Roy Hodgson är för Crystal Palace vad Jürgen Klopp är för Liverpool

Den moderna fotbollen gör personer till karikatyrer, och varje form av personomdöme blir lätt extremt kategorisk. Roy Hodgson är speciell på så vis att han demonstrerar just detta samtidigt som han vänder upp och ned på begreppen. För vad Hodgson mer än kanske något annat visar är hur olik synen på en manager kan vara beroende på den miljö och det sammanhang han befinner sig i – rättare sagt vilken klubb.

Att säga att Roy Hodgson är föraktad i Liverpool vore kanske starkt. Men låt oss säga att där finns åtminstone ingen som helst respekt för hans managergärning i Liverpool, och om de tittar tillbaka på Hodgsons tid i Liverpool så är det enbart som en slags negativ kontrast till de framgångar de nu upplever. Han ses som helt otillräcklig och vad som kanske var lite speciellt är att han gick in i jobbet med den föreställningen runt nacken.

Å andra sidan är Roy Hodgson djupt uppskattad i Crystal Palace. Det går exempelvis inte att bortse från de väldigt positiva ord om Hodgson som Crystal Palaces ägare Steve Parish har, en ägare som knappast gjort sig känd för sina positiva relationer med vem som nu än råkar vara klubbens manager för stunden. Och på Selhursts Park läktare sjungs Hodgsons namn med stolthet och förtroende.

Delvis är det säkert en fråga om självbild. Liverpool såg och ser sig själva som en storklubb och för dem duger ingen som helst Europa League-final med Fulham för att ta över dem. Det bidrog säkert att Hodgson skulle ersätta en Champions League-vinnande manager som Rafa Benitez. Roy Hodgson bedömdes helt enkelt redan från start som för liten för Liverpool; för feg, för grå, för konservativ.

För Crystal Palace är det kanske i själva verket tvärtom. För dem har Roy Hodgson kanske tvärtom perfekt passform. Möjligen flirtade de med något slags storhetsvansinne när de inför förra säsongen skulle bli moderna och globala med Frank De Boer, men det försöket var kvickt överstökat och istället vände man sina ögon till Hodgson, en manager som på mer än ett sätt var precis som dem och som bäst representerade dem.

Född och uppvuxen i Croydon, som är Crystal Palaces hemvist i södra London, har Roy Hodgson ända sedan barnsben följt Crystal Palace. Han spelade som ungdom i Crystal Palace men trots en över 40 år lång karriär som manager är det först nu som han till sist hamnat i klubben som manager. Kanske den perfekta slutpunkten för vad som är en på många sätt unik och framgångsrik managerkarriär.

Det finns en orättvis tendens att bunta ihop Roy Hodgson i samma trötta kategori av brittiska gubbmanagers som Sam Allardyce, Alan Pardew, Tony Pulis och för all del även David Moyes. Men Hodgson är i själva verket betydligt mycket mer progressiv än någon av dem. En hybrid av brittiskhet och internationalism. En karriär som innefattar allt från små klubbar till jätteklubbar till landslag, och sträcker sig över åtta olika länder.

Alltså är det inte bara nonsens när Steve Parish i en radiointervju öser lovord över Roy Hodgson som ”Britain’s most travelled coach and our most knowledgeable about foreign tactics. I see him as a hybrid, rather than saying we have just gone for another British coach. You can see that in the football we play. We are now getting to a style of football that I think could potentially give you a sustainable future in the Premier League.”

Det var ett uttalande som kom i kölvattnet av att Crystal Palace precis förlängt kontraktet med Roy Hodgson fram till 2020, vilket betyder att trots att han sedan något år tillbaka har passerat 70-strecket så planerar Hodgson fortsätta. ”Det var sommarens värvning”, menade Parish och det kan man kanske förstå att han säger, givet att åtminstone när han sade det så var det inte precis mycket annat som värvades till Crystal Palace.

Grejen är bara att det här var inte bara vad en klubbägare sade för att slå sig själv för bröstet. Det var något som Crystal Palaces supportrar mer eller mindre helhjärtat höll med om. För dem var det viktigare att Roy Hodgson bekräftade sin framtid med klubben än egentligen vilken som helst värvning. För en klubb som saknat det mesta av stabilitet under 2010-talet var det en perfekt garanti för just stabilitet.

Det märks även på spelarna och på laget. Laget har börjat spela bättre och bättre, spelare som har haft några riktigt tunga säsonger börjar hitta formen igen, stämningen i laget verkar positiv vilket betyder att de förmodligen ser ljust på lagets chanser, och det är svårt att tänka sig att inte just detta och Roy Hodgsons ledarskap är ett tungt skäl varför Wilfred Zaha aldrig gjorde någon riktig grej av att vilja lämna.

Dessutom har Crystal Palace sedan dess faktiskt gjort några riktigt bra värvningar. Max Meyer var en kupp till mittfältet och Cheikhou Kouyaté är en defensiv mittfältare som på pappret borde kunna passa betydligt bättre i Crystal Palace än vad han någonsin gjorde i West Ham. Med förhållandevis små eller nästan obefintliga medel har Roy Hodgson gjort en redan hyfsat bra spelartrupp ännu bättre.

Roy Hodgson är den perfekte managern för Crystal Palace i en tid när klubben av flera olika skäl är tvingade att hålla i plånboken, för att balansera kostnader, och för att lägga grunden för den arenaexpansion som håller på att ske. Då behöver Crystal Palace en manager som är för dem mer eller mindre precis samma sak som Jürgen Klopp för närvarande är för Liverpool.

Helt olika personligheter, för helt olika klubbar. Om Roy Hodgson var Liverpools terrorist så är han tvärtom Crystal Palaces frihetskämpe. Liverpool har alltid hävdat att Roy Hodgson var helt fel för dem, när det kanske istället var Liverpool som var helt fel för Roy Hodgson. Crystal Palace däremot är helt rätt för Roy Hodgson, och Roy Hodgson är helt rätt för Crystal Palace.

Hur rätt hoppas Crystal Palace och Roy Hodgson visa Liverpool ikväll.