man City. Bakgrunden kan tänkas vara att Sterling nosar efter nytt kontrakt. Det kan diskuteras om Sterling är att räkna bland Man Citys viktiga spelare, och kanske tänker de att det faktiskt kan vara rätt läge för dem att sälja. Men det med bred marginal troligaste är så klart att det inte blir något av med den saken, och ingen kommer så klart någonsin kunna tvinga dem.

Den enda rimliga slutsatsen, låt vara preliminära slutsatsen efter ett enda transferfönster, är att farhågan med att tidigarelägga den engelska transferdeadlinen var helt och hållet omotiverad. (Det kommer naturligtvis givet detta vara obeskrivligt underhållande om nu något fullständigt oväntat händer med exempelvis dessa spelare under denna europeiska deadline day.)

Ändå går det inte att blunda för ett visst missnöje bland vissa engelska klubbar med den tidigare transferdeadlinen. Detta i sådan utsträckning att det redan har ryktats om att Premier League skulle överväga att riva upp beslutet redan till nästa säsong. Å andra sidan är det väl kanske väntat att ett sådant rykte sprids, inte minst från journalister som själva var tveksamma till att tidigarelägga deadline från början.

Missnöjet har helt säkert rätt mycket att göra med de svårigheter som uppstod av att det var en VM-sommar och att det försvårade klubbarnas planering framför allt att värva spelare. Det var väldigt kort tid mellan VM:s slut och den engelska deadlinen. Det är väl dessutom ganska troligt att missnöjet med den tidigare deadlinen framför allt kom från de klubbar som hade skäl att vara missnöjda med sitt eget fönster mer än något annat.

Ett annat tema i samband med att det engelska transferfönstret stängde, exempelvis från en av Expressens krönikörer, var att den tidigare deadlinen ledde till ännu mer engelsk transferpanik. Oklart vilken panik som därmed syftades på och hur den i så fall skiljde sig från sådan panik vi förut sett i slutet av augusti. Eventuell panik uppstår på grund av att det existerar en deadline, inte beroende på när den deadlinen är.

Omöjligheten att peka på konkreta negativa effekter med den tidigare deadlinen innebär att den närmast med säkerhet kommer behållas tills vidare. Det finns helt enkelt för stunden inga sakliga skäl att riva upp beslutet, vilket trots allt behövs om man redan efter ett knappt år ska ta upp en fråga till beslut igen. Vad som möjligen kan hända är att det beslutas om ett undantag i samband med VM-år.

Man måste också räkna med att de engelska klubbarna anpassar sig mer och mer till en tidigare deadline. Hur som helst är det nog väldigt få om någon av de engelska klubbar som har gjort ett svagt transferfönster som gör det på grund av tidigare deadline. Även om det helt säkert är en bekväm ursäkt.

:::

Champions League-lottningen igår kväll, och klockan 13:00 idag är det dags för Europa League-lottningen för Arsenal och Chelsea.

:::

Ligacupens tredje omgång:

West Brom vs Crystal Palace; Arsenal vs Brentford; Burton Albion vs Burnley; Wycombe vs Norwich; Oxford vs Man City; West Ham vs Macclesfield; Millwall vs Fulham; Liverpool vs Chelsea; Bournemouth vs Blackburn; Preston vs Middlesbrough; Wolves vs Leicester; Tottenham vs Watford; Blackpool vs QPR; Everton vs Southampton; Man Utd vs Derby County; Nottingham Forest vs Stoke.

Saftigt möte på Anfield. Tottenham lottades hemma men kommer förmodligen välja att istället spela på bortaplan. Vargar mot rävar.

Englands klubbar tackar och tar emot. Eller gör man det? Jo, men det gör man väl förmodligen. Antar att Liverpool är rätt tacksamma för att slippa behöva vinna ett playoff till Champions League den här säsongen också, även om de kanske hade varit väldiga favoriter i ett sådant playoff. Där finns alltid ett element av osäkerhet. Deras enda osäkerhet den här gången var om de skulle hamna i andra eller tredje seedningspottan.

Annars är eller var förutsättningarna hyfsat enkla. Man City håller till i den första pottan, med Tottenham och Man Utd i den andra seedningspottan, vilket rent teoretiskt gör det något klurigare för dem att ta sig till slutspel. Liverpool får nöja sig med tredje pottan sedan Benfica besegrade PAOK i sitt playoff och därmed tack vare högre seedning tog platsen i den andra pottan.

Pot 1: Real Madrid, Atlético Madrid, Barcelona, Bayern München, Man City, Juventus, PSG och Lokomotiv Moskva. Pot 2: Dortmund, Porto, Man Utd, Shakhtar Donetsk, Napoli, Roma, Tottenham och Benfica. Pot 3: Schalke, Lyon, Monaco, Ajax, CSKA Moskva, Liverpool, Valencia och PSV Eindhoven. Pot 4: Club Brügge, Galatasaray, Young Boys, Inter, Hoffenheim, AEK Aten, Viktoria Plzen och Röda Stjärnan.

Det finns naturligtvis i relativa termer både drömlottningar och mardrömslottningar för de engelska klubbarna utifrån seedning och möjlighet. En teoretisk drömlottning vore exempelvis Lokomotiv Moskva, Porto, Ajax och Viktoria Plzen eller Young Boys. En teoretisk mardrömslottning vore å andra sidan Atlético Madrid, Dortmund, Monaco och Inter. Och så naturligtvis allt däremellan.

Men allt annat än fyra engelska klubbar i Champions Leagues slutspel vore naturligtvis oavsett lottning en besvikelse.

:::

GRUPP B – TOTTENHAM
Barcelona
PSV Eindhoven
Inter

Slutspel – 60%

Inte någon direkt lätt grupp för Tottenham men som ändå jämfört med förra säsongens lottning får betraktas som fullt överkomlig. Det gäller naturligtvis att inte tappa några poäng alls mot PSV i den här gruppen, se vad man får med sig mot Barcelona, där det inte finns någon som helst anledning för Tottenham att rädas dem, i synnerhet inte på Wembley. Nyckelmatcherna på förhand emellertid mot Inter som inte längre är något helt oävet fotbollslag. Men Tottenham bör hållas som favoriter mot dem.

:::

GRUPP C – LIVERPOOL
PSG
Napoli
Röda Stjärnan

Slutspel – 55%

Tuff lottning för Liverpool som däremot är bra nog att kunna hantera utmaningen och definitivt få de båda andra klubbarna att sucka uppgivet över sin satans otur att behöva dra Liverpool ur den tredje pottan. Röda Stjärnan är en motståndare som alla tre övriga lag ska besegra och kan bara fungera som en spoiler i den här gruppen. PSG känns som ett lag som skulle kunna vara otroligt utsatt och känsligt för exakt det som Liverpool är som allra bäst på. Napoli är bra men för stor sak har gjorts av att de vunnit två matcher från underläge. Det är en öppen grupp men skulle jag sätta pengar på vilka som går vidare från gruppen skulle mina första mynt läggas på Liverpool.

:::

GRUPP F – MAN CITY
Skahkthar Donetsk
Olympique Lyonnais
Hoffenheim

Slutspel – 95%

Endast ett blixtnedslag skulle kunna få Man City att inte ta sig vidare från den här gruppen, de är alldeles för bra för att kunna åka ur. Var och en för sig är samtliga motståndare i gruppen inte några oävna fotbollslag, men inget av dem är heller tillräckligt bra för att kunna utgöra ett seriöst hot mot Man City. Att minst två av dessa tre motståndare dessutom skulle vara det samtidigt går knappt att räkna på. Perfekt för Man City som förmodligen inte behöver gå på helfart under hösten.

:::

GRUPP H – MAN UTD
Juventus
Valencia
Young Boys

Slutspel – 50%

Riktigt svinig lottning för Man Utd även om deras utsikter i den här gruppen beror helt och hållet på vilket Man Utd det är som visar upp sig. Juventus är ett väldigt starkt lag och får nog räknas som favoriter i den här gruppen, även om de är fullt möjliga att dra poäng av. Därefter står det mellan Man Utd och Valencia, där känslan är att ett Man Utd som befinner sig i någorlunda harmoni skulle dra längsta strået. Men saker och ting börjar sättas på sin spets för José Mourinho som utöver att dras med svårigheter i ligaspelet nu får extra lök på den laxen om Man Utd samtidigt åker ur Champions League redan innan jul.

Matchen i Aten blev onekligen en snabb introduktion till den europeiska cupfotbollens mörkare sidor för Burnley. Väldigt otäck stämning utanför arenan där flera av Burnleys supportrar attackerades och rånades varav åtminstone en knivhöggs, febril stämning på arenan, därtill fult uppträdande av både spelare och ledare från Olympiakos inför matchen, under halvtid och gentemot domarna.

Engelska klubbar som är vana vid att spela i Europa vet att det kan gå till så där. De har rutiner för att hantera det. För Burnleys spelare och för Burnley som klubb är det av lätt insedda skäl en helt ny företeelse. Sean Dyche kunde inte göra så mycket mer efter matchen än ge uttryck för sin uppfattning att det var en inte helt balanserad match, som han valde att hyfsat diplomatiskt formulera saken.

Kanske anser sig Dyche ha större problem att brottas med. Burnleys säsongsinledning har inte varit särskilt stark och det är framför allt försvarsspelet som klickat för dem. Ett lag som förra säsongen släppte in endast 39 mål på 38 ligamatcher har släppt in tio mål på de tre senaste matcherna, förlorat tre matcher i rad, och defensivt har Burnley onekligen inte riktigt stått att känna igen.

Det är kanske inte helt realistiskt att förvänta sig att Burnley ska vara exakt lika bra som förra säsongen, deras bästa säsong någonsin i Premier League, men det har ändå varit mål som varit mycket olikt dem att släppa in. Mål på fasta situationer och mål där spelare har fått ytor i Burnleys straffområde de inte normalt sett brukar få. Burnleys problem har också varit att de också släppt in tidiga mål vilket sabbat deras matchplan.

När sådant händer, det vill säga man släpper in mål man normalt sett inte brukar släppa in, är det lätt att börja tvivla på sig själva och för osäkerhet att krypa sig in i laget. Lägg till detta att Burnley både befinner sig i början av säsongen och dessutom har tvingats hantera det för dem högst ovana med ligamatcher varvat med matcher i Europa League, och det går att förstå varför Burnleys cirklar möjligen rubbats en del.

Man måste även ställa frågan i vilken utsträckning Sean Dyches laguttagningar har varit en orsak till Burnleys problem. Det har inte varit svaga lag som spelat i Europa League men det har heller inte varit starkast möjliga lag, och effekten har blivit en halvhjärtad satsning som jag heller inte tror har varit dem till hjälp i ligaspelet, en fotbollens motsvarighet till att försöka spela en bordtennismatch utan att röra på fötterna.

Det blir på något sätt talande när Jack Cork efter matchen mot Fulham kritiserar det egna lagets försvarsspel och menar att nu måste Burnley fokusera mer noggrant och börja spela för resultatet, framför allt i ligaspelet. Min kursivering av vad som kan synas som ett helt överflödigt tillägg. I själva verket är det naturligtvis givet kvällens match desto mer akut att Burnley får med sig ett resultat i Europa League. Annars är Europa League slut.

Burnley har baxat sig ända fram till playoff i Europa League. Och det handlar verkligen om att ha baxat sig dit. Både mot Aberdeen och mot Istanbul Basaksehir gick det hela till förlängning innan Burnley lyckades avgöra respektive möte. Då hade de med sig oavgjort till Turf Moor. Den här gången måste Burnley vända ett 1-3-underläge mot ett europeiskt mycket rutinerat Olympiakos.

Det vore kanske magstarkt att prata om bragdvändning av Burnley för den sakens skull, fast kanske ändå inte. För ett europeiskt helt cuporutinerat Burnley vore det sannerligen en stor bedrift. Det vore ett resultat fullt i paritet med Fulhams vändning mot Juventus i Europa League 2009-10, eller Middlesbroughs vändningar mot Basel och Steaua Bukarest på väg mot finalen 2005-06.

Paradoxalt nog tror jag att om ligaspelet hade börjat bättre för Burnley hade de haft bättre chanser eller förutsättningar att vända och vinna kvällens match mot Olympiakos, även om det hade varit svårt nog ändå. Men givet hur ligaspelet faktiskt har börjat för Burnley tror jag det har smugit sig in en tanke hos Burnley och hos Sean Dyche att det vore nog rätt skönt att slippa Europa League trots allt.

Jag kan bara hoppas att jag har fel i det. Om inte annat för har jag fel i det så har vi en på förhand fantastisk match att se fram emot på Turf Moor ikväll. Och lyckas Burnley vända och vinna mot Olympiakos har vi fått en liten europeisk cupbragd innan ens det europeiska cupspelet har hunnit börja på riktigt den här säsongen.

:::

Lottningen av Champions Leagues gruppspel äger rum strax efter klockan 18:00 ikväll, vilket naturligtvis är av största intresse för Man City, Man Utd, Tottenham och Liverpool. Extrablogg kommer strax därefter.

:::

Gareth Southgate kommer under torsdagen även presentera Englands landslagstrupp till Nations League-matchen mot Spanien och träningsmatchen mot Schweiz.

Nations League är alltså UEFA:s nya påfund för att komma bort från dessa meningslösa träningsmatcher. England är i samma A-grupp som Spanien och Kroatien. Vinner de gruppen går de till semifinal. Förlorar de gruppen åker de ned i B-serien.

England gjorde ju precis som Sverige succé i VM. För Sverige betydde ju det en mer eller mindre oförändrad landslagstrupp, inte många nyheter där. Vi får se om Southgate tänker på samma sätt eller om han prövar vingarna lite mer än så. Han har väl lite mer att välja mellan om inte annat.

Jamie Vardy har meddelat att han slutar i landslaget. Förståeligt kanske, 32 år gammal som han är och givet den mycket ringa chansen till speltid. Frågan är vem som ersätter honom i landslaget.

Och om någon av Englands många väldigt lovande unga talanger faktiskt börjar slussas in så här i början av nästa mästerskapscykel.

Ryan Sessegnon borde kunna vara aktuell istället för Ashley Young, även om där naturligtvis även finns Luke Shaw. I mittförsvaret borde Liverpools Joe Gomez kunna få chansen. Jadon Sancho borde kunna vara aktuell på en av forwardpositionerna.

Annars är det mittfältet som borde vara Southgates största besvär. Det var uppenbart i VM att det framför allt var där som England hade sina brister. Av yngre spelare borde det främst vara Harry Winks, Phil Foden och Ruben Loftus-Cheek som är aktuella.

Men har man precis haft ett väldigt lyckat VM kanske man inte i första hand är benägen att vilja göra några egentliga förändringar.

Rafa Benitez beslut att köra hängslen, bälte och livrem i Newcastles match mot Chelsea väckte mycket upprördhet. Graeme Souness, Andy Gray, Richard Keys, Dennis Wise, Gary Neville och Jamie Carragher, alla lyckades på olika sätt och i olika utsträckning fördöma detta som något helt förkastligt. Detta trots att de var bland dem som förra säsongen lyfte fram Newcastles fördel av en väsentligt bättre målskillnad än sina konkurrenter.

Newcastle hade i slutänden 19% bollinnehav hemma på St James Park, och skapade naturligtvis inte mycket i termer av anfall och målchanser. Det är uppenbart att Rafa Benitez ställde upp Newcastle i första hand för att inte förlora matchen, som kontrast till aktivt försöka vinna den, och i andra hand för att inte förlora matchen med många mål. Matchen slutade till sist 2-1 till Chelsea, efter att länge ha varit oavgjord.

Experterna förfasade sig. Graeme Souness menade exempelvis att han och Newcastles spelare hellre hade förlorat med 0-3 och spelat för att vinna än 0-0 på detta sätt. I svensk television menades snusförnuftigt att Newcastle hade ju minsann haft betydligt större chans att vinna om de hade spelat ”som vanligt”, förglömmandes att matchen de precis sett lika gärna hade kunnat sluta med seger för Newcastle, allra minst poäng.

Ideologi blir ofta viktigare än empiri. Detta gäller kanske inte minst en klubb som Newcastle som de flesta har rätt särskilda förväntningar på. En tradition av att vara en engelsk storklubb och en klubb som spelar på ett särskilt sätt, en underhållande och målrik fotboll. ”The Entertainers” som Newcastle kallades inte minst under 1990-talet när Kevin Keegans lag charmade den engelska fotbollen.

Men det var en annan tid och ett annat Newcastle. Då var Newcastle ett av Englands bästa lag, hade mängder av engelsk fotbolls bästa spelare, spelade för ligatitlar och var även en klubb som investerade stort i sin spelartrupp. Idag är Newcastle en klubb vars enda ambition verkar vara bara att hålla sig kvar i Premier League, med en av ligans svagaste spelartrupper, som investerar nästan minst av alla klubbar i sin spelartrupp.

Att bedöma Rafa Benitez och dagens Newcastle utifrån måttstocken för gårdagens Newcastle vore knappast rättvist och än mindre rättvisande. Det skulle om inte annat kunna beskrivas som att leva i det förgångna. Men kanske är det just vad personer som Graeme Souness, Dennis Wise, Andy Gray med flera faktiskt gör. Åtminstone ger de många gånger det intrycket.

Det lustiga, även om man undrar ifall det verkligen är någon tillfällighet, är att detta också är personer som många gånger tagit Mike Ashley i försvar mot den supporterkritik denne ofta bemöter. Men ingen av dem bemödar sig att fundera över om det möjligen vore just Ashleys fel att Newcastle är så annorlunda från det Newcastle de minns. Antingen ser de inte skillnaden eller så menar de att det är inget Ashley har kunnat göra något åt.

Vilket är horseshit. Mike Ashley tog över ett Newcastle som de 10-15 åren dessförinnan regelbundet slutat tvåa-sexa i ligan. Under hans tid som ägare har Newcastle slutat femma en gång men också blivit nedflyttade två gånger. Ashley tog över ett Newcastle med £70m i skulder och driver nu ett Newcastle med £150m i skuld till honom själv. Vad han inte tar ut i ränta tar han igen i uteblivna kommersiella intäkter.

Att Newcastle har blivit markant svagare under Mike Ashleys ägarskap borde alltså vara ställt bortom allt tvivel och är dessutom uppenbart. Han är inte en ägare vars hjärta pumpar för klubben eller som gör sitt bästa för klubben, han driver inte i första hand en fotbollsklubb utan ett marknadsföringsverktyg. Hans första fråga är inte vad han kan göra för Newcastle utan vad Newcastle kan göra för sitt företag Sport Direct.

Men dessa kritiker tar alltså Mike Ashley i försvar samtidigt som de kritiserar Rafa Benitez för en negativ fotboll. Vad sänder det egentligen för budskap, frågar de sig retoriskt, när Newcastle ställer upp defensivt för att inte förlora hemma mot t ex Chelsea eller Man City, sänder det inte i själva verket budskapet att Newcastle inte konkurrerar med dessa klubbar? Jo, det är väl just precis det som är budskapet!

Istället för att koncentrera sig på att skjuta budbäraren borde Souness, Wise, Gray med flera snarare bekymra sig över att budskapet faktiskt stämmer överens med verkligheten, vilket är desto mer störande. Rafa Benitez ställer upp taktiskt som ett bottenlag eftersom Newcastle sett till lagets kvalitet och klubbens investeringar i spelartruppen i allt väsentligt är att i bästa fall jämställas med övriga möjliga bottenlag i Premier League.

Vi har vad vi har, försvarade sig Rafa Benitez med efter matchen mot Chelsea, som ett sätt att peka på just detta enkla förhållande. Han är naturligtvis frustrerad över att tvingas jobba med resurser som om Newcastle är ett bottenlag men verkar då ha bestämt sig för att också jobba med Newcastle som om de vore ett bottenlag. Vilket förvisso inte känns som en helt orimlig utgångspunkt.

En möjlig kritik av Rafa Benitez är att han kanske överdriver en aning för att hamra hem just denna poäng. Att spela extremt defensivt i demonstrativt syfte för att visa vad som faktiskt blir den ofrånkomliga konsekvensen av Mike Ashleys ägande, där klubbens enda realistiska mål är överlevnad snarare än någon större ambition. Förståeligt på sitt sätt även om det naturligtvis kan kritiseras som lite barnsligt.

Samtidigt är det inte så mycket mindre barnsligt att jämföra Newcastle med klubbar som Bournemouth, Fulham och Wolves, som ju bland andra spelade oavgjort mot Man City i helgen med ett mer offensivt och ambitiöst spel än vad Newcastle visade upp. Det låter naturligtvis som en begåvad jämförelse men Newcastle sitter inte på spelare som Ruben Neves, João Moutinho, Jean Michael Seri etc i sin trupp. Därav problemen.

Politiskt verkar det emellertid komma med en kostnad för Rafa Benitez, som alltså öppnar sig för kritiken att vara för defensiv och spela för tråkigt, och därmed riktar kritiken bort från Mike Ashley. Allra helst som det märktes efter att Chelsea väl tog ledningen att Newcastle hade verktygen att kunna anfalla och hota Chelsea. Men vi vet för den sakens skull inte hur matchen hade slutat om Newcastle spelat så redan från start.

Vad vi däremot vet är att Newcastle och Rafa Benitez tillämpade en liknande taktik även förra säsongen, och den säsongen slutade trots allt med ett Newcastle som aldrig var på allvar inblandade i nedflyttningsstriden och dessutom slutade på tionde plats. Det är mycket möjligt, och på många sätt helt rätt, att kritiker som Graeme Souness, Andy Gray, Dennis Wise med flera inte ser det som bra nog för Newcastle.

Men det är inte Rafa Benitez som ska kritiseras för den saken, utan deras egen darling Mike Ashley.

:::

KVÄLLENS MATCHER

Millwall vs Plymouth; Nottingham Forest vs Newcastle; Everton vs Rotherham; Reading vs Watford.

Ligacupens tredje omgång lottas på torsdag strax efter klockan 20:00.

Bara under de snart tio år jag har skrivit den här bloggen har det skett en tämligen fundamental geografisk förskjutning inom den engelska fotbollen. Dels från nord till syd där tidigare framstående klubbar som Newcastle, Sunderland, Middlesbrough med flera brottas med problem samtidigt som sydkusten frodas. Dels från stora klubbar på sydkusten som Southampton och Portsmouth till Bournemouth och Brighton.

Det behöver inte vara en linjär eller för den delen proportionell utveckling i något slags fotbollens geopolitiska nollsummespel. Vi ser exempelvis hur många nordliga klubbar håller på att växa sig starka igen. Det är populärt att skylla deras nedgång på ekonomi när det i majoriteten av fallen – Leeds, Sheffield United, Sunderland, Hull City, Newcastle, Middlesbrough med flera – mest handlar om inkompetent ledarskap.

Vi finner samma mönster på sydkusten. Den stora katalysatorn bakom förändringen på sydkusten är inte ekonomisk determinism utan management. Portsmouth, FA-cupvinnare för bara tio år sedan, skövlades av banditer och rövarbaroner och tvingades till en vända ned i League Two innan de till sist kom på fötter igen. Southamptons organisation har tappat i kvalitet och slagstyrka på senare år och laget därför tillåtits stagnera.

Kontrasten med Brighton och Bournemouth är tydlig. Båda bygger sina moderna framgångar, deras marsch uppåt i det engelska seriesystemet och sin etablering i Premier League på hög kvalitet i organisation och management, och på en kontinuitet i båda dessa aspekter. Det är två klubbar med tydliga idéer från styrelsenivå och nedåt och med kompetenta och skickliga tränarteam ledda av Chris Hughton och Eddie Howe.

Det är en tydlighet som Southampton för närvarande har tappat, även om de har alla chanser att kunna återfinna den. Det är en tydlighet som Portsmouth har återfunnit efter några år av supporterägande och därefter med Michael Eisner och Tornante som nya ägare, något som resulterat först i uppflyttning till League One och för närvarande en stark säsongsinledning som gör en återkomst till Championship fullt möjlig.

Längs med den engelska sydkusten håller således ännu ett geografiskt nav inom engelsk fotboll på att växa fram. Vi har redan Brighton, Bournemouth och Southampton i Premier League, inom några år kan vi tänka oss att Portsmouth etablerat sig i Championship, och vi kan ha ett led av riktigt starka klubbar på sydkusten i de två väldigt starka divisionerna i toppen av den engelska fotbollen – Premier League och Championship.

Andra geografiska nav kan förväntas växa starkare även de. London och nordvästra England är redan väldigt starka. Addera sydkusten till dem, Midlands med sina många stora och medelstora klubbar, och så nordöstra England med sina jättar i form av Newcastle, Sunderland och Middlesbrough. 44 klubbar spridda över dessa båda serier som skapar en för den moderna fotbollen helt unik konkurrenssituation.

Det är en utveckling som är betingad av två faktorer – kapital och kompetens. Genom TV-intäkter har kapitalet flödat in i engelsk fotboll och även om det naturligtvis regnar mest ymnigt på toppen så droppar det också nedåt i det engelska systemet och gör alla klubbar starkare. Men en konsekvens har även blivit importen av nya ägare, moderna idéer om fotboll och management, och en allt högre kompetens på klubbnivå.

Geografi spelar emellertid även den roll. Och där är det kanske inte så konstigt att den engelska sydkusten blir starkare. Den relativa närheten till London gör regionen mer attraktiv för investeringar generellt. Närheten till London, närheten till det europeiska fastlandet och självfallet även klimatet gör även klubbar på sydkusten mer attraktiva för spelare. Inga helt avgörande faktorer, men viktiga faktorer på marginalen.

Utifrån det lite större perspektivet kan detta bara vara positivt. Ju fler och starkare klubbar desto bättre naturligtvis. Men värdet med att specifika regioner växer sig starkare runt flera klubbar ska inte heller underskattas, med den fauna av genuina regionala rivaliteter som därmed kan växa fram och så att säga bli på riktigt, inte bara som en slags teoretisk kuriositet. Det driver engagemang, det driver konkurrens och på längre sikt kvalitet.

Huruvida Ligacupens tidiga omgångar är ett sammanhang i vilket regional rivalitet får dess fulla slagstyrka kan diskuteras. Men att Brighton möter Southampton hemma på Amex Stadium är något som ger Ligacupens andra omgång under kvällen och veckan rejält med extra krydda. Bara för några år sedan var Southampton Premier Leagues darlings som spelade final i Ligacupen. Men nu på väg att bli omsprungna av Brighton.

Hur tänker och tycker Mark Hughes angående Ligacupen inför kvällens match efter endast en poäng på sina tre första ligamatcher och molnen redan hopandes ovanför sig på St Marys? Har han någon som helst lust att ödsla kraft och energi på Ligacupen med sådana svårigheter i ligaspelet, eller bedömer han ett cupfiasko mot Brighton som salt i ett redan öppet sår?

Brighton har en liknande balansgång att göra. Men där är läget annorlunda och betydligt mer positivt, samtidigt som matchen är ett utmärkt tillfälle för Chris Hughton att lufta flera av klubbens nyförvärv under sommaren såsom Alireza Jahanbakhsh, Florin Andone, Yves Bissouma, Bernardo och för all del också Jürgen Locadia och ge speltid till José Izquierdo. Det är en märkligt stark spelartrupp Brighton sitter på.

Goda möjligheter för Brighton således att ytterligare befästa den förändrade maktbalansen på den engelska sydkusten mot Southampton ikväll. Eller möjligen en chans för Southampton att visa att riktigt så enkelt tänker de inte vika ned sig.

:::

KVÄLLENS MATCHER

Swansea vs Crystal Palace; Brighton vs Southampton; QPR vs Bristol Rovers; AFC Wimbledon vs West Ham; Fulham vs Exeter; Wycombe vs Forest Green Rovers; Cardiff vs Norwich; Brentford vs Cheltenham; Newport vs Oxford; Bournemouth vs MK Dons; Leicester vs Fleetwood Town; Leeds vs Preston; Doncaster vs Blackpool; Burton Albion vs Aston Villa; Hull City vs Derby County; Middlesbrough vs Rochdale; Blackburn vs Lincoln; Walsall vs Macclesfield; Sheffield Wednesday vs Wolves; West Brom vs Mansfield; Stoke vs Huddersfield.

Det finns de som hävdar att kvällens match är den viktigaste matchen i José Mourinhos managerkarriär. Vilket naturligtvis låter på samma gång absurt som helt hysteriskt, givet vilka matcher som redan ingår i dennes karriär. Samtidigt säger det ändå något viktigt om var Mourinho befinner sig i sin karriär just nu, där många menar att han balanserar på gränsen till irrelevans och slåss för sin egen trovärdighet.

Givet kritiken och stämningsläget som förföljt Man Utd innan säsongens ens började och därefter den storm som exploderade efter förlusten mot Brighton förra helgen, är det svårt att ens föreställa sig hur det skulle låta om Man Utd skulle förlora mot Tottenham ikväll. Kraven på Mourinhos avgång, den förgiftade atmosfären runt klubben, skulle bara bli värre och värre. Krisstämpeln rycker allt närmare.

Är det oundvikligt att José Mourinho kommer få sparken under säsongen? Nej, det är det inte, men samtidigt är det knappast så att egentligen någon av parterna i Man Utd, dit inte minst Mourinho själv måste räknas, för närvarande agerar på ett sätt som gör detta det minsta mindre sannolikt. Det finns ingen som helst enighet i Man Utd för stunden, utan det är många olika krafter som drar åt helt olika håll.

Det framstod ganska tydligt mot Brighton att Man Utd förmodligen inte kommer vinna överdrivet många bortamatcher den här säsongen. Om Man Utd alltså ska lyckas prestera en i alla fall dräglig säsong, och hålla den vid liv åtminstone någon stund, har de knappast råd att inte heller vinna matcherna hemma på Old Trafford. Där behöver de vara mer eller mindre felfria. Där behöver de vinna mot exempelvis Tottenham.

Just kvällens motståndare Tottenham har ju lyckats bli något av en livboj för just nu tämligen medieparanoida Man Utd-supportrar. Dessa som menar att kritiken mot José Mourinho och Man Utd har antagit orimliga proportioner, vilket den kanske för all del också har gjort, pekar ju gärna på hur mycket mer som skrivits om att Mourinho varit fåordig på en presskonferens jämfört med att Hugo Lloris åkt fast för rattfylleri.

Det går så klart att ifrågasätta i vilken utsträckning Lloris rattfylleri är att betrakta som en sportnyhet som är aktuell att skriva om för fotbollsjournalisterna, som ju framför allt är de som de medieparanoida Man Utd-supportrarna följer. Fotbollsmässigt är det så klart en nyhet i den utsträckning man anser att det säger något om hur det står till i Tottenham som lag, i fråga om sådant som fokus och disciplin.

Där kan det så klart spekuleras. Ibland kan man tänka att det kanske görs för stor sak av att spelare varit ute och festat ”fyra dagar innan match”. Vi känner inte till situationen eller för den delen sammanhanget för rattfylleriet. Det kan ha rört sig om ett glas vin till maten på restaurang. Liksom det så klart kan vara ett uttryck för en spelare som inte riktigt hunnit med att landa i skallen efter sommarens VM-guld.

Det där får vi se hur det utspelas under säsongen. Mauricio Pochettino har en stark spelartrupp att jobba med, men som inte saknar sina så kallade disciplinära punkter att jobba med. Toby Alderweireld exempelvis som verkar vara på väg att tas till nåder igen sedan en flytt hittills inte har materialiserats för honom, vilket antingen är både klokt och konstruktivt eller kanske mest ett uttryck för att nöden har ingen lag.

Även för Tottenham är det en match med viss press. Att möta Man Utd på Old Trafford är en match som definitivt blir en slags indikator på deras förmåga att hävda sig i denna säsongs titelstrid. Ska Tottenham vara en seriös titelkandidat måste de kunna vinna borta mot övriga storklubbar och Man Utd får för närvarande räknas som en av dessa som ändå måste ses som mest hanterbara.

Utgångspunkten är missnöjet runt Tottenham där oförmågan eller oviljan att värva nya spelare skickade signalen också till de egna supportrarna att Tottenham också saknade förmågan och kanske även viljan att slåss om ligatiteln. Två vinster de första matcherna mildrade kritiken något, men en vinst på Old Trafford skulle definitivt sopa den under mattan för viss tid framåt. Samtidigt som en förlust skulle blåsa liv i kritiken.

Det är förvisso ett något överdrivet missnöje. Vare sig spetskvaliteten eller bredden i Tottenhams spelartrupp är något att förakta, även om den om och om igen faktiskt underskattas. Även resonemanget om inga nya värvningar haltar en smula givet att det går att betrakta Lucas Moura mer eller mindre som en ny värvning, givet att han aldrig hade någon större möjlighet att göra ett riktigt avtryck under våren.

Just kvaliteten på Tottenhams forwardspositioner har genomgående de senaste säsongerna ansetts vara platser de kunde förstärka med spetskvalitet. Lucas Moura är just en sådan förstärkning, och han har visat sin kvalitet och sin skicklighet i Tottenhams båda första matcher. En spelare som kombinerar tre värdefulla egenskaper i Premier League i form av snabbhet, teknik och hårt arbete.

Tre egenskaper som för övrigt lyste med sin frånvaro i Man Utds match mot Brighton, men egenskaper som helt säkert kommer ha avgörande betydelse för hur kvällens match mellan Man Utd och Tottenham slutar. Det är den tredje omgången och det vore dumt att säga att någon match redan nu kommer avgöra hur säsongen slutar för något av lagen, men det är en match båda lagen illa har råd att förlora.

Kanske inte så mycket för poängen, men för husfriden. Oavsett om det är på Old Trafford eller på vilken arena nu Tottenham än råkar befinna sig.

(1) – Wolves. Det var återigen bara en enda poäng för Wolves, fortfarande inte någon seger för Wolves, men det var den här gången heller inte vilken poäng som helst. Det var i slutänden inte på något vis oförtjänt att Wolves spelade oavgjort med Man City, det var en match de förvisso hade kunnat förlora men lika gärna en match de kunnat vinna. Men det var onekligen en match där Wolves meddelade sin ankomst till Premier League, och som bör ha löst upp eventuella nervknutar. Att det även visade klart och tydligt att Man City inte på något sätt är oslagbara kan dessutom bara vara bra för ligan och för säsongen.

(2) – Lowlifes. Matchen mellan Huddersfield och Cardiff lät väl kanske inte på förhand som någon särskild partyhöjare, men den lyckades på något sätt underträffa också redan rätt lågt ställda förväntningar. Det var en chansfattig och energifattig fotbollsmatch mellan två lag som nog med viss marginal måste betraktas som ligans två svagaste fotbollslag för stunden. Mycket kan hända härifrån till slutet av säsongen men om ingenting händer så spelar både Huddersfield och Cardiff i Football League nästa säsong.

(3) – Arsenal. Kanske var det inte den mest imponerande eller övertygande vinsten mot West Ham men det var ändå första segern för Arsenal den här säsongen, första segern med Unai Emery, och där fanns åtminstone vissa tydliga tecken på liv. Spelare som Hector Bellerin, Henrik Mkhitaryan och Alex Iwobi gjorde bra matcher och det är väl frågan om det faktiskt är en tillfällighet att det sker utan Mesut Özil på planen. Alexandre Lacazette fortsätter producera så fort han blir inbytt..

OMGÅNGENS VINNARE

Fulham. Härlig match för Fulham som tar säsongens första seger hemma på Craven Cottage mot Burnley. Strålande genomförd match på många sätt med imponerande prestationer av Jean Michael Seri, Tim Fosu-Mensah och André Schürrle men där framför allt Aleksandr Mitrovic klev fram som anfallare av god Premier League-klass. En vinst som ger Fulham ett bra fotfäste inför fortsättningen på säsongen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Southampton. Tog ledningen hemma mot Leicester i andra halvlek med ett härligt skott från Ryan Bertrand. Men försvarsspelet efteråt… Bara några minuter senare tilläts Demarai Gray kvittera för Leicester efter att ha fått all tid i världen av Southamptons försvar inne i straffområdet. Höjbjergs filmning gav rött kort och satte laget i problem innan försvarets agerande på Harry Maguires chansbetonade långskott på tilläggstid inte direkt framstod som övertygande det heller. Mark Hughes har knappast fått någon bra start och ett av hans återkommande problem har varit oförmågan att organisera ett försvarsspel. Kan vara dags för Southampton att agera förr hellre än (ännu) senare.

OMGÅNGENS SPELARE

James Milner, Liverpool. En av de senaste tio årens kanske mest underskattade spelare i Premier League, en extremt laglojal spelare men också en mycket nyttig spelare. Det spelar egentligen ingen större roll vilka spelare Liverpool värvar till det där mittfältet, Milner kommer alltid vara dess bultande hjärta. Precis som han har varit i början av säsongen och precis som han var mot Brighton.

OMGÅNGENS MÅL

Jean Michael Seri, 1-0 Fulham. Det finns olika sätt att öppna målkontot på i Premier League och Seri valde minst sagt ett av de bättre. Tar emot bollen strax utanför straffområdet och skickar iväg ett kanonskott rakt upp i bortre krysset. Extatiska scener på Craven Cottage följde.

WTF!

Özil. Sjuk var storyn återigen när Mesut Özil än en gång inte kom till spel. Vi har hört det många gånger det senaste året och för en vältränad elitidrottsman att vara sjuk så ofta som Özil sägs vara sjuk så borde nog pojken läggas in på sjukhus. Dåligt immunförsvar till följd av ingen ryggrad? Efter matchen kommer entydiga rapporter inifrån Emirates att Özil inte ingick i Unai Emerys startelva mot West Ham, blev förbannad och vägrade att ens sitta på bänken eller spela över huvud taget.

LOL!

Richarlison. Efter att ha blivit utvisad mot Bournemouth för att ha bråkat med en motståndare fick Richarlison utegångsförbud av Richarlimum och Richarlidad. Norpat från twitter.

BTW…

Tre matcher, noll mål, ett Cardiff.

Inkasttränare i Liverpool? Tony Pulis tar en djup klunk ur sin pint och muttrar halvt för sig själv att det där tänkte ju han på redan för tio år sedan.

Känns lite småbråkigt på rätt många ställen i Premier League just nu.

Märklig tillfällighet trots allt hur alla dessa inkompetenta domare alltid dömer avgörande fel bara, bara mot det egna laget. Statistiskt osannolikt minst sagt.

Kaxigt/konstigt att byta ut Raheem Sterling i slutminuterna när laget jagar ett vinstmål.

Bournemouth har under 2018 plockat 25 poäng från underläge, vilket är mest i hela Premier League. Vilket låter kanon, även om det kanske vore mer kanon att inte hamna i underläge så ofta.

Och så har vi minst ett dygn av Mourinhotjatter framför oss.

Det är ett slags fotbollens statiska klasstänkande där vissa klubbar tydligen ska veta sin plats och bliva vid sin läst. De ska tydligen inte tro att de ska kunna värva vilka spelare som helst. Det är väldigt fasta föreställningar. Delvis handlar det kanske om okunskap om vad West Ham är för klubb, fullt jämställd med Lazio i Italien t ex. Delvis kanske en ovilja att fullt ut inse Premier Leagues status och resurser inom den moderna fotbollen.

Om nu Felipe Anderson och Marko Arnautovic alltså är ”för bra” för West Ham, en stor engelsk klubb med ambitioner, med stor arena och stora resurser, strax under de allra största klubbarna i Premier League, världens största och mest profilstarka liga, vad är i så fall Jean Michael Seri för Fulham? En av de mest omtalade spelarna i Europa under senare år går till en av Premier Leagues nykomlingar. Klassgränserna blir allt suddigare.

Det var givet att Jean Michael Seri skulle lämna OGC Nice i sommar. Han har de två senaste åren varit en av Ligue 1:s allra bästa spelare, lyfte förrförra säsongen Nice till en resursmässigt osannolik tredjeplats, men förra säsongen missade Nice att kvalificera sig till europeiskt cupspel. Flera av Europas större klubbar nosar runt Seri men till sist är det alltså Fulham av alla som lyckas värva honom före flera betydligt större klubbar.

Delvis är det naturligtvis ett uttryck för de finansiella resurserna i Premier League, där TV-intäkterna gör att även en nykomling som Fulham kan erbjuda lönepaket som blåser nästan alla europeiska klubbar utom de allra största av banan och dessutom värva spelare för över £100m en och samma sommar. Talang följer nästan alltid pengar, så att en spelare som Felipe Anderson lämnar Serie A för West Ham kanske inte är så märkligt.

Delvis är det samtidigt ett gott betyg åt Fulhams scoutingsystem. Det går i själva verket tänka sig flera Premier League-klubbar, väsentligt större och ännu rikare än Fulham, som hade haft stort värde av en spelare som Jean Michael Seri. Men de såg inte Seri på samma sätt som Fulham, han stack inte ut för dem. Fulham hittar å andra sidan en spelare som passar fullständigt perfekt för dem.

Jean Michael Seri är en fenomenal mittfältare på att hitta ytor på mittfältet, att vända spelet från försvar till anfall med ett snabbt och effektivt passningsspel, han är många gånger spelaren som skapar anfallen i sitt lag och väldigt skicklig på att hitta vägar genom motståndarens försvarslinjer. Han passar perfekt in i Fulhams possessionfotboll och tillför dessutom en energi och effektivitet som Fulham tidigare delvis saknat.

Kanske innebär att Seri är 27 år gammal att han inte blev riktigt lika intressant för större klubbar som Arsenal, Man Utd, Man City och Tottenham som alla borde ha kunnat finna honom intressant. Seri gör dessutom inte dem så väldigt mycket bättre än vad de redan kan anses vara. Däremot är Seri en väsentlig kvalitetsförbättring för Fulham, som alltså inte bara såg chansen utan grep den med båda händerna.

Nog måste Jean Michael Seri betraktas som kronjuvelen i en minst sagt imponerande transfersommar för Fulham. Fulham värvade spelare för över £100m och man måste minst sagt säga att Slavisa Jokanovic fick gehör sedan han omedelbart efter den vunna playoff-finalen mot Aston Villa menade att det nu var upp till klubben att visa vad de faktiskt hade för ambitioner i Premier League.

Det måste även ses som ett rejält förtroendebesked för Slavisa Jokanovic från Fulhams klubbledning. Det är inga småpengar de investerat i klubben. Visst måste det också ses som en triumf för Jokanovic som under förra säsongen vann den interna maktkampen om hur värvningsbesluten fattades i klubben, där han själv till sist fick sista ordet mot räknenissarna med sina statistiska modeller.

Visst handlar det för all del till stor del om ökad investeringsvilja sedan Fulham gick upp i Premier League men kalibern på Fulhams värvningar har ju minst sagt ökat därefter. Att värva spelare som Jean Michael Seri, Andre Schürrle, Aleksandr Mitrovic med flera är så att säga på en annan nivå än Floyd Ayité, Neeskens Kebano, Marcelo Djaló, Ibrahima Cissé och Yohan Mollo som var spelare som räknenissarna trodde på.

De egenskaper som Jean Michael Seri är tänkt att ge Fulham kommer att sättas på ett av sina kanske främsta prov idag när Fulham tar emot Burnley hemma på Craven Cottage, i en potentiellt mycket betydelsefull match. Just förmågan att diktera spelet och tempot från mittfältet, och kapaciteten att tränga igenom motståndarnas försvarslinjer, är brutalt viktigt mot ett lag som Burnley, och något Fulham måste klara av.

Fulham har precis som Wolves haft en tuff inledning i Premier Leagues två första omgångar, till och med något tuffare då Fulham förlorat båda sina första matcher. Att förlora borta mot Tottenham är inte mycket att säga om, däremot var hemmaförlusten i första matchen mot Crystal Palace mindre lyckad, där det kändes som om Fulham fick sig en rejäl näsbränna gällande skillnaden mellan Football League och Premier League.

Om å andra sidan Wolves med rätta anses som en av Premier Leagues bästa nykomlingar någonsin så kan inte Fulham rimligtvis ligga långt därefter. Under våren var de kanske i viss utsträckning till och med lite bättre än Wolves. Och sommarens transferfönster fick förväntningarna lika höga på Fulham som på Wolves. Var det alltså dags för Wolves att visa tänderna igår, vilket de också gjorde, så gäller detsamma för Fulham idag.

Ett Fulham som får ut full kapacitet av Jean Michael Seri har naturligtvis alla chanser att göra det mot Burnley på Craven Cottage. En Seri som börjar prestera för Fulham så som han presterade för OGC Nice kommer lyfta Fulham, men kommer med intill visshet gränsande sannolikhet också ge upphov till åsikter som från ingenstans om hur Seri egentligen är ”för bra” för Fulham. Ett rätt absurt resonemang.

Eftersom hur bra Fulham är, vad de är för klubb och vad de har för ambitioner, och vad för spelare de därför ska anses kunna värva, är en fotbollens fasta och på förhand definierade klasståndpunkt. Klassrörlighet är inte till att tänka på. Samtidigt är det kanske vad som för närvarande gör Premier League till en så väldigt värdefull produkt. En massa klubbar som vägrar veta sin plats och bliva vid sin läst, som tänker tro att de är något.

Fulham inte minst bland dem.

Leeds. Fortsätter imponera däruppe i toppen av tabellen. Inte bara det att Leeds vinner utan sättet de vinner på är minst lika imponerande det. Bortamatch mot Norwich är på förhand en tuff uppgift men Leeds gjorde smal sak av den. Glädjande för Leeds var att Pontus Jansson gjorde sin första ligamatch från start och var alls inte onyttig i början av matchen innan Leeds gjort sitt första mål och tagit kommando över matchen.

Sheffield United. Inledde rejält knackigt med två förluster men har sedan dess vunnit tre raka matcher, den här dagen alltså med en imponerande 3-0-seger borta mot Bolton som själva annars inlett säsongen väldigt starkt. Pusslet föll på plats för Sheffield United när de lyckades värva Oliver Norwood från Brighton, som omedelbart har funnit sin plats på mittfältet och vävt ihop Sheffield Uniteds spel till en bra helhet.

Blackburn. Har inlett säsongen som nykomlingar i Championship väldigt bra och är efter fem omgångar fortfarande faktiskt obesegrade, dessutom med tre segrar på dessa fem matcher. Idag tog de en stark hemmavinst på Ewood Park mot Brentford, som inte är något blåbär i den här serien. Kasey Palmer är spelaren som dök upp med det vinnande målet den här gången.

KALKON

Norwich. Ännu en hemmatorsk för Norwich och den här gången av det tyngre slaget mot Leeds. Hemmasupportrarna är allt annat än nöjda och det var ganska skarpa ord som riktades mot Daniel Farke under matchens andra halva. Norwich styrelse har normalt sett varit mycket saktfärdiga med att sparka sina managers, men frågan är hur länge Farke behåller jobbet om det fortsätter se ut så här.

OMGÅNGENS MATCH:

Middlesbrough 1-0 West Brom. Kanske inte sett till kvalitet och underhållning den främsta matchen denna omgång men ett tungviktsmöte sett till vilka som möttes, och ett möte mellan två lag som båda ser toppen av tabellen framför sig. Mycket ställningskrig i den här matchen men till sist inte oförtjänt när Daniel Ayala nickar in 1-0 till Middlesbrough sent in på tilläggstiden.

OMGÅNGENS SPELARE:

Pablo Hernandez, Leeds. Dominerande insats för Leeds borta mot Norwich, med ett mål och ett flertal öppnande och avgörande passningar. Dirigerade under långa stunder anfallsspelet. Viktigt för Leeds att flera spelare har kommit igång, triggar varandra och gör det svårare för motståndarna.

BTW

Först. Första vinsterna för säsongen för QPR och Steve McClaren samt för Stoke och Gary Rowett. Å andra sidan första förlusten för säsongen för Swansea och Graham Potter.

Mount. Derby County fortsätter vinna matcher, 2-0 idag mot Preston, och talangfulle Mason Mount har fått en utmärkt start på sitt lån i klubben, den här gången med ytterligare ett mål, det som gav Derby ledningen.

Bolasie. Sent hjärtbrott för Aston Villa när Reading kvitterade på straff genom Sam Baldock på tilläggstid, men tidigare under dagen åtminstone den glädjande nyheten att Yannick Bolasie är klar för klubben.

WTF

QPR. Efter QPR:s brakförluster mot West Brom och Bristol City tweetade Simon Jordan, tidigare ägare i Crystal Palace: ”If Tony Fernandes spent less time tweeting and more time running QPR they wouldn’t be suffering.” Omedelbart efteråt vinner QPR mot Wigan. Har Tony Fernandes, QPR:s ägare, inte tweetat något under veckan?

RESULTAT:

Middlesbrough 1-0 West Brom; Aston Villa 1-1 Reading; Blackburn 1-0 Brentford; Bolton 0-3 Sheffield United; Derby County 2-0 Preston; Norwich 0-3 Leeds; QPR 1-0 Wigan; Sheffield Wednesday 2-1 Ipswich; Stoke 2-0 Hull City; Swansea 0-1 Bristol City; Nottingham Forest 2-2 Birmingham; samt (på söndag) Rotherham vs Millwall.

(1) Leeds – 5pld (4W-1D-0L), 13pts (14-4)
(2) Middlesbrough – 5pld (4W-1D-0L), 13pts (9-2)
(3) Bolton – 5pld (3W-1D-1L), 10pts (6-6)
(4) Aston Villa – 5pld (2W-3D-0L), 9pts (10-7)

(22) QPR – 5pld (1W-0D-4L), 3pts (3-13)
(23) Reading – 5pld (0W-2D-3L), 2pts (4-7)
(24) Ipswich – 5pld (0W-2D-3L), 2pts (4-8)

Och som om de behövde ytterligare en påminnelse om den saken så ställs Wolves alltså idag på Molineux mot den tuffaste och hårdaste motståndare som Premier League för stunden har att erbjuda – Man City. Kanske inte den match man helst av allt går in till utan att ha vunnit någon match förut i Premier League, men vi kan å andra sidan räkna med att Molineux kommer gunga och sjunga denna lördag.

Första matchen mot Everton på Molineux var på det sättet en fantastisk upplevelse, med en smått otrolig stämning på arenan. Det var samtidigt en match där det kanske också märktes att det var Wolves första match i Premier League. Laget blev kanske en aning fångade av stundens storhet istället för att bara spela matchen, och trots 1-1 och en man mer från halvtid lyckades Wolves bara få oavgjort till sist.

Andra matchen mot Leicester var ännu ett exempel på hur Premier League kan vara rätt oförlåtande mot svaghet och ineffektivitet. Långa stunder var Wolves det bättre laget på King Power Stadium, med flera ribb- och stolpträffar och jättelägen. Det var en riktigt stark match så långt. Men ett självmål och en oturlig styrning senare så stod det hastigt men för Wolves inte särskilt lustigt 0-2 i halvtid.

Givet att så många analyser idag baseras enbart på resultat och utfall vore det lätt att dra slutsatsen att Wolves har varit svaga i sina båda första matcher. Men även om poängen inte har ramlat in i riktigt den utsträckning som önskats eller som chanserna och spelet motiverat så finns det ändå mycket positivt för Wolves att ta med sig från båda dessa matcher. Men chanserna måste naturligtvis göras mål på och spel måste ge poäng.

Det ligger nära till hands att tänka att Wolves lider av bristande erfarenhet i Premier League och det har varit en anledning till de båda första matcherna. Rent statistiskt kan det ligga ett och annat i det. Sammantaget hade Wolves startelva mot Everton totalt sett strax under 100 matcher i Premier League, varav en enda spelare stod för nästan alla. Evertons startelva å andra sidan omfattade nästan 2,200 matcher i Premier League.

Men överlag saknar inte Wolves nödvändigtvis erfarenhet. João Moutinho och Rui Patricio exempelvis har spelat mängder av matcher i stora klubbar, i Champions League och även på landslagsnivå. Andra menar att det snarare är motsatsen till erfarenhet, det vill säga hungern, som kommer vara Wolves stora styrka den här säsongen, det vill säga spelare som gör sina första matcher i Premier League och vill visa vad de duger till.

Det finns många exempel på sådana spelare i Wolves. Ruben Neves, Matt Doherty, Adama Traoré, Diogo Jota, Raul Jimenez, Conor Coady, Helder Costa är samtliga spelare som har all anledning att vilja betrakta Premier League som sin rätta hemvist. De flesta av dem dominerade fullständigt Football League förra säsongen och vill nog visa att det var inte någon tillfällighet och inte enbart en fråga om en lättare serie.

En tanke om Wolves besvär så här i säsongsinledningen har varit att det kanske har blivit lite för mycket av det goda i sommar, kanske för många värvningar. Elva spelare har hämtats hem till Molineux. Det är så klart bara naturligt att det kan ta lite tid att få dessa att fungera som en enhetlig helhet på kort tid, hur lysande vissa av värvningarna än har varit. Men precis som med erfarenheten bör det i så fall vara något övergående.

En annan tanke är att kanske är det inte till Wolves fördel att de med rätta anses som den bästa nykomlingen i Premier League någonsin. Dels kan det självfallet vara något som sätter större press på dem, att de inte enbart förväntas hålla sig kvar i Premier League utan sluta på övre halvan, kanske till och med utmana om europeiska cupplatser. Dels är det faktiskt något som kan ha fått motståndarna ännu mer på tårna.

Wolves riskerar helt enkelt inte underskattas på samma sätt som en normal nykomling oftast kan dra i alla fall viss nytta av, särskilt i början av säsongen. Everton och Leicester visste båda två att de mötte en riktigt stark motståndare, de har matats med den insikten mest hela senaste året och sommaren. Kanske är det även så att etablerade klubbar i Premier League har blivit lite extra sugna på att nypa till just ett ”hypat” Wolves.

Wolves dominerade Football League förra säsongen nästan i samma utsträckning som Man City dominerade Premier League. De slog kanske inga poängrekord men i vad som var en riktigt tuff serie var de ändå i stora drag överlägsna. De skapade nästan 40% fler så kallade ”big chances” än det näst bästa laget i det avseendet, Aston Villa. Detta samtidigt som de släppte till överlägset lägst antal skott mot eget mål per match i serien.

Det finns med andra ord goda skäl att beskriva Wolves som den bästa nykomlingen i Premier League någonsin. Sommaren med några minst sagt strålande värvningar har inte precis dämpat dessa tongångar. Wolves är ”hypade” av en anledning. Men fotboll är psykologi och praktik, liksom spelare bara är människor, så inget av detta betyder ju därför att Wolves bara ska gå in och prestera från start i Premier League.

Är det en fördel för Wolves idag när de ska möta Man City på Molineux att de faktiskt inte lyckats vinna någon av sina två första matcher? Kanske har det dämpat de mest orimliga förväntningarna på dem. Kanske ger det dem den extra lilla droppen av hunger, motivation och vilja att bevisa sig. Att besegra Man City vore självfallet ett lysande sätt för Wolves att öppna säsongen och på riktigt anmäla närvaro i Premier League.

Om inledningen på Premier League dessutom kan anses ha varit en smula avvaktande där bollarna fortfarande ligger ganska tätt samlade på bordet vore en vinst för Wolves mot Man City onekligen en rejäl sprängning som får bollarna att rulla iväg åt en massa olika håll.

Det är tio år under vilka Tony Pulis haft ett betydande inflytande på fotbollen i Premier League, men det är ett inflytande som med förra säsongen fick sitt slut. Pulis fick sparken från West Brom som ändå till sist åkte ur Premier League. Efter tio år åkte även Stoke ur Premier League, en klubb som försökt men aldrig riktigt lyckats ta sig ur Pulis syn på fotboll. Crystal Palace var körda i botten även de men återupplivades av Roy Hodgson.

Tony Pulis, vars innehållsförteckning stolt deklarerade att han var någon slags garanti mot nedflyttning, lämnade Premier League för första gången på tio år och tog efter halva säsongen istället över Middlesbrough i Football League. Plötsligt förväntas han inte längre bara försöka hålla klubbar kvar i Premier League, utan nu ska han ta en klubb upp i Premier League.

Kvar i Premier League finns knappt något att finna av Tony Pulis. Med nya managers som Mauricio Pochettino, Pep Guardiola och Jürgen Klopp har en ny syn på fotboll växt sig stark i Premier League, och deras motsvarigheter bland mindre klubbar och nykomlingar följer i deras spår såsom David Wagner, Eddie Howe, Slavisa Jokanovic, Nuno Espirito Santo, Marco Silva, Javi Gracia med flera.

Vi får istället bege oss ned till Football League där striden om Tony Pulis eftermäle och frågan om den fortsatta bärkraften i hans spelidé kommer utspelas. Här ställs Pulis själv med sitt Middlesbrough mot andra klubbar som siktar på uppflyttning även de med mer progressiva fotbollsidéer, såsom Leeds med Marcelo Bielsa, Derby County med Frank Lampard, Swansea med Graham Potter, Brentford med Dean Smith med flera.

Stoke har med anställningen av Gary Rowett kanske inte försökt återvända till the Tony Pulis’ days of old, men åtminstone återuppliva något av den defensiva soliditet som alltid var grunden till deras framgångar. Det är alldeles för tidigt på säsongen för att säga hur det kommer sluta men för stunden är Stoke fortfarande en klubb i upplösningstillstånd och säsongsinledningen har för deras del varit närmast katastrofal.

West Brom, klubben som Tony Pulis förra säsongen fick sparken från, inte minst för att hans sätt att spela fotboll var något supportrarna inte längre ställde sig bakom, har valt att bryta med dennes idétradition. Här har klubben valt att förkasta en defensiv taktik som framför allt handlar om att hålla sig kvar i Premier League, och istället formulera sin taktik utifrån ambitionen att de ska vinna Football League.

Darren Moore är manager, men det är dennes assistent Graeme Jones, tidigare assistent till Roberto Martinez i Belgien och tilltänkt som ersättare till Graham Potter, som beskriver det hela tydligast: ”We need a different style and different shape in order to win football matches, because you only get promoted winning football matches. Draws are sometimes good results in the Premier League, in the Championship they’re not.”

Graeme Jones skräder inte direkt med orden. Han pratar öppet om en kulturförändring som håller på att ske inom klubben mot till en mer offensiv fotboll och en mer ambitiös klubbfilosofi. Mest konkret blir det kanske med Jones deklaration att West Brom den här säsongen siktar mot 100 poäng, en poängsumma som skulle ta dem tillbaka till Premier League. Men då måste West Brom vinna fotbollsmatcher.

Det kan tyckas löjligt och kanske onödigt att definiera ett färdigt poängantal som mål, i synnerhet ett så högt poängantal. Men det finns också ett slags chockvärde med saken, inte minst i en klubb som säsong efter säsong har levt med och till sist förstelnade i tänkesättet att 40 poäng räckte gott och väl. Genom att fortfarande prata exakt samma språk visar man att nu gäller ett helt nytt sätt att tänka.

Det sänder viktiga signaler internt liksom det sänder värdefulla signaler utåt mot supportrar och mot media. Att vara supporter handlar först och främst om drömmar, hopp och ambitioner. En klubb vars ambition inte sträcker sig längre än att behålla det man redan har, är en klubb som inte längre drömmer, och en klubb som inte drömmer är en klubb det som supporter till sist blir omöjligt att engagera sig i.

Säsongen började knackigt för West Brom, med en förlust och en oavgjord på de två första matcherna. Men därefter har onekligen Graeme Jones tankar om offensiv fotboll fått fullt genomslag där West Brom först vunnit med 4-3 mot Norwich och därefter lätt otroliga 7-1 mot QPR. Med elva mål på de två senaste matcherna, 13 mål totalt, har West Brom gjort flest mål av alla i Championship. Ovant som West Brom-supporter.

Ovant men väldigt mycket mer engagerande. Det är naturligtvis så väldigt mycket lättare att engagera sig i och så mycket roligare att titta på ett lag som siktar mot 100 poäng än på ett lag som nöjer sig med 40 poäng. Det är inte enbart en fråga eller funktion om att spela i en sämre serie, det handlar i grund och botten om attityd och inställning. Att alltid försöka vara den bästa möjliga versionen av sig själva.

Över en sommar har West Brom alltså gått från 40 till 100, och på så sätt distanserat sig från det tänkesätt som präglade laget under Tony Pulis. Ikväll drabbar West Brom än en gång samman med Pulis, men den här gången som motståndare, när de på Riverside ska möta Middlesbrough på bortaplan, i fredagens tidiga toppmöte i Football League, mellan två lag som båda siktar på Premier League nästa säsong.

Ett intressant möte mellan å ena sidan två klubbar som slåss om en plats i Premier League, och å andra sidan mellan två olika filosofier för att bygga ett på lång sikt framgångsrikt fotbollslag.

Den omtalade Amazon-serien ”All Or Nothing – Manchester City” som släpptes för exakt en vecka sedan är en modern form av hjältesaga. I åtta TV-långa avsnitt skildrar den i nära detalj Man Citys förra säsong som till sist som vi redan vet slutade med att de vann ligan i överlägsen stil, med ett fantastiskt poängrekord om 100 poäng, spelandes bland den bästa fotbollen vi någonsin sett i Premier League och engelsk fotboll.

Det beskrivs som en dokumentär men, som flera redan har påpekat, det är till sitt syfte mer en väldigt lång reklamfilm. Det är rent formellt ett samarbete mellan Amazon, som behöver content till sin streamingtjänst och vill tjäna pengar på prenumeranter, och Man City som får en del av intäkterna samtidigt som de får bra PR samt bygger sitt globala varumärke. Det är två parter vars intressen sammanfaller.

Det är däremot inte en dokumentär med någon som helst form av journalistisk eller neutral ansats. Amazon beskrivs som självständiga men formen för samarbetet och dess syfte var så klart bestämt på förhand och Amazon har knappast något annat intresse än att framställa Man City i bästa möjliga dager. Det skulle göra det väldigt svårt för dem att göra fler sådana här dokumentärer med andra klubbar.

Detta märks kanske först och främst i den fullständiga frånvaron av ens minsta antydan till konflikt. Under åtta långa avsnitt ställs inte en enda kritisk fråga eller behandlas ett enda kritiskt ämne. Det är en sockersöt och stundtals jobbigt tillrättalagd berättelse som skickligt undviker varje problematisering av kontroversiella ögonblick, konflikter mellan spelare och ledare, eller klubbens koppling till en allt annat än humanitär statsregim.

https://www.theguardian.com/football/blog/2018/aug/23/all-or-nothing-manchester-city-fans-documentary?CMP=share_btn_tw

Är detta ett problem? Det har framställts så men behöver egentligen inte vara det. Det är inte så att Amazons serie på något vis tar access från journalister. Någon sådan access har sällan eller aldrig funnits. Det är inget problem så länge som Amazonserien ses för vad den faktiskt är, och så länge som det finns granskande journalister som bevakar Man City och övriga klubbar utifrån sina perspektiv och genom sina kanaler.

Är det en bra serie? Det är en på många sätt fantastisk serie för den som vill återuppleva Man Citys säsong i strålande detalj och inifrånperspektiv. Den kan närmast jämföras med dessa season reviews som länge sålts på VHS och DVD, men med mycket högre produktionsvärde och väldigt mycket större detalj. Den är i själva verket för sådana DVD:s ungefär vad Lord of the Rings extramaterial en gång i tiden var för DVD-boxar.

Men framför allt är den nog intressant på så vis för de som är investerade med hjärtat i Man City. För dem är den säkert helt underbar. Men för de som följer fotboll till vardags så som vi som läser den här bloggen så tillför den egentligen inget nytt, eller säger oss något som vi nog inte rent generellt redan visste. För att vara åtta avsnitt och närmare sju timmar lång är den märkligt tunn på aha-upplevelser, särskilt sett till förväntningarna.

Rent praktiskt är längden en svaghet. Det hade varit fullt möjligt att göra den berättelsen som en film eller över två avsnitt utan att något väsentligt hade behövt gå förlorat, med ett tajtare manus. Det blir mycket dötid, repetition och sådant som möjligen är kuriosa men egentligen inte tillför särskilt mycket värde. Men som sagt, är man ljusblå är det nog finfint och för Amazon liksom alla streamingtjänster är content viktigare än kvalitet.

Vad som i slutänden lämnar det största avtrycket och väcker det största intresset är personprofilerna. Det blir intressant att följa nedslagen vi får med Sergio Aguero, David Silva, Bernardo Silva, Vincent Kompany, Benjamin Mendy med flera och se hur de upplever och tänker om säsongen samtidigt som den faktiskt sker. Och det blir kul att som i vissa fall se hur de samspelar även utanför fotbollsplanen.

Den största personprofilen av dem alla är naturligtvis den över Pep Guardiola, som löper genom hela serien. Kameran följer framför allt honom i mer eller mindre varenda tänkbar situation, från träningar, taktiksnack och matchprat till offentliga framträdanden och privata samtal, vilket ger en fascinerande inblick i hur han är som personlighet, som ledare och hur han närmast lever sin fotboll.

Man kan förstå att Amazon väljer just den vinkeln, om inte annat av rent dramaturgiska skäl, givet att så mycket av seriens utgångspunkt bygger på den påstådda kontrasten mellan Pep Guardiola och Premier League, eller engelsk fotboll i stort. Det är ingenting som direkt stör men det är också något som ibland gör att man funderar på om inte serien egentligen hette ”All Or Nothing – Pep Guardiola”.

När det ska göras dokumentärer pratas alltid om risken att ”go native”, det vill säga helt okritiskt ta samma synsätt på världen som den eller det man dokumenterar. Vad gäller Amazon ska så klart sägas igen att det är deras affärsidé att go native, men det blir ofta rätt tydligt hur världen beskrivs med Man City-ögon. Varje motståndare är formidabel, varje utmaning är omfattande, varje framgång är banbrytande. Allt är wow.

Det ger en lätt förvriden och uppskruvad bild av verkligheten. Mest bekäftigt blir det kanske redan i inledningen där Pep Guardiola framställs som profeten som håller på att introducera så kallad ”ground-based football” i England. Här reduceras omvärlden mer eller mindre till ren karikatyr. Alla engelska mästarlag har genom alla år, möjligen med något enskilt undantag, naturligtvis spelat en ground-based football även de.

En lurig fråga är i vilken utsträckning serien i sig faktiskt hade någon påverkan på Man Citys på många sätt fantastiska säsong. Gjorde medvetenheten om kamerorna och om att allt filmades att spelarna, laget och klubben som helhet faktiskt skärpte sig ännu mer och presterade ännu bättre? Att människor åtminstone under viss tid presterar bättre när de vet att någon tittar på dem vet vi sedan drygt 100 år tillbaka i tiden.

Och vad händer nu när kamerorna är borta? Oavsett kritik av serien och synpunkter på dess innehåll och på vad den inte innehöll så är det för den sakens skull en mycket sevärd serie, inom vars genre av season reviews vi förmodligen aldrig har sett något bättre. Återstår gör kanske den lilla funderingen vilka det egentligen är som ser på dessa season reviews, och vad man lär sig från dem.

Tycker man om genren ska man definitivt se serien. Men det gäller för det första att veta vad det är man sätter sig och tittar på och för det andra inte ha orealistiska förväntningar på innehållet.

Samtidigt har inte ligaresultaten varit direkt bländande. Oavgjort borta mot Southampton i första omgången följdes upp av en inte riktigt lika programenlig förlust hemma på Turf Moor mot Watford i andra omgången. Med bara två omgångar spelade är det alldeles för tidigt att dra i någon nödbroms, men med Fulham borta och Man Utd hemma i de två kommande omgångarna blir inte livet precis lättare för Burnley.

Engelska klubbars relation till Europa League har åtminstone under 2010-talet varit ytterst styvmoderlig. Det har vid flertalet tillfällen varit uppenbart att de inte har ansträngt sig helhjärtat för att ta sig vidare i turneringen; till gruppspelet, från gruppspelet, vidare i slutspelet. Detta har förändrats i någon utsträckning sedan UEFA för några år sedan såg till att vinnarna av Europa League kvalificerar sig till Champions League.

Det där har varit lite svårt att prata om. Alla vet nog innerst inne att det ligger till på det sättet men det är ändå hysch-hysch och något att inte riktigt låtsas om. Anledningen är ligaspelet, att det helt enkelt prioriteras, och det hela har bara blivit värre i och med att TV-intäkterna i ligan ökat exponentiellt, där varje placering är värd miljoner, risken att missa Champions League är hög, och skadan av att åka ur Premier League katastrofal.

Det har ändå känts som något som varit på väg att så smått förändras. Delvis redan som sagts eftersom att vinna Europa League nu ger en plats i Champions League och det är så klart ett bra incitament för de engelska klubbar som har svårt att ta sig dit via ligan. Delvis helt enkelt eftersom attityden generellt verkar vara på väg att förändras, att istället för att se problemen med europeiskt cupspel börjar man också se värdet.

Det går att ha viss förståelse för exempelvis Sean Dyche när han titt som tätt betonar att det är Premier League som är prioritet. Det är i första hand utifrån Burnleys insats i ligan han kommer att värderas, minus möjligen en semifinal eller bättre i Europa League, och skulle Burnley plötsligt befinna sig i farozonen för nedflyttning vore det naturligtvis oändligt mycket värre än den tillfälliga nesan att åka ur Europa League.

Vi vet samtidigt att Burnleys supportrar i allra högsta grad är positiva och njuter av upplevelsen att få uppleva ett europeiskt cupäventyr. Det är inte precis så att det händer så ofta för dem. Vi vet också att det är något Burnleys spelare ser fram emot. Inte heller för dem hör det precis till vanligheterna med europeisk cupfotboll, och de lär väl som alla andra spelare ha haft sina drömmar och förhoppningar om den saken.

Det är bland de som skriver och pratar om engelsk fotboll inte någon ovanlig trop detta hur något har gått förlorat i den engelska fotbollen, att det inte längre är lika genuint, att kalkyl har ersatt känslor, att den saknar gamla tiders romantism. Något går det att avfärda som vanlig sötsliskig nostalgism, men där finns också något djupare. Äldre journalister är en grupp som är mycket benägen att driva denna trop.

Därför är det desto mer upprörande när många gånger samma äldre journalister direkt efter Burnleys dramatiska förlängningsvinst mot Basaksehir twittrar detta: ”Well done to Burnley on another tough win but beginning to wonder if their relationship with Europe will turn out to be one of those they may one day wish they had escaped from a little earlier…” Den här gången var det Ian Ladyman på Daily Mail.

Det är alltså Ladymans första, spontana tanke direkt efter att Burnley avancerat vidare i Europa League. Inte som något positivt utan som något problematiskt. Det går inte heller att komma ifrån föreställningen i tweetet som alltså är att europeiskt cupspel i det här fallet är något som hellre ska tankas så att det inte riskerar gå illa i ligaspelet. Det finns mycket att ifrågasätta med den, logiken är grumlig, principen är förkastlig.

Ian Ladyman är på intet sätt ensam bland journalister. Men journalister är inte ensamma om den här attityden. När Sam Allardyce fått nog av att ösa ovett över Unai Emery hade han några kloka tankar han ville delge Sean Dyche: ”Saying on-air and saying in public to get knocked out of the Europa League is not what you should do as a manager. But if you put the fact to the owners, I don’t think Sean’s got the squad to cope.”

Givet att Allardyce fick sparken som Englands förbundskapten delvis på grund av sin egen oklokhet är det ändå lite anmärkningsvärt att han ännu inte lärt sig att sådana här ”wink wink-nudge nudge”-resonemang inte är något slags stjärnstopp som gör det oklart vad det är han faktiskt säger utan att han säger det rent ut. Allardyces uppfattning är på alla sätt solklar, Burnley gjorde klokast i att kvickt som ögat åka ur Europa League.

Det finns självfallet inget som säger att bara för att journalister pratar på det här sättet, och bara för att gamla managers pratar på det här sättet, att en klubb som Burnley måste agera därefter. De kan gå sin egen väg och förhoppningsvis är det vad de gör. Men här skapas en miljö dels där klubbar i hög grad ursäktas för cyniskt profitdrivet beteende, dels där bedrifter i Europa League inte värderas som de borde.

Det är sällan jag köper den här tropen om hur något i engelsk fotboll gått förlorat. Ofta är det bara gammalt vanligt ”det var bättre förr”-tänk. Världen förändras och fotbollen med den. En sak jag däremot är helt övertygad om allvarligt skadar engelsk fotboll, om än kanske inte har förstört den, är den här moderna idén som har växt sig stark att det inte längre är viktigt att vinna, att alltid göra sitt bästa, att sikta mot stjärnorna.

För det är ju där det till sist landar, den smutsiga baksidan av Ian Ladymans och Sam Allardyces begränsade rationalism. Det är inget nytt i engelsk fotboll detta med besväret att kombinera inhemsk fotboll med europeisk cupfotboll. Det går många årtionden tillbaka och lika fina och fantastiska som de lag som ändå lyckats är berättelserna om de klubbar som försökte men inte lyckades riktigt hela vägen.

Genom åren har jag fått anledning att skriva flera klubbars berättelser. Och det har alltid funnits något fint och något rörande engelskt i att läsa, skriva och låta sig erinras om klubbar som Nottingham Forest, Ipswich, Burnley, Middlesbrough med flera som krigade för fullt på alla fronter samtidigt även i den fulla vetskapen att de förmodligen skulle krascha och brinna, men vissa saker måste man göra annars är man bara en liten lort.

Vissa av dem fick stora framgångar ändå, vissa av dem nådde framgång i ena fallet men föll kort i andra fallet, andra föll till föga på samtliga fronter men föll ändå med flaggan i topp.  Vad alla dessa berättelser ändå har gemensamt är att de trots att resan inte slutade i succé ändå fortfarande är ihågkomna och återberättas med glädje och stolthet av supportrar och gamla spelare. Även vägen var mödan värd.

Ian Ladyman och Sam Allardyce kan naturligtvis tycka att det var ju väldigt klokt av Burnley att åka ur Europa League mot Olympiakos redan i augusti. Vilket så klart kan hända även med ett Burnley som går för fullt. Men vem i Burnley kommer någonsin om fem, tio eller femtio år prata med glädje och stolthet om den saken ifall laget inte gör allt som bara är möjligt att göra av sitt europeiska cupäventyr?!

Absolut ingen. Det är något det helst kommer talas tyst om alternativt omtalas det med någon form av ånger. Det är en attityd som skadar engelsk fotboll vars företrädare många gånger är samma personer som frekvent beklagar sig över hur engelsk fotboll har gått i fördärvet och förlorat sina gamla värderingar. Gamla värderingar som inte minst gick ut på att alltid vilja vinna, alltid göra sitt bästa och alltid sikta mot stjärnorna.

Burnley måste försöka ta sig vidare till Europa Leagues gruppspel, annars är de bara en liten lort.

Wigan. Inte vilka nykomlingar som helst. Wigan övertygar i säsongsinledningen och vinsten borta mot Stoke ikväll är onekligen ett styrkebesked. Med bland andra Will Grigg i anfallet och Nick Powell på mittfältet finns alltid tillräckligt med spetskvalitet för Wigan att vinna sina matcher. Kommer kanske inte lyckas utmana om några playoff-platser men Wigan kommer inte ha några problem att undvika nedflyttning.

Sheffield Wednesday. Väldigt viktig vinst för Sheffield Wednesday hemma mot Millwall, deras första säsongen. Viktigt för att komma upp ur bottenträsket, viktigt för att komma in i säsongen, viktigt för att supportrarna inte helt och hållet ska tappa förtroendet för Jos Luhukay, den påstådda andradivisionsexperten som anställdes förra säsongen. Jobbig sommar för Sheffield Wednesday som däremot nyss fick sitt transferembargo lyft och nu både kan förlänga befintligt kontrakt och lånköpa spelare de närmaste veckorna.

Brentford. Imponerande säsongsinledning av Brentford med några tunga vinster som hade kunnat vara ännu mer imponerande om de lyckats freda sitt mål någon minut längre ikväll borta mot Aston Villa. Ändå visar Brentford sin styrka som två gånger tar ledningen på Villa Park genom Neil Maupay, men två gånger om kvitterar å andra sidan Jonathan Kodjia. Nämnde Brentford som en outsider till uppflyttning inför säsongen och det finns skäl att hålla fast vid det.

KALKON

Stoke. Höga burop från läktarna och ”you don’t know what you’re doing!”-ramsor när Stoke förlorade hemma mot Wigan. Stoke har fortfarande inte vunnit en enda match den här säsongen och ligger i botten av tabellen, detta trots att klubben faktiskt är den av de nedflyttade klubbarna från Premier League som har satsat hårdast inför säsongen. Viktigt för Gary Rowett att få ordning på laget så snart som möjligt.

OMGÅNGENS MATCH:

Nottingham Forest 1-1 West Brom. Strålande match på City Ground som svängde åt alla håll mer eller mindre på samma gång och som båda lagen på något sätt vägrade att vinna med mängder av missade chanser åt båda håll. Adlène Guedioura med en stor insats på mittfältet och dessutom med ett sent avslut från cirka 80 meter som var cirka ett skosnöre från att gå i mål.

OMGÅNGENS SPELARE:

Oliver McBurnie, Swansea. Fortsätter svara för starka insatser i början av säsongen för Swansea. Mot Leeds var McBurnie ett ständigt orosmoment för Leeds backlinje och låg bakom Swanseas båda mål. Ger Swansea lite edge till i övrigt rätt fint spel.

BTW

QPR. Fortsätter nästan obarmhärtigt att bara förlora, fyra förluster på de fyra första matcherna, med osannolika minus elva i målskillnad, och naturligtvis sist i tabellen. Steve McClaren hänger redan nu mycket löst på managerposten.

Aston Villa. Tunga värvningar från Aston Villa under dagen när de gör klart med Lilles Anwar El Ghazi och, förmodligen, Yannick Bolasie från Everton. Båda två kreativa och skickliga ytterforwards. Mera firepower till Aston Villa.

Norwich. Verkar som om de rosamålade väggarna gav effekt trots allt. Norwich tog säsongens första seger ikväll hemma mot Preston, som just den här kvällen var fromma som små lamm.

WTF

Bolton. Omöjligt att förklara Bolton för närvarande som trots att de egentligen borde ligga sist bara fortsätter att vinna fotbollsmatcher och istället ligger i toppen av tabellen. Vi får se hur länge det håller men Phil Parkinson har onekligen gjort ett stort jobb.

RESULTAT:

Nottingham Forest 1-1 West Brom; Middlesbrough 3-0 Sheffield United; Derby County 2-0 Ipswich; QPR 0-3 Bristol City; Rotherham 2-3 Hull City; Swansea 2-2 Leeds; Aston Villa 2-2 Brentford; Sheffield Wednesday 2-1 Millwall; Blackburn 2-2 Reading; Norwich 2-0 Preston; Bolton 1-0 Birmingham; Stoke 0-3 Wigan.

(1) Leeds – 4pld (3W-1D-0L), 10pts (11-4)
(2) Middlesbrough – 4pld (3W-1D-0L), 10pts (8-2)
(3) Bolton – 4pld (3W-1D-0L), 10pts (6-3)
(4) Brentford – 4pld (2W-2D-0L), 8pts (10-4)
(5) Aston Villa – 4pld (2W-2D-0L), 8pts (9-6)
(6) Swansea – 4pld (2W-2D-0L), 8pts (5-3)

(22) Stoke – 4pld (0W-2D-2L), 2pts (4-9)
(23) Reading – 4pld (0W-1D-3L), 1pts (3-6)
(24) QPR – 4pld (0W-0D-4L), 0pts (2-13)

Kanske har Norwich City befunnit sig på samma kursgårdar som Byggnads. Då jag i lördags i farten läste en artikel om att Norwich har målat bortalagets omklädningsrum på Carrow Road rosa trodde jag spontant att det var ett skämt. Men icke visade det sig, det är något som gjorts på största allvar utifrån teorin att den rosa färgen sänker bortalagets testosteron, gör dem mindre aggressiva och mer empatiska.

En improviserad genusanalys på är så klart frestande, gällande föreställningar om manligt och kvinnligt. Mindre aggressiva och mer empatiska är så klart något som normalt ses som kvinnligt. Samtidigt råkar rosa vara en färg som anses kvinnlig. Vad som är hönan eller ägget mellan föreställningar och fakta är oklart. Kanske var slutsatsen att ”kvinnlig” färg skapar ”kvinnliga” reaktioner i säck långt innan den var i påse.

Idén kommer ursprungligen från USA, vilket knappast är något som förvånar. Rosa färg har bland annat använts i fängelser för att hålla fångarna lugna, eller i alla fall lugnare. Dessutom har samma knep som Norwich nu prövar sig på använts långt tillbaka inom collegefotbollen, enligt vad som sägs är det ett knep som visat sig så framgångsrikt att det sedan en tid tillbaka är förbjudet. Vilket låter en aning överdrivet.

Det är så klart inget nytt att engelska klubbar ägnar sig åt diverse ofog för att få ett bortalag ur balans. Det kan handla om allt möjligt, avstängt varmvatten, uppskruvad värme, ostädat omklädningsrum, musik på hög volym. Skapa olika störningsmoment och helt enkelt göra motståndarna obekväma för att göra dem lättare att slå. För det är ju vad det i slutänden handlar om, att öka sina möjligheter att vinna matchen.

Det kan naturligtvis anses vara färgstarka metoder. Men att färg skulle vara ett faktiskt vapen är ändå något rätt nytt. De tjuvknep jag exempelvis nämnt här ovanför är ändå på något sätt fysiskt påtagliga, även om effekten kanske ändå är högst osäker. Att måla ett omklädningsrum i en rosa färg känns inte på samma sätt fysiskt påtagligt, utan är något som även uttryckligen gör ett mer vetenskapligt anspråk.

Oftast handlar det så klart om fuzzy science. Det har gjorts någon enkel och inte särskilt omfattande undersökning som drar slutsatsen att rosa färg kan ha betydelse. Det rensas inte för en mängd andra faktorer som förmodligen har mycket större betydelse. Någon klubbfunktionär ramlar på undersökningen på internet eller på något seminarium och får helt plötsligt en ljus idé såsom från ingenstans.

Reaktionen från faktiska forskare är ganska talande. Alexander Latinjak, doktor i sportpsykologi på University of Suffolk, menar exempelvis att effekten lika gärna kan vara att den rosa färgen, framför allt insikten om den rosa färgen, istället varvar upp bortalaget alternativt får dem att skratta och slappna av, vilket också är sådant som normalt sett anses förbättra ett lags prestation.

Andrew Bayliss, doktor i psykologi på University of East Anglia, påpekar att det är inte färgen rosa i sig som påverkar utan ett minne kopplat till färgen. En motståndare som alltså vunnit en match med rosa omklädningsrum förut kan istället få en fördel. Han påpekar också att det också spelar roll vad de egna spelarna anser, om de tycker det är en fånig grej så kan det få motsatt effekt.

Att färg kan spela roll är förvisso inte en helt ny tanke inom engelsk fotboll. För drygt tio år sedan var det exempelvis en populär tanke att en målvakt med skarpt orange tröja blev större i anfallarnas ögon och därför svårare att göra mål på. Bristen på permanens i dessa slutsatser blev däremot tydlig några år senare när målvakter istället skulle ha gröna tröjor som gjorde dem mindre synliga för anfallarna, och därför svårare att göra mål på.

Kanske är det inte fråga om en fysisk effekt på motståndarna, utan mer en psykologisk effekt för sig själva. Målvakterna blir inte större i motståndarnas ögon men de känner sig större och agerar därför bättre. Man känner att man har en edge. Att måla bortalagets omklädningsrum rosa ger hemmalaget en fördel endast i den utsträckning som de tror att det ger dem en fördel.

Men i den utsträckning det alls ger någon fördel så är det så klart fördelar på den allra yttersta marginalen. De som sett Norwich hittills under säsongen har alla skäl att tänka att viktigare för Norwich vore kanske att tro att de faktiskt kan försvara sig, i synnerhet mot höga bollar in i straffområdet. Och för att våga tro på den saken kan det ju vara till hjälp att faktiskt kunna försvara sig, också mot höga bollar in i straffområdet.

Det skulle garanterat hjälpa dem mot Preston North End ikväll, när Alex Neil kommer tillbaka till Carrow Road. Preston har utmärkt sig det senaste året för en hetsig, ettrig och intensiv fotboll, vad som möjligen skulle kunna kallas för testosteronfylld och för all del stundtals även aggressiv fotboll. Om ett rosamålat omklädningsrum ska ha en effekt på något lag så vore det väl i så fall Preston.

Å andra sidan tror jag nog lika lite på den saken som jag en gång för inte jättelänge sedan trodde på att rosamålade bodar och barracker skulle göra tjejer mer intresserade av att söka jobb inom byggnadsindustrin.

Ungefär så där har det ju sett ut nästan varenda säsong, åtminstone de säsonger då Leeds visat prov på någon slags kapacitet under säsongsinledningen. Det kunde tänkas att någon lärdom skulle dras av detta förhållande. Men icke. Den här säsongen hann med att gå som mest två eller tre omgångar innan de första artiklarna skrevs och publicerades om Leeds faktiskt den här gången kommer lyckas ta sig till Premier League. Tidigare än någonsin förut med andra ord.

Det behöver förvisso inte innebära att det därför den här gången är felaktigt. Vad man kan säga är att den här gången finns det åtminstone goda yttre skäl för att verkligen ställa sig dessa frågor om Leeds. Dels har Leeds i sina första ligamatcher svarat för några riktigt imponerande segrar mot bland andra Stoke och Derby County, några av Leeds tänkta konkurrenter, dessutom med en fin och intensiv fotboll. Dels naturligtvis på grund av att Leeds nu har Marcelo Bielsa som manager.

Leeds är en av Englands klassiska storklubbar, från en av Englands större städer. Det finns ett icke ringa mått av nostalgi kopplat till Leeds, definitivt från äldre supportrar. Ända fram till för snart 15 år sedan var Leeds närmast givna i Premier League. Sammantaget leder detta ofta till uppfattningar om att Leeds förtjänar att spela i Premier League, eller att Leeds hör hemma i Premier League. Kalla fakta är emellertid att det är över tolv år sedan som Leeds över huvud taget slutade bland de sex bästa i Football League.

Sådana prestationer betyder inte att Leeds förtjänar att spela i Premier League, eller att de hör hemma där. Nu finns förvisso väl kända och frekvent rapporterade skäl varför Leeds inte har lyckats bättre under de snart 15 år sedan de en gång åkte ur Premier League, det har inte alltid varit en särskilt välskött fotbollsklubb. Vad man däremot kan fundera över är i vilken utsträckning den här föreställningen att man egentligen ”hör hemma” i Premier League har lett till en inte särskilt välskött fotbollsklubb.

Bara hårt arbete kan få en klubb att förtjäna en plats i Premier League. Bara hårt arbete kan få en klubb att höra hemma i Premier League. Men kanske är det samtidigt vad som den här gången faktiskt är nytt med Leeds. För om det är något Marcelo Bielsa är en garanti för så är det just en förståelse för värdet av hårt arbete och just synen på fotboll som bland annat just ett arbete. Föga förvånande beskrivs han själv som arbetsnarkoman med en säng i sitt eget kontor, levandes på sitt jobb och för sitt jobb.

Det hela tar flera konkreta uttryck. Som att samtliga Leeds spelare faktiskt förväntas befinna sig på träningsanläggningen från klockan nio på morgonen till klockan sju eller åtta på kvällen. Ungefär som en helt vanlig arbetsplats med andra ord. Istället för ett träningspass om dagen genomförs dubbla träningspass, med lunch och sömn mellan passen i klubbens egna sovutrymmen. Träningen är intensiv, såväl fysiskt som intellektuellt krävande.

Det är ett väsentligt avsteg från tidigare rutiner där en spelares vanliga arbetsdag egentligen var slut ungefär vid lunchtid. Det kunde tänkas att det här var en nyordning som fick spelare att protestera och resa sig upp till kamp. Men alla ljud från spelarna hittills tyder snarare på motsatsen, att de uppskattar förändringen. Och flera spelare har även kommit till Leeds just för att de vill träna under Marcelo Bielsa. Jack Harrison från Man City och Lewis Baker från Chelsea exempelvis.

Namnet Marcelo Bielsa är förtroendeingivande och gör spelare villiga att acceptera nya och högre krav på dem, eftersom de vet att det kan göra dem bättre. När det dessutom går bra och ger resultat på fotbollsplanen, då kommer närmast garanterat inga klagomål alls höras. Den känsliga punkten kommer naturligtvis när det eventuellt börjar gå inte riktigt lika bra. Hur uppfattas och hanteras de höga kraven då av spelarna, hur hanterar Bielsa situationen, och hur kalla håller sig Leeds styrelse?!

Det kan inte heller blundas för att Marcelo Bielsas metoder och arbetsformer även skapar en helt annan sammanhållning mellan spelarna som grupp och dessutom får dem att känna sig speciella, vilket i sin tur bygger självförtroende och leder till resultat. Bielsas resa med Leeds äger onekligen vissa likheter med Pep Guardiolas resa med Man City, och även om Amazon inte kommer göra någon serie om dem så är det kanske i själva verket den betydligt bättre storyn om den utländska filosoftränaren i engelsk fotboll.

Men de hårda kraven och det intensiva arbetet håller så klart frågetecknen vid liv som ställdes redan när Marcelo Bielsa kom till Leeds. Risken för utbrändhet, både fysiskt och mentalt, både för spelare och för tränare, och om det verkligen går att upprätthålla med en trots allt inte överdrivet bred spelartrupp över 46 ligaomgångar, ofta med ett spelschema lördag-tisdag, lördag-tisdag. Något vi lär få ett tidigt första prov på ikväll när Leeds möter Swansea borta på Liberty Stadium.

Här kanske också Leeds profil som klassisk storklubb spelar in, tillsammans med den helt naturliga nyfikenheten på Marcelo Bielsa. Nästan hälften av Leeds matcher TV-sändes live förra säsongen. Två tredjedelar av alla deras bortamatcher flyttades från sin ordinarie tidpunkt på grund av TV-sändningar. Något som gjort Leeds schema ännu ryckigare och som under Massimo Cellinos ägarskap flera gånger ledde till konflikt med TV-bolagen, där Cellino hotade porta dem från Elland Road.

Det är förvisso svårt att se Leeds nye ägare Andrea Radrizzani börja bråka om sådana saker, mogul inom just TV-rättighetsbranschen som han trots allt är. Han ser naturligtvis Leeds höga profil som en möjlighet, inte som något problem. Något som inte minst illustreras av att han innan Bielsa blev aktuell övervägde att försöka anställa Antonio Conte, Claudio Ranieri och Roberto Martinez, en minst sagt lustig blandning. Hans jobb är förvisso inte att bekymra sig över hur profilen kan påverka fotbollen.

Det är hur som helst en profil som nu har fått även mig att ramla i fällan att tidigt ställa den förvisso duktigt hedgade frågan om Leeds kanske den här gången kommer ta sig tillbaka till Premier League. Det är förvisso inte något jag var benägen på förhand att göra, jag tippade Leeds tia inför säsongen baserat på en tankegång att det skulle ta tid för Bielsas metoder att ge effekt. Samtidigt har Leeds insatser mot Stoke och mot Derby County visat att metoderna redan har gett en tydlig effekt.

Kommer vi få ytterligare ett bevis för den saken ikväll när Leeds för första gången den här säsongen ska spela en kvällsmatch i ligan, på bortaplan, mot självaste Graham Potters hittills obesegrade Swansea?

Den moderna fotbollen gör personer till karikatyrer, och varje form av personomdöme blir lätt extremt kategorisk. Roy Hodgson är speciell på så vis att han demonstrerar just detta samtidigt som han vänder upp och ned på begreppen. För vad Hodgson mer än kanske något annat visar är hur olik synen på en manager kan vara beroende på den miljö och det sammanhang han befinner sig i – rättare sagt vilken klubb.

Att säga att Roy Hodgson är föraktad i Liverpool vore kanske starkt. Men låt oss säga att där finns åtminstone ingen som helst respekt för hans managergärning i Liverpool, och om de tittar tillbaka på Hodgsons tid i Liverpool så är det enbart som en slags negativ kontrast till de framgångar de nu upplever. Han ses som helt otillräcklig och vad som kanske var lite speciellt är att han gick in i jobbet med den föreställningen runt nacken.

Å andra sidan är Roy Hodgson djupt uppskattad i Crystal Palace. Det går exempelvis inte att bortse från de väldigt positiva ord om Hodgson som Crystal Palaces ägare Steve Parish har, en ägare som knappast gjort sig känd för sina positiva relationer med vem som nu än råkar vara klubbens manager för stunden. Och på Selhursts Park läktare sjungs Hodgsons namn med stolthet och förtroende.

Delvis är det säkert en fråga om självbild. Liverpool såg och ser sig själva som en storklubb och för dem duger ingen som helst Europa League-final med Fulham för att ta över dem. Det bidrog säkert att Hodgson skulle ersätta en Champions League-vinnande manager som Rafa Benitez. Roy Hodgson bedömdes helt enkelt redan från start som för liten för Liverpool; för feg, för grå, för konservativ.

För Crystal Palace är det kanske i själva verket tvärtom. För dem har Roy Hodgson kanske tvärtom perfekt passform. Möjligen flirtade de med något slags storhetsvansinne när de inför förra säsongen skulle bli moderna och globala med Frank De Boer, men det försöket var kvickt överstökat och istället vände man sina ögon till Hodgson, en manager som på mer än ett sätt var precis som dem och som bäst representerade dem.

Född och uppvuxen i Croydon, som är Crystal Palaces hemvist i södra London, har Roy Hodgson ända sedan barnsben följt Crystal Palace. Han spelade som ungdom i Crystal Palace men trots en över 40 år lång karriär som manager är det först nu som han till sist hamnat i klubben som manager. Kanske den perfekta slutpunkten för vad som är en på många sätt unik och framgångsrik managerkarriär.

Det finns en orättvis tendens att bunta ihop Roy Hodgson i samma trötta kategori av brittiska gubbmanagers som Sam Allardyce, Alan Pardew, Tony Pulis och för all del även David Moyes. Men Hodgson är i själva verket betydligt mycket mer progressiv än någon av dem. En hybrid av brittiskhet och internationalism. En karriär som innefattar allt från små klubbar till jätteklubbar till landslag, och sträcker sig över åtta olika länder.

Alltså är det inte bara nonsens när Steve Parish i en radiointervju öser lovord över Roy Hodgson som ”Britain’s most travelled coach and our most knowledgeable about foreign tactics. I see him as a hybrid, rather than saying we have just gone for another British coach. You can see that in the football we play. We are now getting to a style of football that I think could potentially give you a sustainable future in the Premier League.”

Det var ett uttalande som kom i kölvattnet av att Crystal Palace precis förlängt kontraktet med Roy Hodgson fram till 2020, vilket betyder att trots att han sedan något år tillbaka har passerat 70-strecket så planerar Hodgson fortsätta. ”Det var sommarens värvning”, menade Parish och det kan man kanske förstå att han säger, givet att åtminstone när han sade det så var det inte precis mycket annat som värvades till Crystal Palace.

Grejen är bara att det här var inte bara vad en klubbägare sade för att slå sig själv för bröstet. Det var något som Crystal Palaces supportrar mer eller mindre helhjärtat höll med om. För dem var det viktigare att Roy Hodgson bekräftade sin framtid med klubben än egentligen vilken som helst värvning. För en klubb som saknat det mesta av stabilitet under 2010-talet var det en perfekt garanti för just stabilitet.

Det märks även på spelarna och på laget. Laget har börjat spela bättre och bättre, spelare som har haft några riktigt tunga säsonger börjar hitta formen igen, stämningen i laget verkar positiv vilket betyder att de förmodligen ser ljust på lagets chanser, och det är svårt att tänka sig att inte just detta och Roy Hodgsons ledarskap är ett tungt skäl varför Wilfred Zaha aldrig gjorde någon riktig grej av att vilja lämna.

Dessutom har Crystal Palace sedan dess faktiskt gjort några riktigt bra värvningar. Max Meyer var en kupp till mittfältet och Cheikhou Kouyaté är en defensiv mittfältare som på pappret borde kunna passa betydligt bättre i Crystal Palace än vad han någonsin gjorde i West Ham. Med förhållandevis små eller nästan obefintliga medel har Roy Hodgson gjort en redan hyfsat bra spelartrupp ännu bättre.

Roy Hodgson är den perfekte managern för Crystal Palace i en tid när klubben av flera olika skäl är tvingade att hålla i plånboken, för att balansera kostnader, och för att lägga grunden för den arenaexpansion som håller på att ske. Då behöver Crystal Palace en manager som är för dem mer eller mindre precis samma sak som Jürgen Klopp för närvarande är för Liverpool.

Helt olika personligheter, för helt olika klubbar. Om Roy Hodgson var Liverpools terrorist så är han tvärtom Crystal Palaces frihetskämpe. Liverpool har alltid hävdat att Roy Hodgson var helt fel för dem, när det kanske istället var Liverpool som var helt fel för Roy Hodgson. Crystal Palace däremot är helt rätt för Roy Hodgson, och Roy Hodgson är helt rätt för Crystal Palace.

Hur rätt hoppas Crystal Palace och Roy Hodgson visa Liverpool ikväll.

(1) – Försvarsspelet. Det är bara början på säsongen förvisso men så här långt är det flera lag som onekligen kämpar med ens the basics i termer av försvarsspel. Lördagen var ett bra case på den saken. Southampton gjorde några stora misstag. West Ham fortsatte förra helgens totala förvirring med att göra en om möjligt ännu värre insats den här helgen mot Bournemouth. Strax därefter började ögonen mer eller mindre blöda när vi satt och såg första halvleken mellan Chelsea och Arsenal, ett rätt övertygande argument för varför inget av dessa lag kommer vinna någon ligatitel den här säsongen. Liksom Man Utd gjorde ett dygn senare.

(2) – Burnley. Det är kanske inte så att man vill måla fan på väggen men givet hur Sean Dyche om och om igen närmast övertydligt har poängterat hur det är ligan och inte Europa League som är prioriteten för Burnley, och hur han onekligen gamblade med sin startelva mot Istanbul Basaksehir, så är man nästan lite benägen att undra om inte Burnleys förlust hemma på Turf Moor mot Watford i praktiken riskerar vara slutet på Burnleys Europa League-kampanj. Tveksamt hur sugen Dyche verkligen är på att brottas med Europa minst halva säsongen efter detta, och till sin hjälp har han snörvlande journalister som Ian Ladyman som regelbundet legitimiserar ett sådant sätt att tänka.

(3) – Bournemouth. Det går väl kanske att ha synpunkter på vad det egentligen betyder, det är ju alltid något lag som hänger med uppe i toppen av tabellen under de första omgångarna, och motståndet har väl kanske inte varit direkt skräckinjagande, men Bournemouth visar ändå att de definitivt inte har blivit svagare inför säsongen. Det är alldeles för tidigt att säga var säsongen landar för Bournemouth, men de har åtminstone visat alla klubbar som har någon slags förhoppning om att hålla dem nedanför sig i tabellen att de själva måste vara bra för att lyckas.

OMGÅNGENS VINNARE

Watford. Många vinnare den här omgången, bland dem Everton, Brighton, Bournemouth och Leicester men kanske mest ändå Watford som alltså vinner borta mot Burnley, för övrigt första gången de gör det på lång tid, och dessutom för första gången under Javi Gracia vinner en Premier League-match på bortaplan. Det betyder något. Liksom det betyder något att ett åtminstone i mina ögon ganska spretigt Watford verkar ha hittat sin form under just Javi Gracia. Med vilket jag inte bara menar att de spelar bra utan framför allt att de spelar som en enhet.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man Utd. Hur förbannad det nu än går att vara på Man Utds mittförsvar, och idén att Man Utds försvarsproblem överdrivs och inte behöver åtgärdas borde väl nu vara förpassad till den skräphög där den hör hemma, även om det säkert är att hoppas på för mycket, så ska så klart inte en utebliven mittbacksvärvning behöva leda till att Man Utd för den sakens skull blir överkörda, utspelade och nedkämpade av Brighton. Det lag och de spelare som var på planen ikväll var ett dysfunktionellt lag och underpresterande spelare. Det är inte någon nyhet och det är inte någon engångsföreteelse. Det går inte ens att säga att vare sig resultat eller matchbild var särskilt överraskande. Ansvaret vilar på José Mourinho. Eller därefter, på Man Utds styrelse.

OMGÅNGENS SPELARE

Benjamin Mendy. Strålande insats som vänsterback för Man City på Etihad mot Huddersfield. Kommer helt säkert tillföra nästan bokstavligen tillföra Man City ännu en dimension den här säsongen.

OMGÅNGENS MÅL

Kieran Trippier, 2-1 Tottenham. Många frisparkar den här omgången, i flera olika varianter, som blev riktigt lyckade. Måste däremot beundra Trippiers frispark från långt håll som var perfekt avvägd samtidigt som den förmodligen var så perfekt placerad intill stolpen som det är möjligt för en frispark att vara.

WTF!

Transfers. Minst sagt en rätt stor andel av de nyförvärv som gjorts av Premier Leagues klubbar under sommaren som hittills knappt spelat alls under de två första omgångarna. Det kan så klart ha sina skäl, men det är svårt att veta vad man riktigt ska tycka om den saken. Enbart en fitnessfråga kan det ju inte vara, men kanske en taktikfråga. Något udda känns det hur som helst.

LOL!

”Arsene Wenger förlorade aldrig de två första ligamatcherna!” Populärt påpekande efter lördagskvällens match som placerar sig så djupt ned i kategorin av hopplöst korkade jämförelser att det är omöjligt att inte hålla sig för skratt.

BTW…

Positivt i Arsenals bedrövelse är ändå att fightas tillbaka vid 0-2 mot Chelsea och ta sig tillbaka in i matchen igen. Det hade nog inte hänt förut.

Fortsätter det så här för West Ham kommer snabbt svåra frågor börja ställas till Manuel Pellegrini som har sett mycket gammal och trött ut.

Brighton – mycket fint fotbollslag, väldigt välorganiserat.

Då behöver vi förhoppningsvis aldrig mer höra ett pip om att Harry Kane inte kan göra mål i augusti.

Crystal Palace vs Liverpool är måndagsmatchen.

Tvivlar på att Mesut Özil är personligheten som reagerar positivt på att bli tillsagd att han behöver jobba hårdare.

David Brooks var en riktig ljuspunkt för Bournemouth.

Nästa runda består av olyckskorpar som omedelbart plockar fram sina räknestickor och försöker räkna ut vad det här kommer betyda för ligasäsongen. Hmm… Man City vann förra säsongen ligan med 19 poäng, subtrahera 14 upphöjt med x och så deriverar vi på det, vad får vi då?! Kvasivetenskap och pseudo-science. En skada på De Bruyne och plötsligt förkastas eller bekräftas tidigare prognoser över hur ligan ska sluta.

Efter att skadan undersökts bekräftades vad som hela tiden var någon slags best guess, att Kevin De Bruyne beräknas bli borta i cirka två månader lite drygt. Så mycket var alltså hysterin runt tre och fyra månader, i vissa fall till och med längre, värd. Om vi dessutom följer ett inte ovanligt Man City-mönster känns det heller inte helt osannolikt att De Bruyne kommer tillbaka tidigare än så.

Det kan i objektiva termer hävdas att skadan inte drabbar Man City så värst hårt. Tänker vi oss att Kevin De Bruyne blir borta i drygt två månader är han tillbaka till november. Därmed missar han gruppspelets första halva i Champions League, ingen katastrof. Givet landslagsuppehåll har Man City under denna period ett relativt bekvämt spelschema, bara i oktober hettar det till med bortamatcher mot Liverpool och Tottenham.

Kevin De Bruyne är självfallet en fantastisk fotbollsspelare. Arguably Premier Leagues just nu bäste spelare. En pådrivare och rent allround en spelare som behärskar det mesta på planen, som på samma gång är en motor i Man Citys spel och dessutom har visionen och förmågan att både hitta och genomföra oväntade lösningar på planen. Inte minst visade sig De Bruyne väldigt värdefull i just svåra bortamatcher förra säsongen.

På sätt och vis vore det kanske dumt att hävda att en sådan spelare inte skulle saknas, eller att det inte skulle drabba Man City att bli av med honom i några månader. Men på något sätt måste också den där omtalade bredden i spelartruppen ha ett konkret värde, och när det kan plockas in spelare som Bernardo Silva, David Silva, Ilkay Gündogan med flera istället så säger det sig själv att Man City kommer hålla fortsatt hög kvalitet.

Att Kevin De Bruyne är en fantastisk fotbollsspelare står bortom allt tvivel. Men det är heller inte samma sak som att Man City därför är beroende av honom. Detta är något som ändå oftast överdrivs då det i dessa tider är lättare att prata om enskilda spelare än om något mer abstrakt som samarbete mellan spelare. Att som lag vara beroende på det sättet av en spelare är i själva verket en svaghet.

Det är en svaghet Man City inte riktigt har. Åtminstone inte på samma sätt som om Liverpool skulle förlora Mohamed Salah, om Tottenham skulle tappa Harry Kane, eller om Man Utd måste klara sig utan Romelu Lukaku. Delvis beror det så klart på att Man City har högkvalitativa spelare att ersätta med, men det har övriga klubbar också. Framför allt beror det på Man Citys stenhårt drillade kollektiva spelidé.

Det är en många gånger något bortglömd fördel med ett så genomtänkt och inte minst genomarbetat spelsystem som Pep Guardiola har skapat med Man City. Helheten blir större än summan av delarna naturligtvis. Men helheten blir heller inte beroende av varje del på samma sätt, delarna blir lättare utbytbara. Kedjan är i själva verket starkare än dess för stunden svagaste länk.

Detta ger Man City en fundamental fördel i detta avseende jämfört med exempelvis Man Utd där så mycket av det kreativa anfallsspelet bygger helt och hållet på individuellt samspel snarare än något kollektivt. Det ger även Man City en fundamental fördel jämfört med exempelvis Liverpool där den kollektiva taktiken till så stor del bygger på just de rena spetsegenskaper som Mohamed Salah bidrar med till laget.

Det går att titta tillbaka på mer eller mindre vartenda storlag genom den engelska och den europeiska fotbollen. Alla dessa lag hade naturligtvis sina stjärnor och sina allra viktigaste spelare, men alla dessa lag klarade också av att hantera när dessa stjärnor blev skadade utan att det drabbade dem så hårt. Eftersom vad som gjorde dessa storlag till just storlag var att lagen var större än varje enskild spelare.

Det är alltså i mina ögon minst lika sannolikt att Kevin De Bruynes skadefrånvaro de två-tre närmaste månaderna kommer vara en mycket tydlig demonstration just på Man Citys storlagsstatus som det kommer faktiskt kosta dem i någon titelstrid. Detta alldeles oavsett om nu Man City skulle råka förlora de där bortamatcherna mot Liverpool eller Tottenham, matcher de naturligtvis mycket väl hade kunnat förlora ändå.

Det är kanske inte någon helt trevlig tanke för de som redan hade räknat hem hur många poäng de kommer tjäna på Man City under dessa månader. Eller för de som smått hycklar sorg och omtanke för att redan i nästa andetag börja fundera över hur just deras lag kanske kan komma att vinna på De Bruynes och Man Citys olycka. Eller för den delen för medias handelsmän i elände.

Alternativt kommer vi få en indikation redan idag på betydelsen av Kevin De Bruynes frånvaro när Man City möter Huddersfield hemma på Etihad. Förvisso en match i vilken Man City skulle kunna bli av med tolv De Bruynes och ändå behöva räknas som favoriter att vinna matchen. Sanningen är helt enkelt denna för klubbar som hoppas kunna utmana Man City om ligatiteln den här säsongen:

Att ska någon klubb sluta före Man City i tabellen så måste de nog räkna med att vinna sina egna poäng, hellre än att hoppas på att Man City ska tappa poäng på grund av yttre omständigheter. Den tanken är förmodligen feltänkt redan från start.

Millwall. Fucking Millwall! Det är väl kanske något sådant Frank Lampard muttrar för sig själv efter att Millwall gett honom en andra raka käftsmäll i ligan. Och det var inte med vilka mål som helst som Millwall sänkte Derby County heller. Lee Gregory och Shaun Williams, herrejisses! Det finns helt uppenbarligen mer i detta Millwall än enbart hårt spel, höga bollar och fasta situationer. Och något säger det så klart också om hur otroligt jämn och oviss serien kommer bli den här säsongen.

Middlesbrough. Football Leagues Man Utd fortsätter att vinna utan att precis övertyga, och vill de bli uppflyttade så finns det väl sämre klubbar att imitera antar jag. Vinsten mot Bristol City på bortaplan var tre fina poäng, det är ett tufft bortamöte, och ett monument över lagets effektivitet så här långt. Så länge Middlesbrough kan fortsätta försvara sig lika bra och så länge de fortsätter vara så här effektiva kommer de ofrånkomligen vara en av favoriterna till uppflyttning.

Bolton. Det är svårt att sluta låta sig imponeras av Bolton som trots att ha varit kraftigt nederlagstippade fortsätter att vinna. Bortasegern mot Reading kom kanske inte mot seriens mest imponerande motstånd, men det var ändå på bortaplan, och det var därtill mot åtminstone en av de klubbar som Bolton kan hoppas hålla bakom sig i den slutliga tabellen, så därför var segern extra viktig. Phil Parkinson har på ett beundransvärt sätt lyckats få spelarna att hålla isär fotbollen på planen och strulet bredvid planen.

KALKON

QPR. Det stod 1-1 i halvtid mellan West Brom och QPR. Oklart vad Steve McClaren egentligen hade att säga i halvtid men det kan knappast ha varit något alltför lysande för 45 minuter senare slutade matchen 7-1 till West Brom. Sex mål i baken på en enda halvtid med andra ord, och för första gången någonsin har QPR förlorat sina första tre matcher under säsongen. McClaren är med andra ord redan historisk.

OMGÅNGENS MATCH:

Wigan 2-2 Nottingham Forest. Andra matchen i rad där Wigan tappar segern på tilläggstid, i och med att Forest kvitterar på tilläggstid via straff. Annars en match som hade det mesta, med tidigt ledningsmål för Wigan, kvittering för Forest innan Wigan tog ledningen igen på en soft straff. En match som därefter svängde, även om den kanske svängde mest i Wigans riktning. Dags för Nottingham Forest att börja vinna matcher om de tänker sig att faktiskt ha något med uppflyttningsstriden att göra.

OMGÅNGENS SPELARE:

Nick Powell, Wigan. Gjorde en strålande match för Wigan. Inledde med det tidiga målet och var därefter mer eller mindre överallt samtidigt på planen för Wigan, lagets kreativa nav som ständigt skapade farligheter åt sina medspelare. Byttes ut i 75:e minuten och det var även därifrån som Nottingham Forest lyckades få det lilla grepp om matchbilden som till sist resulterade i kvitteringen.

BTW

Swansea. Väntar fortfarande på första förlusten den här säsongen sedan matchen slutat mållöst borta mot Birmingham. Men det känns inte på något sätt stabilt och inte minst visar sig lagets svårigheter att göra mål. Swansea känns väldigt tunna både på planen och i tabellen.

West Brom. Var det i den här omgången som West Brom meddelade att de nog tänkte blanda sig i den där toppstriden? Det spelar ingen roll vad motståndet är, att vinna med 7-1 säger alltid något och ger definitivt en rejäl feelgoodstämning i och runt laget som de kan bära med sig härifrån.

Stoke. Det fortsätter knacka för Stoke som efter tre omgångar ännu inte har vunnit en match i ligan. Två gånger tvingades de kvittera ett underläge mot Preston ikväll för att få med sig säsongens blott andra poäng. Det finns anledning att undra om Stoke faktiskt trodde att Football League skulle vara så här besvärligt.

WTF

Leeds. Inte bara är Leeds bra för närvarande, de har dessutom turen på sin sida. Kanske går det hela hand i hand. Rotherham stretade emot bra ända in i andra halvlek när Leeds fick sitt 1-0-mål sedan domaren först dömt för inspark men sedan ändrade sig och dömde mål istället. Bollen alltså tveksamt över mållinjen. Championship har målkameror så man får väl förmoda att det ändå blev rätt till sist.

RESULTAT:

Birmingham 0-0 Swansea; Bristol City 0-2 Middlesbrough; Hull City 0-1 Blackburn; Ipswich 1-1 Aston Villa; Leeds 2-0 Rotherham; Millwall 2-1 Derby County; Reading 0-1 Bolton; Sheffield United 2-1 Norwich; West Brom 7-1 QPR; Wigan 2-2 Nottingham Forest; Preston 2-2 Stoke; samt (på söndag) Brentford vs Sheffield Wednesday.

(1) Middlesbrough – 4pld / 8-2 / 10pts
(2) Leeds – 3pld / 9-2 / 9pts

Det vore dessutom helt fel att påstå att vi på något sätt blev särskilt mycket klokare efter den första omgången. Chelsea vann stort borta mot Huddersfield men det var givet motståndet för dagen svårt att säga vad den segern egentligen betydde eller var värd mer än tre poäng. Arsenal å sin sida gjorde en mycket svag match hemma mot Man City och det kan inte vara en match de vill känna igen sig själva i.

Både Chelsea och Arsenal har spelartrupper gott och väl kapabla att slå sig in på någon av de fyra toppositionerna i tabellen. Problemet är självfallet att det finns minst fyra andra klubbar i ligan som kan säga exakt samma sak. Avgörande kommer alltså vara Chelseas och Arsenals respektive förmåga att snabbt applicera sina båda spelidéer, och rent taktiskt få ut mesta och bästa möjliga av sina spelare.

Hur detta ska gå till och exakt vilken form det i så fall faktiskt kommer att ta är de övergripande frågeställningar som omger Chelsea och Arsenal. Vi vet på ett ungefär hur de båda lagen har för avsikt att spela, båda med varianter av 4-3-3-uppställningar, Arsenal kanske mer med dragning åt 4-2-3-1 så som Unai Emery ofta spelade med Sevilla. Men inom dessa ramar finns frågor som behöver finna svar.

Vem är Arsenals målvakt? Petr Cech stod mot Man City och lyckades på samma gång göra en bra match och väcka kritik. Bayer Leverkusen visade exempelvis varför det är dumt av klubbar, i synnerhet tyska klubbar, att ägna sig åt ”banter” på twitter. Det hela gäller så klart Bernd Leno som värvades i somras. Emery har redan meddelat att Cech står ikväll men frågan på sikt är så klart om det håller i sig. De som ropar efter Cechs huvud bör kanske hålla i åtanke att Lenos statistik knappast är lysande under 2010-talet.

Hur kommer N’golo Kanté passa in i Maurizio Sarris Chelsea? Att Jorginho kommer vara den lägst spelande mittfältaren i Chelsea känns hugget i sten. Detta flyttar som vi såg mot Huddersfield Kanté uppåt på mittfältet. På något sätt känns det inte som att man verkligen bäst utnyttjar Kantés styrkor på det sättet. Framför allt finns skäl att undra om Kanté har passningsförmågan att verkligen kunna ge Chelsea ett värde däruppe, i synnerhet mot tuffare motstånd som exempelvis Arsenal.

Kommer Alexandre Lacazette spela anfallare? En fråga vi nästan visste skulle bli i högsta grad aktuell så fort Arsenal beslutade sig för att i januari punga ut storpengen på Pierre-Emerick Aubameyang. En fråga som definitivt blev relevant när Lacazette började på bänken mot Man City. Han visade med sitt inhopp att han ska spela som anfallare, men hur kan Unai Emery åstadkomma det och samtidigt balansera en ekvation innehållandes spelare som Aubameyang, Henrik Mkhitaryan och Mesut Özil?

Kan Cesc Fabregas övertyga en andra manager i rad om sitt värde? Fabregas värvades av José Mourinho och var central för Chelseas ligatitel för drygt tre år sedan. Antonio Conte hade inte alls samma förtroende för Fabregas som däremot övertygade honom med sitt konstruktiva offensiva passningsspel och till sist blev precis lika central för Chelseas ligatitel under Conte som han tidigare varit för Mourinho. Nu verkar det som om Maurizio Sarri även han tvivlar på Fabregas värde. Orkar Fabregas en gång till?

Lyckas Lucas Torreira fylla hålet på Arsenals mittfält? För allt prat om Arsenals smarta värvningar under Sven Mislintat har de värvat antingen väldigt ungt eller rätt gammalt, spelare om 29 år eller äldre. Undantaget är just Torreira som 22 år gammal är tänkt att kombinera de båda egenskaper som Arsenal har saknat i ett drygt årtionde, det vill säga en spelare som både kan passa och tackla, för att uttrycka det enkelt. Det är tunga förväntningar som vilar på honom, och hans förmåga att växla upp till Premier League.

Har Alvaro Morata någon möjlighet att ta sig ur målbrottet? Det går inte att komma från känslan att ska Chelseas första säsong under Maurizio Sarri bli en succé måste Morata göra mål, särskilt nu med Michy Batshuayi exporterad på lån till Valencia. Men ska Morata göra dessa mål helt enkelt måste Morata på något sätt ta sig ur det spöklika tillstånd av impotens och urlakat självförtroende som präglat snart sagt hela hans tid så här långt i England. Då måste han finna trygghet och stöd i Sarris spelsystem.

Det är olika frågor som Chelsea och Arsenal måste hitta svar på. En sak har de emellertid gemensamt, nämligen behovet av att återfinna glädjen i laget och glädjen i sitt spel. Det är för Chelsea en fråga om att hitta tillbaka efter ett år med tränarkonflikter, med en tvär och uppgiven Antonio Conte, och med en mer defensiv spelstil. Arsenal å sin sida har de senaste åren oftast spelat med betydligt större rädsla än glädje.

Det är något Maurizio Sarri har valt att poängtera väldigt tydligt redan under sin hittills ganska korta tid i Chelsea. Vikten av att ha roligt och att spela med glädje. På sätt och vis har det nästan känts som en medveten kontrast till Antonio Conte, som emellertid inte precis drog sig för att använda samma knep själv, men det kan nog dessutom när det gäller Sarri också vara helt och hållet genuint.

Det handlar självfallet till viss del om att sälja in spelidén till viktiga spelare. Det är väl inte för inte som Real Madrid har varit och sniffat runt hälarna på Eden Hazard, även om detta nu ser minst sagt överspelat ut. För Unai Emery handlar det kanske inte så mycket om att försöka sälja in idéer till sina spelare som att påminna dem om att fotboll ska vara roligt, lustfyllt och befriande – men även att frihet inte kommer utan ansvar.

I slutänden gäller så klart både för Chelsea och för Arsenal att det roligaste och mest glädjefyllda är att vinna. Ett lag som inte vinner kan spela precis hur roligt som helst utan att det ger någon större glädje åt egentligen någon. Man City skulle kunna spela precis hur offensivt, fantasifullt, vackert och roligt som helst, skulle de inte vinna skulle det inte finnas någon glädje med det – alldeles oavsett vad som nu än sägs.

Skrattar bäst som skrattar sist ikväll på Stamford Bridge med andra ord. Och där antingen Chelsea eller Arsenal inte kommer ha några problem att hålla sig för skratt efter matchen.

Att det är en omställning att börja om i Football League säger sig självt. Likaså att det på samma gång är ofrånkomligt både att svångremmen måste dras åt och att spelare i sin tur inte kommer vilja följa klubben ned i andradivisionen. Någon självklarhet är det alltså inte för en nedflyttad klubb som Swansea att förvänta sig omedelbar uppflyttning. Men där måste ändå finnas tanken att kunna slåss om uppflyttning.

Det är rimligtvis med den förhoppningen som Graham Potter anställdes i Swansea. Men samtidigt är det en sommar under vilken fötterna har sparkats undan för Potter av ägare och av klubbledning. Det är nästan en hel startelva som har lämnat Swansea under sommaren, med tämligen mycket cash in i klubben, men som däremot inte ersatts i någon rimlig utsträckning. Cash in, inga cash out.

Alfie Mawson, Lukasz Fabianski, Federico Fernandez, Sam Clucas, Roque Mesa, Kyle Bartley, Andre Ayew, Jordan Ayew, Jordi Amat och Sung-Yueng Ki. Det är inte vilka spelare som helst som Swansea har tappat inför säsongen. Swansea har tagit in nästan £50m på spelarförsäljningar under sommaren, men samtidigt bara spenderat cirka en tiondel av dessa pengar på nya spelare.

Det har resulterat i en mycket ung och tunn spelartrupp. Det finns kvalitet på defensivt mittfält och på yttermittfältet, där stora förhoppningar är knutna till Joel Asoro som är en av de spelare som faktiskt värvades i somras och som gjort två bra matcher inledningsvis. Men desto tunnare ser det ut i mittförsvaret, i anfallet och inte minst på offensivt centralt mittfält med avsaknaden av någon tydlig kreativ spelfördelare.

Desto mer signifikativt givet att just den spelartypen är vad Graham Potter har påtalat för Swanseas klubbledning hela sommaren att de behöver. Swansea såg länge ut att värva Ryan Woods från Brentford men övergången föll när Brentford tackade nej till £6m för spelaren och samtidigt Swansea vägrade höja sitt bud till £7m. På den nivån alltså. Vad som återstår nu är alltså lånmarknaden augusti ut.

Vad som framför allt frustrerat Swanseas supportrar och får man förmoda även Graham Potter är besluten att sälja spelare utan att återinvestera pengarna i spelartruppen, eller sälja dem så sent att Swansea inte hunnit med att ersätta dem. Sam Clucas säljs men Ryan Woods värvas inte. Sista dagen av fönstret säljs Federico Fernandez och Jordi Amat och plötsligt har Swansea bara en enda rutinerad mittback kvar i truppen.

Det har bland vissa supportrar gått så långt i deras vrede att de har tagit till starka ord som tillgångsstrippning. Det vill säga att ägarna helt enkelt säljer av klubbens tillgångar utan någon som helst tanke på klubbens väl och ve. Att de amerikanska ägarna i form av Jason Levien och Steve Kaplan inte precis har levt upp till de löften de utfärdade när de köpte klubben för några år sedan känns självklart.

Det är naturligtvis irriterande för Swansea som kanske i första hand jämför sig med Stoke och West Brom, de båda klubbar som gjorde dem sällskap ned i Football League förra säsongen. Båda dessa klubbar har trots allt lyckats behålla större delen av sina respektive spelartrupper, och i Stokes fall går det till och med att säga att de faktiskt har förstärkt. Inte minst med Sam Clucas, som de köpte från Swansea!

Samtidigt som Stoke och West Brom båda alltså räknas in bland huvudkandidaterna att slåss om uppflyttning den här säsongen har alltså Swanseas motsvarande chanser justerats nedåt. Detta alltså trots att Swansea var den klubb som ändå var närmast att lyckas hålla sig kvar i Premier League förra säsongen. Man kan onekligen förstå en stor del av den frustration som finns i och runt Swansea.

Ändå är det faktiskt Swansea som har börjat säsongen klart bäst av dessa tre lag. De har vunnit båda sina första ligamatcher, mot Sheffield United och Preston. Om än också båda med uddamålet. Samtidigt har Stoke bara tagit en poäng på sina två första matcher, och West Brom har på sina hittills tre matcher förlorat en, spelat oavgjort en och vunnit en sista svängig match mot Norwich.

Den positiva säsongsinledningen har på något sätt gjort ilskan mot ägarna och mot klubbledningen desto större. Där finns onekligen kapaciteten att åtminstone sikta på en av de sex översta platserna, men det känns som om klubben helt enkelt har sålt iväg den kapaciteten. Det är med andra ord inte alltför många som förväntar sig att den positiva säsongsinledningen faktiskt ska hålla i sig.

Det gick att förstå om Graham Potter känner sig lurad på konfekten. Samtidigt så är han ju inte alldeles ovan vid utmaningar förut i sin karriär, och alldeles omöjligt borde det ju inte vara att få någon ordning på Swansea. Men ska Potter ha någon realistisk chans att faktiskt göra ett avtryck med Swansea så måste också klubben stötta och ge honom de rätta förutsättningarna. Han heter trots allt Graham, inte Harry.

Om Graham Potters magi kan hålla i sig får vi se ikväll, när Swansea gör sin tredje match för säsongen borta mot Birmingham. En tuff match på pappret som inte precis blir mindre tuff av att manager för Birmingham nu alltså är Garry Monk, Swanseas tidigare spelare och manager. Det var inte alls länge sedan som det var Monk som var tänkt som en slags återgång till Swanseas grundtanke.

Det är i själva verket inte ens tre år sedan. På den relativt korta tiden hann Swansea med att säga både hej och svejs till Francesco Guidolin, Bob Bradley, Paul Clement och Carlos Carvalhal. Om det på något sätt tydligare går att illustrera det kaos som präglat Swansea under dessa år så känner inte jag till det. Ingen stabilitet, ingen riktning! Med Graham Potter var det tänkt att ordningen skulle återställas.

Alla visste att det inte skulle bli helt enkelt. Men det ser ut att vara på väg att bli svårare än vad någon hade kunnat förvänta sig. Graham Potter måste trolla om han ska lyckas få Swansea uppflyttade den här säsongen.

Nyckelpunkten som formulerades i en snabb mening var däremot att förmodligen redan från och med denna säsong så kommer en La Liga-match per säsong att spelas i USA, där den uttalade målsättningen dessutom verkar vara att antalet matcher per säsong att spelas i USA ska öka gradvis. Vi kan väl dessutom vara rätt säkra på en sak, det är inte Eibar mot Espanyol eller Levante mot Leganés som kommer spelas over there.

Förhoppningen är naturligtvis att göra La Liga mer populär i USA och i Nordamerika så att värdet på deras TV-rättigheter ökar i motsvarande utsträckning. Det handlar självfallet om att försöka ta upp konkurrensen med Premier League på den här marknaden, som en direkt följd av Premier Leagues väldiga resursövertag inte minst tack vare just värdet på deras TV-rättigheter, som gör allt annat till småfisk.

Det finns någon slags historisk ironi över det hela. Det är nämligen exakt tio år sedan som Premier League själva lanserade idén med att spela reguljära ligamatcher utomlands, i USA och i Asien. En tidig idé var den så kallade 39:e omgången, vad nu i hela friden det faktiskt skulle innebära. Det var en idé som utsatt för en kanonad av kritisk eldföring dog en snabb, tidig och plågsam död.

Premier League har kunnat kosta på sig att strunta i den idén. Deras intäkter och värdet på deras TV-rättigheter har ökat exponentiellt ändå det därpå följande årtiondet, trots att Premier League inte alls dominerat på samma sätt i europeiskt cupspel som de gjorde när idén dök upp på något skrivbord. Kanske anser sig inte La Liga av lätt insedda skäl inte riktigt ha samma lyx att kunna strunta i den här idén.

Det är dessutom en idé som känns tämligen felanalyserad. Intresset för en liga och värdet på dess TV-rättigheter beror inte på var matcherna faktiskt spelas. Långt viktigare faktorer är den uppbyggda relationen till klubbarna, kvaliteten på produkten och konkurrensen i ligan, dess jämnhet och dess dramatik. Sammantaget handlar det om engagemanget för den story som varje liga varje säsong berättar och för karaktärerna i denna story.

Vad Premier Leagues radikalt ökade TV-intäkter de senaste tio åren visar är just att betydelsen av idén om det nödvändiga med att spela ligamatcher utomlands för att öka värdet på sina TV-rättigheter i bästa fall var att betrakta som överdriven. Men även med den mest basala insikt i hur politik och organisationer fungerar så vet man att idéer av detta slag alltid snurrar runt som väntar på ett problem de kan säljas in som lösningen på.

Det påminner lite om när såväl bandyn som bordtennisen lyckas övertyga sig själva att det faktum att de inte är särskilt stora TV-sporter beror på att, om än av lite olika skäl, respektive bollar helt enkelt är för små. De beslutar alltså att göra bollarna större men inte får det någon meningsfull effekt på dem som TV-sporter. Naturligtvis. Det hade ett barn kunnat räkna ut. Men vid skrivbordet är skogen ibland svår att se för alla träd.

Dessutom är det kanske inte utan betydelse i sammanhanget att när Premier League hade den här idén var det en idé som FIFA kategoriskt motsatte sig. Det var som vi vet ett annat FIFA för tio år sedan så det kan ju ha hunnit förändras, men vad La Liga beskriver som att sprida intresset för sporten kan från FIFA:s perspektiv likaväl ses som ett sätt att istället kannibalisera på MLS och på den nationella fotbollens utveckling.

Sportsligt finns även starka argument mot utvecklingen. Det är ett långfinger mot varje klubbs lokala supporterbas samtidigt som det oavsett format rubbar på den symmetri som är varje ligas själva grundfundament, att alla klubbar möter alla andra klubbar, borta som hemma, utifrån exakt samma förutsättningar. Det är helt enkelt ett initiativ som på ett mycket tydligt sätt placerar kommersiella intressen före sportslig integritet.

Å ena sidan gör detta så klart nidbilden av Premier League som den plastiga och överkommersialiserade ligan en aning magstark. Å andra sidan ska vi ju inte lura oss att tro att det inte finns ett antal större klubbägare i Premier League som själva tycker detta är en alldeles utmärkt idé och gärna ser något liknande. Och om en liga kör upp spåret åt dem först så får så klart motståndet mot idén det inte precis lättare.

Saken är även den att för en liga som Premier League med en global supporterbas finns det faktiskt goda skäl att vilja spela matcher utomlands, i USA, Asien, Australien, Afrika eller Sydamerika. Det sprider intresset för ligan. Det ger dessutom globala supportrar en större känsla av närhet till både ligan och dess klubbar. Det är alltså inte en idé helt och hållet utan värde som det kanske lätt framställs i debatten.

Men kanske är det också ett finansiellt och principiellt värde som faktiskt går att uppnå utan att exportera faktiska ligamatcher från Premier League, och på ett sätt som ger motståndarna till idén ett godtagbart alternativ som gör det svårare att måla fast dem i ett hörn som framstegsfientliga bakåtsträvare. Det finns nämligen ett antal matcher inom engelsk fotboll som mycket väl går an att skicka utomlands.

(1) – Ligacupfinalen. Det är en cupfinal så redan där vore det en stor sak att skicka ut den runt världen. Det är dessutom ligans cup så på vis finns heller inte samma självklara koppling som med FA-cupen till Wembley. Ligacupen har alltid banat vägen för innovation inom engelsk fotboll och dessutom vore detta ett sätt att profilera Ligacupen på, få den att sticka ut. Kan lottningen genomföras utomlands kan finalen spelas utomlands.

(2) – FA-cupens semifinaler. FA-cupfinalen ska spelas på Wembley, det hör till. Det är så att säga en av dess stora poänger. Däremot är det ett nytt fenomen detta att semifinalerna också spelas på Wembley och det är något som med viss rätta anses få själva finalen att sjunka i värde. Tidigare har semifinalerna spelats på större engelska arenor. Att låta dem spelas utomlands vore inte någon ogörlig idé.

(3) – Community Shield. Ett slags mellanting mellan träningsmatch och tävlingsmatch, en match som höjer ridån för den engelska ligasäsongen och som avslutas med att vinnande lag lyfter silver. Men också en match som tappat lite i relevans. Det finns ingen självklar anledning varför den här matchen spelas på Wembley, och spelas ändå vid en tid när klubbarna åker jorden runt för att spela fotboll.

Gemensamt för de tre förslagen är att det gäller cupmatcher, och således inte drabbar ligans symmetri. Det är samtidigt matcher med har ett faktiskt värde kopplat till dem, det är inte ren uppvisning. Förslagen är inte utan nackdelar så klart. Det kanske inte skulle uppskattas av engelska supportrar till klubbar som går till final eller semifinal i cuperna att de kanske inte längre har praktisk eller ekonomisk möjlighet att gå på dessa matcher.

Det finns också en slags principiell rättviseinvändning. Anta exempelvis att det ska spelas Ligacupfinal mellan Liverpool och Burnley. Om den matchen spelas på Wembley blir det neutral plan med arenan till hälften fylld av Liverpools supportrar och till hälften fylld av Burnleys supportrar. Om den matchen istället spelas i USA så kommer det i praktiken bli en hemmamatch för Liverpool.

Den match där dessa invändningar spelar klart minst roll, kanske i själva verket ingen roll alls, är Community Shield. Det vettigaste förslaget på de flesta sätt vore alltså att låta Community Shield turnera över världen. Om det sedan finns något sätt att faktiskt göra den matchen betydelsefull på riktigt – kanske inte nödvändigt, men desto bättre!

In i hetluften på en gång med andra ord. Där finns ingen tid till invänjning, det är bara upp på den europeiska cuphästen för Burnley och hoppas att de lyckas hålla sig kvar. Det är kanske till hjälp som Sean Dyche har konstaterat att många spelare i Burnley har en del erfarenhet från Football League där spelschemat i ligan är tätare än i Premier League, så att spela lördagar och tisdagar är inte helt ovanligt för dem.

Erfarenhet från europeiskt cupspel finns det däremot betydligt mindre av i Burnley. Och det är något som ibland glöms bort när de omtalas som sjuor i Premier League, ungefär som om det i sig vore någon form av garanterad internationell erfarenhet. Det är inte enbart en fråga om att Burnley som klubb inte har spelat i Europa på över 50 år utan även en fråga om att spelarna individuellt också saknar erfarenhet.

Av de som startade bortamatchen mot Istanbul Basaksehir hade Johann Berg Gudmundsson och Joe Hart tillsammans 100 europeiska cupmatcher i ryggsäcken, övriga i startelvan hade sammanlagt 27 matcher, inklusive matcherna mot Aberdeen. Utöver Gudmundsson och Hart, som precis kom till Burnley, hade med andra ord lagets hela europeiska cuperfarenhet inför säsongen kunnat räknas på båda händernas fingrar.

Kanske var på så sätt Joe Hart en bättre värvning än enbart en ren nödvärvning. Visst var det ett sätt att täcka upp för skador på Tom Heaton och Nick Pope, men med Hart fick de även en spelare med stor europeisk cuprutin. Och kanske var den rutinen värd en hel del för Burnley i Istanbul då hemmalaget dominerade matchbilden och där Hart åtminstone gjorde två bra och viktiga räddningar som räddade 0-0 åt Burnley.

Rutin kan visa sig vara en bristvara den här kvällen när Burnley har att spela på 0-0 hemma på Turf Moor. Det betyder naturligtvis i praktiken att Burnley måste vinna matchen, och att ett baklängesmål kan visa sig mycket dyrbart. Det är i själva verket ett vanskligt resultat att få med sig på bortaplan, i synnerhet mot en motståndare som i alla fall har förmågan att bjuda upp till kamp.

Av matchen i Istanbul är svårt att få några riktiga ledtrådar. Det var Istanbul Basaksehir som kontrollerade matchbilden utan att för den sakens skull lyckas skapa så värst många chanser på mål. Det var en hyfsat typisk Burnleymatch på bortaplan, med stort bollövertag för hemmalaget och ett Burnley som var huvudsakligen koncentrerade på att hålla form och position i laget, och motståndarna borta från det egna målet.

Det kommer förmodligen krävas något mer på Turf Moor. Men Burnley har också visat att de kan betydligt mycket mer än att enbart vara kompakta och spela direkt. De har steg för steg blivit betydligt mer aktiva med boll, även om det kanske inte är något som syns i matcher mot Premier Leagues storklubbar. Mot Southampton i helgen, på bortaplan, hade Burnley t ex 60% bollinnehav under första halvlek, 52% över hela matchen.

Southampton var det bättre laget i andra halvlek, men Burnley var å andra sidan det klart bättre laget i första halvlek, där de med ett systematiskt och tålmodigt passningsspel också skapade nog med chanser att faktiskt vinna matchen. Det handlar inte bara om att skapa chanser utan också om att inte i onödan ge bort bollen till motståndaren. Båda sidorna av saken kommer visa sig viktiga ikväll mot Istanbul Basaksehir.

Det här var något som började visa sig redan förra säsongen och var i själva verket en av de stora anledningarna att Burnley lyckades höja sig över mängden och sluta sjua i Premier League. Defensiven är fortfarande prioriterad, men alltmer vikt har börjat läggas vid konstruktivt bollinnehav. Den utvecklingen har alltså tagit Burnley till Europa League, ikväll kan det ta Burnley vidare i Europa League.

Det vore stort för Burnley, som naturligtvis suger i sig det mesta från detta europeiska cupäventyr, hur mycket Sean Dyche än väljer att poängtera att det är Premier League som är första prioritet för Burnley. Men så här precis i början av säsongen är det samtidigt rätt svårt att skapa den här känslan av ligamatcher på liv och död, åtminstone för ett lag som inte rent realistiskt ska slåss om ligatiteln.

Skadeläget har inte underlättat för Burnley med inte minst två målvakter i sjukstugan. Men även spelare som Steven Defour, Matej Vydra, Robbie Brady hade kunnat vara Burnley mycket behjälpliga dessa dagar. Istället har Burnley och Sean Dyche tvingats gå runt på en nästan minimal spelartrupp. En slags crash course i detta med rotation och att hitta rätt balans mellan ligaspel och europeiskt cupspel.

Det vore fortfarande en aning snopet för Burnley att åka ur Europa League redan i detta läge. Första matchen mot Aberdeen var i termer av europeisk upplevelse kanske inte den mest exalterande. Matchen mot Istanbul Basaksehir kanske häftigare på så vis, men det är inte ett lag som har ett supporterstöd på samma sätt som de tre stora klubbarna i Istanbul, och matchen på Fatih Terim Stadium var på så sätt lite småtråkig.

Desto häftigare kan det däremot bli i Europa Leagues playoff där Burnley om de lyckas vinna ikväll ställs mot den grekiska storklubben Olympiakos. Greklands överlägset mest framgångsrika klubb, mängder med europeisk pedigree och ett närmast fanatiskt hemmafölje. Det vore onekligen en europeisk cuperfarenhet av det hetare slaget för Burnley. Något att se fram emot.

Någon lätt resa mot Europa Leagues gruppspel har det inte blivit för Burnley. De har i varje enskild kvalomgång lottats mot i stort sett det svåraste motstånd de faktiskt kunde lottas mot. Aberdeen är Skottlands näst bästa lag. Istanbul Basaksehir slutade två poäng efter Galatasaray i Turkiet förra säsongen. Olympiakos är grekisk fotbolls överlägsna dominanter de senaste tio-tolv åren.

Burnley kanske slutade sjua i Premier League, men det var ingen normal position för det första, och Burnley saknar till skillnad från sina motståndare nästan helt europeisk cuperfarenhet för det andra. Burnley har en tuff resa framför sig mot Europa Leagues gruppspel. Men om något har karaktäriserat Burnley de senaste åren så är det att när gången har blivit tuff så har Burnley glidtacklat först och börjat gå sedan.

Burnley är obesegrade hittills under fyra matcher den här säsongen, men å andra sidan också bara lyckats vinna en enda av dessa fyra matcher, efter förlängning. Ett Burnley, det defensiva Burnley, lyckades greja oavgjort borta mot Basaksehir. Det andra Burnley, det bollskickliga Burnley, måste ikväll hemma på Turf Moor vinna mot samma Basaksehir. Om inte Burnleys europeiska cupäventyr ska bli kortare än de hoppades på.

Burnley har kvaliteten. Frågan är om Burnley har erfarenheten.

Arsenals insats i premiärmatchen mot Man City gav upphov till reaktioner som är svåra att kategorisera längs den där skalan. Där fanns ilska naturligtvis, som kanske alltid är fallet när det egna laget gör en dålig match. Men en djupare besvikelse gick också att ana därunder. På samma gång en besvikelse över att se gamla problem visa sig på nytt, och en besvikelse baserad på höga förväntningar på deras nya regim.

Helt klart är att gamla demoner kom och spökade för Arsenal i söndags. Det var spelare som ibland verkade rädda för att vara på planen. Det var spelare som gömde sig och det var spelare som presterade som sämst när det gällde som mest. Det saknades inte individuella misstag och spelare som missade sina grundläggande uppgifter. Något oroväckande var ett Arsenal som sällan såg ut att veta vad de skulle göra med bollen.

Det såg med andra ord, möjligen med undantag för det sista, ut ungefär som det alldeles för ofta har gjort för Arsenal under många år. Men där fanns också vissa viktiga skillnader om än kanske inte riktigt lika uppenbara. Där fanns en energi i laget, en kampvilja hos spelarna och åtminstone från vissa spelare förmågan att skaka av sig misstag och spela vidare. Det gick åt helvete, men det gick i alla fall åt helvete på rätt sätt.

Någonstans blir det lätt att förväntningar eller kanske snarare förhoppningar helt enkelt blir orealistiska. Men kulturförändring tar tid. Det har kommit in nya spelare i Arsenal men de allra flesta spelare har varit där sedan förut. Unai Emery har bara varit i Arsenal i tre månader, varav dessa till största delen har varit VM, sommar och semester. Att tro att han kan åtgärda allt på ett ögonblick är återigen att underskatta problemen Arsenal hade.

Kanske finns de som känner sig lurade. De som tänker att hela idén med att byta ut Arsene Wenger var ju att slippa se dessa problem igen. Om vi nu fortfarande ser dessa problem, vad var i så fall poängen med att byta ut Arsene Wenger? Återigen är det kanske en fråga om att ge det hela lite tid, inse att allt inte kan lösa sig på en gång, men också om att förstå vad bytet av manager faktiskt innebar.

Att byta manager var inte en fråga om att Arsenal aldrig skulle förlora eller göra svaga insatser igen. Det vore helt orimligt att förvänta sig. Att byta manager var en fråga om att när Arsenal gjorde svaga insatser så skulle det faktiskt leda till analys, utvärdering och förbättring. Att svaga insatser inte längre skulle accepteras och sopas under mattan med Wengers skyddande hand över, utan ansvar för dem faktiskt utkrävas.

Det vore alltså på sitt sätt fel att bedöma Unai Emery enbart utifrån matchen mot Man City så som den genomfördes. Istället måste eller bör Emery istället bedömas utifrån hur han faktiskt agerar efter matchen mot Man City och vad han ofrånkomligen måste ha sett i den. Hur analyserar Emery matchen mot Man City, hur utvärderar han den och på vilket sätt leder detta till förbättringar till nästa match mot Chelsea och därefter?

Det är uppenbart att vissa saker måste tas tag i. Granit Xhaka fortsätter prestera alldeles för svaga insatser för att det ska vara ens i närheten av Premier League. Mesut Özil måste hitta in i systemet, måste bidra till systemet, annars kan han inte fortsätta vara en helt egen del i det där systemet. Detta är spelare, bland andra, även Henrik Mkhitaryan, som inte längre kan få fortsätta att spela på vad som bara kan beskrivas som halvfart.

Något måste även Unai Emery utvärdera sig själv och i så fall kanske inte minst sin egen laguttagning. Att spela Alex Maitland-Niles som vänsterback kändes naivt, inte minst mot Man City, inte minst med Stephan Lichtsteiner på bänken, och i synnerhet med Henrik Mkhitaryan framför honom på vänsterkanten. Det var öppna landskap för Man City, för Riyad Mahrez och för Kyle Walker, att om och om igen straffa Arsenal.

Var det naivt att spela Mattéo Guendouzi, blott 19 år gammal som närmast kommer från Ligue 2 i Frankrike, på centralt mittfält? Det kan möjligen anses att det verkligen var att slänga ut honom lite för snabbt på djupt vatten. Han gjorde några rätt tunga misstag, men å andra sidan var han också en spelare som trots den saken inte gömde sig på planen utan fortsätta visa energi och ta initiativ.

Den största kritiken gäller förmodligen beslutet att placera Alexandre Lacazette på bänken. Han ger Arsenal en helt annan kraft och direkthet i sitt spel på planen och det var tydligt något Arsenal saknade innan han kom in på planen. Men efter att inom loppet av ett halvår ha köpt först Lacazette och Pierre-Emerick Aubameyang så var det här så klart en krock som minst sagt kunde förväntas hända.

Båda två kan självfallet vara på planen samtidigt. Men det innebär i så fall att någon av Henrik Mkhitaryan eller Mesut Özil måste maka på sig. Alternativt ändra formation helt och hållet och förmodligen göra laget så offensivt snedbalanserat att det skulle ha gett José Mourinho en hjärtattack. Hur som helst är det en fråga som kommer ge Unai Emery huvudvärk. Men ett svar på frågan måste vara Alexandre Lacazette.

Om inte så blir jag kanske inte arg, men desto mer besviken!

:::

Kanske är anledningen att Jürgen Klopp har fortsatt dra upp Sergio Ramos under sommaren att han känner sig torskad på Tallinn?

:::

Många skadeglada kommentarer snurrar runt angående förseningen av Tottenhams arena (säkerhetsrutiner) att man nästan får intrycket att detta med byggen som drabbas av förseningar vore något ovanligt.

:::

Vet inte om Sam Allardyce riktigt har torrt på fötterna att kritisera Unai Emery för dennes taktiska färdigheter.

Det har naturligtvis väckt stort uppseende i och utanför England. Detta kan tänkas bero både på att det gäller Leeds och på att det är just Marcelo Bielsa. Leeds är fortfarande en big deal i dessa sammanhang, och Bielsa är mytomspunnen så som icke-engelska managers kan vara. Om Bielsa bossar hem Football League vore det troligtvis en betydligt värre smäll för Old Englands självkänsla än att Pep Guardiola vinner Premier League.

Det säger sig självt att Leeds supportrar är lyriska, utan att de för den sakens skull tar ut saker på förhand. Men i Sverige och bland svenska supportrar är det en eufori som verkar vara åtminstone till viss del blandad med oro. Mitt i glädjen undras det nämligen över Pontus Jansson och varför inte han har spelat som mittback i Leeds i någon av dessa båda matcher. Är Jansson petad undras det oroligt?!

Det lätta svaret är att det behöver Pontus Jansson inte alls vara. Det finns sannerligen inget i vad Marcelo Bielsa själv har sagt som skulle tyda på det. Sant är däremot att Jansson kom tillbaka rätt sent på grund av VM och av den anledningen inte har haft alls samma chans att träna upp sig och hinna bli bekant med Bielsas många gånger rätt speciella metoder och taktiska idéer. Men att det så klart kommer.

Det jobbigare svaret är att kanske är Pontus Jansson för all del inte petad i Leeds, men det är heller inte att se som någon ren självklarhet att han per automatik kommer vara en av Leeds ordinarie mittbackar så fort han är på banan. Det är till stor del en fråga om dels vad Marcelo Bielsa vill ha för egenskaper i sina mittbackar och dels vilka egenskaper Jansson besitter som mittback, och hur detta pussel passar ihop.

Tifo Football ger en rätt bra och lättillgänglig överblick av Bielsas taktik.

Marcelo Bielsa eftersträvar fart, flyt och flexibilitet i sitt spel, med hård och hög press, och med ett tydligt fokus på mittbackar att både kunna hålla i bollen, hålla bollen inom laget och passa bollen frramåt ur backlinjen. Det är alltså tekniska färdigheter som värderas mycket högt men även taktisk förståelse. Han har gjort sig känd för att gärna göra om ytterbackar och defensiva mittfältare till mittbackar, då dessa oftare är bättre med boll.

Pontus Jansson är knappast någon klåpare i dessa avseenden men på gott och på ont är han också en mer traditionell mittback. Han är väldigt stark i luftspelet och passar bra i ett lågt försvarsspel. Elland Road jublar när Jansson rensar bort bollen med bestämdhet, så som engelsk publik är uppvuxna med att göra, men det är inte nödvändigtvis en egenskap som får Marcelo Bielsa att jubla.

Tittar vi istället på de två ”mittbackar” som Marcelo Bielsa har använt sig av konstaterar vi att vare sig Liam Cooper eller Gaetano Berardi är helt renodlade mittbackar. Båda är säkra på att hålla bollen och på att passa bollen framåt, men framför allt är Berardi högerback och Cooper har dessutom spelat en del som vänsterback. Bielsa har börjat omskola Berardi till mittback under sommaren, vilket visar att det är inte tänkt som någon tillfällig lösning.

Det är inte en fråga om värdering enbart av spelaren, utan mer en tanke på hur spelare passar ihop med system. En klok observation i kommentarsfältet för några dagar sedan är att Diego Godín, sannolikt världens just nu bäste mittback, förmodligen inte skulle bli så bra i t ex Man Citys mycket höga backlinje. Pontus Jansson vore en fantastisk mittback i t ex Stoke eller Brighton. Kan han vara det även i Marcelo Bielsas Leeds?

Det ser jag fortfarande som en öppen fråga och det var också en fråga jag ställde högt till mig själv under sommaren när det stod klart att Marcelo Bielsa tog över som Leeds manager. Det kan visa sig fungera alldeles utmärkt, liksom det kan visa sig inte fungera så bra. Förhoppningsvis visar Pontus Jansson hur dum jag är som ens ställer frågan. Någon garanti att han kommer vara given som mittback vågar däremot inte jag utfärda.

Att tänka så här kan vara känsligt i Sverige där det investerats nationell självkänsla i spelare som Pontus Jansson och Victor Nilsson Lindelöf. De är liksom inte bara mittbackar utan svenska mittbackar. Och det kan vara svårt med en sansad diskussion där supportrar, till och med vissa journalister, pratar om dem som Ponne och Vigge ungefär som om de i ungdomen druckit folköl under ljusa svenska sommarnätter tillsammans med dem.

Att det är lite känsligt märktes redan när jag ställde den öppna frågan i somras. Och det var samma sak förrförra säsongen då Jansson utan uttalad anledning bänkades i någon match och jag sa att givet några av hans insatser var det kanske inte jättekonstigt. För den saken blev jag påhoppad av annan svensk skribent som lite mystiskt sade sig veta varför han inte spelade, men detta skulle han berätta senare. Jag väntar fortfarande.

Det går däremot inte att komma ifrån att Pontus Jansson är en skicklig mittback och en stark personlighet i laget, lite av en ledarkaraktär. Det kan mycket väl vara något som gör honom ovärderlig för Marcelo Bielsa. Men kanske finns även i denna starka personlighet en tendens att vilja göra lite för mycket, och på så vis ibland dras ur position. Det kan i sin tur vara förödande i ett lag som spelar som Bielsa vill spela fotboll.

Kanske är jag något på spåret. Kanske pratar jag i nattmössan. Det tjänar knappast något till att uttrycka sig alltför tvärsäkert om den saken redan nu. Det är något som helt säkert kommer visa sig under säsongen. Den stora förhoppningen är så klart att vi får se Pontus Jansson som mittback i Leeds igen ikväll när Leeds i Ligacupens första omgång hemma på Elland Road möter Bolton.

Ikväll krockar alltså Marcelo Bielsa med Ligacupen, dessutom redan i dess första, tidiga omgångar. Det är en tanke som var rätt oväntad innan sommaren men som utan att man riktigt tänkt på det ändå har varit en efterlängtad syn. Hur ska Bielsa förhålla sig till den engelska fotbollens alla egenheter? Bielsa säger inför matchen alla de rätta sakerna, och verkar uppriktigt laddad för uppgiften. Vi får se vad dessa ord faktiskt betyder.

Förhoppningsvis är det en match i vilken Pontus Jansson visar att han ska vara en av Leeds ordinarie mittbackar den här säsongen.

:::

Det är en för mig alltid speciell fotbollskväll. Ligacupens första omgång hyfsat tidigt i augusti. Många matcher, intressanta matcher.

Nottingham Forest vs Bury; Blackpool vs Barnsley; Bristol City vs Plymouth; Bristol Rovers vs Crawley; Cambridge vs Newport; Carlisle vs Blackburn; Cheltenham vs Colchester; Crewe vs Fleetwood; Exeter vs Ipswich; Grimsby vs Rochdale; Leeds vs Bolton; MK Dons vs Charlton; Macclesfield vs Bradford; Mansfield vs Accrington Stanley; Middlesbrough vs Notts County; Millwall vs Gillingham; Norwich vs Stevenage; Oldham vs Derby County; Oxford vs Coventry; Port Vale vs Lincoln; Portsmouth vs AFC Wimbledon; Preston vs Morecambe; QPR vs Peterborough; Rotherham vs Wigan; Scunthorpe vs Doncaster; Sheffield United vs Hull City; Shrewsbury vs Burton Albion; Southend vs Brentford; Swindon vs Forest Green Rovers; Tranmere vs Walsall; Wycombe vs Northampton; Yeovil vs Aston Villa; Reading vs Birmingham; West Brom vs Luton; samt (på torsdag) Sunderland vs Sheffield Wednesday.

Den vanliga motreaktionen mot detta har å andra sidan blivit att avfärda det som något helt och hållet betydelselöst, något som bara media och möjligen fansen bryr sig om men absolut inte managers eller spelare som på något sätt struntar i allt detta. Möjligen något de även själva säger. Å andra sidan, om det är på det sättet, måste man säga att i alla fall vissa managers lägger förvånansvärt mycket energi på det.

Jürgen Klopp är i själva verket ett alldeles utmärkt exempel på den saken. Detta kommer väcka protester, eftersom en så stor del av narrativet runt Klopp går ut på att han är en good guy, samtidigt som detta med mindgames och de mer politiska aspekterna av management oftast ses som något negativt, något som bad guys sysslar med. Men det är i själva verket menat som beröm mer än något annat.

För Jürgen Klopp, som är en bevisat väldigt skicklig manager på det taktiska, och som dessutom har en personlighet som går väldigt väl ihop med spelare och supportrar, har om och om igen visat prov på att han även är en mycket skicklig politiker. Den bästa politikern är i slutänden alltid den som berättar den bästa storyn. Och Klopp lägger både tid och energi på att berätta den större storyn som är positiv för Liverpool.

Exemplen är flera. Ett sådant är det vid det här laget uttjatade uttalandet om Man Utds köpesummor och hans egen motvilja mot dem. Det sades för två år sedan och var vid det tillfället lysande politik. Dels kommer det alltid ge en Liverpoolmanager poäng hos de egna att ta verbala shots på Man Utd. Dels gav det de egna supportrarna en annan story att hålla fast vid än att börja kritisera den egna klubbens ”magra” spendering.

Återvänder vi till nuet har Jürgen Klopp inför säsongen återigen lyckats hitta en mycket effektiv story att försöka hänga upp säsongen på, och detta med hjälp av en mycket effektiv popkulturell referens – Liverpool är Rocky Balboa, och Man City är Ivan Drago! Egentligen behöver han inte säga mer än så, alla kommer instinktivt förstå precis vad han menar. Och återigen är det fråga om ett stycke lysande politik.

Vad vill då Jürgen Klopp uppnå med detta listiga räv- och ränkspel? Naturligtvis har vi det gamla temat om att lasta över favoritskapet på motståndaren och pressen proportionellt från sig själva. Rocky är ju den klassiska underdogen som slåss mot omöjliga odds, och som därför finner ära även i ett eventuellt nederlag, samtidigt som Drago är dennes raka motsats, mer maskin än människa.

Det var bara en oskyldig och spontan analogi kommer så klart hävdas. Vilket självklart är rent nys, särskilt när det händer om och om igen. Sådan ”otur” har ingen. Däremot är Jürgen Klopp desto skickligare på så vis att han faktiskt lyckas få sådana här saker att framstå som spontana, som en del av hans charm mer än kalkylerat utstuderade. Att Pep Guardiola genomskådade det hela var däremot mycket tydligt.

Metaforen med Rocky Balboa och Ivan Drago fyller även en annan funktion. Det kan knappast finnas någon som sett Rockyfilmerna som inte håller på Rocky, som inte vill att han ska vinna. Det sitter nästan i den mänskliga genetiken. Genom att likställa Liverpool med Rocky vill Jürgen Klopp få alla i hela världen, utom kanske de ljusblå, alla i media, alla motståndarfans, alla neutrala och alla likgiltiga, att hålla på Liverpool mot Man City.

Vad säger oss då den andra delen av metaforen om Man City? Vem var i själva verket Ivan Drago? Han var för det första djupt osympatisk, någon som i kallt blod och utan någon som helst ånger slår ihjäl Apollo Creed. Han är boxaren som har alla resurser, alla tekniska och praktiska förutsättningar bakom sig, propaganda på två ben för en totalitär regim och en statsmakts privata tillgång, dopad bortom mänsklighet.

Detta är således Man City i Jürgen Klopps analogi och det är klart att det finns vissa mycket uppenbara paralleller. Att hålla på Ivan Drago i Rocky 4 är en ren omöjlighet och vad som vill uppnås är att göra det precis lika omöjligt att hålla på Man City den här säsongen. Rocky 4 är en film med ett väldigt enkelt tema i vilket på ett minst sagt övertydligt sätt gott i form av Rocky ställs mot ont i form av Drago.

Det är också så Premier League-säsongen avser att presenteras genom Jürgen Klopps metafor. Liverpool som de goda som slåss mot omöjliga odds för att besegra de onda i form av Man City. En närmast ideologisk kamp i vilken det naturligtvis är tänkt att vara en moralisk omöjlighet att hålla på Man City. Vem vet, kanske som i Rocky 4, kommer mot slutet till och med Man City-fansen innerst inne beundra och jubla åt Liverpool?!

Kommer det här ha någon som helst betydelse? Det kan självfallet sägas att Jürgen Klopp åtminstone verkar tro att det kan få betydelse. Och i den utsträckning det faktiskt är en analogi som klibbar sig fast under säsongen, vilket inte alls är någon omöjlighet, kan det så klart få en betydelse i den utsträckning i vilken t ex press och media pratar upp Liverpool och ger dem positiv energi, men pratar ned Man City med negativ energi.

Det kan naturligtvis sägas att sådant inte spelar någon som helst roll, att vad som står i tidningarna och vad som sägs i TV alls inte på något sätt påverkar lagen och spelarna, men det är struntprat. Det är klart det påverkar, oavsett vad spelarna själva säger, och det finns mängder med exempel där det är uppenbart att det påverkar. Det enda oklara är i vilken utsträckning det faktiskt tillåts påverka.

Det är något Man City naturligtvis måste hantera. Det ingår i själva verket i utmaningen att vara just regerande mästare. Alla vill se en mästare falla, i synnerhet en överlägsen mästare, och det finns alltid en charm med utmanaren. Det här är inget nytt och det är inget speciellt för Man City. Man kan samtidigt förstå om Man City möjligen känner att det inte är medias uppgift att medvetet eller omedvetet gå Liverpools ärenden.

Det är däremot fullt möjligt att det är just vad Jürgen Klopp har lyckats göra med sin Rockyanalogi, som naturligtvis inte var någon tillfällighet. Det är en egenskap som inte många har tänkt på med Klopp att han är väldigt bra på politik. Och det utesluter inte på något sätt att han också är en good guy. Men vad det framför allt gör honom till är en ännu bättre och ännu mer effektiv manager.

Återstår gör kanske bara frågan vem eller vilka i Jürgen Klopps analogi som nu ska representeras av Apollo Creed, Clubber Lang och Thunderlips. Och så får vi hoppas att Jürgen Klopp inte avslutar säsongen med ett lika hycklande tal som Sylvester Stallone valde att avsluta Rocky 4 med, efter att ha ägnat de 90 minuterna dessförinnan åt att förklara precis hur goda USA är och hur onda Sovjet är.

Samt kanske funderingen om det verkligen är Liverpool som är att bäst betrakta som Rocky Balboa i detta Premier League vi nu alltså har haft lyckan att få återvända till efter en lång sommar.

(1) Arsenal. Det är möjligen en ny era för Arsenal men att döma av kvällens match har de onekligen en del gamla demoner kvar att brottas med. Oroväckande är att Arsenal, trots relativt sett lång försäsong, inte såg ut att riktigt veta hur de skulle spela eller ens vad de skulle göra med bollen. Misstagen finns kvar, centrala spelare gömmer sig fortfarande på planen, egot verkar ibland vilja spela en fotboll som kunnandet inte kan casha hem. Unai Emery har mycket att jobba med men måste också rannsaka sig själv, några rätt märkliga laguttagningar. Inte minst måste Alexandre Lacazette spela, punkt!

(2) Rookies. Det har sagts stora ord om nykomlingarna i Premier League inför säsongen, med all rätt, men de fick också ett varmt välkomnande. Cardiff och Fulham torskade båda två mot motståndare som kanske hade anledning att känna sig en aning förnärmade över all uppmärksamheten gröngölingarna har fått. Wolves tog förvisso en poäng mot Everton men hade ändå fördelen att spela med tio man i drygt en halvlek, och fick sig nog ändå en aha-upplevelse över hur mycket tuffare det faktiskt är i Premier League. Men, early days!

(3) Crystal Palace. Finfin seger för Crystal Palace borta mot Fulham, i vad som faktiskt var ett Londonderby. Fint för Crystal Palace inte minst att Wayne Hennessey storspelade i målet samtidigt som Fabri i Fulham hade en jobbig debut. Inte minst uppmuntrande måste vara att Wilfried Zaha är kvar, att Christian Benteke ser ut att ha hittat formen igen, och Aaron Wan-Bissaka såg riktigt bra ut på högerkanten.

OMGÅNGENS VINNARE

Man City. Säsongen tar vid rätt precis där den förra säsongen slutade, med Man City klart bättre än sitt motstånd, och den här gången egentligen utan att vara särskilt fantastiska själva heller. Att inleda säsongen med en bortavinst på Emirates måste så klart ge rejält råg i ryggen inför fortsättningen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

West Ham. Många nya spelare så klart men det var väldigt tydligt på Anfield att West Ham har en lång väg att vandra i fråga om organisation och samspel mellan lagets alla spelare. Hönshuset i försvaret inte minst och samtidigt som Manuel Pellegrini satt och såg gammal och förskräckt ut på bänken så var det ett antal spelare ute på planen som inte kan vara nöjda med sin insats.

OMGÅNGENS SPELARE

Ruben Neves. Ett mål på frispark och en assist via ett perfekt avvägt inlägg i sin Premier League-debut var väl inte så illa pinkat. Ruben Neves visade vad han kunde för Wolves redan i sin första Premier League-match och var instrumentell för att Wolves fick med sig en poäng mot Everton. Överglänste João Moutinho på mittfältet.

OMGÅNGENS MÅL

Richarlison, 2-1 Everton. Mycket skickligt genomfört mål från början till slut här, med en bra löpning in i straffområdet, bra kontroll under fart och därefter ett oerhört behärskat avslut vid bortre stolpen. Snyggt och, som det visade sig, viktigt.

WTF!

Head coach. Han borde inte kallas för manager längre, bara head coach, menade José Mourinho efter matchen mot Leicester, vilket så klart kan ses som ett milt sätt att svära sig fri från skuld även efter en match som faktiskt vunnits. Om det var profetiskt får vi aldrig veta, men bara någon dag senare meddelade Man Utd att de för första gången i klubben s historia planerar anställa en director of football (sportchef).

LOL!

Matt Ritchie är fly förbannad! Rafa Benitez är minst sagt känd för sina märkliga byten genom åren. Förut var det Steven Gerrard som kunde hålla sig för skratt och den här gången var det Matt Ritchie som var så arg över att bli utbytt att han såg ut att bara vilja slå Benitez på käften. Dä ä sant dä!

BTW…

Märkligt nog för tredje säsongen i rad släpper Leicester in Premier League-säsongens allra första mål.

Roberto Pereyra – en riktigt bra fotbollsspelare, trots att han var ”för dålig för att spela för Juventus”.

Kan hålla säsongen ut, men nog känns José Mourinhos dagar i Man Utd räknade.

Lite synd ändå att Arsene Wenger inte är på Emirates och kollar. Det hade varit fint på något vis. Men det finns väl två skolor för det där: Antingen – eller.

Om Liverpool nu är Rocky Balboa, vilka var i så fall West Ham?

Helt rätt att Arsenal är förbannade efter detta. Undanflykten ”Åh, men ni mötte ju Man City…” är på gränsen till oförskämd. Skillnaden för Arsenal är att nu finns faktiskt hopp om förändring.

Steve MacManaman är ett rent skämt som kommentator. Å andra sidan har Sky tagit in Alex Scott och det kan ju bara bli bra.

När man tacklar/satsar på boll som Phil Jagielka gör, oavsett avsikt, så spelar det ingen som helst roll om han ”tar bollen först”. Otur kanske, men ändå.

Kyle Walker – stegfrekvensen på den!

Vad som inte har hänt i Premier League under hela 2010-talet är att en klubb har försvarat sin ligatitel. Beroende på hur det räknas har i tur och ordning Man Utd, Chelsea, Man City och Leicester i olika omgångar vunnit ligan utan att lyckas vinna ligan igen säsongen därefter. I flera fall har de tvärtom ramlat rätt långt ned i tabellen. Frågan är alltså om Man City ska lyckas bryta detta mönster och försvara sin ligatitel.

Vad som kan sägas är att ingen annan klubb under 2010-talet har stått lika väl rustade att göra det som Man City gör för närvarande. De har en extremt stark spelartrupp, med såväl enastående spetskvalitet i världsklass som mycket stark bredd, de har en väldigt väl genomarbetad spelidé som gör dem till ett ständigt hot på planen, och där finns en hunger, motivation och drivkraft i laget vi inte sett sedan Alex Fergusons dagar.

Det finns samtidigt en tendens att något överdriva betydelsen av Man Citys försprång förra säsongen för den här säsongen. Outtalat får man ibland intrycket att vissa tror att Man City startar den här säsongen med 19 poängs försprång. Det var en strålande säsong av Man City men det var också en osannolik säsong. Man City var på många sätt sin egen lyckas smed men det var också en säsong i stormande medvind.

Det finns sätt att besegra Man City, något som också demonstrerades mer och mer ju längre förra säsongen led. Pressa dem till misstag högt upp i planen, utnyttja deras brister mot snabba omställningar och spel bakom backlinjen offensivt. Stryp bollinnehavet för deras spelfördelare i Kevin De Bruyne och David Silva, skär av bolltillförseln till Leroy Sané och Raheem Sterling i halvytan defensivt.

Detta har nu motståndarna haft all möjlighet i världen att studera och systematisera, vilket rimligtvis innebär helt nya utmaningar för Man City den här säsongen. Det betyder inte att det är någon lätt sak att åstadkomma, det är inte minst lättare sagt än gjort, Man City är formidabla och har naturligtvis inte legat på latsidan de heller. Även de studerar, lär sig och utvecklas med tiden och med motståndet.

Man City är 2010-talets bästa engelska lag, och har kapaciteten att upprätta en period av dominans i Premier League som vi i modern tid bara har sett Man Utd, Chelsea och Liverpool lyckas göra. Det är inte någon enkel uppgift, det har det aldrig varit, ingenting som är värt att uppnå är enkelt att uppnå, men det kommer vara helt och hållet upp till övriga klubbar att lyckas stoppa dem.

Arsenal är en av dessa motståndare. Det är ett Arsenal som för första gången på mer än två årtionden inte har Arsene Wenger vid sidlinjen. Det är ett Arsenal där vi för första gången på över ett årtionde inte riktigt vet vad vi egentligen ska förvänta oss av dem, ett Arsenal som faktiskt har kapaciteten att överraska och förvåna. Bara det borde vara en orsak till optimism för alla Arsenalsupportrar.

Inte längre ”same old Arsenal” med andra ord. Det är Arsenals första match med Unai Emery som manager, eller head coach om man så hellre vill. Det leder till många frågor om vad som kan förväntas av Arsenal. Kommer de få ordning på sitt försvarsspel? Kan de undvika individuella misstag? Har Mesut Özil möjligen hittat sin ryggrad? Ständiga problem under Arsene Wenger som Arsenal behövde komma till rätta med.

Hur kommer Arsenal hantera stormatcherna, det vill säga matcherna mot engelskt och europeiskt toppmotstånd? En fråga som sannerligen har viss relevans redan i den första ligaomgången i dagens öppningsmatch mot Man City. Kommer Arsenal genomföra dessa matcher utan samma naivitet som förut, med större taktisk planering och disciplin, med spelare som höjer sig med stunden hellre än gömmer sig?

Svaret kan visa sig ha avgörande betydelse för Arsenals säsong. De inleder med två raka sådana matcher, först mot Man City och sedan borta mot Chelsea. En bra början kan ge Arsenal den medvind och det självförtroende de behöver för att göra ett riktigt lyft den här säsongen. En svag början kan å andra sidan bekräfta en känsla att så värst mycket egentligen inte har förändrats, att laget ändå inte riktigt räcker till.

Arsenals chanser borde däremot vara rätt goda. De har gjort en bra sommarsäsong, gjort sina värvningar tidigt och därmed kunna spela samman sitt lag på ett bra sätt, och särskilt drabbade av VM-koma är de heller inte, jämfört med andra storklubbar. De möter ett Man City tidigt på säsongen som inte alls har haft samma möjlighet till förberedelser, och därefter ett fortfarande Sarri-ovant Chelsea på Stamford Bridge.

Svaret kan få betydelse även för Man City. De genomförde förra säsongen i medvind, utan någon som helst motgång innan försprånget var så stort att inga motgångar längre hade någon betydelse. En vinst borta mot Arsenal i första omgången vore en pust av medvind för dem. En förlust i första omgången, vilket förra säsongen bara hände två gånger i ligan, sex gånger totalt, kan göra dem otryggare och motståndarna kaxigare.

Om Man City ska kunna stoppas den här säsongen, om Man City ska förhindras från att bli första klubb under 2010-talet att försvara sin ligatitel, om titelstriden verkligen ska bli tätare den här säsongen, då har Arsenal en lika tidig som bra möjlighet att ikväll rikta en kanonsalva rätt in i Man Citys mellangärde. Och samtidigt ge sig själva bästa möjliga start inte bara på en ny säsong utan på en ny era i klubbens historia.

Men då måste det verkligen vara ett nytt Arsenal, inte samma gamla Arsenal. För det är inte ett sämre Man City den här säsongen än det Man City de bara såg ryggtavlan på förra säsongen.

:::

Tuff bortamatch för Burnley mot Southampton. Ett Burnley som kanske redan första ligahelgen får känna på svårigheterna med att spela i Europa League. Tunga matcher mot Istanbul Basaksehir som omger dagens match.

:::

Fullt drag på Anfield. Höga förväntningar på Liverpool naturligtvis. Det ska även bli intressant att se var West Ham står någonstans, även om det naturligtvis är en otroligt tuff uppgift att tvingas börja på Anfield.

:::

Men visst är det fantastiskt att ligan nu är igång igen. Härlig puls den här helgen.

Aston Villa. Ett lag i medvind både utanför planen och på planen. Nya ägare har gett optimism och den optimismen visar sig också på planen. Premiärvinsten mot Hull City följdes upp med en dramatisk vinst i dagens hemmapremiär mot Wigan där Birkir Bjarnason i den 93:e minuten som hämtad ur en isländsk gudasaga glider in med bollen vid den bortre stolpen och ger Aston Villa 3-2 mot Wigan. Vilda scener på Villa Park.

Swansea. Graham Potter har fått en utmärkt start med Swansea med två raka vinster på sina första två matcher, först borta mot Sheffield United och så nu idag hemma mot Preston. Två starka motståndare. Det kan behövas en bra start för Potter kan verkligen inte vara nöjd med sommarens värvningar där flera tunga spelare har lämnat klubben samtidigt som ägarna vägrade investera i behövliga spelare, i synnerhet på mittfältet. Positivt är Joel Asoro som fortsätter övertyga på kanten. Negativt är att Kristoffer Nordfeldt skadade sig och tvingades utgå i första halvlek.

Leeds. Vitrosig segeryra för närvarande sedan ett välspelande, högintensivt Leeds har dominerat sig till två raka segrar på de två första omgångarna. Och det är heller inte småfisk som Leeds har klarat av. Först Stoke hemma på Elland Road, och ikväll borta mot Derby County där Leeds gjorde sin bästa match på mycket länge. Det är vinster och det är övertygande vinster. Högintressant managerduell också mellan Marcelo Bielsa och Frank Lampard där det knappast var någon tvekan om vem som är mästare och vem som är lärling.

KALKON

Derby County. Det ska vara möjligt att förlora utan att för den sakens skull automatiskt räknas som kalkon, och egentligen är det fel att säga att Derby County spelade särskilt dåligt, det var mer att Leeds var bra än något annat. Men att förlora med 1-4 på hemmaplan är aldrig bra. Resultatet är i sig demoraliserande nog men det blir inte mindre tungt av känslan att de nog aldrig var ens riktigt nära. Kraschlandning på jorden för Derby County och för Frank Lampard efter det sena vinstmålet senast mot Reading.

OMGÅNGENS MATCH:

Norwich 3-4 West Brom. En match som hade det mesta, mängder av mål och mängder med målchanser. Jordan Rhodes öppnade målskyttet för Norwich men sedan var det Jay Rodriguez som vände matchen till West Broms fördel. Samme Rodriguez som Sean Dyche ville ha till Burnley. Det kan ha varit viktigt för West Brom att lyckats behålla honom.

OMGÅNGENS SPELARE:

Samu Saiz, Leeds. Andra spelare kan ha gjort målen för Leeds den här kvällen men det kreativa navet för Leeds var utan tvekan Samu Saiz som var mer eller mindre överallt på planen för Leeds under hela matchen och verkar vara den spelare som snabbast har hittat helt rätt i Marcelo Bielsas fotboll.

BTW

Nottingham Forest. Första vinsten för Nottingham Forest hemma mot Reading. Forest har imponerat i samtliga sina tre matcher men på något sätt misslyckats med att vinna båda de två första. Mot Reading blev det 1-0. Bra kontroll och bra boll från Forest men svårt att komma till skott, vilket vi känner igen från Aitor Karankas tid med Middlesbrough.

Bolton Wanderers. Stora problem vid sidan av planen och bottentippad av de flesta, men Bolton har öppnat piggt. En mycket överraskande vinst i premiären borta mot West Brom följdes nu upp av en 2-0-ledning hemma mot Bristol City, som till slut ändå slutade med 2-2. Ändå uppenbart att Bolton har för avsikt att försöka sprattla sig lös från kroken.

Middlesbrough. ”Det blir en svår säsong och vi har inte en bra trupp nog att kunna utmana i toppen av tabellen.” Det är tydligen inte bara till spelstilen som José Mourinho och Tony Pulis efterliknar varandra. Negativismen till trots har nu Middlesbrough vunnit två raka matcher och toppar tabellen, om än med en match mer spelad.

RESULTAT:

Aston Villa 3-2 Wigan; Blackburn 0-0 Millwall; Bolton 2-2 Bristol City; Middlesbrough 1-0 Birmingham; Norwich 3-4 West Brom; Nottingham Forest 1-0 Reading; QPR 1-2 Sheff Utd; Rotherham 1-0 Ipswich; Sheff Wed 1-1 Hull City; Stoke 1-1 Brentford; Swansea 1-0 Preston; Derby County 1-4 Leeds.

(1) Middlesbrough – 3pld / 6-2 / 7pts
(2) Leeds – 2pld / 7-2 / 6pts
(3) Aston Villa – 2pld / 6-3 / 6pts
(4) Swansea – 2pld / 3-1 / 6pts
(5) Nottingham Forest – 3pld / 3-2 / 5pts
(6) Brentford – 2pld / 6-2 / 4pts

Bakgrunden är den uppenbara: Tottenham värvade inte en enda spelare under sommaren, och blev därmed den första klubben någonsin sedan transferfönstret infördes för 15 år sedan att inte göra det. Denna kardinalsynd har alltså fått åtminstone en viss del av Tottenhams supportrar att betrakta Daniel Levy som en syndare och samhällsfiende nummer ett av samma format som Mike Ashley.

Newcastle och Tottenham öppnar alltså säsongens första Premier League-lördag. Det är en på många sätt intressant match. Men framför allt är det kanske en match som kan ge dessa Tottenhamsupportrar en slags reality check, en känsla för the bigger picture, och vad det innebär att verkligen vara en misskött klubb på riktigt, där missnöjet går mycket djupare än enbart att man inga fina julklappar fick.

Vad har egentligen Tottenham att vara missnöjda över? De är bättre än vad de någon gång varit under hela Premier League-eran, bra mycket längre än så i själva verket. De har inte likt Newcastle drabbats av två nedflyttningar de senaste tio åren, med en tredje och kanske till och med sista nedflyttning ett alls inte osannolikt utfall denna säsong. De har en ägare som ser dem som en fotbollsklubb, inte som en reklamskylt.

Visst, det går att förstå Tottenhams supportrar som vill att Tottenham ska förstärka ytterligare för att på så vis öka sina chanser att utmana om och även kunna vinna ligan den här säsongen. Att inte värva någon spelare skulle kunna ses som ett slag mot den saken. Samtidigt är det inte alldeles självklart vilka spelare Tottenham realistiskt sett skulle kunna värva denna sommar som faktiskt skulle göra den chansen större än vad den är.

Det där skulle så klart kunna ses på två helt olika sätt. Å ena sidan skulle kanske vissa se det som ett svaghetstecken att Tottenham inte skulle kunna värva sådana spelare, men det är spelare som i nästan alla fall redan tillhör storklubbar. Å andra sidan måste det också ses som en väldigt stark position att befinna sig i när det inte går att se självklara sätt på vilket laget realistiskt sett skulle kunna göras starkare än vad det är.

Tottenham har en väldigt bra målvakt och en mycket stark backlinje, de har ett väldigt bra mittfält med några lysande spelare och därtill några av ligans bästa anfallare och forwards framför dem. Spelare för spelare, lagdel för lagdel, har Tottenham ett lag som kan matcha alla andra lag i Premier League och i Champions League. Detta är ett skäl för stolthet och för fromma förhoppningar, inte för missnöje.

Det finns en rimlig farhåga gällande bredden, vad händer om t ex Kane, Eriksen eller Son blir skadade? – men det finns heller inga helt lätta lösningar på detta, liksom det även är lätt att underskatta Tottenhams bredd i nuläget. Mycket får sägas bero på om Tottenham lyckas behålla ett antal spelare under vad som återstår av det europeiska transferfönstret, spelare som Toby Alderweireld, Mousa Dembele, eventuellt Danny Rose.

Det är lätt att vilja se värvningar mest för värvningarnas egen skull. Men ska man bli hård i sin kritik mot klubben och dess beslutsfattare om att de inte värvar så måste man minst kunna begära att det görs tydligt vilken eller vilka spelare som i så fall ska värvas, eller åtminstone den specifika spelartypen eller lagdelen. Utan att säga att sådan precision saknas helt i kritiken av Tottenham, så måste trots allt sägas att den är ovanlig.

Det finns en tendens att överdriva eller överdramatisera värvningars betydelse. Alldeles för många betraktar det som i praktiken det enda sättet på vilket ett lag kan bli starkare eller svagare. Kanske är det en åkomma som blivit särskilt tydlig just i Premier League och i superklubbarna. Att lag faktiskt kan bli bättre organiskt, genom coachning, taktik och individuell utveckling verkar inte längre ingå i tänkesättet.

Det snurrade i samband med deadline day på skämt runt en bild på sociala medier med en lagbild på Tottenham från förra säsongen, 2017-18, där någon strukit över åttan och tuschat in en nia (9) istället. Som om Tottenham, eftersom de inte värvat en enda spelare, vore exakt samma fotbollslag nu som de var för ett år sedan. Det var humor, det var banter, visst, men inte av det smartare slaget.

Det finns ett större perspektiv på Tottenhams uteblivna värvningar. Nämligen att de signalerar klubbens ambition, eller i det här fallet snarare bristen på ambition, till Mauricio Pochettino och lagets bästa spelare, och att detta således ökar risken för att dessa börjar se sig om efter andra klubbar. Det går inte att avfärda det synsättet, men det är också något som till stor del beror på hur det går för Tottenham den här säsongen.

Men återigen, det hade kunnat vara så mycket värre. Tottenham hade kunnat vara ett lag som behövde förstärkas i mer eller mindre varenda lagdel men som under sommaren har sålt mer än vad de investerat. Tottenham hade kunnat vara en klubb vars ägarambition inte sträckte sig längre än bara att existera i Premier League, där varje förhoppning om titel eller seriös utmaning i tabelltoppen är helt och hållet djupfryst.

Tottenham hade kort sagt kunnat vara Newcastle, och då tror jag supportrarna hade varit tysta med orättvisa jämförelser mellan Mike Ashley och Daniel Levy. Det innebär inte att man som supporter måste vara nöjd med allt som Levy gör eller inte gör, men en känsla för proportioner är alltid fint att ha. Å andra sidan, kanske finns inget säkrare tecken på att man är en storklubb än att supportrarna helt saknar känsla för proportioner.

Daniel Levy får helt enkelt skörda som han har sått. Men kanske borde Tottenhams supportrar ändå känna viss glädje och förhoppning över att de precis ska starta ännu en säsong i vilken de har en genuin chans på ligatiteln, i vilken de har kapacitet att vinna båda cuperna, i vilken de återigen ska ge den europeiska eliten en match i Champions League, och i vilken de flyttar in i sin nya hemlagade arena.

Det enda som kanske i det här läget är för mycket för Tottenham att hoppas på är att Harry Kane ska göra mål i augusti.

https://www.theguardian.com/football/2018/aug/09/manchester-united-veto-jose-mourinho-wishlist-cash-fears?CMP=share_btn_tw

https://www.bbc.com/sport/football/45133827

Det målar ingen jättetrevlig bild för José Mourinho. Det sätter istället fingret på hur klubbledning och lagledning i Man Utd för närvarande inte alls går i synk, och ser helt olika på fundamentala frågor angående klubbens långsiktiga utveckling. Och det enda som går att läsa in i detta är att Mourinho inte längre har klubbledningens fulla förtroende, eller åtminstone att de inte delar hans analys av läget.

Det hela manifesteras i jakten på en mittback som slutade med att ingen mittback alls värvades inför säsongen. Något av ett fiasko kan tyckas. Ytligt sett kan det sympatiseras med José Mourinho som uttryckligen ville ha en erfaren mittback och hade gett Man Utds klubbledning en lista på spelare han menade dög. Analysen att Man Utd behöver en mittback är i sig korrekt och Mourinho identifierade både problem och möjliga lösningar.

Men Man Utds klubbledning levererade ingen av dessa lösningar. Tvärtom satte de alltså effektivt stopp för dem. Det vore alltså väldigt frestande att lasta över all skuld på Man Utds klubbledning och på Ed Woodward. Gräver vi däremot ned oss lite under ytan i frågan är det inte längre lika självklart. För spelare för spelare som Man Utd kopplades samman med fanns fullgoda skäl att hålla igen.

José Mourinho var väldigt intresserad av Harry Maguire men Man Utd hade ingen lust att betala vad som skulle ha blivit ett jättebelopp för en relativt ny och oerfaren spelare på den här nivån som inte är tydligt bättre än de spelare som finns eller som bidrar med något som saknas. Det är i själva verket en analys som är väldigt svår att inte hålla med om, och som de flesta var rörande överens om innan transferfönstrets deadline.

Toby Alderweireld var en spelare som hela sommaren ryktades till Man Utd. Men Man Utd lade aldrig ens något bud på spelaren, då de ansåg att det var en alltför hög summa för en alldeles för gammal spelare som enligt dem själva heller inte var särskilt mycket bättre än de spelare som redan finns i laget. Det sista går att ifrågasätta men ålder i kombination med skadebesvär är svårare att blunda för.

Det fanns ett intresse för Yerry Mina men även här var det fråga om en yngre spelare av samma slag som de spelare Man Utd redan har. Här påstås Man Utd dessutom ha tagit ett steg tillbaka på grund av höga agentkostnader, vilket så klart givet vad de betalade när de värvade Paul Pogba blir lite lustigt. Å andra sidan, givet kritiken de fick för den saken då är det kanske dumt att klandra dem för att sätta ned foten nu.

Jerome Boateng var ett annat aktuellt namn som Bayern München var intresserade av att släppa. Men där fanns en mycket förståelig skepsis gällande Boatengs skadehistorik och erbjudandet om att låna spelaren var inget som intresserade Bayern München. Diego Godin var en spelare som till aktuellt pris hade varit aktuell, men aldrig realistiskt och dennes ambition var enbart ett bättre kontrakt med Atlético Madrid.

Även om man alltså delar José Mourinhos analys att det behövs en mittback av ledande karaktär i Man Utds backlinje, går det att komma fram till att Man Utds klubbledning i samtliga dessa fall analyserar läget korrekt. Hade en spelare som Raphael Varane varit till salu hade Man Utd inte tvekat. Men sådana spelare är sällan till salu, alternativt kan man anse att Man Utd inte varit tillräckligt skickliga i sin scouting eller sin research.

Det större problemet är hur som helst att Man Utd och José Mourinho för närvarande inte pratar samma språk. Och detsamma verkar gälla synen på andra spelare i klubben, såsom Anthony Martial och Paul Pogba. Man Utds klubbledning har en helt annan syn på vad dessa spelare faktiskt kan bidra med till klubben och till laget, och på längre sikt för att utmana och utmanövrera framför allt Man City i toppen av tabellen.

Egentligen är det mindre intressant vem som har rätt och vem som har fel i just detta sammanhang. Men det vänder perspektiv på den vanliga frågeställningen om Mourinhos framtid i klubben. Den klassiska och ärligt talat rätt uttjatade rutinen är ju hur Mourinho under sin ”tredje säsong” kommer tilta, göra sig omöjlig, börja bråka med allt och alla och skjuta ut sig själv. Allt fokus i den rutinen ligger på Mourinho.

Fokus med detta nya perspektiv måste istället läggas på Man Utds klubbledning. Om Man Utd ser så fundamentalt annorlunda på klubbens långsiktiga utveckling än vad José Mourinho gör så är det i så fall deras ansvar och förbannade skyldighet att då dra den enda rimliga slutsatsen av sin egen analys, och agera därefter. Och den slutsatsen kan bara vara att i så fall är inte José Mourinho rätt manager för Man Utd.

Nästa större strategiska fundering för Man Utds klubbledning blir då varför de nu har misslyckats så fundamentalt att hitta en samsyn med sin manager, att förena lång sikt med kort sikt, i två manageranställningar i rad, Louis van Gaal och José Mourinho, om vi räknar David Moyes som ett olyckligt mellanspel. Kommunikationen har tydligt brustit och ett skäl är att Man Utd saknar en modern fotbollsstruktur, en director of football.

Att inte utveckla en modern struktur öppnar upp för Man Utd att fortsätta misslyckas och återfinna sig i exakt samma situation om och om igen. Man Utds brist på strategi är ett på lång sikt betydligt allvarligare problem än spelare som köps eller säljs.

Detta är stora frågor och är definitivt inte frågor som går att göra så mycket åt så här bara några timmar innan ligan startar mot Leicester. Vill man vara kritisk mot Man Utds klubbledning måste man så klart fråga sig varför de till synes inte redan har tagit tag i dessa frågeställningar utan istället låtit saken bero. Det är nu istället frågor de tvingas ta tag i under säsongen för att istället vara redo till nästa säsong.

Detta placerar Man Utd i en märklig sorts limbo inför och under denna säsong. Där den enda förhoppningen egentligen kan vara att Man Utd verkligen gör det bästa av det lag de faktiskt har, och att det lyckas undvika alltför allvarlig skada på resultat och eventuell Champions League-status. Det är ingen omöjlighet, liksom läget kan implodera under säsongen, det känns i hög utsträckning som något högst humörstyrt.

Och på det temat måste man kanske fråga sig om något lag någonsin har varit i större behov av en lyckad ligapremiär än vad Man Utd är ikväll hemma på Old Trafford mot Leicester.

:::

Stort tack till Peter Linhem och Martin Eliasson (Leo Griffon) som har varit riktiga lads i skrivandet av alla previews.

:::

Lättare fundering att göra ”Football League”-hörnor under lördagskvällar den här säsongen, om än osäker på format och intresse.

:::

Jürgen Klopp: ”Vi är Rocky Balboa!” – Jag är inte helt säker på att Der Jürgen riktigt har koll på hur majoriteten av de där filmerna slutade.

Eliasson: Jag kommer försöka fokusera på de negativa tankarna som bollar runt i mitt huvud och förstärka dem så att detta inte blir för mycket av ett kramkalas. Det borde vara svårare i min mening att se på Wolves som en sympatisk underdog med ambitioner när det är en karaktär som Jorge Mendes som sitter vid förarsätet. Mendes är ju förmodligen den mest inflytelserika av de mafiosi liknande superagenterna inom fotbollsvärlden. Jag ser mer Wolves som ett gammalt ikonisk casino där maffian nyss gått in som investerare med avsikten att återigen göra det till Las Vegas inneställe. Om Wolves var en känd hollywoodrulle så hade de varit Martin Scorseses Casino snarare än Rocky. Men för att besvara frågan så har ju Wolves en bra grund att bygga vidare på men man borde nog ändå komma ihåg hur det gick i Valencia när Mendes försökte med samma sak där. Han tillsatte ju även där polaren Nuno på tränarbänken och majoriteten av värvningarna var hans egna klienter och många kom från den portugisiska ligan. Det gick riktigt bra första året vilket skapade en hel del förhoppningar inför framtiden. Men så kom det svåra andra året där allt sakteliga började falla samman. Det är nog lättare att undvika den sortens kapsejsar i Wolves då det är en mindre klubb. I Valencia så vände sig supportrarna emot Mendes men hans ställning hos Vargarna är mycket, mycket starkare tack vare att han tog dem ur deras Championshipdvala. Men konkurrensen i Premier League är benhård och det är många klubbar som satsar för att ta sig uppåt så Wolves gör nog bäst i att planera för det ”långa spelet”.

Hyllman: Det kan mycket väl vara så. Wolves satsning är extremt imponerande även om vi inte skulle ta med i beräkningen att de trots allt i nuläget bara är en nykomling i Premier League. Att de redan i det här läget planerar för att bygga en ny arena alternativt bygga ut Molineux upp till en kapacitet närmare 60,000 visar på att det är ett tänk som sträcker sig betydligt längre än bara något år eller två framåt i tiden. Wolves har lyckats uppnå en mycket lyckad symbios mellan ägare, klubb och agent, en modell som visat sig framgångsrik och som flera andra klubbar nog skulle kunna tjäna på att tillämpa även de.

Linhem: Wolves är kanske det mesta intressanta laget i Premier League på flera år. Dels är man en ovanligt stark Championship-vinnare (inte lika bra som Reading 2005-06 dock), dels är man manifestationen av Jorge Mendes makt som fotbollsagent, dels ett lag med en väldigt tydlig taktik, och i stort sett en portugisisk storklubb/enklav i England. Tanken på Wolves som den sjunde stora elefanten är väldigt intressant. Då Mendes och ägarna är så insyltade i varandras affärer kan man tänka sig en framtid där de alltid kan locka bättre spelare än vad deras prestationsnivå i sig inte förtjänar. Vilka spelare skulle de inte kunna värva ifall de skulle ta sig till Europa League? Motfrågan är dock hur många spelare som inte riktigt är bra nog för Atletico Madrid finns det och finns det ett tydligt tak för den sortens transferstrategi? Går det att bli bättre än en kopia av Benfica? Det vore väl också fint om just Wolverhampton fick återupprepa sina 50- och 60-tals framgångar. Liksom då kan man också säga att spelet nu är byggt på ett disciplinerat kollektiv och ett ganska direkt spel, även om ingen skulle benämna det ”kick and rush”.

Rui Patricio, João Moutinho, Adama Traoré, Jonny Castro Otto, innan dess spelare som Ruben Neves, Willy Boly och dessutom pratas det under deadline-dagen om Leander Dendoncker och kanske även Oleksandr Zinchenko. Herre! Gud! Totalt har Wolves spenderat närmare £100m detta fönster. Finns det i själva verket en risk att det blir för mycket av det goda?

Linhem: Jag hade varit mer orolig om jag inte blivit så övertygad av Espirito Santo ifjol. Samtidigt känns det som att det är spelare som passar in i hur Wolves spelar. Adama Traore är en otrolig dribbler och lyckades faktiskt under våren att ära de ytterbackar han nyss förnedrat med poäng. Han lyckades nästan med dubbelt så många dribblingar än någon annan i Championship och han var i stort sett lika framgångsrik den lilla tiden han spelade i PL med Boro senast. Han passar i Wolves just för att de i hög grad är ett snabbt kontringslag där topptrion måste göra det på egen hand i sista tredjedelen. Det hjälper förstås också att det är Ruben Neves eller Moutinho som startar de där kontringarna. Johnny Castro kan spela på både kanterna vilket lär vara behövligt då Matt Doherty drog ett rejält lass på högerkanten ifjol och de sålde förra årets assistkung Barry Douglas. Jag har dock höga förhoppningar för Wolves unga vänsterback Ruben Vinagre som antagligen spelat mer redan ifjol om inte Barry Douglas varit oväntat otrolig. Jag tror också att många värvningar är nödvändigt just för att de använde så få spelare ifjol och redan tappat några av dem. Det finns små frågetecken kring vem som ska vara Wolves tredje mittback, de har tio mittbackar om man räknar med Romain Saiss då de inte lånat ut några av de som var ute på lån ifjol, om Neves och Moutinho passar ihop utan en mer fysisk bollvinnare, eller om deras två viktiga inhemska startspelare faktiskt är bra nog.

Hyllman: Det är ett fruktansvärt imponerande transferfönster av Wolves, det måste man säga. Några av namnen på spelarna är sådana att man hade tyckt det varit riktigt bra värvningar också om de gjordes av någon av de sex stora klubbarna. Om Wolves och Nuno Espirito Santo får ihop detta till en fungerande helhet så har det potential att bli fruktansvärt bra. Under fönstrets första två tredjedelar kände jag ingen oro utan bara beundran. Under den sista tredjedelen har däremot tanken smugit sig på om det möjligen börjar bli lite för många nya spelare på en och samma gång, att Wolves kanske hade vunnit på att skynda lite mer långsamt. Möjligen tog det fart i och med beslutet att sälja Barry Douglas till Leeds, en av lagets bättre spelare förra säsongen. Men det börjar även bli väldigt många nya kockar, inte minst på mittfältet, och det är inte säkert att det blir så mycket bättre soppa för den sakens skull.

Eliasson: Jag blev lite förvånad och lite besviken att inte Wolves värvade in portugisiska landslagsmannen och gamle Parma-talangen Danilo Pereira från Porto som ju är det tunga defensiva blocket av kvalité som de behöver på det centrala mittfältet. Men det visade sig att Danilo inte tillhörde Mendes stall utan hade samma agent som gamle Kalmarbrassen Ari roligt nog. Nu har man värvat Dendoncker till den rollen istället som säkert är en bra spelare men Danilo hade känts mer passande. Alla värvningar är duktiga individuella spelare vars användningsområde är ganska enkelt att identifiera så detta talar ju för att Wolves och Santo förmodligen får ordning på grejorna under säsongen. Moutinho är ju en klockren värvning som jag har på känn kommer dominera så mycket stundtals att mysteriet kring varför han aldrig fått chansen i en större klubb kommer bli ännu större. Om han nu håller sig skadefri, risken finns ju givetvis att det blir en Emre av honom. Ska bli spännande med om Adama Traore kan tvätta bort sin överskattningsstämpel under säsongen. Han lyckades ifjol bevisa sig på allvar för Championshippubliken. Premier League är ytterligare en nivå upp och tidigare har det varit mycket ”flair” utan någon större substans från Traores sida. Att Boly köptes loss får ju också räknas som en riktigt bra aktion. Det är kul att Boly har gått och blivit en i raden av forna stortalanger som Parma misslyckades med att försöka tjinga tidigt som nu blivit riktigt lyckade fotbollsspelare.

Pratas mycket om Jorge Mendes inflytande över Wolves, men Nuno Espirito Santos insats ska inte heller glömmas bort, som snabbt fick god ordning på Wolves redan under sin första säsong. Kommer han kunna upprepa den bedriften, dels i Premier League, dels med ännu fler spelare och ännu större spelare? Och är det bara en tidsfråga innan större klubbar (Man Utd?) hugger honom?

Hyllman: Nuno Espirito Santo till Man Utd? Praise be! Han var sannerligen en frisk fläkt inte bara i Championship utan i engelsk fotboll som helhet förra säsongen och det ska bli oerhört intressant att se vad han kan uträtta i Premier League, med Wolves i första hand! Taktiskt spänstig, välorganiserad men med ett flytande och snabbt anfallsspel, och med en sprudlande personlighet, passionerad och engagerad. Han kommer ha en dryg uppgift framför sig den här säsongen, som redan snuddats vid, att foga ihop alla nya delar till en enda sammanhängande helhet, men just med kraften i sin egen personlighet tror jag det är något han också kan lyckas med.

Eliasson: Jag vill vara lite mer försiktig med att utlysa Nuno Espírito Santo som den nya Petrus till Pep Guardiolas Jesus. Att ha portugisiskt blod pumpandes i ådrorna är för stunden det mest hippa man kan ha i fotbollsvärlden. Santo gjorde det bra ifjol, inget snack om den saken men han gjorde det med överlägset bäst resurser. Ruben Neves är till exempel en spelare som ifjol hade kunnat gjort stor nytta i Inter och andra klubbar av liknande storlek. Hur kommer det se ut i år när det finns såpass många klubbar som inte bara har likvärdiga resurser och verktyg att leka med utan även klart bättre? Det positiva är ju att Santo inte nog egentligen behöver fila så mycket på spelmodellen som nykomlingar vanligtvis behöver göra. Man har medvetet försökt spetsat till elvan för att Nuno ska slippa det. Wolves har förmågan att spela liknande som ifjol och renderar detta i hyfsade resultat så kommer det ju givetvis inbringa en del intresse kring Nuno. Jag vill ändå återgå till tiden i Valencia där saker och ting flöt på väldigt fint i medvind för Nuno men fullständigt kraschlandade i motgång. Hur tacklar Nuno en jobbig inledning exempelvis? Kommer han utstråla självsäkerhet och finna lösningarna eller kommer han utstråla panik och frustration? Det positiva för portugisen är ju att hans förtroendekapital både hos supportrarna och hos Mendes är enormt och där i så finns det en stor trygghet som möjliggör det för honom att arbeta på i lugn och ro.

Linhem: Espirito Santo är en stor anledning till varför jag tror på Wolves. Han har redan imponerat i större klubbar och det gick så snabbt för honom att få ihop laget ifjol. Att få dem att spela närmast felfri defensiv fotboll men också ge spelrum åt offensiv kreativitet. Det hjälper förstås att de hade bättre spelare än någon annan och att de fanns i olika lagdelar. Något som Nottingham Forest kan ha missat i sitt försök att efterlikna denna säsongen är att Wolves hade ligans bästa mittback i Willy Boly, den bästa centrala mittfältaren i Ruben Neves, och den bästa ytter(forwarden) i Diogo Jota. Forest verkar bara ha värvat offensiva mittfältare från Mendes stall. Därtill var plötsligt Conor Coady som en slags libero den spelaren han spåddes bli som tonåring i Liverpool, en anonym skotsk vänsterback från turkiska ligan var plötsligt Marcelo, och Ivan Cavaleiro gick ifrån en ojämn cirkusartist till en storspelare som bar Wolves när Jota och Bonatini hamnade i en formsvacka. Om Santo fortsätter såhär skulle jag bli väldigt orolig om han tog över Man Utd eller en annan storklubb. Balansen i laget är så himla fin. Även om han i Wolves är ganska fäst vid 3-4-3 visade han upp helt andra formationer i sina tidigare uppdrag. Temat av välorganiserad defensiv och skickliga yttrar känns genomgående och är ju sedan länge en portugisisk paradgren. Kanske är det därifrån han inte riktigt litar på strikers också. Inte ens Hyllmans försök att ge mig den hemska mentala bilden av Santo i Man Utd kan göra mig mindre exalterad.

För första gången på många år vet vi att Wolves åtminstone kommer sluta högst av alla de fyra storklubbarna i den där regionen; Aston Villa, Birmingham och West Brom. Men hur tror vi faktiskt det går för Wolves i Premier League den här säsongen?

Linhem: Jag kan känna att just lagpusslet är där Santo skiner. Balansen i laget skulle inte förbättras med ett vattenpass. Jag har varit väldigt sugen på att tippa Wolves jättehögt. Sjua, sluta före en av superklubbarna, göra en Alf Ramsey (vinna ligan som nykomling)?! Men det känns som för höga förhoppningar som bara skulle kunna göra en besviken. Jag har redan en tendens att förstöra vad som gör mig lycklig med för höga förväntningar. Jag tror Wolves blir bästa nykomling och slutar på övre halvan, bara det är stort och något som bara Newcastle brukar göra. Det blir intressant att se hur förra säsongens favoriter passar ihop med de nya spelarna. Det finns gott om unga spelare som väntar på sitt genombrott (Vinagre! Gibbs-White! Enokbhare! Deslandes? Connor Ronan?). Kommer vi få se Wolves spela likadant? Ibland var de trots allt inte riktigt så offensiva som man förväntade sig av ett överlägset topplag och mot vissa lag i Premier League lär det löna sig att växla ner från 3-4-3 till 3-5-2. Det bör också nämnas att Moutinho är lagets enda utespelare som inte är 90-talist eller yngre (2000-födda Gibbs-White spelade en del ifjol). Var är Vargen? Wolves slutar på en lovande niondeplats och chockar med några bra resultat mot ligans bästa lag, varför inte en seger mot Man City hemma i nästet? – (9)

Eliasson: Jag har målat upp två scenarion i mitt huvud där slutresultatet blir detsamma. Antingen så får Wolves en trög start på säsongen vilket resulterar i en hel del fingerpekande av en skadeglädjande natur i Mendes riktning. Men under senhösten så finner Nuno svaren och vargarna får till en vinstgivande fotboll som resulterar i ett avancemang uppåt i tabellen under vårkanten. Eller så blir det tvärtom. Wolves rivstartar under hösten och är uppe och flörtar vid Champions League-platserna. Mendes står och ler med en bländande guldklocka i VIP-loungerna och Hyllman skriver en dreglande hyllningskrönika om Nuno. Men så åker man på lite skador under vårkanten och börjar sakteliga dala i tabellen samtidigt som några av konkurrenterna får upp flåset rejält. Oavsett scenario så blir det en positiv säsong i runda slag. Vargarna har värvat alldeles för bra spelare av helt rätt anledning och grundspelet är så väl genomtänkt. Spelskickligheten i duon Neves och Moutinho hör hemma i ett spanskt topplag. Wolves slutar på tionde plats. – (10)

Hyllman: Svaret på frågan beror så klart till stor del på det vi redan har diskuterat, hur får Wolves ihop delarna? För varje enskild del är väldigt stark i Wolves, men de måste fungera ihop också. Det finns ingen övre gräns för vad Wolves kan uppnå den här säsongen. Eller jo, det finns det kanske, men den är i alla fall väldigt högt upp. Det är en säsong som faktiskt kan sluta med en titel för Wolves. Jag tror Wolves kommer vara för bra för att behöva bekymra sig om någon nedflyttningsstrid. De kan utmana om europeiska cupplatser. Jag tror Wolves slutar nia. – (9)

Det är som nästan säger sig självt en förhandssammanställning. Det handlar alltså om hur vi på förhand, med vad vi vet om spelarna och om klubbarna inför säsongen, och vad vi på rimliga grunder kan tro om spelarna under den kommande säsongen, tror att dessa värvningar kommer prestera. Mycket kan självfallet hända under säsongen som leder till att dessa bedömningar inte blev till verklighet, men det är en senare fråga.

Att betygsätta värvningar är inte enbart att betygsätta spelare. Värvningar handlar också om vad klubben faktiskt behöver och vilka alternativ de valde mellan. En bra värvning för mig består av några olika komponenter. Ett, det är en bra och helst också utvecklingsbar spelare. Två, spelaren fyller ett behov och en funktion för laget och kan även förväntas lyfta laget. Tre, det får gärna vara en smart värvning som visar att klubben ”tänkt till”.

Här är mina tio bästa värvningar till Premier League 2018-19:

(10) Jefferson Lerma, Bournemouth

Bournemouth har gjort tre säsonger i Premier League utan att riktigt se ut som om de egentligen hör hemma där. En fråga har alltid varit vad Bournemouth behöver göra för att ta nästa steg i sin utveckling och ett givet svar har alltid varit mer muskler och mer spetskvalitet på mittfältet. Detta är precis vad Bournemouth nu får med Lerma, en stark colombiansk landslagsmittfältare som gjort succé med Levante.

(9) André Schürrle, Fulham

Tysk forward av nära nog landslagskvalitet. En spelare som omedelbart bör ge Fulham den offensiva spets och slutprodukt som laget för allt sitt fina spel fram till straffområdet trots allt har saknat i viss utsträckning. Kan komma att skapa ett väldigt fint samarbete med Aleksandr Mitrovic. Gör även att trycket på Ryan Sessegnon avlastas. Rent formellt ett lån på två år från Dortmund.

(8) João Moutinho, Wolves

En värvning som slog ned som en bomb under sommaren, där Wolves alltså för en mycket billig peng värvar Moutinho från Monaco. En världsspelare som även om han har kommit uppåt i åldern ändå inte baserar sitt spel på fart, utan på spelförståelse och passningsskicklighet, egenskaper som knappast blir sämre. Verkar dessutom ha ett kynne som bäst passar klubbar av Wolves storlek.

(7) Max Meyer, Crystal Palace

Det går inte att komma ifrån att Meyer är något av ett osäkert kort, givet att han gjorde sig omöjlig i Schalke. Det förändrar emellertid inte heller att han för bara något år sedan sågs som en av Bundesligas främsta mittfältstalanger. Crystal Palace behövde förstärka sitt mittfält efter förra säsongen och att de lyckas landa en sådan här spelare med sina tydliga finansiella restriktioner är riktigt stor och smart transferbusiness av dem.

(6) Alisson Becker, Liverpool

Högt värderad målvakt med väldigt gott renommé efter förra säsongen. Liverpool betalar möjligen för den äran men får också en av världens bättre målvakter, åtminstone en av världens bästa tillgängliga målvakter. Givet målvaktssituationen även en värvning som Liverpool verkligen behövde göra hellre än att låta någon missriktad stolthet styra. Bättre som målvakt och något som kan ge hela laget och försvaret större trygghet än förut.

(5) Felipe Anderson, West Ham

Är brassen Felipe Anderson spelaren som ska bli det kreativa navet för West Ham, en spelare laget har saknat under en längre tid, annat än möjligen under säsongen med Dimitri Payet?! Definitivt en spelare kapabel att lyfta West Ham minst en nivå och en värvning som visar att ägarna har slutat mucka runt som så ofta förr. Kan omges med viss osäkerhet men en spelare som storklubbarna nosat på under och över längre tid.

(4) Lucas Digne, Everton

Kom med ett strålande renommé till Barcelona och har alls inte varit oäven under sin tid med Barcelona. Om nu Barcelona hade andra tankar på den positionen så är det så klart ett perfekt läge för en klubb som Everton att dra nytta av situationen. Everton ägnade mest hela förra säsongen i skrikande behov av en vänsterback och här har de värvat en vänsterback av potentiell världsklass.

(3) Rui Patricio, Wolves

På tal om att dra nytta av situationer. Sporting mer eller mindre imploderar och rappa som dopade höns var Wolves där och nöp en portugisisk landslagsmålvakt i Rui Patricio, en smått strålande värvning. Inte minst givet att just målvaktspositionen var en av lagets tydliga svagheter även under förra säsongen. Steget från John Ruddy till Rui Patricio känns minst sagt väldigt stort och ger Wolves en helt annan auktoritet.

(2) Jorginho, Chelsea

Fantastisk mittfältare som varit en helt avgörande beståndsdel i Napolis framväxt under de senaste åren i Serie A. Strålande passningsspelare och med Maurizio Sarris ankomst till Chelsea och implementeringen av dennes spelidéer i en helt ny spelartrupp i en mycket tuffare ligasituation kan det visa sig ovärderligt med en speldirigent som kan Sarris fotboll som rinnande vatten. Även ett plus att ha hållit honom borta från Man City.

(1) Jean Michael Seri, Fulham

Det är lite speciellt när en spelare ena dagen ryktas till Barcelona för att nästa dag presenteras som klar för Fulham. Oavsett vad man än anser om Seri i Barcelona så är det en fantastisk värvning för Fulham, Seri har varit strålande i Nice de senaste åren och en av Ligue 1:s bästa mittfältare. Tuff, positionssäker, bra spelförståelse och utmärkt bollkontroll, en jätteförstärkning som ger Fulhams mittfält en helt ny stadga.

Bubblare:

Naby Keita, Liverpool
Alireza Jahanbakhsh, Brighton
Fred, Man Utd
Bernard, Everton
Lucas Torreira, Arsenal

:::

TRANSFERKOLLEN

Lucas Perez, Arsenal till West Ham. Uppenbart talangfull anfallare som aldrig riktigt fick någon chans i Arsenal av Arsene Wenger. Har både möjligheten och kvaliteten att få sin upprättelse med West Ham som behövde lite mer slutprodukt i sitt lag utöver endast Javier Hernandez. Ingen spektakulär värvning, men en smart värvning. Väl godkänd – (+++)

Filip Benkovic, Dinamo Zagreb till Leicester. Ung kroatisk mittback som värvas för icke ringa pengar. Helt klart en spelare först och främst för framtiden även om det fick många att gå igång på om Benkovic skulle ersätta Harry Maguire. Vem vet, det kanske han ska, men det är i vilket fall som helst inte tanken att han ska göra det redan den här säsongen. Godkänd – (++)

Victor Camarasa, Real Betis till Cardiff (lån). I fönstrets elfte timme bestämmer sig Cardiff ändå för att värva och det blev en spansk mittfältare från Betis på lån. Det är väl lite så att man undrar om det var en värvning som verkligen har passerat Neil Warnocks skrivbord, men kanske är jag aningen överdrivet skeptisk. Men jag har fantastiskt svårt att se den här värvningen ge något avtryck alls. Underkänd – (+)

Sergio Rico, Sevilla till Fulham (lån). Fulham har redan värvat en målvakt denna sommar i form av Fabricio från Besiktas, men känner tydligen att de behöver ytterligare förstärkning åtminstone på bredden. Inte så mycket att säga om den saken egentligen, en värvning som nog i slutänden inte kommer betyda särskilt mycket alls för Fulham den här säsongen. Godkänd – (++)

Federico Fernandez, Swansea till Newcastle. Det var Ragnar Klavan som Rafa Benitez sades helst av allt vilja ha, men Newcastles styrelse sa nej och plockade istället på eget bevåg in Fernandez från Swansea. Så går åtminstone skrönan och Fernandez riskerar i så fall ha blivit en pjäs i ett pågående maktspel inom sin nya klubb. Inte det bästa läget att befinna sig i. Kompetent försvarare, men inte mycket mer. Godkänd – (++)

Leander Dendoncker, Anderlecht till Wolves. Det är bara att ruska på huvudet åt Wolves aktiviteter den här sommaren. En nykomling som nästan värvar som en storklubb. Vad tänker exempelvis Tottenham? Förstärker defensivt mittfält i Wolves och bildar tillsammans med Ruben Neves och João Moutinho ett mycket välbalanserat mittfält av hög kaliber. Med beröm godkänd – (++++)

Harry Arter, Bournemouth till Cardiff (lån). Dagarna börjar bli räknade för Arter i Bournemouth som till sist alltså har beslutat sig för att uppgradera sitt mittfält. Istället blir det åtminstone den här säsongen Cardiff för Arter, som onekligen borde kunna ge lite mer spelskicklighet till deras mittfält. Men ska bli intressant att se hur Arter ställer om från Bournemouths fotboll till Cardiffs ”fotboll”. Godkänd – (++)

Bernard, Shakhtar Donetsk till Everton. Fantastisk värvning av Everton på fri transfer, en mycket kreativ och spelintelligent ytterforward. Det går alltid att undra hur mycket sanning det ligger i påståenden att klubbar som Chelsea och Milan ska ha ryckt i honom men den typen av klubbar borde ha varit intresserade av Bernard. En rejäl kvalitetshöjare för Everton. Berömlig – (+++++)

Carlos Sanchez, Fiorentina till West Ham. En av få värvningar Aston Villa faktiskt gjorde mot slutet av sin tid i Premier League som inte var alldeles dum. Har sedan dess snurrat runt i Fiorentina och på lån i Espanyol. Dynamisk defensiv mittfältare som kanske inte gjorde allra bäst reklam för sig i VM med Colombia, men å andra sidan hårt att klandra honom så mycket för den saken. Väl godkänd – (+++)

Yerry Mina, Barcelona till Everton. Omtalad mittback detta som Barcelona framför allt gör sig av med på grund av EU-kvoter. Oklart om engelska klubbar hade varit riktigt lika intresserade av Mina om det inte varit för VM, men det betyder inte att Mina inte är en bra mittback, om något så tvärtom. Kan tvärtom visa sig passa alldeles utmärkt för ett lag just som Everton. Dokumenterat bra på fasta situationer. Med beröm godkänd – (++++)

Isaac Mbenza, Montpellier till Huddersfield (lån). Det verkar som om Huddersfield åtminstone tog sitt förnuft till fånga till hälften. De lånar istället Mbenza med en option att köpa honom efter säsongen om värvningen visar sig lyckad. David Wagner ville värva ett offensivt alternativ sedan Huddersfield släppt Tom Ince till Stoke, och det blev alltså Mbenza. A shot in the dark. Godkänd – (++)

André Gomes, Barcelona till Everton (lån). Fantastiskt kreativ mittfältare som hade stora dagar med både Benfica och Valencia innan Barcelona för några år sedan fick upp ögonen för honom och värvade honom. Där har han inte alls hittat sin plats. Kan han hitta tillbaka till sig själv i Everton, vilket med speltid och tränarens förtroende är mycket möjligt, då har Everton värvat en guldklimp. Med beröm godkänd – (++++)

Andre-Frank Zambo Anguissa, Marseille till Fulham. Mittfältare från Ligue 1, det verkar vara Fulhams favoritprojekt den här sommaren. Anguissa är en bra värvning även det, ordinarie mittfältare i Marseille och kamerunsk landslagsman. Möjliga invändningen är att det börjar bli lite tjockt på det där mittfältet nu, men å andra sidan finns nu kraft och teknik i en härlig blandning. Väl godkänd – (+++)

Joe Bryan, Bristol City till Fulham. Vänsterback som hade en riktigt bra säsong med Bristol City förra året. Först kom Middlesbrough med ett bud, sedan såg det ut att bli Aston Villa som även de kom med ett bud, och för den relativt låga summan kunde man undra varför ingen Premier League-klubb nappade. Till sist blev det Fulham som nappade och det var nog klokare än ännu ett lån av Matt Targett. Väl godkänd – (+++)

Kurt Zouma, Chelsea till Everton (lån). Har länge tyckt Zouma är en spännande mittback och det är ett litet mysterium varför Chelsea inte har gjort mer med honom. Hade ingen lätt tid med Stoke, men det hade å andra sidan ingen, och lite fundering kan man ha angående hans fitness efter dennes allvarliga skada. Men som lån betraktat ett bra komplement till Evertons backlinje. Godkänd – (++)

Caglar Soyuncu, Freiburg till Leicester. Väldigt lovande turkisk mittback som har gjort två starka säsonger med Freiburg. Leicester fortsätter förnya och uppgradera sin backlinje och givet att Soyuncu är den andre mittbacken Leicester värvade på deadline day så är det ändå en aning förvånande att de fortfarande har Harry Maguire kvar i klubben. De har många mittbackar nu. Väl godkänd – (+++)

Martin Montoya, Valencia till Brighton. Inte riktigt lika spektakulärt som när Barcelona gör det kanske men det var en fin kapning Brighton svarade för givet att Fulham mer eller mindre redan hade Montoya i säng. Meriterad högerback från Valencia med bakgrund i just Barcelona. Fin förstärkning till högerbacken för Brighton, ett kvalitetskliv uppåt om Montoya håller vad han lovar. Med beröm godkänd – (++++)

Luciano Vietto, Atlético till Fulham (lån). Det är tufft att slå sig fram som anfallare i Atlético Madrid och följaktligen har det varit mycket lån för Vietto de senaste åren, först i Sevilla och sedan i Valencia. Både Sevilla och Valencia har haft köpoptioner de valt att inte utnyttja. Talangfull anfallare men känns inte som mer än en backup-spelare för Fulham, men å andra sidan en bra backup att ha. Väl godkänd – (+++)

Domingos Quina, West Ham till Watford. Lyckades inte slå sig fram i Chelsea vilket fick honom att flytta till West Ham. Lyckades inte slå sig fram i West Ham och därför flyttar han nu till Watford. Svårt att se Quina göra något större avtryck i Watford heller men det går inte att blunda för att det är en spelare med talang och som i rätt miljö fortfarande är ung nog att kunna blomma ut. Godkänd – (++)

Jordan Ayew, Swansea till Crystal Palace (lån). Har varit okej men knappast strålande för vare sig Aston Villa eller Swansea. Svårt att se honom vara särskilt strålande när han nu ska försöka sig på livet i sin tredje engelska klubb. Men Crystal Palace har inte riktigt möjligheten att vara kräsna och då blir det ofta den här typen av långskott man tvingas fästa sina hopp vid. Godkänd – (++)

Danny Ings, Liverpool till Southampton (lånköp). Tydligen ville Southampton hitta fler anfallare och på sista dagen betalar de alltså närmare £20m för Danny Ings som knappt har rört en fotboll de senaste åren. Positivt för Liverpool naturligtvis men det känns minst sagt som en rejäl chansning av Mark Hughes och av Southampton, där man lite undrar vad som hänt med deras scouting. Underkänd – (+)

Timothy Fosu-Mensah, Man Utd till Fulham (lån). Talangfull försvarare som kan placeras i den spelande kategorin, vilket borde passa alldeles utmärkt in i ett Fulham som så uttryckligen vill hålla bollen inom laget och bygga upp spelet bakifrån. Utmärkt möjlighet för Fosu-Mensah att utvecklas vidare, och det här är ett lån som borde passa honom bättre än förra säsongens lån till Crystal Palace. Väl godkänd – (+++)

Hyllman: Jag tycker det. Det är en fin samling av riktigt imponerande spelare som har värvats. Antingen spelare från precis nivån underifrån som har potentialen att växa, såsom Fredericks och Diop. Eller spelare som storklubbar har nosat på alldeles nyligen såsom Anderson och Yarmolenko. Wilshere kan fungera utmärkt i West Ham och kan bara må bra av regelbunden speltid och Fabianski är en underskattad målvakt. Balbuena känns som en spännande värvning från Sydamerika, där jag gissar att Pellegrini hade rätt stor input om spelaren. Detta är självfallet inte i sig någon garanti för framgång på planen, i synnerhet inte att det blir någon omedelbar succé redan den här säsongen.

Linhem: Det är en chock att se West Ham göra något kompetent. Komedin ”två killar, en tjej, och en statligt finansierad olympisk arena” verkar ha lagts ner till förmån för en fotbollsklubb med en väldigt bra manager och imponerande tillskott. Med tanke på West Hams historik måste man hylla dem för deras tillvägagångsätt och för att de inte värvade Davor Suker igen trots sommarens kroatiska framgångar. Jag tror nog det är nästan lika imponerande som det låter. I vissa fall kan man fråga sig varför spelare som ryktats till storklubbar går till ett mittenlag i Premier League, men ofta handlar det helt enkelt om att alla inte kan spela för Barcelona och även om spelare inte får den världsklassutveckling som förutspås är chansen god att de ändå är riktigt bra. Felipe Anderson är exakt den spelaren. Kanske aldrig tillräckligt bra för Real Madrid men kan mycket väl vara för bra för West Ham. Det säger också något om West Ham att de i Ryan Fredericks värvar förra säsongens bästa högerback i The Championship, olikt värvningen av Sam Byram som bara var en Championship-högerback (Charlie Taylor är ett annat exempel på hur hyfsade Leeds-spelare får oförtjänt hype utan att faktiskt prestera något). Sedan finns förstås chansen att Fredericks likt Scott Malone (bortglömd i Huddersfield) inte är lika bra bortom Fulham men West Ham bör passa bättre då de faktiskt lär använda sig av offensiva ytterbackar.

Eliasson: Jag hoppar på optimisttåget jag med. Det har legat en tragikomisk känsla över West Ham de senaste säsongerna där ägarduon Sullivan och Gold vill så väl men allt blir så fel. Nu har de blivit tvungna att inse att de själva inte har förmågan och kunnandet att vara dem som står för de verkställande sportsliga besluten. In har en erfaren civilingenjör från Santiago hämtats in samt hans gamle parhäst från Malaga. Det doftar äntligen rätt i Hammers hörna där viljan och ambitionen för en gångs skull ligger helt i linje med ens aktioner. Det finns en tydlig röd tråd helt plötsligt och West Ham har stått för ett ypperligt transferfönster hittills. Om man studerar Pellegrinis historik en aning så kan man urskilja hans hand i dessa värvningar med. Offensiva ytterbackar? Check. Hårdföra mittbackar? Check. Ett ratat spelgeni? Check. Begåvade men ojämna offensiva kuggar som kan variera mellan Ronaldinho-finter och Robbie Savage kladdande? Check. Det enda som saknas egentligen för att Pellegrinis manskap ska kännas snudd på fulländande är ju en självuppoffrande striker samt en defensiv balansspelare i samma anda som Tacchinardi och Toulalan. Men det är ju just dessa spelartyperna som ryktas till West Ham för stunden så det skulle inte förvåna mig om de lyckas hämta in åtminstone en av dessa innan fönstret stänger.

Manuel Pellegrini anställdes tidigt i somras, från en manager som misslyckats i Manchester till en manager som halvt misslyckats i Manchester. Hur betydelsefull har Pellegrini varit för att West Ham skulle göra dessa värvningar och hur goda är hans chanser att få West Ham att leva upp till sina egna förväntningar?

Linhem: Det känns troligt att Pellegrini var till stor hjälp. Även om man undrar lite hur stor koll spelarna har på en manager som varit i Kina i flera år. Balbuena känns som den allra främsta Pellegrini-värvningen just för Sydamerikakopplingen men kan också se Felipe Anderson passa in särskilt bra i hur man kan anta att Pellegrini vill spela. Jag är dessutom ett stort fan av Pellegrini. Tycker hans tid i Man City är ganska underskattad och likaså hans tid i Real Madrid som blivit mer långvarig om inte ”starfucker”-Real Madrid fått upp ögonen för en tillgänglig Jose Mourinho. Han har framför allt gjort ett bra jobb i alla ”mindre” klubbar han varit i och om inte åldern gjort ett negativt avtryck är det svårt att tänka sig många mer passande managers för ett mittenlag som vill utmana om Europaplatser och etablera sig på övre halvan. Jag tror chanserna är goda. Särskilt om West Ham ger honom förtroendet att fortsätta även ifall West Ham bara skulle bli lite bättre för att det känns fortfarande som ett udda lag ihopsatt utan större omtanke. Dessutom ser Lanzini ut att kunna missa hela säsongen och de har ungdomar som jag kan se få spela denna säsongen men som kanske är att räkna med först nästa eller nästnästa säsong.

Eliasson: Jag är enig i Pellegrinikören. Jag är väldigt svag för den sympatiske chilenaren. Han är den sortens karaktär som ofta får höra att han saknar vissa karaktärsdrag för att lyckas i de största klubbarna. Han är inte tillräckligt hänsynslös och så vidare. Det finns väl en viss sanning i detta då hans främsta framgångar i Europa har kommit i lite mindre klubbar. Hans approach och personlighet fungerar bättre i den sortens miljöer. Riquelme fick den kalla handen i Barcelona och misslyckades medan Pellegrini erbjöd en varm hand på axeln istället och resultatet behöver jag knappast påminna folk om. Jag är av denna anledningen väldigt spänd på att följa Wilshere kommande säsonger. Det är en gammal frustrerad stortalang som har blivit ratad. Känns som rätt sorts byggsten för Manuel. Jag tror en viktig detalj för övrigt som redan tagits upp är just West Hams tydlighet och att Pellegrini sitter på ett treårskontrakt. Skulle bli uppriktigt förvånad om Pellegrini inte blev kvar kontraktstiden ut och tänker mig isåfall att det skulle vara hälsoskäl som tvingade honom att lämna. Detta skapar ju en trygghet för supportrarna och spelarna. Man kan ju jämföra då med Newcastle till exempel där det råder en stor osäkerhet kring vad framtiden har att erbjuda, vilket i sin tur har lett till att spelare inte vill gå till klubben och existerande spelare har försökt tvingat sig bort från klubben.

Hyllman: Jag tror han har varit väldigt viktig för West Ham i det avseendet och det egentligen på tre sätt. För det första är managernamnet Pellegrini betydligt större än exempelvis namnet Moyes och attraherar en helt annan typ av spelare och kaliber av spelare. Liksom Pellegrini signalerar en högre ambition av klubben som i sin tur attraherar fler spelare. För det andra innebär Pellegrini som manager att West Ham i sin tur tittar på andra spelare än vad som hade varit fallet om Moyes hade varit manager med sina prioriteringar, och med sin uttalade försmak för ”brittiskt”. För det tredje tror jag att West Ham känner att de nu med Pellegrini har landat den där managern de verkligen tror på och därför också är mer villiga att investera med honom som manager än vad de annars hade varit.

Många värvningar, en större grad av investering. Det finns mycket med West Ham den här sommaren som liknar Everton förra sommaren. Riskerar West Ham råka ut för samma problem under säsongen som drabbade Everton förra säsongen, och vad får i så fall det för konsekvenser?

Eliasson: Evertons problem kändes i mitt tycke knutet till att det saknades en överliggande plan med värvningarna man gjorde. Det kändes som att spelare värvades därför att de var tillgängliga snarare än för att de behövdes eller för att tränaren ville ha dem. Den känslan får jag inte riktigt kring West Hams agerande i år. Men precis som det påpekats så tar det tid att spela ihop sig när en stor del av startelvan är helt nykomponerad. Men jag tror Pellegrini har ritningarna framför sig och vet hur han ska få ihop detta. Det kommer bara bli en fråga om tid innan allt hamnar på plats. Man ska ju också som sagt komma ihåg att det är en del av de nytillkomna som anländer till en helt ny miljö och kultur som man behöver acklimatisera sig till. Men i och med att några av nyförvärven är från samma världsdel som Pellegrini lär underlätta och säkerligen snabba på den här processen en aning som Linhem var inne på tidigare.

Hyllman: Det finns naturligtvis en risk för det. Lite hänger det också samman med vad jag svarade på första frågan, att när man förväntar sig framgång kanske inte det innebär att det blir succé redan första säsongen. Det är många nya spelare i West Ham vilket innebär att West Ham kommer behöva spela sig samman. Men samtidigt är West Ham betydligt bättre balanserat som lag nu än vad Everton var förra säsongen, det finns heller ingen intern oenighet runt managern som fanns i Everton, så det är osannolikt att West Ham hamnar i samma grad av svårigheter som Everton gjorde. Så länge de håller sig undan nedflyttningsstriden skulle jag tro att Pellegrini sitter som berget.

Linhem: Den risken finns alltid med West Ham. Det finns få lag som är som West Ham när det kommer till hög ambitionsnivå och dålig prestation, samtidigt som de ibland också har en riktigt fin säsong. Jag var aldrig särskilt imponerad av de värvningar som Everton gjorde. Sigurdsson är inte Felipe Anderson och Rooney hade inte mycket mer att ge. Dock finns det lite oro hos mig att det är väldigt mycket värvningar och att det saknas vissa spelartyper. Den där riktiga stjärnanfallaren framför allt! Kommer man någonsin kunna lita på Jack Wilshere? Är det lite oroande att Yarmolenko hade ungefär fem bra matcher i Bundesliga innan han försvann från rampljuset? Samtidigt som jag ändå gillar värvningarna hade jag varit mer tveksam om inte mitt förtroende för Pellegrini varit grundmurat. Han är ju ingen fraud likt Koeman iallafall. Det värsta scenarion jag kan se är att inget klaffar inledningsvis och att ledningen otåligt sparkar Pellegrini eller att gamle Pelle själv inte trivs med porrpamparna Sullivan och Gold. Det går nästan inte att se West Ham vara sämre ifjol eller ens inte vara bra nog att ta sig upp till övre halvan.

Ju mer det investeras desto större blir benägenheten att i efterhand påpeka hur ett lag har misslyckats. Det kan i Premier League leda till omöjliga krav. Vad krävs för att West Hams säsong inte ska beskrivas som misslyckad, och var slutar West Ham i tabellen?

Hyllman: Det är den nya sanningen i Premier League att nästan oavsett vad ett lag faktiskt presterar kommer det alltid finnas några som hojtar om att laget ändå har misslyckats. Det går knappast att begära av West Ham att de ska ta sig till Champions League den här säsongen, ändå är det förmodligen det enda som skulle tysta allt prat om misslyckande. Det säger sig självt att det inte är rimligt eller realistiskt. Kan West Ham den här säsongen slåss om en plats på den övre halvan av tabellen, fajtas om en europeisk cupplats, och definitivt utmana i cupspelet, då skulle jag betrakta West Hams säsong som lyckad utifrån dess förutsättningar och som ett första steg. Jag har lyckats lura i mig att de lyckas med den saken. West Ham slutar sjua. – (7)

Linhem: Det känns passande att West Ham gentrifieras i takt med östra London överlag. Ny arena och nytt lag som ska prenumerera på Europa League-spel med en bra manager. En del av inredningen som Mark Noble kommer snart vara tvingas bort till förmån för något nytt och bättre. Andy Carroll som bara ber om att få jämföras med en sliten nattklubb lär bytas ut mot en stjärnanfallare som skulle passa bättre in på den rooftop-baren han här liknas vid. För mig behöver West Ham egentligen bara stabilisera sig kring mittenstrecket för att inte misslyckas. Kanske är en tiondeplats ett antiklimax men om det följa upp med en kamp om sjätteplatsen vore det inget att klaga på. Jag tror dock faktiskt att West Ham i den ganska svaga kampen om sjundeplatsen har en väldigt bra chans att etablera sig. Utan att tala illa om Burnley visar deras placering ifjol att den platsen är öppen för alla. Jag skulle hellre vilja tippa Wolves sjua då de redan har sin struktur att bygga vidare på men West Ham har varit häruppe i tabellen ganska nyligen och även bortom värvningarna finns det mycket som är återvinningsbart för Pellegrini. Jag tror de kniper sjundeplatsen och vem vet, kanske kan de bli ännu bättre nästa säsong? – (7)

Eliasson: Jag har en vana att vara positiv angående West Ham då det är en klubb jag gärna vill se det gå bra för. Och nu står man bättre rustade än på mycket länge. Pellegrinis tränarprofil matchar Hammers väldigt väl i mitt tycke och i en logisk värld så borde det fungera. När Villarreal tog klivet upp i La Liga i slutet på 1990-talet så gjorde man det för första gången. Och 7-8 år efter det så slogs man om ligatiteln och tog sig enda till semifinal i Champions League med Pellegrini vid rodret. Detta var ju längesedan så det är ju inte lika relevant som West Ham supportrar lär önska. Den mest relevanta meriten från chilenarens förflutna är ju givetvis hans tid i Malaga där situationen var liknande den idag. Många har ju som sagt pekat ut att West Ham upplevs lite grann som ett spretigt och något virrigt lagbygge där många tankar och idéer har beblandats och detta bör tala emot dem. Men det var exakt så jag upplevde Malaga-bygget som när Pellegrini kom dit och lotsade dem till Champions League. Och det är från den tiden som gör att jag inte är enig med vad en del hävdar att West Ham skulle behöva en större målgaranti där framme. I Malaga så kom många av målen från mittfältet där bland annat Isco och Santi Cazorla stod för 8-9 mål och var bland klubbens främsta målgörare. Jag tror det kommer se liknande ut för West Ham i år. Kan dock tänka mig att den mexikanska ärtan får sig ett uppsving i år på samma sätt som Roque Santa Cruz fick det i Malaga under Pellegrini. För att summera så tror jag på en behaglig säsong för Hammers. Jag tror man kommer ligga kring mitten under hela säsongen med säkert avstånd nedåt. Jag tror att man även i en del matcher kommer lyckas få till en mycket fin fotboll som faller mer i linje med ”the West Ham Way” som även kommer falla den neutrale i smaken. West Ham snuddar slutligen vid Europa League platserna och slutar åtta. – (8)

Det är deadline day. Fotbollens motsvarighet till julafton och med andra ord sista dagen för engelska klubbar i Premier League att värva spelare inför säsongen. Hittills måste man säga att klubbarnas sanna kärlek har varit någorlunda givmild men ändå inte så särskilt givmild som kanske hade hoppats. Trots allt prat och allt tjafs är det tvärtom faktiskt ett förhållandevis anonymt transferfönster så här långt.

Åtminstone sett till toppen av Premier League. Där är det väl egentligen bara Liverpool som faktiskt har fått folk att lyfta på ögonbrynen en smula. Desto häftigare har det nog varit längre ned i tabellen där klubbar som Wolves, West Ham, Fulham och Brighton har fått många att sätta sommarsillen i vrångstrupen. Kanske händer det saker under denna sista dag som vänder upp och ned på våra intryck.

Det måste i så fall skyndas på. För klockan 18:00 svensk tid stänger transferfönstret och tomten lämnar oss för den här sommaren. Här följer en kortfattad statusuppdatering för respektive Premier League-klubb inför dagen.

*

Arsenal. Det mesta talar för att Arsenal har gjort all sin business i detta fönster redan och alltså nöjer sig med vad man har. Det finns rapporter om intresse för kroatiske backen Domagoj Vida, men osannolikt att något blir av. Temp: Sval.

Bournemouth. Har förmodligen gjort sina affärer även de sedan de fick klart med Jefferson Lerma för ett par dagar sedan. Händer det något här får det betraktas som en överraskning. Temp: Sval.

Brighton. Har haft ett strålande transferfönster så här långt och ser nog inget som helst behov av att ge sig ut på marknaden igen så här sent. Temp: Ljummen.

Burnley. Sean Dyche gjorde en liten sak av att Burnley bara hade 17 tillgängliga spelare för kvällens match mot Basaksehir. Burnley har värvat spelare de senaste dagarna men det är tydligt att Dyche vill se mer. Temp: Ljummen.

Cardiff. Total radiotystnad råder kring Cardiff som ser ut att låta sig nöja med de fyra värvningar från Football League som gjordes relativt tidigt under transferfönstret. Tunn linje mellan mod och dumdristighet av Neil Warnock. Temp: Iskall.

*

Chelsea. Här kan vi räkna med att det händer saker. Igår kväll bekräftades att Thibaut Courtois flyttar till Real Madrid. En del i ersättningen är Mateo Kovacic in på lån, samt att Kepa Arizzabalaga köps av Athletic (klar i skrivande stund). Annars verkar det lugnt, om inget händer med Wilfried Zaha. Temp: Het.

Crystal Palace. Mycket handlar här om att få behålla Wilfried Zaha. På infarten hittar vi annars Jordan Ayew som ska ha spelstrejkat i Swansea för att få till en flytt. Vilket får antas vara Crystal Palaces anfallsvärvning. Temp: Ljummen.

Everton. Här kan det onekligen hända saker. Rätt solklart verkar att Bernard kommer presenteras under dagen. Dessutom borde vi få någon slags klarhet i långköraren Yerry Mina även om gårdagens rykte gällande André Gomes. Temp: Explosiv.

Fulham. Fulham har gjort ett imponerande transferfönster men verkar inte riktigt nöjda med läget än. Det är framför allt ytterbackar som jagas där Fulham tittar på högerbacken Hugo Mallo i Celta Vigo samt hoppas på vänsterbacken Matt Targett tillbaka på lån, alternativt om de lyckas kapa Aston Villas värvning av Joe Bryan. Temp: Kokar.

Huddersfield. Det var ett tag sedan vi hörde något om Huddersfield men med fönstret på stängning verkar det som om de vill splasha cashen på Montpelliers anfallare Isaac Mbenza. Temp: Ljummen.

*

Leicester. Här kan det hända saker. Leicester sägs vara på håret att värva två mittbackar i Filip Benkovic och Caglar Soyuncu, vilket inte minst får många att spekulera i att Harry Maguire trots allt ska vara på väg att säljas – till Man Utd? Temp: Het.

Liverpool. Har haft ett stekhett transferfönster men deadline-dagen ser inte ut att bli särskilt het. Mest intressant är kanske om Liverpool lyckas bli av med några av de spelare de vill bli av med och därmed förbättra sitt netspend. Möjligen en och annan våt dröm om Nabil Fekir. Temp: Sval.

Man City. Pep Guardiola har sagt att han inte förväntar sig att Man City kommer värva någon mer spelare, vilket betyder absolut ingenting. Inte för att Man City behöver värva, men de kan titta på en mittfältare och en ytterback. Temp: Sval.

Man Utd. Klubben alla tittar på och förväntar sig att stora saker ska hända. Mittbacken är huvudvärken där Man Utd hittills kopplats ihop med varenda spelare från fan (Maguire) och dennes moster (Boateng). Blir det Alderweireld? Temp: Explosiv.

Newcastle. Klubben som kanske var i störst behov av att investera i spelartruppen gör fortfarande en god vinst på detta transferfönster. Man kan förstå varför Rafa Benitez och supportrarna är en smula purkna, och lär förbli det. Temp: Iskall.

*

Southampton. Det kommer inte många ljud från Southampton vilket kanske tyder på att de nog inte har för avsikt att göra så mycket mer detta transferfönster. Bra eller dåligt har de hur som helst redan lappat sina luckor. Temp: Iskall.

Tottenham. Många supportrar i något slags upplösningstillstånd i och med att ingen spelare ännu har värvats. Lite oklart vad man menar måste värvas. Jack Grealish verkar vara den spelare som är aktuell, men där verkar det pågå rackarspel. Annars mest en fråga om spelare som Alderweireld och Rose lämnar. Temp: Kokar.

Watford. Efter att ha tvingats förneka att ett bud på £60m lagts på PSG:s Goncalo Guedes poängterades för säkerhets skull att vare sig han, Neymar eller Kylian Mbappé kommer spela för Watford nästa säsong. Ser inte ut att hända så mycket. Temp: Sval.

West Ham. Har haft ett bra transferfönster och ser inte ut att vara riktigt färdiga. De ser ut att vara nära att göra klart med Arsenals misfit Lucas Perez, en bra värvning, samt har sina våta ögon på colombianen Carlos Sanchez. Temp: Het.

Wolves. Mycket vill ha mer. Frågan är om det börjar bli för mycket av det goda. Två spelare som förväntas dyka upp under dagen är Leander Dendoncker och Oleksandr Zinchenko. Vilket ju är rätt galet. Temp: Explosiv.

:::

TRANSFERKOLLEN

Adama Traoré, Middlesbrough till Wolves. En av de bättre och mer kreativa spelarna i Football League förra säsongen. Måste nu visa att han kan ta med sig det upp till en högre nivå i Premier League. Lyckas han med den saken har Wolves gjort klart med en både bra och potentiellt väldigt viktig spelare. Ingen feltänkt satsning av Wolves men det är inga småpengar de lagt på spelaren. Väl godkänd – (+++)

Kepa Arizzabalaga, Athletic till Chelsea. Fantastiskt skicklig och lovande målvakt som var stekhet på Real Madrids radar för bara ett halvår sedan. Nu gick Real Madrid istället på Thibaut Courtois och då valde Chelsea alltså Kepa med det inte alldeles tungvänliga efternamnet. Kanske en värvning Chelsea har tvingats till, men givet det läget alls inte någon dålig värvning, om än dyr. Med beröm godkänd – (++++)

Mateo Kovacic, Real Madrid till Chelsea (lån). Del av ersättningen från Real Madrid för Thibaut Courtois. Enligt de flesta rapporter jag sett så finns det ingen köpklausul för Chelsea utan det är ett säsongslångt lån. Väldigt talangfull spelare som kan göra stor nytta på Chelseas mittfält. Vad som händer mellan Chelsea och spelaren efter den här säsongen är en senare fråga. Väl godkänd – (+++)

Det betyder rent formellt att Stan Kroenke går från att äga 67% eller två tredjedelar av Arsenal till att bli till 100% ensam ägare av Arsenal. Den lite lurigare frågan är däremot vad det egentligen betyder rent praktiskt för Arsenal.

Det betyder i praktiken ingenting för beslutsordningen eller den dagliga verksamheten i Arsenal. Stan Kroenke var majoritetsägare redan tidigare och all makt var således i hans i praktiken. Det var naturligtvis ett av Alisher Usmanovs stora missnöjen med sitt trots allt stora ägande i Arsenal, att han ägde en så stor del av klubben utan att ha något som helst inflytande över klubben. Han satt inte ens i Arsenals styrelse.

Arsenals Supporter Trust (AST) skrädde å andra sidan inte orden. Det var enligt dem ”en förskräcklig dag” för Arsenal. De menade att Arsenal är en alldeles för viktig klubb för att ägas av en ensam person. De uttryckte oro över att Kroenke finansierar aktieköpet med hjälp av lån. Det mest förskräckliga enligt dem var att Kroenke tvångsköper aktier från Arsenals fans, något de beskriver som ”legaliserad stöld”.

Det är förvisso sant att Arsenals supportrar rent generellt inte gillar Stan Kroenke. De har lastat en stor del av ansvaret för Arsenals regression under 2010-talet på honom och det har drivits en kampanj för att få Kroenke att lämna Arsenal. Att Kroenke alltså istället blir ensam ägare är naturligtvis raka motsatsen till denna kampanj, så supportrarnas missnöje går kanske att förstå på så vis.

Det ligger också något i AST:s invändning mot tvångsköpet av återstående aktier med att det tystar viktiga röster i Arsenal, supportrar som en slags förmyndare som äger aktier för att de bryr sig om klubben och dess värderingar. Det blir samtidigt märkligt att beklaga sig så mycket över att förlora en demokratisk kontroll och insyn de i själva verket ändå aldrig hade annat än som ren teater.

Vad som kan sägas är att i och med att Stan Kroenke köper ut Alisher Usmanov så finns inte längre någon intern opposition i Arsenal. Det finns inte längre någon som kan skrika högt och skapa rubriker om de beslut som fattas. Den risken att få sina beslut vädrade i solljus kan så klart vara något som påverkar vissa specifika beslut. Exempelvis Kroenkes beslut för några år sedan att sluta ta betalt för ”strategiska tjänster”.

På det stora hela finns däremot ingen anledning att omvärdera Kroenke. Han är in it for the business, som vi redan visste, men i det ligger också en slags trygghet så länge vi gör det inte orimliga antagandet att han agerar i eget intresse. Arsenal är den mest värdefulla tillgången i Kroenke Sports & Entertainment, och det ligger i Kroenkes intresse att detta fortsätter vara fallet. Att Arsenal som klubb således är framgångsrik och attraktiv.

Det finns en oro med att Stan Kroenke alltså finansierar köpet av Usmanovs andel i Arsenal med ett lån i Deutsche Bank om över £500m. Om det lånet i sin tur lastas över på Arsenal, likt Glazers gjorde med Man Utd, så kan det inverka negativt på Arsenals förmåga eller vilja att under överskådlig framtid investera i spelartrupp och andra delar av fotbollen. Mest en teoretisk farhåga i nuläget, men värd att ha i bakhuvudet.

Stan Kroenke använde de vanliga argumenten för att motivera sitt köp av alla återstående aktier i Arsenal, nämligen att en ägare gör det effektivare och lättare att framgångsrikt driva klubben. Givet kritiken mot tvångsköpet, och givet den väldigt ringa andel av klubben dessa poster ändå utgör, mindre än 3%, vore det kanske en god PR-vinst för Kroenkes ägarskap att avstå från denna rätt och behålla årsstämman.

Å andra sidan, om Stan Kroenke möjligen tyckte det var besvärande förut att sitta på den där årsstämman så lär han väl knappast ha blivit mindre benägen att bli av med otyget av Arsenal Supporter Trusts uttalande där de uttrycker sig i termer av det hela som en förskräcklig dag och om hans uppköp av återstående aktieposter som legaliserad stöld. Det är knappast ett uttalande ägnat att uppmuntra samarbete och dialog.

Vad som kanske framför allt går förlorat för Arsenal i och med Stan Kroenkes totala uppköp av klubben är känslan av att vara annorlunda och lite speciella jämfört med alla andra klubbar. Med Kroenke som ensam ägare blir Arsenal istället som alla andra klubbar och alls inte speciella. Exakt vad den känslan egentligen är värd är svårt att svara på som utomstående, men det finns också en risk med att se sig som speciella.

Vad betyder alltså Stan Kroenkes uppköp av Arsenal för Arsenal? Det korta svaret vore förmodligen: Inte särskilt mycket! Nyheten om att Kroenke köper upp aktierna i Arsenal, och således att Alisher Usmanov säljer sina aktier i Arsenal, kan istället visa sig få desto större betydelse för en helt annan klubb – nämligen Everton!

Everton har redan fått nytt ägarskap i form av Farhad Moshiri. Moshiri är sedan länge en affärspartner till Alisher Usmanov och det har ända sedan Moshiri köpte in sig i Everton spekulerats i om Usmanov fanns med i bakgrunden och skulle köpa in sig i klubben även han. Premier Leagues regler mot att ha ägarandelar i flera klubbar åt gången var däremot ett mycket effektivt hinder mot den saken.

Detta är inte längre ett hinder. Så när Alisher Usmanov lämnade Arsenal med den tvetydiga hälsningen att ”de kunde vara världens bästa fotbollsklubb” kan man förstå om Everton undrar ifall Usmanovs frustration över att aldrig få något gehör för sina idéer i Arsenal under alla dessa år istället kommer komma dem till nytta. Om Usmanov istället ser möjligheten att göra Everton till världens bästa fotbollsklubb.

Alternativt sätter sig Alisher Usmanov ned för ett samtal på tu man hand och några helrör bättre vodka med Mike Ashley i Newcastle.

Eliasson: Jag skulle ljuga om jag skrev att jag var optimistisk. Ken Sema är ju ingen råtalang på samma sätt som Fredrik Ljungberg, Emil Forsberg, Zlatan eller Rasmus Elm för att nämna några. Det fanns en anledning till att han aldrig riktigt fick chansen i Norrköping som annars är en ganska bra klubb för unga spelare. Sema har en framstående egenskap som i mitt tycke är på en hög nivå även med internationella mått mätt och detta bevisade han ju även i Europa League. Och detta är hans teknik när bollen ligger limmad längs foten och förmågan att ta sig förbi sin försvarare i en mot en-situationer. Som jag förstått det så har Sema alltid varit duktig på detta men tidigare haft problem med sin slutprodukt. Det är sällan det lett till någonting substantiellt så att säga. Östersunds värvningsstrategi går ut på att finna spelare som har väldigt utstående färdigheter likt Sema och sedan sätter man dem i en spelmodell så att den egenskapen framhävs samtidigt som spelarens tillkortakommanden minimeras. Påminner om hur jag beskrev Southamptons tillvägagångssätt  tidigare. Frågan är hur väl Sema passar in i Watford? Drömflytten för Sema för att ta nästa steg i karriären hade ju annars varit att följa med sin jedimästare Potter till Swansea. Den klubben i Premier League annars som hade passat honom bäst i mitt tycke hade varit Bournemouth då Howe tillhör liknande kategori av tränare som Potter. Linhems beskrivning av Deulofeu passar ganska väl in på Sema med så det är därför han förmodligen värvats för att fylla rollen som mindre beprövad backup med liknande färdigheter.

Linhem: Jag har ingen större koll på Allsvenskan (som Blåvittsupporter är det till stor del självbevarelsedrift) men Östersunds framgångar däruppe i norr har inte gått obemärkt förbi. Ken Sema är en spännande spelare och det skulle vara väldigt kul om han var framgångsrik i Watford (och fick chansen i landslaget). Steget från Allsvenskan är dock väldigt stort och det finns en del konkurrens. Kan Watford balansera både Sema och deras dyrare förvärv Deulofeu i samma lag? Samtidigt som Deeney, Gray, Pereyra med flera gör upp om de få offensiva platserna som finns tillgängliga. Jag är också intresserad av hur den andra svensken Pontus Dahlberg, en ung målvakt från Älvängen (”fel sida älven” om man är från Kungälv), som redan som tonåring gjorde avtryck i Allsvenskan med IFK Göteborg. Han lär inte konkurrera ut Ben Foster (tillbaka i klubben där han släppte in en frispark från målvaktskollegan Paul Robinson) denna säsong men chansen är god att han kan ta en ordinarie målvaktströja om några säsonger. Särskilt om det likt för Nordfeldt i Swansea sker en nedflyttning som ger honom möjligheten. Svenskklubben Watford kan bli en av få vänligare saker man kan säga om Watford denna säsongen.

Hyllman: Tror det blir tufft för Ken Sema i Watford och inte blir det mindre tufft av att det förmodligen kommer bli tufft för Watford i Premier League också. Ett lag som hotas av nedflyttning kommer vara väldigt benäget att hela tiden spela sina starkaste och tryggaste kort, och det är i det här läget inte Sema. Å andra sidan, har jag fel blir inte många gladare över den saken än jag. Sedan ska man kanske komma ihåg att det kommer fler säsonger efter denna, så Sema har så klart alla chanser i världen att lyckas i Watford även om det inte blir någon braksuccé redan den här säsongen.

Det finns många sätt att utmärka sig på i Premier League. Vissa vinner ligan, andra siktar på att vinna netspend-tabellen, ytterligare andra gör sig ett namn genom att hela tiden sparka sina managers. Hur bedömer vi Javi Gracias chanser att inte bara inleda utan även avsluta denna Premier League-säsong med Watford?

Hyllman: Fanken vet. Det finns en viss benägenhet att gnälla överdrivet mycket på Watford för detta. Sanningen är att deras två senaste manageranställningar har de åtminstone haft ambitionen att göra det lite mer långsiktigt. Det fanns en fin tanke med Walter Mazzarri, men till sist var han bara inte gjord för engelsk fotboll, och vad man möjligen kunde säga om den saken var att det var inte särskilt svårt att förutse. Marco Silva var en mer inspirerad anställning och det var väl till sist inte Watfords fel att det blev som det blev med honom, och där kan man nog inte ens hävda att Watford borde ha förutsett det hela. Med andra ord, jag tror Watford absolut planerar hålla fast vid Javi Gracia, men om säsongen börjar spåra ur så kommer det å andra sidan vara alldeles för lätt för dem att falla tillbaka i ett redan upptrampat spår. Det enda positiva man kan säga om den saken är att åtminstone har Watford ännu inte ramlat i fällan att ringa upp någon av de gamla brittiska manageruvarna. Allardyce, Moyes eller Pardew i Watford… Huvva!

Eliasson: Pozzoregimen har visat upp en större ovilja än tidigare när det gäller att sparka tränare. De har nog börjat insett att det inte är en sådan hållbar strategi på längre sikt. De mest framgångsrika tränare under Pozzos tid har ju varit dem som just tillåtits sitta kvar en stund (Guidolin och Spalletti). Ifjol verkade man hoppas på att Massimo Oddo skulle lyckas vända på förlustsviten i Udinese och väntade nästan lite för länge innan man sparkade honom. Jag tror Gracia kommer ha lite förtroendekapital i början och håller man sig borta från den absoluta kriszonen med hyfsat avstånd så kommer han att sitta kvar säsongen ut tror jag. Annars är väl den mest intressanta aspekten med Watford just att spekulera i vilken deras nästa tränare blir. Den misslyckade förbundskapten Gian Piero Ventura som fortsatt lever i exil har nämnts som en potentiell kandidat i flera omgångar nu och han finns nog på kortlistan. Vincenzo Montella väntar fortfarande på tränarkarriären ska börja flyga och Watford lär ses som en värdig risk att ta. För att fortsätta på något av ett Sevillaspår så kan gamle Joaquin Caparrós segla upp som en möjlig kandidat. Om Rijkaards gamle assistent Sacristán skulle misslyckas med att axla Pablo Machíns blytunga mantel i Girona så kan jag även se honom dyka upp Watfords tränarbänk senare under säsongen.

Linhem: Man undrar om Watford med mening rekryterar managers som är billiga och enkla att sparka. Varken spelare eller managers blir alltför långvariga i klubben som en gång i tiden hade engelsk fotbolls mest sympatiska ägar- och tränarkombo i form av Elton John och Graham Taylor. Nu är man snarare kända för ägarna Pozzos nätverk av klubbar och anfallare dömda för misshandel (Deeney och Marlon King). Dessvärre är man inte ens spännande på planen. Det Javi Gracia lyckats med är dock att täta till en redan ganska stabil defensiv. Hans stora chans är att hålla kvar Watford är att försvaret fortsätter hålla tätt och att några av de offensiva spelarna löser offensiven. Det fanns faktiskt goda tecken ifjol på att Pereyra och Andre Gray kan åstadkomma mer konkret än vad som blev av ifjol. Å andra sidan lär inte Doucoure fortsätta smälla dit långskott med samma frekvens. Deeney är fortsatt användbar men man kunde antagligen ersätta honom med en bättre spelare när många andra lag var intresserade av honom. Jag tror för Watfords del att detta är en säsong där det kan bli svårt att bara försöka försvara sig till säkerhet och en hyfsad säsong ifjol kan vara väldigt lite värt när många andra lag blir klart bättre. En spelare som Deulofeu har mängder av talang men inte tillräckligt med slutprodukt för att bara en offensiv utan andra stjärnor. Det vore väldigt trevligt om Will Hughes fick mer speltid och friare tyglar på mittfältet denna säsongen.

Watford har haft en och samma tendens i flera år nu; inled säsongen starkt, avsluta säsongen mycket svagt men lyckas på håret parera nedflyttning tack vare sin starka start. Är det en tendens som kommer hålla i sig eller kommer vi se ett annat Watford den här säsongen?

Linhem: Jag vet inte hur Watfords säsong på ett mer nyanserat sätt än att de kommer få det svårt. Richarlison må ha åstadkommit ganska lite konkret i poäng men han var likväl deras bästa offensiva spelare, som borde gjort mer mål. Inget har förändrats till någon större grad vilket säkert kan vara användbart i början när alla andra letar efter sin bästa skepnad. Tror dock utan tvekan att Watford är ett av flera lag inblandade i striden om att få (äran) att spela i The Championship. Det är inget dumt kollektiv men spelare av högre kvalitet saknas. De lär se sig passerade av två nykomlingar och ett ganska liknande lag som Brighton ser klart starkare ut. Kanske underskattar man Watford för att de olikt en tonårskilles plånbok är helt profillösa. Heurelho Gomes är en utgången profil möjigen. Förhoppningen finns på flera spelare som Deulofeu, Will Hughes, Ken Sema, eller för den delen Ben Wilmott som ifjol var en de mest lovande spelarna någonsin iklädd en Stevenagetröja (häll ut lite åt Dean Parrett). Kanske är Javi Gracia tillräckligt bra för att hålla kvar Watford men mina pengar ligger på att Watford som vanligt hittar en ny billig sydeuropeisk manager lagom till säsongsavslutningen.

Hyllman: Tvivlar på att tendensen håller i sig. Istället tror jag att vi kommer få se ett mer stabilt Watford, som håller sig runt ungefär en och samma nivå mest hela säsongen, på gott och på ont. Frågan är bara vid vilken nivå, eller om det är mest gott eller mest ont? Det är kanske den senare frågan, men på det stora hela tror jag det är positivt för Watford att slippa de tvära kasten mellan å ena sidan förhoppningar om europeiskt cupspel under hösten och farhågor om nedflyttning under våren. Det borde ge dem en vettigare utgångspunkt från vilken de kan värdera var de faktiskt befinner sig.

Eliasson: Svårt att se en rivstart från The hornets även om de har ett hyfsat inledande spelschema. Jag tror på en riktigt säsong tuff säsong som helhet. Watford konkurrerar med klubbar som mer eller mindre har kört raka motsatsen till strategi som dem. Många tränare som fått bygga sina egna elvor och som sitter på ett stort förtroendekapital medan Watford sitter på ett litet virrigt bygge som i bästa fall kan ses som en billig Monchi-konstruktion  som man köpt från en loppmarknad. Man har också sett en större trend med tränarbyten mitt under säsongen som inte ger någon större positiv effekt. Och detta talar ju inte till Watfords fördel heller för den delen.

När man tänker på anonyma Premier League-klubbar vars enda kännetecken är att de håller sig kvar i Premier League utan att egentligen uträtta något, och inte heller utmärker sig i cupspelet, så ligger Watford nära till hands. Vilka är Watfords chanser att ändra på detta den här säsongen – med andra ord, hur går det för Watford?

Eliasson: Precis som ifjol när det blev förhållandevis etablerade Premier League-klubbar som fick tacka för sig så kommer det bli några klubbar i år som tidigare tagit sin PL-status lite grann för givet som kommer fajtas kring strecket. Den stora ångestkampen kommer att stå mellan Southampton och Watford. Och i den kampen så kommer jag att hålla på de rödvitrandiga helgonen då Pozzo för mig ofta framstår som en Mike Ashley-typ som dock besitter en mycket djupare förståelse för hur fotboll fungerar. Jag tror ta mig tusan dock att det blir Watford som lyckas få fastare greppet kring räddningslinan. Jag tror man plockar in en ersättare till Gracia mot sluttampen av säsongen då det börjar se riktigt mörkt ut. Jag tippar på Montella och jag tror han kommer att byta spelsystem och slänga in någon oprövad kuse (Sema?) och så lyckas man på ett nästan obegripligt sätt mirakelrädda kontraktet i sista omgången. Men frågan som kommer ställas efteråt är om Watford bara har lyckats fördröjt det oundvikliga. Watford slutar på plats sjutton. – (17)

Hyllman: Jag tror väl tyvärr inte att Watford kommer vara så värst mycket mindre anonyma efter den här säsongen. I cupspelet tror jag inte Watford har så värst mycket att hämta. Dels är de helt enkelt inte tillräckligt starka för det. Dels tror jag de kommer ha annat fokus på säsongen. Kommer det ha någon större betydelse för ligaspelet? Tveksamt. Watford kommer få det besvärligt i ligan den här säsongen och förhoppningsvis för deras skull blir det inte värre än så. Jag tror dock Watford har kvaliteten att hålla sig kvar. De slutar på sextonde plats. – (16)

Linhem: Det är väldigt sant. Watford är dessvärre ganska anonyma. Det positiva är förstås att man inte är uppseendeväckande dåliga och att det ofta kan vara bättre att vara ett defensivt stabilt ”tråkigt lag” istället för att vinna mer hjärtan än poäng med underhållande fotboll (i vilken mening jag ständigt oroar mig för Fulham och Bournemouth). Dock tror jag att i en av mig förväntad tuff nedflyttningsstrid att Watford drar det kortaste strået. Southampton känns på något sett lite mer kompetenta, även om skillnaden är minimal. Jag tror Watford förlitar sig för mycket på kompetenta men begränsade spelare och saknar matchvinnare. De har inte enorma resurser men deras investeringar är inte särskilt imponerande. Likt flera andra lag kanske man borde försöka hålla sig kvar med mer än minsta möjliga marginal. Hur bra är Ben Foster fortfarande? Vilka är ens Watfords nyckelspelare? Jag tror Watford åker ur och att den Beppe Sannino-typ som tar över efter Javi Gracia inte riktigt får den nya managereffekten som krävs denna gången. – (18)

Trots att det bokstavligt talat känns hur vi står på starten till en helt fantastisk säsong i Premier League, där jämnheten är större än kanske någonsin tidigare, och där vi har att se fram emot några helt fantastiska strider i båda ändar av tabellen, och runt varje tänkbart streck i tabellen, så är det samtidigt oväntat lugnt och stilla inför premiären. Det känns onekligen som lugnet inför stormen.

Det är knappast någon helomfattande sammanfattning, och vad som är ABC för mig kan vara något helt annat för någon annan. Mitt hjärta bankar inte för den sakens skull. Vad jag däremot har försökt göra är att kasta i alla fall lite sol på så många delar av Premier League som möjligt, snarare än att låta solen stråla enbart på några få delar. Det är lite smått och gott av vad som är aktuellt och intressant inför och under säsongen.

A – Alexis. Hade en tuff första vår med Man Utd och många ifrågasätter om Sanchez kan prestera för Man Utd. Mycket av Man Utds säsong kommer bero på hur Sanchez presterar, så detta kommer vara en av säsongens stora storys.

B – Benitez. Kommer stå i centrum för nästan allt i Newcastle. Blir säsongen lyckad är han hjälte. Visar sig säsongen bli ett misslyckande kommer hans konflikt med Mike Ashley stå i förgrunden. Under ytan bubblar frågan om Benitez framtid i klubben.

C – Courtois. Målvakt som vill till Real Madrid och inte verkar sky några moraliska medel för att uppnå denna ambition. Spelstrejkar för närvarande. Kommer påverka mest hela augusti och mycket beror på om Chelsea lyckas värva en målvakt under veckan.

D – Domarna. Ofrånkomligen några som kommer stå i centrum eftersom det alltid kommer passa någras agenda att sätta dem i centrum. Kommer paradoxalt diskuteras ännu mer efter sommarens VARfarenheter.

E – Europa. Kommer alltid vara en fråga hur Europa påverkar Premier League. Mest kanske för Burnley där det ännu är högst oklart om det blir något europeiskt cupspel över huvud taget efter augusti.

F – Felipe. West Hams rekordvärvning som för något år eller två sedan var högaktuell för flera engelska storklubbar, nu något ifrågasatt. Har sett vass ut under försäsongen och kan vara en spelare som lyfter West Ham.

G – Golden boot. Skytteligan ska vinnas också. Förra året vann Mohamed Salah (kan han göra en lika bra säsong igen?) före Harry Kane (kan han även göra mål i augusti den här säsongen?). Vinner någon av dessa eller kan någon annan blanda sig i leken?

H – Hughes. Den kanske märkligaste managerkvarlevan från förra säsongen. Har ett jättejobb framför sig att visa med Southampton att han har något att bidra med till en klubb med faktiska ambitioner i Premier League.

I – Inflyttning. Tottenhams gästspel på Wembley är över och den här säsongen flyttar de alltså in på sin nya hemmaarena. De gör det med ett extremt talangfullt och framför allt omtyckt lag. Kan de få ett lyft av sin nya arena?

J – Jürgen. Odiskutabla framgångar under sina år i Liverpool. Intensiv och engagerande. Den här säsongen gäller det för Liverpool, det är nu de ska utmana på riktigt. Kan Klopp hantera press och eventuell motgång på ett konstruktivt sätt?

K – Ken Sema. Sommarens stora svenskövergång till Premier League. Det kan bli tufft för Sema att göra ett avtryck i Watford redan första säsongen, men det ska ändå bli roligt att se vad Sema kan uträtta i Watford.

L – Leroy. Dumpad å det förskräckligaste av Joachim Löw inför VM och hur dumt det var skulle det ju inte ta många matcher att få reda på. Strålande spelare som under hela säsongen, precis som förra säsongen, kommer visa exakt vad Tyskland saknade.

M – Morata. Står i centrum för en lätt absurd anfallarsituation i Chelsea. Hyfsat tydligt en mycket kompetent anfallare men som det har gått helt i lås för. Verkar som det ser ut ändå bli en nyckelspelare för Chelseas säsong. Måste hitta formen under Sarri.

N – Neves. Dominerade stort i Wolves förra säsongen och många är mycket spända på att få se vad Ruben Neves kan uträtta i Premier League. Har potentialen att vara en av ligans bästa spelare.

O – Orken. Det har klagats under en längre tid över det engelska spelschemat och hur jobbigt det är för spelarna. Från och med den här säsongen, och från och med det tänkta vinteruppehållet, finns inte längre den ursäkten kvar att jobba med.

P – Pellegrini. Det tog inte West Ham många nanosekunder att sparka David Moyes när det stod klart att de skulle kunna anställa Manuel Pellegrini. Den charmige mannen som är tänkt att vara den som ska göra West Ham till genuin storklubb.

Q – Quadruple. Mumlades om en hel del redan förra säsongen innan Wigan och Liverpool satte käppar i det hjulet för Man City. Det kommer definitivt fortsätta mumlas om en möjlig quadrupel så länge som möjligheten finns den här säsongen.

R – Rökridåer. Något vi blivit tvingade att vänja oss vid i det extremt medialiserade Premier League där varje litet besvär eller tendens till problem är en begynnande kris och där klubbar, managers och spelare gärna vill rikta uppmärksamheten åt annat håll.

S – Sarri. På flera sätt den mest spännande manageradditionen till Premier League inför säsongen. Gjorde Napoli till ett strålande spelande fotbollslag. Kan han uppnå samma sak med Chelsea, hinner han uppnå samma sak med Chelsea? Anställd sent, kort startsträcka.

T – Tonåringarna. Ryan Sessegnon, Phil Foden, Trent Alexander-Arnold, Callum Hudson-Odoi, Diogo Dalot, Matteo Guendouzi med många fler. Det finns många tonåringar som kan göra ett stort avtryck på Premier League under säsongen.

U – Unai. Det nya ansiktet på Arsenals managerbänk. Har inte bara att ersätta en ikon på tränarbänken utan också navigera turbulens runt klubben i övrigt. Måste visa att han kan få större utväxling på en bra spelartrupp än vad Wenger lyckades med.

V – Viktor. Lindelöf Nilsson of Manchester. Hade en något lurig debutsäsong i England men har alla möjligheter att under sin andra säsong i Man Utd kliva fram och verkligen visa sin potential. Givet att han får rätt förutsättningar till det.

W – Wenger. För första gången på längre tid än vad många läsare av den här bloggen ens har dragit andan så kommer inte Arsene Wenger stå där vid Arsenals sidlinje och inte se något alls när det passar. Det var kanske nödvändigt, men känns ändå lite tomt.

X – Xherdan. Det finns sämre sätt att debutera i Liverpool på än att cykelsparka in ett mål på Man Utd. Frågan är hur Xherdan Shaqiri presterar när det är säsong på riktigt. Har en viktig funktion att fylla för Liverpool under säsongen.

Y – Yerry. Har varit på tapeten under en längre tid, inte minst sedan han nickade in målet i slutminuten mot England i VM. Har kopplats till både Man Utd och Everton, men det är Everton som ser ut att nypa honom, om det blir någon flytt alls för unge Yerry Mina.

Z – Zaha. Det stora flyttryktet inom Premier League under sommaren. Kommer Crystal Palace lyckas behålla sin livsviktige spelare eller blir det en flytt till antingen Tottenham eller Chelsea för Wilfried Zaha?

Å – Åskmoln. Fäst säkerhetsbältena och håll i hattarna för det lär finnas utrymme för bråk under säsongen. José Mourinho ser ut som ett vandrande åskväder redan och det vet vi ju hur det brukar kunna ta sig uttryck under säsongen.

Ä – Ärtan. Hade en sisådär första säsong i West Ham. Alls inte dålig men heller inte bra för den sakens skull. Ytterst kompetent anfallare och kommer han möjligen bättre till sin rätt i ett mer offensivt och ”spelande” West Ham den här säsongen?

Ö – Özil. Har befunnit sig i en tysk rasismstorm under sommaren efter några minst sagt vindstilla säsonger från hans sida i Arsenal under Arsene Wenger. Nödvändigt för Arsenals framgångar att Unai Emery får igång Özil som en del i laget.

:::

TRANSFERKOLLEN

Joe Hart, Man City till Burnley. En värvning som är framtvingad av skadorna på Tom Heaton och Nick Pope, tillsammans med det faktum att Burnley alltså måste klara av ett Europa League-kval under augusti. Det ger värvningen en tveksam status och väcker så klart frågan vad som egentligen händer när Heaton och Pope är skadefria. Det troliga är väl att en av dem säljs. Godkänd – (++)

Calum Chambers, Arsenal till Fulham (lån). Fulham gick bet på att värva Dedryck Boyata från Celtic och då verkar det som om de har gått tillbaka till vad som måste förmodas vara reservalternativet. Kan man inte köpa så får man låna. Det finns en talangfull mittback i Chambers som rimligtvis bara kan vinna på att få regelbunden speltid. Väl godkänd – (+++)

Matej Vydra, Derby County till Burnley. Sean Dyche har lobbat för att Burnley ska värva in ytterligare en anfallare mest hela sommaren. Jay Rodriguez verkar svår att lösa från West Brom. Vydra var ett lättare alternativt. Derby County hade redan accepterat ett bud från Leeds när Burnley kom och knackade på dörren. Vydra är snabb men inte så mycket mer. Underkänd – (+)

Jefferson Lerma, Levante till Bournemouth. Det blev med andra ord ingen Victor Claesson för Bournemouth. Istället blev det en 23-årig colombiansk landslagsmittfältare som har gjort stort avtryck för Levante i La Liga. Jag har länge efterfrågat lite mer tyngd och spetskvalitet på Bournemouths mittfält och det går inte att blunda för att Lerma motsvarar dessa krav. Berömlig – (+++++)

Tony Pulis verkar ha insett detsamma med sin kommentar att det var en härlig grupp spelare han hade i Middlesbrough men att spelartruppen inte är bra nog att greja uppflyttning till Premier League den här säsongen. Han påpekar hur laget har tappat sex spelare sedan förra säsongen. Utöver de tre redan nämnda även Fabio, Muhamed Besic som återvänt till Everton, samt möjligen profetiskt (?) även mittbacken Daniel Ayala.

Riktigt lika pigg är kanske inte Tony Pulis på att nämna de spelare som faktiskt har värvats till Middlesbrough. Aden Flint från Bristol City för £7m och Paddy McNair från Sunderland för £5m, båda två mittbackar i grunden, så klart. Andy Lonergan har dessutom hämtats in på fri transfer från Leeds som tredjemålvakt. Hur som helst, det har spenderats men kanske utan att riktigt ha förstärkt spelartruppen.

Det är hur som helst inte en situation som kan vara alltför uppmuntrande för befintliga spelare. Patrick Bamford säljs alltså till Leeds och förstärker en konkurrent. Adama Traoré var arguably lagets allra bästa offensiva spelare förra säsongen. Och kanske säger det något inte alldeles positivt att Ben Gibson, egen produkt och släkt med klubbens ägare, till sist väljer att lämna klubben efter att ha följt den ned i Football League.

Alldeles attraktivt kan det ju inte heller vara för de spelare som Middlesbrough är intresserade av att värva. Middlesbrough har lagt bud på Bristol Citys Joe Bryan där även Aston Villa har lagt ett bud. Middlesbrough fick likaledes ett bud accepterat på Martyn Waghorn men han verkar istället välja Derby County. Varför ska dessa spelare välja Middlesbrough istället för Aston Villa och Derby County?

Det går att ställa exakt samma fråga gällande andra spelare som Middlesbrough sägs försöka värva så här dagarna innan transferfönstret stänger. De sägs överväga ett bud på Aston Villas anfallare Jonathan Kodjia, men utöver att Aston Villa nog inte vill sälja så varför skulle Kodjia vilja byta till Middlesbrough? De sägs planera ett bud på Derby Countys Tom Huddlestone, men varför ska han vilja göra den övergången?

Ett av de mer ambitiösa ryktena gör gällande att Middlesbrough skulle vara på gång att värva Yannick Bolasie från Everton. En spelare som Tony Pulis känner väl till från sin tid med Crystal Palace. Men om Bolasie möjligen redan var tveksam till att flytta ned till Football League, krävs det i så fall inte allra minst att Middlesbrough är en seriös uppflyttningskandidat för att kunna intressera och övertyga honom?

Middlesbroughs transferfönster känns hur som helst virrigt och oplanerat, inte minst med dessa slumpmässigt stora spelarnamn i pipelinen under sista veckan. Detta har resulterat i ett missnöje och i en pessimism bland Middlesbroughs supportrar som minst sagt skapar intrycket att Middesbrough har tagit på sig samma roll i EFL Championship som den Man Utd har dragit på sig i Premier League. Allt är skit och kommer gå åt helvete!

Helt omöjligt är det väl heller inte att tänka sig att Tony Pulis försöker göra vad man skulle kunna kalla för en ”José Mourinho” med sina kommentarer angående styrkan på Middlesbroughs spelartrupp och deras chanser att gå upp, det vill säga sätta lite tryck på sin ordförande att få igenom lite värvningar. Vilket är förståeligt, alla managers försöker ge sig själva så bra förutsättningar som möjligt.

Faktum kvarstår att Middlesbrough fortfarande har en stark spelartrupp. De har en i sammanhanget mycket stark backlinje med spelare som Daniel Ayala, George Friend, Ryan Shotton och Aden Flint. De har ett starkt anfall med Britt Assombalonga, Martin Braithwhaite, Rudy Gestede och Ashley Fletcher. Där det möjligen ser något tunt ut är på centralt mittfält, men även där finns tillgång till bra spelare.

Det kommer knappast som någon överraskning för den som kan sin Tony Pulis att dennes lag riskerar vara tunt på kreativa mittfältsspelare. Pulis gillar sina lag tajta, disciplinerade och välorganiserade. Kreativiteten kommer först därefter, således i andra hand. Det var därför Adama Traoré var så viktig för Middlesbrough förra säsongen, i och med att han skapade så pass mycket på egen hand.

Det känns alltså som det tyngsta spelartappet för Middlesbrough, om vi nu antar att det faktiskt blir så, vilket verkar högst troligt. Det förklarar även Tony Pulis missnöje till stor del samtidigt som det förklarar varför Pulis till skillnad från andra spelare verkligen har försökt övertyga Traoré att stanna kvar i Middlesbrough, och detta på ett sätt som allra minst får det att rycka i skrattgroparna.

Adama Traoré ska inte lyssna på sina rådgivare menar Tony Pulis. Traorés eget bästa vore att stanna kvar i Middlesbrough och efter säsongen kommer han i princip kunna välja vilken han vill av de sex storklubbarna att gå till, hellre än att redan nu låta nöja sig med Wolves. Ganska genomskinligt naturligtvis. Det finns självfallet inga garantier att Traoré om ett år kommer vara hett villebråd för någon av dessa storklubbar.

Tony Pulis vill ha kvar Adama Traoré i Middlesbrough. Traoré var lösningen på Pulis kreativitetsproblem. Utan Traoré har Middlesbrough ett kreativitetsproblem, och det är problemet som Middlesbrough nu har att lösa innan transferfönstret stänger. Det är förvisso inte ett problem som tvunget måste lösas denna vecka. I Football League går det att låna spelare augusti ut, som sedan permanentas i januari.

Ett problem i taget. Kvällens mest akuta problem är att ta säsongens första seger hemma mot Sheffield United. Därefter kan Middlesbrough under veckan eller den kommande månaden ta tag i sitt kreativitetsproblem. Deras kanske enda riktiga problem. Vilket är svårt att tro när Middlesbrough samtidigt ägnar sommaren och försäsongen åt att göra sin allra bästa och mest gnälliga Man Utd-imitation.

Ingen i Premier League tycker synd om Man Utd, utom möjligen de själva. Ingen i Football League tycker heller synd om Middlesbrough, utom möjligen de själva. Dags att sluta tycka synd om sig själva och ta tag i sina problem istället.

Hyllman: Det gäller ju inte bara för Tottenham utan för alla lag, att när inte minst motståndarsupportrar pratar om hur saker kommer bli besvärliga för laget av en eller annan anledning så handlar det nog rätt mycket om att de hoppas att de ska bli besvärliga. Det kan möjligen få en effekt på marginalen. Det ligger kanske nära till hands att göra en jämförelse med West Ham, deras nya arena och de problem de fick. Men det finns stora skillnader. Det är Tottenhams egen arena på ett helt annat sätt än vad Olympiastadion är West Hams, och det är en flytt till ett större hem som alla i Tottenham är med på och ser som något positivt, vilket inte alls var fallet för West Ham. Det är en fotbollsarena först och främst, inte en friidrottsarena. Det finns lika stor chans att det hela blir något väldigt positivt för Tottenham, inte minst att få ”slippa” spela på Wembley den här säsongen.

Linhem: Det sägs ju statistiskt och historiskt faktiskt spela lite roll men å andra sidan lär andra faktorer vara viktigare. Det lär tas upp mer i andra kommande frågor men om man verkligen vill prata om eller tro på VM-bakfylla kan Spurs vara den mest lämpliga kandidaten. De hade många spelare i VM, Harry Kane brukar alltid börja säsongen trögt (och var Harry Kane verkligen sig själv i slutet på förra säsongen?), och så ska de då flytta in på den nya arenan. Daniel Levy om någon att vänta ut transferfönstret och göra sena affärer, hur länge kan han vänta egentligen? Dock så tjänar Spurs åtminstone på att de vet vilka de är. Samma manager, samma startelva, och det är inget gammalt lag heller. De har en mer avundsvärd position än båda sina London-rivaler och verkar mer harmoniska än Man Utd som slutade precis ovanför dem. Jag kan se dem ha en tuff start på säsongen men jag skulle tro att det inte beror på den nya arenan. Såvida inte den visar sig vara otroligt felkonstruerad på något sätt.

Eliasson: Svårt att se att arenaflytten som någonting negativt för Tottenham. Jag är nog mer inne på spåret att det kommer rendera i samma effekt som det blev för Juventus när de skiftade från delle Alpi till Juventus stadium. Den nya arenan kommer bli som en fortress of solitude för spursare. Det är deras egna arena och den är menat att symbolisera en ny gryning för klubben som en etablerad toppklubb. Möjligheten finns ju såklart att det blir en trög start på den nya arenan. Den mänskliga arten är en känslig art och psykologins makter skall givetvis inte bestridas men sannolikheten för detta känns liten i mitt tycke. Men sedan kan ju hemmaspöken och bortaspöken drabba lag mellan jämna mellanrum. Minns just när Marseille för några säsonger sedan var helt oförmögna att vinna hemma på Stade Vélodrome som tidigare hade varit rena borgen för dem. Men detta är ju inte isåfall kopplat till att det är en ny arena.

Inte en enda värvning in för Tottenham den här sommaren, men samtidigt ännu inte en enda spelare som lämnat klubben. Den enda spelaren att verkligen kopplas samman med Tottenham är Aston Villas Jack Grealish. Är det ett tecken på svaghet för Tottenham eller underskattar vi kanske än en gång kvaliteten på deras befintliga spelartrupp?

Linhem: Det jag finner mest fascinerande är nog hur det kommer gå med Alderweireld och Danny Rose. De klarade sig trots allt väldigt bra utan dem under stora delar av förra säsongen och borde kunna säljas av och ersättas smidigare. det känns ibland som att Levys stil med hårda förhandlingar och sena transfers gör det svårare för laget än vad som är nödvändigt. Jag är nästan perverst imponerad över att de ifjol hade två bra ytterbackar på varje sida men det bör gå att byta ut Danny Rose, om inte det visar sig att han är tillbaka nu. Det jobbiga kanske ligger i att man inte vill sälja till konkurrenter och att de utländska klubbar som kan betala bra är ovilliga. Det gäller väl att lita på Pochettino som manager och klubbens förmåga att hitta dugliga ersättare. Vad det gäller Grealish vore han verkligen nyttig för Spurs. De saknar en del bredd på offensivt mittfält och Grealish var otroligt bra ifjol på en nivå han aldrig varit konsekvent på tidigare. Annars tycker jag man borde hittat en bättre spelare som avlasta Harry Kane vid detta laget. Sett till hans formsvacka efter skadan under våren och en lång sommar skulle han behöva mer vila inledningsvis. Kanske är Son en tillräcklig nödlösning men det kräver att Lamela håller sig frisk eller att Lucas Moura faktiskt spelar i Tottenham eller existerar vilket jag inte är säker på. I vilket fall är Tottenham ett av få lag som inte är i behov av värvningar för att de redan har en stark trupp. Det vore trevligt att se Harry Winks komma tillbaka!

Eliasson: Mitt twitterflöde den senaste tiden har bombarderats av kritiska kommentarer riktade mot Levy angående den uteblivna satsningen. Levy uppges ha svikit Pochettino med mera och visat en brist på ambition och snålhet. Men om Levy nu inte är ambitiös och samtidigt väldigt sugen på pengar, varför försöker han då inte casha in enorma summor på Harry Kane och Christian Eriksen exempelvis? Roten till Tottenhams framgång de senaste åren är knutna till ett långsiktigt arbete. Kontinuitet och stabilitet är nyckelord där spelare och tränare tilläts växa in i sina respektive roller. Och detta gör ju Tottenham till en tämligen unik toppklubb för stunden. Jag tycker det är ganska fascinerade att man lyckats knäcka den formeln att vara en fungerade toppklubb som ändå opererar mer som ett mittenlag. Jag tycker också det blir aningen snedvridet att hävda att man borde överge dessa metoderna och det tänket som trots allt har gjort det möjligt för Tottenham att etablera sig i toppen. Sedan så går det inte att komma ifrån att Tottenham har en väldigt stark och framförallt välkomponerad startelva. Dessa storklubbsvärvningar som folk kräver löper ganska stor risk att bli misslyckade. För det är ju typ spelare som ligger kring Luka Modrics kaliber man måste värva för att garanterat spetsa till startelvan. Allt under det riskerar mest att bli flashiga bänknötare i likhet med Barcelonas värvningar. Fast flashiga bänknötare är väl passande nog vad som egentligen behövs men det är inte det som folk är ute efter med sitt klagande. De spelarna som nämns i samband med Spurs (Grealish, Zaha mfl) är ju exakt vad de behöver, stadiga och mer kvalitativa backups för startelvan är redan stark nog. Kanske någon som sätter större press på Hugo Lloris med samt som Linhem säger en stabil Harry Kane-backup.

Hyllman: Det har blivit allt vanligare att värdera ett lags styrka och förmåga utifrån hur mycket som värvas under sommaren. Det är ett ganska fattigt sätt att se på fotboll. Tottenham har aldrig, åtminstone inte under Mauricio Pochettino, varit klubben som värvat särskilt mycket. Till stor del för att det inte behövs. Det finns en tendens att underskatta Tottenhams spelartrupp, dessutom finns det en benägenhet att glömma bort spelare som redan har värvats. Lucas Moura kom till exempel till Tottenham i januari och hade väl en rätt anonym vår i en ny klubb och en ny liga, men har under sommaren verkligen sett ut att kunna ta ett kliv fram och höja Tottenham. Mittfältet är brutalt starkt. Kanske är det framför allt mittförsvaret som behöver stadgas upp, i synnerhet om Tottenham till sist beslutar sig för att sälja Toby Alderweireld.

Titlar är den stora invändningen varje gång Tottenhams nuvarande lagbygge kommer på tal, avsaknaden av titlar. De har snubblat på gränsen till titlar flera säsonger i rad nu, liksom de har nosat på en rejäl europeisk cupframgång, likt Liverpool förra säsongen, som kanske skulle vara likvärdig. Är det här säsongen då Tottenham täpper igen käften på tvivlarna?

Eliasson: Egentligen är det väl ganska fånigt med pokaler av alla dess slag när man tänker efter. Mänskligheten är likt alla andra sorters varelser på planeten en simpel sort, vi behöver något materialistiskt att ta på som kan symbolisera vår framgång. Troféer blir ju som bestående stenblock som man alltid kan peka mot oavsett väderlek. För Tottenham liksom alla klubbar så är det viktigt av denna anledningen. Tottenham blir ju inte mer utav en etablerad toppklubb bara för att man vinner en inhemsk cuptitel men känslan hos gemene man kommer vara att man blir det. Sedan så har titlar små som stora en positiv effekt på spelartruppen med eftersom fotbollsspelare är människor i samma anda som oss övriga. Jag tror till exempel att Europa League-titeln som Simeone bärgade under sin första säsong med Atletico hade en positiv effekt på säsongen som kom efteråt som renderade i en ligatitel. Skulle vara intressant att se om någonting liknade skulle ske som resultat för Tottenham. För en titel oavsett storlek ger spelarna känslan att de befinner sig på rätt väg.

Hyllman: Det är ju så förbannat små marginaler, åtminstone när det kommer till cupspelet. Och när ett lag börjar häcklas för att ha misslyckats efter att ha förlorat en cupsemifinal så känner man kanske att häcklarna missar helheten eller väljer att blunda för helheten. Ungefär som de som häcklar Jürgen Klopp för att vara en loser efter att ha förlorat tre cupfinaler. Allt detta sagt, Tottenham måste täppa igen käften på tvivlarna, och deras allra bästa chans att göra det kommer vi hitta i någon av de båda cuperna. Till ligatiteln är de kanske kandidater men knappast favoriter. Däremot har de all potential i världen att göra ett avtryck i Champions League, vilket de i själva verket visade redan förra säsongen både i gruppspelet och i åttondelsfinalen mot Juventus.

Linhem: Jag tycker också tjötet om Spurs uteblivna titlar är ganska löjligt. Jag tror också Tottenham har goda chanser på en cuptitel eller längre avancemang i Europa än tidigare. Tror som sagt mest att Spurs kanske får en trög start men cuper avgörs inte förrän långt senare. De andra toppklubbarna har trots allt i hög grad dominerat det inhemska cupspelet. Om man ska vara jobbig kanske det här också det syns att Tottenham förlitar sig för mycket däruppe på Kane som välbehövligt bör få vila i en del cupmatcher. Tottenham har trots allt en fin historia av cuptitlar så varför inte tippa en FA-cupvinst? Ligacupen hoppas jag går till något mindre och roligt lag. Låt oss se typ West Ham i Europa League om inte ett Championship-lag, förstås. Leeds lär ju inte hunnit springa in i Bielsa-väggen innan Ligacupfinalen, eller? Spurs vinner FA-cupen och Vorm är helt briljant, får till och med spela finalen?

Hur går det då för Tottenham i ligan den här säsongen? Linhem har ju redan snuddat vid det där med VM-koma, men är det verkligen så mycket värre för Tottenham än för andra klubbar däruppe? Tottenham behöll sin plats bland topp fyra förra säsongen, trots Wembley med mera. Kommer de behålla sin plats bland topp fyra den här säsongen också?

Hyllman: Många fransmän, belgare och engelsmän i Tottenham, så de har så klart varit hårt drabbade av VM på så vis. Men vi kan samtidigt titta på klubbar som Chelsea, Man City och Man Utd och konstatera att även de har det rejält jobbigt med VM. Det är kanske Arsenal och Liverpool som har haft det lättast i det avseendet, och det kan ju visa sig väl så viktigt för dem över säsongen. Det blir som vanligt en tuff fajt om de sex topplatserna, men till sist tror jag nog ändå att Tottenhams väloljade maskin tar dem över strecket den här gången också. Tottenham slutar trea. – (3)

Linhem: Jag tror faktiskt att de många bäckarna små av VMs efterverkningar, nya arena, och Spurs sena affärer (antar jag) kommer påverka Spurs inledningsvis. Antagligen blir det lite Tottenham i kris-snack under augusti men sedan tror jag att Spurs återgår till det imponerande lag man varit i flera säsonger nu. Harry Kane får spela sig i form helt enkelt. Annars känns det väldigt likt förra säsongen. Dele Alli har säkert en bättre säsong än han får uppmärksamhet för och fortsätter utvecklas som spelare. Eriksen är fenomenal. Dembele lär fortsätta kanske tappa lite av det som gjorde honom så otrolig men inte tillräckligt för att sabba det där fina maskinrummet. Backlinjen går bra, både som trio och kvartett. Lloris är Lloris, jättebra med vissa misstag. Hoppas som sagt se Harry Winks tillbaka och att de hittar en passande backup till Harry Kane. Son är för bra i sin nuvarande roll för att flyttas på i nödfall. Bra i Europa och vinner en cuptitel. Slutar bekvämt trea och är hyfsat länge med i denna inte helt obefintliga titelstriden. – (3)

Eliasson: Egentligen så befinner sig mina tankar på en liknande bana som de flestas där tredjeplatsen är go-to för Tottenham. Men det blir ju så väldans tråkigt och ensidigt om alla tippar lika så jag tar motvilligt på mig rollen som negative Nancy i denna skara.  Jag tänker mig att toppen i år kommer vara mycket tajtare och jämnare än tidigare där tredjeplacerade och sjätteplacerade laget kan komma att skifta plats med varandra under de sista två omgångarna. Och på grund av detta så löper Tottenham risken att dra det kortaste strået om inte annat för detta eviga käbblet inom deras egna supporterled om vilken enastående förlorarklubb de är. Detta skulle också ha dystra konsekvenser för oss övriga stackare då detta skulle leda till en hel drös med artiklar och krönikor i bland annat svensk sportmedia beskrivande Tottenhams förlorarkultur. Detta eftersom antalet Tottenhamsympatisörer inom den svenska journalisteliten är på en närmast överdriven nivå. Skulle man även som i mitt tips sluta efter Arsenal i tabellen så kommer ju kanonjärernas lasagnetjabbel att upptas återigen vilket kommer väcka kräksmak (passande nog) hos en. Förhoppningsvis så lyckas Pochettino motverka allt detta genom att plocka hem en cuptitel innan säsongen summeras så man slipper gå i idé i björngrottan efter säsongen. Tottenham slutar sexa. – (6)

Vissa rykten är temporära, andra är mer permanenta. Dessa mer permanenta rykten kan sammanlagt bilda vad som med ett ord brukar beskrivas som transfersagor. Långkörare som än slinker hit, än slinker dit, och slinker ned i diket. Lika självfallet finns de sagor som till sist får sin lyckliga konklusion och faktiskt blir verklighet. Huruvida alla sedan lever lyckliga i alla sina dagar är en annan sak.

Helt självklart är att det är de stora klubbarna som är mest populära att bygga rykten omkring. Dels är det naturligtvis de klubbarna som kan göra de största, dyraste och mest spektakulära värvningarna. Dels är det även klubbarna med flest supportrar och som genererar mest intresse, mest klick och mest fortsatt spekulation. Det innebär också att det är dessa klubbar som omgärdas av mest rent ljug.

Vilka transfersagor är då störst, bäst och vackrast den här sommaren som fortfarande är aktuella så här tre dagar inför det engelska transferfönstrets stängande? De sagor om vilka vi ofrånkomligen kommer matas med rykten och spekulationer under de närmaste dygnen. Det är vad den här bloggen är tänkt att sammanfatta. Transfersagor kan vara som alla andra sagor, innehålla både sanning och osanning i en salig röra.

Det hela kompliceras en hel del av att England stänger sitt transferfönster för att köpa spelare på torsdag kväll, samtidigt som det fortfarande kan säljas spelare till klubbar i andra ligor ända fram till slutet av augusti som vanligt. Tanken är självklart att sedan denna veckas deadline har passerat kommer engelska klubbar vara extremt ovilliga att sälja för dem viktiga spelare som i så fall inte kan ersättas.

(1) Man Utd och Old Toby

Att Man Utd har varit ute efter att värva en mittback i allmänhet och Toby Alderweireld i synnerhet är världens just nu kanske sämst hållna hemlighet. Frågan är väl mest om det faktiskt blir av, Daniel Levy är notoriskt svår att ha att göra med, men här är det ändå en spelare som de antas vilja sälja. En handfull mittbackar har paraderats runt som någon slags rökridåer i den här transfersagan, såsom Harry Maguire, Yerry Mina och nu senast Jerome Boateng, men allt ser hela tiden ut att återkomma till Alderweireld. Det kommer surra med mängder av andra rykten runt Man Utd, som är ett namn som kastas runt för mer eller mindre varenda spelare, men det här är transfersagan det kommer handla om de kommande dygnen.

(2) Chelsea och deras Belgian Blues

Thibaut Courtois valde att inte rapportera tillbaka till träning med Chelsea i ett försök att tvinga igenom en flytt till Real Madrid. Det är kanske inte ett drag som borde komma som någon överraskning för Chelsea givet att Courtois agerade på exakt samma sätt för att en gång få flytta till Chelsea. Hittills under sommaren har Chelsea bara värvat Rob Green som målvakt och det är ju knappast någon ersättare. Courtois kan så klart säljas under hela augusti men tänker sig Chelsea att faktiskt sälja honom så lär de vilja värva en målvakt de kommande dygnen. Ännu mer delikat blir det givet att Courtois försöker få med sig Eden Hazard också, men den gubben lär bli svårare att driva igenom.

(3) Man City och Jakten på den försvunne Jorginho

De hade ju bespetsat sig på Jorginho och trodde nog att den värvningen var i hamn innan Maurizio Sarri blev klar för Chelsea och övertygade Jorginho om att följa med honom istället. Då blev snacket omedelbart istället från Man City-håll att de nog egentligen inte behövde värva någon till den positionen. Ett mönster vi känner igen från tidigare icke-värvningar. Mycket riktigt, samma mönster säger att Man City ändå till sist i transferfönstrets elfte timme ger sig in och försöker värva en annan spelare. Kring detta kommer mycket tjafs ägnas de kommande dygnen.

(4) Everton och Montezumas hämnd

Från att inte ha värvat just någonting till att värva både det ena och det andra. Everton har redan slagit något slags transferrekord med att ha värvat Richarlison från Watford, en typisk Marco Silva-värvning. Everton ihärdar däremot med sydamerikanska värvningar, sägs ha dragit det längsta strået vad gäller Yerry Mina till sist och sent under gårdagen meddelades det att de även vunnit dragkampen om den väldigt talangfulle brasilianske yttermittfältaren Bernard, som både Chelsea och West Ham tittat på med fuktiga ögon. Det är samtidigt värvningar som verkar dra ut på tiden.

(5) Tottenham och Teorin om ingenting

Vem ska egentligen Tottenham värva, om de över huvud taget ska värva någon alls? Det har blivit allt vanligare inom den moderna fotbollen att bedöma ett lags styrka utifrån hur mycket de värvar under sommaren, så när ett lag inte värvar under sommaren både gör det de egna supportrarna nervösa och får omvärlden att tänka att laget är svagare än vad det var förra säsongen. Tottenham är en storklubb, storklubbar ska ju värva spelare under sommaren annars är de inga riktiga storklubbar, alltså måste Tottenham värva spelare under sommaren. Alternativet är att Tottenham blir den enda klubben i Premier League att inte värva en enda spelare den här sommaren. Det vore kanske på sitt sätt en jäkla transfersaga det också.

:::

TRANSFERKOLLEN

Salómon Rondón, West Brom till Newcastle (lån). Ofrånkomligen var det så att Newcastle behövde värva en anfallare då de var alldeles förskräckligt tunna där. Och eftersom situationen är som den är i Newcastle så lånar de alltså en anfallare hellre än köper en anfallare. Rondón är en bevisat skicklig anfallare som kan prestera i Premier League. Bra värvning på så vis. Väl godkänd – (+++)

Aston Villa startar säsongen alltjämt med Steve Bruce som manager. Det återstår att se om de även avslutar säsongen med Bruce som manager, men för stunden är det hur som helst Bruce som fått ännu en chans att visa att han kan ta Aston Villa tillbaka till Premier League. Det såg ett tag ut som om han inte skulle få den chansen, och att Aston Villa istället skulle anställa Thierry Henry som manager.

Det var många som förvånades över det ryktet. Det var också många som var väldigt skeptiska. Det gjordes två webbundersökningar där Aston Villas supportrar fick välja mellan Steve Bruce och Thierry Henry. 4,000 besvarade den första undersökningen där 71% sade sig föredra Bruce. 5,000 besvarade den andra undersökningen där 59% sade sig föredra Bruce. Detta beror knappast på någon större kärlek till Steve Bruce.

Timingen kan så klart förklara mycket. Detta var för två veckor sedan, det vill säga en mycket kort tid innan kvällens säsongspremiär. Thierry Henrys fullständiga oerfarenhet kan också vara en faktor. Men en väl så avgörande faktor kan vara insikten att Thierry Henry eventuellt vore en progressiv anställning, men att Aston Villa ännu inte är i nära av att vara en progressiv fotbollsorganisation. Som sagt, timing är betydelsefull.

Beslutet att behålla Steve Bruce som manager har köpt Aston Villa tid. Dels kan de genomföra den här säsongen med en manager som är införstådd både med klubbens organisation, supportsystem och med spelartruppen. Dels har de nu ett år på sig att förnya och utveckla klubbens organisation och kompetens. Om ett år kan värdera läget igen, utvärdera de möjligheter som finns, men göra det från en bättre position.

Aston Villas nya ägare, Nassef Sawiris och Wes Edens, är säkert väl medvetna om att ett av de vanligaste misstagen en ny ledning brukar göra sig skyldig till är att vilja förändra alltför mycket alltför snabbt. Ofta finns ett värde i att hellre skynda långsamt och arbeta mer metodiskt över tid. När det råder turbulens kring ägare och ledning finns ett värde i att andra delar av klubbens verksamhet präglas av stabilitet.

Det kan inte heller glömmas bort att Steve Bruce är väl bevandrad i Football League och har haft framgångar där. Han har heller inte gjort något dåligt jobb med Aston Villa, även om det inte blev uppflyttning förra säsongen. Trots allt var han i slutänden en enda match från att ta dem till Premier League förra säsongen. Det finns alltså goda skäl att faktiskt ge honom en chans till att träffa måltavlan.

I synnerhet som Aston Villa fortfarande har att jobba med financial fair play. Det är i och för sig ett problem som tämligen omedelbart skulle vara åtgärdat om de exempelvis sålde Jack Grealish till Tottenham, som har varit en återkommande punkt på agendan de senaste veckorna. Även James Chester kan bli föremål för försäljning. Men i ett sådant läge kan det vara klokt att inte gunga båten mer än vad den redan gör.

Helt omöjligt är det så klart inte att Aston Villa faktiskt omvärderar sitt förhållande till dessa financial fair play-regler. Football Leagues avtal med QPR att endast behöva böta £17m över en tioårsperiod för sina omfattande brott mot detta regelverk visar att det inte behöver kosta särskilt mycket att strunta i dessa regler. Att behålla både Jack Grealish och James Chester är alltså något Aston Villa mycket väl kan överväga.

Aston Villa har däremot knappast värvat ihjäl sig. De har hittills lånvärvat målvakten André Campos Moreria, en av Jorge Mendes klienter enligt känt Wolvesmanér. Ett sätt att fylla ut spelartruppen relativt billigt och rundandes regelverket. De har även lagt ett bud om £6m på Bristol Citys vänsterback Joe Bryan, vilket åtminstone visar att Aston Villa har fått nytt liv under sina nya ägare.

Varje säsong inleds med en blandning av oro och optimism. Aston Villa är inget undantag på så vis. Men där den här säsongen hade kunnat inledas med 80% oro och 20% optimism så går nu Aston Villa in i säsongen med omvänd fördelning, 80% optimism och 20% oro. Det är kanske inte optimalt men det är heller inte riktigt så illa som det hade kunnat vara, och som det länge såg ut att bli.

Hull City, kvällens motståndare, hade nog exempelvis gärna bytt plats.

Linhem: Med tanke på hur lite sentimentalitet Southampton visat sina managers tidigare känns det fel att behålla Mark Hughes bara för att han höll dem kvar. Å andra sidan finns det inte mycket hos Southampton som tyder på att de försöker återta sin position på övre halvan. I en liga som bara blir starkare kan den avsaknaden av ambition vara förödande. Varför försöker man inte hitta sin nästa Pochettino? Har ledningen tappat intresset eller är man försiktiga just för att nedflyttningshotet som dök upp ifjol gjorde dem oroliga? Det finns en del saker som jag gillar med Southampton men de känns ganska oinspirerade och det finns en risk att den här säsongen inte blir bättre än förra. Jag har en kort fråga till er andra: När Mark Hughes får sparken denna säsongen, kommer han då ta steget ner till Championship för sitt nästa managerjobb (likt Tony Pulis, Paul Clement, Steve McClaren m fl) eller ta ett tv-jobb? Eller svarsalternativ C – ”annat”.

Eliasson: Det som hänt Southampton är någonting som tenderar att hända lite mindre klubbar som går riktigt bra under en längre tid. Man börjar gradvis tänka lite för mycket om sig själva. Man börjar överge vad som gjorde en så väldans framgångsrik utan att förutsättningarna egentligen har förändrats. Man ska ju komma ihåg att Southampton exempelvis har värvat liknande spelare sedan återtåget till Premier League. Det vill säga spelare från mindre europeiska ligor som är långt ifrån garantier på den här nivån. Men de flesta värvningar som de gjort har planat ut riktigt väl. Och anledningen till detta beror på att man har haft ett skickligt scouteam samt en tydlig spelmodell. Man har ”specialistvärvat” som jag kallar det för. Man har alltså inte värvat överdrivet skickliga mångsysslare utan man har värvat spelare som är bra på en specifik sak och sedan sett till att sätta den här spelaren i en roll på planen som framhäver just den specifika egenskapen. Men detta tänket försvann under förra säsongen när man istället för att värva spelare från Feyenoord istället värvade in spelare från storklubbarnas överskottslager och sedan slängde man bara in dem på planen i hopp om att de skulle lyckas lösa det på egen hand. Om Mark Hughes är rätt man att föra helgonen tillbaks till det vinstgivande spåret råder det en befogad tveksamhet kring. På sätt och vis så känns det aningen poetisk med walesaren i Southampton eftersom även han helt tycks ha gått vilse de senaste åren. Både Hughes och Southampton har exakt samma mål i år, att hitta tillbaks till sig själva igen. Sedan tiden i Blackburn så upplever jag att Hughes strävan efter respekt och beundran har blivit till en nackdel. Han har blivit sin egna värsta fiende. Han saknade förmågan att förvandla Stoke till ett skönspelande ”Mini-Barcelona” men vägrade acceptera detta vilket ledde till att skutan successivt sjönk mot botten. Han började framstå som en fattigmans Wenger under sista tiden där. Kan Hughes acceptera att de fina foajéerna inte är var han hör hemma utan hitta tillbaks vad han gjorde så bra i Blackburn så finns det i alla fall en chans att detta blir lyckat.

Hyllman: Min gissning är väl att Hughes i så fall skulle göra ungefär som han gjorde förra säsongen när han fick sparken då. Det vill säga invänta att någon annan klubb i Premier League hamnar i trubbel och sparkar sin manager och nödanställer Hughes. Vem vet, Newcastle kanske… Jag var väldigt skeptisk till att Southampton behöll Mark Hughes efter förra säsongen, och såg det nog mest som en slags latmansgrej att de hellre behöll vad de redan hade än öppnade upp den burken med maskar igen. Risken som jag ser det är att de hamnar i ett kortsiktighetens ekorrhjul där de sparkar Hughes under säsongen, tvingas hitta något snabbalternativ under säsongen och sedan upprepas samma procedur som förra säsongen. De kan ha missat en chans att förekomma den cirkeln den här sommaren.

Jannik Vestergaard, Angus Gunn, Mohamed Elyounoussi och Stuart Armstrong har samtliga värvats in under sommaren. Samtidigt har Dusan Tadic sålts till Ajax. Det senare var kanske oundvikligt, men Southampton känns ändå som om de har gjort ett starkt transferfönster. Är det något ni fortfarande saknar så här några dagar innan fönstret stänger?

Eliasson: Är man Southamptonsupporter så lär man ha lite positiva vibbar kring det här fönstret, för att det påminner lite grann om hur en värvningsstrategi såg ut tidigare för att knyta samman det med min tidigare kommentar. Hade Southampton haft en Pochettino eller en Koeman på tränarbänken så hade jag varit övertygad om att många av dessa tillskott skulle bli väldigt användbara men det är just Hughes som sprider denna osäkerheten. Linhem har naturligtvis rätt i att en striker saknas. Gabbiadini exempelvis är ju inte nödvändigtvis en naturlig nia utan gör sig väl mer användbar i rollen som släpande bakom en Charlie Austin typ. Italienaren är en svår gåta att lösa dock. Han främsta egenskaper är traditionella sådana som att han till exempel har ett väldigt bra skott och kan skjuta med kraft från stillastående position. Hans svaghet såsom jag upplever det som ligger i hans spelsinne. Och den här typen utav spelarna tenderar att orsaka migrän för både tränare och supportrar. För att få ut maximalt ur italienaren så måste man nog skräddarsy en tydlig roll åt honom. Egentligen så ska ju alla spelare i Southampton ha väldigt skräddarsydda roller.

Hyllman: Jag tycker Southampton har gjort ett starkt transferfönster i meningen att de åtminstone har adresserat det som har varit problemet under en längre tid för laget. De värvar en anfallare, de värvar en kreatör, de värvar en mittback, alla tre positioner i laget som har saknats. Det finns talang och potential i samtliga de spelare de värvar även om det med rätta också kan sägas att de måste visa sig redo att prestera på den här nivån. Det krävs således ett litet leap of faith, både gällande spelarna och gällande Mark Hughes förmåga att skapa ett system i vilket dessa spelare kan växa. Jag kan också uppleva att det saknas muskler på det där mittfältet.

Linhem: Ett transferfönster bestående av en norrman, en skotte, en dansk, och en son of a Gunn låter mer som ett skämt. Armstrong kom billigt efter en skadedrabbad säsong, Gunn är orutinerad men var imponerande i Norwich, och man undrar hur bra Vestergaard kan vara när han och tyska landslagsbacken Ginter inte räckte till mer än ett mediokert Gladbach-försvar. Elyounoussi kan säkert vara bra men han har som bäst spelat i Schweiz. Det Saints saknade ifjol och fortfarande saknar är effektiviteten därframme. Mer konkret behöver de en frisk Charlie Austin och en Gabbiadini som inte är bra bara i några matcher. Eller en ny bättre anfallare helt enkelt. Värvningarna av Armstrong och Elyounoussi är åtminstone försök att ta in målfarliga spelare till andra positioner. Det har man sedan tidigare är en hel trojka av unga mittfältare som kan göra det mesta och bör bli bättre. Det finns ett scenario där Southampton blir ännu tåligare defensivt och mer effektiva framåt till den grad att de hotar övre halvan, men det skulle kräva att väldigt mycket går rätt och jag har svårt att se Mark Hughes vara rätt manager för det. Och även om Charlie Austin är en långtida fascination, jag söker fortfarande svaret på varför hans enda dålig säsong (gjorde bara fem mål!) i non-league kom den säsongen när han spelade i sin hemstad Hungerford, tror jag varken hans knän eller målskytte kan stödja ett bra lags anfallspel.

Southampton känns som om de står på kanten av vad de har varit och vilka de vill vara. De har haft stora framgångar under 2010-talet men har börjat få slut på energi och idéer. Vad måste de göra för att få ny energi och ladda på med nya idéer, och vilka förväntningar är egentligen realistiska på Southampton?

Hyllman: Linhem ställde väl egentligen en ganska bra fråga i sitt första svar, varför försöker man inte hitta sin nästa Mauricio Pochettino? Visst, det är väl kanske lättare sagt än gjort, de växer knappast på träd och de är naturligtvis väldigt svåra att känna igen innan man har smakat på dem, men det är ändå vad jag tror i slutänden kommer krävas. Men har Southampton samma visionära ledarskap som de hade på den tiden med Nicola Cortese, som den gången hade sin version av Mark Hughes i Nigel Adkins men som ändå såg längre framåt i tiden än någon annan? Situationen är å andra sidan inte alldeles olik, med ett Southampton som fajtades runt nedflyttningsstrecket. Den gången vågade Southampton ta en kalkylerad risk. Den här gången andas tendenserna mest av allt riskminimering.

Linhem: Det är väl sant, Mark Hughes är som gjord för att ta över Cardiff efter Warnock. Eller Watford för den delen. Skulle dock vilja se Hughes i större Championshiplag. Något som verkar vara ett genomgående tema för mig i denna serien är att jag tycker lag får en guldstjärna bara för att de förstärker på rätt positioner, trots att det i flera fall känns som de finnas bättre versioner av dessa spelare. Kanske är det rimligare för Southampton att á Confucius sikta på bra istället för perfekt då man ofta gjort väldigt mycket med till synes halvbra spelare men jag hade velat se dem göra mer. Om Southampton spelar 3-5-2 låter det rimligare att Elyounoussi är värvad som anfallare men han spelade i stort sett bara anfallare för Basel i Champions League och framstår mer som en släpande anfallare bakom Austin likt Gabbiadini än en Austin-ersättare. Kanske kan Gabbi och Elyounoussi spela tillsammans men det är mycket begärt av två ganska oprövade målskyttar. Tror Southampton behöver en ny (och nytänkande) manager framför allt och ger honom  både förtroende och större resurser. Även om jag tappade förtroendet på Koeman när han petade Mané för att spela 3-5-2 var det också mer ambitiöst än att fortsätta med Hughes. Det finns mycket spännande ungdom i Southampton som förtjänar bättre.

Eliasson: Man glömmer ju som sagt bort lite grann vilken chansning Pochettino var en gång i tiden. Argentinaren hade visserligen gjort ett par hyfsade år i Espanyol där han tvingades arbeta med små resurser men det hade slutligen resulterat i stöveln. Det måste ha funnits en stor kompetens och fingertoppskänsla i Saints på den tiden för att ta det beslutet. Pellegrino anställningen i jämförelse då kändes snarare som något amatörmässig. Pellegrino fick jobbet därför att hans namn påminner om Pochettinos och han hade en lyckad säsong i Spanien med en mindre klubb är min känsla. Drömvalet för Southampton alla kategorier hade varit Quique Setién som visat upp en strålande förmåga att lyckas få till ett vinstgivande skönspel med ett begränsat material. Det var nog detta man hoppades på att Pellegrino skulle mäkta med men så saknade man kunskapen om att argentinaren var en Benitezlärjunge vars Alavés nådde framgång genom en stark försvarsenhet, ett löpstarkt och robust innermittfält samt ett hyfsad omställningsspel. Inte exakt det som Southampton letade efter. Till klubbledningens försvar så finns tämligen få passande kandidater för jobbet men å andra sidan så var läget liknande då Pochettino anställdes. Men jag är enig i teorin om att Hughes endast är kvar därför att det känns bekvämt för stunden.

Vad tror vi då om Southampton den här säsongen, kan de höja sig upp ur det nedflyttningsträsk de befann sig i förra säsongen? Var någonstans i tabellen landar de och hur lyckas de i cupspelet?

Hyllman: Av någon anledning har jag valt att tro på Southampton den här säsongen, åtminstone på att de återvänder till den standard som de lyckades hålla flera säsonger innan den förra säsongen. Om detta beror på att de tar sig dit med Mark Hughes hjälp eller om de tar sig dit sedan Southampton hittat en ersättare till Hughes kan jag inte riktigt bestämma mig för. Hughes är ingen höjdare med cuperna så där tror jag bara på en möjlighet i FA-cupen om det kommer en ersättare. Jag har räknat med att Southampton får bättre ordning på sitt spel och tror att de till sist slutar åtta. – (8)

Linhem: Imponerad av hur du tänkte dig till Southampton som åtta efter ”riskminimering”. De har å andra sidan tidigare haft en bra säsong efter ha sparkat en manager tidigt. Jag tror dock ganska lite på Southampton. Deras försvar är gediget och det känns som att spelare blir bättre där. Lite orolig över att man förlitar sig på två unga målvakter i Alex McCarthy och Angus Gunn men det är å andra sidan två bra unga målvakter. Gillar mittfältet även om det känns lite likadant och fullt med mer offensivt villiga spelare. Äntligen Højbergs år? Men kommer tillbaka till att jag inte tror de har tillräckligt med eldkraft för att göra mål på regelbunden basis och deras offensivt villiga mittfältare känns mer som nyttiga hockeyassist-kreatörer än att de gör mål från mittfältet eller slår avgörande passningar. Tadic som ändå i sina bästa stunder var en stjärna till playmaker kommer saknas. Kanske är Charlie Austin knästarkare denna säsongen. Tror Southampton blir kvar i nerflyttningsstriden så länge de inte hittar en smart managerlösning. Har svårt att bestämma mig för om jag tror dem eller ett kommande lag ska bli mitt tredje lag att åka ur. Får väl lita på att Southampton helt enkelt är bra nog defensivt och lyckas peta in fler chanser än de gjorde ifjol. För de behöver bli bättre för att inte åka ur. Kanske är Sam Gallagher eller något annat ungt helgon äntligen redo för att göra mål i Premier League? – (17)

Eliasson: Jag är mer inne på Linhems linje än Hyllmans. Även om jag skulle vilja tro på Hughes. Jag är en stor beundrare av historier om uträknade föredettingar som tar sig tillbaka. Men vad talar egentligen för Hughes här? Det måste arbetas in mycket tydligare mönster än det man såg i Hughes Stoke där man till synes sköt från höften. Just på grund av att Hughes förtroendekapital inte är det högsta samtidigt som klubbledningen visat upp en större tveksamhet senaste åren kring att behöva ta tuffa beslut talar för ytterligare en jobbig säsong. Jag tror dessvärre för Southamptonsupportrarna att walesaren gör det tillräckligt bra för att slippa få sparken under majoriteten utav säsongen. Och när man väl börjar leva riktigt farligt mot slutskedet av säsongen så har räddningståget passerat och chansen att återigen göra en Keanu Reeves och ducka från dödskulan är borta. Southampton halkar på mållinjen och ramlar ur Premier League i sista omgången. – (18)

Veckan kan alltså ägnas åt diverse nedräkningsövningar. Det säger sig själv att på fredag kommer det handla om de tio bästa värvningarna, då det råkar vara dagen efter att transferfönstret stängt. De fyra dagarna dessförinnan kan däremot handla om lite olika saker och där går det ju fortfarande att komma med eventuella önskemål. Denna dag kommer jag däremot fundera över ligans 20 managers säckastatus.

Vi vet att det blir allt tuffare att vara manager i Premier League. Varje manager får allt kortare tid på sig på jobbet innan det börjar blåsa kallt omkring dem när inte resultaten går lagets väg eller när det där jobbiga strecket börjar komma alltför nära. Och givet att det är så förskräckligt jämnt under de sex stora klubbarna, är det relativt få klubbar som kan luta sig tillbaka och genomföra säsongen i lugn och ro.

Nio klubbar i Premier League bytte förra säsongen manager mitt under säsongen, vissa av dem till och med flera gånger. Det är med andra ord halva ligan som vid något tillfälle under säsongen fattar beslutet att sparka sin manager. Värt att konstera också att bara två av dessa klubbar avslutade säsongen på övre tabellhalvan, och ingen av dem befann sig på övre halvan när de faktiskt sparkade sin manager.

Att vara manager i Premier League innebär alltså att sitta löst på sitt jobb. Men det gäller å andra sidan inte alla managers i Premier League, och även i den utsträckning managers sitter löst så sitter de löst i olika utsträckning. Vi vet exempelvis att några managers sitter säkrare än berget såsom Pep Guardiola, Jürgen Klopp, Mauricio Pochettino, Eddie Howe, David Wagner, Chris Hughton och Sean Dyche.

Sedan finns det några managers som sitter stabilt inledningsvis men där det kan börja gunga under fötterna om resultaten rinner iväg åt fel håll, såsom José Mourinho, Maurizio Sarri, Unai Emery, Roy Hodgson, Marco Silva, Manuel Pellegrini och Nuno Espirito Santo exempelvis. Men, för att ställa saken på sin spets, vilka är de fem managers som i fallande ordning är mest sannolika att få sparken först i Premier League?

(1) Neil Warnock, Cardiff

Det kan inte glömmas bort att Warnock stod för en av de stora bedrifterna förra säsongen som över huvud taget tog Cardiff till Premier League. Nu säger han att om han lyckas hålla Cardiff kvar i Premier League så vore det hans största bedrift under 38 år som manager. Det faller sig naturligt varför han säger en sådan sak. Han är trots detta den manager som riskerar sparken först av alla av egentligen två anledningar. Dels är Vincent Tan en karaktär. Dels är Cardiff ett lag som ganska tidigt riskerar parkera sig i botten av tabellen.

(2) Mark Hughes, Southampton

Det är svårt att föreställa sig att Mark Hughes har en särskilt stark ställning i Southampton givet att han nödanställdes som manager under förra säsongen för att hålla dem kvar i Premier League. Han lyckades på håret men det var aldrig riktigt tydligt varför Southampton valde att inte ersätta honom i somras annat än att det var mer bekvämt att behålla vad man hade än att börja leta manager igen. Om Southampton får problem igen den här säsongen som förra säsongen, vilket alls inte är otroligt, så kommer det ligga mycket nära till hands att sparka Hughes.

(3) Javi Gracia, Watford

Let’s face it, Watford sparkar managers. Det har på något sätt blivit vad de gör, oavsett om de vill det eller ej. Förra säsongen ville de nog det egentligen inte, men kände sig trots det till sist tvingade. Det var lite svårt att få något grepp om Watford under Javi Gracia förra säsongen, de kändes ganska anonyma och intetsägande. Deras schtick har på något sätt varit att inleda säsongen starkt för att därefter kvickt falla samman. Någon gång måste den trenden brytas, på det ena eller det andra sättet. Det riskerar bli det ena sättet den här säsongen och då ligger Gracia pyrt till.

(4) Rafa Benitez, Newcastle

De är knappast överens, Mike Ashley och Rafa Benitez. Vi vet redan från rapporter att Newcastles klubbledning redan har pimpat ut Benitez till det spanska förbundet, och att de nog alltså gärna blir av med Benitez även om de inte vill framstå som att de ger honom sparken, och säkert heller inte betala dennes avgångsvederlag. Det pågår någon slags stand-off mellan Benitez och klubbledningen, och även om supportrarna är helt och hållet på Benitez sida, om resultaten börjar svikta vilket givet situationen inte är alldeles osannolikt, är det svårt att se Benitez bli kvar säsongen ut.

(5) Claude Puel, Leicester

Oavgjort mellan Puel och José Mourinho om femteplatsen på listan men Puel vann i tiebreak. Det grymtades och mumlades om Puel i Leicester redan under förra säsongen även om det är lite svårt att veta exakt hur mycket och i vilken utsträckning det mest hade att göra med missnöjda spelare. Men var det ingen tillfällighet så kräver det att Leicester gör en stark säsong för att Puel ska sitta säkert. Frågan är alltså om Leicester gör en stark säsong. För första gången utgör de som var med och vann ligan en minoritet i det lag som är kvar, Leicester befinner sig alltså i en viktig övergångsperiod.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ben Gibson, Middlesbrough till Burnley. Till sist ger sig alltså Burnley in i matchen och det blev med en tung värvning av en etablerad mittback från Middlesbrough. Viktig förstärkning av en backlinje som ska hålla både för Premier League och förhoppningsvis även för Europa League. Gibson passar utmärkt in i Burnleys spelidé, smart värvning av Burnley. Väl godkänd – (+++)

Rachid Ghezzal, Monaco till Leicester. Leicester har sina största framgångar någonsin med hjälp av en algerisk yttermittfältare. Leicester tappar algerisk yttermittfältare, och ersätter honom kvickt därefter med en algerisk yttermittfältare. Varför ändra ett vinnande koncept?! Det är kanske en smula orättvist, men man undrar hur välscoutad den här värvningen egentligen är. Men Claude Puel borde känna till spelaren. Godkänd – (++)

Att anställa managers först och främst utifrån deras CV har varit Chelseas modell ända sedan Roman Abramovich för 15 år sedan köpte klubben. Chelsea har bytt managers mer eller mindre hela tiden men varje manager har haft ett track record av att ha vunnit titlar, ha vunnit VM, ha vunnit Champions League, ha vunnit Europa League, ha vunnit ligan. Att vara en vinnare har setts som ett nödvändigt kriterium för Chelsea.

Maurizio Sarri är ett tvärt brott mot detta mönster. Sarri har varit manager i 28 år men ännu inte vunnit en enda titel. Han har i själva verket tillbringat endast fyra av dessa 28 år i en högstadivision, i Serie A. Han är dessutom med sina 59 år en gammal manager och har alltså inte heller ungdomligheten för sig. Det är en helt annan anställning än vad Chelsea brukar göra. Det skulle kunna beskrivas som en modig anställning.

Arsenal undvek med andra ord risk i sin manageranställning, samtidigt som Chelsea tog en risk i sin manageranställning. Kanske var det Arsenal som den här gången tänkte lite mer på kort sikt, och Chelsea som tänkte mer på lång sikt. Så har vi inte lärt känna dessa klubbar, inte heller är det så de har sett på sig själva. Å andra sidan, att jämföra Sarri med en helt oerfaren Mikel Arteta kanske inte är helt träffsäkert.

Det har påpekats hur ett förändrat konkurrensläge i Premier League kan ha fått Chelsea att tänka nytt angående sina managers. Chelsea är inte längre resursdominanta, de är inte längre kungar på transfermarknaden, och framgång i Premier League bygger inte längre i lika hög utsträckning enbart på att ha mest pengar, utan på att vara bäst på taktiktavlan och på träningsplanen. Det är här Maurizio Sarri plötsligt blir aktuell.

När Chelsea för 14 år sedan anställde José Mourinho, när Roman Abramovich var ny i klubben och Chelseaprojektet alltjämt var ungt, behövde de mer än något annat en egen managerikon att väga upp Arsene Wenger och Alex Ferguson i Arsenal och Man Utd, de behövde en vinnare, en titelmaskin. Chelsea hade pengarna, de hade attraktionskraften, de behövde den karismatiska personligheten som byggde kultur och förväntningar.

Allt vad Chelsea har gjort därefter under dessa 14 år har på ett eller annat sätt gått ut på att återskapa eller upprepa ungefär vad de gjorde den gången, detta med varierande framgång. Vad de behöver nu, 14 år senare, är en manager som bygger struktur hellre än kultur. De behöver en coach mer än en personlighet. Kanske är Maurizio Sarri därför det bästa som har hänt Chelsea på 14 år. En ny manager för en ny tid.

Det är ett starkt påstående, men det är också ett påstående som bärs upp av några specifika faktorer. För det första, som redan snuddats vid, är Maurizio Sarri en manager som jobbar mycket med att utveckla de spelare han har, och att bygga ett vinnande taktiskt system. Ska Chelsea kunna vinna ligan i det nya konkurrensläge som Premier League befinner sig i kommer båda dessa saker vara helt nödvändiga.

En annan faktor gäller Chelseas ungdomar. Chelsea har det senaste årtiondet haft Englands främsta akademi men deras förmåga att få integrera någon av dessa spelare in i a-laget har varit ett ständigt sorgebarn. Något som antog absurda nivåer under Antonio Conte. Det kan bli ändring på den saken med Sarri som redan verkar ha sett något stort i Callum Hudson-Odoi och även kan få användning av Ruben Loftus-Cheek.

Den saken är kanske något tidig att sia om, men det ligger också i logikens riktning att en manager som är mer inställd på att utveckla spelare, och på att hitta spelare som passar rätt in i ett taktiskt system, också kommer vara mer benägen att vittja vad som finns att tillgå i klubbens ungdomsled. Det stämmer även hyfsat väl överens med vad Maurizio Sarri gjorde i Napoli.

En tredje faktor är en punkt inte många pratat om, nämligen att samtidigt som Maurizio Sarri anställdes som manager så anställde även Gianfranco Zola som assisterande. Zola har så klart ett förflutet i Chelsea. Han var i själva verket en gång för Chelsea som spelare vad Sarri nu kan sägas vara för Chelsea som manager. Frågan är emellertid vad Zola som assisterande manager säger för framtiden.

Zola har varit manager under flera år, och det kan sägas vara ett något udda steg att nu gå ett steg tillbaka som assistent. Det kan emellertid mycket väl från Chelsea finnas en tanke att sätta ett system och en struktur med Sarri, låta Zola gå som lärling med denne under dessa år, för att därefter förhållandevis sömlöst ta över efter honom. I så fall har Chelsea onekligen tagit det riktigt långa perspektivet den här gången.

Det kortare perspektivet handlar om att veta vad Maurizio Sarri och Chelsea faktiskt har att jobba med den här säsongen. Vilka spelare stannar i klubben, vilka spelare lämnar klubben, och vilka spelare kommer till klubben? Det finns en viss osäkerhet runt dessa frågor då flera spelare såsom Thibaut Courtois, Eden Hazard och Willian alltjämt omges av i olika utsträckning påstridiga flyttrykten.

Mycket handlar för Maurizio Sarri om att övertyga inte bara dessa spelare utan alla spelare om att ett Chelsea med honom som manager kommer vara något som dessa spelare vill vara en del av. En stor del i detta ser vi inte minst i Sarris återkommande utspel om hur det måste vara kul att spela fotboll, och visst är det något som borde kunna tilltala spelare som Hazard och Willian, inte minst efter Antonio Contes regim.

En lika viktig del handlar däremot också om att vinna, och här kan Community Shield faktiskt visa sig ha betydelse för Chelsea. Inte för att titeln i sig är något att räkna hem utan för att en vinst i Community Shield, mot Man City, skulle vara ett tydligt tecken på att Chelsea kan hävda sig och vinna mot Man City och således alla engelska lag. Det skulle ge Maurizio Sarri en omedelbar auktoritet hos spelarna.

En vinst i Community Shield gör det svårare att säga nej till Chelsea. En vinst i Community Shield gör det svårare att säga hejdå till Chelsea.

Den engelska ligafotbollen är alltså igång igen i full sving. Det är ju alldeles, alldeles fantastiskt underbart. Och den här lördagen är det med andra ord fullsmockat med fantastiska fotbollsmatcher från samtliga divisioner under Premier League. Och det är ju precis så här det ska vara. Det ska vara en helg helt ägnad åt Football League innan Premier League drar igång. Det är deras helg.

Allas misstankar om att Salford City kommer vara medias älsklingar den här säsongen bekräftas redan i den första omgången av National League då matchen mellan Salford City och Leyton Orient tv-sänds tidig förmiddag. Det finns nog många som kan hålla sig för skratt. Men det är en pangmatch redan från början mellan två lag som båda nog tänker sig göra upp om seriesegern i National League den här säsongen.

Parallellt med den matchen i League One sparkar även en högintressant match igång mellan Sunderland och Charlton, två klubbar som för 20 år sedan möttes i en extremt dramatisk playoff-final på Wembley, två klubbar som brottats med stora problem de senaste åren, kanske fortfarande brottas med den. Otroligt viktigt för Sunderland att få en bra start här på Stadium of Light.

Festen kan börja, kråsen ska smörjas, magen ska få det som den vill ha! Här är fem klubbar i respektive nationell serie nedanför Championship som är värda att hålla ögonen på inför och under säsongen, antingen som tänkta favoriter i sina serier eller för att det kan tänkas hända saker runt dem.

LEAGUE ONE

Sunderland. För ett och ett halvt år sedan spelade Sunderland i Premier League. Har fått ny ägare under sommaren och mer eller mindre hela klubbledningen är utbytt. Jack Ross har hämtats från north of the border att leda laget tillbaka till Championship. Tippas av många som favoriter. Inte utan anledning, men det återstår att se om de tippas på grund av fotbollen de spelar eller för namnet på klubbmärket.

Portsmouth. Gjorde en imponerande förstasäsong i League One förra säsongen och såg ett tag ut att kunna nypa en playoff-plats. Har släppt sitt supporterägande och ägs nu istället av Disneymogulen Michael Eisners investmentbolag Tornante. Väldigt rutinerad manager i Kenny Jackett som har gjort några listiga förstärkningar under sommaren, inte minst irländske yttermittfältaren Ronan Curtis.

Barnsley. Åkte ur Championship förra säsongen sedan Paul Heckingbottom inte lyckades stå emot Leeds locktoner. Det gick som det gick med den saken. Har överraskat inför den här säsongen med att ha anställt tyskt i form av Daniel Stendel, ett minst sagt något okänt kort. Det har utlovats offensiv fotboll och Barnsley har ett ungt och talangfullt lag som absolut kan leverera vad de lovar.

Charlton. Lee Bowyer gjorde en smått fantastisk insats förra säsongen som tog ett krisande Charlton till playoff. Där tog det stopp. Då var Bowyer ställföreträdare, och det är han fortfarande. Det finns inga pengar i Charlton, till någonting. Roland Duchatelet, den hatade ägaren, håller på att sälja klubben till ett australiskt konsortium, men det drar ut på tiden. Kan Bowyer trolla med knäna den här säsongen också?

Fleetwood Town. Med Joey Barton som manager säger det sig självt att det kan vara värt att hålla ögonen på Fleetwood Town den här säsongen. Bartons beskrivning av deras värvningspolicy var smått fantastisk i sin rättframhet men även sin enkelhet. Han gillar inte dickheads helt enkelt. Fleetwood har legat och sniffat på uppflyttning några säsonger och räkna inte bort dem den här säsongen heller.

LEAGUE TWO

MK Dons. Åkte förra säsongen ur League One, till allmänt jubel, och spelar för första gången på tio år i fjärdeserien. De siktar på att omedelbart ta sig tillbaka och de gör det med hjälp av Paul Tisdale, som efter många år med Exeter lämnade dem efter förrra säsongen. Med Tisdale hoppas MK Dons till sist ha hittat rätt på managerposten, och jobba sig uppåt i serien igen.

Notts County. Gjorde en stark säsong förra säsongen med Kevin Nolan som manager, tog sig till playoff där det blev en riktig holmgång med blivande vinnarna Coventry i semifinalen. Tungt för Notts County som långa stunder under säsongen slogs om de automatiska uppflyttningsplatserna. Måste räknas som en av huvudfavoriterna den här säsongen, dessutom underhållande sådana.

Lincoln City. Gjorde sin första säsong i Football League förra säsongen och imponerade stort, tog sig till playoff, något som än en gång visar att skillnaden mellan League Two och National League inte längre är särskilt stort. Vann dessutom Football League Trophy. Vi känner till Lincoln City från förrförra säsongens FA-cupresa, och bröderna Cowley fortsätter övertyga med The Imps.

Mansfield Town. Storsatsade redan inför förra säsongen men föll tämligen platt och tog sig inte ens till playoff. Steve Evans var inte mannen att ta upp Mansfield från League Two och hoppet har nu istället ställts till David Flitcroft. Mansfield har värvat starkt i somras och hoppas nog på ett betydligt bättre utfall den här gången.

Swindon Town. Phil Brown sjunger och dansar efter en sommar där Swindon har förstärkt laget rejält med flera nya spelare. Swindon åkte ömkligt ur League One förra säsongen sedan Timmy Sherwood för vilken gång i ordningen avslöjats som den påse luft han faktiskt är. Outsiders till toppstriden.

NATIONAL LEAGUE

AFC Fylde. Smyger omkring i skuggan av allt snack om Salford, men det ska kommas ihåg att även Fylde har en rik ägare i bakgrunden och siktar uppåt i seriesystemet. De ligger ett steg före och gjorde sin första säsong i National League förra säsongen, då det slutade i playoff. Den här gången siktar de högre. En av de främsta kandidaterna att ta sig upp i Football League.

Salford City. Den stora snackisen inför säsongen där kända ägare som Gary Neville med flera har pumpat in stora pengar i klubben, med några spektakulära nyförvärv från Football League och Skottland, och naturligtvis dragit på sig sin beskärda kritik för den sakens skull, från alla möjliga håll. Det är uppenbart att de siktar på uppflyttning, och de kommer vara medias darlings under säsongen. Kan bli för mycket uppmärksamhet.

Leyton Orient. Har äntligen blivit av med den förhatliga ägaren Francesco Becchetti som genom inkompetens och lynnighet drog ned klubben ur Football League och i finansiellt haveri. Behövde landa i sig själva förra säsongen men lyckades under tiden anställa Justin Edinburgh som manager, vilket är en riktigt bra anställning. Har en bra chans att ta sig tillbaka till Football League.

Ebbsfleet United. Tog sig till playoff förra säsongen och ser minst lika starka ut den här gången. Har frodats ända sedan det sociala experimentet med My Football Club och supporterdrift avslutades, och nytt ägande i form av kuwaitiska KEH Sports och dess ordförande Abdulla Al-Humaidi.

Barnet. Martin Allen lyckades inte hålla Barnet kvar i Football League förra säsongen och beslutade sig kvickt efteråt att lämna klubben för den andra klubben som flyttades ned tillsammans med dem, Chesterfield. Barnet klagar inte längre över den saken sedan de anställt John Still som manager, som är den tränare som har bäst facit av alla tränare i den här divisionen. Är det en bra grej eller en dålig grej förresten?

Med så likartade yttre förutsättningar borde dessa båda anställningar, en faktiskt och en fortfarande hypotetisk, rent intuitivt uppfattas på ungefär samma sätt. Men där Thierry Henry kändes som ett riskfyllt beslut av Aston Villa, som något av en chansning, så känns Frank Lampard å andra sidan som ett naturligt beslut för Derby County. Det är inte enbart min känsla, den verkar hyfsat allmänt giltig. Men hur kommer det sig?

Det kan bero på att Aston Villa hade behövt sparka Steve Bruce för att anställa Thierry Henry, samtidigt som Derby County inte hade någon manager alls när de anställde Frank Lampard. Det kan också bero på att kraven och förväntningarna inte är riktigt lika höga i Derby County som de är i Aston Villa. Även om det naturligtvis båda två är klubbar som åtminstone siktar uppåt mot Premier League.

En helt annan förklaring har att göra med hur de pratar fotboll. Frank Lampard har imponerat stort under sina olika TV-uppdrag, visat en imponerande höjd och djup i såväl taktiska frågeställningar som fotbollens mer sociala sidor. Thierry Henry har inte alls gett samma intryck av substans, utan snarare hamnat i skuggan av andra namn som Jamie Carragher och Gary Neville. Han känns mer som ett namn.

Det där kan naturligtvis visa sig inte stämma, och att briljans i TV-rutan inte är någon garanti för framgång som manager vet ju om inte annat Gary Neville att berätta. Delvis kan det kanske också bero på språket. Men risken att Frank Lampard är ett namn mer än han är substans känns hur som helst inte alls lika påträngande som om Aston Villa hade valt att anställa Thierry Henry.

Varje gång en gammal spelare eller helt färsk manager anställs kommer erfarenheten dammas av som argument. Det finns samtidigt en tendens att övervärdera betydelsen av erfarenhet. Det är åtminstone en faktor som måste sättas i relation till personen. Det glöms också ofta bort att varenda manager som idag är att betrakta som erfarna en gång i tiden saknade erfarenhet även de. Men någon chansade på dem.

Erfarenhet riskerar bli ett slentrianargument, något som betonas ofta på bekostnad av nytänkande och nödvändigt risktagande. Det finns emellertid två faktorer som påverkar balansen i erfarenhetsargumentet mellan Frank Lampard och Thierry Henry. För Aston Villa att ha anställt Henry hade inneburit att de hade behövt sparka Steve Bruce, en synnerligen erfaren manager, som dessutom inte gjort ett dåligt jobb.

Derby County behövde inte sparka någon manager för att anställa Frank Lampard. De tappar alltså inte någon erfarenhet för att få Lampard på plats. Tidpunkten är den andra faktorn. Bedömningen av Lampard hade nog varit annorlunda om han som varit fallet för Henry anställts två veckor innan ligapremiären, utan någon vettig försäsong, istället för som nu redan tidigt i början på sommaren.

Derby Countys agerande och anställning av Frank Lampard känns betydligt mycket mer planerad än Aston Villas förkastade planer på Thierry Henry. En oerfaren Lampard får ändå en hel försäsong på sig att bekanta sig med klubben, bekanta sig med spelarna, jobba in sina taktiska och sociala idéer, trimma truppen och värva sina spelare, och under viss tid mentalt förbereda sig inför den kommande ligapremiären.

Det skulle kunna göras paralleller med Gary Neville i Valencia, ett annat stjärnskott i TV-rutan. Men det finns naturligtvis viktiga skillnader. Frank Lampard börjar trots allt på en något lägre nivå, han känner till engelsk fotboll och dess speciella kultur sedan barnsben, han talar språket, och han adderar alltså inte till svårigheten med sitt allra första jobb som manager att göra det i en för honom helt okänd kultur och miljö.

Gary Neville som manager i Valencia kändes på många sätt som ett långskott. Många menar att även Frank Lampard i Derby County är ett långskott, men är det inte alls på samma sätt. Utifrån Derby Countys perspektiv, som för femte säsongen i rad inleder en säsong med en ny manager, kan det istället ses som den enda återstående vägen att pröva sedan allt annat har misslyckats.

De har redan prövat och avverkat det mesta. Det stora, etablerade managernamnet i Steve McClaren, en coach med ett starkt internationellt renommé i Paul Clement, den internt rekryterade coachen med lokala rötter i Darren Wassall, den strikte och stränge disciplinären i Nigel Pearson, den andra chansen för det stora namnet i McClaren, och så till sist Football League-specialisten som fått ut mycket av små resurser i Gary Rowett.

Alla dessa försök har i någon mening misslyckats, om än kanske inte misslyckats med mycket. Vad annat återstår i det läget än att våga pröva något helt nytt, något hittills oprövat, en ny manager med nya idéer som försöker börja göra sitt avtryck inom den engelska fotbollen, och som går in i jobbet med den ambition, den energi och den nyfikenhet som alltid i någon utsträckning följer med nyhetens behag?!

Det kommer också behövas då mer fokus än kanske någon gång tidigare kommer läggas på Frank Lampards förmåga att coacha och utveckla ett befintligt spelarmaterial. Derby County har inte spenderat stora summor den här sommaren, utan istället arbetat med att få kostnaderna under kontroll. Tidigare säsongers spendering har alltså inte varit aktuellt den här gången.

Det behöver inte enbart vara av ondo. Derby County saknar knappast ett kvalitativt spelarmaterial till att börja med, med några av seriens bästa spelare i laget. Det kan finnas ett värde i att koncentrera sig mer på att göra det bästa med det material man redan har snarare än att försöka köpa sig resultaten på transfermarknaden. Och de ingrepp som då görs på transfermarknaden blir mer genomtänkta och mer fokuserade.

Flera spelare har släppts eller sålts av Derby County under sommaren, bland dem Andreas Weimann, Chris Baird och Darren Bent. Sex spelare har värvats, varav två på lån i form av Harry Wilson och Mason Mount, två väldigt lovande spelare. Det är även huvudsakligen yngre spelare som värvats, George Evans och Jack Marriott bland andra. Dessutom Florian Jozefzoon från Brentford.

Dessa adderas till spelare som Scott Carson, Curtis Davies, Tom Huddlestone, Andre Wisdom, Tom Lawrence, Bradley Johnson, Joe Ledley, Matej Vydra med flera. Derby County har en väldigt stark spelartrupp och dessutom en mycket spännande blandning av äldre och yngre spelare. Det är alltså med goda skäl som Derby County siktar mot Premier League den här säsongen.

Även om det förutsätter att Frank Lampard lyckas med vad fem andra managers redan har misslyckats med de senaste fem åren. Men även om Lampard är oerfaren så är han trots det inte någon TV-anställning. Resan mot Premier League börjar ikväll för Derby County och för Frank Lampard – borta mot Reading.

Linhem: Man får ändå ge det till Benitez att hans butterhet inte tas ut på spelare som gör sin faderliga plikt eller sina unga talanger. Det är också efter denna sekvensen av topplag i tipset skönt att återgå till tabellens trevligare områden. Dessvärre lyckadas alltid Mike Ashley dämpa både spänning och stämning, som en kaskadspya släcker en eldstad. Det är inte mycket som talar för en bra säsong för Toon. De jobbar med klart mindre resurser än sina konkurrenter, både direkt ovan- som nedanför dem. Jag gillar dock deras värvningar. Dubravka var en smått genial värvning från ingenstans, hur de fick Schär så billigt förstår jag inte, och de har inte tappat någon viktig spelare. Hur de faktiskt slutade tia ifjol är imponerande men också lite missvisande sett till hur jämnt det var ända ner till Brighton på 15:e plats. Risken är överhängande att Newcastle utan någon vettig lösning på sina offensiva problem ser sig passerade av flera storsatsande lag bakom dem. Frågan är nog bara hur många?

Hyllman: Det finns en chans att Rafa Benitez håller Newcastle kvar i Premier League, men det är väldigt svårt att se hur det skulle finnas någon chans för Newcastle att faktiskt göra något avtryck den här säsongen. Problemet är att det nog är lika troligt att sandslottet brakar samman den här säsongen och Newcastle blir indragna i en riktigt hård nedflyttningsstrid. Men jag håller med om att värvningarna faktiskt inte är helt dumma och Benitez är inte riktigt den som slänger leksakerna omkring sig, tar bollen och går hem till sig. Detta sagt, Newcastle känns veka, ett lag som saknar stål.

Eliasson: Om situationen inte ännu är ohållbar så snuddar den just nu vid det. Just som vi skriver om detta så har Newcastle precis dammat av en försäsongsmatch mot Braga. Slutresultatet skrevs till 4-0. Till portugisernas favör. Newcastle ställde upp med nästintill ordinarie elva med undantag för Shelvey och Kenedy. Och utan Shelvey på mitten så fanns det ingen tillstymmelse till kreativitet och när Lascelles därefter klev av i halvtid så kom Bragas mål som på beställning. 1-0 i 53:e minuten kändes som ridå även om det givetvis inte borde ha varit det. Säger ju en del om vilka nyckelroller denna duo har i Newcastle. Hade man varit lite åt det optimistiska och konspiratoriska hållet så hade man kanske kunnat underhålla sig vid tanken att Benitez förlorade med flit för att sätta tryck på Ashley. Men för dem som såg matchintervjun efteråt med spanjoren så är det svårt att hoppas på den teorin. Jag tror aldrig jag har sett en tränare utstråla sådan genuin hopplöshet förut. Framkom en rätt bisarr detalj tidigare i sommar. Om det finns någon sanningshalt i detta så ger det ju en klar bild av vad som utspelar sig för stunden. Ashley vill bli av med Benitez men vet om att han inte kan sparka honom utan att det får väldiga konsekvenser. Så istället så försöker han få det att framstå som att det är Benitez som självmant lämnar för större uppdrag.

Försvaret går väl an, mittfältet håller hjälpligt åtminstone så länge Newcastle inte drar på sig skador eller avstängningar på viktigare spelarna, men anfallet ser ju tunnare och mer substanslöst ut än skånsk spättekaka. Hur ska Newcastle kunna få någon ordning på det innan transferfönstret stänger?

Hyllman: Jag förstår att det fanns förhoppningar runt Dwight Gayle. Jag förstår inte den höga tilltron till Joselu, åtminstone inte som målskytt. Jag har väldigt svårt att förstå hur Rafa Benitez inte har lyckats göra något med Aleksandr Mitrovic, även om han säkert har sina skäl. Nu har istället Mitrovic sålts för drygt £20m till Fulham, något som på samma gång förstärker en direkt konkurrent och gör Mike Ashleys plånbok lite fetare. Japanske Muto som värvades i somras känns inte som svaret på livets mening. En gång i tiden tänkte jag att Adam Armstrong skulle kunna bli något. Nej, här måste något hända den närmaste veckan, men skickliga anfallare kommer definitivt inte billigt, i synnerhet inte när en engelsk klubb börjar få lite panik dagarna innan transferfönstret stänger. Vilket gör två scenarios alltför troliga. Att Newcastle inte värvar någon skicklig anfallare, men möjligen en billig anfallare, eller att Newcastle inte värvar någon anfallare alls.

Linhem: Det vore underbart att se Dwight Gayle tillbaka i toppform igen. Det känns väl som att varken han eller Mitrovic passar in, hur mycket jag än gärna sett dem tillsammans. Sedan så tror jag fortfarande på Adam Armstrong efter en stark vår i Blackburn men det är mycket att kräva att han ska ta steget upp eller passa in. Har dock tappat tron på Adam Campbell iallafall! Jag gillar tanken på Rondon som ryktats till Newcastle. Fysisk som Mitrovic men rörligare och bättre lagspelare i min mening. Dessvärre kanske inte heller stjärnanfallaren som gör 20 mål, men skulle kunna hjälpa Ayoze Perez en bit på vägen. Ska man i förbifarten nämna mittfältet tycker jag Ki är en lysande värvning, som dels passar och avlastar Shelvey. Det ska bli intressant att se denna Muto men av hans statistik att döma verkar han inte vara någon stor målskytt. Newcastle har gott om alternativ åtminstone men det känns som ett typiskt fall av för många halvbra anfallare, vilket är högst vanligt särskilt i The Championship hos något större klubbar som ändå inte vill lägga en stor summa på en enda anfallare, och det är sällan en bra taktik. Om bara Mike Ashley förstod hur säkra Newcastle skulle vara om de hade förra säsongens försvar och en riktig kvalitetsanfallare. Eliasson har säkert några drömförslag?

Eliasson: Med dem rådande omständigheterna så vet jag inte om Benitez skäl är bra nog. Mitrovic var den anfallaren med störst utvecklingspotential som man hade tillgång till. Men det blir snedvridet att kritisera Benitez för detta ändå för i slutändan så är det endast Ashley som bör kritiseras eftersom resurserna till en bra anfallare finns men inte frigörs. Jag tror ändå man mäktar med ytterligare en anfallsförstärkning och jag tror det blir som ryktena säger, Salomón Rondón som ansluter. Newcastle kommer lyckas nå någon slags kompromissaffär med WBA gällande venezuelanen. Detta är ju töntigt i sig med tanke på att utköpsklausulen sägs ligga på £16m vilket bör vara kaffepengar för en klubb som den gångna säsongen tjänade 1,4 miljarder i tv-intäkter. Men det är så läget ser ut dessvärre. Frågan kvarstår ju dock om ens Rondón är tillräcklig för att skjuta kvar Newcastle? Det blir i alla fall en liten uppgradering och kanske som Linhem säger leder till ett uppsving för Ayoze i den bästa av världar.

Den absoluta drömmen är ju Michy Batshuayi. Såsom belgaren spelade i Marseille där han jobbade hårt för laget precis som Benitez förväntar sig samtidigt som målen kom som på beställning så är han perfekt. Att ge en mer rutinerad Iago Aspas en andra chans på engelska marker hade inte känts fy skam heller. Hans mångsidighet och känsla för mål hade Benitez fått nytta av och det spanska samarbetet mellan honom och Ayoze hade kunnat blivit en intressant skapelse att få bevittna. Forsätter på Spanien-spåret. Innan Villarreal norpade Gerard Moreno från Espanyol så var det en ultimat Benitezanfallare det med. En spelare som alltid är nyttig för sitt lag och målen kommer alltid i dussintalet numer också. Gamle Boro-anfallaren Christian Stuani gick på vatten ifjol i Girona. Hade ju varit förträffligt om man kom tillbaks till England och gjorde succé på St James Park (Henke P:s reaktion i sig hade gjort värvningen guld värd). Det är också lite tveksamt hur högt i status Milik står i Ancelottis Napoli. Men som sagt detta är värvningar man endast skulle göra om man hade någon form av ambition. Men jag tänker mig åtminstone att gamle Leeds-skägget Mirco Antenucci som agerade Zorro för SPAL ifjol i Serie A måste vara inom möjligt räckhåll för Newcastle eller? Han kanske är för dyr han med.

Om Rafa Benitez nu skulle råka tröttna på hela karusellen, säga ”Fact this!” och ta sitt pick och pack iväg till Nangijala, finns det i så fall ens en sportslig chans för Newcastle att hålla sig kvar i Premier League? Men även om detta inte skulle ske, hur kommer osäkerheten kring Benitez närvaro i Newcastle efter säsongen påverka laget under säsongen?

Linhem: Chansen finns helt klart. Om Benitez kan ta dem till en tiondeplats bör de finnas andra som kan hålla dem kvar. Det jag tvivlar på är om Mike Ashley skulle lyckas hitta en av dem och inte dagens version av Joe Kinnear. Risken är ju att nästa manager är Harry Redknapp eller Nigel Pearson snarare än Betis succémanager Setien eller Atalantas Gasperini, för att plocka fram två för närvarande framgångsrika managers som ett rikt mittenlag (eller ett Watford med respekt för managers) i Premier League skulle kunna vara intresserade av. Av den anledningen bör Newcastle skatta sig lyckliga att de har en anglofil som Benitez som verkligen vill vara kvar. Så länge Ashley är kvar kommer alltid risken att åka ur finnas där och risken att han hittar en lika bra manager som står ut med honom är inte alls stor. Skulle ha tur att hitta någon yngre manager som antagligen bara vore glad att få träna i Premier League isåfall. Är ganska sugen på att bara rabbla potentiella Benitez-efterföljare och se när Eliasson helt tappar förståndet. Karl Robinson är ju som gjord för Newcastle efter hans tid i Charlton, där de har lika snåla ägare men inte ens har råd med elräkningen.

Eliasson: Jag är fullt medveten om att Linhem skämtade med sina förslag om Gasperini och Setién men jag känner ändå behovet av att bestyrka att italienaren hade varit ett katastrofval för samtliga parter involverade. Gasperini stora styrka ligger i att utveckla unga spelare. Därför han och Atalanta är som det perfekta äktenskapet. I Bergamo har han en fantastisk ungdomsakademi i ryggen som gör det möjligt för honom att kasta in en oprövad 19-åring i var och varannan match. Han lever sin egen önskedröm. Newcastle å andra sidan har Englands kanske mest underutvecklade och misshandlade akademi. Jag känner behovet att buga och bocka för Paul Dummett vareviga dag för att han lyckades ta sig så långt som till Premier League. Om vi fortsätter på Linhems spår och blickar nedåt i divisionerna efter förmodade Benitezersättare så kan ju Phil Parkinson nämnas med tanke på hur han lyckades trolla kvar Bolton i Championship. Eller kanske Lee Bowyer gör en riktig kometkarriär som tränare och sitter på posten i januari? Joey Barton lär man ju inte få hålla tummarna för i det avseendet med tanke på hans väldigt öppna kritik gentemot Newcastles nuvarande ägare. Den enda tillgängliga individen som jag kan se som skulle kunna rädda Newcastle från att falla djupt ned i den kalla avgrunden om denna hypotetiska situation skulle uppstå är en tränare jag redan hunnit nämna cirka fyrahundratrettiofem gånger i denna bloggserie. Claudio Ranieri (insert theme song). Italienaren har gjort det förut trots allt i en annan svartvit klubb som har sitt fäste i en känd skinkstad där Tomas Brolin inte kan vandra runt på gator och torg utan att bli igenkänd. Jag minns det som det var igår. Parma låg nästjumbo i tabellen med en ekonomi körd i botten och en icke existerande offensiv. In tågar en rakryggad Mister Ranieri in. Sedan blixtlånade man in en ung och oprövad Giuseppe Rossi från Man Utds frysbox som blev lösningen på de offensiva problemen. Under de sista femton omgångarna så förlorade man endast två matcher vilket resulterade i en stabil tolfte plats. Ranieri är den enda tänkbara kaptenen som kan rädda skutan om Benitez hoppar överbord innan land är i sikte.

Hyllman: Nej, det är svårt att tänka sig det i det läget. Kanske inte så mycket för att Rafa Benitez vore oersättlig som manager, även om han så klart är en väldigt skicklig manager, utan mest eftersom det känns som om han genom sin blotta person är den som håller ihop hela klubben. De hopp som finns runt klubben och i laget är helt och hållet kopplade till honom, och om han ger upp är det svårt att inte se Newcastle ramla ned i ett svart hål av hopplöshet. Utifrån ett sådant läge tror jag åtminstone inte att Newcastle av egen masking kommer kunna hålla sig kvar i Premier League. Inte heller tror jag osäkerheten runt Benitez i största allmänhet är bra, eftersom det lätt leder till en smygande fråga både för spelare och för supportrar vad det egentligen spelar för roll hur det går för Newcastle den här säsongen. Och det är inte en fråga någon klubb mår bra av att den ställs.

Hur går det då för Newcastle den här säsongen, åtminstone i ligatabellen? Cuperna kan vi ju med ett visst mått av förståelig säkerhet utgå från att Rafa Benitez kommer räcka dubbla långfinger åt, så dem är det väl inte ens någon mening att fundera över.

Hyllman: Hur man tippar en ligatabell beror lite på när man tippar. När jag för snart tre veckor sedan tippade sluttabellen i Premier League inför dessa bloggar kände jag ändå en viss optimism gällande Newcastle. Hade jag istället tippat nu hade jag nog präglats av en större pessimism. Men jag konstaterar att Newcastle kan sätta ihop ett bra försvarsspel, har ett mittfält som inte behöver skämmas för sig och med den know-how Rafa Benitez sitter på kan de mycket väl jobba till sig den mittplats i tabellen jag faktiskt trodde på. Men räkna inte med att det blir något särskilt tryggt poängavstånd nedåt i tabellen. Newcastle slutar på plats tretton. – (13)

Eliasson: Newcastlesupportrar kan skatta sig lyckliga eftersom de sitter i en ganska unik situation, och ordet ”unik” har väl varit det stora poppisordet på senare tid. Det är nämligen så att det går emot supportrarnas egna självintresse att hoppas att laget presterar bra. För den bittra sanningen är den att så länge Newcastle spelar i Premier League så kommer Mike Ashley aldrig att sälja klubben. De stora tv-intäkterna och den enorma exponering som Sports Direct får gör det hela på tok för lönsamt för honom. Det råder en slags ängslighet och grupptryck i Newcastle för stunden med att dyker man inte upp och supportar laget i ur och skur så säger man upp rättigheten att kalla sig för en ”äkta supporter”. Och ingen skrattar högre åt detta än Mike Ashley. Men hur tror jag det går då? Jag tror Dubravka kommer bevisa att vårsäsongen ifjol inte var en slump utan han är trots Åslunds skepticism kring tjeckiska ligan en riktigt bra målvakt som gått större klubbar om intet. Jag tror Lascelles kommer fortsätta växa som lagets försvarsgeneral och jag tror Fabian Schär blir en fullgod ersättare till långtidsskadade Lejeune. Jag tror att Dummett kommer fortsätta vara helt okej stabil och vara tung i en mot en situationer längs kanten men hans hackkycklingsstämpel kommer inte att försvinna. Jag tror Shelvey kommer locka till sig intresse från större klubbar under säsongen men återigen fäller han krokben för sig själv när han snubblar in i en situation som renderar i ett rött kort. Jag tror att Ayoze Perez gör sin bästa säsong rent statistiskt och snuddar vid tiomålsstrecket där majoriteten av dessa fullträffar sker under vårkanten. Jag tror Diame kommer njuta av säsongsinledningen när Newcastle parkerar bussen under de första fem omgångarna. Och i en händelse som kan tyckas vara irrelevant i sammanhanget så tar Benitez med sig familjen för att se den nya Mission Impossible-rullen under de nästkommande veckorna. Och inspirationen från Tom Cruise kommer ge spanjoren den nödvändiga energin för att ta sig an denna omöjliga uppgift. Newcastle klarar sig kvar och Benitez har hållit vad han fått för sig att han lovat till fansen. Och nästa säsong sitter Mike Ashley kvar som ägare medan Benitez solar sig nere i Baskien eller dylikt. Newcastle slutar på plats tolv. – (12)

Linhem: Jag tror att det rent numerärt i tabellen blir en klart sämre säsong men utan att Newcastle egentligen blir markant sämre. Som sagt var marginalerna väldigt små förra säsongen och jag ser många lag på nedre halvan (inklusive två av nykomlingarna) som klart bättre denna säsongen medan Newcastle i bästa fall inte blir sämre. Mycket hänger på Rafas tålamod med Mike Ashley och den senares oförmåga att göra mer än det absolut minsta möjliga för att hålla sig kvar. Istället för att nästa gång Newcastle blir nerflyttade behöva investera massor för att komma tillbaka till Premier League skulle Ashley kunna investera lite mer medan de är kvar i Newcastle och därmed inte förlora inkomstmarginalen mellan divisionerna. Ofta förundras man av rika människors dumhet och brist på medkänsla. Utan att tro att Newcastle ska tappa viktiga spelare bör de också betänkas särskilt då det är svårt att ersätta dem billigt. Jag tror Newcastle blir lite indragna i nedflyttningstriden men att de tillslut klarar sig kvar, med större marginal i poäng än i placeringar. Matt Ritchie gör årets mål, åtminstone enligt mig. Måste Lascelles flytta för att få en chans i landslaget tro? – (16)

Nästa tanke var kanske inte så väldigt mycket mer uppmuntrande den. Nämligen den att det räckte alltså med en enda varm VM-sommar, en enda bra VM-prestation av England istället för de sedvanliga snedstegen, för att England och FA plötsligt skulle damma av den här gamla slagdängan en gång till och tycka att VM var ju kul. Kan inte fotbollen komma hem på ena sättet får den komma hem på det andra sättet.

Det finns kanske någon slags politisk logik med det hela. Det var ju FIFA:s beslut att snuva USA och England på arrangemangen 2018 och 2022 som förmodligen till stor del föranledde den genomkorrumperade organisationens fall. Sedan dess har USA blidkats genom att få VM 2026. Kanske har turen nu kommit till England. Det är ju åtminstone Europas tur att arrangera VM när det beger sig – möjligen Afrikas.

Helt feltänkt är det kanske ändå inte. Om nu England håller på att förälska sig i sitt landslag igen så är det inte fel att smida medans järnet ändå är varmt och ge relationen ett gemensamt mål att jobba mot. VM kan också vara en fantastisk reboot även för etablerade fotbollsländer; kulturellt, materiellt, infrastrukturellt – som vi inte minst såg 2006 med Tyskland.

England har onekligen infrastrukturen att klara av arrangemanget. Arenorna finns i överflöd, transportnäten likaså, allting samlat inom en synnerligen överkomlig geografisk yta, inte minst i jämförelse med exempelvis Ryssland och Nordamerika. Många arenor i England behöver moderniseras, kanske expanderas, men tillbaka till 2006 och Tyskland, så är ju VM en utmärkt möjlighet att pusha igenom sådan utveckling och investering.

Detta på ett sätt som vore engelsk fotboll och engelska klubbar till stor fördel på mycket längre sikt än endast VM. Återigen något vi sett i Tyskland, där ju klubbarna och supporterbasen finns, till skillnad från vad vi har sett i exempelvis Sydafrika och Brasilien, och vad vi med största sannolikhet får se i Ryssland – även om de har varit smartare med att bygga arenor som går att skala ned i efterhand för andra ändamål.

Vad England möjligen saknar i termer av infrastruktur är kanske de stora ytorna bredvid alla sina arenor, som på något sätt har blivit standard under senare VM. Givet var dessa arenor rent geografiskt är belägna, och givet att de i de allra flesta fall redan finns, är det också något som blir svårt att skapa. I England är inte arenorna på samma sätt som öar omgivna av ett stort hav, utan redan en del landets fysiska skelett.

Behöver det där egentligen vara någon nackdel, finns det inte i själva verket ett värde i vad man i brist på ett bättre ord skulle kunna kalla för småskalighet. Istället för att hålla fanzoner och liknande utanför städerna går det istället att göra städerna och stadsdelarna till fanzoner. Låt gå för att sådan småskalighet kan visa sig svårt att sälja in till FIFA, inte minst med tanke på hur hett de skyddar sina egna affärsintressen.

Wembley, Emirates, New White Hart Lane, Olympic Stadium, Stamford Bridge i London, Etihad och Old Trafford i Manchester, Anfield och Evertons nya arena i Liverpool, Villa Park i Birmingham, St James’ Park i Newcastle, Stadium of Light i Sunderland, Amex i Brighton, Elland Road i Leeds, City Ground i Nottingham, Molineux i Wolverhampton, King Power Stadium i Leicester, Hillsborough i Sheffield med flera.

Det är en lista som kan göras förskräckligt lång. Ett slags fysiskt manifest på bredden inom engelsk fotboll. Det spelar ingen som helst roll om VM innehåller 32 lag eller om VM innehåller 48 eller till och med 64 lag – England har åtminstone sett till arenorna den fulla kapaciteten att kunna arrangera ett VM utan att ens bli särskilt svettiga. Ett VM som tar sikte mer på gamla traditioner än på nya marknader.

Listan kan dessutom göras längre. För i Wales hittar vi Millennium Stadium i Cardiff och uppe i Skottland hittar vi Ibrox, Celtic Park och Hampden Park i Glasgow, samt ytterligare några klassiska arenor. Och det vore väl kanske inte någon tokig idé alls, om nu relationen mellan förbunden tillåter det, att i så fall göra ett gemensamt bud för England, Skottland och Wales. Liksom USA gjorde med Kanada och Mexiko.

Vad nu detta skulle innebära för dessa länders kvalificering till detta VM. Ska alla tre vara automatiskt kvalificerade till VM, eller ska ett VM kunna arrangeras i exempelvis Skottland utan att Skottland faktiskt är med i VM? Med 48 länder i VM går det kanske att få med alla tre. Det är hur som helst en frågeställning som kommer få sitt svar utifrån hur FIFA väljer att göra med USA, Kanada och Mexiko.

Det är hur som helst troligt att England får konkurrens om arrangemanget. Det verkar som om Argentina tillsammans med Uruguay och Chile planerar ett bud. Om de är behjälpta av att Conmebol hade ett VM senast 2014 och inte 2018, eller om det är till deras nackdel att VM precis har gått nästgårds, är lite oklart. Dessutom kan Afrika mycket väl komma med en kandidatur.

Nu är det inte säkert att England söker VM. Att säga att man funderar på att söka VM är inte detsamma som att faktiskt söka VM. Det är om inte annat ett sätt att testa marken och se vilka reaktionerna blir och åsikterna är om att England skulle söka VM. Att döma av de mest omedelbara reaktionerna i press och media kan man lätt få intrycket av att det vore ett helt hopplöst projekt.

Men kanske finns det bättre skäl för England att den här gången släppa cynismen och istället agera utifrån en tanke eller en idé om vad man faktiskt vill uppnå, vad ett VM i England faktiskt kan bidra med både till VM i stort och till engelsk fotboll som helhet. Och kanske göra det med insikten att för att få arrangera VM krävs lite mer än att David Beckham fladdrar med ögonfransarna.

Även om det säkert hjälper.

:::

TRANSFERKOLLEN

Cheikhou Kouyaté, West Ham till Crystal Palace. Ansågs överflödig i West Ham och då passade Crystal Palace på att hugga. Inte någon dum värvning. Kouyaté passade aldrig riktigt in på mittfältet i ett West Ham som försökte spela på ett visst sätt, men kan passa desto bättre in i Crystal Palaces spelsystem. Fyller en mittfältsposition som Crystal Palace behövde förstärka. Väl godkänd – (+++)

Alfie Mawson, Swansea till Fulham. Fulham fortsätter värva smart och starkt. De behöver förstärka mittförsvaret, och värvar en mittback som förra säsongen var ett av väldigt få glädjeämnen i Swansea. Inte purung, men en mittback som Fulham kan bygga ett försvar omkring i flera år framåt. Med beröm godkänd – (++++)

Max Meyer, Schalke/fri till Crystal Palace. The new Meyer of London, som Crystal Palace introducerade den här kuppvärvningen som. Givet spelare som Crystal Palace har tappat på mittfältet under sommaren en kanonvärvning, och Meyer är en spelare som inte alls för länge sedan spåddes en lysande framtid, innan konflikten med Schalke tog fart. Ett glimmer av briljans i en strulig sommar. Berömlig – (+++++)

Linhem: Det vore förstås vackert och mytologiskt passande om Mourinho fick fnatt denna säsongen och lämnade någonstans mellan mitt under säsongen och halvtid i sista omgången. Det känns möjligt just för att det hänt förut och för att Manchester United rimligen alltid bör ha höga förväntningar. Förväntningar som blir svåra att införliva med den fotboll som spelades ifjol (”De Geas enmanskamp mot de förväntade målen” finns nu på Bookbeat) och med andra lags förstärkningar. Vad vill Mourinho uppnå med det här laget? Varför älskar han Scott McTominay så himla mycket? När ska stackars Luke Shaw få sin välförtjänta flytt till typ Hull? Men med detta sagt är ju Man Utd och Mourinho perfekta för varandra på många sätt. Bara de har egon stora nog för varandra och Mourinho älskar att slå de andra topplagen lika mycket som supportrarna själva. Det ska bli ännu en intressant säsong, Mourinho har redan spenderat försäsongen på att komma in i tjurig-toppform.

Hyllman: Kamrat Linhem fortsätter likt en Eric Cartman på göteborgska med sina fruktlösa försök till provokation. Om jag nu ska angripa frågan en smula sakligt så noterar jag följande saker. Det har hänt en gång (!) i José Mourinhos karriär att han har fått fnatten och lämnat i december. Det har alltså inte hänt betydligt fler gånger än det har hänt. Ändå drar många alltså ”slutsatsen”, som om de bara tillämpade någon slags empiriskt styrd logik, att det kommer troligtvis hända eftersom det har ju alltid hänt så förr. Jag slänger ut tankegången att det nog mest handlar om att de hoppas att det ska hända och så tolkar de situationen och omständigheterna därefter. Just nu finns inget konkret som tyder på att José Mourinho inte fullföljer säsongen. Skulle säsongen rulla nedåt i fullständig katastrof under hösten så visst, då kan det så klart hända. Men det björnskinnet har ännu inte skjutit sig självt över ån efter vatten. Vad som händer efter säsongen är en annan sak.

Eliasson: Mourinho har som Hyllman mycket riktigt påpekat sällan fått sparken vid den tidpunkten under säsongen som nämns. Första vändan i Chelsea så lämnade han posten i september och detta var ju resultatet av att relationen med ryssen blev oumbärlig. Jag vet inte om det är en medveten vridning utav verkligheten eller om folk får för sig detta då Mourinho inte brukar vara särskilt långvarig i sina klubbar utan byter adress oftast efter 2-3 år. Jag får för mig att Manchester United väldigt ogärna vill sparka Mourinho mitt under brinnande säsong utan så länge man befinner sig mitt i toppsmeten så lär man rida ut även den här säsongen med honom. Om man vill bli konspiratorisk dock så kan man tolka Mourinhos alla uttalanden om spelartruppen som en ”safety measure”. Det påminner ju lite grann ändå om vad Conte sysslade med ifjol eller vad Reinfeldt sysslade med i slutet av sin regeringstid när man distanserar sig själv från lagbygget och klubben. ”Detta är inte mitt fel ifall det går dåligt utan det är deras fel”. Detta är ju en vanlig taktik att ta till om man misstänker att jobbet kan gå förlorat för att försöka minimera raset på ens tränaraktier.

Alla lag blir bättre och mer samspelta brukar det heta. Man Utd avancerade så klart rätt hårt i ligatabellen förra säsongen, men blir verkligen Man Utd bättre, kan vi räkna med att Man Utd verkligen går framåt den här säsongen eller kommer de snarare gå bakåt? Är Man Utd närmare att vinna ligatiteln inför den här säsongen än de var inför förra säsongen?

Hyllman: Visst, laget har hängt samman ytterligare en säsong och en försäsong tillsammans. Samspelet, förståelsen för varandra, den tekniska och den taktiska utvecklingen borde naturligtvis vara ett år bättre. Detta kan mycket väl stämma. Men det är också rätt betydelselöst om samtidigt lagets energi, motivation, ledarskap och självförtroende sjunker. Om den här magin som måste hålla ihop varje lag och som finns någonstans i luften mellan spelarna och mellan spelarna och tränarna, den här luften som laget och supportrarna andas till vardags, går om intet. Här är å ena sidan press och media kanske vorden till överdrift, men å andra sidan är det ett frågetecken som måste ställas för närvarande både om Man Utd i stort och om José Mourinhos regim i smått.

Eliasson: Fred är ju en bra värvning som säkert kommer tillföra en del nyttigheter, men förbättringen är endast marginell och eftersom de flesta konkurrenterna känns starkare med så blir effekten förmodligen en minimal sådan. Min teori kring varför Mourinho byter klubb efter 2-3 år ligger inte i linje med vad många verkar tro. Den populäraste tanken tycks vara att det är Mourinho själv som sätter käppar i sitt egna hjul. Att hans personlighet är problemet och att han är omöjlig att dras med under en längre tid. Jag tror att detta är vad Mourinho vill att folk ska tro, det är ett skickligt maskeringstrick. Jag tror i själva fallet att det är knutet till Mourinhos fotboll. Jag tror dessvärre att portugisen saknar förmågan att vidareutveckla sina idéer och skruva framgångsrikt på sin spelmodell så efter två-tre säsonger så kör han alltid fast. Och detta skapar ju såklart en enorm frustration för honom själv och jag tror det är den frustrationen vi fått en smakbit på nu på senare tid. För fotboll jämförs ju ofta med schack och står du för liknande drag mot samma motståndare hela tiden så minskar ju chansen till vinst med varje nytt parti. Så svaret på frågan med andra ord är nej. Jag skulle bli förvånad om Mourinho fann den rätta balansen på mittfältet och löste upp de offensiva knutarna den här säsongen.

Linhem: Syftade, kanske oklart, mer på hans Bella Guttmanska tradition av att inte hålla längre än tre säsonger. Inte nödvändigtvis att han ska få fnatt utan snarare att spelet inte blir bättre och att resultaten kommer bli lidadande, vilket i denna branschen inte leder till förnyat förtroende. Kanske får han lämna under säsongen, kanske väldigt sent på säsongen (likt Moyes), eller så blir det efter säsongen. Okej, Mr Mackay? Nej, tror inte Man Utd riskerar att bli mycket bättre. Likt förra säsongen lär Mourinho i enskilda fall få till en klockren stormatchstaktik men ofta lär det hänga på individuell briljans i slutet av matchen. Är kanske för fascinerad av De Geas statistik från förra säsongen men svårt att se honom vara lika övermänsklig igen, även om hans svaga insats i VM inte är något bevis på att han tappat något.

Man Utd var väldigt beroende av Romelu Lukaku förra säsongen. Flera spelare måste prestera i anfallsspelet och hoten måste komma från flera håll, men för att detta ska ske måste lagets anfallsspel bli mer koordinerat. Vad talar för att detta sker under säsongen?

Eliasson: Vad talar egentligen för att Man Utd kommer ha ett mer välkoordinerat anfallsspel? Det Man Utd behöver är ju att det finns fler tydliga mönster att luta sig mot när vindarna blåser tungt. Man Utd har många spelare som sitter inne på extremt mycket individuell kvalité och när dagen ler mot en så kan det ofta räcka för seger. Men man behöver tydlighet att luta sig mot när formen sviktar vilket inte Man Utd hade ifjol. Man lyckas inte med de läckra dragningarna eller de härliga volleyskotten när man känner sig blek. Det kan varje fotbollsspelare oavsett nivå relatera till. Och bristerna hos Mourinho har ju nästan alltid legat i den offensiva delen. En sak som kan tala för ett starkare Man Utd är att Mourinho har blandat om lite grann i sin tränarteamsgryta. Ny för säsongen är 32-årige nordirländaren Kieran McKenna som blir Mourinhos nye assisterande. McKenna är uppflyttad från juniorsidan där han tränade Manchester Uniteds U18-lag i två säsonger. McKenna var dessförinnan i Tottenham och tränade deras U18-lag. Detta kan ju vittna lite grann om att Mourinho har som mål att ge ännu fler ungdomar chansen i år kanske? Även den tekniska avdelningen har fått sig en liten makeover där italienaren Stefano Rapetti hämtas in. Rapettis historia med Mourinho påminner en hel del om McKennas där portugisen under sin tid i Inter upptäckte honom i klubbens primaveralag. Rapetti var en del i Mourinhos tränarteam som vann rubb och stubb i Inter. Rapetti har efter sin tid i Milano om jag förstår det rätt arbetat med Sarri i Empoli och Marco Giampaolo i Sampdoria. Giampaolo som ofta just kallas för ”fattigmans Sarri” för han predikar en likartad fotboll men har inte skördat lika stora framgångar. Och sedan har vi det sympatiska, gamla spelgeniet Michael Carrick som är den sista pusselbiten i Mourinhos intressanta tränarensemble. Så hoppet för Man Utd står och lutar med tränarteamet bakom Mourinho och om det har skett en uppgradering där. Rapettis historia är en intressant sådan som kanske vittnar om att Mourinho kommer försöka sadla om offensiven och McKenna har fått mycket positiva lovord i sitt arbete med ungdomar och Carrick har alltid känts som den mer skärpta typen utav fotbollsspelare. Ska bli intressant att se om det får någon effekt.

Linhem: Inte mycket? Kanske fick Mourinho en tankeställare när han såg Lukaku användas mer fritt i Belgien och all vädjan från ledningen och supportrarna kanske innebär att Martial och Rashford får mer och passande speltid. Alexis Sanchez kan vara piggare men är samtidigt äldre också och jag har ingen koll på vad deras värvningar kan förändra i laget. Det är väl frågan om anfallspelet kommer lösa sig som det alltid brukar göra, spelarmaterialet finns där, och kanske är det svårläst när det inte verkar finnas tydliga mönster eller tydlig strategi. Eller så kommer vi få se ett frustrerat lag inte få med sig avgörande mål i slutet och tappa poäng i matcher de behöver vinna. Spännande att se om Pogba tar med sig VM-framgångarna till säsongen som en bakfylla eller medvind.

Hyllman: Fred är en utmärkt värvning vars kanske främsta egenskap är just att med ett bra passningsspel ställa om från försvar till anfall så snabbt och effektivt som möjligt. Ett försök att återfinna vad som gått förlorat med Michael Carrick. En spelare som bidrar till att ge Paul Pogba ännu större licens att huvudsakligen tänka framåt, vilket i sig är bra för att göra mittfältet mer produktivt. Alexis Sanchez är en pigg Sanchez för första gången på kanske fyra-fem år. Dessutom med en försäsong i ryggen. Men José Mourinhos benägenhet att tänka sig att anfallsspelet är något som ska ordnas av sig självt, mer eller mindre, kommer knappast att vara annorlunda den här säsongen.

Det har värvats spelare för stora pengar de senaste åren, även den här sommaren öppnade Man Utd plånboken för Fred. Vad annat om något måste Man Utd öppna plånboken för innan transferfönstret stänger?

Hyllman: En erfaren, rutinerad mittback av världsklass som kan ta ledaransvaret i backlinjen och bredvid vilken övriga väldigt talangfulla mittbackar kan utvecklas och växa in i rollen som etablerade Premier League-mittbackar av världsklass. Den spelare som borde ha värvats i fem år nu utan att för den sakens skull faktiskt ha värvats. Det finns andra platser som kan förstärkas men detta är den enskilt viktigaste posten.

Linhem: Många verkar ju önska sig en ny mittback, alla mittbackar man har passar tydligen inte ihop, och vissa har pratat om en önskad högerytter om jag förstår det rätt? Detta låter väl rimligt. Diego Godin som Eliasson föreslår vore väl passande om Man Utds mittbackar alla saknar en fadersfigur. Han är också fortfarande i gott slag och flera år yngre än Laurent Blanc som en sådan värvning kunnat jämföras av kritiska röster. Annars vore det väl möjligt att bara använda de resurserna som redan finns på ett bättre sätt. Om inte de vill norpa Willian från Man Utd vilket vore både en bra och typisk Mourinho-värvning. Fred bör ju lösa konflikterna på mittfältet i alla fall. Kanske borde man försökt börja förnya sig på vänsterbacksplatsen, jag väl å andra sidan den enda som tappade förtroendet för Luke Shaw redan innan Mourinho.

Eliasson: Hyllman har helt rätt i att en mittback med ledaregenskaper borde vara prioritet nummer ett. Mourinho fick först till sin ”ståldefensiv” i Inter när Lúcio hämtades in från Bayern München. Var är Man Utds Lúcio? Det som irriterar mig mest gällande detta är ju att det inte ens skulle krävas någon utav världsklasskvalité för  att Man Utds försvar skulle få sig ett uppsving. I Man City är det Otamendi som har den viktiga rollen och ingen verkar se honom som en världsklassback. När Juventus hade samma behov så hämtade man in Andrea Barzagli från Wolfsburgs bänk, och Benitez hämtade in Raul Albiol från Real Madrids frysbox under tiden i Napoli. Victor Nilsson Lindelöf var briljant när han hade Luisão bredvid sig i Benfica och detsamma kan sägas om Eric Bailly när den mer rutinerade Victor Ruiz huserade bredvid honom i den gula U-båten. Den absoluta drömvärvningen är ju såklart Diego Godin. Och det mest absurda i detta är att uruguayaren sitter på ett utgående kontrakt med Atletico och det ryktas också om att det finns en utköpsklausul på låga €20 miljoner. I detta nu så är det bara Juventus som ryktas hugga i Godin vilket får mitt blod att pumpa runt i hjärnan i 180 grader. Någon måste avgå här den saken står klar.

Ambitionerna är alltid höga för Man Utd, vilket så klart förklarar mycket av frustrationen och besvikelsen under senare år. Hur går det för Man Utd den här säsongen, var slutar de i tabellen och kan de åstadkomma något bättre i Europa den här säsongen?

Linhem: Jag tror inte det går särskilt bra, i likhet med Mourinhos första säsong kan de verkligen behöva framgångar i Europa då FA-cupen inte är till någon räddning (fråga bara Van Gaal). Jag tror att förra säsongens andraplacering ljög lite och att de kommer få det tuffare denna säsongen. Skulle Chelsea haverera med Sarri har de dock potentiellt en lugn promenad till fjärdeplatsen då det skulle krävas rejäla över- och underprestationer för att Man Utd ska sluta bakom detta Arsenal. Förutom katastrofsäsongen under Moyes brukar dock alltid Man Utd få med sig mycket resultat och hänga med i toppen. Det känns dock som att de skulle kunna göra en riktig Milansäsong (en annan superklubb som också värvar stort men inte återfunnit sin identitet) där de går dåligt i ligan men spelar som ett annat mycket bättre lag ute i Europa. Antagligen i Champions League, åkte man ner i Europa League skulle nog inte ens en vinst rädda Mourinho denna gången. Det skulle glädja mig om Lindelöf lämnade och blev en succé i någon lite mindre stor klubb. Annars måste man glädjas med Lee Grants förtidspension efter en ganska jobbig karriär. – (5)

Eliasson: För att Man Utd ska kunna ta nästa steg och på allvar hota lokalkonkurrenten så måste man strukturera om i klubbledningen. Man Utd i nuläget ger intryck av att vara en klubb som till stor del drivs av människor som inte förstår sig på fotboll. Men man räddas av att man är en sådan gigantisk och attraktiv klubb historiskt som gör att bra tränare och spelares flockas runt en ändå. Men man behöver ta in en kompetent gubbe som fyller rollen som sportdirektör och som ser över hela det sportsliga bygget. Man behöver någon som sitter på samma post som Monchi i Roma eller Marotta i Juventus eller Alemany i Valencia eller Berta i Atletico, ja listan kan fortskridna ut i oändligheten. Att Man Utd som sägs vara världens största klubb ännu inte har detta på plats är bortom allt förstånd. Skarptänkta supportrar har klagat på detta i flera år nu precis som supportrarna i West Ham gjort. Hammers klubbledning har adresserat denna kritik i år med anställandet av Malagas mångåriga sportchef Mario Husillos men hos Manchester United så doftar det fortsatt inaktion. Hyllmans tankar kring säsongen följer logikens attraktiva bana. I vanliga fall hade jag tippat liknande då Linhem brukar ha för vana att missa skylten till logikbanan och bege sig ut på härliga villospår, men dessvärre så är han en uttalad scouservän så jag tänker mig att det rationella spåret smakar tämligen gott denna gång för honom.

Jag har målat upp två tänkbara scenarion i mitt huvud där slutresultatet blir detsamma. Antingen så blir det ett vassare Man Utd i år där Mourinho har lyckats få bukt med några av säsongens återkommande problem. Fred underlättar det i offensiv väg och Lukaku kommer mer till sin rätt och smäller in 24 baljor. Eller… så blir den negativa atmosfären nu i inledningen för mycket helt enkelt. Fotbollsspelare är människor och inte robotar trots allt även om många tycks tro det ibland. De blir påverkade och varenda litet misstag i inledningen av säsongen bemöts med skrik efter giljotinen från den arga pöbeln. Mourinho klagar sig bort från posten under senhösten. Tramstabloider börjar babbla om att den ena stortränaren efter den andra är på väg till Old Trafford. Zidane hit och Zidane dit är ord som ekar enda ut till månen. Men Zidane kommer inte. Men det gör Claudio Ranieri. Och när den gamle italienaren presenteras med Man Utd-halsduk omkring sig så sätter hela fotbollsvärlden kollektivt i halsen. Ranieri kommer in som en mysig sockerfabror och klappar spelarna på axeln och bjuder på pizza. Man Utd väller fram likt en ångvält under våren och avslutar säsongen med 15 raka obesegrade matcher. Ranieri tackar för sig och legenden om den ödmjuke romaren (den ende av sitt slag) har fått sig ytterligare en sida. Oavsett scenario så slutar Manchester United trea. – (3)

Hyllman: När det gäller Champions League kan ju knappast Man Utd hoppas på lika gynnsam lottning den här gången som förra säsongen. Men det behöver kanske inte enbart vara någon nackdel, då kommer det heller inte som någon chock i ett slutspel när motståndarna faktiskt kan spela lite fotboll. Kvartsfinal är att betrakta som godkänt. Vad gäller Premier League är det så klart horribelt små marginaler som redan konstaterats för andra lag. Negativismen runt Man Utd tror jag kommer bli förödande i slutänden, och vilka större konsekvenser det innebär återstår att se. Men vad gäller tabellen så slutar Man Utd sexa. – (6)

Det är med andra ord en högst ovan roll för Burnley, rollen som storklubb. Men det är en roll de nu tvingas spela i Europa League-kvalet. När Burnley möter Aberdeen är det de själva som är Arsenal eller Man City mot Aberdeens Burnley. Det är plötsligt Burnley som jobbar med en lönebudget 20x motståndarens lönebudget. Det är plötsligt Burnleys spelare som är i relativa termer stjärnorna och mångmiljonärerna.

Det kan vara en svår övergång att göra, att gå från att vara den uppkäftige uppstickaren till den fantasifulle favoriten. Det innebär en skillnad på hur man förbereder sig för matchen, sätter sina tydliga spår i spelidé och lagets taktiska modell, och påverkar lika tydligt psykologin med vilken en match genomförs. Från att huvudsakligen genomföra sina matcher utan boll förväntas man nu göra saker med bollen.

Burnleys själva ovana vid detta förhållande spelar naturligtvis Aberdeen i händerna i just det här fallet. Det kommer finnas en naturlig osäkerhet i Burnley på offensiv planhalva, i alla fall så länge som matchen står och väger, och Aberdeen kommer självfallet vara uppställda för att casha in på denna osäkerhet. De kommer försöka göra mot Burnley vad så många storklubbar har svurit över att Burnley har lyckats göra mot dem.

Samtidigt, även om det knappast går att kalla Burnley för en storklubb, har de ändå visat upp en egenskap som normalt sett brukar känneteckna just storklubbar. Nämligen att kunna vara riktigt bra när spelet verkligen stämmer, men även att kunna kämpa fram ett resultat också när spelet i övrigt inte stämmer. Det kännetecknade dem förra säsongen och det var vad som också gav dem kvitteringen på Pittodrie.

Bortamålet blir naturligtvis viktigt för Burnley. Det är trots allt en stor skillnad att genomföra den här matchen där det är motståndarna som i slutänden måste göra mål och inte de själva, och utan att ett enda insläppt mål kan ställa till så stor skada som det annars hade gjort för Burnleys förhoppningar om att ta sig till gruppspelet. Ett mål som Burnley onekligen krigade sig till mot slutet av matchen.

Det var lite typiskt för Aberdeen, som så klart spelade rollen av uppstickare. De gjorde en bra match på Pittodrie, var långa stunder det bättre spelande laget, definitivt uppjagade av en hetlevrad hemmapublik, hade 1-0 och vid några tillfällen bud på mer. En vinst hade varit perfekt för dem att ta med till Turf Moor. Men så mot slutet av matchen, ett svagare ingripande i försvarsspelet, lite för mycket utrymme till Sam Vokes, kvitterat.

Kommer Aberdeen kunna göra en lika pigg match på Turf Moor ikväll? De kommer självklart göra ett försök. Men den här gången kommer de ha publiken mot sig, och de kommer ha matchbilden mot sig. Burnley kan om de tar ledningen spela med ett stort tålamod. De har ungefär samma förutsättningar att vinna som Burnley hade haft om de mötte Liverpool i en cupmatch på Anfield.

Det går inte att klaga på det allvar med vilket Burnley tar detta kval i Europa League. Det var en mycket stark startelva som ställdes ut på Pittodrie. Ringrostig naturligtvis, alla delar klickade inte riktigt i varandra som de skulle ännu, det gick lite långsammare, bolltouchen var ännu inte riktigt som den skulle vara, men ändå utifrån förutsättningarna en så stark startelva som möjligt.

Märkligt vore väl annars. Allt annat vore ett svek mot supportrarna som naturligtvis har sett fram mot detta europeiska cupäventyr ända sedan det stod klart att Burnley tog den där sjundeplatsen i Premier League. Att för första gången på över 50 år, och kanske för sista gången på 50 år, ta sig till europeiskt cupspel och då inte göra det bästa och mesta av det hela, då kan man kanske lika gärna lägga ned klubben.

Att hålla sig kvar i Premier League kommer naturligtvis först. Men inom ramen för denna väldigt övergripande ambition är det tydligt att Burnley kommer prioritera Europa League även över ligaspelet. Burnleys ordförande Mike Garlick, ställd inför statistisken att engelska lag som tog sig till Europa Leagues gruppspel, i genomsnitt tappade 2,18 placeringar i ligatabellen, svarade: ”Bara två platser? Taget!”

Effekten för Burnley kan naturligtvis visa sig vara mer brutal än så. För det första var deras sjundeplats en fundamental överprestation. För det andra saknar de helt europeisk cuperfarenhet och know-how av att hantera ett dubblerat spelschema. För det tredje har de ingen reell möjlighet att boostra upp sin spelartrupp givet att de varken kan räkna med spela i Europa nästa säsong eller ens längre än augusti den här säsongen.

Kanske har problemen i viss mening redan börjat hopa sig för Burnley. Tom Heaton är skadad sedan tidigare, och i den första matchen mot Aberdeen skadade sig även Nick Pope, som beräknas bli borta i tre månader. Enda målvakten som är kvar är den glade dansken Anders Lindegaard. Ingen oäven målvakt i och för sig. Men situationen har fått Burnley att be UEFA om dispens att värva in en målvakt med speltillstånd i kvalet.

Kanske tvingar det Burnley till lite mer akuta prioriteringar under den kommande veckan innan transferfönstret stänger. Men först måste de naturligtvis vinna mot Aberdeen, för att sedan ta sig an Istanbul Basaksehir i den tredje kvalomgången. Det borde ju gå som smort. De spelar på hemmaplan, och det är de som är den relativa storklubben. En match där allt annat än vinst bokstavligt talat måste betraktas som ett nederlag.

En typ av match det var väldigt länge sedan Burnley spelade. Det är mycket som är ovant för Burnley med Europa League.

:::

TRANSFERKOLLEN

Lucas Digne, Barcelona till Everton. Strålande värvning av Everton som onekligen var i ett skrikande behov av en vänsterback mest hela förra säsongen. Digne har gjort några bra år i Barcelona, har många år kvar på karriären, och det här är just den typ av spelare som Everton ska försöka värva om de vill ta nästa steg på sin kurva. Berömlig – (+++++)

Den här veckan ägnas åt världens största, bästa, längsta, mest populära och mest dramatiska andraserie. Det är en fantastisk serie. Vad som framför allt gör den så underhållande och så engagerande är dess närmast gränslösa variation av klubbar i alla storlekar, taktiska modeller, influenser från alla länder. Och så naturligtvis den guldpotta som befinner sig i slutet av dess regnbåge – uppflyttning till Premier League.

Det är en serie som sparkar av på fredag kväll, med matchen mellan Reading och Derby County på Madejski Stadium. Dagarna innan dess går vi igenom serien klubb för klubb, placering för placering, utifrån hur vi bedömer deras respektive styrkor, brister och möjligheter. Vi börjar nedifrån och arbetar oss uppåt. Det enda vi vet med säkerhet är att på några punkter kommer vi ofrånkomligen ha spektakulärt fel.

Metoden är rätt enkel. Vi har båda gissat en sluttabell och placerat klubbarna på sina respektive slutplaceringar inom parentes. Genomsnittet av våra tabellen bildar bloggens prognos till sluttabell för EFL Championship. Där flera klubbar har hamnat på samma snittplacering placeras den klubb först som slutade bäst förra säsongen.

(8) BRENTFORD

Hyllman. Det finns två orsaker till att Brentford missade playoff förra säsongen. De fick för det första en riktigt dålig start på säsongen. Och för det andra så trots att de skapade flest målchanser av alla lag i Championship så hade de väldigt svårt att göra mål på alla dessa chanser. Om Brentford skulle få tag på en riktigt klinisk anfallare har de potential att hota om automatisk uppflyttning, men som läget är nu får de nog främst betraktas som en seriös kandidat till en av playoff-platserna. Oavsett var någonstans i tabellen de än slutar så kommer de tveklöst vara ett av de mest spännande lagen att följa. (#8)

Linhem. Det finns få lag i världen lika fascinerande som Brentford. Särskilt då de mer och mer verkar bli en renodlad främlingslegion. Det som kopplar ihop dem verkar vara att de älskas av Brentfords scouter/analysteam. Kollar man på expected goals var de också ett topplag, de skapar så otroligt mycket chanser. Tvvärr släpper de till för mycket och ofta tidiga mål dessutom. Problemet med att ständigt göra sig av med äldre spelare är att man inte hittar någon stabilitet. Potentialen för Brentford är dock skyhög, drömscenariot är att de helt enkelt äntligen kommer ha ett lag med rätt spelare av hög klass på alla positioner. Neal Maupay och Ollie Watkins var lysande men ojämna ifjol, de två spelar snart i PL om de spelar mer konsekvent. Det är så frestande att tippa dem högre upp. (#8)

(7) ASTON VILLA

Hyllman. Det såg länge riktigt besvärligt ut för Aston Villa under sommaren när klubbens finansiella besvär såg ut att göra dem till ännu ett Sunderland. Men lagom inför säsongsstart fick klubben nya ägare och den allra mest akuta situationen är löst. Viktigast var kanske att dessa nya ägare inte fick för sig att bara någon vecka eller så innan den nya säsongen ska börja anställa Thierry Henry, vilket hade varit en TV-anställning utav sällan skådat slag, utan istället ge Steve Bruce fortsatt förtroende. Det kan bära längre än den elfteplats jag ser framför mig här, men laget har tappat flera viktiga spelare redan och ser ut att tappa även Jack Grealish innan transferfönstret stänger. (#11)

Linhem. Steve Bruce vet vad han gör. Det finns mycket kvalitet i laget. Denna optimistiska gissning bygger dock på att Grealish stannar och att de nya ägarna faktiskt vill stärka laget. Till stor del bygger det också på att jag inte vågar lita på många andra lag. Aston Villa har faktiskt bara tappat två spelare som spelade mycket ifjol och det bör gå att ersätta en pensionerad John Terry. James Chester är trots allt kvar tills vidare och med honom, Hourihane, Snodgrass, och Adomah har man flera av ligans bästa spelare fortfarande. Några bra sena lån så är de inte sämre än ifjol. (#3)

(6) NOTTINGHAM FOREST

Hyllman. Varför ändra ett vinnande koncept? Wolves tog sig med tämligen överlägsen stil upp i Premier League genom att rekrytera huvudsakligen från Portugal och inför den här säsongen har Nottingham Forest gjort exakt samma sak med högintressanta värvningar i João Carvalho, Diogo Goncalves med flera. Dessutom har Michael Dawson återvänt till klubben i mittförsvaret, Jack Colback värvats till mittfältet och Lewis Grabban skrivit på för anfallet. Stor skillnad med klubbens nye ägare. Nottingham Forest är på gång att få ett riktigt starkt lag, där Aitor Karanka ordnar defensiven samtidigt som individuell briljans avgör framåt. Kan bli betydligt bättre än en sjätteplats. (#6)

Linhem. Nottingham Forest hoppas återskapa Wolves magi från förra säsongen. Hur det kan gå fel kan man se i hur Norwich försökte återskapa Huddersfield förra säsongen. Det handlar dock om en helt annan ekonomisk satsning. Jorge Mendes ger dig alla portugisiska talanger du kan önska dig. Skillnaden mot Wolves är att detta är mer plötsligt än Wolves där vissa spelare kom redan förrförra säsongen och ingen har samma status som Ruben Neves. Men det ska också sägas att man plockat in gedigna spelare på denna nivån som Grabban och hemvändaren (äntligen!) Michael Dawson. Karanka må vara en begränsad manager men han bör kunna lösa defensiven och låta portugiserna skötte offensiven. (#5)

(5) SWANSEA CITY

Hyllman. Graham Potter anställdes i början av sommaren som en rätt intressant slags nystart för klubben som behöver hitta tillbaka sig själv igen. Rätt tränare på rätt plats måste sägas. Men Potter har själv varit ganska konservativ i sina förhoppningar inför den här säsongen och det är inte enbart spel för gallerierna. Hittills har Swansea förstärkt med endast en spelare, tappat flera redan och kan vara på väg att tappa ännu fler. Det är fortfarande ett lag med relativt hög kapacitet men Swansea har hittills den här säsongen inte visat några tecken på att ha åtgärdat de idiosynkratier som till sist skickade dem ut ur Premier League. En femteplats riskerar vara ett optimistiskt tips. (#5)

Linhem. Det känns som att vi svenskar tror mer på Swansea än någon annan. För PHy som inte gillar svensk fotboll (framför allt inte landslaget) handlar med mer om att Graham Potter var en engelsman som vågade och lyckades utomlands. Jag tror dock på att toppen av Championship denna säsongen inte är alltför stark. Joel Asoro är en bra värvning, fråga bara Fulham om vad han kan göra, och Swansea behövde börja på nytt. Kanske är detta att ställa för höga förhoppningar på ett lag som nu är ungt och ganska tunt men det finns gott om kvalitet och Graham Potter kan göra underverk. Det kan bli kul att se ett lag där nyckelspelarna är till exempel Tom Carroll, Matt Grimes, Asoro, och Bersant Celina. Förhoppningsvis blir inte ägarna otåliga om Swansea börjar försiktigt. (#6)

(4) SHEFFIELD UNITED

Hyllman. Eftersom jag tippade Sheffield United högt redan förra säsongen och blev hånad för saken av Linhem så antar jag att jag måste dubbla ned på samma strategi gällande dem. Men jag uppskattar samtidigt vad Chris Wilder har byggt på Bramall Lane, ett välorganiserat fotbollslag med en tydlig och funktionell spelidé. Det går heller inte att blunda för riktigt bra spelare som John Fleck, John Lundstram, George Baldock, Billy Sharp och nu med Dean Henderson på lån från Man Utd i målet. Får Sheffield United en bra start på den här säsongen kan de bäras framåt på en vind av momentum. (#1)

Linhem. Den där vinden av momentum hade de redan ifjol innan de tappade under våren. Det är dock intressant att Chris Wilder har konsulterat Eddie Howe som också slutade i mitten av tabellen med Bournemouth på första försöket innan de vann uppflyttning. Problemet som jag ser med Sheffield United är att anfallet hänger för mycket på rutinerade anfallare som Leon Clarke, Billy Sharp, och David McGoldrick som är ganska svaga i sammanhanget. Det är budgetvarianten av Derbys anfall. Mittfältet är bra och multifunktionellt men bidrog inte med mål när Leon Clarke tappade den bästa formen han haft i sin karriär. Det ser just nu ut att få låna Ben Woodburn av Liverpool vilket vore väldigt spännande. Särskilt om de kan hitta rätt position för honom, vilket förbryllat Liverpool en aning. (#9)

(3) STOKE CITY

Hyllman. Xherdan Shaqiri och Ramadan Sobhi har lämnat Stoke. Samtidigt har spelare som James McClean och Tom Ince värvats till Stoke. Av de nedflyttade klubbarna från Premier League är det Stoke som ser klart starkast ut och bäst förberedda för säsongen i Championship. Stokes defensiva brister de senaste åren lär utan tvekan åtgärdas av Gary Rowett, klubbens nye manager med ett grundmurat rykte om sig att kunna organisera sina fotbollslag. Dags för Rowett att med tillgång till en väldigt stark spelartrupp visa att han kan mer än han hann med att visa upp med Derby County. (#3)

Linhem. Jag håller med fullständigt om att Stoke ser bäst ut av nykomlingarna. Rowett togs in snabbt och man har förstärkt bra. Ince och Rowett känner varandra. Ince behöver dock fortsatt bli mer disciplinerad med sina val av avslut. Att Shawcross stannar är lysande men även utan kan Rowett om något bygga en defensiv organsation. Problemet är alltid att han har svårt med offensiven. Ince är möjligen bra därför då han skapar mycket på egen hand. Kan Benik Afobe få sitt riktiga Championship-genombrott efter en tid som rollspelare i Wolves? Vissa tror att mittfältaren Etebo kan vara Stokes bästa värvning efter hans fina gästspel i Las Palmas ifjol. (#4)

(2) MIDDLESBROUGH

Hyllman. ”Tony Pulis planerar att bygga ett lag för uppflyttning bakifrån” gjorde en tidning rubrik på alldeles nyss i vad som måste vara ett av den engelska fotbollens mest klockrena no shit-uppslag. Vem hade kunnat tro det?! Middlesbrough har hur som helst ett av seriens absolut starkaste lag spelare för spelare, lagdel för lagdel, så det är inte svårt att se framför sig hur Middlesbrough under Pulis kommer hota uppe i toppen av tabellen. Pulis gav Middlesbrough organisation efter det misslyckade försöket med Garry Monk, och han fick igång lagets offensiva spelare. Men man förstår samtidigt att han blir nervös av de rapporter som säger att Wolves med flera jagar Adama Traore, by far Middlesbroughs mest kreative spelare. (#4)

Linhem. Det känns som att man hamnat i Twilight Zone när man säger att det var Tony Pulis som äntligen fick ut poäng ur alla Adama Traores lyckade dribblingar. Det sägs att motsatser attraheras av varandra. Det skulle också vara en Pulis-passande och bra värvning om de kunde ersätta Bamford med Waghorn som hade en lysande säsong ifjol. Annars är Aden Flint en ganska perfekt värvning. Han är en väldigt målfarlig mittback och hans begränsade mobilitet lär vara ett mindre problem hos Tony Pulis än i ett ofta vidöppet Bristol City. Flint gjorde 8 mål som mittback ifjol, men gjorde 15 när Bristol City vann uppflyttning till Championship. Undrar ibland om han likt Dion Dublin borde vara anfallare istället. (#2)

(1) DERBY COUNTY

Hyllman. Derby County såg bra ut redan under Gary Rowett men med Frank Lampard som manager kan vi förvänta oss en mer expansiv och offensiv fotboll. Det kan göra underverk för Derby Countys chanser i tabellen. Där finns redan några riktigt bra spelare i Scott Carson, Curtis Davies, Tom Huddlestone, Tom Lawrence med flera, och till den här säsongen har en spännande spelare värvats in i unge Jack Marriott, som öst in mål för Peterborough i League One, samt unga talanger som Harry Wilson och Mason Mount hämtats in på lån. Något som ger Derby County en bättre balans mellan gammalt och ungt. Laget håller för Premier League och siktar mot Premier League. (#2)

Linhem. Jag har ingen aning hur Lampard är som manager, som PHy påpekar kan det dock bara bli mer offensivt än under Rowett, men jag älskar denna truppen som Derby har. De har ett gäng rutinerade spelare som fortfarande håller hög klass och kryddat det med några av landets (inklusive Wales) mest spännande talanger. Harry Wilson var ett fenomen i Hull och Mason Mount var en stjärna i Eredivisie! Därtill är Tommy Lawrence kvar och lysande. Jack Marriott är något av en joker som alla spelare värvade från Peterborough är men Derby har en tillräckligt bra anfallsuppsättning ändå med David Nugent och Jerome. De ska mest ta upp plats och låta Derbys offensiva mittfält göra målen trots allt. Det har sagts många gånger, men kan detta äntligen vara säsongen då Derby blir uppflyttade? (#1)

Linhem: Man City har mest bara lyxproblem. Hur många vänsterfotade yttrar/offensiva mittfältare kan ett lag ha? Deras ända svaghet är väl egentligen att de skulle bli övermodiga. Guardiola har stora idéer och det känns ibland som att han kan glömma små saker. Börjar inte vissa spelare bli lite för gamla? Är inte vissa spelare för skadedrabbade? Kan det inte vara bra med spelare på sina naturliga positioner? Kan vem som helst spela vänsterback? Det är svårt att klaga liksom. Möjligen som det vackra lag man var kunde man framstå som lite veka eller för fina för att försvara, snarare än att man saknar förmågan. Man undrar ju om det Liverpools individuella segrar emot dem kan överföras till en hela ligasäsong till exempel. Å andra sidan tog de 100 poäng ifjol. Förutom några enstaka dåliga matcher är de hänsynslösa mot sämre lag, vilket är hela övriga tabellen. Kanske börjar de svagt på grund av alla som spelade i VM?

Hyllman: Att jaga titeln är alltid annorlunda från att försvara titeln, om inte känslan av att man jagar titeln på något lyckas bibehållas. Men det är en säsong som kommer få en annan dynamik än den förra. Man City kommer kanske inte vara riktigt lika hungriga som de var förra säsongen, något som eventuellt kan förstärkas av att de heller inte direkt värvat flera nya spelare. Motståndarna kommer vara lite klokare och lite mer inlästa på dem och lite mer bespetsade på att ge mästarna på käften. En stor del av Man Citys poängskörd förra säsongen förklaras av att de väldigt snabbt fick både medvind och ett försprång och därifrån klickade allt på plats och rullade på. De kommer vara lika bra, kanske till och med bättre, men det är en ny säsong.

Eliasson: Hyllman och Linhem tar upp de flesta tänkbara frågeställningarna. Den store Pep har aldrig varit en tränare som nöjer sig med att vinna. Han är ideologernas ideolog. Han kommer vilja försöka slå fjolåret, både när det gäller spelets snygghetsgrad och titlar. Frågan såklart är ju om detta är möjligt? Man City har en fin trupp men känslan som man sitter inne på är ju att ganska många spelare maxpresterade ifjol. Och sedan som Linhem skriver så blir ju inte Silva och Fernandinho yngre för varje år heller. En del av toppkonkurrenterna i år känns klart starkare än ifjol med (Liverpool och Arsenal) samtidigt som vissa lurar runt i vassen utan att man vet vad för slutsatser som ska dras (Chelsea). Bara att nästan lyckas återupprepa bedriften hade varit en imponerande bedrift. Man City hamnade i en liten dipp ifjol spelmässigt men hade då redan införskaffat sig ett massivt försprång i serien och lyckades därav undvika all stress. Detta kan ha varit en viktig faktor till varför man ändå vann ganska många tajta matcher under denna perioden när spelet inte flöt på som det skulle. Om man har konkurrenterna i bakhasorna så är det svårare att tråckla sig till poäng borta mot Burnley och Newcastle. Psykologin som Hyllman är inne på kommer bli viktig med. Manchester City kommer nu vara ännu mera det laget som alla vill slå. Även om Emery och Sarri inte skulle kunna konkurrera med Manchester City över en hel säsong så skulle en seger mot Pep i ett möte vara enormt prestigefullt och säkert generera en hel del förtroendekapital inför framtiden. Pep står på toppen av täppan och det är lika mycket av en välsignelse som det är en förbannelse.

”Allt eller inget” heter den nya dokumentären om Man Citys succésäsong – något av en mis-nomer givet att Man City vare sig vann allt eller inget. Vad som framför allt gick åt fanders var ju Champions League. Var det bara en tillfällighet att Man City inte räckte till där eller är det något de saknade och i så fall fortfarande saknar för att nå varje storklubbs heliga graal?

Hyllman: Det var en tillfällighet i meningen det hade kunnat hända vilket lag som helst, att det är så små marginaler det handlar om i en cupturnering som Champions League, och om kvartsfinalen hade spelats om hade utfallet kunnat bli ett helt annat. Det var inte en tillfällighet i meningen att Liverpool likt få andra lag förra säsongen lyckades exponera vad som fortfarande är en svag undersida i Man Citys lagbygge, försvarsspelet. Men det är en medveten tradeoff i Pep Guardiolas spelsystem så det är inte en fråga om att få bort det utan enbart att inom befintligt ramverk försöka maximera sina procentuella chanser till framgång genom att så långt som möjligt undvika att hamna i sådant försvarsspel. Kan det räcka hela vägen för Man City att vinna Champions League? Absolut! Åtminstone så länge inte Guardiola fortsätter försöka vara taktiskt smartare än lagets eget bästa i dessa sammanhang.

Eliasson: Jag vill ju helst trycka in mening där det inte finns någon. Marginalerna studsade fel för Man City mot Liverpool förra säsongen precis som de studsade fel för Peps Bayern mot Atletico Madrid. Och när marginalerna återkommande studsar fel inom en viss kontext så är det svårt att betrakta det som en slump. Är det någon spelmodell som kan fungera som antibiotika mot Pep så är det Klopps och Simeones. Pep slår ju de flesta lag som försöker sig på den typen utav intensivt presspel men det beror ju på att motståndarna sällan har tillräckligt skickliga spelare. Men när de väl har det så blir det alltid jobbigt för den store ideologen. Och eftersom problemet med denna spelmodell tycks förfölja honom så kanske han inte är villig att stå för den nödvändiga kompromissen i dessa matcher? Det är väl sett ur det perspektivet som titeln ”Allt eller inget” passar in på Pep lite grann eftersom han är den sortens karaktär som vill vinna på ”sitt sätt”. Får han inte göra det så kan det lika gärna få vara. Men som sagt så är det ju något korkat att tro att Man City inte ska kunna vinna CL. Mycket har att göra med till exempel lottning och drar man bara rätt kort där så kan det innebära seger. Och det är som sagt mycket tillfälligheter som avgör i CL med och Man City är ett sådant skickligt lag att studsar bollen bara någorlunda rätt så vinner man oftast.

Linhem: Om ”All or Nothing”-titeln inte passade in på Man City kan jag säga att den passade ännu sämre på de icke-vinnande NFL-lagen (Arizona Cardinals och LA Rams) de följt eller för den delen Nya Zeeländska rugbylandslaget som väl aldrig är nothing? För att svara på frågan så tror jag Man City definitivt har kapacitet att vinna Champions League. Jag stämmer in på teorin att alla som når kvartsfinal är nära på att vinna och skulle förmodligen i ett annat fall vunnit. Kanske behöver de kunna vara lite mer cyniska ibland? Och som Hyllman nämner är det just i defensiven där man kan bli bättre. Vilket kanske syns redan nästa säsong med en hel säsong av Laporte, med en mognare Johnny Stones, och det är ju möjligt att Vinny Kompany är friskare nästa säsong. Skulle förstås underlätta om Benny Mendy kan vara mer prominent på planen än på twitter denna säsongen också. Tror också Mahrez kan vara ett intressant vapen som inhoppare de inte haft tidigare. Andra lags supportrar hoppas nog Man City blir tappar lite fokus på ligan och går för Europa!

Hittills är det bara Riyad Mahrez som har värvats till a-laget i Man City. Det vore fånigt att påstå att det inte skulle räcka, men räcker det? Finns det någon annan lagdel eller position på planen där Man City borde ha förstärkt den här sommaren men (ännu) inte har gjort det?

Linhem: Det är svårt att säga. Det man kan säga är väl försvaret då Kompany knappt spelar en halv säsong längre men å andra sidan är Otamendi bra underskattad och de har Laporte och Stones. Även utan Mendy löste man det fint med Delph som vänsterback. Kanske bör man oroa sig över att Fernandinho är några år över 30 nu och att deras andra mittfältsalternativ känns lite för ocyniska för den positionen. Om Guardiola tänker tillräckligt länge är väl De Bruyne deras defensiva mittfältare nästa säsong. Det vore väl kul att äntligen få se några av alla Man Citys beryktade ungdomar spela fler minuter. Phil Foden är fortfarande en större ikon på Football Manager än i verkligheten. Undrar hur många fler säsonger som Kun Agüero kommer vinna mål/per 90 min-ligan på de 20-25 matcherna han är frisk.

Hyllman: Det räcker. Funderade framför allt på ytterbackspositionerna märkligt nog givet hur många sådana de har värvat. Men Benjamin Mendy är tillbaka från sin skada vilket är ”som en ny värvning” dit. Man kan fundera på vad som händer om Kyle Walker blir skadad för dels var Walker både fantastisk och instrumentell för Man City förra säsongen, dels har jag svårt att bli imponerad av materialet som finns bakom honom. Men Danilo är å andra sidan duglig nog att hedga mot den risken. Man City ville värva Jorginho till mittfältet, men det omedelbara behovet känns inte akut. Man kan tycka att det finns ett visst utrymme för Man City att föryngra sin spelartrupp som de inte riktigt har jobbat med den här sommaren.

Eliasson: Man City har en väldigt bra trupp och Pep har demonstrerat en fantastisk förmåga att flytta runt spelare på planen och få dem att känna sig hemma på onaturliga positioner. Det är väl som sagts tidigare några defensiva breddvärvningar i som man hade kunnat tänkas göra men det finns inget gapande hål precis. Eller som Hyllman skriver att man kunde ha påbörjat föryngringsprocessen. Gillar det Linhem skriver om Otamendi för övrigt. Argentinaren är en sådan spelare som kan mäkta med nio bra matcher i följd för att sedan stå för en mindre bra insats och då räknas helt plötsligt inte matcherna som kom innan. Jag har börjat funderat lite grann kring Mustafi som var så bra i Valencia men som sett så vilsen ut i Arsenal. Hur mycket är kopplat till att han inte längre har Otamendi bredvid sig? Argentinaren är en viktig karaktär i Man Citys försvarslinje och bidrar med mer än det tränade fotbollsögat kan se. Han känns lite grann som Man Citys Andrea Barzagli. Man skulle kunna vräka ur sig de vanliga kommentarerna att om Man City har som mål att spela en ännu finare fotboll så skulle Pep kanske behöva hämta in uppgraderingar på vissa positioner, för det är svårt att utveckla något som redan är så bra om man inte får in ännu mer utsökt kvalitet. Problemet är ju såklart att det inte är särskilt enkelt att peka ut dessa spelare som skulle bli uppgraderingar. De flesta värvningar man skulle kunna göra skulle på pappret kännas som likvärdigt det man redan har tillgång till.

Hur går det då för Man City? Försvarar de sin ligatitel, lyckas de fått sitt stora brejk i Champions League och, om de nu den här gången lyckas undvika Wigan, kan de vinna FA-cupen?

Hyllman: Man City vinner. De har kvaliteten, de har vinnarvanan, de har fortfarande hungern skulle jag tro inte minst på grund av Pep Guardiolas drivande personlighet, och de är det första mästarlag att befinna sig i ett så tydligt tillstånd av harmoni sedan Man Utd för tio år sedan. De kan mycket väl få sina utmanare men på förhand är det svårt att placera något annat lag före dem i tabellen. Champions League? De är på förhand en av de klubbar som räknas som favoriter att vinna turneringen. – (1)

Linhem: De kan helt klart vinna trippeln men det känns framför allt som att de kommer gå för Champions League. Tyvärr för oss andra lär inte ligan bli lidande men man kan ju hoppas några i Man City tappar lite fokus på de där kalla eftermiddagarna på bortaplan mot nedre halvan av tabellen. Att de skulle ha en chans att rubba i FA-Cupen känns högst otroligt, särskilt nu när Wigan värvat tillbaka Callum McManaman. Jag tror dessvärre att Man City vinner igen, varken livet eller Premier League brukar gå som man vill och de var så himla imponerande ifjol helt enkelt. Chansen för utmanare ligger nog i att man tappar lite fokus, utvecklar viss hybris, och tappar en del matcher där man ifjol briljerade. Att botten av tabellen ser starkare ut denna säsongen borde inte göra någon stor skillnad men kryddar man med lite mättnad och trötthet efter VM kan säkert några välförberedda lag överraska Man City. När möter dem Wolves? Titelstriden håller längre denna säsongen men Man City vinner ändå till slut. – (1)

Eliasson: Det är ju som sagt extremt svårt att tippa någon annan möjlig vinnare och tro på det på allvar. Man City är för stunden det bäst spelande laget i serien med den högsta högstanivån och förmodligen också den högsta lägstanivån. Detta är ett faktum. Och sannolikheten att någon av konkurrenterna skulle vara så väldans mycket bättre i år än ifjol samtidigt som Man City är något sämre känns tämligen låg. Jag tror Man City tar sig ännu längre i Champions League kommande säsong där det blir minst semifinal men jag lutar åt final. Däremot tror jag som Linhem att man inte tar samtliga titlar utan skjutsas ut från FA-cupen återigen mot något mindre lag som överraskar. Sedan hoppas jag för underhållningens skull att det blir en större kamp om ligatiteln. Under slutomgångarna av säsongen lyckas Liverpool kliva förbi Man City i tabellen och hybrisens vindar börjar blåsa över Beatles födelsestad där Klopp i jämförelse med de stora musikikonerna blir större än Jesus. Men så dör flinen ut och skratten sätts i halsen när Liverpool åker på en chockartad brakförlust i nästsista omgången mot Newcastle på St James’ Park vilket till och med får Benitez att känna sig lite förvånad och ambivalent. Peps boys kliver då förbi och och greppar taget om ligabucklan. Man City slutar etta. – (1)

Det är till att börja med ett intressant sätt att formulera sig. Fyra av de fem högsta divisionerna? Man listar ganska snabbt ut, utan att i övrigt veta något mer om saken, med hjälp av ett minimum av sunt förnuft och logik att detta alltså inte kommer gälla Premier League. Ändå var det alltså på något sätt viktigt att få folk att haja till som om det gällde Premier League. Varför inte bara säga Football League och National League?

Det är ett pilotprojekt så tanken på sikt är naturligtvis att om systemet sätter sig och visar sig fungera något så när effektivt så ska det börja gälla också i Premier League, och i längden så klart även globalt. Det är samtidigt lite svårt att förstå varför inte Premier League kan ingå i det pilotprojektet, om nu Football League ingår. Det är onekligen där det skulle skapa mest uppmärksamhet.

Kanske besvarade jag precis min egen fråga.

Gula kort kommer delas ut för incidenter som att sparka vattenflaskor, sarkastiska applåder, eller annan kroppsmimik som är ägnad att undergräva förtroendet för domaren och dennes team. Röda kort delas ut för våldsamt uppträdande, att spottas och för att stoppa motståndarlagets spelare från att sätta igång spelet. Något som gäller hela bänken även om det är managern som får korten.

Rimligt, det är managern som är högst ansvarig.

Precis som för spelare resulterar ett visst antal gula kort i avstängning. Fyra gula kort ger en match avstängning. Åtta gula kort ger två matchers avstängning, och tolv gula kort ger tre matcher. 16 gula kort skulle skicka managern till en av FA:s disciplinpaneler. Men vad är det egentligen för dåre som skulle dra på sig 16 gula kort för sådana här saker under en säsong om 46 matcher?!

Neil Warnock drar en suck av lättnad över att det är Premier League som gäller för Cardiff. Nuno Espirito Santo kanske pustar ut en smula han också. Men visst är det synd att inte Premier League ingår, särskilt om man nu som det sägs vill komma åt beteendet vid sidlinjen längre ned i det engelska fotbollssystemet, så är det naturligtvis Premier League som de flesta där håller ögonen på.

Men det är klart, lätt labila managers som Pep Guardiola och Jürgen Klopp hade ju kunnat få ett och annat bekymmer. Så för husfridens skull tänkte kanske Premier League att det är bäst att hålla sig undan. Men helt säkra går ändå inte Guardiola, Klopp med flera i Premier League, eftersom detta pilotprojekt kommer köras i FA-cupen och i Ligacupen också.

Behövs det? Ja, det behövs. Det sätt som alltför många managers och alltför många bänkar beter sig på under match är helt enkelt inte okej. Och som vanligt, när det gäller att ändra ett oönskat beteende så måste det finnas konsekvenser med detta oönskade beteende. Det måste kosta mer att ägna sig åt detta oönskade beteende än vad som finns att vinna på det, annars kommer beteendet fortsätta.

Det är precis samma princip med oönskade beteenden på planen som filmningar, maskningar, spelförstörelse och bristande disciplin mot domare. Det är många gånger ett helt kalkylerat beteende så att bara säga till spelarna räcker liksom inte. De vet mycket väl vad de gör. Endast konsekventa gula och röda kort, med avstängningar i efterhand, är vad som kommer att få någon effekt på dessa beteenden.

Det kan ge en och annan absurditet inledningsvis innan systemet har satt sig och folk hunnit vänja sig. Men det anpassas kvickt. Det viktiga är nu så klart bara att tillämpa systemet konsekvent.

:::

Champions League från och med den här säsongen kör igång med dubbla starttider, första matcherna 18:55 och andra matcherna 21:00.

:::

Mycket tyder på att Ivan Gazidis lämnar Arsenal för Milan. Kanske anser han att han gjort sitt jobb med att ha visat Arsene Wenger dörren. Kanske tänker han att det är smartast att hålla sig på behörigt avstånd så att inte skiten träffar honom då det kanske är han som främst står i skottlinjen om det visar sig gå illa med den nya klubbledningen.

:::

Nio av 20 Premier League-klubbar, samt 17 (!) av 24 klubbar i EFL Championship har den här säsongen spelbolag som huvudsponsorer på sina tröjor. Det finns något sjukt med detta och med spelbolagens penetration av fotbollen.

Får bli ett ämne för en annan dag.