Backa bandet ett år. Liverpool har för bara en knapp vecka sedan förlorat med dunder och brak borta mot Man City. Om ytterligare några veckor kommer Liverpool förlora med dunder och brak borta mot Tottenham. En typ av dystra förluster borta mot övriga topplag som skulle fortsätta plåga dem under säsongen. Förlusten mot Tottenham ledde faktiskt till att vissa började prata om Jürgen Klopps avgång.
Det blev så klart ingenting av den saken och tur är väl det. Det var samtidigt inte några rena tillfälligheter som drog igång det pratet, det var inte enbart frågan om den vanliga besvikelsen efter en tung förlust. Det var snarare frågan om frustration och trötthet på att oklart för vilken gång i ordningen se ett Liverpool under Jürgen Klopp som bröt samman och var all over the place rent defensivt. Historien upprepade sig för ofta.
Där och då framstod Jürgen Klopp väldigt mycket som Arsene Wenger, fast på tyska. Där fanns samma mönster av att ställa ett fungerande försvarsspel i motsatsförhållande till ett bra anfallsspel och där fanns samma benägenhet att förklara varje ny incident enbart som en följd av individuella misstag, aldrig som en konsekvens av ett svagt system. Men längs någon punkt av vägen tog Klopp en annan avfart än Wenger.
Tottenhams approach till den matchen måste trots allt ha känts rätt självklar. De visste naturligtvis att Liverpool hade en formidabel anfallsbesättning, precis som Liverpool har den här säsongen. Men Tottenham visste också att om de bara satte press på Liverpools backlinje så skulle de knappast lida brist på chanser. Mycket riktigt, Tottenham gjorde fyra mål på en kavalkad av chanser, många en direkt konsekvens av Liverpools misstag.
Det pratas ofta om en så kallad fear factor inom fotbollen. Det är exempelvis den som kan få lag att känna sig besegrade redan på förhand på väg ut ur spelartunneln när de möter Man City. Enskilda spelare kan så klart medföra en fear factor och i Liverpool är det inte minst Mohamed Salah som tillhandahåller den. I Tottenham är det förmodligen i första hand Harry Kane som sätter skräck i motståndarförsvaren.
Men det finns en liknande faktor i andra änden av planen, även om det kanske inte är skräck på samma sätt, kanske snarare en slags förtvivlan, en känsla av omöjlighet eller hopplöshet. Det gäller den psykologiska vetskapen om hur svårt det kommer vara att göra mål på en motståndare, vilken är dubbelriktad även den. Naturligtvis är det något som ger motståndarna en trygghet i sig själva och i sitt eget spel.
Rent teoretiskt ger det självfallet Liverpool en betydligt större trygghet i att anfalla fritt om de känner att det inte leder till en alltför hög risk att det ringer bakom dem närmast som med automatik. Motsatsförhållandet mellan försvar och anfall är således påhittat. Rent teoretiskt kan ett bättre försvarsspel även passivisera i det här fallet Tottenham givet att de vet att ett insläppt mål i egen bur riskerar bli så mycket mer dyrbart än förut.
Frågan är alltså hur Tottenham tänker den här gången. Förra gången var det rätt uppenbart hur Tottenham tänkte, full fart framåt och sätt press på Liverpools försvar så är minst halva matchen vunnen. Då var Liverpools försvar en olycka väntandes att hända och alla visste om det. Men nu är Liverpools försvar inte längre det på samma sätt, och hur tänker egentligen Tottenham då?
På hittills fyra ligamatcher har Liverpool släppt in endast ett enda mål, och det målet var dessutom en ren tillfällighet, efter ett misstag av Alisson. Men enskilda misstag är något annat än de systematiska misstag vi såg med Loris Karius och Simon Mignolet. Liverpools försvar har ett helt annat utseende nu än för ett år sedan. Bara Joe Gomes är kvar från den dagen, men som mittback snarare än ytterback.
Kanske är situationen omvänd jämfört med för ett år sedan. Om Liverpools försvar då var en olycka väntandes att hända kan det vara så nu att styrkan istället riskerar vara något överskattad. Den här säsongen kan hävdas att de trots allt inte har satts på några större prov i det avseendet. Naturligtvis kommer Tottenham på Wembley bli deras tuffaste uppgift hittills. De gör nog klokt i att komma ihåg att de är dödliga.
Självfallet kommer det också betraktas som en värdefull värdemätare. Det var inte minst bortamatcherna mot övriga topplag som halvt saboterade Liverpools förra säsong, och ska de realistiskt sett kunna utmana Man City över en hel säsong måste de visa att de båda kan försvara sig och inte förlora just dessa matcher på bortaplan. Blir Liverpool som förra säsongen mosade på Wembley vore det ett nackskott för deras titelchanser.
Vad säger oss då matchen om Tottenham? Säsongsinledningen har onekligen visat upp manodepressiviteten hos deras supportrar. Den väldigt imponerande bortasegern mot Man Utd på Old Trafford fick tuppkammen att växa och svansföringen att höjas. Allt var frid. Bara för att följas upp av en oväntad och oönskad förlust mot Watford redan i nästa omgång. Och plötsligt var allt istället strid.
Tottenham har genomgående varit en av titelutmanarna de senaste tre säsongerna och under dessa tre säsonger har Tottenham varit ett bättre och starkare fotbollslag än Liverpool. Känslan inför och i början av den här säsongen är att Liverpool nu har tagit ett steg förbi, om än kanske inte något större steg. Kanske är det en känsla enbart skapad av de båda klubbarnas helt olika ageranden på transfermarknaden.
Tottenham är inte nödvändigtvis ett svagare fotbollslag än Liverpool. Det spelar ingen större roll vilken lagdel du tittar på i Tottenham så hittar du där spelare av världsklass, och de är säkert sugna på att skicka ett budskap inte bara till Liverpool utan till hela ligan: Räkna inte bort Tottenham från titelstriden! Det är bara en fråga om Tottenham fortfarande har kvar den hunger och energi i laget som krävs för att hålla loppet ut.
Kanske är det i själva verket så att vad vi framför allt kan förvänta oss från dagens match mellan Tottenham och Liverpool är att en betydelsfull fråga får ett meningsfullt svar, nämligen: Kommer Man City ha en eller två realistiska titelkonkurrenter den här säsongen?