Fusioner, det vill säga att två (eller fler) företag slås samman till ett enda företag, är vanliga i näringslivet. Det kan finnas flera olika skäl till att en fusion genomförs. Det något klyschiga argumentet brukar vara att man vill uppnå så kallade synergieffekter. Oftast handlar det hur som helst om att effektivisera och att slå ut kostnader på större volym, eller om att tillsammans skapa en starkare marknadsposition än var och en för sig.
Fusioner inom idrotten, närmare bestämt fusioner inom fotbollen, är desto mer ovanliga även om det egentligen kan finnas minst samma rationella skäl för klubbar att fusionera som det finns för företag. Även klubbar skulle vinna på högre kostnadseffektivitet, även klubbar skulle kunna stå starkare tillsammans än vad de någonsin har för realistiska möjligheter att göra var och en för sig. Ändå är det alltså väldigt ovanligt.
Den främsta anledningen är naturligtvis att det finns så mycket känslor och identitet investerat i klubbar. Det kan vara känsligt med fusioner även i näringslivet, inte minst bland anställda, och de kan vara fasansfullt svåra att genomföra på ett lyckat sätt, men det får nog på goda grunder förmodas vara ännu känsligare inom fotbollen. Kanske för att det inom fotbollen ofta är lika vanligt att identifiera sig utifrån vilka man inte är.
En förklaring till att fusioner ofta kan bli politiskt kluriga att genomföra är att de sällan genomförs mellan helt jämlika parter. Det är oftast en större part som i praktiken köper upp en åtminstone något mindre part. Detta innebär normalt sett att det är den större parten som dominerar förhandlingen och bestämmer villkoren för hur den nya, större organisationen ska fungera rent praktiskt. Den mindre parten tycker ofta det är piss.
Letar vi oss tillbaka till fotbollen vet vi att det många gånger kan vara en non-starter att få klubbar att gå samman, eller för den delen ens samarbeta. Att lansera idén att exempelvis Sheffield Wednesday och Sheffield United skulle gå samman vore helt hopplöst. Bara tanken att två större klubbar från samma stad skulle kunna dela på en arena verkar få de flesta supportrar att bubbla långt över kokpunkten.
De som är bekanta med Stockholmsfotbollen vet så klart vilka enorma turer det har varit med arenorna där. Friends och Tele2 kan kännas någorlunda naturligt nu men det har tagit minst ett par årtionden bara att komma dit i tanken, och fortfarande är det väl ändå inte helt okontroversiellt. Häruppe i Norrland höll en fusion mellan Sundsvall Hockey och Timrå IK i två år innan den nya klubben upplöstes och splittrades.
Det har gjorts fusioner inom engelsk fotboll som faktiskt har blivit lyckade, åtminstone i meningen att vi nu tar dem mer eller mindre för givna. Ledtråden återfinns ofta i namnen som ändå oftast antyder fusionernas politiska känslighet. Rushden & Diamonds, Havant & Waterlooville, Dagenham & Redbridge och Hayes & Yeading exempelvis. I samtliga fall återfinns båda klubbnamnen i det nya klubbnamnet.
Det finns åtskilliga exempel på fusioner som föreslagits men som avfärdats och förkastats av olika skäl och med olika grader av våldsamma protester. Ett klassiskt exempel hittar vi i början av 1980-talet då den därefter intensivt avskydde klubbägaren Robert Maxwell tänkte sig slå samman Reading och Oxford United under det nya namnet Thames Valley Royals på en ny geografisk plats. Låt oss säga att supportrarna inte var helt sålda på idén.
Västra London innehåller som vi vet ett gytter av flera medelstora klubbar som tampas i den engelska fotbollens övre regioner, där ändå var klubb för sig kanske inte är tillräckligt stora att verkligen kunna nå toppen av engelsk fotboll. Fulhams ordförande i mitten av 1980-talet, David Bulstrode, kanske hade läst en och annan managementbok och kläckte hur som helst idén att Fulham och QPR skulle gå ihop och bilda Fulham Rangers.
Ett av de mest intressanta exemplen, inte minst med tanke på vad som har hänt i Manchester sedan dess, är den idé som formulerades i slutet av 1990-talet att Bury, Oldham och Rochdale skulle göra gemensam sak och alla tre tillsammans bilda den nya klubben Manchester North End, med ambitionen att bilda en maktfaktor i den engelska fotbollen uppe i norr. Det hade onekligen rört om i grytan.
Det för närvarande bästa exemplet på en fusion inom engelsk fotboll som faktiskt har lyckats, åtminstone ser ut att vara på väg att lyckas är Ossett United i Evo-Stik Northern Division One East, åttonde divisionen i engelsk fotboll, som bildades i somras som en sammanslagning av Ossett Albion och Ossett Town, båda med anor 70-80 år bakåt i tiden. Det har muttrats, men publiken har ökat markant, mer än summan av delarna.
Det är, av redan nämnda skäl, svårt att se fusioner inom engelsk fotboll lyckas eller ens prövas på högre nivå än så, i synnerhet när vi närmar oss de högsta divisionerna. Ändå, om man tillåter sig lite frihet i tanken från tradition och ”så här har det alltid varit”-tänk så skulle det finnas flera klubbar och konstellationer där det verkligen skulle både finnas en poäng för dem att gå samman, liksom det skulle kunna rita om den engelska fotbollskartan till det bättre.
Åtminstone om vi med bättre menar fler potentiellt riktigt stora och starka fotbollsklubbar.