Fem raka vinster i ligaspelet, vilket innebär Liverpools bästa start i ligan på 28 år, och ikväll har vi alltså starten på en av varje säsongs höjdpunkter, Champions League, där Liverpool drar igång partyt med en riktig rackarrysare hemma på Anfield mot PSG, en riktig tungviktsfajt redan i gruppspelets första omgång. Stämningen borde vara på topp i Liverpool och på Anfield.
Riktigt så verkar inte Gary Neville tycka. Han framförde någon gång under förra veckan åsikten att Liverpool borde strunta i Champions League, om de vill kunna sikta på en seriös titelutmaning i ligan den här säsongen. ”The Champions League – if I was Liverpool, I would kick it out of touch. If they could go into February, March, April without it, I think they could have a real chance if they had free weeks.”, säger alltså Neville.
Det är kanske inte riktigt så man normalt sett förväntar sig den kommande dagen när man vaknar på morgonen att man ska följa en diskussion eller ett meningsutbyte mellan Gary Neville och Jürgen Klopp, och se sig själv luta över åt Klopps sida. Ändå var det svårt att undvika att göra det när Klopp någon dag eller så senare kommenterade Neville med att det är lättare att prata fotboll i soffan än att faktiskt göra jobbet.
En av sakerna som ingår i att faktiskt göra jobbet i praktiken är att hålla psykologin i spelartruppen på topp. Möjligheten att spela i Champions League, det största som trots allt finns inom klubbfotbollen, är en stor del i denna psykologi. Och även om det är svårt att kvantifiera betydelsen för Liverpools psykologi att i praktiken strunta i Champions League så kan vi vara helt säkra på att det är ingen positiv betydelse.
Den som möjligen undrar över den saken behöver naturligtvis bara tänka tillbaka fyra år i tiden då Liverpool befann sig i Champions League även då, efter att ha slutat tvåa i Premier League säsongen innan. Liverpool ställde ut reservbetonade lag i Champions League, till och med mot Real Madrid, åkte ur gruppspelet och det var något som stavade slutet inte bara för Liverpools säsong utan för Brendan Rodgers tid som manager.
Det är ett slags nihilistiskt drag som växt fram inom engelsk fotboll, den här idén att det är okej att förlora vissa fotbollsmatcher och strunta i vissa turneringar bara för att skaffa sig en påstått bättre chans i ligan. Det är en många gånger falsk motsättning där vi sett minst lika många gånger hur ett kalkylerat beteende av det slaget tvärtom får motsatt effekt, det försämrar lagets prestationer som helhet också i ligan.
Hela idén med att bygga upp dessa väldiga spelartrupper som vi under många år har sett engelska klubbar göra måste vara att faktiskt skapa en förmåga att konkurrera på åtminstone två fronter samtidigt. Menar man sig inte kunna göra det måste det vara rimligt att fråga sig vad i hela friden man pysslar med. Då utnyttjar man inte sina resurser och sin spelartrupp på ett särskilt effektivt sätt.
Någon gång börjar det också bli dags att ställa sig frågan: Hur många miljoner ska egentligen Liverpool kunna spendera utan att de fortsätter betraktas och bedömas ungefär som om de vore exempelvis Leicester? Att säga till en klubb som Leicester att de kan i praktiken behöva välja mellan ligan och Champions League är rimligt. Att säga det till en klubb som Liverpool är absurt.
Fotbollen är på många sätt komplicerad men till sin kärna är den också på samma gång väldigt enkel. Den går ut på att vinna fotbollsmatcher och i förlängningen att vinna så många fotbollsmatcher som möjligt. I grova drag är det lag som vinner flest matcher också det bästa fotbollslaget. Varje klubb som börjar tulla på den målfunktionen har sått fröet till sitt eget förfall.
Det kan hävdas att Liverpool förra säsongen tappade någonstans mellan 5-10 poäng på grund av Champions League. Orsakssambandet är självklart luddigt men kan accepteras för resonemangets skull. Därifrån finns två vägar. Ett, att som Gary Neville föreslår strunta i Champions League. Två, att arbeta för utveckling och förbättring, genom att bredda spelartruppen och förbättras taktiskt, och se till att den här gången tappa färre poäng.
Gissa vilken väg som på lång sikt leder till det bästa, starkaste och mest framgångsrika fotbollslaget!
Alla vet självfallet att Liverpool har en vansinnigt stark anfallstrio i Mohamed Salah, Roberto Firmino och Sadio Mané. Samtidigt är det knappast heller så att Liverpool plötsligt blir ett lag på korpnivå om de i en match skulle spela Xherdan Shaqiri istället för Mohamed Salah, Solanke istället för Sané, Henderson istället för Keita, Lovren istället för Gomez och så vidare. De ska fortfarande kunna förväntas vinna fotbollsmatcher.
Alternativen är alltså fler än att enbart stå mellan att strunta i Champions League eller spela Salah, Firmino och Mané i precis varenda match, som alltså bland andra Gary Neville verkar vilja få oss att tro. Det är inte alltid lätt att förstå hur Neville tänker. Han resonerar hur som helst här på ett sätt som inte alls kan stämma överens med hans egna erfarenheter från sin tid som spelare i Man Utd.
Gary Neville borde kanske istället fundera på hur han själv och Man Utds övriga spelare hade reagerat om Alex Ferguson i början av säsongen 1998-99, efter att säsongen innan ha förlorat ligan till Arsenal och åkt ut tidigt i Champions League, efter flera skador på viktiga spelare, att den här säsongen skulle de fokusera på ligan och halvt om halvt strunta i Champions League. Det hade naturligtvis varit en non-starter.
Det är naturligtvis lika mycket en non-starter för Liverpool. Det vore psykologiskt och politiskt självmord att gå in i Champions League med annan inställning än att försöka vinna. Det skulle om inte annat ta luften ur Anfield, en av deras viktigaste tillgångar. Det är att säga till sig själva att man inte kan konkurrera med Man City eller Europas bästa, och låter man den tanken krypa in blir det omöjligt att hålla den borta i ligan också.
Det var med största sannolikhet inte Gary Nevilles medvetna avsikt med sin åsikt, men hans åsikt är i grund och botten nedvärderande mot Liverpool. Kanske är den baserad mer på hans bild över vilka Liverpool har varit under Premier League-eran snarare än över vilka Liverpool är eller åtminstone vill vara. Kanske utgår den enbart från den här smått märkliga föreställningen att engelska klubbar bara kan göra en sak åt gången.
Jag är samtidigt ganska övertygad om att Liverpools lottning i Champions Leagues gruppspel är en direkt orsak till Nevilles åsikt. Liverpool har fått en väldigt tuff lottning i gruppen mot PSG och Napoli utöver Röda Stjärnan. Hade Liverpool istället fått en ska vi säga normal eller lättare grupplottning hade jag varit väldigt förvånad om någon hade andats uppfattningen att Liverpool borde strunta i Champions League.
Vilket om inte annat visar på hur slumpmässig åsikten faktiskt är. Det är en direkt reaktion på en tuff grupplottning i kombination med ett översimplifierat orsakssamband. Det är kanske en frestande åsikt att klamra sig fast vid eftersom den sänker kravbilden och vidmakthåller föreställningen om Liverpool som underdogs kämpandes mot en elak övermakt. En story som minimerar besvikelse och möjligt misslyckande.
Men, för att använda Jürgen Klopps egna ord, det är också en åsikt som låter betydligt klokare för dem som sitter och pratar fotboll för sig själva i soffan än för dem som har det här som jobb. Under tiden kanske Gary Neville åtminstone kan ha vett att bestämma sig för om det är från februari, mars eller april han tycker att Liverpool skulle vinna på att slippa Champions League. Men det där är så klart lätt hänt när man skjuter åsikter med hagelbössa snarare än prickskyttegevär.