Det var många tankar som ganska snabbt hann med att snurra genom skallen när FA i veckan meddelade att de övervägde att söka om att få arrangera VM 2030. Den omedelbara tanken var kanske något olycksbådande ”Ånej, inte igen! Blev ni inte förnedrade nog förra gången ni trodde att ni bara behövde fladdra lite med David Beckhams ögonfransar så var VM som i en liten ask?!”
Nästa tanke var kanske inte så väldigt mycket mer uppmuntrande den. Nämligen den att det räckte alltså med en enda varm VM-sommar, en enda bra VM-prestation av England istället för de sedvanliga snedstegen, för att England och FA plötsligt skulle damma av den här gamla slagdängan en gång till och tycka att VM var ju kul. Kan inte fotbollen komma hem på ena sättet får den komma hem på det andra sättet.
Det finns kanske någon slags politisk logik med det hela. Det var ju FIFA:s beslut att snuva USA och England på arrangemangen 2018 och 2022 som förmodligen till stor del föranledde den genomkorrumperade organisationens fall. Sedan dess har USA blidkats genom att få VM 2026. Kanske har turen nu kommit till England. Det är ju åtminstone Europas tur att arrangera VM när det beger sig – möjligen Afrikas.
Helt feltänkt är det kanske ändå inte. Om nu England håller på att förälska sig i sitt landslag igen så är det inte fel att smida medans järnet ändå är varmt och ge relationen ett gemensamt mål att jobba mot. VM kan också vara en fantastisk reboot även för etablerade fotbollsländer; kulturellt, materiellt, infrastrukturellt – som vi inte minst såg 2006 med Tyskland.
England har onekligen infrastrukturen att klara av arrangemanget. Arenorna finns i överflöd, transportnäten likaså, allting samlat inom en synnerligen överkomlig geografisk yta, inte minst i jämförelse med exempelvis Ryssland och Nordamerika. Många arenor i England behöver moderniseras, kanske expanderas, men tillbaka till 2006 och Tyskland, så är ju VM en utmärkt möjlighet att pusha igenom sådan utveckling och investering.
Detta på ett sätt som vore engelsk fotboll och engelska klubbar till stor fördel på mycket längre sikt än endast VM. Återigen något vi sett i Tyskland, där ju klubbarna och supporterbasen finns, till skillnad från vad vi har sett i exempelvis Sydafrika och Brasilien, och vad vi med största sannolikhet får se i Ryssland – även om de har varit smartare med att bygga arenor som går att skala ned i efterhand för andra ändamål.
Vad England möjligen saknar i termer av infrastruktur är kanske de stora ytorna bredvid alla sina arenor, som på något sätt har blivit standard under senare VM. Givet var dessa arenor rent geografiskt är belägna, och givet att de i de allra flesta fall redan finns, är det också något som blir svårt att skapa. I England är inte arenorna på samma sätt som öar omgivna av ett stort hav, utan redan en del landets fysiska skelett.
Behöver det där egentligen vara någon nackdel, finns det inte i själva verket ett värde i vad man i brist på ett bättre ord skulle kunna kalla för småskalighet. Istället för att hålla fanzoner och liknande utanför städerna går det istället att göra städerna och stadsdelarna till fanzoner. Låt gå för att sådan småskalighet kan visa sig svårt att sälja in till FIFA, inte minst med tanke på hur hett de skyddar sina egna affärsintressen.
Wembley, Emirates, New White Hart Lane, Olympic Stadium, Stamford Bridge i London, Etihad och Old Trafford i Manchester, Anfield och Evertons nya arena i Liverpool, Villa Park i Birmingham, St James’ Park i Newcastle, Stadium of Light i Sunderland, Amex i Brighton, Elland Road i Leeds, City Ground i Nottingham, Molineux i Wolverhampton, King Power Stadium i Leicester, Hillsborough i Sheffield med flera.
Det är en lista som kan göras förskräckligt lång. Ett slags fysiskt manifest på bredden inom engelsk fotboll. Det spelar ingen som helst roll om VM innehåller 32 lag eller om VM innehåller 48 eller till och med 64 lag – England har åtminstone sett till arenorna den fulla kapaciteten att kunna arrangera ett VM utan att ens bli särskilt svettiga. Ett VM som tar sikte mer på gamla traditioner än på nya marknader.
Listan kan dessutom göras längre. För i Wales hittar vi Millennium Stadium i Cardiff och uppe i Skottland hittar vi Ibrox, Celtic Park och Hampden Park i Glasgow, samt ytterligare några klassiska arenor. Och det vore väl kanske inte någon tokig idé alls, om nu relationen mellan förbunden tillåter det, att i så fall göra ett gemensamt bud för England, Skottland och Wales. Liksom USA gjorde med Kanada och Mexiko.
Vad nu detta skulle innebära för dessa länders kvalificering till detta VM. Ska alla tre vara automatiskt kvalificerade till VM, eller ska ett VM kunna arrangeras i exempelvis Skottland utan att Skottland faktiskt är med i VM? Med 48 länder i VM går det kanske att få med alla tre. Det är hur som helst en frågeställning som kommer få sitt svar utifrån hur FIFA väljer att göra med USA, Kanada och Mexiko.
Det är hur som helst troligt att England får konkurrens om arrangemanget. Det verkar som om Argentina tillsammans med Uruguay och Chile planerar ett bud. Om de är behjälpta av att Conmebol hade ett VM senast 2014 och inte 2018, eller om det är till deras nackdel att VM precis har gått nästgårds, är lite oklart. Dessutom kan Afrika mycket väl komma med en kandidatur.
Nu är det inte säkert att England söker VM. Att säga att man funderar på att söka VM är inte detsamma som att faktiskt söka VM. Det är om inte annat ett sätt att testa marken och se vilka reaktionerna blir och åsikterna är om att England skulle söka VM. Att döma av de mest omedelbara reaktionerna i press och media kan man lätt få intrycket av att det vore ett helt hopplöst projekt.
Men kanske finns det bättre skäl för England att den här gången släppa cynismen och istället agera utifrån en tanke eller en idé om vad man faktiskt vill uppnå, vad ett VM i England faktiskt kan bidra med både till VM i stort och till engelsk fotboll som helhet. Och kanske göra det med insikten att för att få arrangera VM krävs lite mer än att David Beckham fladdrar med ögonfransarna.
Även om det säkert hjälper.
:::
TRANSFERKOLLEN
Cheikhou Kouyaté, West Ham till Crystal Palace. Ansågs överflödig i West Ham och då passade Crystal Palace på att hugga. Inte någon dum värvning. Kouyaté passade aldrig riktigt in på mittfältet i ett West Ham som försökte spela på ett visst sätt, men kan passa desto bättre in i Crystal Palaces spelsystem. Fyller en mittfältsposition som Crystal Palace behövde förstärka. Väl godkänd – (+++)
Alfie Mawson, Swansea till Fulham. Fulham fortsätter värva smart och starkt. De behöver förstärka mittförsvaret, och värvar en mittback som förra säsongen var ett av väldigt få glädjeämnen i Swansea. Inte purung, men en mittback som Fulham kan bygga ett försvar omkring i flera år framåt. Med beröm godkänd – (++++)
Max Meyer, Schalke/fri till Crystal Palace. The new Meyer of London, som Crystal Palace introducerade den här kuppvärvningen som. Givet spelare som Crystal Palace har tappat på mittfältet under sommaren en kanonvärvning, och Meyer är en spelare som inte alls för länge sedan spåddes en lysande framtid, innan konflikten med Schalke tog fart. Ett glimmer av briljans i en strulig sommar. Berömlig – (+++++)