Två ligatitlar, fyra FA-cuptitlar, två Ligacuptitlar och en Cupvinnarcuptitel. Det här är knappast småkrafs, det är i själva verket inte överdrivet många klubbar i England eller för den delen i Europa som överträffar den meritlistan. Lägg till det en historia om nästan 130 år och en omfattande supporterbas och det börjar bli tydligt att allt tjafs om att Man City mer eller mindre uppstod som storklubb för cirka tio år sedan är skitsnack.
Mycket har självfallet hänt under dessa tio år. Man City har utvecklats till Englands och en av Europas för närvarande allra bästa klubbar och har naturligtvis tillgång till resurser på en skala de aldrig någon gång haft förut. Detta har även lett till framgångar och till titlar även om det förmodligen är först nu, de senaste åren, som Man City har satt en struktur som kan göra deras framgång konsekvent och inte som tidigare mer sporadisk.
Ingen, åtminstone inte någon vid sina sinnens fulla bruk, ifrågasätter Man Citys kvalitet som fotbollslag eller deras styrka som klubb. Men trots sina framgångar, och trots att Man City till sist axlat rollen som 2010-talets mest framträdande engelska mästare, så omges Man City ändå av en slags brist på respekt som inte drabbar andra engelska klubbar på riktigt samma sätt.
I vardagligt tal brukar den där bristen på respekt uttryckas just i termer av att Man City inte har någon historia, hur de är finansiellt dopade och dylikt. Det där är som sagt inte alltid de mest begåvade eller sakligt korrekta invändningarna. Men kort och koncist kan bristen på respekt för Man City anses bero på uppfattningen att de tog genvägen till sin framgång och att dessa framgångar alltså inte är en produkt av någon ansträngning.
Om en prestation inte har krävt någon ansträngning, ingen investering över tid i form av blod, svett och tårar, vad är i så fall denna prestation egentligen värd? Respekt är inget man får utan respekt är något man förtjänar, och det är denna moraliska princip som förklarar varför många sätter en slags asterisk bredvid Man City när de pratar om dem, även rensat för vanlig, normal supporteravundsjuka.
För Man City finns olika sätt att förhålla sig till detta. Ett sätt är att strunta i det helt och hållet, men det verkar på de flesta lättare sagt än gjort hur mycket motsatsen än bedyras. Ett annat sätt är att låtsas att man bara är som alla andra, vilket är lite svårt med en ägarstat som pumpat in mer kapital i klubben än någon annan ägare i någon annan klubb, och när samma ägarstat svarar för hälften av klubbens ”kommersiella” intäkter.
Ett tredje sätt är att svepa in det nya i en slags historiens kappa av osynlighet och betona klubbens långa historia. Men på flera sätt blir det precis lika tokigt åt andra hållet som när motståndarsupportrar kritiserar Man City för att inte ha någon historia. Det saknar djup. Man City gick igenom ett plötsligt paradigmskifte för tio år sedan. Med det skiftet blir också frågan aktuell: I vilken utsträckning är Man City längre ens samma klubb som förut?
I slutänden är det en positiv sak för engelsk fotboll att det har investerats i Man City. Det kan diskuteras det moraliska att en klubb blir till annonspelare för en korrupt oljeregim, men sett enbart till fotbollen som produkt har det ökat konkurrensen i Premier League samt ökat dess värde på marknaden, samtidigt som ligan har blivit betydligt öppnare och svårförutsägbar än vad den var förut.
Kanske är det i själva verket i det större perspektivet ointressant hur Man City har tillhandahållits den positionen, bara att de har fått den. Man Citys supportrar verkar hur som helst inte direkt klaga över den saken. Däremot verkar det vara ett mer bittert piller att svälja att priset man får betala för instant success är en viss brist på respekt för denna success. Man vill väldigt gärna både äta kakan och ha den kvar.
Det där kommer aldrig förändras, av det enkla skälet att de grundläggande förutsättningarna för Man Citys moderna framgångar, den materiella verkligheten med andra ord, är svåra för att inte säga omöjliga att förändra, hur intensiva försök som än görs. Det enda Man City kan göra är att göra det bästa av den hand de blivit tilldelade och åtminstone visa att de minsann gör rätt för sig och gör skäl för pengarna.
Det finns bara ett enda sätt för Man City att göra det. Europa. Det är den slutliga frontlinjen för alla klubbar, vare sig de är engelska eller ej, att göra en seriös claim på genuin och permanent storhet. Att vinna Europacupen eller Champions League har ända sedan 1950-talet varit den slutliga måttstocken, en slags fotbollens sine qua non, för att räknas in i en kanon av globala superklubbar.
Roman Abramovich insåg detta med Chelsea. Han satsade varenda uns av energi på att Chelsea skulle vinna Champions League, bara för att till sist lyckas på det mest oväntade sätt när det egentligen såg ut som om tåget passerat stationen. Abu Dhabi inser naturligtvis den här saken även de. Ambitionen att erövra Europa har präglat hela deras arbete de senaste tio åren, sedan kan Man City-fansen bua UEFA bäst de vill.
Kommer det bli för Man City som det blev för Chelsea, det vill säga att de går all-in de närmaste åren för att vinna Champions League bara för att om och om igen falla på det berömda målsnöret? Det finns goda skäl att tänka att det krävs en inkörningsperiod för att lyckas gå hela vägen. Man City skiljer sig så klart från Chelsea i det att de under mest hela 2010-talet egentligen har haft denna inkörningsperiod. De borde vara redo.
Man City inleder ikväll ännu en europeisk kampanj, hemma på Etihad mot Lyon, efter att tämligen bittert ha blivit utslagna två säsonger i rad under Pep Guardiola av först Monaco och därefter Liverpool. De måste hoppas på mer den här säsongen. Gruppen borde inte utgöra något större problem för dem. Lyon, Shakhtar Donetsk och Hoffenheim är alla fullt kapabla fotbollslag, men ska inte över en hel grupp utgöra ett hot mot Man City.
Det finns en tendens att vilja göra narr av Man City, inte minst med utgångspunkt för deras prestationer i just Champions League. Att de hittills inte har haft större framgångar tas som en slags självklar intäkt för att de heller inte kommer ha framgångar, vilket känns som logisk sankmark. En sak är säker, man måste vara en dåre för att räkna bort Man City i Champions League! Men fotbollen lider knappast brist på frivilliga dårar.
Slutsatsen är emellertid given. Enda sättet för Man City att vinna respekt är att vinna Champions League. Det innebär inte att det kommer sluta muttras helt och hållet, men de som muttrar börjar då få ont om ammunition.