Det är två klubbar i flux. Många har spekulerat i vad vi egentligen ska förvänta oss av Chelsea och Arsenal den här säsongen. Det är svårt. Den ena klubben har sent omsider bytt ut en titelvinnande manager och istället vänt upp och ned på begreppen med ett nytt projekt i form av Maurizio Sarri. Den andra klubben har bytt ut en klubbikon och sjösatt starten på en ny era tillsammans med Unai Emery.
Det vore dessutom helt fel att påstå att vi på något sätt blev särskilt mycket klokare efter den första omgången. Chelsea vann stort borta mot Huddersfield men det var givet motståndet för dagen svårt att säga vad den segern egentligen betydde eller var värd mer än tre poäng. Arsenal å sin sida gjorde en mycket svag match hemma mot Man City och det kan inte vara en match de vill känna igen sig själva i.
Både Chelsea och Arsenal har spelartrupper gott och väl kapabla att slå sig in på någon av de fyra toppositionerna i tabellen. Problemet är självfallet att det finns minst fyra andra klubbar i ligan som kan säga exakt samma sak. Avgörande kommer alltså vara Chelseas och Arsenals respektive förmåga att snabbt applicera sina båda spelidéer, och rent taktiskt få ut mesta och bästa möjliga av sina spelare.
Hur detta ska gå till och exakt vilken form det i så fall faktiskt kommer att ta är de övergripande frågeställningar som omger Chelsea och Arsenal. Vi vet på ett ungefär hur de båda lagen har för avsikt att spela, båda med varianter av 4-3-3-uppställningar, Arsenal kanske mer med dragning åt 4-2-3-1 så som Unai Emery ofta spelade med Sevilla. Men inom dessa ramar finns frågor som behöver finna svar.
Vem är Arsenals målvakt? Petr Cech stod mot Man City och lyckades på samma gång göra en bra match och väcka kritik. Bayer Leverkusen visade exempelvis varför det är dumt av klubbar, i synnerhet tyska klubbar, att ägna sig åt ”banter” på twitter. Det hela gäller så klart Bernd Leno som värvades i somras. Emery har redan meddelat att Cech står ikväll men frågan på sikt är så klart om det håller i sig. De som ropar efter Cechs huvud bör kanske hålla i åtanke att Lenos statistik knappast är lysande under 2010-talet.
Hur kommer N’golo Kanté passa in i Maurizio Sarris Chelsea? Att Jorginho kommer vara den lägst spelande mittfältaren i Chelsea känns hugget i sten. Detta flyttar som vi såg mot Huddersfield Kanté uppåt på mittfältet. På något sätt känns det inte som att man verkligen bäst utnyttjar Kantés styrkor på det sättet. Framför allt finns skäl att undra om Kanté har passningsförmågan att verkligen kunna ge Chelsea ett värde däruppe, i synnerhet mot tuffare motstånd som exempelvis Arsenal.
Kommer Alexandre Lacazette spela anfallare? En fråga vi nästan visste skulle bli i högsta grad aktuell så fort Arsenal beslutade sig för att i januari punga ut storpengen på Pierre-Emerick Aubameyang. En fråga som definitivt blev relevant när Lacazette började på bänken mot Man City. Han visade med sitt inhopp att han ska spela som anfallare, men hur kan Unai Emery åstadkomma det och samtidigt balansera en ekvation innehållandes spelare som Aubameyang, Henrik Mkhitaryan och Mesut Özil?
Kan Cesc Fabregas övertyga en andra manager i rad om sitt värde? Fabregas värvades av José Mourinho och var central för Chelseas ligatitel för drygt tre år sedan. Antonio Conte hade inte alls samma förtroende för Fabregas som däremot övertygade honom med sitt konstruktiva offensiva passningsspel och till sist blev precis lika central för Chelseas ligatitel under Conte som han tidigare varit för Mourinho. Nu verkar det som om Maurizio Sarri även han tvivlar på Fabregas värde. Orkar Fabregas en gång till?
Lyckas Lucas Torreira fylla hålet på Arsenals mittfält? För allt prat om Arsenals smarta värvningar under Sven Mislintat har de värvat antingen väldigt ungt eller rätt gammalt, spelare om 29 år eller äldre. Undantaget är just Torreira som 22 år gammal är tänkt att kombinera de båda egenskaper som Arsenal har saknat i ett drygt årtionde, det vill säga en spelare som både kan passa och tackla, för att uttrycka det enkelt. Det är tunga förväntningar som vilar på honom, och hans förmåga att växla upp till Premier League.
Har Alvaro Morata någon möjlighet att ta sig ur målbrottet? Det går inte att komma från känslan att ska Chelseas första säsong under Maurizio Sarri bli en succé måste Morata göra mål, särskilt nu med Michy Batshuayi exporterad på lån till Valencia. Men ska Morata göra dessa mål helt enkelt måste Morata på något sätt ta sig ur det spöklika tillstånd av impotens och urlakat självförtroende som präglat snart sagt hela hans tid så här långt i England. Då måste han finna trygghet och stöd i Sarris spelsystem.
Det är olika frågor som Chelsea och Arsenal måste hitta svar på. En sak har de emellertid gemensamt, nämligen behovet av att återfinna glädjen i laget och glädjen i sitt spel. Det är för Chelsea en fråga om att hitta tillbaka efter ett år med tränarkonflikter, med en tvär och uppgiven Antonio Conte, och med en mer defensiv spelstil. Arsenal å sin sida har de senaste åren oftast spelat med betydligt större rädsla än glädje.
Det är något Maurizio Sarri har valt att poängtera väldigt tydligt redan under sin hittills ganska korta tid i Chelsea. Vikten av att ha roligt och att spela med glädje. På sätt och vis har det nästan känts som en medveten kontrast till Antonio Conte, som emellertid inte precis drog sig för att använda samma knep själv, men det kan nog dessutom när det gäller Sarri också vara helt och hållet genuint.
Det handlar självfallet till viss del om att sälja in spelidén till viktiga spelare. Det är väl inte för inte som Real Madrid har varit och sniffat runt hälarna på Eden Hazard, även om detta nu ser minst sagt överspelat ut. För Unai Emery handlar det kanske inte så mycket om att försöka sälja in idéer till sina spelare som att påminna dem om att fotboll ska vara roligt, lustfyllt och befriande – men även att frihet inte kommer utan ansvar.
I slutänden gäller så klart både för Chelsea och för Arsenal att det roligaste och mest glädjefyllda är att vinna. Ett lag som inte vinner kan spela precis hur roligt som helst utan att det ger någon större glädje åt egentligen någon. Man City skulle kunna spela precis hur offensivt, fantasifullt, vackert och roligt som helst, skulle de inte vinna skulle det inte finnas någon glädje med det – alldeles oavsett vad som nu än sägs.
Skrattar bäst som skrattar sist ikväll på Stamford Bridge med andra ord. Och där antingen Chelsea eller Arsenal inte kommer ha några problem att hålla sig för skratt efter matchen.