Everton har återigen ett lag de kan känna igen sig själva i

Det är svårt att se någon större yttre skillnad på Everton som fotbollslag förra säsongen och hittills den här säsongen. Richarlison är spelaren som värvats och även hunnit med att få omfattande speltid. Den största skillnaden är kanske inte så mycket vilka spelare som har kommit in utan vilka spelare som har lämnat. Wayne Rooney, Davy Klaassen, Ashley Williams, Sandro Ramirez med flera. Många har lämnat.

Exempelvis var den ende spelaren i startelvan mot Southampton som faktiskt värvats av Marco Silva just Richarlison. Alla andra spelare i den startelvan hade värvats av någon av Silvas fyra företrädare så långt tillbaka som David Moyes. Vad som alltså måste förklara förändringen i attityd till laget är inre skillnader i hur Everton spelar fotboll och vad de visar upp för ambition och arbetsvilja.

Med Sam Allardyce, och många gånger också med Ronald Koeman, spelade Everton som ett bottenlag i Premier League, ett lag som slogs för att undvika nedflyttning och ett lag vars främsta och kanske enda ambition är överlevnad. Men det är inte en sådan klubb Everton är och det är definitivt inte en sådan klubb Everton vill vara, oavsett om vi pratar om klubbens ägare och styrelse eller dess supportrar.

Med Marco Silva har Everton så här långt spelat fotboll på ett sätt som bättre stämmer överens med den typ av klubb Everton faktiskt vill vara. Everton är en av engelsk fotbolls historiska storklubbar, det är så Everton uppfattar sig själva och det är så de vill framhäva sig själva. De är fullt medvetna om att de inte är ensamma däruppe och att det finns drakar att dansa med, men de har ändå för avsikt att bjuda upp till dans.

De som ofta pratar om betydelsen av identitet inom fotboll har inga svårigheter att förstå betydelsen av detta. Everton är naturligtvis inte den enda eller ens den största klubben i Premier League som har tvingats brottas rätt rejält med sin egen identitet och vad för typ av klubb och för lag de egentligen vill vara de senaste åren, det är tvärtom något som har varit konstant för dem ända sedan David Moyes lämnade för drygt fem år sedan.

Det pratas ofta om svåra jobb i Premier League, och det är nog sant att det med största sannolikhet inte finns någon svårare liga att vara manager i. Detta av ett antal olika skäl. Frågan är ändå om inte den svåraste uppgiften av alla är att vara manager för en typ av klubb som Everton (eller West Ham m fl), klubbar som vill vara mer än vad de för stunden är, men saknar de största klubbarnas resurser och många gånger även organisation.

Det är emellertid inget hokuspokus. Marco Silvas framgångar, oavsett om det är med Hull City, med Watford eller så här inledningsvis med Everton, bygger på en tydlig spelidé med tydliga taktiska roller åt spelarna, och ett fokus på hårt och intensivt arbete på planen. Det är som vi också har sett, med samtliga lag Silva har tränat i England, en betydligt mycket mer expansiv och optimistisk spelidé än exempelvis Sam Allardyces.

Det är i själva verket första gången på länge som Everton visar upp en på samma gång funktionell men i grunden även offensiv fotboll. Men det är mycket som är relativt nytt för Everton dessa dagar. De har sedan några år tillbaka resurser att börja utmana de största klubbarna på allvar. Och från och med den här säsongen verkar de även ha skaffat sig organisationen att börja göra det.

Det är svårt att undvika jämförelser med West Ham, dagens motståndare, som ju i mångt och mycket har ambitionen att göra samma resa som just Everton. West Ham har den här säsongen investerat stora summor i spelartruppen, precis som Everton också gjorde förra säsongen. Men precis som Everton förra säsongen ser West Ham ut att ännu inte ha organisationen, på eller utanför planen, att få rimlig avkastning på sin investering.

Situationen är annorlunda på så vis att West Ham inte sitter kvar med en manager i Ronald Koeman som den nye ägaren inte har anställt, eller därefter blir fast med en ny manager i Sam Allardyce som inte var önskad utan snarare en slags nödens kompromiss, vilket alla utom möjligen han själv insåg. West Ham fick managern de önskade i form av Manuel Pellegrini. Återstår att se om dennes innehåll motsvarar beskrivningen på burken.

Everton har till sist fått tag i sin manager i form av Marco Silva. Det var ingen tillfällighet, det var tvärtom den manager som Everton och Farhad Moshiri jagade redan under förra säsongen innan de till sist fick nöja sig med Sam Allardyce. En kontroversiell jakt har det visat sig givet att Watford alls inte var nöjda med Evertons beteende, och har dragit dem inför tinget då de menar att det kostade dem såväl poäng som pengar.

Det kan diskuteras vad det hela egentligen har för betydelse för Watford så här i efterhand, de åkte trots allt inte ur Premier League. Men varje placering i tabellen är så klart värd ett antal miljoner och om Everton anses ha med otillåtna medel ha orsakat Watford att tappa placeringar så kan Everton även anses skadeståndsskyldiga för den saken. Det pratas till och med på vissa håll om ett möjligt poängavdrag.

Everton kommer självfallet inte få något poängavdrag för att de förra säsongen försökte anställa Marco Silva. Den typen av konsekvenser undviker Premier League säkert så långt som möjligt, dessutom skapar de i så fall en riktigt besvärlig situation för sig själva vad gäller bedömningen i sådana här frågor. Vad gäller finansiell ersättning till Watford torde det bli en fråga om förhandling och förlikning mellan klubbarna.

Konturerna har blivit mycket skarpare runt Everton den här säsongen. Klubben har hunnit sätta sig efter förra säsongens turbulens. Det har skett förändringar även inför den här säsongen, men den här gången utifrån en plan och en tydlig idé, inte enbart den fromma förhoppningen att pengar leder till automatisk framgång. Det har resulterat i en bättre organisation, i bättre värvningar och i en bättre fotboll.

Det har även resulterat i att Goodison Park återigen har ett Everton de känner igen sig själva i.