Det krävdes att transferfönstret skulle stänga för att det skulle börja fokuseras mindre på endast vilka spelare som var på väg in och ut för Man Utd och mer på de strukturella bekymmer som är Man Utds faktiska problem. Ungefär samtidigt bara någon timme efter deadline kom både Daniel Taylor på The Guardian och Simon Stone på BBC ut med artiklar som i detalj beskrev Man Utds interna politik.
https://www.theguardian.com/football/2018/aug/09/manchester-united-veto-jose-mourinho-wishlist-cash-fears?CMP=share_btn_tw
https://www.bbc.com/sport/football/45133827
Det målar ingen jättetrevlig bild för José Mourinho. Det sätter istället fingret på hur klubbledning och lagledning i Man Utd för närvarande inte alls går i synk, och ser helt olika på fundamentala frågor angående klubbens långsiktiga utveckling. Och det enda som går att läsa in i detta är att Mourinho inte längre har klubbledningens fulla förtroende, eller åtminstone att de inte delar hans analys av läget.
Det hela manifesteras i jakten på en mittback som slutade med att ingen mittback alls värvades inför säsongen. Något av ett fiasko kan tyckas. Ytligt sett kan det sympatiseras med José Mourinho som uttryckligen ville ha en erfaren mittback och hade gett Man Utds klubbledning en lista på spelare han menade dög. Analysen att Man Utd behöver en mittback är i sig korrekt och Mourinho identifierade både problem och möjliga lösningar.
Men Man Utds klubbledning levererade ingen av dessa lösningar. Tvärtom satte de alltså effektivt stopp för dem. Det vore alltså väldigt frestande att lasta över all skuld på Man Utds klubbledning och på Ed Woodward. Gräver vi däremot ned oss lite under ytan i frågan är det inte längre lika självklart. För spelare för spelare som Man Utd kopplades samman med fanns fullgoda skäl att hålla igen.
José Mourinho var väldigt intresserad av Harry Maguire men Man Utd hade ingen lust att betala vad som skulle ha blivit ett jättebelopp för en relativt ny och oerfaren spelare på den här nivån som inte är tydligt bättre än de spelare som finns eller som bidrar med något som saknas. Det är i själva verket en analys som är väldigt svår att inte hålla med om, och som de flesta var rörande överens om innan transferfönstrets deadline.
Toby Alderweireld var en spelare som hela sommaren ryktades till Man Utd. Men Man Utd lade aldrig ens något bud på spelaren, då de ansåg att det var en alltför hög summa för en alldeles för gammal spelare som enligt dem själva heller inte var särskilt mycket bättre än de spelare som redan finns i laget. Det sista går att ifrågasätta men ålder i kombination med skadebesvär är svårare att blunda för.
Det fanns ett intresse för Yerry Mina men även här var det fråga om en yngre spelare av samma slag som de spelare Man Utd redan har. Här påstås Man Utd dessutom ha tagit ett steg tillbaka på grund av höga agentkostnader, vilket så klart givet vad de betalade när de värvade Paul Pogba blir lite lustigt. Å andra sidan, givet kritiken de fick för den saken då är det kanske dumt att klandra dem för att sätta ned foten nu.
Jerome Boateng var ett annat aktuellt namn som Bayern München var intresserade av att släppa. Men där fanns en mycket förståelig skepsis gällande Boatengs skadehistorik och erbjudandet om att låna spelaren var inget som intresserade Bayern München. Diego Godin var en spelare som till aktuellt pris hade varit aktuell, men aldrig realistiskt och dennes ambition var enbart ett bättre kontrakt med Atlético Madrid.
Även om man alltså delar José Mourinhos analys att det behövs en mittback av ledande karaktär i Man Utds backlinje, går det att komma fram till att Man Utds klubbledning i samtliga dessa fall analyserar läget korrekt. Hade en spelare som Raphael Varane varit till salu hade Man Utd inte tvekat. Men sådana spelare är sällan till salu, alternativt kan man anse att Man Utd inte varit tillräckligt skickliga i sin scouting eller sin research.
Det större problemet är hur som helst att Man Utd och José Mourinho för närvarande inte pratar samma språk. Och detsamma verkar gälla synen på andra spelare i klubben, såsom Anthony Martial och Paul Pogba. Man Utds klubbledning har en helt annan syn på vad dessa spelare faktiskt kan bidra med till klubben och till laget, och på längre sikt för att utmana och utmanövrera framför allt Man City i toppen av tabellen.
Egentligen är det mindre intressant vem som har rätt och vem som har fel i just detta sammanhang. Men det vänder perspektiv på den vanliga frågeställningen om Mourinhos framtid i klubben. Den klassiska och ärligt talat rätt uttjatade rutinen är ju hur Mourinho under sin ”tredje säsong” kommer tilta, göra sig omöjlig, börja bråka med allt och alla och skjuta ut sig själv. Allt fokus i den rutinen ligger på Mourinho.
Fokus med detta nya perspektiv måste istället läggas på Man Utds klubbledning. Om Man Utd ser så fundamentalt annorlunda på klubbens långsiktiga utveckling än vad José Mourinho gör så är det i så fall deras ansvar och förbannade skyldighet att då dra den enda rimliga slutsatsen av sin egen analys, och agera därefter. Och den slutsatsen kan bara vara att i så fall är inte José Mourinho rätt manager för Man Utd.
Nästa större strategiska fundering för Man Utds klubbledning blir då varför de nu har misslyckats så fundamentalt att hitta en samsyn med sin manager, att förena lång sikt med kort sikt, i två manageranställningar i rad, Louis van Gaal och José Mourinho, om vi räknar David Moyes som ett olyckligt mellanspel. Kommunikationen har tydligt brustit och ett skäl är att Man Utd saknar en modern fotbollsstruktur, en director of football.
Att inte utveckla en modern struktur öppnar upp för Man Utd att fortsätta misslyckas och återfinna sig i exakt samma situation om och om igen. Man Utds brist på strategi är ett på lång sikt betydligt allvarligare problem än spelare som köps eller säljs.
Detta är stora frågor och är definitivt inte frågor som går att göra så mycket åt så här bara några timmar innan ligan startar mot Leicester. Vill man vara kritisk mot Man Utds klubbledning måste man så klart fråga sig varför de till synes inte redan har tagit tag i dessa frågeställningar utan istället låtit saken bero. Det är nu istället frågor de tvingas ta tag i under säsongen för att istället vara redo till nästa säsong.
Detta placerar Man Utd i en märklig sorts limbo inför och under denna säsong. Där den enda förhoppningen egentligen kan vara att Man Utd verkligen gör det bästa av det lag de faktiskt har, och att det lyckas undvika alltför allvarlig skada på resultat och eventuell Champions League-status. Det är ingen omöjlighet, liksom läget kan implodera under säsongen, det känns i hög utsträckning som något högst humörstyrt.
Och på det temat måste man kanske fråga sig om något lag någonsin har varit i större behov av en lyckad ligapremiär än vad Man Utd är ikväll hemma på Old Trafford mot Leicester.
:::
Stort tack till Peter Linhem och Martin Eliasson (Leo Griffon) som har varit riktiga lads i skrivandet av alla previews.
:::
Lättare fundering att göra ”Football League”-hörnor under lördagskvällar den här säsongen, om än osäker på format och intresse.
:::
Jürgen Klopp: ”Vi är Rocky Balboa!” – Jag är inte helt säker på att Der Jürgen riktigt har koll på hur majoriteten av de där filmerna slutade.