När Arsenal var på håret att anställa Mikel Arteta som Arsene Wengers ersättare men av förståeliga skäl fick kalla fötter och istället valde det betydligt tryggare och mer säkra alternativet i Unai Emery så fick de en hel del kritik för den saken, både internt och externt. Ivan Gazidis lovade ju att Arsenal skulle vara modiga, precis som de en gång varit när de anställde Wenger, men var fanns modet med detta?
Att anställa managers först och främst utifrån deras CV har varit Chelseas modell ända sedan Roman Abramovich för 15 år sedan köpte klubben. Chelsea har bytt managers mer eller mindre hela tiden men varje manager har haft ett track record av att ha vunnit titlar, ha vunnit VM, ha vunnit Champions League, ha vunnit Europa League, ha vunnit ligan. Att vara en vinnare har setts som ett nödvändigt kriterium för Chelsea.
Maurizio Sarri är ett tvärt brott mot detta mönster. Sarri har varit manager i 28 år men ännu inte vunnit en enda titel. Han har i själva verket tillbringat endast fyra av dessa 28 år i en högstadivision, i Serie A. Han är dessutom med sina 59 år en gammal manager och har alltså inte heller ungdomligheten för sig. Det är en helt annan anställning än vad Chelsea brukar göra. Det skulle kunna beskrivas som en modig anställning.
Arsenal undvek med andra ord risk i sin manageranställning, samtidigt som Chelsea tog en risk i sin manageranställning. Kanske var det Arsenal som den här gången tänkte lite mer på kort sikt, och Chelsea som tänkte mer på lång sikt. Så har vi inte lärt känna dessa klubbar, inte heller är det så de har sett på sig själva. Å andra sidan, att jämföra Sarri med en helt oerfaren Mikel Arteta kanske inte är helt träffsäkert.
Det har påpekats hur ett förändrat konkurrensläge i Premier League kan ha fått Chelsea att tänka nytt angående sina managers. Chelsea är inte längre resursdominanta, de är inte längre kungar på transfermarknaden, och framgång i Premier League bygger inte längre i lika hög utsträckning enbart på att ha mest pengar, utan på att vara bäst på taktiktavlan och på träningsplanen. Det är här Maurizio Sarri plötsligt blir aktuell.
När Chelsea för 14 år sedan anställde José Mourinho, när Roman Abramovich var ny i klubben och Chelseaprojektet alltjämt var ungt, behövde de mer än något annat en egen managerikon att väga upp Arsene Wenger och Alex Ferguson i Arsenal och Man Utd, de behövde en vinnare, en titelmaskin. Chelsea hade pengarna, de hade attraktionskraften, de behövde den karismatiska personligheten som byggde kultur och förväntningar.
Allt vad Chelsea har gjort därefter under dessa 14 år har på ett eller annat sätt gått ut på att återskapa eller upprepa ungefär vad de gjorde den gången, detta med varierande framgång. Vad de behöver nu, 14 år senare, är en manager som bygger struktur hellre än kultur. De behöver en coach mer än en personlighet. Kanske är Maurizio Sarri därför det bästa som har hänt Chelsea på 14 år. En ny manager för en ny tid.
Det är ett starkt påstående, men det är också ett påstående som bärs upp av några specifika faktorer. För det första, som redan snuddats vid, är Maurizio Sarri en manager som jobbar mycket med att utveckla de spelare han har, och att bygga ett vinnande taktiskt system. Ska Chelsea kunna vinna ligan i det nya konkurrensläge som Premier League befinner sig i kommer båda dessa saker vara helt nödvändiga.
En annan faktor gäller Chelseas ungdomar. Chelsea har det senaste årtiondet haft Englands främsta akademi men deras förmåga att få integrera någon av dessa spelare in i a-laget har varit ett ständigt sorgebarn. Något som antog absurda nivåer under Antonio Conte. Det kan bli ändring på den saken med Sarri som redan verkar ha sett något stort i Callum Hudson-Odoi och även kan få användning av Ruben Loftus-Cheek.
Den saken är kanske något tidig att sia om, men det ligger också i logikens riktning att en manager som är mer inställd på att utveckla spelare, och på att hitta spelare som passar rätt in i ett taktiskt system, också kommer vara mer benägen att vittja vad som finns att tillgå i klubbens ungdomsled. Det stämmer även hyfsat väl överens med vad Maurizio Sarri gjorde i Napoli.
En tredje faktor är en punkt inte många pratat om, nämligen att samtidigt som Maurizio Sarri anställdes som manager så anställde även Gianfranco Zola som assisterande. Zola har så klart ett förflutet i Chelsea. Han var i själva verket en gång för Chelsea som spelare vad Sarri nu kan sägas vara för Chelsea som manager. Frågan är emellertid vad Zola som assisterande manager säger för framtiden.
Zola har varit manager under flera år, och det kan sägas vara ett något udda steg att nu gå ett steg tillbaka som assistent. Det kan emellertid mycket väl från Chelsea finnas en tanke att sätta ett system och en struktur med Sarri, låta Zola gå som lärling med denne under dessa år, för att därefter förhållandevis sömlöst ta över efter honom. I så fall har Chelsea onekligen tagit det riktigt långa perspektivet den här gången.
Det kortare perspektivet handlar om att veta vad Maurizio Sarri och Chelsea faktiskt har att jobba med den här säsongen. Vilka spelare stannar i klubben, vilka spelare lämnar klubben, och vilka spelare kommer till klubben? Det finns en viss osäkerhet runt dessa frågor då flera spelare såsom Thibaut Courtois, Eden Hazard och Willian alltjämt omges av i olika utsträckning påstridiga flyttrykten.
Mycket handlar för Maurizio Sarri om att övertyga inte bara dessa spelare utan alla spelare om att ett Chelsea med honom som manager kommer vara något som dessa spelare vill vara en del av. En stor del i detta ser vi inte minst i Sarris återkommande utspel om hur det måste vara kul att spela fotboll, och visst är det något som borde kunna tilltala spelare som Hazard och Willian, inte minst efter Antonio Contes regim.
En lika viktig del handlar däremot också om att vinna, och här kan Community Shield faktiskt visa sig ha betydelse för Chelsea. Inte för att titeln i sig är något att räkna hem utan för att en vinst i Community Shield, mot Man City, skulle vara ett tydligt tecken på att Chelsea kan hävda sig och vinna mot Man City och således alla engelska lag. Det skulle ge Maurizio Sarri en omedelbar auktoritet hos spelarna.
En vinst i Community Shield gör det svårare att säga nej till Chelsea. En vinst i Community Shield gör det svårare att säga hejdå till Chelsea.