Det finns en benägenhet inte minst i media att överdriva betydelsen av detta som oftast brukar kallas för så kallade mindgames. Ända sedan Alex Ferguson fick Kevin Keegan att bryta ihop mitt framför världens alla TV-kameror har mindgames betraktats nästan som en osynlig kolumn i ligatabellen alldeles till höger om poängkolumnen. Kanske passar det väl samman med medias dragning åt såpopera.
Den vanliga motreaktionen mot detta har å andra sidan blivit att avfärda det som något helt och hållet betydelselöst, något som bara media och möjligen fansen bryr sig om men absolut inte managers eller spelare som på något sätt struntar i allt detta. Möjligen något de även själva säger. Å andra sidan, om det är på det sättet, måste man säga att i alla fall vissa managers lägger förvånansvärt mycket energi på det.
Jürgen Klopp är i själva verket ett alldeles utmärkt exempel på den saken. Detta kommer väcka protester, eftersom en så stor del av narrativet runt Klopp går ut på att han är en good guy, samtidigt som detta med mindgames och de mer politiska aspekterna av management oftast ses som något negativt, något som bad guys sysslar med. Men det är i själva verket menat som beröm mer än något annat.
För Jürgen Klopp, som är en bevisat väldigt skicklig manager på det taktiska, och som dessutom har en personlighet som går väldigt väl ihop med spelare och supportrar, har om och om igen visat prov på att han även är en mycket skicklig politiker. Den bästa politikern är i slutänden alltid den som berättar den bästa storyn. Och Klopp lägger både tid och energi på att berätta den större storyn som är positiv för Liverpool.
Exemplen är flera. Ett sådant är det vid det här laget uttjatade uttalandet om Man Utds köpesummor och hans egen motvilja mot dem. Det sades för två år sedan och var vid det tillfället lysande politik. Dels kommer det alltid ge en Liverpoolmanager poäng hos de egna att ta verbala shots på Man Utd. Dels gav det de egna supportrarna en annan story att hålla fast vid än att börja kritisera den egna klubbens ”magra” spendering.
Återvänder vi till nuet har Jürgen Klopp inför säsongen återigen lyckats hitta en mycket effektiv story att försöka hänga upp säsongen på, och detta med hjälp av en mycket effektiv popkulturell referens – Liverpool är Rocky Balboa, och Man City är Ivan Drago! Egentligen behöver han inte säga mer än så, alla kommer instinktivt förstå precis vad han menar. Och återigen är det fråga om ett stycke lysande politik.
Vad vill då Jürgen Klopp uppnå med detta listiga räv- och ränkspel? Naturligtvis har vi det gamla temat om att lasta över favoritskapet på motståndaren och pressen proportionellt från sig själva. Rocky är ju den klassiska underdogen som slåss mot omöjliga odds, och som därför finner ära även i ett eventuellt nederlag, samtidigt som Drago är dennes raka motsats, mer maskin än människa.
Det var bara en oskyldig och spontan analogi kommer så klart hävdas. Vilket självklart är rent nys, särskilt när det händer om och om igen. Sådan ”otur” har ingen. Däremot är Jürgen Klopp desto skickligare på så vis att han faktiskt lyckas få sådana här saker att framstå som spontana, som en del av hans charm mer än kalkylerat utstuderade. Att Pep Guardiola genomskådade det hela var däremot mycket tydligt.
Metaforen med Rocky Balboa och Ivan Drago fyller även en annan funktion. Det kan knappast finnas någon som sett Rockyfilmerna som inte håller på Rocky, som inte vill att han ska vinna. Det sitter nästan i den mänskliga genetiken. Genom att likställa Liverpool med Rocky vill Jürgen Klopp få alla i hela världen, utom kanske de ljusblå, alla i media, alla motståndarfans, alla neutrala och alla likgiltiga, att hålla på Liverpool mot Man City.
Vad säger oss då den andra delen av metaforen om Man City? Vem var i själva verket Ivan Drago? Han var för det första djupt osympatisk, någon som i kallt blod och utan någon som helst ånger slår ihjäl Apollo Creed. Han är boxaren som har alla resurser, alla tekniska och praktiska förutsättningar bakom sig, propaganda på två ben för en totalitär regim och en statsmakts privata tillgång, dopad bortom mänsklighet.
Detta är således Man City i Jürgen Klopps analogi och det är klart att det finns vissa mycket uppenbara paralleller. Att hålla på Ivan Drago i Rocky 4 är en ren omöjlighet och vad som vill uppnås är att göra det precis lika omöjligt att hålla på Man City den här säsongen. Rocky 4 är en film med ett väldigt enkelt tema i vilket på ett minst sagt övertydligt sätt gott i form av Rocky ställs mot ont i form av Drago.
Det är också så Premier League-säsongen avser att presenteras genom Jürgen Klopps metafor. Liverpool som de goda som slåss mot omöjliga odds för att besegra de onda i form av Man City. En närmast ideologisk kamp i vilken det naturligtvis är tänkt att vara en moralisk omöjlighet att hålla på Man City. Vem vet, kanske som i Rocky 4, kommer mot slutet till och med Man City-fansen innerst inne beundra och jubla åt Liverpool?!
Kommer det här ha någon som helst betydelse? Det kan självfallet sägas att Jürgen Klopp åtminstone verkar tro att det kan få betydelse. Och i den utsträckning det faktiskt är en analogi som klibbar sig fast under säsongen, vilket inte alls är någon omöjlighet, kan det så klart få en betydelse i den utsträckning i vilken t ex press och media pratar upp Liverpool och ger dem positiv energi, men pratar ned Man City med negativ energi.
Det kan naturligtvis sägas att sådant inte spelar någon som helst roll, att vad som står i tidningarna och vad som sägs i TV alls inte på något sätt påverkar lagen och spelarna, men det är struntprat. Det är klart det påverkar, oavsett vad spelarna själva säger, och det finns mängder med exempel där det är uppenbart att det påverkar. Det enda oklara är i vilken utsträckning det faktiskt tillåts påverka.
Det är något Man City naturligtvis måste hantera. Det ingår i själva verket i utmaningen att vara just regerande mästare. Alla vill se en mästare falla, i synnerhet en överlägsen mästare, och det finns alltid en charm med utmanaren. Det här är inget nytt och det är inget speciellt för Man City. Man kan samtidigt förstå om Man City möjligen känner att det inte är medias uppgift att medvetet eller omedvetet gå Liverpools ärenden.
Det är däremot fullt möjligt att det är just vad Jürgen Klopp har lyckats göra med sin Rockyanalogi, som naturligtvis inte var någon tillfällighet. Det är en egenskap som inte många har tänkt på med Klopp att han är väldigt bra på politik. Och det utesluter inte på något sätt att han också är en good guy. Men vad det framför allt gör honom till är en ännu bättre och ännu mer effektiv manager.
Återstår gör kanske bara frågan vem eller vilka i Jürgen Klopps analogi som nu ska representeras av Apollo Creed, Clubber Lang och Thunderlips. Och så får vi hoppas att Jürgen Klopp inte avslutar säsongen med ett lika hycklande tal som Sylvester Stallone valde att avsluta Rocky 4 med, efter att ha ägnat de 90 minuterna dessförinnan åt att förklara precis hur goda USA är och hur onda Sovjet är.
Samt kanske funderingen om det verkligen är Liverpool som är att bäst betrakta som Rocky Balboa i detta Premier League vi nu alltså har haft lyckan att få återvända till efter en lång sommar.