Arsenals säsong har så smått börjat komma i ordning. Tre raka vinster nu, i tur och ordning mot West Ham, Cardiff och Newcastle, och det råder inte längre samma hysteriska negativism runt Unai Emerys Arsenal som det kanske gjorde i samband med och efter de båda första matcherna mot Man City och Chelsea. Läget har lugnat ned sig vilket gör det möjligt att bättre värdera vad det faktiskt är vi ser.
Härifrån vet vi att det blir åtminstone fysiskt jobbigare. Ikväll brakar alltså Europa League igång för Arsenal och därmed en dubblering i spelschemat, dessutom den betydligt jobbigare varianten med ständigt förskjutet spelschema på grund av matcherna går på torsdagskvällar. Vi kan så klart räkna med att Arsenal behandlar gruppspelet ungefär som de gjorde förra säsongen, med de viktigaste spelarna i standby.
Arsenals ledarskap har varit ett av de senaste tio årens återkommande samtalsämnen, oftast utifrån perspektivet att Arsenal har brustit i detta avseende. Arsenal har alltså genomfört en väldig förändring i ledarskap vad avser managerposten, där Unai Emery och en teknisk stab har ersatt en mer eller mindre allsmäktig Arsene Wenger. Återstår gör i så fall frågan om Arsenals ledarskap på fotbollsplanen.
Richard Jolly, på FourFourTwo, gör en rätt intressant observation. Nämligen att Arsenals fyra senaste klubbkaptener – Thomas Vermaelen, Mikel Arteta, Per Mertesacker och från och med den här säsongen Laurent Koscielny – har startat sammanlagt endast elva av 151 ligamatcher. Att faktiskt spela fotboll och vara en ledande spelare i laget har inte varit ett nödvändigt kriterium i Arsenal.
Unai Emery har förvisso inte förändrat på detta med Laurent Koscielny. På ett annat sätt har däremot Emery tagit sig för ett rätt intressant grepp genom att utse inte en specifik lagkapten utan en ledargrupp om fem kaptener, innehållandes utöver Koscielny också Petr Cech, Aaron Ramsey, Granit Xhaka och Mesut Özil. Vi kan väl vara rätt säkra på att det är ett grepp som knappast imponerar på exempelvis Graeme Souness.
Det finns flera sätt att se på den sådan här idé om kollektivt ledarskap. Den positiva sidan av saken kan vara att det just tydligare än enbart en enda lagkapten betonar hur ansvaret och ledarskapet för lagets prestation är något som måste gälla hela laget och alla spelare, inte bara enskilda individer. Det är också ett sätt att få fler spelare att känna sig delaktiga, engagerade och investerade i lagets prestation och framgång.
Den som vill vara lite mer kritisk skulle kunna hävda att det riskerar bli mellanmjölk. Det är den gamla insikten om att när någonting är allas ansvar så riskerar det mycket snabbt bli ingens ansvar. Istället för att med en idé om kollektivt ledarskap belysa hur alla är ansvariga och ingen har möjlighet att gömma sig riskerar man istället ge spelarna just en möjlighet att gömma sig i gruppen.
Det kan också vara en idé med politiska motiv för Unai Emery. Att utnämna fem kaptener ger Emery möjligheten att med ganska enkla motiv få över fler spelare på sin sida, något som så klart kan vara väldigt viktigt för en manager som ska ersätta en manager som Arsene Wenger i Arsenal. Det var om inte annat en sak som just gick väldigt fel för David Moyes i Man Utd. Emery kanske försöker vara smartare än så.
På det sättet blir det också lättare att förstå valet av kaptener. Fotbollsmässigt är det å andra sidan inte helt självklart. Laurent Koscielny spelar inte mycket. Petr Cechs status som förstamålvakt är ifrågasatt. Aaron Ramsey har en oklar kontraktssituation. Granit Xhaka har så här långt inte gjort många lyckliga i Arsenaltröjan. Mesut Özil är svårt ifrågasatt även han och är svår att se som Emerys man på planen.
Det finns självfallet en tendens inom engelsk fotboll att överdriva betydelsen av ledarskap för ett lags prestation. Delvis handlar det kanske om ett slags klassiskt det var bättre förr-tänkande. Delvis blir det en generell förklaring till allting. Så fort ett lag presterar dåligt så beror det på svagt ledarskap, hellre än taktik, för var finns egentligen spelaren som ser till att laget bara slutar spela dåligt? England gillar sina Roy of the Rovers.
Det finns samtidigt en tendens hos de som anser sig ha sett igenom denna kulturella särart inom engelsk fotboll att som någon slags motreaktion helt och hållet avfärda betydelsen av ledarskap på planen. Det är samtidigt inte oviktigt, inte heller att den som är manager, i synnerhet ny manager, har sin spelare på planen att utföra dennes plan i handling på planen. Jorginho i Chelsea är ett utmärkt exempel på just detta.
Vem är egentligen Unai Emerys ”Jorginho” i Arsenal? Det känns som en fråga som Unai Emery skulle behöva hitta ett svar på men en fråga som han samtidigt har valt att ducka genom att utse fem olika kaptener. För stunden känns det som en fråga som är svår att besvara ens i meningen om vem det egentligen skulle kunna vara. Men kanske är det något som växer fram under säsongen för Arsenal och för Unai Emery.
Kanske är det så att en ledare inte bara kan utses i Arsenal utan att en ledare faktiskt måste växa fram ur gruppen. Om det är på det viset kommer det finnas många chanser till den saken när nu säsongen rullar igång för full maskin med spel i både Premier League och Europa League under hösten och förmodligen våren. Agnarna kommer helt säkert skiljas från vetet.
Det är något som garanterat kommer prövas i motvind och motgång, som naturligtvis är helt oundvikligt under perioder av säsongen. Även om det väl får betraktas som högst osannolikt att Vorskla Poltava skulle kunna orsaka några problem för Arsenal på Emirates ikväll. Bortamatchen kan ju däremot som varenda svensk borde känna till visa sig bli betydligt besvärligare. En följd av alltför vidlyftigt ”ledarskap” kanske.
Europa League är hur som helst igång för både Arsenal och Chelsea. Och det kanske inte känns så jäkla häftigt så här i början i gruppspelet mot motståndare som knappt går att uttala. Men det blir ju bättre.