”Jag är inte arg, jag är besviken!” Att höra den formuleringen är de allra flesta gånger rätt så olycksbådande. Då vet man att man sitter riktigt i skiten. De flesta gånger är arg att föredra. Ilska kan vara otrevligt när det pågår, men det går ganska snabbt över och är ofta en överreaktion. Ibland kan det vara bra att bli arg. Besvikelse sitter djupare, är mer fundamentalt än ilska och kan förväntas dröja sig kvar, det går inte alltid över.
Arsenals insats i premiärmatchen mot Man City gav upphov till reaktioner som är svåra att kategorisera längs den där skalan. Där fanns ilska naturligtvis, som kanske alltid är fallet när det egna laget gör en dålig match. Men en djupare besvikelse gick också att ana därunder. På samma gång en besvikelse över att se gamla problem visa sig på nytt, och en besvikelse baserad på höga förväntningar på deras nya regim.
Helt klart är att gamla demoner kom och spökade för Arsenal i söndags. Det var spelare som ibland verkade rädda för att vara på planen. Det var spelare som gömde sig och det var spelare som presterade som sämst när det gällde som mest. Det saknades inte individuella misstag och spelare som missade sina grundläggande uppgifter. Något oroväckande var ett Arsenal som sällan såg ut att veta vad de skulle göra med bollen.
Det såg med andra ord, möjligen med undantag för det sista, ut ungefär som det alldeles för ofta har gjort för Arsenal under många år. Men där fanns också vissa viktiga skillnader om än kanske inte riktigt lika uppenbara. Där fanns en energi i laget, en kampvilja hos spelarna och åtminstone från vissa spelare förmågan att skaka av sig misstag och spela vidare. Det gick åt helvete, men det gick i alla fall åt helvete på rätt sätt.
Någonstans blir det lätt att förväntningar eller kanske snarare förhoppningar helt enkelt blir orealistiska. Men kulturförändring tar tid. Det har kommit in nya spelare i Arsenal men de allra flesta spelare har varit där sedan förut. Unai Emery har bara varit i Arsenal i tre månader, varav dessa till största delen har varit VM, sommar och semester. Att tro att han kan åtgärda allt på ett ögonblick är återigen att underskatta problemen Arsenal hade.
Kanske finns de som känner sig lurade. De som tänker att hela idén med att byta ut Arsene Wenger var ju att slippa se dessa problem igen. Om vi nu fortfarande ser dessa problem, vad var i så fall poängen med att byta ut Arsene Wenger? Återigen är det kanske en fråga om att ge det hela lite tid, inse att allt inte kan lösa sig på en gång, men också om att förstå vad bytet av manager faktiskt innebar.
Att byta manager var inte en fråga om att Arsenal aldrig skulle förlora eller göra svaga insatser igen. Det vore helt orimligt att förvänta sig. Att byta manager var en fråga om att när Arsenal gjorde svaga insatser så skulle det faktiskt leda till analys, utvärdering och förbättring. Att svaga insatser inte längre skulle accepteras och sopas under mattan med Wengers skyddande hand över, utan ansvar för dem faktiskt utkrävas.
Det vore alltså på sitt sätt fel att bedöma Unai Emery enbart utifrån matchen mot Man City så som den genomfördes. Istället måste eller bör Emery istället bedömas utifrån hur han faktiskt agerar efter matchen mot Man City och vad han ofrånkomligen måste ha sett i den. Hur analyserar Emery matchen mot Man City, hur utvärderar han den och på vilket sätt leder detta till förbättringar till nästa match mot Chelsea och därefter?
Det är uppenbart att vissa saker måste tas tag i. Granit Xhaka fortsätter prestera alldeles för svaga insatser för att det ska vara ens i närheten av Premier League. Mesut Özil måste hitta in i systemet, måste bidra till systemet, annars kan han inte fortsätta vara en helt egen del i det där systemet. Detta är spelare, bland andra, även Henrik Mkhitaryan, som inte längre kan få fortsätta att spela på vad som bara kan beskrivas som halvfart.
Något måste även Unai Emery utvärdera sig själv och i så fall kanske inte minst sin egen laguttagning. Att spela Alex Maitland-Niles som vänsterback kändes naivt, inte minst mot Man City, inte minst med Stephan Lichtsteiner på bänken, och i synnerhet med Henrik Mkhitaryan framför honom på vänsterkanten. Det var öppna landskap för Man City, för Riyad Mahrez och för Kyle Walker, att om och om igen straffa Arsenal.
Var det naivt att spela Mattéo Guendouzi, blott 19 år gammal som närmast kommer från Ligue 2 i Frankrike, på centralt mittfält? Det kan möjligen anses att det verkligen var att slänga ut honom lite för snabbt på djupt vatten. Han gjorde några rätt tunga misstag, men å andra sidan var han också en spelare som trots den saken inte gömde sig på planen utan fortsätta visa energi och ta initiativ.
Den största kritiken gäller förmodligen beslutet att placera Alexandre Lacazette på bänken. Han ger Arsenal en helt annan kraft och direkthet i sitt spel på planen och det var tydligt något Arsenal saknade innan han kom in på planen. Men efter att inom loppet av ett halvår ha köpt först Lacazette och Pierre-Emerick Aubameyang så var det här så klart en krock som minst sagt kunde förväntas hända.
Båda två kan självfallet vara på planen samtidigt. Men det innebär i så fall att någon av Henrik Mkhitaryan eller Mesut Özil måste maka på sig. Alternativt ändra formation helt och hållet och förmodligen göra laget så offensivt snedbalanserat att det skulle ha gett José Mourinho en hjärtattack. Hur som helst är det en fråga som kommer ge Unai Emery huvudvärk. Men ett svar på frågan måste vara Alexandre Lacazette.
Om inte så blir jag kanske inte arg, men desto mer besviken!
:::
Kanske är anledningen att Jürgen Klopp har fortsatt dra upp Sergio Ramos under sommaren att han känner sig torskad på Tallinn?
:::
Många skadeglada kommentarer snurrar runt angående förseningen av Tottenhams arena (säkerhetsrutiner) att man nästan får intrycket att detta med byggen som drabbas av förseningar vore något ovanligt.
:::
Vet inte om Sam Allardyce riktigt har torrt på fötterna att kritisera Unai Emery för dennes taktiska färdigheter.